Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En del av charmen med att bli och sedan vara hästfamilj gör är att man skaffar nya traditioner. Plötsligt handlar det inte om sol- eller vintersemestrar till resmål där solkräm, badbyxor och cyklop i princip är det enda du behöver använda dig av under dagtid.

Vi hade en sådan tid, men det är länge sedan nu.

All inclusive-band, plask i charterorternas pooler och snäckletande längs dess stränder är sedan flera år ett avslutat eller i alla fall pausat kapitel.

Nu är det nya traditioner som tagit över. Cypern har blivit Falsterbo, Kreta har ersatts av Scandinavium och Florida av diverse favoritmeetings.

En ny tradition i dubbel bemärkelse är att vi firar trettonhelgen med att ta oss an Trettonspelen i Helsingborg, som numera alltid drar igång det nya årets tävlingssäsong.

Den nya traditionen bjuder att Malin och barnen åker ner på meetinget medan min del av avtalet i den nya traditionen är att stanna hemma och jonglera med fler bollar än vad jag kan räkna till. Detta genom att ta hand om en gård, åtta hästar, en hund, två kaniner och två hamstrar samtidigt som jag jobbar hela helgen (jag jobbar för övrigt alltid den helgen, varje år).

Det kräver en noggrann planering, flexibilitet i kubik och ett genomförande som bygger på en vilja av stål för att allt ska fungera. När jag summerar årets upplaga av min nya trettonhelgstradition ger jag mig själv godkänt. Jag har visserligen inte haft en enda sekund över till att tänka, vila eller ta igen mig men alla djur är kvar – mätta, belåtna och väl omhändertagna.

Som jag skrev i förra veckans bloggpost är en era över och vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Inga fler B-ponnyer, åtminstone inte i tävlingssammanhang. Tävla, det älskar som bekant mina barn och tävlade, det gjorde ett av dem under denna för oss moderna och återkommande skånska tradition som heter Trettonspelen.

Med Angelo i rollen som hästskötare, fotograf och filmare var det LillyBelle som genomförde alla starterna i Helsingborgs härliga ridhus (ja, jag h-a-r varit där, men bara på endagstävlingar). Ett nytt år mår alltid bra av en bra start och det kan man lugnt påstå att LillyBelle fick. Med sig hade hon två C-ponnyer: Rosie, som hon ärvt av Angelo, och Pop, den bestämda men fantastiska damen som är hennes nya favorit sedan ett par månader tillbaka.

Det var först under finaldagen jag kunde ta mig friheten att smita från mina uppgifter för att följa det som hände i Helsingborg via datorn. Att Trettonspelens samtliga starter går att se varje år är för övrigt ett stort plus för mig. Då kan jag ändå låtsas att jag är där och ser det på riktigt. På skärmen fick jag först se LillyBelle och Rosie vinna den avslutande A1:a:n och därmed även hela Silvercupen efter en otroligt fin runda. Rosie älskade ärevarvet och vad jag förstått har ett komiskt klipp på henne och LillyBelle därifrån blivit viralt på TikTok.

Den bestämda damen Pop ville inte vara sämre. Det här ekipaget klarade sin första Lätt A-nolla och därmed kunde en överlycklig LillyBelle bocka av det första Msv B-kvalet. De slutade sedan på en fin andraplats i den efterföljande omhoppningen, vilket gjorde årets nytradition ännu skönare. Nu laddar vi för nya tävlingar på hemmaplan, där även Angelo ska begå årsdebut i tävlingssadeln.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

2025 är här. Det började som ett regnigt skämt som här i Kronoberg förvandlade hästhagar till både mindre och större vattendrag. Det fortsatte med lite lovande kyla och isbildning och har nu – när jag tittar ut – övergått i ännu mer klassisk vinter med ett par tre minusgrader och virvlande snöfall. Det är januari, det ser ut som januari och det är gott så.

Jag är inte mycket för nostalgi, av det enkla skälet att nostalgi sällan framkallar en skön känsla utan snarare insikten om alltings förgänglighet och att minnena är allt vi bär med oss från den tid som flytt. Att plocka fram minnena ur hjärnans och hjärtats skafferier, polera dem och ge dem ett alltför nytt och intensivt liv är liksom ingenting du kan leva på eller av. Det som gör att du lever är faktumet att du tar dig framåt, en dag i taget, och gör ditt bästa.

Trots detta, trots att året nu är 2025, är det åren 2024, 2023, 2022, 2021, 2020 och 2019 jag tänker uppehålla mig vid under resterande rader. 2025 är nämligen inte vilket år som helst. Det är året då jag – om jag verkligen vill hemfalla åt vemod och nostalgi – skulle kunna plocka fram Andrea Bocelli och Sarah Brightmans nästan ohälsosamt mäktiga duett Time to say goodbye för att på något sätt framkalla känslan jag bär på.

