Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
7 juni 14:51

Ponnypappan: Douglas, rättssäkerhet och rättigheter

Ponnypappan: Douglas, rättssäkerhet och rättigheter
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: IStock/Alexandrum79

Jag ögnar igenom resultaten i Mantorp Horse Show och noterar att ett namn sticker ut i listorna.

Douglas Lindelöw tävlar igen.

Jag noterar också att det gått bra för honom. Förutom en uteslutning har han slutat på plats 3, 2 och 3 i de tre övriga klasserna han deltagit i.

Jag antar att hans närvaro är en naturlig följd av ett av veckans två mest uppmärksammade beslut i Ridsportsverige. Nämligen det färska åklagarbeslutet att lägga ner förundersökningen mot Lindelöw gällande djurplågeri. Jag är säker på att du som läser det här känner till hela bakgrunden och en resumé känns därför omotiverad. Jag tror däremot att vi alla var lika upprörda när vi tog del av anklagelserna i vintras.

Det andra uppmärksammade beslutet i Ridsportsverige kom strax efter nyheten om den nedlagda förundersökningen. Svenska Ridsportförbundet, som gjorde polisanmälan, meddelade då att Lindelöw, trots att brott inte kunnat styrkas, alltjämt inte är välkommen att representera Sverige i något landslag framöver.

Detta har givetvis lett till reaktioner ute i den sociala mediedomstolen. Efter att ha gjort en sökning på Facebook och Instagram kan jag fastslå att det inte i närheten av samma magnitud som i fallet Helgstrand eller när själva Lindelöw-bomben exploderade efter Aftonbladets intervju med ett antal anonyma personer. Jag noterar att åsikterna till viss del går isär. Vissa ställer sig frågande till hur förbundet kan stänga av en friad ryttare från landslaget medan andra ondgör sig över att utredningen mot Lindelöw lagts ner.

När den här typen av mediabomber exploderar är det viktigt att skilja mellan äpplen och päron. Eftersom den här bomben även – det är ganska ovanligt – också blivit polissak är det ännu viktigare att fokusera på speciellt två ord.

Rättssäkerhet är det ena ordet.

Rättigheter är det andra.

Rättssäkerhet är något av det viktigaste vi har i en fungerande demokrati, ett grundfundament. Utan den kan du, jag eller vem som helst dömas godtyckligt, utan rättegång eller i en skenrättegång. Sverige har en rättssäkerhet som rankas bland topp fyra bland världens alla länder. I en totalitär stat kan vem som helst dömas, även för påhittade brott, utan en rättvis rättegång. I en fungerande rättsstat är däremot godtycke förbjudet och beslut fattas på fakta och inte på känslor. Det är så vårt system fungerar.

För att citera definitionen av ordet rättssäkerhet från Åklagarmyndighetens hemsida: ”Den enskilda medborgaren har ett skydd för godtyckliga ingrepp från samhället självt, t.ex. att inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning, att inte dömas utan att det finns stöd i lag för det och att alla medborgare oavsett samhällsställning eller ursprung bedöms på ett likartat sätt.”

Alltså blev det en logisk utgång i förundersökningen mot Douglas Lindelöw. Det fanns inte stöd i lagen för ett åtal.

”Det handlar om misstankar som låg ganska långt bak i tiden. Den bevisningen som fanns var inte tillräckligt stark” motiverar åklagaren Peter Erlandsson för SVT.

Om detta får var och en tycka vad den vill, men fakta i målet är att bevisningen inte räcker till. Då kan inget annat beslut fattas utan att sätta rättssäkerheten ur spel.

Så till det andra ordet: rättigheter.

Gör Svenska Ridsportförbundet fel som inte häver avstängningen av Lindelöw när förundersökningen inte ens lett fram till åtal utan lagts ner? Bryter förbundet rentav mot lagen med detta förbud?

Den första frågan är en åsiktsfråga och det är upp till var och en av tycka vad den vill.

Den andra frågan har däremot ett svar: Nej, förbundet bryter inte mot vare sig lagar eller regler genom att förlänga förbudet.

Det är nämligen ingen rättighet att ingå i ett landslag på samma sätt som det heller inte är en skyldighet att ställa upp i ett landslag när man blir kallad. Det är till exempel inte olagligt att som svensk idrottare spela för ett ryskt klubblag, men ingen som gör det är välkommen att spela i det blågula landslaget. I hockeyn räknas alla svenska spelare som efter krigsutbrottet i februari 2022 spelat i ryska KHL till exempel som icke önskvärda, oavsett om de spelar i ett annat land i dag.

Och bara för att en förundersökning lagts ner innebär det inte – i det här fallet – att du uppträtt som det föredöme en landslagsmedlem förväntas göra. Ungefär på det sättet tror jag att Svenska Ridsportförbundet resonerade när de fattade sitt beslut. Rättssäkerhet är någonting som aldrig får rubbas, något du alltid ska kunna lita på. Rättigheter är någonting helt annat. Du kan förtjäna dem och du kan mista dem, även om du inte begått något brott i lagens mening. Det är vad som hänt Douglas Lindelöw.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
14 juni 14:40

Ponnypappan: Ett känslosamt slut på en underbar era

Ponnypappan: Ett känslosamt slut på en underbar era
Det här är den tävlingsbild jag är mest nöjd med. LillyBelles glädje över cupsegern i Gislaved, Tangos stolta galopp med segertäcke och en publik som klappar. Jag ser bara glädje i bilden och jag älskar det.

Jag har tänkt det förr, sagt det förr och skrivit det förr.

Den som väljer att dela ett liv där närheten till djur är ett givet inslag får ett liv som bjuder på en massa extra bonuskärlek och bonusglädje. Djur har den effekten på oss. Hundar, katter, kaniner, marsvin – och så hästar, naturligtvis.

Det fascinerande, underbara, stora djuret som med oändligt tålamod fortsätter att tjäna oss människor. Ett liv med hästar, det är sannerligen ett liv med extra glädje och kärlek.

