Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
26 oktober 2018 17:57

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”
Kritiskt läge mitt i natten för en ponnypappa. Se punkt 24-26. Foto: Privat

Först av allt vill jag rodnande tacka för den enormt fina respons jag fått sedan jag fick möjligheten att börja blogga här.
Tack så jättemycket för alla likes, delningar, glada tillrop och rent generande beröm. Ni är verkligen alldeles för snälla.

I kommentarsfälten på Facebook har jag särskilt och med stor nyfikenhet noterat en del av er kvinnor som läser denna blogg. Ni har i vissa fall taggat era män i kommentarerna med antydningar av typen ”igenkänning” eller ”snart vet du vad som väntar” följt av en liten blink-emoji, smiley eller liknande.
Precis som jag misstänkte finns det fler män som jag därute. Män utan hästbakgrund, som saknar allt vad sakkunskaper om hästar heter men som ändå, i rollen som glada amatörer, i högsta grad är delaktiga i hela det paket ett engagemang kring tunga levande fyrfotingar innebär.
Är kanske du som läser det här en ponnypappa?
Eller du kanske går runt och misstänker att du är en ponnypappa?

Varsågod! Här följer ett enkelt test. Känner du igen dig i vissa av punkterna nedan? Grattis! I så fall är du högst sannolikt en ponnypappa.

1. När du kommer till jobbet upptäcker du att dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
2. Du går in på närmaste toalett och rengör skorna.
3. Du jobbar på.
4. När du ska handla efter jobbet ser inköpslistan du fått med dig ut så här: mjölk, frukt, pålägg, smör, bröd, sallad, en grimma, två grimskaft, en krubba, tre säckar Lucernpellets, två säckar Krafft Groov, tre säckar stallpellets.
5. Du tror att mugg är det du dricker kaffe ur och ingenting annat.
6. Du blir upplyst om att mugg även är en sjukdom som drabbar hästar.
7. Du funderar över att mugg är ett konstigt namn på en sjukdom.
8. Du tror att rasp är ett verktyg.
9. Du blir upplyst om att rasp även är en sjukdom, typ mugg.
10. Du funderar över detta igen.
11. Ditt favoritlag i hockey spelar match. Matchen visas på tv.
12. Du missar första perioden på grund av mockning.
13. Du ser andra perioden.
14. I pausen mellan andra och tredje perioden släpper du in hästarna i stallet.
15. Du njuter av tredje perioden.
16. Matchen går till förlängning. Du missar den eftersom du kommer på att du glömt ge hästarna mat.
17. Du skyndar dig ut och ger hästarna mat.
18. När du kommer in har matchen precis avgjorts.
19. Du begrundar detta. ”Jag fick i alla fall se reprisen” tänker du.
20. Vid läggdags tänker du inte på om du lagt fram kläder till barnen utan om du förberett morgondagens foder i stallet. Du funderar även på om du verkligen stängde stalldörren.
21. Du går upp och klär på dig. ”Måste kolla” tänker du.
22. Du upptäcker att du varken glömt stänga stalldörren eller ge hästarna mat.
23. Du tänker: ”Bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite”.
24. Du ser att hästarna tittar på dig.
25. Du tycker synd om hästarna eftersom de ser väldigt hungriga ut.
26. Du ger hästarna mat.
27. Nästa morgon berättar du att du gav hästarna mat mitt i natten.
28. Du får reda på att det inte är en bra idé att ge hästar mat mitt i natten.
29. Du lovar, på hedersord, att aldrig mer ge hästarna mat mitt i natten.
30. Du begrundar detta.
31. Du upptäcker att dina naglar är smutsiga. I dag igen.
32. Du inser att dina naglar tidigare oftast varit rena.
33. Du förstår varför dina naglar numera är smutsiga varje dag.
34. Du rengör naglarna och gör dig klar för att gå till jobbet.
35. När du kört cirka en kilometer kommer du på att du glömt att ta ut hästarna.
36. Du kör tillbaka.
37. Du tar ut hästarna och klappar om dem.
38. Du kommer till jobbet.
39. Dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
40. Du går in på toaletten och torkar av skorna.
41. Du sätter dig på din plats.
42. Du upptäcker att dina händer luktar häst.
43. Du bryr dig inte. Hästar luktar ju faktiskt ganska gott.