En ny era är här. Nu är det definitivt. För i samma stund som tolvslaget ljöd och vi gjorde allt vi kunde för att lugna våra hästar mitt i kakafonin av pyrotekniska smällar inträdde samtidigt en helt ny verklighet för oss som hästfamilj. I den sekunden gick LillyBelle in på sitt 14:e kalenderår som folkbokförd medborgare av konungariket Sverige. Det betyder i sin tur att hon inte längre får sitta upp på en B-ponny i tävlingssammanhang. Den stund jag inte ens reflekterat över eftersom den alltid känts så avlägsen var plötsligt här. Det är därmed dags att ta farväl av en tid som aldrig kommer åter och dessutom ta itu med en praktisk verklighet som innebär åtskilliga obekväma beslut att fatta.

Det här påståendet kan nog alla ponnyföräldrar skriva under på: Av alla hästar vi har förmånen att vårda och älska finns det inga hästar vi står i större tacksamhetsskuld till än de första hästar våra barn suttit på och tävlat med. De som fått barnen att fastna för den här sporten, fått dem att älska varje moment av den, som tålmodigt skuttat fram trots bristfälliga tekniska kunskaper hos unga orutinerade ryttare. Det är väldigt mycket Gullan Bornemark över hela den här eran och inte alls någon tillfällighet att varianter av Gullans mest kända masterpiece Min kära lilla ponny årligen brusar ur knastrande högtalare under hundratals ärevarv runt om i Ridsportsverige. Nu är Gullan Bornemark-eran över för oss och det är inte så lite sorgligt, om sanningen ska fram. Du som har x antal år kvar till det år ditt barn fyller 14 – var rädd om tiden, vårda den ömt och njut av varje stund. Det är ingen tillfällighet att alla säger att just den tiden är den bästa. Det ÄR den.

Ni som följt den här bloggen genom åren vet att det finns många ponnyer som sett till att mina barn fått vara med om fantastiska upplevelser på tävlingsbanorna.

Tindra – super-A-ponnyn. Det var med henne allt började, det är hon som fått både Angelo och LillyBelle att älska hästar, ridning, och stallhäng. Hon kommer att stanna hos oss för alltid – och varje dag överösas av vår innerliga kärlek och tacksamhet.

Peggy – den andra super-A-ponnyn, som LillyBelle fått låna och som gett henne så mycket glädje och kärlek att jag ärligt talat skulle kunna skriva en ganska tjock bok om det. Peggy är den coolaste, mest obrydda, av alla ponnyer jag träffat. Hon finner sig i allt, har minst fyra rävar bakom varje öra och älskar att tävla.

Erika – ridskoleponnyn LillyBelle förälskade sig i och som, genom tur och tillfälligheter, hamnade hos oss och står kvar än i dag. En saga i sig.

Tango – den snygge engelsmannen med världens kaxigaste galopp, förmågan att vända på en femöring och en personlighet som vi alla älskade och saknar i dag, efter att han sålts och flyttat.

Hilda – järnladyn som kunde krossa vilken bana som helst. En queen, en diva, en mästarinna som fortfarande vid 25 års ålder, flera år efter sin pensionering, snabbt anmäler sitt intresse varje gång lastbilen körs fram, i hopp om att en comeback på tävlingsbanan stundar.

TW – världens snabbaste snigel, kultfiguren som alltid gjort som hon vill, som tar det i sin egen takt och som sedan en tid skänker glädje åt en annan ryttare. Det finns bara en TW och oj vad många skratt hon skänkt oss.

Woodie – vår sista inköpta B-ponny. Blixtrande snabb och underbart hoppglad på banan men framför allt är det hans snällhet som fångat mitt hjärta. Alltid lugn och följsam i box, hage och transport. Aldrig kinkig eller krånglig i hanteringen. Alltid öronen framåt. Jag kommer att sakna honom den dag han lämnar oss men samtidigt veta att hans nästa ryttare kommer att vara lycklig så länge hen har honom.

Från djupet av mitt hjärta: Tack för allt ni gjort, alla nämnda, ingen glömd. Det har varit ett privilegium att få vara nära er varje dag under så många år.

Gullans era är över.

En ny era är här.

Det är med visst svårmod och tungsinne jag motvilligt accepterar att tiden alltid är en övermäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är annandag jul och klockan är strax före 11.00 när jag skriver detta. Jag sitter ombord på ett dunkande krösatåg som ska ta mig till först Hässleholm och sedan vidare till Malmö, där jag ska bevaka SHL-matchen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. När jag ser hur tåget svishar förbi det grantäta småländska skogslandskapet påminns jag om hur även tiden susar fram helt ohejdat. Det slår mig att det jag håller på att skriva är 2024 års sista spaning till den här bloggen och när jag räknar efter noterar jag att det ni just nu läser är min 325:e fredagstext i följd som Ponnypappan.