Men det jag också tänkt, sagt och skrivit förr är detta:

Den som väljer ett liv tillsammans med djur tvingas också uppleva betydligt fler sorger än vad människor utan djur tvingas gå igenom.

Med största sannolikhet överlever vi våra djur. Det sägs att när en hund fyllt tio bör den som äger hunden börja se resten som en extra bonus.  Hästar blir som tur är äldre än hundar, i många fall kan det gå två hundlivstider på en hästs livstid.

Men när det gäller hästar finns även en annan tuff och känslosam aspekt. Ibland måste de flytta till ett nytt hem. Ibland måste vi skiljas från dem och trots att de fortfarande lever känns det som att en stor del av dem inte längre finns. Barn som rider växer, barn växer ur sina hästar och vid en viss ålder får de inte rida en viss ponnystorlek längre.

297angelotango
Angelo och Tango våren 2022.
297forstakarloskarkopia
Året är 2019 och LillyBelle rider sin första Karl Oskar Cup på Östers gamla hemmaarena Värendsvallen. Redan då var Tango med oss.
297ridtur
Tango – en given favorit att ha med sig på en mysig tur i skogen.

Vi är där nu.

Den här veckan har vi tagit farväl av en av hästarna på gården. En riktig karaktär, en underbar personlighet, en ponny med den ståtligaste galopp jag sett. En extremt känslig ponny som reagerar vid minsta lilla hjälp även hos en sådan som jag, som bara leder honom ut och in i hagar och går med honom före tävlingsstarter.

Efter fem år har Tango flyttat. Bytt hem. Han står nu hos sina nya trevliga ägare i Skåne men det gör så ont att se hans tomma box. Det var med Tango det började, lite mer på riktigt. Det var då Angelo fick sin första B-ponny. De gick igenom massor tillsammans, lärde känna varandra och tog steg för steg i rätt riktning. Sedan övertogs Tango av LillyBelle, som haft minst lika roligt med honom. Av alla hästar på gården – som efter Tangos flytt är åtta till antalet – har det alltid varit Tango som varit hästen barnens tycker är roligast att rida. Det givna förstavalet att slåss om när de ridit här hemma i paddocken eller tagit en tur ut i skogen.

Som vi älskat denne engelsman med den vackra galoppen och söta huvudet. Som jag älskat att höra hans karaktäristiska gnägg när jag kommer med höpåsarna. Som jag skrattat när jag sett hans obegripligt komiska benvevande i samband med prisutdelningar. Som jag gjort mig tio år gammal i sinnet och med engelsk accent försöka prata som jag tror att Tango skulle ha pratat om han var en människa. Oj, var löjlig Tango har gjort mig.

Fem år har gått. Fem knäppa och galna år. De i särklass fem roligaste åren i vårt hästliv. Tango med sin karaktär och personlighet har alltid stått i första ledet när det handlat om att på olika sätt bjuda oss på skratt och episoder att berätta vidare.

Då gör det ont att ta farväl. Då gör det extra ont. Och jag tror dig inte om du säger att man vänjer sig vid att ta farväl av sina älskade hästar – även om de bara flyttar. I fallet Tango är det dessutom lite av slutet på en era. Angelos B-ponnytid som tävlingsryttare är redan över. LillyBelles tar slut vid nyår.

Jag saknar den redan.

Tack, älskade Tango, för allt.

Tack för alla avtryck du satt, alla minnen du skänkt och alla skratt du bjudit oss på.

Vi kommer alltid älska dig och aldrig glömma dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
31 maj 11:12

Ponnypappan: Vad ska #mr100procent göra nu?

Ponnypappan: Vad ska #mr100procent göra nu?
Segerfirande i boxen.

Jag sitter på en röd tygsoffa och väntar på ett intervjuoffer. Platsen är Visma Arena i Växjö. Jag har precis bevakat en match mellan Östers IF, laget jag bevakar, och Landskrona i fotbollens Superetta.

Då kommer Vito fram.

Vito är sportchef i Öster, en man med pondus som inte sällan kritiserar media och knappast är känd för att älska vårt skrå. När Vito får syn på mig spricker han upp i ett leende, stegar fram till mig och sträcker ut en stor högernäve.

Jag skakar den, Vito fortsätter le och säger:

– Tack! Du måste komma hit oftare.

Jag fortsätter att vänta på mitt intervjuoffer, som för övrigt heter Adam Bergmark Wiberg och är anfallare i Öster. Men Adam dröjer. Jag ser honom inte när jag blickar in i den nästan 50 meter långa spelarkorridoren. Istället får jag syn på Jens. Eller rättare sagt: Jens får syn på mig. Jens är klubbdirektör i Öster och även han spricker upp i ett leende. Det är jag inte förvånad över. Till skillnad mot den bistrare Vito är Jens nästan alltid på gott humör. Nu är dock hans leende nästan överdrivet stort och säljigt. Jens tar sikte på mig, ökar takten. Precis som Vito sträcker han fram sin högra hand, skakar min motsvarande och säger, också precis som Vito:

– Tack!

Jag ler tillbaka och säger:

– Varsågod, det var så lite så.

Att en sportchef och en klubbchef i en elitklubb kommer fram och uttryckligen tackar en journalist så varmt och innerligt som i dessa båda fall tillhör sannerligen inte vanligheterna. Ska sanningen fram är det, mig veterligen, de enskilt första gångerna det händer mig.

Men jag är samtidigt inte det minsta förvånad över det ovanliga som nyss inträffat.

Varför jag inte är det?

Jo, jag vet nämligen exakt vad deras tacksamhet beror på. Jag har nämligen upptäckt att jag för en närmast oförklarlig tur med mig när jag besöker den här arenan. De senaste åren kan jag nästan bara minnas att jag sett Öster vinna när jag själv varit på plats. Min första Östermatch för året slutade som den brukar, med Österseger. Och vad händer efter tre raka Östermatcher utan seger där en av de gemensamma nämnarna är att jag inte bevakat någon av dem? Jo, jag råkar ha kvällstjänstgöring, matchen faller på mig och Öster vinner igen.

295mmr100procent
Ja, vad tycker ni att #mr100procent ska göra nu?

