Så kom då den hett efterlängtade Ryttargalan, där över 120 personer från Växjös ridklubbar träffades, skrattade och trivdes i varandras sällskap. Nej, det blev inget pris till mig och Malin, men som jag tidigare skrivit var det en storseger, åtminstone för mig, att ens bli nominerad till ett galapris.
Själv hade jag fått förmånen att i Malins ställe ansvara för att plåta samtliga galagäster vid entréns röda matta. Det var nervöst, speciellt eftersom belysningen var trasig exakt där alla skulle plåtas och det krävdes en hel del justeringar i kameran. Men när allt var över kunde jag i alla fall slå fast att jag lyckats få med respektive gäst på åtminstone en användbar bildruta.
Jag slogs av en insikt under Ryttargalan, fick en positiv känsla jag först inte kunde definiera men som sakta men säkert växte sig allt starkare. Sedan kom jag på det: när det gäller träffar, sammankomster och festligheter sticker ridsporten ut på ett berömvärt sätt jämfört med andra idrotter.
Jag kan bara gå till den sport där jag kan anses inneha lite av expertkunskaper, ishockeyn, för att upptäcka den klara skillnaden. Jag har genom åren varit på en hel del fester där en kvalificerad majoritet eller rentav samtliga i festlokalen varit hockeymänniskor. Oavsett antal gäster eller festupplägg har pilarna ganska snabbt pekat i en och samma riktning: mot det förgångna. Skrönor och anekdoter och susat som pilar genom luften.
Jag minns med fasa en fest i Stockholm för tiotalet år sedan på en söderkrog i samband med att Kamratföreningen Hockeyjournalisterna höll sitt årsmöte med efterföljande traditionsenliga fest på övervåningen.
Efter att först ha överhört diskussioner om finter, dribblingar och bortdömda mål övergick samtalsämnena i takt med sjunkande volymer i glasen till spaningar efter den tid som flytt.
”Jag minns när Tumba lirade och Hyland kommenterade så fort i radion att spelarna åkte fram till honom och sa att han låg två sekunder före dem själva” ljög någon 65-plussare skrytsamt. ”Minns du VM-guldet 87 som avgjordes i domstol? Det var tider det” sa en annan med dimmig ölblick. ”Kommer du ihåg vad Lasse Björn sjöng när sovjeterna inte hade den svenska natinalsången inspelad? Helan går” vrålskrattade en tredje triumfatoriskt.
Själv tänkte jag: Ja, jag har hört historierna förut. Säkert 200 gånger. Kanske 300. Jag kan dem utantill. Och kokar jag ner alltsammans i en tratt kommer det ut fyra ord som sammanfattar vad hockeyfolket så fort tillfälle ges till varje pris vill förmedla: Det var bättre förr.
Bättre förr? Verkligen? Spel på uterinkar, insjöar och svinkalla hallar? Slagsmål i varje hörn, överfall som sällan bestraffades och svarta pengar under varje bord?
Till saken hör att jag inte alls är nostalgiskt lagd. Det som har varit har farit, inga dagar kommer åter och varför då inte bränna allt krut på nuet och på att intressera sig för framtiden. Här är ridsporten en underbar miljö att vistas i.
Ridsporten i Sverige verkar nämligen inte det minsta nostalgisk. Jag har hittills inte hört någon dra gamla Hugo Simon-anekdoter, skryta om att de minsann skålade med John Whitaker på 80-talet eller ens någon som påstått sig ha fått sitta upp på Peter Erikssons gamla hjälte Imperator.
Hästfolket verkar vara så upptagna av nuet att det inte ens verkar kunna tänka tanken på att se sig om. Istället för hopfantiserade skrönor och en pinsam längtan efter en tidsmaskin handlar samtalen mer ofta än sällan om vardagslivet och knappt ens om hästar utan om jobb, skola, semestrar och de närmaste framtidsplanerna. Idéer och erfarenheter byter ägare i en ton av sans och balans. Trots, eller kanske på grund av, att hästfolket ägnar så mycket tid åt just hästar kanske de känner ett behov av att prata om annat än hästar när de ändå springer på andra levande tvåfotingar på fest emellanåt. Jag har heller aldrig hört någon hästmänniska säga att det var bättre förr, eftersom det nog inte var det. Ridsportens tid i Sverige är nu, med ständiga internationella framgångar och massor med unga lovande talanger som är redo att ta över när Peder Fredricson & Co en dag måste lägga av på högsta nivå.
Att befrias från nostalgi och nås av budskapet att vår bästa tid är nu – det är nog det jag gillar allra bäst med svensk ridsport.
Så: allt gott? Inga sprickor i fasaden?
Nja, eftersom inga träd ska tillåtas att växa till himlen vill jag tillägga en sak.
För ett par dagar sedan log nämligen Malin ett klurigt leende och bad mig att gå in i TDB och anmäla LillyBelle till en tävling. Jag gick då för första gången i databasen, skrollade fram till rätt tävling och insåg, när jag skulle betala, att det måste göras på plats – på arrangörens egen begäran.
När jag tänkte på hur smidigt TDB fungerar, enligt Malin, mindes jag något jag nyligen läst i Tidningen Ridsport. Något om ett nytt betalsystem.
Jag letade upp ett par texter.
Läste dem.
Konstaterade att även ridsporten i vissa undantagsfall tycker att det var bättre förr.
Tack för att ni tog er tid – och välkomna att diskutera både framtid och nutid men helst inte gamla skrönor med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på