När jag tänker tillbaka på mina första inlägg hösten 2018 slår det mig hur extremt mycket som hänt och hur fort det gått, både för mig och min familj, att gå från glada amatörer till att bli erfarna hästmänniskor. I början skrev jag mycket om det nya och ofta obegripliga som en nybliven ponnypappa ställs inför när han väl vågat, tvingats eller av annan anledning tagit steget in i den värld av mystik som inte liknar någon annan. Jag skrev om hur jag gjorde bort mig, hur jag stod (och fortfarande står) absolut lägst i rang, hur totalt absorberad jag blev av hästlivet och hur mycket tid och kraft denna nya livsstil tar i anspråk.

Med mer än sex års distans till den vingliga starten på mitt ponnypappaliv inser jag att jag absolut inte är fullärd, men att det samtidigt känns som att jag haft förmånen att få vara med om allt. Det enda jag kände saknades var en rejäl punktering på lastbilen, men den kunde jag bocka av under förra veckan. Lyckligtvis skedde den inte på E4:an, fullastad och med två hästar i utan upptäcktes en tidig morgon här hemma på gården. Höger bakdäck var lufttomt och bortom räddning, det tog ett par dagar att fixa fram och byta till ett nytt och nu kan jag checka av även denna upplevelse.

Samtidigt tänker jag på att det hela tiden föds nya ponnypappor in i den värld där jag gick all-in 2018. Två år senare, hösten 2020, startade jag Facebookgruppen ”Ponnypappor i Sverige” som nu har hela 1 600 medlemmar och stadigt växer. Där delar vi, ponnyföräldrar av båda könen, friskt med oss av våra blandade erfarenheter, inte sällan med humorn som körsbäret på toppen. Till skillnad från i princip alla andra forum jag besökt använder vi oss enbart av god ton. Vi stöttar, hejar och tröstar. Vi hjälper varandra och tipsar. Aldrig under dessa drygt fyra år har jag eller någon av övriga admins behövt moderera i kommentarsfältet. Bara det är värt en applåd till alla härliga ponnyföräldrar.

Förra veckan hittade jag ett fantastiskt inlägg i Facebookgruppen som kort och gott löd:

Nybliven PP – vad behöver jag särskilt tänka på?

Ett sådant inlägg är förstås en upplagd smashboll för att snabbt få en föreläsning som innehåller alla stadier och scenarier en nybliven ponnyförälder snart kommer att få gå igenom, uppleva och hantera. Jag njuter när jag läser kommentarerna och tipsen eftersom de kommer direkt från hjärtat, utan pekpinnar. Att återge tråden känns som en bra avslutning på 2024.

Gör aldrig fel för då får du skäll, inleder en medlem, följt av leende emojis.

En annan förtydligar snabbt:

Nä. Spelar ingen roll om du gör fel. Får skäll oavsett, följt av fler emojis.

Det kan jag och alla andra i den här rollen skriva under på. Därefter kommer nästa sanningsenliga klassiker:

Livet som ponnypappa kommer lösa två bekymmer för dig – vad du ska göra med tiden och pengarna.

Tidsåtgångsperspektivet illustreras sedan av följande finurliga kommentar:

Lägg en lapp på köksbordet: ”Är i stallet, kommer om tre timmar. Är vi inte hemma om tre timmar så läs lappen igen”

Sedan följer ett tips i all välmening:

Uppgradera körkortet – och se till att njuta av ponnylivet!

Därefter kommer ett lakoniskt konstaterande:

Pengar, bra skor och ingen idé att kosta på rekond av bilen längre.

Sedan, ny klassiker:

Välkommen till BOB:s värld – bära och betala.

Därpå följer ett ekonomiskt råd från en väldigt vis man:

Hellre premium på skor, vantar och mössa än på bil.

Detta kompletteras med följande:

Varma kläder till dig själv. Ungar hävdar ju ändå att de aldrig fryser. Förrän efteråt.

Vad är det man brukar säga? Stor igenkänning. En ponnymamma skyndar till med ett nytt bra tips:

Förvara alltid en liten snackbar i stallet med något att äta och dricka. Det kommer alltid ta mycket längre tid än vad som var tänkt från början.

En annan ponnymamma är snabbt framme och komprimerar flera av ovanstående tips:

Avboka allt. Och ha bra kläder och skor och som tidigare skrevs ha tid och ha snacks i stallet. 1 timme blir ofta 3 till 5 timmar.

Nästa tips handlar om den stora förväntade ökningen av digitala data som följer av att barnen börjar träna och tävla regelbundet. ALLT ska filmas, med publicering på sociala medier som oundviklig följd:

Utökad webblagring är snart en nödvändighet.

