”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga”
Hört den förut?
Säkert.
Det är de olympiska spelens valspråk, felaktigt tillskrivet OS-grundaren Pierre de Coubertin. Citatet kommer egentligen från en amerikansk biskop som yttrade orden i en gästpredikan inför OS i London 1908 – och som de Coubertin sedan snodde, modifierade och gjorde till sitt.
Hört den här då?
”Det viktigaste är inte att vinna, utan att alla andra förlorar”
Citatet är från Häxan Surtant, som blev en stor och uppskattad tv-profil när hon i Katrin Sundbergs gestalt dök upp i SVT:s barnprogram i mitten av 00-talet. Om jag inte minns fel är även Svullo fader till ett snarlikt citat: ”Det viktigaste är inte att vinna utan att komma först”.
Handen på hjärtat – vem är du på tävling? Är alltid det viktigaste att delta och inte att vinna eller är din högsta häxönskan att alla andra utom du ska stå där som förlorare?
Jag kan ju bara gå till mig själv och alla de tävlingar jag ställde upp i under 15 aktiva tävlingsår som tennisspelare.
Ville jag vinna?
Ja.
Alla matcher?
Utan tvekan.
Ville jag någonsin att någon skulle besegra mig?
Absolut inte.
Kände jag efter någon tävling att ”Jaha, det var ju ändå rätt trevligt att delta även om jag åkte ut i första omgången?”.
Nej, den känslan har jag aldrig någonsin upplevt. När jag själv tävlade var jag definitivt mer lik Häxan Surtant än Pierre de Coubertin.
I dag ser jag annorlunda på att tävla, för egen del. De gånger jag tävlar är det bara för skojs skull, oftast handlar det om sällskapsspel eller quiz och jag vill givetvis fortfarande vinna. Att förlora, trots att det bara är på skoj, svider fortfarande men sällan längre än en halv minut.
Men ändå: jag tycker att tävling är bland det bästa och mest lärorika som finns.
Det som på dåtidens tennisbanor, för min egen del, innebar svårsmälta och svidande förluster är i dag minnen av en tid då jag faktiskt lärde mig två av livets viktigaste saker: att tackla motgångar genom att lära mig av dem och – framför allt – att uppleva känslan av hur underbart en framgång smakar.
Men om jag var Häxan Surtant när jag själv för många år sedan tävlade är jag helt klart mer åt Pierre de Coubertin-hållet i dag när jag är åskådande förälder. Jag har två barn som tycker att tävling är det roligaste som finns, men jag har inte alls samma ”hoppas de vinner och alla andra förlorar”-känsla när jag tittar.
Eftersom jag vet att både LillyBelle och Angelo ser på tävlandet på samma sätt som jag gjorde i min ungdom hoppas jag givetvis att de ska vinna. Men jag har varit med på hopptävlingarna så länge nu att jag har koll på de allra flesta unga ryttarna. Lika väl som jag kan jubla över att Angelo går upp i ledningen, nästan lika mycket värme får jag i bröstet när någon jag vet kämpat länge för en framgång plötsligt får det att stämma. Man ser den oförställda glädjen, stoltheten som inte går att dölja, lyckoruset att dra iväg på ett ärevarv i full frihet.
Men det finns också dagar då jag v-e-r-k-l-i-g-e-n vill att just mitt barn ska vinna. Dagar då någonting speciellt står på spel, när drömmar kan gå i uppfyllelse. Den här söndagen är en sådan dag. En dag då LillyBelle och Angelo befinner sig i Lammhult och tävlar mot varandra. LillyBelle rider sin Erika, som inte varit på något tävlingshumör alls senaste månaderna. Men drömmen lever vidare. Drömmen om att en gång vinna på Erikas rygg.
Bland motståndarna finns Angelo och TW, den knasiga ponnyn som egentligen inte ska kunna tävla men gör det ändå. Både Angelo och LillyBelle har vunnit tidigare men de har aldrig vunnit med vare sig Erika eller TW.
Jag vet att speciellt LillyBelle har som högsta önskan att en gång hamna överst i resultatlistan med Erika. Angelo vill vinna men ser mer TW som en kul ponny att leka med när han inte tävlar Hilda eller Tango.
En seger med Erika kommer LillyBelle att leva på i flera år. Jag vet det. Vet hur gärna hon vill skruva fast den första och kanske sista segerplaketten på Erikas boxdörr. Det är nio startande i klassen, LillyBelle går ut som fyra och Angelo sist av alla.
Jag hinner själv inte vara på plats utan får följa tävlingen i Equipe-appen. När LillyBelle och Erika går i mål ser jag att de fått till en riktig fullträff. De är felfria, ligger etta och tiden är ruskigt snabb.
Ska de lyckas?
Jag börjar tro det.
Speciellt när jag ser att tiden inte bara står sig utan ser ut att vara väldigt svårhotad.
Och plötsligt, när ekipage nummer åtta gått i mål, står det klart att LillyBelle antingen vinner eller kommer tvåa.
Bara Angelo kvar, bara storebror som kan hota.
Erika eller TW – vem blir först att ta sig första seger?
Svaret: Erika. Men Angelo och TW tar sig in på en andraplats och det blir två syskon i topp.
Och en surtantshäxa framför Equipe som är nöjd. Mycket nöjd.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru.
Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på