Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
27 augusti 18:40

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter
Saken är klar. Angelo och Hilda slutar tvåa och är klara för Jönköping Horse Show i oktober. Foto: Privat

Det finns ett flertal anledningar till att jag tycker att ridsport är den bästa sport vi har. En av dem är att det inte spelar någon roll vilken månad på året du är född. Kan det vara ett problem, kanske du tänker?

Jo, det kan det. Statistiken visar att inom våra stora lagidrotter spelar födelsedatumet en närmast tragiskt stor roll för om du ska lyckas eller inte. SCB-siffror visar att bara hälften så många hockeyspelare i hockeyns högstaliga, SHL, i dag är födda under årets tre sista månader jämfört med antalet som är födda januari-mars. Det är dessvärre stor risk för att den som inte kommer med i sitt distrikts TV-pucklag som 15-åring helt enkelt väljer att sluta med hockey.

I ridsport spelar det, till skillnad mot lagsporter, ingen som helst roll om du är född på vid tolvslaget på nyårsafton eller två minuter senare. Här bedöms du efter vad du kan, du delas inte in i en kalenderstrikt åldersklass eller riskerar att selekteras bort, bara på grund av att du som sent född på året ligger nästan ett år efter i utvecklingen jämfört med januarifödda.

Det spelar varken någon roll när du är född eller om du är kille eller tjej när du beger dig ut på ridningens tävlingsbanor. Detta är också enastående; att precis alla tävlar på exakt samma villkor. Och det bästa av allt: du FÅR faktiskt tävla i ridsport hur ung du än är om det är det du vill göra.

Hockeyn slopar serietabeller och fotbollen plockar bort målräkningen för lag upp till en viss ålder. Samtidigt kan en ung tjej eller kille som rider och känner sig sugen på att tävla utan minsta problem välja en lämplig nivå, anmäla sig och ställa sig på startlinjen. Att andra idrotter ängsligt infört förbud mot resultaträkning beror tyvärr enbart på att det finns föräldrar som vansinnigt enögt hetsar sina barn, men det tragiska är att åtgärderna drabbar barnen.

Skulle ni ens kunna föreställa er att Svenska Ridsportförbundet fattade beslut om att inga resultat i exempelvis Lätt E och Lätt D ska räknas från och med nu? Sedan kommunicera ut att ”visst, du kan anmäla dig till tävlingen och hoppa över alla banans hinder men oavsett om du nollar eller har åtta fel existerar inte ditt resultat”?

Barn som väljer att idrotta vill tävla, tro ingenting annat. Det är vad idrott ytterst går ut på, toppen av pyramiden, ett kvitto på slitet du lagt ner och ett protokoll över vad du behöver träna på. Tävlingsmomentet är för väldigt många en välsmakande morot, ett sätt att få barn motiverade att fortsätta med sin sport långt upp i åldrarna. Och är det någonting mina barn gillar är det att tävla, alldeles oavsett vad det gäller.

Jag kan heller inte se det negativa i att successivt och bokstavligt talat höja ribban när man känner sig bekväm och trygg på en viss nivå. Ta nästa steg. Testa vingarna. Att då och då träna sig i att hantera ett riktigt skarpt läge.

Där, i det skarpa läget, i dramaturgins centrum, befinner sig Angelo denna lördag. Platsen är Norrahammar-Taberg och för första gången står någonting verkligt stort på spel, nämligen en plats i Agria Pony Trophy under Jönköping Horse Show i slutet av oktober.

Vi har i flera år varit på JHS som åskådare och ärligt talat har tanken aldrig slagit mig att Angelo eller LillyBelle ens i en avlägsen framtid skulle finnas med i de digra startfälten. Men nu är han anmäld till kvalet och förutsättningarna signalerar en och samma sak: skarpt läge.
Här hade hockeyn och fotbollen pekat finger och sagt att ”skarpa lägen håller vi inte på med i Angelos ålder. Elvaåringar ska bara ha kul”.

152 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda i aktion i kvalet till Agria Pony Cup. Foto: Daniel Ståhl

Men vad tror ni att Angelo har? Tråkigt? Tvärtom har han, ända sedan han överlycklig anmälde sig till kvalet, gått och drömt om den här chansen. Skulle vi då säga att ”nej, det är inte bra för dig att tävla på den nivån?”.

Jag har respekt för den som tycker annorlunda men mitt svar på den frågan är nej.

Själv befinner jag mig i sämsta tänkbara position. Jag är nämligen inte på plats utan placerad hemma i soffan i Växjö där LillyBelle skärmdubblerat sin telefon mot teven. Där sitter vi nu, jag,  LillyBelle och svärmor, och stirrar på en uppförstorad bild av Equipes liverapportering. Att inte kunna se vad som händer är hemskt. Nervositeten svider i hela min kropp.

Det är 27 startande i klassen.
De tre bästa går vidare till JHS.
Ett enda kvalförsök per ryttare tillåts.
Läget kan inte bli skarpare än så.
Regin håller rysarklass.

Bakom sig har Angelo en helg där inte mycket klaffat för honom och Hilda i Karl Oskar-cupen. Sedan dess har han tränat på ett par detaljer men är nog rätt osäker på formen. Han har fått startnummer 22 och jag tänker att han måste vara oerhört nervös. Själv är jag så nervös att jag knappt kan hålla ordning på armar och ben. Det är olidligt att vara på plats men ännu mer olidligt att inte vara det.

Så drar tävlingen igång. Ett efter ett går ekipagen i mål. Jag tycker att det är superresultat som redovisas hela tiden. En massa dubbelnollor och tider som känns löjligt snabba. Efter vad som känns som två timmar har turen kommit till nummer 22.

Den ledande tiden är 20,13.

För att gå upp på den tredje och sista kvalplatsen krävs en tid, snabbare än 21,47.

Så börjar tiden rulla på teven. Antal fel: 0. Tiden rullar vidare. Fortfarande är antal fel noll. Så går grunden mot sitt slut. Fortfarande inga nedslag. Och så drar omhoppningstiden igång. Jag skakar i kroppen. Vågar inte titta men gör det ändå.
17 sekunder.
18…….19…….20……komma 67!

152 Angeloglad
Angelo med sin finalbiljett. Foto: Privat
152 Tevejubel
Är man inte på plats får man jubla som en överförfriskad fotbollssupporter framför teven. OBS! Bilden är absolut inte arrangerad. Foto: Privat

Jag reser mig hastigt upp och vrålar som en överförfriskad åskådare på Tele 2 Arena när Hammarby avgör på övertid. LillyBelle jublar men inte på samma pinsamma sätt som jag. Svärmor tittar konstigt på mig men även hon uttrycker diskret jubel.

Angelo och Hilda ligger tvåa, just nu på Elmiaplats. Helt otroligt.

Dock: fem ekipage kvar. Samtliga är grymma ryttare med grymma hästar, upplyser den pålästa LillyBelle psykologiskt inför slutspurten. Nästkommande ryttare är felfri, sluttiden … snabb men inte tillräckligt för att hota andraplatsen. Samma sak med nästa. Tre kvar. Två måste vara snabbare än Angelo för att han ska hamna utanför topp tre. Ännu en snabb ritt väntar, men tiden räcker inte.

När det är två kvar börjar jag hoppas på det. Hoppas på att Angelos dröm om Jönköping ska gå i uppfyllelse och – som i en märklig dröm – är saken klar efter nästa redovisade målgång.
Han. Gjorde. Det.