Sedan kommer tre tips listade till den nyblivne ponnypappan:

Bra att ha med sig varje dag…

1. Glatt humör, alla andra kommer nästan alltid vara arga över nåt

2. Oömma kläder, alla andra kommer nästan alltid säga att de har fel skor/byxor/jacka på sig för att bära vatten/hö/bajs

3. Oändligt jättestor plånbok, alla andra kommer ALLTID säga att de inte har några pengar

Jag läser allt detta med en stigande inneboende värme. Jag tänker tillbaka på allt ovanstående, att det verkligen är exakt som det beskrivs till punkt och pricka. Bland alla tips, råd och uppmaningar i det här Facebookinlägget är det ändå den enorma uppsidan som dominerar. Det faktum att du, trots att du inte investerar för att få ekonomisk avkastning, ändå köpt en vinstlott när du valt att stötta ditt hästtokiga barn.

Den här kommentaren är en bland många på samma tema och den säger mycket:

Men det viktigaste av allt. Se till att ha kul och njut med ditt barn och ponny, ni kommer få väldigt mycket tid ihop och de kommer vara prövningar. Både med och motgångar. Våga fråga om hjälp i motgång och njut i medgång. För allt slit i mörker och kyla och sena kvällar, det är det värt för att se barnens lycka efter att ha klarat en runda i hoppning eller dressyr, men kan vara så enkla saker som att galoppera själv på en stubbåker. Kort och gott ha kul och njut. Välkommen till ponnypappatiden!

Det är snart 2025. Jag inbillar mig att ett nytt år är en perfekt tid för en förälder att gå från vanlig dödlig till att bli ponnypappa eller ponnymamma. Till alla er och till alla andra säger jag: Gott nytt år – och hjärtligt välkommen in i vår gemenskap! Du som vill hänga med oss i gruppen hittar länk nedan!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett återkommande påstående jag som skribent på en regionaltidning fått höra genom åren är detta:

”Ni journalister letar ju bara skit”.

Det har, ska sägas, i de flesta fall kommit från personer som vid tillfället för påståendet varit en aning pressade eller varit föremål för granskning, men ändå.

Det är givetvis ett felaktigt påstående, särskilt inom sportjournalistiken där det mesta handlar om just sport – och sport är som regel någonting vi tycker är kul och i nio fall av tio skriver positivt och passionerat om.

Men visst skriver vi även om det negativa som händer i sportens värld. ”Skit” vet jag däremot inte om jag vill kalla det såvida inte ”skit” är synonymt med kritik eller granskning, vilket det – senaste gången jag kollade i en synonymordbok – inte är.

Även som perifer medarbetare på denna tidning har jag fått höra att det skrivs alldeles för mycket… inte ”skit”, men att vi ”bara skriver negativt”. Jag kan å ena sidan slå fast att det varit en hel del negativt laddade texter under det senaste åren, fast å andra sidan finns det en naturlig förklaring till det. Faktum är att det känts som att hela ridsporten befunnit sig i stabsläge under ett par års tid, den kanske mörkaste tiden i ridsportens historia. Det är klart att det måste rapporteras, det är klart att Helgstrand, blåtungor, trakasserier, övergrepp, piskrapp och vidrigt djurplågeri inte bara måste belysas utan även fördömas, debatteras och analyseras på djupet. Det är mediernas uppdrag. Det är också glasklart att ridsporten inte direkt blomstrat av all negativ publicitet den fått över sig, men det vore fegt och direkt tjänstefel av oss i media att inte kalla en spade för en spade.

Efter alla händelser som skakat om ridsportvärlden undrar jag ibland om vi tappat orienteringen lite grann. Att vår inre syn gått från ljus till först gråzonsdimmig för att senare anta mer och mer mörka ingångsvärden. Att vi knappt upptäcker eller reagerar på positiva ridsportnyheter längre, trots att de fortfarande – vågar jag påstå – utgör en förkrossande majoritet av antalet publicerade texter.

Vi är som bekant inne i en bokstavligt talat mörk tid på året och vad kan då passa bättre än att lyfta fram några positiva nyheter i ljuset?

Det tänker jag göra här och nu och det är framför allt två saker i Ridsportsverige som denna vecka gör mig väldigt glad och som jag tycker förtjänar att highlightas lite extra.

Den första nyheten jag vill pinpointa dök upp i måndags, med rubriken: ”Hästutredningen ber om hjälp”.

Helt fantastiskt initiativ. Jag menar: Vi pratar om en statlig utredning här, där utredaren som redan omges av utvalda experter ändå ber om hjälp – från dig och andra därute som kan sitta inne med kreativa förslag och vettiga åsikter. Det känns som ett unikt grepp, något som definitivt ska tolkas som ett gott betyg till hästfolket. De sitter på kunskap, klokskap och även den sorts milda ”dårskap” som ofta är en tillgång under ett utredningsarbete.

Jag tycker att utredarens initiativ andas dels ödmjukhet inför uppgiften, dels respekt inför de människor som berörs av utredningen. Så sträck på er, skriv ner era kloka åsikter och för dem vidare in i utredningen.

Den andra härligt positiva nyheten nådde oss i går.

Rubriken löd: ”Henrik Ankarcrona får ny roll på riksanläggningarna”.

I texten framgår två viktiga och positiva saker kring vad som ska hända på Strömsholm och Flyinge framöver.

1) Vår exempellöst framgångsrike förbundskapten får titeln ”strategisk rådgivare”.

2) Jens Fredricson byter roll från stallmästare till ”senior rådgivare”.

Jag ser det här som startskottet på någonting nytt, som det första steget i en ny stark satsning med den tydliga avsikten att göra Sverige bättre sportsligt. Det handlar, tror jag, om att se till att vi inte bara är en toppnation i dag utan är med och konkurrerar på världsnivå även om tio, tjugo och trettio år. Jag har genom åren tyvärr sett många exempel på satsningar i andra idrotter som inte fungerat. Där har fel personer satts på fel plats, man har börjat i fel ände istället för att göra ett grundligt förarbete och resultaten har uteblivit.

Vad som händer här och nu?

Jo, två av de kunnigaste, nördigaste och mest respekterade hästmänniskorna vi har blir drivande rådgivare i en ny fräsch satsning. Dessutom i varsin fri roll på mittfältet. Det krävs ingen större analysförmåga för att räkna ut att Jens Fredricson och Henrik Ankarcrona kommer att vara svensk ridsports inofficiella chefsideologer, troligen under lång tid.

Rätt personer på rätt platser.

Det är så man börjar, så man sjösätter en satsning och ger den förutsättningar att lyckas.

Trots att vi även fortsättningsvis kommer att kalla en spade för en spade när vi skriver och trots att den sista svarta rubriken inte är satt får vi inte glömma att det händer massor av positiva saker i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något jag tycker är enormt uppfriskande med ridsporten är engagemanget som finns. Känslan är att alla har en åsikt om allt och att alla sitter på någon sorts egen idé om hur sporten kan förändras, utvecklas och ta nästa steg. Som jag kunnat konstatera många gånger genom åren när jag satt ridsporten i relation till andra sporter är att den sticker ut.

När det gäller att komma med åsikter och förslag till förändring vågar jag fastslå att ingen annan sport ens är i närheten av ridsportens anhängare. Det om något andas frisk luft och det skapar ett konstant drag genom hela ridsportens ventilationssystem. Om New York är staden som aldrig sover är ridsporten dess motsvarighet inom idrotten.

En av mina absoluta höjdpunkter under mina år som ridsportälskare var att följa årsstämman i maj 2023. Jag kunde inte slita mig från den digitala sändningen och trots att den (väl?) borde ha slagit någon sorts rekord i möteslängd kändes det aldrig långtråkigt. Åsikterna ven som pilar genom luften under ett världsmästerskap i dart och från distrikt och klubbar vällde 40 motioner in, en fullkomligt otrolig siffra.

Den gången – 2023 – var det en typ av frågor som dominerade stämman, som föregåtts av intensiva sociala medie-diskussioner och som ägnades mer tid än alla andra. Det kändes som att hela mötet hölls till stor del för att föra den sortens frågor ännu högre upp på dagordningen.

Trygghetsfrågorna.

Ett antal obehagliga case hade spätt på kritiken mot förbundet, folket krävde handling och den hårt kritiserade ordföranden Ulf Brömster hade aviserat att han inte ställde upp för omval. Med facit i hand och när jag hade fakta på bordet kunde jag dra slutsatsen att ridsporten alls inte varit dålig på trygghetsfrågor som debattens vågor gjort gällande.

Tvärtom, faktiskt.

Problemet, även i dag, är att Riksidrottsförbundets stadgar inte tillåter den typ av radikala förändringar på området som ridsporten vill driva igenom. Så länge RF begränsar hastigheten till 70 km/h på Idrottens väg tillåts inte Svenska Ridsportförbundet köra om i innerfilen i 120, dessvärre.

Snart är det 2025. Om ett halvår är det dags för nästa stämma och i veckan publicerades samtliga inkomna motioner. Denna gång är de 29 till antalet, fortfarande en grymt imponerande siffra. När jag går igenom motionerna ser jag att dominansen av åtgärder inom trygghetsområdet är borta. Det tolkar jag som ett tecken på att förbundet sköter dessa frågor tydligt och bra, vilket även är intrycket jag fått när jag hört generalsekreteraren Johan Fyrberg och ordföranden Sandra Ruuda uttala sig i media.

I år är det en annan fråga som dominerar.

En verklig ödesfråga.

Den viktigaste frågan av alla, eftersom den är förutsättningen för att alla andra delar i ridsporten ska fungera och utvecklas.

Ekonomin.

I en tid där det sällan hinner passera en vecka i svensk media utan nya konkurshot och nödrop från ridklubbar ser jag ingenting annat än att svensk ridsport är på väg in i ett ödesår.