På skämt har jag gjort en liten grej av det genom att skriva små inlägg på X där jag avslutat med att hashtagga mig som #mr100procent. Jag ska inte säga att inläggen blivit virala, men de har setts och lajkats av en hel del, inklusive Jens.

Eftersom jag vet hur extremt vidskepliga idrottspersoner, tränare och ledare är kan jag faktiskt förstå deras skrockfulla glädje över att jag är på plats. Speciellt som Öster precis vänt ett hotande 0–1-underläge till 2–1-seger mot självaste serieledaren.

Men tro inte att jag dömer Vito och Jens för det. Jag har inte bara full förståelse för deras agerande utan vet att jag reagerat på exakt samma sätt om jag varit i deras situation. Jag är nämligen extremt skrockfull själv. När jag spelade tennis på elitnivå hade jag exakta rutiner och ritualer som aldrig fick rubbas. Jag spelade i en speciell tur-piketröja, sjöng samma sång inom mig under hela matchen för att dels ladda mentalt, dels ha full tillit till att melodin skulle leda mig till seger. Ett tag förbjöd jag till och med min pappa att kolla på matcherna, eftersom jag visste att han förde otur med sig.

Nu befinner jag mig i samma sits som Vito och Jens, fast det handlar om någonting annat än fotboll. Det är barnens ridning det handlar om. Som jag berättat här flertalet gånger hinner jag av praktiska skäl sällan följa med på större tävlingar och meetings numera. Antingen jobbar jag eller måste jag, i händelse av att vi inte lyckats lösa hästvaktsfrågan, vara den som stannar hemma och ser till resterande djur på gården.

295ponyequitation
LillyBelle och Hasse seglar över hindren, tar förstaplatsen och kvalar in till Falsterbo. Jag ser det på en datorskärm och tur är väl det. Foto: Pernilla Hägg

Och vet ni. Jag skönjer ett tydligt mönster, som går väldigt långt tillbaka. När Angelo kvalade till Elmia 2021 befann jag mig hemma i Växjö. När han kvalade in till Sverigeponnyn i höstas var jag hemma. Och när LillyBelle kvalade in till Falsterbo Pony Equitation med Rosie tidigare i vår – ja, då hade jag också stalltjänst här i Växjö.

Helgen som gick åkte övriga familjen iväg till Mantorp Pony Show för ett fyradagarsmeeting. Jag stannade hemma av dubbla skäl. Jag jobbade på Smålandsposten samtidigt som jag skötte gård, djur och annat. Och kanske stannade jag hemma av ett tredje skäl också.

För vad händer under lördagen, tror ni? Jo, LillyBelle anmäler sig i sista stund till ett nytt Falsterbokval. Denna gång med B-ponnyn Hasse, som är snabb och hoppglad men knappast en ponny jag förknippar med stil, finess och inverkan. Lätt chockad noterar jag sedan, via livesändningen från Mantorp, hur Hasse lyder minsta hjälp från LillyBelle och konsekvent och med för honom osedvanlig elegans genomför varje moment på ett obegripligt bra sätt. Poängen som dyker upp är 24,7, de går upp i topp och behåller ledningen ända tills det 26:e och sista ekipaget fått sina poäng.

Nu får LillyBelle åka med inte bara en utan två hästar till samma tävling under Falsterboveckan.

Allt ovanstående ger mig givetvis huvudbry, som ni säkert förstår.

Jag ser ju gärna att Öster äntligen, efter elva år av ökenvandring, tar steget upp i Allsvenskan och gör hela Växjö lite gladare. Men då måste jag kanske se till att finnas på plats varje gång laget spelar eftersom jag är #mr100procent.

Jag ser ju också gärna att det går bra för LillyBelle i Falsterbo och skulle vara överlycklig om hon red nöjd från banan. Men där är jag ju #mr100procent när jag är hemma.

Trots att vi redan löst hästvakt till Falsterboveckan: Vågar jag verkligen åka dit?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
24 maj 15:12

Ponnypappan: Komik och allvar är hästlivets gång

Ponnypappan: Komik och allvar är hästlivets gång
En röd bil utanför ett stall. Illavarslande.

Bor man på en hästgård, oavsett hur stor eller liten den är, kan man vara säker på en sak. Det händer alltid något. Oväntade saker, bra som dåliga, roliga som tråkiga, triviala som allvarliga. Vi har nio hästar hemma på vår lilla gård just nu, där alla nio lever sitt eget liv, var och en med sin speciella personlighet och sitt speciella behov.

Vissa är hungrigare än andra, vissa är mer sociala än andra. Någon häst är lättskrämd, en annan fullkomligt obrydd oavsett vad som sker runt den. Det gör att grytan alltid hålls kokande. Alltid är det något som händer och det är en stor del av tjusningen med att ha häst. Speciellt för mig, tror jag, som inte rider.

Den här veckan har det som vanligt hänt saker som adderat lite dramatik till vardagen. Det räckte med att vi glömde slå på elaggregatet för att de rymningsbenägna mumintrollen TW och Peggy skulle se chansen, smita under staketet och ta plats i grannhagen, där en del av frukosten lämnats kvar på ett inbjudande sätt. Det blir ett störningsmoment men det är ändå någonting som tillhör vardagen och som åtgärdas på ett par effektiva ögonblick.

Ett rent komiskt inslag bjöd Hilda, Hasse och Rosie på när de plötsligt och helt utan förvarning började skena runt i hagen, som om djävulen själv kommit på besök. I själva verket var det en liten kanin som skuttade runt mellan träd, sten och buskar och av oklar anledning fick dem att tro att undergången var nära. Det är den här typen av händelser som duger bra att prata om och skratta åt vid middagsbordet när dagen summeras. Små vardagshändelser som förgyller och intensifierar livet med hästar.

Sedan finns motsatsen. Saker som gör dig orolig, allvarlig och rädd. En sådan händelse har också inträffat under den gångna veckan. Jag märker det en tidig morgon när jag ska ge hästarna frukost. Erika, den matgladaste av alla och som alltid visar med störst tydlighet att hon är hungrig, syns först inte till. När jag sedan tittar in i hennes box ser jag att hon ligger ner. Erika ligger i princip aldrig ner, något är fel och jag slår larm till Malin direkt. Vi misstänker kolik, lyssnar på magen, hör att det låter någorlunda som det ska. Samtidigt: det ligger bara en enda bajshög i boxen och det är ingenting att fundera över. Vi ringer veterinär som föredömligt snabbt är på plats. Vi är sedan eniga om att det handlar om någon form av kolik.

Kolik. Ordet ger mig kalla kårar. Vid ett enda tillfälle har jag upplevt det. Det var när TW hittades med svåra plågor ute i hagen och vi fruktade det värsta under ett helvetiskt dygn innan systemet äntligen kom igång och hon repade sig.

294 Erika
Erika – nöjd, glad, hungrig och belåten igen.

Den här gången gäller samma sak som då. Ut och gå med Erika med jämna mellanrum, hålla henne under ständig uppsikt, upprepa upprepa upprepa. Erika har ont i magen men jag hinner ändå notera att hon beter sig på ett annat sätt än vad TW gjorde när hon var dålig. Jag tolkar det som att det är en lindrigare kolik än TW:s och jag får rätt. Erika äter glatt och villigt av den mat vi ordinerats att ge henne, vilket jag minns att TW var ointresserad av, och framåt eftermiddagen har hon fått ur sig sin andra bajshög. Ett gott tecken som snart följs av fler – och sedan är allt som vanligt igen.

Små saker, stora saker,  både komiska och allvarliga.

Alltid händer det något och varje dag som, likt denna, slutar lyckligt är en bra dag i hästlivet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
17 maj 10:05

Ponnypappan: Vardagens viktiga stjärnglans

Ponnypappan: Vardagens viktiga stjärnglans
Linda Heed i Växjö. Det gillade vi.

Hotbild mot ett dressyr-SM, vars säkerhetsläge mer kom att likna ett hockeyderby med bedömd medelhög risknivå. Trots Helgstrand, trots andra avslöjanden och trots en debatt som mer antar formerna av ett tangentknattrande gerillakrig är det utan tvekan veckans ögonbrynshöjare att ett SM till häst omfattas av en hotbild. Jag vet inte om jag ska skratta (eftersom det känns så oerhört absurt) eller gråta (nej, tårar är det inte värt) men jag vet vad jag ska göra nu.

Jag lämnar det här – utan några ytterligare åsikter än så.

Jag lyfter helt enkelt på hatten, går vidare och hoppas att hotet bara var ett missförstånd eller en busringning.

Vädret är så varmt och vackert och sommaren som plötsligt råder så efterlängtad att jag inte tänker ägna ett enda ord till åt någonting negativt i den här texten. Bara en sån sak som att ha fått vara på hemmatävling igen känns befriande härligt. På programmet stod Växjö Spring Show – i fjol inställd på grund av abortvirusutbrott, i år tillbaka som genrep inför det som väntar i Växjö nästa månad: Baltic Cup med, om jag hörde rätt, en bra bit över 300 uppstallade hästar. Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

293lillyochhasse
LillyBelle och Hasse med prisspannen efter andraplatsen i Lätt A.

Det blev en härlig tävlingshelg där barnen gjorde ett par, tre starter var, där det syns att LillyBelle och Hasse har något fint på gång. De slutade bland annat som fina tvåor i Lätt A, en platå de håller på att etablera sig på. De red också superfint i det VFK-lag som slutade tvåa under söndagens avslutande division 1-hoppning.

Det var mycket som gladde mig. Så värst många starter var det inte, 363, men det var mer kvalitet än kvantitet i den här tävlingen. Flera av landets vassaste ponnyryttare fanns på plats för att kvala in till inverkans-SM och att se juniorer som Disa Hammarstedt och young riders som Lilly Landgren få det svåra att se enkelt ut tror jag är lärorikt för alla.

Det kanske bästa av allt var att tävlingarna även hade en ryttare som i färskvaran ridsport bör vara en av landets mer formstarka just nu. Mellan nationshoppningar i Tyskland (där hon glänste i ett lag som inte gjorde det) och Danmark anlände nämligen Linda Heed till Växjö med familj och fyra unghästar. Hon gav stjärnglans i en två- och trestjärnig majtävling i mörka Kronoberg.

Man tackar. Jag har sagt och skrivit det förr, men det här är något av det absolut bästa med ridsport. De svenska stjärnorna är ute bland oss ”vanligt folk” och tävlar emellanåt i helt ”vanliga” tävlingar.

De är glada, bjuder på sig själva och skulle aldrig få för sig att tacka nej till en intervju med en lokaltidningsjournalist. Detta är viktigare än vi tror. Detta att barn, och i vissa fall även vuxna, får se sina förebilder på riktigt nära håll och inte bara på avstånd i Falsterbo, Stockholm eller Göteborg. Det sker inte i speciellt många sporter att stjärnorna tävlar i samma tävling som snudd på nybörjare. Jag kan knappt komma på en enda sport där en världsrankad stjärna helt plötsligt kan tävla i samma klasser som Lisa Larsson, 14, eller Kalle Karlsson, 15, men i ridsport händer det hela tiden.

Peder-fredricson-jumper-doase-1-211028-rt
Peder Fredricson – ett föredöme, som vanligt. Foto: Roland Thunholm

För att inte tala om vad som hände på Henriksdal veckan före, där Österlens RK säkrade segern i södra zonen i Elitallsvenskan. Inget konstigt med det, egentligen. Det smått fantastiska och som aldrig skulle kunna hända i någon annan sport är att en som ingick i det segrande skånelaget heter Peder Fredricson. Mitt uppe i OS-förberedelserna åker han till Henriksdal för att förstärka sitt svenska klubblag. Jag tycker det är fint men jag tror faktiskt inte att ryttarna själva reflekterar över det. Trots att de äntrar världsscener året runt blir vissa aldrig för fina eller för kaxiga för att inte återvända till de ställen de kommer från. Sluta aldrig visa upp er, kära stjärnor. Det ni gör, utan att veta om det, betyder mer än ni någonsin kan ana – för fler än ni kan ana.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
10 maj 10:12

Ponnypappan: Vem hinner med kallprat?

