Jag hann inte göra mycket mer än att skicka in min förra bloggpost till redaktionen förrän ett lömskt väsen smög fram bakom min rygg, tog stryptag på mig och sedan vägrade att släppa taget.
Förkylning.
Den sjätte på lika många månader.
Japp, nytt personligt rekord för min del.
Ju äldre man blir desto mer inser man att förkylning är ett normaltillstånd. Att vara lite sjuk är det nya friska och är man ponnypappa är virus inte skäl nog för att kvittera ut frikort mot mockning och allmän hästtillsyn. Men det här viruset har varit elakare än de tidigare. Symptomen har liksom kommit i fel ordning. Först kom hostan, sedan halsont och därefter rinnsnuva och ett huvud, dimmigare än London i sina värsta stunder.
Det är då du måste tvinga dig att vara smart, att tänka listigt och lägga upp en plan B för att vardagslivets hjul åtminstone hjälpligt ska snurra runt några varv till. Mitt i den värsta förkylningsfasen noterar jag nämligen att det börjar bli ont om hö i det lilla loftet ovanför ligghallen. Jag räknar till tre småbalar, gör ett överslag i huvudet och räknar ut att jag helst i förrgår skulle ha behövt hämta mer.
Jag ringer till min höleverantör Pär, en pålitlig bonde som bor fyra mil söderut. Han är som alltid flexibel och lovar att jag kan kan komma omgående. Det råkar vara lördag och därmed ingen skoldag för Angelo och Lillybelle. Malin är däremot upptagen med fotojobb och kan inte assistera mig.
Barnen älskar att följa med till Pär. Särskilt Angelo, som sedan flera år tydligt deklarerat att han tänker bli bonde när han blir stor. Med stor nyfikenhet har han pepprat Pär med tusentals frågor om allt från hur många gånger om året man ska skörda till vilket vinterfoder korna gillar bäst.
Att få med mig Angelo och Lillybelle på resan är enkelt. De jublar redan när vi sätter oss i den släpförsedda bilen. Väl framme får barnen till sin stora förtjusning stifta bekantskap med en blott två dagar gammal kalv, vars mor oväntat och tragiskt dött i samband med förlossningen. Inte ens i mitt förkylningsberusade tillstånd kan jag låta bli att titta på kalven; så söt, så liten och så social.
Medan barnen sedan springer runt och leker med busiga tollaren Cilla staplar jag, med stor möda och kronisk hosta, höbalarna så effektivt det går för att få plats med så många som möjligt. Det brukar funka ganska smidigt men den här gången tycks Pär ha smugglat in blytyngder i varenda bal.
Under ett ideligt hostande och snörvlande lyckas jag ändå, med Pärs hjälp, få in samtliga 55 balar i släpet. Vi åker tillbaka till Växjö och jag trotsar dimman inuti mitt huvud och försöker tänka smart. Det är nu det svåra börjar. Balarna ska upp på loftet och jag behöver hjälp.
Det är dags att spela fulspel. Dags att plocka fram de äldsta knepen i boken. Det är dags att muta barnen. Jag vet att både Angelo och LillyBelle har full koll på innehållet i sina spargrisar. Vet att de redan tittat ut nya hästgrejer som de vill inhandla när de får råd.
Jag erbjuder dem att få dela på en hundring om de hjälper till. De funderar. Är ännu inte helt övertygade. Jag sockrar budet och slänger in ett rör Pringles sourcream & onion. De accepterar.
Som blivande bonde går Angelo utan vidare med på att inta platsen uppe på loftet. Hans uppgift blir att ta emot balarna jag langar upp och rulla in dem längs loftets golv. Problemet är LillyBelle. Jag vet att jag i det här läget klarar mig utan hennes hjälp men hon är både för liten och dessutom totalt ointresserad av att inta position uppe på loftet. Hon flummar hellre runt i sin egen lilla värld men är samtidigt mycket mån om att allt ska vara rättvist här i världen. Hon klargör att även hon måste ha en arbetsuppgift, för ”annars blir det orättvist”.
Då kläcker jag den briljanta idén.
– Vill du vara höchef, Lilly? undrar jag.
Hon skiner upp.
– Ja! Vad är höchef?
Jag förklarar att höchef är den kanske viktigaste uppgiften av alla. Någon måste ju bestämma i vilken ordning balarna ska skickas upp på loftet. Och vem kan klara en sådan uppgift bättre än LillyBelle?
Hon tackar ja till att bli höchef. Arbetsordningen är därmed följande: jag står nere i ligghallen dit jag under stora plågor burit in 55 höbalar. Angelo positionerar sig uppe på loftet, beredd på att ta emot. Bredvid mig står LillyBelle och bestämmer vilken bal jag ska sätta grepen i och kasta upp till Angelo. Hon tar sin uppgift på största allvar.
– Nej, inte den balen pappa. Det är den du ska ta. Den där borta!
LillyBelle chefar. Jag lyder. Angelo utgör tredjelänken. Tillsammans är vi en dynamisk trio med varsin superviktig uppgift. Jag sparar både tid och viktig energi. Angelo är stolt över sin bragdartade bondeinsats och LillyBelle glänser som chef. Dessutom smakar chipsen bra och barnens drömmar om att återigen besöka hästsportbutiken växer.
Tack för att ni tog er tid! Och som vanligt får ni gärna hänga med mig på Instagram som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på