Det syns i motionerna, där det framför allt är tre som sticker ut, samtliga undertecknade av 16 klubbar i Halland och Småland.

Motionerna gäller 1) Att få en större del av intäkterna från tävlingar, 2) Åtgärder för att öka antalet tävlingsstarter och 3) En mer rättvis fördelning av tävlingar.

Det är ett upprop, ett larm, ett rop på hjälp. Och det handlar knappast om bara dessa 16 klubbar utan, skulle jag tro, om nära nog samtliga klubbar i Sverige. Att ekonomin ligger bakom det minskade antalet starter kan vem som helst räkna ut. Att klubbarna därför vill ha större intäkter för de tävlingar de arrangerar är lika enkelt att förstå, liksom att de önskar att förbundet verkar för att i möjligaste mån undvika tävlingskrockar i kalendern.

Men var ska förbundet få sina pengar ifrån?

Även förbundets kassa blöder och det är troligen anledningen till att vi inte hört en knyst om några stora sportsliga satsningar, trots att svensk ridsport håller världsklass och det sportsligt sett omöjligen kan vara ett bättre läge att satsa och sälja ridsporten än nu.

Tja, om det inte går att dra in pengar får man inrikta sig på att spara pengar. Min uppfattning är att det i alla förbund går alldeles utmärkt att se över sin verksamhet, ställa frågan ”Behöver vi verkligen det här?” och sedan kanske fatta ett beslut om en besparing. Ett alldeles utmärkt tips till förbundet på en rejäl besparing kommer förresten i form av motion D17, undertecknad av Skånes Ridsportförbund.

Där föreslås tydligt och klart att papperstidningen Häst och Ryttare, som ges ut av förbundet, ingår i medlemsavgiften och utkommer fyra gånger per år snarast läggs ned. Skåningarna vill fimpa den och anför som skäl att kostnaden för att ge ut tidningen uppgår till 4,5 miljoner kronor varje år. Stämmer den siffran borde det vara en självklarhet att stoppa distributionen redan nu och kanske låta Häst och Ryttare bli en PDF-tidning som var och en kan ladda ner från förbundets hemsida. De pengarna skulle istället kunna gå till att ge klubbarna en större del av intäktskakan från sina tävlingar.

De goda åren är över.

2025 blir en rysare för svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Skarven november/december – finns det något positivt att plocka fram ur den? Tiden då solen knappt orkar gå upp förrän den börjar gäspa igen och det destruktiva mörkret vinner andelar i vårt psyke. Tiden med ömsom hagar fyllda med gegga, ömsom begynnande tjäle, svinkyla och vattenkärl med centimetertjock is att hantera. Tiden då man tycker synd, inte bara om sina hästar utan även om sig själv. Tiden då man förbannar sina urfäders beslut att vandra ytterligare ett hundratal mil norrut genom de vackrare och varmare delarna av Europa innan de slog ner sina bopålar.

Lyckas man dessutom springa rakt in i en dunderförkylning parallellt med insikten att gårdens nio fyrfotingar struntar fullständigt i det utan kräver samma omvårdnad och kosthållning som tidigare – ja, då är det bara att ge upp, bryta ihop och komma igen.

Någonstans där är jag nu, i slutet av en förkylningstunnel, med bortdomnade fingrar, en hosta levererad som ett brev på posten och en ny väntande dag där solen vägrar bjuda på sig själv bakom de mörka molnen.

Vi behöver ett ljus som lyser upp mörkret och plötsligt slår det mig att det finns ett. I den hopplösa skarven november/december finns det faktiskt någonting som verkligen kan lyfta alla som känner sig som jag. Jag vet inte vem som fattade besluten, om det var en kvinna eller en man, men jag vet att denne någon måste ha vetat vad hen gjorde. Vi talar om världshistoriens mest vältajmade placering av en tävling i kalendern.

Sweden International Horse Show.

Bara namnet räcker. Jag älskar det. Det är vad det låter som. En tävling med internationell storaura som i exakt rätt tid dyker upp och skänker tron och hoppet åter och är för oss vad Batman är för Gotham City. SIHS brakade igång redan i går. Det fortsätter idag, levlar upp på lördag och kulminerar på söndag med H&M Grand Prix – se där, ett annat namn som doftar gott av stortävling.

Det sämsta med SIHS är att jag hittills aldrig varit där. Det ska jag dock försöka ändra på, senast nästa år. Men det absolut bästa med SIHS är att trenden håller i sig: tv är på, tv vill sända och tv sänder. Då vet ni vad vi alla måste göra, vi som vill fortsätta se ridsport i världsklass på tv.

Om du är på plats: Njut, festa, shoppa, lattja, roa dig i den bästa av miljöer!

Om du, som jag, inte är på plats: Titta! TV4, TV4 Play och TV12 sänder under alla tävlingsdagarna och jag räknar till cirka 13 timmas sändning från och med i dag till och med på söndag. Mitt råd till dig: Se ALLT. Se ALLA 13 timmar.

Jag menar: The GOAT är där. Den bäste någonsin tävlar i Sverige för andra och sista gången i år. Han som varit världsetta så länge att vi snart inte kan hålla räkningen. Han är där – titta på honom, på allt han gör och låt dig inspireras. Peder är där, Malin är där, Roffe och Evelina är där, Scott Brash och Olivier med världens mest svårstavade efternamn är där. Se dem alla, se allt de gör.

Glöm heller inte att värma upp med tölt-WC-final, GP-dressyr och internationell fälttävlan. Och när du ändå håller på: bänka dig framför familjematinén också så missar du ingenting. Se allt och tanka in allt ljus du kan i ditt inre. Enligt mina beräkningar kan du leva på det fram till den 21 december klockan 10.19, då allt vänder, dagarna blir ljusare för varje dygn fram till sommarsolståndet i juni.

Det KAN räcka med mellan åtta och nio timmars tv-tittande, men för att vara på den säkra sidan är mitt råd till dig att se ALLT.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något som nog inte bara slagit mig genom åren är hur ödmjuka och självkritiska de bästa ryttarna i världen är. Oavsett om det gått bra eller dåligt står de där och summerar sin dag på banan med ungefär samma minspel och ton. Det skylls i princip aldrig på hästen. Ryttaren tar alltid på sig de eventuella misstag som begåtts. Det verkar heller inte spela någon som helst roll hur mördande konkurrensen är mellan de bästa ryttarna i världen. Glatt sitter de bredvid varandra och delar ut berömmande ord sinsemellan under presskonferenserna.

Gott så.

Eller är det verkligen det?

Är det bra för ridsporten att alla på toppen alltid verkar så himla nöjda med allting?

I en sport där allt annat än just den sportsliga delen av sporten de senaste åren utvecklats till en storm av känslor, åsikter, ilska och drev känns det som att gänget som frontas av ryttare som Henrik von Eckermann och Peder Fredricson befinner sig i stormens öga. Där de och alla andra världscupryttare befinner sig kan jag ofta sakna det som kryddar andra sporter.

Känslorna.

Att det kokar till ibland.

Att någon till slut får nog, får ett utbrott eller kommer med ett noga genomtänkt utspel som skapar rubriker.

Inte heller skymtar jag någonting av de psykologiska tjuvnyp och trix som i många andra sporter, även individuella, ingår i spelet. Lite nålstick här och där i syfte att få konkurrenter att tappa fokus. Lite kaxiga kommentarer till höger och vänster. En tränare som går ut och sågar en konkurrent.

Givetvis snackas det bakom kulisserna och givetvis har varje ryttare motståndare som hen tycker mer eller mindre bra om – men ingenting av detta tycker jag mig se utåt. Bilden av one big happy family dominerar det jag ser.

Kort sagt är min bild av världseliten i ridsport att ryttarna visst kan bli arga – fast bara på sig själva. Aldrig på hästen, aldrig på konkurrenterna. Det tycks vara en sport som saknar både badboys (extremt vanligt i andra sporter) och badgirls (ovanligt men förekommer i andra sporter) och är en sport där de heta känslorna utspelar sig så långt bort från tävlingsarenorna det går att komma.

Detta – den obefintliga kritiken i det sportsliga – avspeglas även i synen på journalistiken kring ridsport. Jag menar: Om Sverige förlorar med 1–6 i hockey-VM i en match man förväntats vinna vet alla vad som väntar. Det blir sotsvarta rubriker och svavelosande analyser i media där avgångar krävs – och ingen tycker att det är konstigt. I fotboll går det kanske en positiv text på tio kring vårt nuvarande landslag. Kritiken och känslorna är legio.

I ridsport? Där går det knappt att beskriva Henrik von Eckermanns OS-final som ett misslyckande, än mindre beskriva det som vad det egentligen var: ett fiasko. Trots att han själv beskrev sin insats som ”skamlig” ville ridsportpubliken knappt acceptera att insatsen varit svag. Och att media publicerar den mest talande av OS-bilder, tagna sekunderna efter att han fallit av Kingen, var helt plötsligt oförlåtligt. Det är utan tvekan topp tre av de mest surrealistiska publika reaktioner jag sett i hela mitt liv. Men mot bakgrund av det jag redogjort för ovan är det ändå förståeligt, för i ridsport visar vi inga känslor på toppen – förutom när det gått bra.

Mot den bakgrunden var det enormt befriande att se vad som hände i Tyskland i helgen. Vad hade vi – tre nollor totalt i Stuttgart?

Skulle alla bara lyfta på hatten, låtsas som att det regnar och gå vidare?

Nej.

Först gick Lotta Björe bananas i SVT, tog fram den grova klingan och sågade sönder hela banupplägget.

Det var upplyftande att någon äntligen kunde säga att kejsaren var naken.

Sedan tog Peder Fredricson vid, skruvade lite på locket till Pandoras ask och gnällde milt men ändå glasklart på banbyggaren. Turligt nog råkade von Eckermann stå bredvid och lyssna på Peders intervju. Han måste ha blivit taggad av det han hörde, för så fort han fick på sig sitt headset kom det, äntligen.

Utbrottet.

Jämfört med andra sporter kan det knappt kallas för ett utbrott, men med ridsportmått mätt var det närmast vulkaniskt:

– Fanns det gula kort för banbyggare skulle hon ha ett i dag.

Känslor. Kritik. Till och med lite kontrollerad ilska. Och denna gång var det inte känslor, kritik och ilska som riktades inåt, mot honom själv – utan utåt, mot något annat. I mina ögon är det ett väldigt gott tecken. Fler gula kort, tack! Gärna något rött också. De heta känslorna behövs, även på toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som Växjöbo sitter jag här i dag och mår alldeles utmärkt. Just nu känner jag mig både stolt och glad över att bo i det som åtminstone för närvarande måste vara Sveriges utan tvekan hetaste idrottsstad. På Stora Valla i Degerfors i lördags var vi fyra utsända från Smålandsposten som bevittnade när Östers IF, efter elva långa år av ökenvandring, äntligen tog klivet tillbaka till fotbollens allsvenska. Östers uppflyttning betyder att Växjö, med sina blott 97 000 invånare, har lag i högsta serien i hela fem sporter. Förutom Öster har vi Växjö Lakers (hockey), Växjö DFF (fotboll), Växjö Vipers (innebandy) och Åby/Tjureda (bandy).

Nu pratar jag om elitidrott. Den som syns och hörs mest, den som lockar publiken och sponsorerna och skapar rubriker och diskussioner. Elitidrotten är en underhållningsindustri, den är toppen på pyramiden och den finns där av en anledning: delarna som ligger under toppen. Den delen får inte lika många rubriker och är kanske inte lika spännande som toppen, men minst lika viktig.

Jag har genom åren sett småfinurliga dekaler och föreningsmotton av typen ”Bredden är toppen” och jag kan egentligen bara hålla med. Grunden för framgångar på toppen är pyramidens undre delar, bredden, och det är den jag funderat på i veckan, parallellt med alla elitframgångar jag fått bevittna.

Är ridsportens bredd tillräckligt bred?

Jag tycker inte att den är det och Svenska Ridsportförbundet verkar vara av samma uppfattning. På något annat sätt kan jag inte tolka förbundets föredömligt snabba utredning och kommande ändringar i TDB genom att införa nollstjärniga tävlingar. Det är ett initiativ som gör det brutalt mycket enklare och väldigt mycket billigare att komma igång som tävlingsryttare. Visst kan man tycka att det till stor del påminner om pay and jumps and rides, men här pratar vi ändå om förbundssanktionerade tävlingar med resultatlistor, prislistor och ärevarv. Det är en stor skillnad och det viktigaste av allt: det är en nyhet som breddar bredden.

Finns det mer att göra för att ytterligare öka bredden?

Det är klart att det gör. Jag hade själv äran att få intervjua tre ridande tjejer i veckan: Nova, Rebecka och Ellen. För ett par veckor sedan fick de vara med om sina livs dittills största upplevelser som ryttare. De fick då rida in i mäktiga Elmia och tävla i en helt unik klass. Smålands Ridskole Equitation heter den och den är precis vad den låter som. Efter att Smålands Ridsportförbund tillsammans med Jönköping Horse Show kläckt idén gick det snabbt från skiss till handling. Ridskole-DM i Värnamo den 22 september utgjorde även kval till Jönköping, dit de fyra bästa ekipagen i kategori B, C, D samt storhäst avancerade.

Kanske är det lätt att tro att ridskoleryttare gillar att träna men inte att tävla. Så är det verkligen inte, kan jag slå fast efter att ha pratat med de tre Växjötjejerna, som alla lyckades kvala in till JHS. Ingen av dem har tidigare tävlat speciellt mycket men alla tre betonar att de älskar att tävla.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, beskriver till exempel Nova känslan att få rida in i Elmia inför storpublik.

Ellen säger:

– Det är någonting man aldrig tror att man ska få göra om man inte har egen häst.

Och trots att hennes ridskolehäst blev lite för nervös på tävlingsarena talar Rebecka om att hon fått vara med om sin mäktigaste upplevelse.

Det här är att bredda sporten, det här är att investera i framtiden. Jag kan inte göra annat än att applådera initiativet att låta ridskoleryttare vara med i större tävlingar och jag kan ingenting annat göra än att hoppas att fler arrangörer öppnar för samma möjlighet framöver. Bredden är nämligen toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.