Mocka
Om du är en ponnypappa mockar du istället för att titta på första hockeyperioden. Foto: Privat
Skor
Om dina skor ser ut så här ett par gånger om dagen är du en ponnypappa.

Ponnypappan
Idag 11:32

Ponnypappan: Ridsports beslut borde bli en väckarklocka

Ponnypappan: Ridsports beslut borde bli en väckarklocka
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Jeanette Flensburg

Det är utan minsta förvåning men med stor besvikelse och återhållen vrede jag läser Ridsports ledare av chefredaktör Catharina Hansson.

”Till slut gick topplocket” skriver hon och förklarar sitt beslut att skärpa kommentarsreglerna på Ridsports Facebook-konto.

Jag är som sagt inte förvånad över beslutet. Inte det minsta. Så pass sent som två dagar före jul skrev jag själv en text här i bloggen med rubriken ”Från skön värme till ett dagis för kverulanter” som väl säger en del om vad jag tycker om utvecklingen i ridsportens sociala kommentarfält.

Jag vet inte hur många gånger, både före och efter den texten, jag sett hur Ridsports FB-admins tvingats gå in och radera kommentarer och ryta till mot folk som utvecklat den bisarra hobbyn att kapa högintressanta diskussionstrådar.

Trots varningar och hot om tuffare tag har utvecklingen fortsatt att gå åt helt fel håll. Och trots att det inte är en särskilt stor konst att framföra kritik på ett sakligt sätt hemfaller alltfler åt direkta personangrepp.

Till slut blev det en varning för mycket.

Till slut var det dags att sätta ner foten.

 

Till slut var det dags för det som nu skett. En stark skärpning av kommentarsreglerna beträffande texter om personer under 18 år och gentemot de lallare som tror att det är helt okej att marknadsföra just sin mirakelprodukt i trådarna.

Jag är inte förvånad.

Jag är dock otroligt besviken och det tror jag gäller många med mig.

Jag menar: SOCIALA medier.

Det hörs ju redan på namnet att det är någonting interaktivt, vackert och attraktivt.

Något vi tillsammans delar, vårdar och utvecklar.

Något vi känner ett stort ansvar kring för att det ska fungera smärtfritt.

Något som kräver att vi åtminstone räknar till tio och tänker ett extra varv innan vi låter en elak tanke passera genom hjärnan, ut genom fingrarna till tangentbordet och via ett publicera-tryck skicka ut den till allmän beskådan. Om alla tänkte på det sättet skulle Facebooks administratörer ha ett enkelt jobb, inte tvingas lägga timtal av sin redaktionella arbetstid åt att vara digitala förskolepedagoger åt kverulanter som vägrar vanligt hederligt hyfs och sunt förnuft.

Som barn kände jag en lika gammal som envis man. ”Jag ger mig inte hur fel jag än har” lär han ha yttrat vid fler än ett tillfälle och tyvärr bär många urspårade kommentarer mannens signum. Inför ögonen på tusentals läsare startar de dryga dueller där sans och balans ersätts av ständiga utmaningar av yttrandefriheten. Till och med dessa borde veta att de inte kan säga och tycka vad som helst och skyddas av grundlagen.

Att tonen på sociala medier hotar hela sociala mediers framtid är ett faktum. Världen över förbereds lagförslag om att kraftigt minska vår frihet att tycka, diskutera och dela saker med varandra. Det sker samtidigt som stora aktörer valt att lämnat sina sociala medieplattformar eftersom ämnena de postar alltid kapas och förstörs. SVT Nyheter har exempelvis helt stoppat möjligheten att kommentera på sitt X-konto, vilket i praktiken gör detta sociala media till ett osocialt media.

Är det där vi vill hamna?

Vill vi att ridsportens i övrigt så levande och informativa kanaler på Facebook ska förminskas till enbart en källa för envägskommunikation?

Det vill ingen, jag lovar.

Men för att det ska ske måste alla bete sig som folk, jag lovar.

Annars är det inte svårt att gissa att fler, ännu tuffare, åtgärder kommer att vidtas.

Catharina Hanssons beslut borde vara en väckarklocka, till och med för de sabotörer som inte ger sig hur fel de än har.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
22 mars 12:04

Ponnypappan: Vårkänslor och föreningsdemokrati

Ponnypappan: Vårkänslor och föreningsdemokrati
En bild som visar att föreningsdemokratin i Sverige inte är utdöd. När VFK höll årsmöte i söndags var det fullt till sista plats.

