Ända sedan jag e-postade mitt första blogginlägg för publicering i oktober 2018 har jag varit stolt över att få ha en liten plattform på Tidningen Ridsport. Jag gillar den här tidningen, att hänga på sajten, andas in de nördiga lärdomarna som ligger i texterna, kommunicera med alla underbara medarbetare och utmana mig själv i mitt tänkande och skrivande.
Den senaste tiden har jag vid två tillfällen känt mig extra stolt över att vara en liten perifer del av Tidningen Ridsport.
Det första tillfället var när beslut fattades om att vrida åt tumskruvarna när det gäller vad som är en acceptabel ton på sociala medier. Det var, tror jag, ett svårt beslut men samtidigt nödvändigt för att slå vakt om det öppna goda samtalet där man både kan vara ense och oense, men samtidigt visa varandra respekt.
Jag vet inte hur hårt Ridsports sociala medie-moderatorer behövt jobba i kommentarsfälten efter beslutet, men en sak vet jag eftersom jag ser det: Tonen i kommentarfälten är trevligare och mer respektfull utan att för den skull vara mesig eller meningslös. Beslutet är med tidigt facit i hand ett stort steg i rätt riktning.
Det andra tillfället jag kände en extra stolthet var när Ridsport i veckan klargjorde att man inte närvarar vid världscupfinalen i Riyadh. Som chefredaktör Catharina Hansson skrev i senaste ledaren är närvaron under finalen annars en närmast helig tradition för Ridsport. Och tro inte att svinrika länder med i bästa fall medeltida människosyn avskräcker media från att bevaka stora mästerskap. Jag minns till exempel de ändlösa debatterna som föregick fotbolls-VM i Qatar 2022. Hur sportkrönikörerna turades om att indignerat skriva om den sjuka kvinnosynen och om hur många gästarbetare som fått sätta livet till i byggandet av de enorma arenorna inför mästerskapet.
Från olika håll kom krav på att bojkotta VM, att vissa länder rentav skulle dra sig ur mästerskapet och att diktaturer aldrig bör få arrangera internationella tävlingar över huvud taget.
Men vad hände när det väl blev dags för avspark? Då satt de där, samma krönikörer som ondgjort sig över den närmast totala bristen på mänskliga rättigheter. Nu skulle det analyseras fotboll till varje pris – och upp med handen den som läst en indignerad sportkrönika om Qatar det senaste året.
Bojkotter sker liksom inte längre. Det kunde ske förr, av skäl relaterade till kalla kriget, som när USA bojkottade OS i Moskva 1980 och när östblocket fyra år senare svarade med att bojkotta OS i Los Angeles.
I dag är det money talks som gäller.
Hur illa de deltagande länderna tycker om ett värdlandet är frestelsen efter pengar, ära och berömmelse för stor för att en bojkott ens ska övervägas. ”Sport och politik hör inte ihop” sjungs det som ett mantra – trots att det är just det sport och politik gör.
Både sommar-OS i Peking 2008 eller vinter-OS i Sotji 2014 genomfördes utan några som helst protester – och den minnesgode kommer ihåg att avslutningsceremonin i Sotji knappt var över innan Ryssland annekterade Krim, den lågintensiva starten på dagens invasionskrig i Ukraina.
Därför känns Ridsports bojkott av världscupfinalen som en liten med väldigt frisk nypa luft.
Här tar någon äntligen ställning.
Här är det äntligen verkstad mitt i allt snack om att ”påverka på plats”, en annan favoritklyscha till varför de tävlar i världens värsta diktaturer.
Samtidigt kan det knappast ha varit ett enkelt beslut. Skillnaden mellan att vara på plats där det händer och att förlita sig på tv-sändningar och att folk svarar i telefon är enorm. Att vara beroende av pressmeddelanden istället för att på egen hand gräva efter fler infallsvinklar är frustrerande.
Men vill vi ha förändring på riktigt, påverka både de aktivas syn på diktaturer och rikta udden mot diktaturerna själva är bojkott det enda som hjälper.
Tidningen Ridsports bojkott av världscupfinalen är ett babystep.
Men det viktiga är att det är ett babystep i rätt riktning till skillnad mot alla andra stora steg i fel riktning.
Det gör mig extra stolt.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på