Det är alltid den största av tryggheter att ha någon vid sin sida. Någon du kan luta dig emot när du känner dig osäker, någon som alltid vet hur ett problem ska lösas. Någon som förklarar det svåra på ett enkelt sätt.
Under min tid som ponnypappa har jag alltid haft den tryggheten, som gjort att jag själv kunnat växa med mina små obetydliga uppgifter: Malin.
Eftersom det är Malin, inte jag, som levt ett helt liv med hästar är det också hon som är den självklara ledaren när det kommer till att fatta beslut som rör hästarna. Jag tänker visserligen själv och kan räkna ut både ett och annat, men det är Malin som sitter på de stora kunskaperna, det är hon som tänker stort och långsiktigt när det gäller allt vad hästar beträffar.
Tänk dig då att din trygghet plötsligt åker iväg i en lastbil och lämnar dig själv kvar vid vägkanten. Det är vad som händer den här söndagen. Malin och Angelo lastar TW och tar sikte mot skånska Jonstorp där en träff för gruppen ”Killar som rider i Syd” väntar. Där ska ett tiotal unga ridande killar från södra Sverige få inspiration, tips och skratt av talangen och youtubern Philip Svitzer.
Kvar i Växjö står jag, LillyBelle och fyra hästar som ska tas om hand. Och inte hur som helst. LillyBelle har, med Malins medgivande, slagit fast att hon ska rida samtliga fyra hästar under dagen. Det ska också utfodras och mockas och fixas och donas, men det är jag som ska chefa över en hästtokig åttaåring som ska rida fyra hästar. Det hela ska avslutas med att jag och LillyBelle helt själva lastar Peggy och drar iväg på träning. Det här blir ett eldprov för mig, men jag ser uppsidan med det. Klarar jag det här så …
Bara några minuter efter klockan 08.00, så fort lastbilen försvunnit ur sikte, bestämmer LillyBelle att det är dags för en kort morgontur i skogen med Peggy. Redan här känner jag hur själen renas från slaggprodukter. Det är fullkomligt ljuvligt ute i naturen, vädret är så perfekt det bara kan bli och vi håller inte tyst en enda sekund. Det här är livet. Trots att Malin är iväg känner jag att tryggheten återvänder. Man leker visserligen inte med LillyBelle. Hon har ett humör jag helst inte vill gå närmare in på, men så fort hon landar på en hästrygg uppstår full harmoni. Vi njuter oss igenom hela morgonrundan.
När jag sedan ännu en gång kör min medvetna felsägning och undrar hur man lossar SADELkappan suckar min dotter.
– Men pappa! Det heter ju SVANSKAPPA, fattar du väl!
Peggy borstas av, jag börjar fylla hösäckarna och upptäcker att LillyBelle är borta. Hur hon hunnit förstår jag inte, men när jag tittar ut ser jag henne hämta Tango i hagen. Det är dags för morgonrunda nummer två, den längre varianten. Även här kommer en svårförklarlig stolthet över mig, över att det är jag som är den beskyddande vuxne under promenaden. Han som har all tid i världen. Han som på kommando filmar när dottern rider en viss sträcka.
När Tango sadlats och borstats undrar jag om LillyBelle redan vill ta hand om sin tredje häst för dagen. Till min förvåning säger hon att vi ska göra något helt annat. Vi ska mocka ur hagarna. Mocka ur hagarna? Kan något bli tråkigare? Har jag hört fel? Nej, det har jag inte. Jag skulle inte vilja beskriva LillyBelle som speciellt lillgammal, men följande kommentar är så förnumstig att jag inte kan hålla mig för skratt:
– Lika bra att göra det nu, så har vi det gjort sen, pappa!
Medan Angelo och TW samtidigt rider gymkhana med Philip Svitzer i Skåne står jag och LillyBelle alltså med grep och skyffel i händerna. Men högarna är ändå redan ihopräfsade, det har inte regnat på länge och det är en barnlek för oss att tömma några skottkärror.
En McDonaldslunch senare drar Lill-Malin upp riktlinjerna igen. Nu är det dags för häst nummer tre: terrängrunda med lilla Tindra. Barnen har med stor fantasi byggt upp en bana i skogen och att galoppera i den är något av det absolut bästa Tindra vet.
Kolla här:
Klockan tickar på. Tindra har återgått till sina matglada aktiviteter i hagen när LillyBelle hämtar sin hjärtevän Erika. Nu är det dags för lite hoppning i paddocken innan vi förbereder oss för dagens stora eldprov. För första gången tar jag ensam LillyBelle till träningen. Men dagen har porlat fram lite enkelt och vackert som vattnet i en bäck och min osäkerhet är helt borta.
Jag kommer på mig själv med att känna känslan av att jag faktiskt kan alla de olika momenten som föregår en träning. Vi samarbetar som det bästa av team och snart har vi åkt den korta biten ner till Växjöortens Fältrittklubb, där LillyBelles tränare Katta väntar.
LillyBelle och Peggy har uträttat stora saker tillsammans, men den senaste tiden har det gått lite sisådär samtidigt som tävlingssäsongen strax är här. Hur ska det gå?
Känslan är att ingenting kan gå fel och det gör det inte heller. Peggy är på sitt allra bästa hopphumör, LillyBelle sitter stolt i sadeln och är ett enda stort leende när ekipaget fixar samtliga hinder exemplariskt. När tränaren Katta sedan med fina ord berömmer de båda är allt fullbordat.
Det kan inte bli bättre.
Inte för LillyBelle, som fått sin drömdag.
Inte för mig, som klarat eldprovet.
Vi åker hemåt efter en supersöndag med varsitt leende på läpparna.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den hästsommar som äntligen är här! Instakontot ponnypappandaniel står öppet för er som vill följa mig där!
Följ Ridsport på