Lugnet före stormen, brukar man säga. Lite så känns det för min del just nu. Ni som följt mig här genom åren vet att jag vid denna tid på året kastas in i den mentala torktumlare som kallas för slutspelshockey.

Match varannan dag och träning varannan dag för laget Växjö Lakers, som jag bevakar, betyder för mig att skriva o-m match varannan dag och skriva i-n-f-ö-r match varannan dag. Det betyder tajta deadlines, resor, hotellboende och långa förlängningar som aldrig vill ta slut. Det betyder intervjuer med smågriniga spelare och irriterade tränare som egentligen inte vill bjuda på någonting. Den torktumlaren har jag kastat mig rakt in i när du läser dessa rader.

Om jag bott själv i en lägenhet mitt i stan hade jag kunnat leva i den här typen av bubbla och förmodligen känna mig helt vilsen när jag tog mig ur den. Som tur är finns det både fru, barn och inte minst hästar som jämnar ut balansen och tvingar mig att dubbelfokusera och prioritera smart och effektivt och kombinera det bästa av två världar. Temperaturen pendlar lite mellan plus och minus just nu men visst är det här ändå den kanske bästa tiden på året? Vintern hänger mot repen, snart är den förbi, våren tar över och ger löften om allt som ligger framför.

Apropå löften känner jag mig hoppfull inför den framtid som de senaste månaderna tett sig ganska osäker när det gäller vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb. Eftersom jag räknar mig som part i målet, som pappa till två tävlande VFK-barn, har jag på egen begäran valt att inte skriva texter i Smålandsposten om utvecklingen av det hästsportcenter som nästan är färdigbyggt, men där Växjö kommun sagt nej till att låna ut de sista miljonerna. Detta efter att de drivande personerna i bygget spenderat mer pengar än vad de haft tillgång till och räknat med att kommunen skulle hjälpa till, även med det sista steget.

Oron för framtiden har därför varit stor bland oss medlemmar, en hel del hårda ord har uttalats i media från olika håll och fortfarande vet ingen hur det slutar. Det har till och med skrivits att det kan sluta med konkurs. En sak har dock den senaste veckan lärt mig och det är att engagemang är en mäktig kraft. Och engagemang är det minsta man kan säga att det finns i VFK.

Som medlem i olika föreningar och organisationer har jag genom livet besökt diverse årsmöten. Som journalist har jag, under snart 30 års tid, bevakat hundratals. Med undantag för e-t-t enda årsmöte – en hockeyklubb med två trätande falanger för 15 år sedan – har jag varje gång jag besökt ett årsmöte slagits av en dyster slutsats. Nämligen att föreningsdemokratin är på väg att dö.

Känslan är att 99 av 100 årsmöten bara besöks av de närmast sörjande, varav en stor del av dem redan sitter i styrelsen. Alla blir alltid valda/omvalda, valberedningens förslag (ofta har valberedningarna fått kämpa för att ens få fram namn till en fulltalig) klubbas alltid igenom och sällan eller aldrig förs det fram motkandidater att rösta på. Om du gått på fler än ett årsmöte i ditt liv tror jag att du känner igen dig. Närvaron på en klubbs årsmöte är ett mått på det föreningsdemokratiska engagemanget i klubben, vilket oftast befinner sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Antalet deltagande medlemmar på ett genomsnittligt årsmöte i en riktigt stor fotbolls- eller hockeyklubb skulle jag uppskatta till mellan 20 och maximalt 30.

På årsmötet i den relativt lilla klubben Växjöortens Fältrittklubb i söndags kom 140. Det var fullt till absolut sista plats i den bokade konferenslokalen på Stadshotellet.

Jag har varit med på årsmöten som varat i mindre än 15 minuter och ett långt årsmöte skulle jag säga är ett möte som pågår i över en timme.

VFK:s började klockan 19.00 och när mötesordföranden förklarade det hela avslutat tittade jag på klockan och såg siffrorna 22.04.

Tre timmar och fyra minuter.