Ponnypappan: Vem hinner med kallprat?
Ni säger inte mycket, men vi pratar desto mer. Om er.

Förmågan att kallprata är, har jag läst, ett livsviktigt socialt verktyg för oss människor. Det är därför så många pratar om vädret i möten med personer de inte känner. Kallpratet gör många gånger att vi fungerar som människor även i miljöer som känns mindre bekväma än den miljö som ryms inom hemmets trygga väggar. Det är därför floskler, klyschor och uttryck används så flitigt. De är lättillgängliga, fyller en tillfällig funktion och räddar dig ofta från att mot din vilja sticka ut från mängden. För mig, som intervjuar andra till vardags, hade det till exempel varit otänkbart att inte kallprata och bryta isen under någon inledande minut innan jag kopplar på det mer förberedda professionella arbetet med att ställa frågor.

Men ingen regel är utan undantag. Kallpratet behövs faktiskt inte i alla miljöer och ni kan kanske gissa vart jag är på väg. För vem behöver egentligen prata när hästar är inblandade? Ingen, skulle jag säga. Visst sjunger vi sanningsenligt ”du säger ingenting, min kära lilla ponny”. Hästarna pratar inte, men vi själva pratar ofta, gärna och mycket om våra ädelstenar till djur. Jag har upptäckt att det inte finns någon övre gräns för hur långt ett samtal om hästar kan vara. Då tänker jag inte ens på allvarliga samtal av typen buköppning, fång eller kolik utan om helt ordinära samtal mellan två eller flera hästmänniskor mitt i vardagen. Trots att ingenting egentligen hänt har ändå allting hänt och plötsligt har en hel timme passerat. Det märkliga är att alla blir involverade. Hästmiljön genererar verbala krafter och konversationsförmågor jag inte trodde fanns och jag önskar att jag kunde tappa krafterna på flaska för att sedan ta en klunk i andra miljöer för att lätta upp stämningen.

För tro inte att jag inte konverserar. Varje häst, varje ekipage, varje träning, bana och tävling är ett inte bara potentiellt utan snarare givet samtalsämne. Med det följer inlevelsefulla samtal om provridningar, sadlar, träns och hästköp. Sedan meetingplaner, foderstater, veterinärvård, hältor och hovslageri. Det är samtal om precis allting, som kan leta sig ner på molekylnivå och ändå fortgå lika självklart som rinnande vatten nedför en fors. Fascinerande.

Från det att jag tog klivet in i hästvärlden på allvar i samband med barnens tävlingsdebuter dröjde det inte många dagar innan jag kom på mig själv med att föra långa samtal med massor av människor jag inte ens kände. I början valde jag att använda mina öron mer än min mun. Det är som bekant ett bra sätt att lära sig saker. Saker jag sedan kunde plocka fram och skapa samtalsämnen med i möten med andra hästmänniskor. All vår kärlek till hästen ger, märker jag, en automatisk önskan att prata om den. Detta – att b-a-r-a prata om det man brinner för – kan vara en otroligt usel idé i många andra sammanhang, där du troligen skulle uppfattas som olidligt jobbig. I hästvärlden kan du fortsätta att bara prata om ämnen som direkt eller indirekt berör dina hästar, eftersom du faktiskt förväntas göra det.

Om man, som jag, har ponnytävlande barn tar det heller inte lång tid innan man lagt i stort sett alla återkommande medtävlares namn på minnet och på köpet, enligt samma verbala trolleri, lärt känna åtminstone föräldrarna till hälften av dem. Detta skapar ett självspelande socialt piano, vars toner och ackord vi både skapar tillsammans och älskar att lyssna på tillsammans.

Kallprat?

Nej, något sådant hinner vi inte med i den stora ridsportfamiljen. Vi har fullt upp med att hinna med allt det varma pratet. På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
3 maj 12:59

Ponnypappan: De bästa åren

Ponnypappan: De bästa åren
Tvåor i kvalet. Det betyder att LillyBelle och Rosie ska tävla i underbara vackra och mäktiga Falsterbo i sommar.

Vad tycker ni om att få råd, tips och visdomsord av andra?

Under förutsättning att det inte sker i en överlägsen eller mästrande ton tycker jag att det är väldigt trevligt, uppskattat och charmigt. Jag gillar att lyssna och lära och kan jag snappa upp ett tänkvärt citat gör jag gärna det.

Sedan vår familj blev ett stående inslag på ridanläggningar runt om i södra Sverige har jag haft förmånen att lära känna och prata med massor av härliga personer. Vi har utbytt tankar och åsikter, skrattat och hejat tillsammans eller bara hunnit med ett snabbt ”Hur är läget?”. Bland allt jag hört och verkligen lagt på minnet är det en sak som sticker ut. Ett litet visdomsord jag hört fler gånger än andra – och ofta när den jag pratar med är några år äldre än jag, alternativt har barn som är äldre än mina:

”Njut av ponnyåren. De är de bästa”.

Det citatet har jag bevarat längst inne i mitt hjärta och jag tänker på det… inte varje dag, men i vart fall ett par dagar i veckan. Det gör jag för att det är sant. Det måste det vara när jag hört det från så många.

Njut av ponnyåren.

Och som jag njutit. Vad mycket vår familj fått vara med om tillsammans sedan barnens hästintresse började explodera i sex-sjuårsåldern.

Men tiden går.

I år fyller Angelo 14 och LillyBelle 13. Båda har för längesedan fått känna på hur det är att rida stor häst och med tanke på hur fort tiden går är de snart där permanent, som unga vuxna och kanske utflugna.

291lillyerika
LillyBelle och Erika under Jönköping Horse Show i november 2022.

Därför fortsätter jag att njuta av ponnytiden, så länge den fortfarande tickar på. Ponnytiden har fört oss till platser vi knappt visste fanns. Den har fört oss till mysiga meetings, genom nagelbitande omhoppningar där glädje och besvikelse bott grannar med varandra. Och så har ponnytiden fört oss till arenor jag på allvar inte i min allra bindgalnaste fantasi trodde att jag skulle få se mina barn ponnytävla på.

Bara att se dem rida in på fotbollsarenan Värendsvallen hemma i Växjö 2019 var en overklig syn på sin tid.

Att sedan se först Angelo och sedan LillyBelle x 2 kvala in till och tävla i det ridsportseldorado som heter Elmia kan jag än i dag knappt ta in.

Och apropå att ta in: Jag vet med mitt förnuft att Angelo tävlade i Sverigeponnyn i Scandinavium i februari, men min hjärna processar fortfarande informationen för att liksom få den bekräftad en gång för alla.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo och Rosie i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Och vad händer i lördags på Sundbyholm samtidigt som jag mockar Tindras lilla box här hemma i Växjö?

Jo, LillyBelle slutar tvåa i kvalet till FHS Pony Equitation med Rosie, som hon fått låna av Angelo.

Ettan och tvåan går vidare.

I fjol slutade hon trea i kvalet, besegrad med 0,1 poäng. Den här gången har hon marginalerna med sig i form av 0,1 poäng ner till trean.

Hon är klar för FHS.

Klar för Falsterbo Horse Show.

Falsterbo – det största av det stora, det vackraste av det vackra, det mäktigaste av det mäktiga. Där ska en lite myra på tolv år rida in och tävla under två underbara julidagar.

Och jag ska få följa med.

Jag ska inte säga att jag inte kan ta in det. Det kan jag, eftersom jag såg exakt samma tävling på plats under förra årets FHS. Det var en fantastisk tävling där vi hejade med allt vad vi hade på LillyBelles bästis Ayleen. Nu är det LillyBelles tur – och den här gången känns det visserligen overkligt men framför allt helt underbart att ha förmånen att få se sitt barn delta i ett nytt ridsportsmecka.

En ny höjdpunkt är inbokad i kalendern. Och om du som läser det här är förälder till en liten knatteryttare som precis ska börja tävla säger jag som andra sagt till mig: Njut av ponnyåren. De är de bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
26 april 11:38

Ponnypappan: Jag förstår inte hur han fungerar

Ponnypappan: Jag förstår inte hur han fungerar
Henrik von Eckermann och King Edward efter segerrundan. Foto: FEI/Martin Dokoupil

Den senaste tiden finns det två idrottare i världen som fascinerar mig mer andra.

Golfaren Ludvig Åberg.

Hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Förrförra söndagen kunde jag inte slita mig från SVT:s sändning från klassiska Augusta, en av världens mest fruktade banor, där lika klassiska US Masters avgjordes. Mitt i fältet av rutinerade proffs med stenansikten och introverta kroppsspråk stack en ung svensk grabb ut ur mängden. Han skrattade, skämtade med publiken och visade på alla upptänkliga sätt att han älskade det som pågick.

Det var Ludvig Åbergs allra första majortävling (golfens mest prestigefyllda tävlingar) i livet och trots att han, till skillnad mot övriga startfältet, aldrig ens sett den fruktade Augustabanan tidigare slutade han på en otrolig andraplats. För det blev han drygt 23 miljoner kronor rikare. Ludvig Åberg är redan ett fenomen, som kommit från ingenstans och plötsligt är en av de bästa i världen. Att se hur han hanterar det extrema mentala spelet som golfen kräver är det som fascinerar mest med honom. 25-åringen från Eslöv har hittat sin mentala styrka i ett utåtriktat sätt att vara, mitt under brinnande tävling.

Henrik von Eckermann har valt en annan väg. Prestationer i olika sporter är omöjliga att jämföra, men det som hände i världscupfinalen i söndags är en prestation jag inte trodde var möjlig. Att Henrik von Eckermann nollar sig igenom fyra rundor har vi sett förr. Det är i sig ingenting konstigt. Det fascinerande är HUR han gör det. Det handlar inte längre om att han är en talangfull ryttare med en mästerlig häst. Det handlar om någonting annat och det är detta andra som fascinerar betydligt mer än den förstklassiga prestationen.

Jag menar: Han är redan uppe på en nivå som inom sportslang förkortas GOAT, greatest of all time.

Han är på en nivå där han inte kan nå längre, bara bibehålla eller tappa sin position. Bara en kan nå toppen och det är världens mest utsatta position att befinna sig på, med en klunga som ständigt jagar dig. Det är därför positionen världsetta i hoppning i regel blir ganska kortvarig. Men där, i blåsten, har han stått sedan augusti 2022 och sett till att ingen tagit sig upp och knuffat ner honom. Ingen har stått där längre.

Jag förstår inte hur Henrik von Eckermann fungerar. Däremot börjar jag förstå VARFÖR han är bäst. HUR han rider är inte det intressanta just nu. Det jag tittar på är hans ansiktsuttryck, vad han säger, hur han kommunicerar, vilka signaler han sänder ut.

Det är där han avslöjar hur tufft det är att vara etta.

Det är där jag inte förstår hur Henrik von Eckermann är funtad, hur han kan orka mentalt, hur han kan hitta mentala krafter för att kunna gå ut sist i fältet och fixa en nolla.

Men aldrig tidigare har Henrik von Eckermann så tydligt avslöjat hur tung den där bindeln runt armen är att bära än efter världscupfinalen. Aldrig tidigare har heller en världsetta visat på en större mental styrka i det skarpaste av lägen. På ett aldrig tidigare skådat sätt fick vi också i intervjuerna direkt efter världscupfinalsegern se hur fullständigt mentalt utmattad Henrik var. Han kunde knappt le, trots att han måste kokat av segerglädje. Han hade svårt att prata, trots att han nog bara ville skrika ut ett segervrål. Han var där, men samtidigt någon annanstans. Han befann sig liksom mitt uppe i en process där han inte lyckades ta sig ut ur den mentala bubbla han byggt upp.

Att bli tvåa är att förlora för en som är etta.

Ettor hatar andraplatser.

Det var det enda som framgick tydligt mellan raderna i Henriks SVT-intervju.

Att fortsätta vara etta kräver ett fruktansvärt högt pris, där Henrik von Eckermann byggt upp ett mentalt kapital som är stort nog att kunna betala med.

Det var det vi såg.

Det är det som fascinerar, långt bortom alla resultat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
19 april 15:07

Ponnypappan: Därför är jag extra stolt över att vara här

Ponnypappan: Därför är jag extra stolt över att vara här

Ända sedan jag e-postade mitt första blogginlägg för publicering i oktober 2018 har jag varit stolt över att få ha en liten plattform på Tidningen Ridsport. Jag gillar den här tidningen, att hänga på sajten, andas in de nördiga lärdomarna som ligger i texterna, kommunicera med alla underbara medarbetare och utmana mig själv i mitt tänkande och skrivande.

Den senaste tiden har jag vid två tillfällen känt mig extra stolt över att vara en liten perifer del av Tidningen Ridsport.

Det första tillfället var när beslut fattades om att vrida åt tumskruvarna när det gäller vad som är en acceptabel ton på sociala medier. Det var, tror jag, ett svårt beslut men samtidigt nödvändigt för att slå vakt om det öppna goda samtalet där man både kan vara ense och oense, men samtidigt visa varandra respekt.

Jag vet inte hur hårt Ridsports sociala medie-moderatorer behövt jobba i kommentarsfälten efter beslutet, men en sak vet jag eftersom jag ser det: Tonen i kommentarfälten är trevligare och mer respektfull utan att för den skull vara mesig eller meningslös. Beslutet är med tidigt facit i hand ett stort steg i rätt riktning.

Det andra tillfället jag kände en extra stolthet var när Ridsport i veckan klargjorde att man inte närvarar vid världscupfinalen i Riyadh. Som chefredaktör Catharina Hansson skrev i senaste ledaren är närvaron under finalen annars en närmast helig tradition för Ridsport. Och tro inte att svinrika länder med i bästa fall medeltida människosyn avskräcker media från att bevaka stora mästerskap. Jag minns till exempel de ändlösa debatterna som föregick fotbolls-VM i Qatar 2022. Hur sportkrönikörerna turades om att indignerat skriva om den sjuka kvinnosynen och om hur många gästarbetare som fått sätta livet till i byggandet av de enorma arenorna inför mästerskapet.

Från olika håll kom krav på att bojkotta VM, att vissa länder rentav skulle dra sig ur mästerskapet och att diktaturer aldrig bör få arrangera internationella tävlingar över huvud taget.

Men vad hände när det väl blev dags för avspark? Då satt de där, samma krönikörer som ondgjort sig över den närmast totala bristen på mänskliga rättigheter. Nu skulle det analyseras fotboll till varje pris – och upp med handen den som läst en indignerad sportkrönika om Qatar det senaste året.

Bojkotter sker liksom inte längre. Det kunde ske förr, av skäl relaterade till kalla kriget, som när USA bojkottade OS i Moskva 1980 och när östblocket fyra år senare svarade med att bojkotta OS i Los Angeles.

I dag är det money talks som gäller.

Hur illa de deltagande länderna tycker om ett värdlandet är frestelsen efter pengar, ära och berömmelse för stor för att en bojkott ens ska övervägas. ”Sport och politik hör inte ihop” sjungs det som ett mantra – trots att det är just det sport och politik gör.

Både sommar-OS i Peking 2008 eller vinter-OS i Sotji 2014 genomfördes utan några som helst protester – och den minnesgode kommer ihåg att avslutningsceremonin i Sotji knappt var över innan Ryssland annekterade Krim, den lågintensiva starten på dagens invasionskrig i Ukraina.

Därför känns Ridsports bojkott av världscupfinalen som en liten med väldigt frisk nypa luft.

Här tar någon äntligen ställning.

Här är det äntligen verkstad mitt i allt snack om att ”påverka på plats”, en annan favoritklyscha till varför de tävlar i världens värsta diktaturer.

Samtidigt kan det knappast ha varit ett enkelt beslut. Skillnaden mellan att vara på plats där det händer och att förlita sig på tv-sändningar och att folk svarar i telefon är enorm. Att vara beroende av pressmeddelanden istället för att på egen hand gräva efter fler infallsvinklar är frustrerande.

Men vill vi ha förändring på riktigt, påverka både de aktivas syn på diktaturer och rikta udden mot diktaturerna själva är bojkott det enda som hjälper.

Tidningen Ridsports bojkott av världscupfinalen är ett babystep.

Men det viktiga är att det är ett babystep i rätt riktning till skillnad mot alla andra stora steg i fel riktning.

Det gör mig extra stolt. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
12 april 12:02

Ponnypappan: Här är ridsportens tio vackraste namn

Ponnypappan: Här är ridsportens tio vackraste namn
Ridsports bloggande ponnypappa rankar ridsportens vackraste namn. Vi på Ridsport konstaterar att han missat sig själv och utser honom härmed som en extra bubblare för sitt Enestubbe! Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer en bekännelse: Jag har alltid varit svag för idrottsnamn. Redan i början av 1980-talet fascinerades jag av alpina storheter som Gustavo Thöni, Pirmin Zurbriggen och Marc Girardelli. Jag tyckte det var otroligt coolt med tennisspelare med ovanliga efternamn som Gerulaitis, McEnroe och Lendl och när jag började följa NHL-hockey var Lemieux, Gretzky och Yzerman fräcka namn som låg på allas läppar.

Min fascination för idrottsnamn har fortsatt fram till i dag och tagit sig in i ridsporten, som erbjuder en hel del guldkorn. 

Här kommer därför min lista över världens tio vackraste ryttarnamn.

10. Esmeralda Gyllenswärd

Sverige, fälttävlan

Tian på listan är faktiskt en klubbkamrat till mig och min familj i Växjöortens Fältrittklubb med ett förflutet som både framgångsrik kartläsare i rally och deltagare i Farmen 2020. Hon innehar dessutom plats 764 på FEI:s rankning över fälttävlansryttare. Namnet skapar ett omedelbart intresse eftersom det är ett extremt ovanligt förnamn och ett ännu mer extremt ovanligt efternamn. Kombinerat utgör de ett vackert slutresultat.

9. Bernand Briand Chevalier

Frankrike, hoppning

Det här känns som ett skyddat varumärke och innehåller det mesta. Förkortningen BBC för tankarna till brittisk broadcasting, det smakar bra i munnen och skulle kunna vara allt från en exklusiv hundkennel till ett lika exklusivt klädmärke, vilket sista namnet dessutom är. 

8. André Americo de Miranda

Brasilien, hoppning

En mix av manligt och kvinnligt i namnen går här hem på samma sätt som till exempel i fallet med golfspelaren José Maria Olazabal. Vackert, men kanske lite svårt att lägga på minnet.

7. Juan Pablo Jimenez Torres

Mexico, hoppning

Jag älskar spanskklingande namn och här förs tankarna på ett mjukt och fint sätt till flera andra kända idrottare: Fernando Torres (fotboll) Miguel Angel Jimenez (golf) och Juan Pablo Montoya (Formel 1). Ofrivillig briljans av ryttarens föräldrar.

6. Henrik von Eckermann

Sverige, hoppning

Det här är väl den enda lista vår superman inte toppar, men likväl är han med och hugger högt upp i fältet och tar hem en hedrande sjätteplats. Henrik von Eckermann låg fint på tungan redan innan han växte ifrån alla andra ryttare i världen och precis som med allt annat kring honom andas även HvE:s namn stil och klass.

5. Kebie van der Heijden

Nederländerna, dressyr

Nederländare är ett säreget släkte när det kommer till både språk och dopnamn. Det känns liksom som om nyblivna föräldrar i landet lägger ner alla bokstäver i en tombola, slumpmässigt plockar de bokstäver som matas fram och därefter monterar ihop dem till ett namn. Ibland blir det alldeles för många konsonanter och ibland märkliga vokalkombinationer men i vissa fall hittar tombolan rätt. Kebie van der Heijden kan vara allt från din pålitliga bergsguide i Nepal till Ursula von der Leyens hemliga tvillingsjäl i EU-kommissionen. Namnet lyfter dessutom när man uttalar det och måste vara en dröm för en tv-kommentator.

4. Fabricio Caldas Albuquerque

Brasilien, fälttävlan

Här har vi ett vackert namn som i sig lyckas med det tredimensionella konststycket att både kunna vara en ryttare och/eller namnet på en häst och/eller namnet på en stad – samtidigt. Denna svårslagna brasilianska bokstavsmagi trollar sig hela vägen in på en fjärdeplats. Bra jobbat! 

Familjen-haid-bondegaard-1-221029-rt
Familjen Haid- Bondergaard, Rasmus, Charlotte och Mary-Sophie, samt hästen Dixiland. Foto: Roland Thunholm

3. Mary Sophie Haid Bondergaard

Sverige, dressyr

Det känns som att Charlotte och Rasmus tänkte till för nästan exakt 20 år sedan då de skulle ge namn åt sin nyfödda. Oddsen för att flickan tidigt skulle fastna för dressyr var låga och chansen att hon skulle lyckas bli en riktigt bra ryttare om möjligt ännu lägre. Då gäller det att tänka till och det gjorde paret uppenbarligen. Mary Sophie Haid Bondergaard är ett långt namn men kombon av traditionellt brittiskt, hårt tyskt och klassisks danskt gifter sig häpnadsväckande väl med varandra. Det både ser bra ut och låter bra när det uttalas.

0r6a1542
Cathrine Laudrup-Dufour var lycklig med sin Vamos Amigos. Foto: Roland Thunholm

2. Cathrine Laudrup-Dufour

Danmark, dressyr

Silvret går till Danmark och det finns helt klart goda skäl till det. Namnet Cathrine Dufour, som hon hette som ogift, hade inte ens varit nära att kvala in på den här listan. När Cathrine gifte sig med sin Rasmine Laudrup hände det däremot saker. Laudrup adderar konst och artisteri till namnet och gör det oemotståndligt. Apropå min kärlek till namnet Laudrup ska erkännas att det är inte av ringa betydelse att Rasmines pappa heter Brian, en av Danmarks bästa fotbollsspelare genom tiderna.

_dsc6440
Erika Lickhammer van Helmond, toppryttare i hoppning och hästföretagare i Nederländerna, ger proffstips till Ridsports läsare. Foto: Natalie Lindholm

1. Erika Lickhammer-van Helmond

Sverige, hoppning

Det här är rena trollkonster. Var för sig säger dessa fyra namn ingenting. Tillsammans skapar de en grund av briljans och förstklassigt artisteri. Den här typen av namn finns bara i Hollywood och då är de dessutom helt påhittade. Här har vi en svensk ryttare med ett vanligt förnamn och ett ovanligt vackert efternamn. Hon gifter sig med en man som den nederländska tombolan tveksamt döpt till Juris i förnamn men där kraften ligger i det förnämliga efternamnet van Helmond. Att ett så pass långt namn kan uttalas så problemfritt som fallet är här ska inte vara möjligt. Men när jag hörde Stefan Fur uttala namnet under Gothenburg Horse Show i februari slog det mig. Erika Lickhammer-van Helmond är världens vackraste ridsportnamn.

Här kan du läsa ett stort reportage om ryttaren med världens vackrast ridsportnamn!

Bubblare: Roger Yves Bost, Frankrike, hoppning, Jessica Springsteen, USA, hoppning, William Ligier de la Prade, Frankrike, hoppning, Judith Sarda Mane, Spanien, dressyr, Brittany Fraser-Beaulieu, Kanada, dressyr, Paolo Roberto Brasileiro Miranda, Brasilien, dressyr, Lea Adams-Blackmore, USA, fälttävlan.

Hur ser din lista ut? Vilket tycker du är ridsportens vackraste namn? Om du läser det här på sociala medier får du gärna kommentera!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 102 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden