Vad tycker vi om Geir Gulliksen?
Eller rättare sagt: vad tycker vi om det som hände Geir Gulliksen under prisceremonin i Scandinavium?
Ingen hjälm, hästen får panik, ett fall som slutar så bra att Gulliksen redan nästa dag kan styra kosan mot Doha och nästa tävling, men också ett fall som kunde ha ändat en karriär, gjort Gulliksen förlamad eller i allra värsta fall släckt lyset på norrmannen för gott.
Jag har personligen aldrig tyckt om att titta på prisutdelningar under ridtävlingar. Oavsett nivå på tävling upptäcker jag snabbt en gemensam nämnare: det är obekvämt för hästarna. De blir ofta nervösa och de står sällan stilla och fogliga medan främmande människor räcker fram blommor och andra priser till den placerade ryttaren inför en ofta högljudd publik som applåderar vilt.
Dessutom: Under en prisceremoni släpper alla på sin koncentration. Tävlingsmomentet är över, adrenalinet på väg bort och ryttarens fokus riskerar att hamna i publikhavet och på prisutdelarna samtidigt som priserna ska tas emot, sittande på en häst som troligen upplever nervositet och obehag.
Ska någon behöva dö innan någonting görs?
Den frågan brukar vi ofta och lite laddat ställa oss när en sport, oavsett vilken, drabbats av en otäck olycka.
I ridsporten har redan minst ett dödsfall inträffat utan att åtminstone jag märkt av att någon debatt väckts.
Så sent som i mars förra året omkom en sjuårig flicka i Tyskland under en prisutdelning efter att ponnyn blivit nervös, stegrat, slagit runt och landat ovanpå flickan.
På mindre än ett år har prisutdelningar inom ridsporten krävt ett människoliv och utsatt en av världens bästa ryttare för livsfara.
Reaktionerna är oväntat milda måste jag säga, men det hedrar GHS tävlingsledare Tomas Torgersen att han efter Gulliksens fall direkt hajade läget och lovade att ta upp frågan om prisutdelningar vid FEI:s Sports Forum i april.
Det blir mycket intressant att se hur pamparna i denna konservativa sport hanterar frågan.
Frågar ni mig är det dags att sätta ner foten direkt och lägga ner alla gamla traditioner per omgående.
Ridsporten är riskfylld redan som den är och varken jag eller någon annan förälder ska ens behöva umgås med tanken att våra tävlande barn ska löpa risk för skador eller värre när de ska ta emot rosett och plakett.
Hur svårt kan det vara?
Det här är en liten farlig detalj som över en natt skulle kunna riskminimeras till nära noll. Nämligen genom att förbjuda pristagare att sitta till häst under ceremonier. Lätt D eller världscupfinal spelar ingen roll. Låt hästarna (om de tvunget måste vara med under prisutdelningen) ledas in på banan, ställ hästarna en bra bit från varandra och dela sedan raskt ut priserna.
Det är ju knappast några regeländringar vi talar om här, bara om sunt förnuft som i det här fallet inte har någonting med det idrottsliga momentet att göra.
Och ärevarv, som ärevarv sker idag? Ärligt talat, måste vi ha det? Med ryttare som riskerar att vara lite för avslappnade och lite mer showiga mitt i segerns glädjerus och hästar som släpper loss i ett ofta våldsamt högt galopptempo? Det hände LillyBelle, då sju år gammal, när hon vann sitt unga livs första lokala tävling i Sölvesborg i september – och det var inte roligt att se tre sjukvårdare kuta in på banan kan jag lova.
Jag är tveksam till allt ovanstående, men jag tillhör den skara som gärna utmanar traditioner som överlevt sig själva.
Traditionens makt är stor och traditioner ska vi hysa respekt för.
Men ibland måste vi också använda vår makt till att stoppa farliga traditioner.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt väldigt gärna att följa mig på ponnypappandaniel som är mitt Instagramkonto!
Följ Ridsport på