Jag utnyttjar fördelen med att inte vara på plats och unnar mig ännu ett fotbollssupportervrål med barnsligt knutna nävar framför teven. Jag känner en lycka sprida sig i kroppen, därför att jag vet att den lycka Angelo känner i den här stunden är ännu större.

Han har hanterat det skarpa läget, slutat tvåa och ska få åka till Elmia i höst. Jag kommer inte att tro det ens när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
3 september 17:30

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.

Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.

Fjönsson
Fredrik Jönsson är SVT:s expertkommentator vid EM i hoppning. Foto: Annelie Frank

Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.

Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.

Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.

Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.

153 Angelo Tw
Angelo har aldrig roligare än när han sitter på TW:s rygg. Tillsammans tog de nya steg i rätt riktning i mysiga superlokala Braås. Foto: Daniel Enestubbe

Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.

153 Lillybelle Peggy 3
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.

153 Lillybelle Seger 2
Efter ett hundradelsdrama vinner LillyBelle och Peggy LD i Braås. Här poserar de stolt under prisutdelningen. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
20 augusti 12:13

Bradburybragden som kuppade cupen

Bradburybragden som kuppade cupen
Historiens kanske största idrottsskräll är ett faktum. TW har slagit sig in i medaljstriden och ridit sitt första ärevarv. Då är det klart att groupiesarna svärmar.

DISCLAIMER: Följande texts innehåll och berättelse kan i viss mån vara starkt färgad av skribentens högst subjektiva upplevelse av det inträffade, dennes kärleksfulla förhållande till omnämnd ponny samt nära släktskap med inblandad ryttare. Den utförda handlingen kan därför framstå som mer grandios än vad den i själva verket kanske är. För detta ber vi om mottagarens överseende.

Eftersom hästmänniskor ofta håller sig till just hästar och därmed till ridsport uppstår ofta en sorts skygglappar inför andra sporthändelser. Hästar upptar nämligen i normalfallet så enormt mycket av vår tid att vi knappt hinner tänka på någonting annat. Om jag exempelvis frågar er vem Stephen Bradbury är ringer det kanske inga som helst klockor bland de flesta av er.

Därför ska jag berätta lite om Stephen Bradbury. Han är 48 år gammal, kommer från Australien och har, det varma och sett till klimatet anti-skandinaviska hemlandet till trots, en karriär som shorttrackåkare bakom sig. Troligen och säkerligen just därför nådde Stephen Bradbury inte ens upp till status som medelmåtta i sitt idrottsutövande. Men han var ju australier, trots allt, och för en vintersportande australier krävs inte mycket mer än att kunna stå på ett par skridskor för att bli uttagen till OS.

Stephen Bradbury åkte chanslös till OS i Salt Lake City, visste att han skulle komma sist i det första försöksheatet för att sedan packa grejerna, sätta sig på första bästa plan tillbaka till Melbourne och skratta gott åt de nya minnen och erfarenheter han skaffat sig.

Men historien ville annorlunda, och nu tror jag att även de ridsportmänniskor som inte ägnar sig åt att se på vintersport på tv anar vart jag är på väg. Under veckorna i Utah gick Stephen Bradbury nämligen från att vara de olympiska spelens sämste skridskoåkare till att bli världens genom tiderna mest kände skridskoåkare. Aldrig tidigare i idrottshistorien har en utövare stått i sådan närkontakt med Fru Fortuna som Bradbury vintern 2002.

Han tog sig sensationellt vidare till semifinal efter att ett gäng andra åkare halkat i sista kurvan före upploppet. Han tog sig lika sensationellt till final på samma sätt och väl framme i finalen insåg han naturligtvis att det var kört. En australier i en shorttrackfinal, liksom. Bradbury var i sjunde himlen redan där. Men sedan, i finalen mot två sylvassa amerikaner, en lika snabb kines och en illerkvick korean, vet nog ändå de flesta av oss vad som hände. Historiens utan tvekan mest omöjliga och sensationella OS-guld bärgades. Kolla in ett klipp från detta här. 

Det finns en anledning till att jag tänker på Stephen Bradbury när jag nu står på Karl-Oskarcupen på hemmplan här i Växjö. Det är lördag, cupens andra dag och jag har fortfarande inte förstått vad som hänt.

Det handlar om Teeny Weeny, om vår älskade B-ponny TW.

Snigeln TW. Icke-tävlingshästen TW. Lata TW. Snälla TW. Matvraket TW. Maskoten TW. Stanna mellan hindren på en oxer-TW.

Okej, hon har kostat mig en framtida Maldivernaresa efter ett förlorat vad när hon med LillyBelle på ryggen nollade en lätt E nere i Skåne förra sommaren.

Men mycket mer än så går hon inte för.

Det tror jag i alla fall när hon och Angelo ger sig iväg i Lilla Anna-delen av cupen. Mot sig har de 25 andra ekipage och vem som helst kan räkna ut att om de mot all rimlig förmodan skulle få ett resultat kommer det resultatet befinna sig ljusår från en placering.

Jag vet detta.

Men någonting händer.

151 Tw Med Rosett
Ja, ni ser hur löjligt glad han är. Angelo kan nog fortfarande inte förstå vad som hände under Karl Oskar-cupen i lördags.
151 Lilly Ärevarv
Lilly och Tindra galopperar rakt in i kameran under ett av sina ärevarv. Ögonblicket efter att bilden tas kastar jag mig till vänster.

Det är inte någon fullkomligt osannolik tur, som Stephen Bradbury hade för snart 20 år sedan. Det är någonting annat som händer. Plötsligt är det som att se en helt annan ponny än TW, trots att det är TW. Det går nypa-mig-i armen-fort, hopptekniken ser nästan graciös ut och hindren retfullt enkla. Jag förstår inte vad Angelo gör men snart går ekipaget in i omhoppning. Där bibehålls tempot samtidigt som Angelo hittar smarta omhoppningssvängar som TW besvarar utan minsta protest.

De har startnummer sex och när de passerar mållinjen annonserar speakern Emil Bolin att Angelo Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny leder tävlingen.

De LEDER!

Oavsett hur det slutar är en sak helt säker: aldrig tidigare har jag blivit så förvånad, aldrig tidigare har jag med egna ögon sett en grymmare överprestation i en idrottstävling. Det är fullkomligt magnifikt.

När det hela är över har två ryttare klockats för snabbare tid än TW. Hon är mindre än en sekund från segern. Hon har besegrat 23 andra ekipage, slutar trea i tävlingen och belönas med rosett, priser och sitt livs första ärevarv.

Det är en en kupp i cupen, en blixt från klar himmel, en skräll som måste få alla på anläggningen att tappa hakan.

Ponnyn som var med bara som utfyllnad för att Angelo mest på kul ville delta i en andra klass blev den stora hjälten, den största artisten och ponnyernas svar på Stephen Bradbury, dock med en viktig skillnad.

Bradbury vann enbart tack vare att han stod på benen. TW fick rida ärevarv efter en prestation jag aldrig till fullo kommer att greppa.

Det blev i övrigt en Karl-Oskarcup där LillyBelle för ovanlighetens skull fick tävla mot A-ponnyer och där hon själv ställde upp med två stycken i den storleken; förutom Peggy gjorde nämligen Super-Tindra comeback. Och som hon gjorde det. Jag har nog aldrig sett henne flyga över hindren som nu och, förutom ett pet första dagen (inte Tindras fel), vann hon både lördagens och söndagens klass överlägset medan Peggy la beslag på slutsegern i cupen efter tre nollor (totalen baserades på grundomgångsfelen).

För Angelo och Hilda blev cupen inte någon höjdare. Det var spänt, banor glömdes bort, svängarna blev för snäva och det kändes allmänt som stolpe ut.