Det fina var det som pågick under dessa tre rekordlånga timmar. Det var föreningsdemokrati i sin renaste form. Olika alternativ som fördes fram, nya förslag som utmanade valberedningens egna förslag. Slutna omröstningar – något jag trodde var utrotat ur idrottsrörelsen – begärdes både en, två och tre gånger. Alla medlemmar fick användning för just sin röst, precis som det ska vara, och det gjorde det hela lika spännande som ett riksdags- eller kommunfullmäktigeval.

Alla var inte nöjda, precis som alla partier inte är nöjda efter ett riksdagsval. Men alla fick vara med och bestämma istället för att en liten trött klick av närmast sörjande skulle göra sin plikt och ställa upp för ett år till i styrelsen.

Likaså sprutades det ut frågor om anläggningen och verksamheten och jag tror att jag räknade till fyra inkomna motioner, som också behandlades.

Alla tyckte inte lika, alla var inte överens men alla var med och bestämde. Det var ett engagemang utöver det vanliga och en bländande uppvisning i hur föreningsdemokratin i Sverige borde fungera.

Min känsla är att VFK går stärkta ur den här kommunkrisen och att en av Sveriges finaste anläggningar både kan bli helt färdigställd och blomstra som ridskole-, tränings- och tävlingsarena i många år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
15 mars 20:16

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?

Ponnypappan: När får vi se Peter Lundström Classic?
Både ryttare och publik skulle uppskatta en favorit i repris av Peter Lundström bana från GHS, tror Ponnypappan. Foto: Anna Nyberg

Vad händer med en bana när tävlingen är över?

Sug på frågan i ett par sekunder.

Eller tänk efter i fem sekunder till.

Oavsett hur länge du funderar tror jag att svaret är detsamma.

Banan försvinner. Finns inte längre. Den existerar kanske som en digital skiss på en server någonstans, men betraktad som ett fysiskt och levande väsen förpassas den till historien likt en dagslända efter ett kort, intensivt och dramatiskt liv.

På detta har jag tänkt under en längre tid och landat i två frågor som jag sedan låtit ligga i marinad.

Första frågan:

Varför låter vi banorna bara försvinna?

Jag har inget svar på det, förstår inte varför. Misstänker att det ”kanske bara är så”. Tänker även att det kanske inte är tillåtet att använda samma bana flera gånger men tvivlar samtidigt på att förhåller sig så.

Min andra fråga lyder:

Om det är okej att använda gamla banor – varför i hela världen görs inte det?

Jag menar, ta banan Peter Lundström designade under världscupens Europafinal i Scandinavium i februari som exempel. Publiken älskade den, ryttarna älskade den och jag är säker på att Peter Lundström var nöjd med den.

Se bilden av Peder Fredricsons chansning under omhoppningen när han går innanför på bortre kortsidan i hopp om att vinna tid, men där chansningen inte går hem. Eller tänk på Henrik von Eckermanns omhoppning, där det saknas futtiga 28 hundradelar upp till förstaplatsen.

Tror ni att Peder och Henrik velat hoppa banan på nytt om de fått?

Klart att de velat.

Om så varit fallet: Hade Peder fortfarande chansat och lyckats eller hade han spelat säkrare och gått utanför? Hade Henrik hittat ett sätt att kapa tre tiondelar?

Själv hade jag älskat att se hur ryttarna hanterat samma bana på nytt, ett år senare – och jag förstår inte varför en bana måste vara som en fyrverkeripjäs på nyårsafton; någonting som sprakar vackert och intensivt under en kort tid för att sedan helt försvinna.

Här finns ett helt nytt och otroligt spännande tävlingsmoment att ta till. Genom att, vid vissa stora utvalda tillfällen, använda tidigare banor skulle hoppsporten skapa en helt ny tävlingsform utan att behöva ändra på en enda regel. Samma bana som föregående år skulle betyda förhandsspekulationer, tidsjämförelser med föregående år – ja, det skulle till och med kunna slås banrekord.

En sådan klass skulle skapa buzz. Ryttarna skulle för första gången få chansen att revanschera sig och reparera gamla misstag och publiken skulle för första gången kunna läsa på och ladda upp genom att titta på reprissändningar av tidigare tävlingar.

En sådan tävlingsform skulle framför allt vara en hyllning till våra enastående konstnärer till banbyggare runt om i Sverige och världen.

Jag ser en vinn-vinn-vinn-situation här.

Ryttarna är vinnare eftersom de, likt golfspelare, får återvända till samma bana.

Publiken är vinnare, eftersom ett nytt spänningsmoment adderas.

Banbyggaren är vinnare, eftersom hens fina hantverk får en ny dimension av uppskattning.

Därför undrar jag:

• Varför inte införa en klass som kan få heta typ Peter Lundström Classic under nästa GHS?

• Varför inte en Fredrik Malm Special eller en Maria Alfredsson Trophy?

• Eller varför inte en klass på din egen hemmaklubb där en av dina lokala banbyggares bästa banor återanvänds och hyllas?

Men som jag nämnde ovan har jag en brasklapp: Är detta över huvud taget tillåtet?

Eftersom jag fram till i onsdags kväll svävade i ovisshet beslutade jag mig för att kontakta en som vet och ställa tre frågor:

1. Är det okej att använda exakt samma bana flera gånger?

2. Om ja: Varför har man i så fall inte gjort det tidigare?

3. Vad skulle du själv tycka om att banor återanvänds?

Jag valde att ringa mästaren själv, Peter Lundström. Han svarade på andra signalen och sedan följde ett 19 minuter långt samtal där Peter, lika ödmjukt som inspirerande, bjussade på sina tankar om banbyggnad. Han svarade dessutom på mina frågor, som kortfattat fick följande svar:

1. Jag ser ingenting i reglementet som förbjuder det.

2. Jag vet inte/Svårt att svara på.

3. Det skulle vara väldigt intressant.

Så: om skidsporten lyckats öka sin popularitet genom införandet av masstarter och sprintlopp och orienteringssporten lägger in tävlingar i stadsmiljö för att få större publiksiffror – varför inte skruva upp stämningen i banhoppning genom lite smart återvinning?

Vad tycker du?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
8 mars 12:57

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt

Ponnypappan: Ta av foliehattarna – FEI har varit unikt snällt
2024 var sista gången det var fullt tillåtet att filma under Gothenburg Horse Show. Foto: Privat

Det slog ner en bomb i Ridsportsverige i veckan när det internationella ridsportförbundet, FEI, offentliggjorde sina nya riktlinjer avseende rörligt material från större tävlingar. Från och med nu är det FEI:s egna kanaler som gäller. Ryttare, groomar och andra i respektive ryttarteam tillåts inte filma sina ritter eller lägga upp dessa på sociala kanaler, sajter och bloggar.

Denna sajt var en av flera som uppmärksammade de nya riktlinjerna och som brukligt är publicerades nyheten på Ridsports Facebooksida. Just nu räknar jag till drygt 250 kommentarer varav lejonparten består av måttligt till extremt uppretade ridsportmänniskor.

Kritiken är inte direkt av det lindriga slaget:

• En del anser att det är en skymf mot hästvälfärden att FEI tuffar till reglementet.

• Det antyds att FEI har något att dölja.

• Flera läsare undrar om det är första april.

• En del tycker det är ”sjukt”, någon blir ”bara trött” och någon ropar ”censur”.

Och så vidare.

Stormen i vattenglaset är verkligen intensiv.

Själv tycker jag också att FEI:s beslut är väldigt konstigt.

Inte att beslutet fattats men att det fattats först i mars 2024.

Det enda konstiga här är att riktlinjerna inte redan skrevs för 20 år sedan, när Facebook uppfanns, eller åtminstone 2005 då Youtube såg världens ljus.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få ingå i Ridsports reporterteam på plats i Scandinavium (tack, det var bland det roligaste jag någonsin gjort!). Det jag förvånades mest över var att det var okej att lägga upp korta filmklipp från hela arenan i form av reels och stories på Instagram. Där satt jag inne i arenan med min telefon och hade i stort sett fritt blås. Jag filmade ceremonin när Henrik von Eckermann väljs in i Hall of Fame, när Peder Fredricson tar sig vidare till omhoppning i Gothenburg Trophy och en massa annat smått och gott. Sedan gick jag in på Ridsports instakonto och tryckte på publicera.

Jag skriver det igen: Som ackrediterad media tilläts jag använda mobilen helt utan minsta restriktioner. Något jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att jag någonsin skulle få göra.

Med reservation för att jag inte hunnit kolla alla stora idrottsorganisationer i världen vågar jag ändå påstå att FEI:s riktlinjer fram till nu varit unikt liberala. Jag har aldrig tidigare hört talas om att man, oavsett idrott, tillåts filma från en stor pågående tävling eller match, lägga upp klippet på sin egen mediesajt i syfte att dra klick och därmed kamma hem intäkter. Det är faktiskt helt obegripligt.

Jag ringde till och med runt till några av de största sporterna i Sverige för att verkligen kolla läget. De skrattade, för de fattade knappt vad jag menade. Samtliga har rigorösa föreskrifter och absolut förbud för media och andra att utan tillstånd filma under pågående match och sedan publicera som inlägg i sina kommersiella kanaler. 

Hockeyligan SHL har exempelvis sålt sina rättigheter till TV4 för extremt dyra pengar och om jag till exempel skulle vilja lägga upp en målsituation från en match är det TV4:s konton på Instagram och X (Twitter) mitt hopp står till. Min möjlighet är då att – om TV4 råkar välja ut det klipp jag önskat – bädda in TV4:s inlägg och publicera det i min egen text. För mig är det helt självklart att en aktör som betalat enorma pengar för att sända också har ensamrätten på allt rörligt material. Vad FEI har sysslat med vet jag faktiskt inte – och jag undrar till exempel hur kul SVT, som har rättigheterna till alla våra stora FEI-tävlingar, tycker om att konkurrenter kan gå runt och filma lite som de vill och sedan publicera. Hade jag varit i ledande ställning hos ett sändande bolag hade jag givetvis satt press på den som sålt rättigheterna till mig – och precis så tror jag att det är i det här fallet också. Köper du rättigheterna till rörligt material vill du ju självklart också ha ensamrätten till det.

Om man kan likna FEI vid en tidning har FEI hela vägen fram till nu varit en tidning som helt skänkt bort allt sitt material, helt fri från Plus, Premium och vad betalväggar brukar kallas. Att man först nu stramar upp reglerna – så ofattbart sent som i mars 2024 – är någonting jag knappt kan ta in. Självklart vill FEI att deras utvalda material ska få maxad spridning, liksom det sändande bolagets.

Dessutom har jag svårt att förstå upprördheten av helt andra skäl. För det första ser jag inget som förbjuder privat filmande från läktarna utan bara för ryttarna själva, deras team och vi i media. Logiskt, eftersom dessa har egna plattformar med stora antal följare (vissa följs av flera miljoner) och FEI givetvis vill att det rörliga materialet som delas bär FEI:s eget märke, alternativt det sändande bolagets. För det andra gäller riktlinjerna enbart FEI:s större tävlingar. Är det inte en FEI-klassad tävling (alltså mer än 99 procent av alla tävlingar i Sverige) lär det vara fritt fram att filma för vem som helst, var som helst och när som helst.

Så ta av foliehattarna, sluta slåss mot väderkvarnarna och chilla lite! Det vi ser här är ingen konspiration eller illasinnad agenda med syfte att dölja något. Det här är ett sätt att slå vakt om och ge mervärde, både åt både ett internationellt idrottsförbund och till innehavare av svindyra sändningsrättigheter.

FEI har varit unikt snällt ända fram till nu. 

Det är de faktiskt värda ett stort tack för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 mars 11:55

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen
12 000 i ett utsålt Scandinavium. Det blir inte bättre än så här. Foto: Privat

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
23 februari 08:39

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje
Det är tur att Angelo hanterar nervositet på ett annat sätt än jag i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

281 Rampen
Tränaren Ann Liwing kommer med några avslutande råd innan Angelo och Rosie släpps upp över den klassiska rampen och kastas in i Scandinavium likt gladiatorer. Foto: Daniel Enestubbe

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo klarar hinder efter hinder. Nervositeten att se det från sidan är fysisk. Foto: Kim C Lundin

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Målgången är klar. Hindren står kvar. Foto: Kim C Lundin

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
16 februari 15:01

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det
De mörka molnen över ridsporten är många just nu, och Ridsports bloggare Ponnypappan funderar på hur vi kan gå vidare efter den senaste tidens skandaler. Foto: IStock/Gujiang xie

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
9 februari 12:59

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare
Alexandra Nordenson och Roxanne, 2023 års vinnare av Sverigeponnyn. Foto: Roland Thunholm

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
2 februari 14:55

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?
Bilden är tagen i ett annat sammanhang och hästen på bilden har ingenting med artikeln att göra. Arkivbild: Roland Thunholm

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 84 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden