Det är bara att inse. Vintern är kämpig, alldeles oavsett om den är av den skoningslöst kalla sort som får en i grunden positiv människa att bli en lidande och kroniskt frusen individ, eller om den är som årets: så grå, så mörk, så regnig, så mild och så befriad från hopp att man på allvar tvivlar på att det någonsin kommer att våras igen.
Att ridsporten inte direkt gillar vintern blir också mer och mer tydligt för min del. Visst är det officiellt en året runt-sport vi talar om, men det vimlar inte direkt av tävlingar mellan december och februari om sanningen ska fram.
Det händer inte så mycket mer än det dagliga, med mockning, matning, träning, in- och utsläpp och jag märker hur svältfödda på action både Angelo och LillyBelle är. Under helgen satt de närmast klistrade framför livestreamen från Trettonspelen i Helsingborg där de förväntansfullt följde klubbkompisarna Alicia och Casper Jönberg och alla andra som begick årspremiär.
En årstid befriad från glamour och action behöver sina små ljusstrimmor av hopp. Vi nöjer oss med det lilla: ett par timmars sol här och där, en god middag eller en stärkande promenad i skogen. Angelo är glad och stolt som en tupp efter att senaste numret av Min Häst nått ut till försäljningsställena.
I tidningen finns – på det känsliga temat ”Att växa ur sin häst” – ett hela fyra sidor långt och känslosamt reportage om honom och Tindra som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Citatet ”Tindra har alltid funnits i mitt liv. Hon har lärt mig ALLT jag kan” tycker jag är talande, liksom det jobbiga ”Nu när ridningen äntligen börjat gå bra måste jag sluta rida. Det känns så orättvist!”.
LillyBelle har hittat veckans källa till vinterglädje under ett besök hos Tove. För första gången och till oförställd glädje och stolthet fick hon rida Toves superhäst Heart to heart. En liten men samtidigt enormt stor händelse.
Det är inte bara barnen som sett ljuset. För mig och Malin kom ett lika glatt som chockartat besked under veckan som nyss passerat.
– Vi är nominerade! nästan skrek Malin och visade mig en webblänk.
Nominerade? tänkte jag. Till vad?
Sedan klickade jag på länken och visste inte vilket ben jag skulle stå på, vad jag skulle säga eller om jag skulle säga någonting alls.
Den 25 januari hålls en ryttargala i regi av Växjös olika ridklubbar. Vid galan delas det varje år ut ett antal priser som röstats fram.
Och här kommer det: jag och Malin är nominerade.
Kategorin?
Årets föräldrar.
Jag var tvungen att rådfråga merparten av mina hjärnceller en god stund för att kunna samla ihop till en enda klar tanke i huvudet.
Årets föräldrar?
Och jag skulle vara en av de nominerade?
Hahaha!
Om jag vinner?
Klart att jag gör, oavsett vad som sker på galan om två veckor.
Jag har nämligen redan vunnit.
Låt mig förklara, ge er lite perspektiv. För det första: när jag avslöjade nyheten för mina arbetskamrater på sportredaktionen fick jag ett unisont gapskratt till svar. Jag blev tvungen att visa länken för dem innan de till slut fattade att jag inte stod och drev med dem på tjänstetid. Men de ser i och för sig bara journalisten som är inne i en hockeybubbla stora delar av varje arbetsdag. Jag kan faktiskt mocka också. Jag älskar mina barn över allt annat. Och vem vet, snart kanske jag kan hänga upp ett träns.
Men årets förälder?
För mig hade det inneburit en stor seger om jag blev NOMINERAD som en av två kandidater till årets förälder i VÅR familj. Att sluta tvåa efter Malin där skulle jag betrakta som en hedrande andraplats, som en sorts licens som intygar att jag innehar förälder som status, något coolt att skriva på cv:t och visitkortet.
Att då bli nominerad som en av två (tack Malin för att du finns och ändå kan ge lite tyngd åt nomineringen) föräldrar inom ridsporten är redan det något av det största jag varit med om sedan jag vann Skummeslövsspelen i tennis 1993, för övrigt under min enda formtopp under 15 år som spelare.
Nej, jag tänker inte försöka flörta, iscensätta något slags kupp och försöka få er att rösta på mig. En nominering är mer än gott nog. Jag är som sagt redan en vinnare – och visst kommer våren även 2020.
Tack för att ni tog er tid – och om ni vill vänta in våren tillsammans med mig är ni hjärtligt välkomna att besöka ponnypappandaniel på Instagram!
Följ Ridsport på