Men vad gör det när man har en skrällponny som TW?

Tack för att ni tog er tid – andas in den friska augustiluften och följ gärna oss i familjen på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som precis fått instakonton, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
13 augusti 11:30

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld
Guldskimrande lag Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Foto: FEI/Arnd Bronkhorst

Allt är så enkelt när man sitter med facit i hand efter ett slut som varit sagolikt. Skräcken, hopplösheten och nagelbitandet är borta. Eufori och harmoni lever sida vid sida. Själen är rensad från allt ont och ingenting – INGENTING! – kan stjäla vissheten om att detta bär vi med oss i minne och sinne till den dag vi inte längre har några minnen eller sinnen kvar.

Och med facit i hand var det bra (ja, bra) att Peder rev den där sista i förstone så försmädliga bommen. Med facit i hand övergick dramaturgin då från pulserande högdramatisk till ohälsosamt oslagbar. Om Allan istället seglat över sista hindret och den nervösa fransyskan sedan gjort som hon gjorde, vilket vi på goda grunder kan misstänka, hade OS-guldet tillkommit på grund av en motståndares misstag. Det hade varit underbart, det också, men ingenting mot den upplösning vi fick. Med facit i hand helt tack vare Peders fyra fel.

Ska du skriva in dig för evigt i historieböckerna, ska du gå till historien som någon som svarat för ett av svensk idrotts utan tvekan största ögonblick genom alla tider – ja, då ska du riva på sista och gå till omhoppning mot vrålsnabba oslagbara lagmaskins-USA. Du ska stå där som siste man, efter att dina lagkamrater gjort sitt jobb, skaffat dig en sista chans.

En sista chans.

Guld eller silver.

I det läget detsamma som allt eller inget, eftersom ingen kommer ens orka minnas ett förlorat silver jämfört med ett vunnet ridsportguld för första gången på 97 år.

Sedan, inför en hel nation i smått chocktillstånd på andra sidan jorden, ska du besegra världens snabbaste omhoppare och inte bara det: du ska utklassa honom med tider som inte ens är möjliga. Då skriver du historia och det är vad det underbara svenska hopplaget gjort. Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson (som jag unnar henne detta efter alla år!) och Peder Fredricson är sedan snart en vecka blågula nationalhjältar och eviga ikoner.

Hyllningarna har skönt nog också antagit rättvisande stora proportioner. De fåtal tomtar som i kommentarfält påstått att ”hästen gör jobbet” och att ”ridsport inte är en riktig sport” har blivit effektivt nedsablade av en hel armé av stridslystna och segerstärkta hästmänniskor. Det är ännu en enormt positiv effekt av guldet: till och med trollen har förstått att deras argument kan smulas sönder som en finsk pinne.

Och när jag nu för tredje gången på kort tid anför ”facit i hand” som argument: Det här var svensk ridsports egen straffläggning i fotbolls-VM 1994. Det här var svensk ridsports svar på OS-straffläggningen i hockey samma år när en galet genial Foppa blev frimärke.

Ärligt talat: dessa två 27 år gamla jubelguld är de enda två idrottshändelserna i mitt liv som kan mäta sig med det som hände i Tokyo 2021. Insatsen tar plats bland det största vi någonsin varit med om, alla kategorier, och jag tror att min önskan från förra bloggen om att ridsporten skulle leta sig in i tv-folkhemmet nu är uppfylld med råge.

Det är dessutom ett OS-guld som med största sannolikhet kommer att ge stora feta ringar på svensk ridsports vatten.

Mer pengar kommer att strömma till – vem vill inte sponsra en vinnare?

Intresset för ridsport generellt kommer att öka, från redan höga nivåer.

Och sist men absolut inte minst: Henrik, Malin och Peder måste och kommer att få bragdguldet efter det här.

Om Svenska Dagbladets jury har något vett i skallen kan de omöjligt förbise en prestation av den här groteska magnituden. Tack vare Peders rivning och därefter Peders bäst-när-det-gäller-mentalitet uppfylldes kravet i medaljens statuter om att prestationen ska vara utförd ”i ett svårt och vanskligt läge”. Under 39 sekunder och en hundradel av fullständig dramatik och världsklassprestation inte bara uppfylldes formuleringen. Den snarare fullbordades.

Underbarnet Mondo Duplantis fick bragdguldet redan i fjol och kommer säkerligen att få det någon ytterligare gång i framtiden. Om han även slagit världsrekord i OS-finalen (det var snubblande nära) hade nog juryn, som har ett gott öga till friidrott, hittat ett skäl att ge honom medaljen igen redan i år.

Även Daniel Ståhl lär få ett bragdguld i framtiden. Han är världens bäste diskuskastare och går en ljus framtid till mötes med massor av mästerskap som storfavorit. Men Ståhl var överlägsen, hans OS-guld inte i närheten av ridsportens, sett till dramatik.

Detta talar för att hopplaget får medaljen, speciellt under ett år där bragdjuryns eviga gullegris – den skidsport med eller utan gevär – knappast kan vara aktuell ens för ett försnack i jurykorridoren.

Det är som sagt inte varje dag svensk ridsport vinner ett OS-guld. Samtidigt blir jag förvånad men tyvärr ändå inte förvånad om juryn ignorerar ridsporten. Jag vet inte riktigt hur den resonerar, men ett gott tecken är att juryns ordförande, den sympatiske och skicklige journalisten Anders Lindblad, redan i sin krönika under gulddagen nämnde hopplaget och bragdguldet i en och samma mening.

Så, gott folk: det värsta som kan hända oss framåt december är att vi alla blir fruktansvärt upprörda och genast börjar ladda för revansch i Jerringpriset. Mitt tips i dag är dock att lagguldet belönas med båda utmärkelserna.

Själv har jag bara ett problem just nu. Eller två egentligen.

Det första: jag vill men vågar inte kolla på reprisen av omhoppningen eftersom jag är rädd att Peder då ska riva eller att hans tid inte räcker till och att jag bryskt ska vakna ur en skön dröm.

Det andra: inte ens när jag t-ä-n-k-e-r på Peders omhoppning är jag säker på att han undgår rivning.

Men det är två problem jag förhoppningsvis ska kunna hantera med tiden.

Tack för att ni tog er tid – gör som jag och fortsätt att njuta av OS-guldet länge till! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
6 augusti 17:26

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?
Silvermedaljören Peder Fredricson med All In och hästskötare Alva Svensson. Foto: FEI/Christophe Taniére

Det tar olika lång tid att bli populär. Carola blev evigt odödlig stjärna över en magisk kväll och natt 1983. Ett år tidigare tändes en 17-årig svensk världsstjärna i tennis när Mats Wilander gick hela vägen fram till segern i Franska Öppna mästerskapen och senare samma år belönades med Svenska Dagbladets bragdguld.

För andra är det tuffare.

Tusentals soloartister och källarband kämpar och väntar, oftast förgäves, på sitt genombrott eller på en hit som åtminstone kan ge dem sina 15 minutes of fame.

För att inte tala om idrotten, eller rättare sagt: om vissa idrotter.

Medan folksporterna hockey och fotboll skattar sig lyckliga och lutar sig mot ett ständigt självspelande medialt piano är det betydligt tuffare, både för andra etablerade idrotter och inte minst mer perifera idrotter att slå igenom inför en kräsen och konservativ svensk publik. Syns du inte finns du inte men syns du i exakt rätt sammanhang i exakt rätt tid och presterar på topp – ja, då kan du bryta den största och viktigaste barriären och som belöning bli populär, rentav folkkär.

För sporterna som känner sig medialt förfördelade finns inget skyltfönster som lyser starkare än ett olympiskt spel. Slår du till i ett läge där medaljligan för nationen Sverige tillmäts ett stort intresse spelar det nämligen en väldigt liten roll vilken sport du representerar. Genom åren har vi i Sverige sett exempel på nationell glädjeyra efter OS-guld i så pass udda sporter som lerduveskytte, kanot och mountainbike.

Men det finns ett aber, ett gigantiskt men. Inte ens ett OS-guld är en garanti för popularitet. Den nationella glädjeyran över en plats överst på OS-pallen ger i sämsta fall bara de där 15 minuterna i rampljuset för en perifer sport. Kanske någon utmärkelse eller nominering under kommande upplaga av Idrottsgalan men i övrigt finns nästan bara minnen kvar. Det är därför ni inte läser speciellt mycket i media om Henrik Nilsson, Markus Oscarsson och Pia Hansen i dag. Fler än nio av tio är bara intresserade av vad de gjorde när de vann sina OS-guld. Fler än nio av tio är inte det minsta intresserade av deras sporter. Så är det bara. Det finns det siffror på.

Frågan då, den stora i dessa sammanhang: Vad ska hända nu, när tre svenska ryttare, på bästa sändningstid (12.00 i augusti) rider årets svåraste bana på bästa tänkbara sätt? Vad ska hända nu, när de tre också rider omhoppningsbanan utan fel och där en av dem bara är 17 futtiga hundradelar från en gyllene medalj? En gång är ingen gång, men vad händer nu när Peder Fredricson upprepat sin silverbedrift från Rio?

Peder, Malin Baryard-Johnsson, Rolf-Göran Bengtsson och några till har sedan länge sett till att ridsporten fått sitt definitiva erkännande. Ryttare som Henrik von Eckermann och Fredrik Jönsson har de senaste åren förstärkt bilden av Sverige som en nybliven stormakt på hoppsidan.

Räcker det för att göra ridsporten till en av våra största sporter? Till att ta andelar av fotbollen, hockeyn och friidrotten som attraktiva tv-sporter? Att ridsporten redan är en av våra största sporter sett till antal utövare är helt ovidkommande. Det är publiken du flörtar med, tv-tittarna som avgör hur populär du är. Om du inte tror mig kan du ta en titt på den enormt utövartäta innebandyn och fråga svenskarna vad de anser om den som tv-sport (knappt mätbart).

Men sättet det avgjordes på i onsdags, sättet på vilket alla svenskar red, skickligheten i utförandet som lyste rakt igenom tv-rutorna – ja, jag tror att det finns någonting här. Eller om jag uttrycker mig lite mindre optimistiskt och mer realistiskt: jag tror att det KAN finnas någonting här. Det KAN finnas en tändande tv-gnista. Svensk ridsport KAN faktiskt stå inför en guldålder, inte bara när det kommer till internationella framgångar utan även när det kommer till folkets kärlek.

Jag tror kanske inte på ett överfullt Sergels torg, men det kommer definitivt att firas rejält om Det Största sker.

Det Stora var vad vi såg i onsdags, med tre svenskar i omhoppning och Peders nya silver.

Det Största kan vara det vi får se på lördag.

Laghoppning med våra tre supersvenskar i absolut toppform, både inspirerade och revanschsugna efter den individuella finalen. Det känns som att guldläget inte kan bli bättre.

Om onsdagen den 4 augusti 2021 var dagen då ridsporten gav sig chansen att bli riktigt stor ute i stugorna har lördagen tre dagar senare möjlighet att bli dagen då ridsporten slår in matchbollen fram till tv-folkets kärlek.

Precis som Mats Wilander gjorde 1982.

Då kanske till och med Carola ställer upp och sjunger en hyllningssång till den nya folksporten.

Tack för att ni tog er tid – och glöm nu för allt i världen inte att heja fram Peder, Malin och Henrik framför teven på lördag! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
30 juli 20:51

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?
Angelo och Munsboro Hyland. Foto: Privat

Som bevakare av den lokala ridsporten här i Kronobergs län har jag vid flera tillfällen skrivit om en duktig ryttare som heter Alva Magnusson. Tillsammans med sin C-ponny Ac’cimo har hon hoppat hem många rosetter, plaketter och segertäcken de senaste åren. När jag sedan, någon gång i vintras, hörde att Alva bytt häst reflekterade jag inte speciellt mycket över det. Snappade bara i förbifarten upp att hennes nya häst hette Sven.

Så kom våren, så försvann äntligen coronans stenhårda restriktioner och det blev fritt fram att tävla igen. TDB öppnade, anmälningarna strömmade in och i en av de första tävlingarna efter uppehållet såg jag att Alva var en av dem som skulle vara med. Jag förutsatte att hon då skulle jaga rosetter och täcken tillsammans med sin nye häst Sven, men i startlistan stod hon uppsatt tillsammans med Ac’cimo.

När jag försynt frågade LillyBelle och Angelo om varför Alva rider på Ac’cimo och inte Sven tittade de på mig som om jag bokstavligt talat var dum i huvudet.
– Men pappa, du fattar verkligen ingenting! Alva r-i-d-e-r ju på Sven ser du väl, sa LillyBelle med en förintande ironisk blick.

Alva hade alltså inte bytt häst. Ac’cimo och Sven är en och samma. Nu, när detta skrivs, har Alva däremot bytt häst, det vet jag med säkerhet, men där och då stod jag förbluffad inför ännu ett av ridsportens outgrundliga mysterier: de obegripliga smeknamnen som florerar fritt och ohejdat, där det som står i passet sällan överensstämmer det minsta med vad hästen kallas för i folkmun.

Sven, liksom? Vad har det med Ac’cimo att göra? AC, Asse eller Assi hade jag förstått. Simon också. Simba, Simson. Det går liksom att logiskt härleda, precis som Allin aka Allan och Butterfly Flip alias Flippan. Men Sven? SVEN!?!

148 Alva
Alva Magnusson på Ac’cimo. Foto: Privat

Som om det inte var nog med alla avdelning A, lätt B och kategori C.
Som om det inte var nog med att lära sig A:0/A:0, A:1A och bed A.
Som om det inte var nog med påtvingade glosor som martingal, pessoa och cavaletti.
Som körsbäret på toppen av alla ridsportens obegripligheter för oss ponnyföräldrar finns även smeknamnskunskap som examensämne innan vi kan räknas som åtminstone snäppet under normalbegåvade.

Jag tränar sedan en tid intensivt på smeknamnskunskap och det finns sannerligen en hel del att lära sig i ämnet i mitt närområde. Tove Modig, en av barnens bästa vänner och största förebilder, verkar nästan sätta i system att rida på hästar vars smeknamn är fullkomligt associationslösa. Förra året red hon en häst med namnet Daniel.4. Vad den kallades? Danny, Danny Boy eller kanske Dee? Nej, Nicke. NICKE. Suck.

I år har Tove ridit in och tävlat en häst som heter Clonboo Jack. Jackie? Clooney? CJ? Ånej, så lätt kommer man inte undan. Clonboo Jack går nämligen under namnet…trumvirvel…Bellman. Fullständigt logiskt och klart. Inte! Jag får hela tiden fråga Angelo och LillyBelle vilken häst som kallas vad när det är dags för tävling.

Samma sak med de flitigt tävlande syskonen Alicia och Casper Jönberg, som knappt rider en häst där jag kan koppla ihop dopnamn med smeknamn. En Yrriel kallas Prillan, en som egentligen heter Crusina Ann går under namnet Kajsa och i det sammanhanget känns smeknamnet Lilla C på Cincinnati T – Alicias storhäst – som närmast ett under av namnlogik.

Det ironiska är att de enda hästarna jag snabbt och permanent skulle kunna lära mig smeknamnen på saknar smeknamn, det vill säga våra egna hästar. Tindra kallas Tindra. Peggy är för alltid Peggy. Erika är Erika. Tenny Weeny är TW, en förkortning snarare än ett smeknamn. Brynnebo Prince Tango heter i förkortad form Tango eftersom det helst inte ska ta en kvart att uttala ett hästnamn.

Den enda som sticker ut är vårt senaste tillskott, Angelos B-ponny Munsboro Hyland. Hon kallas Hilda men där finns ändå finns en sorts logik i smeknamnet eftersom fyra av fem bokstäver i Hilda ingår i Hyland.

Kanske borde jag göra något?

Kanske är det öppet mål för mig att skapa det perfekta smeknamnet, ett som är lika ologiskt som det är logiskt, som får den yngre generationen att klia sig i huvudet och den äldre generationen att leende nicka åt lustigheten.

Vad tror ni som är 45 plus om att döpa stoet Munsboro Hyland till Lennart? Ni yngre får först googla en stund innan ni fattar. Det kan bli min revansch i den snåriga smeknamnsdjungeln.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
23 juli 12:13

En lök med inslag av rysk docka

En lök med inslag av rysk docka
Hur glad blir man inte när ens kärlek övervinner sina rädslor och levererar en dubbelnolla? Foto: Daniel Enestubbe

Golf kan i mångt och mycket liknas vid vad det är. Det finns inga direkta variationer i själva utförandet av spelet. Hur du än gör slutar det med att du klipper till en boll, försöker få den så nära hålkoppen du kan och sedan hoppas på det bästa. Detsamma gäller bollsporter överlag. Sparka, skjuta eller kasta boll. Få bollen i mål fler gånger än motståndaren. Sett ur det perspektivet är bollsporter till sin natur tämligen enkelspåriga.

Om bollsporter enkelt kan liknas vid just en boll – hård och konstant i sin konsistens – får vi plocka fram helt andra metaforer för att beskriva ridsporten. Den är, till skillnad mot bollsporterna, närmast en kombination mellan en rysk docka och en lök.
Ridsporten innehåller flera lager – olika grader av svårigheter – och kan vara stenhård, precis som den ryska dockan. När det kommer till stora viktiga tävlingar är det egot som regerar och segern det enda som står på spel, oavsett vilket lager du tävlar på.

Lightvarianten av den ryska dockan är löken. Även löken går att skala i olika lager men den är mjuk, kostar bara en bråkdel av en rysk docka och har också den egenskapen att den inte sällan tvingar fram tårar i dess närhet. Om dockan symboliserar de högst uppsatta målen – vinna OS, kvala in till SM eller delta i sitt livs första cup – står löken för de mjukare värdena, de lägre målsättningarna. Här är segern ovidkommande, här handlar det om att uppfylla de små målen. Ta sig runt, få ett resultat, notera sin första nolla.

Om det varit lite rysk docka över tävlandet den senaste tiden gick senaste helgen utan tvekan i lökens tecken. Tävling i Lammhult, Angelo och LillyBelle i bilen som vanligt. Den stora skillnaden var att varken Hilda, Peggy eller Tango abonnerade på platserna i transporten. Där stod istället TW och Erika.
TW: bohemen som hoppar lite när hon känner för det, som bara är känd för en Lätt E-nollning som kostade mig ett förlorat vad om en resa till Maldiverna och som allmänt betraktas som en lättjefull sällskapsponny.
Erika: den tävlingsskygga madamen som blir ängslig så fort hon ser en annan paddock än vår egen, som brukar vända mot ingången efter ett eller två hoppade tävlingshinder.

Med en sådan laguppställning är det lätt att räkna ut att varken Angelo eller LillyBelle reser till Lammhult med seger i sikte. Här handlar det om de små målen, om den mjuka lökens tävling, om små förhoppningar snarare än stora förväntningar.
När LillyBelle för någon månad sedan, i samma Lammhult, drömde om en dubbelnolla med Erika blev det nästan en sanndröm. Ett stopp på sista omhoppningshindret gjorde att lökens egenskaper snabbt nådde tårkanalerna hos en otröstlig LillyBelle. Det var ju så nära!

Nu har hon repat mod på nytt, tränat bra med Erika här hemma på gården och den här gången är de anmälda i både Lätt D och Lätt C. Angelo och TW bara i Lätt D. Vi vill nämligen först kontrollera om TW ens känner för ett enda hopp den här dagen. Men det gör hon. Angelo, som är i fin form, rider henne så lugnt och behärskat att jag häpnar. Vips är grunden avklarad, TW:s första nolla i LD, och av bara farten fixar ekipaget även en felfri omhoppning. Nej, de vinner såklart inte men en sjundeplats bland tolv startande med TW är faktiskt, ur ett lökperspektiv, en väldigt stor seger i sig. Angelo är ett enda stort leende.

147 Angelohopp
Det alltid oskrivna kortet TW hänger på när Angelo släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe
147 Angelo Och Tw
Glada miner när Angelo och TW fixat en dubbelnolla i LD. Foto: Daniel Enestubbe

Så kommer LillyBelle och Erika. Svarar för samma bravad. En cool, helt obesvärad Erika, en dubbelnolla och i likhet med förra gången rinner tårarna nerför LillyBelles kinder men till skillnad mot förra gången är de av glädje. De slutar sexa och det gör oss alla stolta.

147 Lillyhopp
LillyBelle och Erika tar sig över sista hindret. En milstolpe är uppnådd. Foto: Daniel Enestubbe

TW:s pigga insats gör att hon efteranmäls till LC. Där är hon och Angelo först ut, men det hela är snabbt över. TW deklarerar redan vid första hindret att det får räcka med en dubbelnolla i LD och efter 15 sekunder och andra olydnaden får ekipaget lämna banan. Angelo, som känner TW:s natur bättre än någon annan, kan inte hålla sig från att gapskratta hela vägen ut. När han ändå är så nöjd och stolt över vad TW presterat, vad spelar då en typisk TW-insats i LC för roll? Ingen alls.

Så kommer LillyBelle och Erika. Bakom sig har de sitt livs första dubbelnolla, i LD. Nu är hindren högre och vi undrar om Erika ska göra en TW och vägra ut sig. Det gör hon inte. Med ännu ett häpnadsväckande lugn tuffar hon på, nollar grunden, inleder omhoppningen bra och på de två sista hindren vågar LillyBelle till och med trycka lite extra på gasen.

Titta så fint det ser ut:

De går i mål som ledare och att se lyckan i LillyBelles ögon är…jag drar till med magisk i brist på bättre ord. De har överträffat alla förväntningar, dubbelnollat i två klasser och Erika har visat sig hålla för tävling.

Löken är färdigskalad, här finns ingenting mer att bevisa.
Men när ytterligare två ekipage gått i mål och LillyBelle fortfarande är i ledning skiftar tävlingen skepnad i LillyBelles huvud.
Borta är löken.
Nu är den ryska dockan tillbaka, med den omöjliga drömmen. Drömmen om en placering, drömmen om en rosett för Erika, en första plakett att skruva fast på hennes boxdörr.

Så tappar de ledningen. Ligger tvåa. Tre ekipage får pris. LillyBelle gråter intensivt, denna gång av ren skräck och tävlingsnerver.
Nästa tävlande. Dubbelnollar. Passerar LillyBelle och Erika. Nu ligger de trea. Innehar den allra sista prisplaceringen. Osäkert läge. LillyBelle närmar sig paniktillstånd.

Två ekipage återstår. Det näst sista går ut – river ett hinder. LillyBelle fortfarande trea. En ryttare återstår. En enda. Jag vågar egentligen inte titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut, ekipaget nollar enkelt i grunden och det ser lugnt och säkert ut även efter det. ”Inte ens chans” tänker jag när jag ser ekipaget passera mållinjen.

Ur högtalarna hör jag en tid som jag uppfattar som snabbare än LillyBelles och Erikas. En titt i Equipe visar dock det otroliga. Jag har hört fel. Tiden är 1,5 sekunder långsammare och det ännu mer otroliga inträffar. LillyBelle och Erika blir placerade i Lätt C! Hon springer iväg till sekretariatet för att hämta sitt pris.
Sedan kommer hon tillbaka. Kolla:

Löken och den ryska dockan har samarbetat på ett så dramatiskt sätt att jag inte trodde det var möjligt. Det här är en tredjeplats jag tror Lilly rankar lika högt som de segrar hon vunnit. Och det första som sker vid hemkomsten är att jag plockar fram skruvdragaren. Drömmarnas plakett, med inslag av både lök och rysk docka, ska sättas på plats.

147 Erikarosett
Erikas första tävlingsrosett. Ett enormt ögonblick för LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe
147 Plakett
Min första uppgift efter hemkomsten: skruva fast Erikas första plakett. Foto: Daniel Enestubbe

Plakettny

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
16 juli 11:35

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå
LillyBelle och Peggy rider ärevarv efter en av klassvinsterna. Foto: Daniel Enestubbe

Inom idrotten finns det få saker jag tycker mer illa om än föräldrar som hetsar sina barn. Föräldrar som själva, genom barnen, försöker korrigera sina egna idrottsliga tillkortakommanden och nu, 20 år senare, gör allt i sin makt för att just deras unge ska bli Den Nya Superstjärnan. De lever inte sällan sina liv genom barnen, med dollarmiljoner i sikte.

Det finns hårresande berättelser inom i stort sett alla sporter där förälderns vilja är helt överordnad barnets intresse för sporten. Tennisspelaren Andre Agassi är ett av de värsta exemplen. Efter en karriär som firad världsetta, OS-vinnare, segrare i åtta Grand Slam-titlar och utöver det 52 andra turneringsvinster chockade amerikanen 2008 tennisvärlden med sin självbiografi The Agassi Story. Boken utkom två år efter att Agassi lagt av med tennisen och innehöll ett utdraget statement:

146-lillybana
En sista titt på banan före finalen. Foto: Daniel Enestubbe

Andre Agassi hatade tennis. Han blev bäst i världen på tennis men han hatade tennis över allt annat.

Hans pappa, den stenhårde Mike, tvingade honom med hjälp av de grymmaste metoder att inte bara låtsas älska tennis utan också att bli bäst på det.

Sedan finns det en föräldratyp som inte är lika extrem som den närmast sjuka variant jag beskrev i fallet ovan men likväl utmärker sig ytterst negativt. Vi talar om den pinsamma föräldern. Det är han (det är tyvärr ofta pappan det handlar om) som står vid sidan under varje träningspass, med tidtagarur i hand, och kontrollerar att ingen annan får spela två sekunder mer än hans egen Superstjärna. Det är han som står vid sidlinjen och gormar svärande på den 14-årige domaren som missat en ”solklar fällning” av Superstjärnan. Eller, som i ridsporten: det är hen (här är det nog minst lika många pappor som mammor som syndar) som med raska steg pallrar sig in till sekretariatet och kräver omhoppning och revidering av resultat eftersom hens barn stördes i samband med hinder åtta.

Jag tycker att cupen är orättvis.

Hur svårt kan det egentligen vara att uppträda som en god idrottsförälder? Det krävs egentligen bara tre saker.

  1. Låt barnen ha roligt. Den dag de inte tycker det är roligt – tja, då kanske de ska hitta någonting de verkligen tycker är roligt att pyssla med.
  2. Låt domarna döma. De utför en enormt svår uppgift, är ofta oerfarna och förtjänar beröm, inte klander, för sin insats.
  3. Låt sekretariatet sköta sitt jobb. De sitter där frivilligt, många helt ideellt, och offrar dyrbar tid för att just ditt barn ska tävla.
146-aponny
LillyBelle och Peggy under Eriksmåla cup. Är A-ponnyekipage på väg att bli ett utdöende släkte på tävlingsbanan? Jag hoppas verkligen inte det. Foto: Daniel Enestubbe
146-lillyglad
Klart man är glad när det går bra. Foto: Daniel Enestubbe

Ändå kommer vi nu till en punkt där jag har en bekännelse att leverera. I lördags förvandlades jag för första gången till en en kategori 2-förälder, en sådan som pinsamt nog söker upp ansvariga för att klaga.

Det är i lilla mysiga Eriksmåla jag får nog, frågar mig fram till tävlingsledaren och med bestämda steg tar sikte på henne. Ett par djupa andetag senare för jag fram mitt ärende.

”Jag tycker att cupen är orättvis” inleder jag neutralt.

”Jaså? Hur menar du då” svarar tävlingsledaren lika neutralt.

Jag utvecklar:

”Ni slår ihop A-ponnyer med B-ponnyer i cupen trots att de tävlar i olika klasser. Hon som vann cupen hade en ointaglig ledning redan före den tredje och sista klassen. Det tycker jag är orättvist”.

”Ja, men kolla på tiden. Hon red snabbare än alla B-ponnyerna” invänder tävlingsledaren.

”Det har du rätt i. Men tänk om hon inte varit snabbast? Tänk om hon vunnit A-klasserna efter att ha haft åtta fel och B-ekipagen samtidigt dubbelnollat i sina klasser. Då hade hon likväl vunnit cupen” kontrar jag filosofiskt.

Det har tävlingsledaren svårare att försvara, men hon betonar att Eriksmåla Cup har en tradition av att uppmuntra A-ponnyekipage att tävla och att beslutet att slå samman kategorierna är oåterkalleligt.

Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

I det här läget passar jag på att betona att jag faktiskt inte talar i egen sak, utan enbart som rättviseförespråkare. Den som helt överlägset vinner hela cupen är nämligen LillyBelle på sin A-ponny Peggy. Hon är nästan alltid ensam A-ryttare och tvingas därmed tävla mot B-ponnyerna. Senast i Börjes Cup då hon slogs ihop med 34 B-ponnyer, men kämpade väl och faktiskt slutade fyra i en av klasserna. Men inte i Eriksmåla. Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

146-lillyarevarvcup
Cupvinnartäcket är på och det fjärde ärevarvet i Eriksmåla är igång. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingsledaren skrattar, högt och förvånat, och vi står en stund och diskuterar vidare. Vi verkar vara ense om att A-ponnyekipagen alltför ofta glöms bort och av många arrangörer ses som ett problem. Finns det segertäcken i A-storlek? Hur ska banbyggaren tänka för att banan ska passa en meterhög häst? Att sådant ses som svårbemästrade hinder bland många arrangörer får jag bekräftat av en källa med stor erfarenhet och, som det heter, god insyn i ridsportsverige på arrangörsnivå.

Själv tror jag att A-ponnyn många gånger är en stor tillgång. Inte bara på pay and jump-nivå, utan även som en perfekt hjälp för unga ryttare som är små till växten, exempelvis LillyBelle, att matchas in i ”riktiga” tävlingar. Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag, så viktig har hon varit för dem.

Och orättvist eller inte – LillyBelle och Peggy var helt outstanding i Eriksmåla. Det gladde mig extra att LillyBelle, efter Angelos storslam i Tingsryd helgen före, var den som fick ta emot inte mindre än fyra segertäcken och rida lika många ärevarv. Som tävlingsledaren också påpekade hade LillyBelle heller ingenting att skämmas för eftersom hennes omhoppningstider mer än väl matchade B-ekipagens.

Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag.

Men rätt ska ändå vara rätt – och rättvisefascisten i mig är fortfarande inte helt nöjd med svaren och förklaringarna.

146-angelo
Även Angelo och Tango gjorde en fin cup. Tre felfria ritter och en tredjeplats i lördagens avslutande klass blev facit. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
9 juli 14:04

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska
Tre segertäcken, tre rosetter, blommor och massor av andra priser. Det gick obegripligt bra för Angelo i Börjes Cup.

Den här texten handlar om obegripligheter, det vill säga saker som jag ännu inte riktigt kan greppa med mitt förstånd.

Den handlar om två obegripligheter; en väldigt negativ offentlig obegriplighet och en motsvarande positiv och högst privat obegriplighet.

Den negativa obegripligheten har sitt ursprung i Skåne, den positiva i Småland.

Jag börjar med de dåliga nyheterna, med obegriplighet nummer ett.

Jag, och säkerligen många med mig, har den senaste tiden – givet de slopade restriktionerna från och med den 1 juli – gått omkring hoppats eller nästan tagit för givet att Falsterbo Horse Show ska komma med beskedet att de släpper nya biljetter till årets efterlängtade comeback efter 2020 års inställda tävlingar. Att 500 dagliga biljetter ska förvandlas till åtminstone det tredubbla. Vi har ju precis sett IFK Göteborg spela inför mer än 8 000 åskådare på Ullevi, Djurgården inför nästan lika många på Tele2 Arena i Stockholm och i fotbolls-EM stod 67 000 och jublade på Wembley i London när England tog sig vidare till final i tisdags. Det fanns, kort sagt, fog för optimism även för hästfolket och för en nation som snart är fullt vaccinerad och som inom kort helt lär sakna covidinlagda på intensivvården.

Så kom beskedet. Ett besked som inte kan tolkas som någonting annat än som en dolkstöt i ryggen, en sista scen i en skräckfilm, en sista maktdemonstration. Länsstyrelsen i Skåne hade då plockat fram tumstock och linjal och använt alla sina befogenheter för att underkänna Falsterbos redan rigorösa förarbete ur smittsynpunkt.

Fler biljetter? Bara att glömma. Nu får de stackars arrangörerna jobba dubbelt för att ens få ta in 500 på ett område stort som tio Wembley i London.

General Jana Wannius uttryckte det väl, med syrlig men ändå skickligt återhållen vrede:

– Folk kommer på fulla tåg från hela Sverige, åker fulla bussar hit och kan gå på mässan här bredvid utan begränsningar. Men så fort de kommer upp på de stora läktarna så är det stenhårt.

De 500 biljettinnehavarna som nu dagligen åker till ett nästan öde Falsterbo kan i alla fall glatt konstatera att det är mer sannolikt att de dör av ett getingstick än av coronaviruset.

Kort sagt: OBEGRIPLIGT!

Så till obegriplighet nummer två, den positiva privata obegripligheten. Det är en mindre obegriplighet, den är också mindre betydelsefyll men likväl är det en obegriplighet. Snart har nämligen en vecka passerat sedan Angelo och LillyBelle deltog i Börjes Cup, ponnyklassikern som i likhet med FHS ställdes in 2020. Förutom obegripligheten att det nog befann sig lika många personer i lilla Tingsryd som det kommer att finnas på plats i stora Falsterbo var det som hände för mycket för att jag ännu ska kunna greppa det fullt ut.

Det börjar obegripligt bra redan under fredagen, cupens första av tre dagar. LillyBelle och Peggy beger sig då, som enda A-ekipage, iväg som första startande i en klass som i övrigt består av 33 B-ponnyer. En säker grund följs av en djärvare omhoppning och en nöjd LillyBelle kramar kärleksfullt om sin pälsbeprydda vapendragare.

145 Angelohopp
Efter en höst, vinter och vår med tårar och hopplöshet har Angelo och Hilda hittat ett samarbete som fungerar.
145 Lillypeggy
Klara för final! LillyBelle är överlycklig och klappar om sin älskade Peggy.
145 Lillyrosett
En fin fjärdeplats som enda A-ponnyekipage mot 33 A-ponnyer och en åttondeplats i A-finalen. Peggy och LillyBelle var nöjda.

Det visar sig räcka långt. Väldigt långt. När samtliga gått i mål innehar de en fjärdeplats, vilket är så fantastiskt att det är obegripligt. Femma i tävlingen kommer dessutom en nervös Angelo på sin Hilda. Att få stryk av lillasyster är något han både får höra av henne och något han absolut inte gillar att höra. Revansch lyser i hans ögon.

Sedan kommer lördagen, den andra cupdagen, och den börjar med en obegripligt besviken LillyBelle som noterar ett oväntat nedslag under grunden och faller in i en svår men turligt nog övergående tröstlöshet. Angelo har startnummer 18. Han är nervös igen, hanterar dock nervositeten väl och sedan går det obegripligt bra. Grunden är säker, omhoppningen berömvärd och de går upp i ledningen. För Angelo och oss andra följer sedan en väntan som visserligen är lång men alls inte förgäves. Angelo vinner sin största seger hittills och känslan? Givetvis obegripligt skön. Beskedet att Angelo och Hilda dessutom lagt beslag på meetingpriset gör det hela ännu mer underbart obegripligt. Segertäcke nummer två är ett obegripligt faktum.

Så kommer dag tre, den obegripligaste av dem alla. A-finalen i Lilla Börjes Cup dit de tio bästa från dag ett och två kvalificerat sig och dit LillyBelle och Peggy till sin stora glädje tagit sig som totalsjuor. För barnen är det första gången i bedömning A:1a med separat omhoppning, vilket ger en extra känsla av stortävling. LillyBelle nollar i grunden och är överlycklig över att hon får delta i omhoppningen. Angelo och Hilda ser ut att tveka på hinder nummer tre men tar sig över och är omhoppningsklara även de.

Det är ett bra startfält, bara två ekipage missar omhoppning och bortsett från att LillyBelle är först ut av praktiska A-ponnyskäl, är startordningen baserad på lördagens resultat. Därmed går Angelo ut sist, eftersom han vunnit dagen före. Nervöst.

LillyBelle ser som enda möjlighet att chansa vilt för att besegra de större och snabbare hästarna. Chansningen går inte hem, de noterar en olydnad och en tid som inte överträffar någon annans. Nedräkningen fortsätter, snabba och fina ritter läggs till varandra och det börjar dra ihop sig. Angelo och vilda Hilda väljer som numera brukligt är att invänta startsignal innan de över huvud taget äntrar paddocken.

Sista paret ut.

Allt ska avgöras.

Startsignalen ljuder.

Sedan blir allt bara obegripligt – och är det faktiskt fortfarande.

Det hela fångas dock på film och följande händer:

Angelo och Hilda vinner.

De gör det med nästan … tre sekunder.

145 Prisutdelning
Om ens egen ponny är för vild för prisutdelningar och ärevarv ställer lillasyster upp och lånar ut sin ponny. Angelo är strålande glad oavsett vilket.
145 Segertäcke
Angelo poserar glatt efter lördagens vinst. Segertäcket skulle följas av ytterligare två.

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
2 juli 17:09

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet
Junior vägrade att gå upp i galopp. Sedan träffade han Angelo och kom på bättre tankar. Foto: Ponnypappan

Minns du ditt första sommarjobb? Klart du gör. Du kanske utförde lättare arbete på ett kontor, hjälpte till inom kommunens parkförvaltning eller slet med att vända torv på en mosse mot ackordsbetalning?

Jag minns mitt första sommarjobb som en milstolpe, som en försmak av det svindlande vuxenlivet där jag, till skillnad mot i skolan, bara behövde arbeta till en viss tid, sedan åka hem utan att tänka på tråkiga matteläxor och prov.

Och så det mest överlägsna av allt: jag fick betalt.

Året var 1986, jag hade fyllt 14, precis gått ut sjuan och var överlycklig över att få vara hjälptränare under tre veckors tennisskola hemma i Älmhult. Lönen var egentligen en struntsumma men det var likväl pengar, skyhögt mer pengar än den tjuga i veckopeng som annars var min enda inkomstkälla.

Eftersom jag varit där vet jag hur mina barn känner sig i dag. Angelo har nyss slutat fyran och LillyBelle trean och de är givetvis för små för att vara påtänkta som sommarjobbare på ett vanligt jobb.

Men hästlivet erbjuder, har jag märkt, helt andra möjligheter än ett icke hästliv och till sin oförställda glädje har både Angelo och LillyBelle erbjudits varsitt sommarjobb som både är outsägligt roligt och dessutom kommer att belöna dem med en slant på kontot.

Aska och Junior.

Så heter sommarjobben.

144 Lilly 2
På nolltid går Aska från sällskapsponny till hopponny. LillyBelle sköter sitt sommarjobb med bravur. Foto: Ponnypappan

Aska – en supersöt nästan kolsvart liten nyfiken shettis på 90 centimeter i mankhöjd.

Junior – en likaledes supersöt och nyfiken shettis, dock betydligt grövre och högre i manken.

Båda behöver ridas in, ingen vuxen eller ens tonåring skulle kunna göra det på grund av kroppslängd och vikt.

Eftersom LillyBelle både är kort och smal passar hon perfekt till Aska medan den längre men smale lättviktaren Angelo föräras uppdraget som inridare åt Junior. Barnen har, ska sägas, även tidigare fått mindre uppdrag när det handlat om att rida in busiga shettisar och klarat det galant, men nu känns det som ett lite skarpare läge.

Båda hästarna kom till oss för drygt en månad sedan, Aska först, Junior en vecka senare. Aska nästan helt utan erfarenhet av att ha en människa på ryggen, Junior även han med starkt begränsad erfarenhet. Arbetsbeskrivningen och uppdraget därför glasklart: gör hästarna redo att arbeta, vänj dem vid att ha ett barn på ryggen, gör dem till ridponnyer.

Att det första man gör på sitt första sommarjobb, är att bli störtförälskad är kanske inte att rekommendera men det är precis vad LillyBelle blir.

Aska visar sig direkt besvara kärleken; hon är nyfiken, pigg på allt, tycker snarare att det är roligt än jobbigt att ha en nioåring på ryggen och verkar vilja upptäcka precis allt den stora världen har att erbjuda. Det taktar direkt. LillyBelles balans och bestämdhet faller Aska i smaken och gör att det lilla ekipaget redan under sitt första besök i en paddock tar flera steg i rätt riktning.

Även Angelo är överförtjust i sin nye vän Junior. Det är en krabat som, får vi veta, helt enkelt inte vill galoppera tillsammans med ryttare, men för Angelo är kämpa ett normaltillstånd, något han dagligen gjort i flera år med sina hästar. Han är van vid att inte få någonting gratis och faktum är att  Angelos envishet besegrar Juniors redan under den första lektionen de beträder paddocken. Galoppen sitter, först motvilligt, sedan acceptabelt och till slut nästan automatiskt.

Det som slår mig är hur seriösa barnen är, hur de verkligen går in för att utföra sitt arbete på bästa sätt. Visserligen är det Malin som styr upp och leder träningen men att beskriva Angelo och LillyBelle som exemplariska samhällsmedborgare är fram till nu något som inte ens funnits i min fantasivärld, men vad vet jag?

144 Angelo 1
Angelo och Junior i en stilstudie. Foto: Ponnypappan

De ger sig inte när de förvånande få bakslagen kommer utan försöker igen, igen och igen tills det sitter. De mixar långa fria turer ute i skogen med kortare pass i paddock och besök på terrängbanor. Förvånansvärt snabbt lär sig Aska och Junior grunderna och de lär sig även att tycka om variationen i arbetsuppgifterna.

Snart har båda kommit så pass långt att det blir aktuellt att placera ut bommar och hinder i paddocken. Även detta tas emot med förvånad förtjusning av samtliga inblandade. Veckorna går, framstegen består och snart finns en banskiss klappad och klar. Hindren placeras ut och en tävling arrangeras där båda ekipagen hoppar på 40-centimetershinder, motsvarande Lätt E för A-ponnyer, och klarar det galant. För att inte riskera eventuell dålig stämning utropar vi båda till segrare.

Efter att en månad passerat kommer så den tråkiga stund då Aska ska återbördas. Det blir ett tårfyllt farväl och en liten bit av LillyBelles hjärta kommer för alltid att tillhöra den lilla charmiga ponnyn med det pigga temperamentet, den härliga nyfikenheten och den stora viljan. Junior gör sina sista dagar på gården och snart väntar ännu ett tungt farväl. Men mötas och skiljas är livets gång, särskilt för hästmänniskan.

Jag kan förvånat konstatera att barnen inte bara fått chansen att debutera som sommarjobbare. Jag kan även stolt fastslå att de gjort ett enastående arbete.

144 Tillsammans
Mina två sommarjobbare under en arbetsdag. Foto: Ponnypappan

Jag blir inte mindre stolt av att, dagarna efter Askas hemfärd, läsa följande på ägarens Facebook:

”Mitt shetlandssto Aska är 7 år, har mestadels av sitt liv stått i en hage med andra hästar och hunnit få ett föl. Hon har inte haft så mycket tillit till människor och varit rädd för närmanden och beröring tills hon kom till mig för två år sedan. Vi har utvecklats båda två tillsammans och vi har kommit lång väg både med tillit och körning som har blivit vår stora passion men när jag fick möjligheten att lämna mitt sto till Malin Enestubbe @teamenestubbe och hennes dotter Lilly för tillridning i början av sommaren så kunde jag inte tacka nej! Aska har fått bo hos dom i 1 månad och vilket arbete de har gjort! Aska som inte har haft så många på sin rygg lät Lilly sitta upp som att hon inte hade gjort något annat i sitt liv! De har verkligen sett utifrån vad Aska kan och har velat göra och vågat utmana henne på ett positivt sätt så det har blivit uteritter, ridning på banan, markarbete, lek och massa mer! De har även lärt Aska att hoppa då hon knappt hoppat något i sitt liv mer än lite löshoppning, och undan går det! Lyckan över att få se sin ponny utvecklas så pass mycket under denna månad och hoppa bana med en sån glädje! Malin har varit en så stor stöttepelare under denna månad Aska har varit hos dom och uppdaterat mig flera gånger i veckan! Jag är så tacksam och glad över att vi fick denna möjligheten och skulle rekommendera denna fina och duktiga familj till alla som behöver hjälp med sina shetlandsponnyer!”

Tack för att ni tog er tid – njut nu av den månad på året som brukar erbjuda mest värme och ledighet och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden