Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
21 juli 17:00

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”
Delilah som faktiskt var barfota och gick att rida överallt utan sadel och träns var nog unik hon också. Foto: Privat

Alla som lever med djur omkring sig vet att de alla har sin egen karaktär. Karaktären kan ofta vara det som både höjer våra förväntningar och krossar våra drömmar.

En sådan där karaktär som bor hos mig är Curt-Åke. En enkel beskrivning av honom är hund, hane, mops, svart. De orden gör att de flesta nu har en ungefärlig bild av honom, men sedan tillkommer ju den där karaktären som ingen kan gissa sig till utan att ha sett honom eller träffat honom.

Img_1701 (2)
Världens tryggaste pappa. Foto: Johanna Sällberg

Som alla andra så är Curt-Åke unik. Han har några talanger här i livet och de är att alstra barn, sitta och stirra, skälla ut grannens byggkran och att älska några få utvalda med stor emfas. Han är rädd för en sak och det är män med keps, i övrigt så finns det inget som skrämmer honom.

Det gör att så länge inga män med kepsar kommer så sitter han som en liten buddha och sprider lugn på gården, alla barn, lamm, valpar och smågrisar älskar honom eftersom han bara sitter där och låter dem peta på honom. När han inte sitter och stirrar i fjärran travar han efter mig som en liten svart skugga, det händer rätt så ofta att jag står och ropar på honom bara för att sedan upptäcka att han suttit en decimeter bakom mig hela tiden.

Så långt följer han förväntningarna för hur en mops är, men sedan tillkommer den där egna karaktären. Han älskar att bada i lera, han kan springa efter traktorn i en evighet, han gillar att ligga i solen när det är 30 grader varmt, han kan vara ute i regn och rusk utan att frysa, allt det är saker som man absolut inte förväntar sig av en svart mopshane. Han är ungefär som en helt vanlig labrador förutom att han absolut inte hämtar saker.

13418424_10153938118213183_3044055193650537376_o
Himmelriket. Foto: Johanna Sällberg

I just Curt-Åkes fall så blir det ju bara charmigt, men när vi pratar om hästar eller för den delen människor som inte uppfyller våra förväntningar så dömer vi mycket hårdare. Ute i våra stall runt om i landet finns det många missförstådda hästar som inte uppfyller förväntningarna, men också massor av människor som gör sitt bästa för att förstå.

Nu finns det lika många sätt att lösa problem som det finns problem. Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden. När man tar sina första stapplande steg in i hästvärlden så försöker ofta olika tränare och förståsigpåare övertyga en om att det bara finns ett sätt för varje problem. Det lär man sig vartefter att det är en sanning med modifikation.

Generellt sett är lösningen oftast att man förstår att det är ens eget fel och att det inte går att vifta med ett trollspö ( eller vanligt spö för den delen) och att alla problem skulle försvinna om man bara får hästen att göra en viss sak.

Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden.

Jag har med stor fascination följt alla de trender som kommit genom åren, det de har gemensamt är oftast att deras förespråkare säger att allt gammalt är fel och att hästarna bara kan bli lyckliga om man tänker om helt. För varje ny idé som kommer så brukar jag försöka ta reda på den oftast goda grundtanken och sedan ta tillvara på det som faktiskt kan fungera. Utveckling är bra men när det blir till fanatism så slår det fel.

Det här med barfotatrenden är ett ganska så bra exempel. Man kom ju på för många hundra år sedan att det var bra att skydda hästarnas fötter om de skulle bära och släpa saker långa sträckor, en vettig utveckling. Sedan har vi ändrat förutsättningarna så att de flesta bara går på underlag som är anpassade för hästar och då har vi ju egentligen inte samma behov av att skydda fötterna.

Img_0108
Våra hästar får trygghet mot att de ställer upp på vissa saker, när de är tillräckligt trygga kan de faktiskt acceptera små lejon även om det vore mer naturligt att fly. Foto: Privat

Vi måste därför inte sko alla hästar längre men en del gör det av gammal vana, mina går för det mesta barfota. Naturligtvis dök det då upp fanatiker som uppfann en metod där man verkade fötterna så de blödde för att ”ställa om” hästarna. Att verka hästen enligt strassermetoden skulle enligt vissa få alla hästar att fungera utan skor och återskapa ett slags vildhästfötter.

Det visade sig efter ett tag att en del av de som använt denna metod utsatt sin häst för vanvård och orsakat dem så stor smärta att de faktiskt blivit dömda enligt vår djurskyddslag. Det slog fel, pendeln gick för långt. Just när det gäller det där med strassermetoden blev farorna tydliga och hamnade så snett att det blev en lagöverträdelse.

När det gäller andra nya metoder så är det inte alltid lika klart vad som kan vara faran med dem, men gemensamt har de att om någon säger att de har en helt ny revolutionerande idé så ska man lyssna och sedan tänka lite själv.

Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke.

Alla hästar kan inte alltid gå barfota, alla hästar går inte att rida överallt utan sadel och träns, alla hästar är inte olyckliga om de inte får ha det nya funktionstäcket på sig. Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke. Vi måste bara klura ut vilka och göra vårt bästa för att inte göra för många fel som de stackarna sedan ska behöva förlåta (hästar är ändå oerhört förlåtande).

Själva grundtanken med strassermetoden är att alla hästar ska leva så likt vildhästar som möjligt, men det man då missar är att när vi domesticerade hästen och bad den om saker så ingick vi också ett kontrakt med den. Det kontraktet gäller alla våra domesticerade djur och innebär att de slipper de problem det innebär att vara vild. Mat, skydd och viss bekvämlighet ingår i utbyte mot vissa tjänster.

Även om det regnar och Curt-Åke älskar att vara ute så förväntar han sig att matte kommer med mat, hur är inte intressant utan enbart när.

Vi analyserar helt enkelt inte det hela särskilt mycket utan är nöjda med att det fungerar helt okej, förutom att matten får torka väldigt mycket golv eftersom hon inte förklarat att mopsar inte tycker om lera utan låter Curt-Åke leva med en viss frihet i tanken.


Johannas nya hästliv
11 augusti 12:33

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”
Varje dag står de och väntar på den dagliga klistunden som är den rutin vi har just nu. Foto: Johanna Sällberg

Vi är ju alla vanedjur på ett eller annat sätt. I två dagar har vägen till Hölö varit avstängd eftersom de lagar den och på dessa två dagar har jag fått vända inte mindre än tre gånger eftersom jag helt glömt att jag måste köra runt och komma in från andra hållet.

På något sätt registrerar hjärnan det och sedan gör den som vanligt ändå. Jag har ju visserligen en massa annat som rör sig därinne men det är ändå lite irriterande.

Att sälja en gård är ju ingen liten process men det rör sig sakta framåt. Min hjärna har ju redan flyttat så det känns som om saker kryper fram men det går antagligen i helt normal takt. I vanliga fall så har man ju ett väldigt inrutat liv med alla djur, samma saker ska göras varje dag och de går inte att skynda på.

Hästarna äter sin frukost i samma takt oavsett om jag har något viktigt möte eller inte.

Det är något som jag tycker är avstressande eftersom det inte finns någon poäng med att ens försöka öka på takten. Andra kan uppleva det som stressande att processen inte går att effektivisera.

Vill man ha en lugn miljö i stallet så gäller det ju att inte yra runt eller stå och stampa med foten medan de äter utan helst låta det vara helt lugnt omkring dem så det är bara att slappna av och göra något annat under tiden.

Img_6158
Vid tio års ålder håller astrid fortfarande jämna steg med sin dotter, än så länge håller hon ålderskrämporna stången. Foto: Johanna Sällberg

Jag har också gjort en poäng av att inte göra saker med hästarna när jag själv är uppe i varv. Antingen får jag se till att varva ner genom att göra annat först eller så får hästarna hellre vila.

Om man inte tävlar på elitnivå så gör det inte så mycket om de får en extra dag i hagen så länge man ser till att ha byggt upp en lagom kondition på dem. Jag har tänkt på det ofta genom åren att många överskattar hästens behov genom att överskatta sin egen förmåga till att träna dem.

De enda hästar som behöver äta och behandlas som om de vore elitidrottare är ju de som verkligen har toppkondition och det får de inte av en timmes normal ridning om dagen. De hästar jag har nu är långt ifrån elithästar och de lever som halvt otränade pensionärer.

Lite skogspromenader och någon enstaka tur på ridbanan klarar de utmärkt utan att äta något kraftfoder och med lagom oklippt päls på vintern. Det är lite jobbigare att få loss leran ur hovskägget men så får man helt enkelt lägga lite mer tid på det och mindre tid på att klippa dem.

Har man inte tid att borsta sin häst ordentligt eller att ta skritturer i skogen så beror det ju på någon annan stress i livet och det ska ju inte behöva gå ut över djuren. Eftersom jag just nu då har annan stress på grund av försäljningen så har jag valt att låta de halvfeta pensionärshästarna få en sommarvila i hagen, det är ju faktiskt mer avstressande att ta en promenad och klia dem lite här och där än att ta in och rida dem just nu.

De märker nog inte så stor skillnad, såhär på sommaren glider nog tiden ihop när man bara äter och sover hur man vill.

Den som är mest uppmärksam på min eventuella stress är min ständiga följeslagare Astrid. I tio år har hon traskat efter mig nu, hon fyllde faktiskt år igår. Man brukar ofta säga att vissa hundar eller hästar får man bara en gång i livet och det stämmer ju faktiskt eftersom de alla är så individuella.

Foton-2010-001
Astrid som liten valp ny och oskyldig. Foto: Johanna Sällberg

I Astrids fall så är det så att en så stark hund får man bara en gång. Hon är som en klippa, inget rubbar henne. Om man ska vara boxerägare så måste man faktiskt ha ganska mycket humor och vara väldigt stresstålig för det finns få hundar som gör så mycket tokigt som de gör. Astrid har genom åren lyckats hitta på saker som skulle räcka för minst tio andra hundar.

Inte för att hon är särskilt busig utan för att ingen hade sagt att hon inte fick och för att hon vet att har matte inte sett henne utföra gärningen så kan hon inte bevisa att den ägt rum. Stänger man in henne så ser hon det som en utmaning, poängen med att bli instängd kan ju inte vara att man ska stanna utan mer ett test på hur duktig man är på att ta sig ut.

Foton2011-004
Astrid skulle bara kolla vad som fanns under mattan. Foto: Johanna Sällberg

Varje gång jag ska åka hemifrån så börjar hon antingen springa i förväg eller så gömmer hon sig och springer efter. Genom åren har gårdens staket och grindar blivit högre och fler men eftersom hon med lätthet skuttar över det mesta eller klämmer sig genom hål som egentligen är lagom för en kanin så har det liten effekt.

För något år sedan så slutade hon hoppa faktiskt och då tänkte jag att nu har hon äntligen blivit lite gammal och stel men det gick över efter tre månader, nu vid tio års ålder skuttar hon fortfarande över grindarna. Hon har nu inte bara gjort tokiga saker i livet utan mycket bra saker också.

Hela 26 valpar har hon klämt ut och så har hon varit adoptivmamma till allt annat som fötts där de riktiga mammorna inte kunnat ta hand om sina barn. När hon var ett år så gjorde hon faktiskt en sådan där sak som kan räknas som lite hjältedåd.

Img_1861
Astrid och alla dessa barn, hon har aldrig gjort skillnad mellan egna och andras. Foto: Johanna Sällberg

Min mormor var då 89 år och hon ramlade så illa att hon bröt armen. Mormor hade tagit en liten promenad och jag var på andra sidan gården så när hon ropade på hjälp så hörde ingen det. Astrid som ju hade koll var med mormor och när hon insåg att det inte gick bra så satt hon bredvid mormor och vrålskällde varje gång mormor försökte ropa på hjälp.

Jag hörde det men trodde bara att hon skällde på grannen så jag fortsatte med mitt.

Efter en stund så bestämde hon sig för att hämta hjälp så då sprang hon till mig och visade med hela kroppspråket att jag skulle följa med och sedan visade hon var mormor låg. Sedan satt vi där och väntade på ambulansen tillsammans och Astrid lämnade inte mormors sida förrän hon var tryggt inburen i ambulansen.

Det är en sådan där sak som gör att man verkligen förstår vidden av en hunds lojalitet och hur mycket de kan förstå. Det är också det som gör att jag kan säga att en sådan hund får jag aldrig igen.

Kanhända får jag aldrig mer en hund som gör något hjältedåd men det hindrar inte mig från att älska och ha roligt med mina andra hundar. De kommer aldrig att bli som Astrid men de kommer att ha sitt egna värde och ingen kommer någonsin att bli som dem.

/Johanna


Johannas nya hästliv
28 juli 11:28

”Defekter och balans i aveln”

”Defekter och balans i aveln”
Lilla Pandora några månader senare med större glasögon. Foto: Privat

Det där med arv är en krånglig sak på många sätt. Vi kan ju inte välja vårt arv, det får vi bara på köpet liksom. Mormor Klara är ett av mina arv. Hon är alltså inte min mormor utan min morfars mormor så jag har personligen aldrig träffat henne. Hon är ändå en del av min historia och i hela mitt liv har jag haft det där jätteporträttet hängandes i mitt hem.

Hon ställer till det lite för mig då hon av någon anledning kände att hennes avkomlingar absolut skulle få njuta av hennes närvaro genom att få ett porträtt som är lätt överdimensionerat. Att hon blev min beror mest på att det inte går att hänga upp henne om man inte har lite extra högt i tak. När jag nu ska flytta så får jag lov att bära henne med mig då det är så arv fungerar.

När det gäller hästaveln så väljer vi på ett helt annat sätt vilka gener som vi låter gå vidare och nu har vi fått fler och fler verktyg för att kunna välja rätt. Även om vi arbetat systematiskt så kan ju överraskningar dyka upp, det är något som mina vänner på Idyllens stuteri drabbats hårt av.

Att efter många års noggrann selektion få reda på att det finns en gen som ger PSSM1 i vissa av linjerna som gör det olagligt att avla på de individer som bär den är ingen rolig sits. Vi lär oss ju mer och mer om genetik i allmänhet och kan testa för saker idag som vi inte ens visste existerade för tio år sedan. Det är både bra och dåligt på vissa sätt. Det negativa är att vi inte riktigt hängt med och att det finns lagstiftning som behöver ändras lite grann.

Img_0042
Mormor Klara. Foto: Privat

Problemet är att om man nu tar den här genen som man hittat hos new forest och säger att alla bärare är förbjudna att använda i aveln så finns det en viss risk för att avelsbasen plötsligt blir väldigt smal. Än så länge vet man inte exakt hur många new forest som är bärare, men börjar man testa brett så finns det risk att den är lite för vanlig.

Det knepiga med just denna gen är att den är dominant, vilket gör att en häst bara behöver ärva den från en förälder för att riskera att utveckla själva sjukdomen. Ännu knepigare är att det verkar finnas bärare som inte får symptom. Risken är ju att man nu testar hela populationen, tar en stor mängd ponnyer ur avel och sedan upptäcker att det gör att andra gener börjar krångla.

Själv har jag en sjukdom som ärvs ner genom en dominant gen som alltid ger symptom, det är något värre än en gen som kan ligga dold. Min sjukdom är alltså ungefär som genen för att bli avblekbar skimmel, den går ju inte att missa heller.

Det intressanta är att vi vill gärna ha vita hästar av det skälet att vi tycker att det är fint. Nu finns det ju en viss risk för att skimlar drabbas av skimmelcancer och den risken ökar markant om en häst har genen i dubbelt uppsättning. Cirka ¾ av alla skimlar har tumörer när de är över femton år, de flesta godartade men de kan bli elakartade och metastasera.

Sony Dsc
En alldeles nyfödd liten skimmel där generna syns redan innan hon torkat. Gulbrun med fina små grå glasögon. Foto: Privat

Det är alltså också en mutation som ger en sjukdom i väldigt stor utsträckning. Problemet är nu att 10 procent av världens hästar är skimlar och i vissa raser är den procenten mycket högre, hela lippizzanerrasen skulle ju försvinna om man slutade avla på skimlar (det finns ett litet fåtal färgade i rasen, men de räcker troligtvis inte till för att rasen ska överleva). Connemaran har ju också en liknande problematik med att väldigt många är just skimlar och jag har sett många fall av skimmelcancer på mina gamla connemaror genom åren.

Jag kan inte riktigt avgöra vad som orsakar mest lidande, genen för PSSM 1 eller skimmelgenen. Problemet är att det verkar som om lagstiftarna inte riktigt heller vet och därför har man fört upp PSSM 1 på defektlistan men inte skimmelgenen. En viss flexibilitet krävs då en för smal avelsbas riskerar att ge fler mutationer och defekter fritt spelrum.

Det behövs alltså mer forskning och lite förändringar i hur man använder defektlistan så att vi hinner med alla nya kunskaper kring våra gener som kartläggs i en rasande fart just nu.

Under tiden lider jag lite med mina vänner som genom att vara seriösa uppfödare drabbats lite för hårt. Det är inte lag på att testa sina ponnyer utan de har gjort detta frivilligt. Nästa år kommer det inte födas några ponnyer med genen hos Idyllen, men hos alla de som inte testat frivilligt kommer det antagligen födas ett okänt antal bärare.

Att avla handlar ju om att selektera bort men ibland så måste man också se till att avelsbasen finns kvar. Att hitta balans är det svåraste som finns här i livet.

Mormor Klara funderade nog inte så mycket på genetik i allmänhet, hon lät bara måla av sig på det grandiosa sätt som hon självklart såg sig själv på så att vi efterlevande skulle komma ihåg henne, med eller utan genetiska defekter.


Johannas nya hästliv
14 juli 14:37

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”
Det är ändå lite mysigt att sitta och köra runt i kvällssolen, även om det är efter kontorstid.

Just nu pågår en höskörd hemma hos mig. Egentligen så borde jag kanske låta bli då jag ju är mitt uppe i en försäljning men efter krisåren så går det inte att låta bli. 2018 blev alla lite lätt skakade och just det året så blev jag lätt manisk i jakten på gräs. Det var nästan som en sjukdom och varje gång jag åkte förbi en plätt med oslaget gräs fick jag lite lätt panik över att ingen fattade att den kunde blivit mat till djur.

Det mest slående var att vi har väldigt mycket areal i vårt land som är outnyttjad, många små gårdar bara ligger där utan att någon vårdar marken. Jag får lite ont i själen när jag tänker på alla de bönder som slitit med att röja och odla upp alla de där små plättarna som vi nu bara struntar i.

Höbalar
Det gröna guldet.

Nu sitter jag alltså där på traktorn igen och kör runt, runt, runt bara för att jag helt enkelt inte klarar av att se gräset växa över. Det har blivit en slags psykisk störning helt enkelt. Det där med höskörd är ju en aktivitet som inte bara är att göra, den tar tid och görs i princip nästan alltid när alla vanliga människor är lediga. I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö, med lite tur blir det riktigt bra torkväder i slutet av veckan, med lite otur får vi en ordentlig skur om dagen. Nu har jag plastare så om det inte går att göra hö så blir det hösilage istället.

I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö.

Det finns ju en liten brist på just torrt hö eftersom nästan alla gått över till att göra hösilage då det är lättare att göra och lagra. Hösilage går att göra under kontorstid på ett annat sätt än hö, då det går att slå ena dagen och bunta ihop nästa oavsett väder. Visst undviker man ösregn men en liten skur torkar ut relativt fort om det bara är lagom varmt. Det stora problemet med detta är att under vissa tider behöver man egentligen ha lite hö.

Gris
Alla älskar väl en sommaräng, även grisen Greta uppskattar att mysa runt bland blommorna.

Jag ser ofta vad som enligt mig är lite skräckexempel på hantering av hösilage, för att kunna hålla en god hygien behöver man ha ganska stor omsättning, speciellt sommartid när det är varmt. Om man bara har två-tre hästar så går det inte att använda hösilage alls – förbrukningen går för långsamt. Det finns ju mängder av studier på hur fort tillväxten av mögel och dåliga bakterier sker i en hösilagebal och alla säger samma sak, balen måste förbrukas snabbare än vad två hästar kan äta.

Lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt.

Under krisåret 2018 fick jag mängder av samtal från förtvivlade hästägare som behövde mat till sina djur och det var lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt. Uppenbarligen så bygger man ofta lite fel då man har ett stall för bara några få hästar men inget ställe att förvara hö. Det är så att man räknat med att grannbonden kan köra över en eller två hösilagebalar åt gången och sedan öppnar man och sprider ut för att torka eller så fodrar man glatt ur balen i två-tre veckor.

De hade lyssnat på den där bonden som tyckte att det kunde nog fungera och hade inte kikat på forskningen som säger att om du öppnar och sprider ut en bal som ensilerat så växer alla möjliga bakterier direkt när du tillsätter luft. En bal konserveras ju av att det finns fukt som gör att vissa bakterier växer och bildar mjölksyra. PH-värdet sjunker då i balen och då avstannar alla andra nedbrytningsprocesser och balen blir konserverad. Mjölksyran är helt ofarlig, precis som när vi lägger in grönsaker, men så fort man öppnar burken eller balen så startar alla processer igen och då kan de farliga bakterierna ta fart. Jag skulle i alla fall inte lämna en burk konserverade grönsaker öppen på köksbänken och låta grönsakerna torka för att sedan äta av den efter flera veckor.

Groda
De här små rackarna får varje år för sig att det är trevligt i stallet. Antagligen letar de efter nya bekantskaper men de enda de lär känna blir boxrarna som roar sig med att slicka på dem och sedan sitter och dreglar med glasartad blick.

Enligt mig (och en hel del forskning) ligger det ideala hösilaget på en torrsubstans runt 65, då har det ensilerat bra och är ändå lätt att hantera. När det är torrare än 70 procent känns det som att det finns större risk för att det inte ensilerar som det ska och det blir också hårdare och riskerar att göra små mikrohål i plasten. Hö ska helst vara riktigt torrt, ju torrare desto bättre.

Man räknar ju att det är hö om det är torrare än 83 procent torrsubstans, men jag upplever att runt 90 är bättre. Om det är riktigt torrt så går det att plasta utan att det blir kondens på insidan av plasten, jag har plastat in vissa balar i efterhand just för att kunna sälja till de som inte kan ha hösilage men som inte har plats att förvara hö under tak.

Den stora risken är ju att det blir just en liten process som misslyckas och då får man ett dammigt foder med mögeltillväxt i. De senaste åren har allt detta inte varit särskilt svårt då det ju varit oerhört torrt och varmt, i år är det en lite större utmaning. Men jag har ju både hängslen och livrem eftersom jag har alla maskiner för att göra hösilage så jag kan lugnt sätta mig i några dagar och snurra runt och veta att det blir ett bra foder på ett eller annat sätt. Glädjande nog så ser det ut att bli ungefär dubbelt så mot förra året, det är välgörande för den där bondesjälen.


Johannas nya hästliv
7 juli 12:00

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”
Galopprush på betet på Åkerby, ingen häst har blivit skadad vid dessa tillfällen även om det gått lite vilt till ibland. Foto: Johanna Sällberg

På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.

Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.

Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.

Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.

Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.

Johannasallberg_astrid
Astrid är lika slut som jag efter allt kuskande och ligger på laddning inför nästa tripp. Foto: Johanna Sällberg

Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.

Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.

Johannasallberg_folunge
Extra trevligt var det att hälsa på lite ”barnbarn” i Skåne. Just detta är en mycket välväxt herre som ska bli spännande att följa. Fölet är undan min Ulla som egentligen heter One In A Million . Foto: Johanna Sällberg

Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?

Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.

När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.

Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.

Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.

Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.

Johannasallberg_beteslapp
Bra med plats och grundtrygghet i flocken minimerar risken för skador. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_sommarbete_1002
Ponnyer eller plattfiskar? Foto: Johanna Sällberg

Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.

De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.

Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.

Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.

Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
30 juni 20:13

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”
En av flera möjliga skånska utsikter.

Nu har jag varit en sväng till Skåne och kikat på möjliga gårdar och jösses vad svårt det är. För det första finns det för många att titta på så det går inte ens att se en bråkdel av det man vill. För det andra så är skånska landsbygden lite svår att navigera, jag har aldrig yrat runt på fler små grusvägar (troligtvis tycker en skåning att det är lika svårt att navigera i Sörmland men där vet jag ju hela tiden åt vilket håll saker ligger).

Jag är ju lite så att jag alltid håller reda på riktning genom att kolla var solen är och så men eftersom jag inte haft koll på vilket håll jag borde åka så gjorde det ju detsamma var den befann sig. På något sätt har vi i alla fall hunnit se alla de gårdar som var inbokade och idag snurrar alltså huvudet rejält.

Jag har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i.

Det mest positiva är ändå att jag nu tittat med rätt glasögon inkopplade och har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i. Sydöstra Skåne är fantastiskt fint och alla dessa bokskogar är som balsam för själen. Havet är också fantastiskt och på de flesta ställena ändå bara en kort bilfärd bort. Att det också finns hästar precis överallt är mycket trevligt.

83236156_736953453782685_2916178703402704732_n
Ännu en möjlig skånsk utsikt.

Självklart ger jag de stackars mäklarna lite gråa hår då jag ställer frågor kring mer udda saker och det viktigaste av allt är att gräva ett litet hål där jag tänkt att hästarna ska ha sin hage för att kolla jordmån. Vad för grässorter som växer säger också en del om hur det står till med jorden och därför måste några strån plockas och rötterna kollas så att de är någotsånär tramptåliga.

Träden måste också kollas, det finns ju mycket sjukdomar på lövträd, kastanjer och askar är extra utsatta. Är de friska är de helt fantastiska träd men om de är lite sjuka så finns det ju risk att ett ramlar innan man hinner ta ner dem. Det vore ju också trist att starta med att göra ett kalhygge av en fin tomt med välväxta träd. Några stora träd måste det ju finnas då det där suset i kronorna är en sådan där sak som jag behöver.

Jag har faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på.

Efter att ha påtat runt i en massa jord och lyssnat på en massa trädsus så har jag faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på. Naturligtvis har stallbyggnaderna också inspekterats noga så att det finns god takhöjd, bra luft och tillräckligt breda stallgångar.

83508325_578650869710755_7016269721927411737_n
Ett möjligt skånskt golv.

I sista hand har då insidan av huset kollats, själv trivs jag ju bäst där alla mina djur trivs. Egentligen så har djuren faktiskt högre krav på bekvämlighet än vad jag har, kanske mest för att jag skämt bort dem en del. Men som min morfar brukade säga när han matade hundarna med kyckling vid bordet ”varför ens ha en hund om man inte får skämma bort den lite grann”.

Det där med vad som är en bra hästgård är ju inte så lätt. Om man stirrar sig blind på ett snyggt stall eller en stor ridbana så finns det risk för att man missar just det där med hagmarken. Den största delen av sitt liv ska ju ändå hästen tillbringa i den där hagen, eller det ska i alla fall mina då jag anser att de mår bäst av mycket utevistelse. Vad jag vet så finns det ingen forskning som säger att de skulle må bättre av att leva sitt liv inomhus, kanske finns det någon studie som säger så men alla jag har läst har i alla fall sagt att ute är bäst.

Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut.

För att ute verkligen ska vara bäst så krävs det ju då att marken är anpassad för att tåla det slitage hästar utsätter den för. Är det mycket lera så krävs det större yta för att undvika den där totala lervällingen som man ofta ser. Ju mer sand desto bättre i vinterhagarna, den dränerar bort vattnet bättre. Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut. Jag kommer att sakna en sak med Åkerby och det är just att betet och höet alltid varit toppenbra, välmående hästar med blank hårrem är lätt att fixa om de får rätt näring.

106084102_789336751896582_2530177716367545506_n
Kanske blir det här den framtida utsikten?

Jag har nu hittat två gårdar med ganska lätt sandjord och tillräcklig yta för att mina fyra små hästar ska kunna gå i en grön torr hage året runt. Om man då också tar med ett litet gäng får som växelbetar med hästarna och ett par grisar som kan fixa ny potatisåker varje år i beräkningen så finns det en gård som skulle vara lite mer perfekt.

Antagligen behöver jag ändå ta en tur till och peta några hål till i jorden för att bli helt säker då tanken är att vi allihop ska lämna den gården först när vi blir utburna med fötterna först. Även om jag tror att just den gården skulle passa så förstår jag att det mycket väl kan hända att det i slutändan blir något helt annat. Först när alla papper är skrivna och mina saker har börjat flytta in är det ett faktum att jag hittat min nya plats på jorden.


Johannas nya hästliv
23 juni 12:09

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”
Det städas och röjs för fullt på gården Åkerby där vår bloggare Johanna Sällberg förbereder visning och flytt. Samtidigt som höskörden pågår för fullt. Foto: Privat

Det här med hur mycket utrymme man egentligen behöver är en intressant sak.

Jag är ju lite bortskämd med väldigt stora ytor och det är något som kan vara svårt att vänja sig av med. Mina hästar fick idag gå ut i en av de stora sommarhagarna, jag tyckte att jag gjort den lagom stor till fyra hästar när jag delade av den, men när jag släppt ut dem insåg jag att tre hektar är fortfarande stor yta då de fyra små ponnyerna nästan försvann i allt gräs.

Det sista jag såg av dem på kvällen var en upprätt häst och tre plattfiskar som var nästan helt osynliga i det höga gräset. Om de får gå därute i några månader så kan jag antagligen rulla ner dem till Skåne som små bollar.

Beteshast
En kortbent ponny, eller kanske lite högt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu tänker säkert vissa att jag borde ha lite ångest för det där med fång om ponnyerna får bli för feta, men just där de går nu med övervuxet gräs har jag aldrig fått fång på någon av ponnyerna genom åren.

Det hela handlar om att veta vad man har för hästar, vad de tål och hur de reagerar på olika sorters bete. Jag släpper hellre ponnyerna på ett bete med övervuxet gräs då det tappar i energi när det slutar växa. Samma sak gäller ju när man skördar sitt hö, har man eget som jag haft kan jag styra tidpunkten så att värdena passar de djur som ska äta höet.

Fåren vill ha fint hö skördat före midsommar där energivärdena är högre, de är faktiskt mycket tydliga med detta då de protesterar högljutt om man försöker ge dem mat som de inte tycker passar.

Hästarnas mat har jag alltid skördat senare då jag vill kunna ge mycket stråfoder till dem. Den mark jag haft nu är kalkrik och balansen i jorden vad gäller spårämnen är bra, sådant bör man ta reda på om man vill producera hö då det gör att man kan bli mer genomtänkt i hur man gör.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån.

Just när man har ponnyer så vill man ju kunna ge dem mat med lägre energivärden så att man undviker onödig fetma under vintern. Proteinet måste däremot vara ok så att de inte bara blir bukiga, men det sjunker inte lika fort som energivärdet när gräset slutat växa.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån för att kolla vilken fas de befinner sig i. Lite enkelt förklarat så kan man kolla om de är i blomning eller om den har gått över genom att dra i fröställningen, då ser man om fröna är gröna eller bruna och om de släpper eller sitter kvar.

Här ett klipp på en figur jag stötte på när jag drog upp trådar i sommarhagen. Hen hade gärna fått följa med till Skåne men mår bäst av att ligga ostörd och vänta på sin mor.

Ju grönare och ju mer de sitter kvar desto mer energi kan man anta att gräset innehåller. Sedan är det också beroende av när det regnade senast, hur varmt det varit, vilken tid på dygnet man slår och vilka grässorter man har, men det är just sådant som bönder kan.

Det kanske inte är lösningen på all problematik med fång som finns idag, men en del av av den tror jag skulle kunna bli mindre om fler visste mer om det hö de ger sina hästar. Det är bra att man analyserar fodret men det blir bara en del av sanningen, erfarenheten vad gäller just den hästen som ska äta maten är lika viktig.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor

Att de inte är överviktiga hela vintern är viktigt, de är gjorda för att ha en smalare tid när gräset inte växer och vi gör dem en otjänst genom att ge dem försommargräs året om. Ibland ser jag hästar som har fettvalkar i februari och det tycker jag är lika illa som att se en häst som är muskelfattig eller generellt mager.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor och sedan ta piller för att justera bristen på spårämnen. På något sätt så verkar det inte riktigt som att vi förstår det vad gäller våra djur, tusen burkar med tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö.

Fåret Linnéa som njuter av försommarhö. Hon får definitivt följa med i flyttlasset till Skåne.

Fåren har till skillnad mot hästarna fått sin frihet något begränsad. Det är dags att vänja av småpojkarna då det annars finns risk för att det blir en himla massa fler får och då får de stå inne ett litet tag.

För att det inte ska hända några olyckor när jag åker till Skåne till helgen så känns det dessutom säkrast att de inte är ute där de lätt kan hamna på vift. Jag har dessutom svårt att tänka mig att de som kommer för att titta på gården uppskattar att ha trettiofem skrikande damer i hasorna när de går runt för att se på beteshagarna.

Det ska ju dessutom bli rekordvarmt och även om de är klippta så lider de en del av hettan och brukar få gå in på dagarna för att inte dö av solsting. Kanhända daltar jag lite med just fåren men de är faktiskt rätt så känsliga små figurer som är väldigt beroende av sin ägare.

Gamla grävaren, en favorit som levt lite lätt vanvårdad på Åkerby får inte följa med till Skåne. Hen har fått en ny husse som säkert kommer att vårda den lite ömmare än vad jag gjort.

Mina får är inte heller särskilt diskreta av sig och när något inte passar upphäver de sina ljuva stämmor i en mäktig kör som kan göra vem som helst lomhörd. Misstänker de av någon anledning att det kan finnas något ätbart hos någon så kan de också bli rätt så närgångna.

Det kan jag tänka mig är ännu mindre populärt än skönsången om man inte är van vid att bli manglad av en skrikande hop hungriga överhettade får.

Det kommer ju vara lite som att åka till Skansen ändå att gå på visning här, grisar, höns, får, ankor och hästar finns det i varje hörn och alla är de lika nyfikna varje gång det kommer människor.

Ibland misstänker jag att mina djur tycker det är lika kul att titta på folk som folk tycker att det är att titta på dem.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

 


Johannas nya hästliv
16 juni 14:04

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”
En damm behövs definitivt på nya stället. Foto: Johanna Sällberg

Ett av problemen med att flytta är att det aldrig har varit så bra städat som det nu börjar bli och det gör att man faktiskt vill bo kvar. Ambivalent är bara förnamnet för hur det känns just nu. Men när jag börjar gå där och fundera på att bo kvar så ploppar min inre realist fram och påpekar att det faktiskt bara är femton snödagar i snitt nere i södra Skåne och att det är 60 snödagar där jag bor nu.

Dessutom är det ytterst olämpligt att ha plats för 25 hästar när man knappt orkar med fyra. Sedan ploppar optimisten fram och påpekar att nya grannar alltid är lika intressant. Nu ska jag få uppleva den andra sidan, alltså att vara den där nya grannen, och det är ju faktiskt riktigt spännande.

Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Den 28-29 juni är det visning här på Åkerby och då tänkte jag fly fältet och ta en tur söderut för att titta lite var jag kan tänka mig att bo. Jag har därför börjat ringa lite olika mäklare för att förhöra mig om lite olika ställen. Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Om det finns ett skogsparti vill jag veta hur träden ser ut och om det finns några grusvägar runt fastigheten. Eftersom jag redan i fantasin sitter och galopperar runt på en grusväg så måste det ju finnas några sådana som inte har för mycket annan trafik. Ridbana kan jag alltid bygga men just de där ridvägarna är ju lite svårt att fixa i efterhand.

Jag har ju också en himla massa hundar och andra djur som vill gå lösa så det är prioriterat att fastigheten ligger lite avsides och är lätt att hägna in så att den blir mopsrymningssäker. Det finns ingen som är lika bra på att rymma som lilla Maja, hon behöver bara ett hål som är stort nog för en större råtta för att lyckas trycka sig ut eller ett staket som är lägre än 110 centimeter för att kunna hoppa över. Hon kommer visserligen alltid när jag ropar, men då hon är snabb som en iller så brukar hon har hunnit hälsa på hos minst en granne innan jag ens hunnit knyta skorna på morgonen.

Photo-2020-06-16-12-42-02
Först badade Maja … sedan badade grisen Ville … Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-23
Tydligen så smög Greta dit och badade, så när det blev Bosses tur var det lite torrt … Foto: Johanna Sällberg

Jag behöver ha något som är tillräckligt stort för att det ska motivera att jag fortfarande har en liten Volvo BM 500-traktor, men som är tillräckligt litet så att jag inte behöver skörda hö. Att det finns bra bete till mina hästar är ett absolut måste, de ska inte bo i några frimärkshagar. Det är faktiskt viktigare att hagarna är bra än att stallet är på topp, då det ju går att bygga om och fixa till.

Det måste finnas någon slags skog inom promenadavstånd så att jag i alla fall har möjlighet att leta svamp, det är en djupt rotad instinkt som inte går att ignorera. Det får inte finnas för mycket garderobsutrymme då samlargenen är lite för stark i min familj, men däremot ett rum som passar till bibliotek då jag bara måste släpa med mig några tusen böcker.

Önskedrömmen är en skånelänga där man kan gå genom en dörr från huset till stallet, så att man inte behöver klä på sig för att morgonfodra (alltså det är inte så att jag tänkte vara naken utan mest att slippa ta på mig gummistövlarna och regnjackan under vissa perioder). Någon slags damm skulle också vara toppen så att ankorna kan ligga och guppa där under sommaren och så att grisarna och labradoren kan få doppa sig de där dagarna när det är lite varmt.

Photo-2020-06-16-12-42-49
Utrymme för traktorn är prioriterat, om inte annat så för att Astrid älskar att sova under den. Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-48
Kanske behövs det en rhododendron också. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju något som saknas där jag bor nu och de där badbaljorna som jag fixar är ständigt belagda under sommaren. Det finns dock några små problem med dem då de inte riktigt är byggda för att användas av alla djur och en naturlig damm säkert har bättre hållbarhet.

När jag dragit alla mina önskemål för mäklarna så vet de inte riktigt längre vad de ska tänka. Troligtvis är det att en galen stockholmare vill ha en gård där grisarna kan bada, där någonstans brukar jag iallafall känna att jag tappar dem lite grann.

Alla önskemål kommer ju inte att bli uppfyllda men de flesta går att ordna. Det är bara att konstatera att det hade varit svårare om jag haft stora krav på standarden i huset eller på ett stort garage. Oavsett vilka saker som redan finns på plats så innebär ju den här flytten ganska så många logistiska problem.

Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna.

Att flytta hästar är relativt enkelt men de övriga djuren är lite mer utmanande. Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna. Fåren har en teori om att grisarna inte alls är så fredliga som de påstår och anser därför att de bör stångas lite då och då för att hållas på plats. Grisarna skriker lite lagom kränkt varje gång det sker och således skulle ljudvolymen bli olidlig för övriga djur.

Ankorna vill nog helst åka lite själva då de tycker att hönsen flaxar för mycket, och så bajsar hönsen alltid orimligt mycket vid varje flytt så dem vill man absolut inte ha i bilen. Hönsen skiter i (och på) allt bara de får majs vid framkomst. Astrid har i hela sitt liv varit lite lätt åksjuk och kräver därför att få sitta i framsätet som en normal människa (boxerperson). Övriga hundar är inga problem, så länge de får ligga i en hög och sova kan de resa hur långt som helst.

Jag ska alltså fortsätta städa som en galning i tio dagar till ungefär och fundera vidare på alla logistiska problem, sedan är det inget mer jag kan göra för att övertyga folk om att livet på Åkerby kan vara fantastiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
9 juni 12:17

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”
Gårdsägaren Johanna Sällberg och mopsen Curt-Åke står nu inför en stor - och plötslig - förändring. Foto: Privat

Jag är ju en obotlig optimist men just nu har jag fått tänka till och bromsa lite trots allt.

Den där coronan var ju ingen höjdare att ha in i kroppen men samtidigt måste jag nog ändå erkänna att det inte bara är den som ställt till det denna vår. För tre år sedan sa min läkare med allvarlig min till mig att tre-fyra år till kan du möjligtvis klara dig men sedan MÅSTE du sluta jobba som du gör.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras.

Optimisten i mig har hela tiden tänkt att det var en överdrift och att läkare i allmänhet är lite pessimistiska figurer, de lever ju ändå på att leta reda på vad som är fel på folk i allmänhet.

I själva verket var detta ju egentligen en expert på just min diagnos och han hade redan förklarat att jag tydligen är ett medicinsk unikum eftersom jag lyckats komma tillbaks efter ryggoperationen som jag gjort.

Jag måste alltså nu ge honom lite rätt och då inte bara i att jag behöver byta hus utan att det faktiskt är dags att sluta med gårdsskötsel, eller tja, skötsel av stor gård.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras, både för de som skulle köpa gården och för mig. Det enda kloka nu är då att sälja hela gården och inte börja bygga en massa saker, planen att bo i någon byggbarack över vintern är ju strålande enligt optimisten men inte helt praktisk enligt realisten i mig.

Optimisten har dock inte gett upp helt så nu har jag istället börjat leta färdigt boende och plötsligt öppnar sig ju en massa andra möjligheter.

Planen nu är då att jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare som köper hästgård i Skåne, det är ju ändå lite varmare där än här vilket är det mina leder kräver.

Om man nu inte kan fortsätta ha en massa äventyr som innebär fysisk ansträngning i form av traktorkörning i minusgrader och staketsättning i snålblåst så kan det vara dags att slänga sig ut i världen litegrann och Skåne ligger ju en bit bort.

Faktum är att jag aldrig har flyttat hemifrån och kanske är det bra att göra det åtminstone en gång innan man blir utrullad med tårna upp.

Johanna_gaspning
Hästarna tar det i alla fall med ro – precis som med det mesta i livet. Foto: Privat

Fördelen med att vara optimist är ju just det att man deppar ihop i exakt en kväll över stora livsavgörande problem och sedan så kommer man på att det kan bara bli bättre. Alltså då inser jag ju att jag inte blir bättre fysiskt, men det som kommer ur det hela är egentligen bara en förändring och inte nödvändigtvis en försämring av livet.

Förändring där man rör sig framåt är alltid bra och de små steg som blir bakåt på grund av att saker slutar fungera i kroppen kan man ta igen genom att hitta nya vägar. Jag är priviligierad på det viset att jag faktiskt fattar att jag har mängder av val som jag kan göra, de val som är omöjliga blir inga val utan bara problem.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande.

Problem ska man helt enkelt antingen lösa eller runda och inte nödvändigtvis välja.

Kanhända tycker vissa att det blir lite rörigt när jag först bestämde mig för att bygga och sedan hoppar av den idéen efter att ha delat den med världen, men samtidigt så är det exakt så det fungerar i livet.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande, det finns ju ingen som är perfekt men ofta vill vi visa en bild av perfektion då det kan göra lite ont i själen att göra saker som upplevs som misstag.

Jag vet inte hur många gånger jag sett människor kämpa vidare i motvind bara för att det är pinsamt att vända och erkänna att det blev tokigt. Realisten i mig vänder därför nu och cyklar i nedförsbacke söderut och tur är väl det eftersom knäna bara hoppar ur led när jag försöker trampa åt fel håll.

Min stora fina gård finns nu ute på försäljning och jag ägnar en stor del av min vakna tid åt att städa och lusläsa varenda annons om skånelängor till salu. Egentligen så var det min första plan att sälja och flytta söderut, att den ändrades i höstas beror ju på att det dök upp en bra annan plan. Nu verkar det nästan som om det där viruset ändå gjorde lite nytta då det fick mig att återgå till en ganska så bra idé.

Hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne?

Min mäklare hoppade alltså igång snabbare än blixten så allt är fotograferat, dokumenterat och genomgånget och annonsen är på väg.

Det blir ett helt nytt liv och nu håller jag på att fundera på vad som ska med och vad som får stanna kvar. Det är inga små frågor som ska avgöras, hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne? Hur många spadar? Hur många hönor? Om inte annat blir det en intressant inblick i min samlarsjäl som nu vrider sig i små konvulsioner varje gång realisten lite torrt konstaterar att det går utmärkt att köpa nya spadar i Skåne och att det är viktigare att få plats med en extra gris.

Vakna-2
Den här utsikten kommer jag att sakna att vakna till. Mitt sovrum där det första jag möts av när jag slår upp ögonen är kakelugnen och morfars bibliotek. Den stora takmålningen är en av många pinaler jag tar med mig till mitt nya hem. Foto: Privat

Då jag inte bara är optimist utan även begåvats med en stor portion fantasi så sitter jag redan och galopperar runt i solen på en ridbana i Skåne på den där nya hästen jag tänkte unna mig efter att ha sålt gården.

Den där realisten i mig muttrar lite om skåneblåst och att det kommer att gå åt några månader bara till att packa upp tretusen böcker och diverse andra viktiga saker samt att den nya hästen säkert kommer lida av grisskräck då det inte går att kräva att få prova det innan man köper.

Trots allt så vinner ändå alltid optimisten varje diskussion, det är dess natur när den är sådär obotlig.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
26 maj 12:18

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”
Vår bloggare Johanna Sällberg börjar komma på benen efter en månads hasande med feber och hosta. Nu klurar hon över vad vi egentligen menar i diskussionerna kring vad som är normalt att återgå till eller inte. Foto: Privat

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Foton-2010-090-(2)
Lite bilder på Ti-Ti-Oo. ”Titti” var ett sådant där sto som fick föl och samtidigt var läromästare. Här är hon med sitt föl Quriosa som nu är vuxen och läromästare själv. Foto: Johanna Sällberg
Foton2011-035
Här en bild från ett Åkerbymästerskap som vi hade varje år med maskerad, korvgrillning och andra trevligheter, Titti deltog alltid och barnen kunde lita på att hon var med på noterna. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Foton-08-003-(2)
Titti världens snällaste på tur med två av mina elever. Foto: Johanna Sällberg

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

Desdemonasm
Stoet Titti var mamma till Desdemona, hennes mest framgångsrika avkomma, just den bilden är tagen av mig när jag fick åka och titta på henne när hon startade SM, ett trevligt ögonblick som uppfödare.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden