Ponnypappan: Drömmarnas teater

Gothenburg Horse Show. Scandinavium. 2026. Så många tankar. Så svårt att tvinna ihop dem till en vacker fläta, men jag ska göra ett försök.

Det första jag kommer att tänka tillbaka på om 20 år när jag pratar med mina älskade barnbarn som glad pensionär är naturligtvis förmånen och tacksamheten över att ha fått uppleva inte bara en utan två finaler i Sverigeponnyn under min tid som ponnypappa.

Angelo blev femma 2024.

LillyBelle tvåa 2026.

”Det var tider det” kommer jag att säga när barnbarnen frågar. ”Er pappa och mamma kämpade så fint, de red så bra och det var det absolut största de fick uppleva som barn. Och vet ni, det var stilbedömning i Sverigeponnyn och de fick jättehöga poäng för sättet de red på”.

Så kommer det att bli. Så kommer jag att se tillbaka. Så stolt kommer jag fortfarande att vara.

Jag känner att Sverigeponnyn gör någonting med en. Man drabbas av någonting när en av Sveriges mest klassiska arenor är utsåld och fullpackad med 12000 på läktarna för att titta på barn som rider. Vetskapen om att ett av barnen är ditt eget – det går nästan inte att ta in. Att som bonus dessutom få se sin dotter sätta sig på samma presskonferenspodium där världseliten nyss suttit skapar en känsla av obestämbar overklighet.

Premier League-arenan Old Trafford i Manchester kallas i folkmun för det oerhört vackra namnet Theatre of dreams och när det gäller svensk ridsport skulle jag vilja klistra samma epitet på Scandinavium. Det är Drömmarnas teater, inte bara för mina barn utan för ryttare i alla åldrar. Det är där både unga lovande liksom äldre mer okända namn kan få chansen och ta den. Jag minns Josefin Torells oförställda glädje under GHS förra året när hon slog igenom som U25-ryttare. Jag minns hur tacksam Carl-Walter Fox var över att hans dröm gått i uppfyllelse.

I år såg jag ren äkta glädje hos skickliga hästutbildaren Anna Olsson, 49, som för första gången fick uppleva drömmen om Scandinavium genom att i sin debut på nivån sluta femma i självaste Gothenburg Trophy.

Att se Malin Baryard Johnsson och Indiana äntra Scandinavium – vem vet, kanske var det sista gången? – var också det en exklusiv ynnest. Bara hon, Peder och Henrik har förmågan att skapa total tystnad när de rider inför fullt hus i Sverige. Bara de tre kan få tiden att stå still, få publiken att höra sina egna hjärtslag. Att årets GHS-söndag gick från sin största totala tystnad till dess mest glädjevrålande tokjubel när Malin säkrade en plats i omhoppningen och därmed räddade det svenska hoppet – det kändes nästan förutbestämt i Drömmarnas teater.

Det finns ett antal stortävlingar i Sverige. Falsterbo är alltid Falsterbo och det som numera heter Strawberry men många fortfarande kallar Friends lyser upp varje trist och mörk höst – men båda står sig slätt jämfört med Scandinavium med sin snart halvsekellånga historia av magi och drömmar. Från världscuppremiären 1979, genom 80-talets Hugo Simon- och John Whitaker-hysteri (gubben var bara hundradelar från omhoppning i världscupen nu, som 70-åring!) fram till eran med RGB, Henrik, Peder och Malin – det går inte att konkurrera med. Det är oslagbart. Det största vi har.

Värt att notera är att ingenting av detta hade varit verklighet utan en solid organisation. Sist men inte minst vill jag beröra detta faktum: Det flyter alltid på i Scandinavium. Jag vet inte riktigt hur det går till eller hur de gör men alla dessa hundratals volontärer, funktionärer, tävlingsgeneraler, banbyggare är alltid lika tillmötesgående, glada och hjälpsamma. När du kommer till Scandinavium känns du som en alltid lika välkommen gäst. Det känns som att just din närvaro är uppskattad, att just du betyder någonting. Därför är det inte konstigt att man, oavsett tid på året, ofta går och längtar till nästa besök på Drömmarnas teater.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om Martin Luther, mer än det jag lärde mig i skolan och som därmed få anses ingå i vanlig allmänbildning. Jag vet att han är fader till den protestantism som än i dag utgör fundamentet i Svenska kyrkan. På en quizfråga skulle jag också kunna plocka fram både platsen, Wittenberg, och antalet teser, 95, som Luther spikade upp när han under 1500-talet modigt utmanade den katolska kyrkan.

Mycket djupare än så går inte min kunskap om Luther, men genom livet har jag snubblat över ett citat som tillskrivits samme reformator och som tilltalar mig.

Jag lyfter på hatten och går vidare.

Dessa ord lär Luther ha yttrat när han kört fast i något bibelord han inte kunde förstå eller tolka, med avsikten att släppa det, gå vidare och kanske förstå innebörden längre fram.

Att vara ponnypappa har få likheter med att vara reformator av världens största religion, men behovet av att lyfta på en imaginär hatt och gå vidare finns där definitivt.

Från det att jag för snart tio år sedan öppnade dörren in till den fullkomligt snurriga värld som ett liv i daglig närkontakt med hästar erbjuder har jag bildligt talat lyft på hatten så många gånger att jag haft träningsvärk om jag gjort det bokstavligt.

• Lära sig att mocka ordentligt.

• Sätta på ett träns.

• Packa rätt mängd hö i säcken med rätt färg.

• Lära sig helt okända och overkliga ord som martingal, vojlock, longering, cavaletti, blockhalt och bläs.

• Att det inom ridsporten så malplacerade snacket om Kevin Bacon inte handlar om skådisen från 90-talet utan en ridgubbe som startat ett ridsportmärke.

• Att Isabell inte bara är ett kvinnligt namn utan även en hästfärg.

• Förstå varför alla tillbehör kostar så mycket och få förklarat för sig varför det likväl är självklart och fullt motiverat att köpa dem.

Allt detta har jag lärt mig genom att följa Martin Luthers enkla lifehack: lyfta på hatten, gå vidare och sedan hoppas på att läget klarnar genom nya insikter och hårt pluggande av nya ord och uttryck.

Men inga träd växer till himlen och inga tips och trix fungerar på allt, inte ens Martins.

Det finns ett område där jag förgäves lyft på hatten i alla år och gått vidare utan att bli en klokare människa. Tvärtom ses jag, inte utan viss rätt, av samtliga övriga familjemedlemmar som mer och mer dum i huvudet ju längre tiden går.

”Det fattar du väl att du måste sätta på ett 200-grams?”

”Han ska ha en liner också, det har vi ju sagt!”

”Nej, hon har det lila med gröna detaljer, inte det mörkblåa med vita!”

”Det bruna? Det ligger ju någonstans därinne, du får väl leta!”

Min fattningsförmåga när det gäller hästar upphör vid täcken. Jag förstår grejen med täcken precis som jag förstår vikten av att klä sig när det är kallt eller regnigt ute. Men jag lär mig aldrig vilken häst som ska ha vilket täcke, hur mycket det ska väga, om det ska vara fler än ett täcke, om det ska kopplas ihop med en halsdel, när denna del ska tas av, hur tjockt täcket ska vara vid varje given situation, när linern ska in i bilden.

Stalltäcken, utetäcken, ländtäcken, svettäcken, fleecetäcken, skrittäcken – jag får inte ihop det hur mycket jag än lyfter på min hatt och hur mycket jag än försöker plugga på. Det enda som är glasklart för mig är det självklara: när det regnar bör en häst ha ett regntäcke på sig och när knott, flugor och andra helvetiska flygande saker dominerar luftrummet är det djurplågeri att inte utrusta sin fyrfoting med ett insektstäcke kombinerat med en flugluva.

Då är det enkelt.

Då agerar jag.

Då gör jag rätt.

Resten är ett enda virrvarr av kombinationer och kunskaper som vägrar sätta sig i min hjärnbark. Då hjälper inte ens Martins lifehack. Och nej, alla ni som i all välmening tror att ni enkelt kan lära mig grundläggande täckeskunskap: Det går inte. Jag är ett hopplöst fall. Jag är till och med lite stolt över det, på samma sätt som vissa gamlingar kan gå runt och skryta om att de minsann ”inte kan lära sig det här med datorer”.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte med er, men jag har svårt att släppa ridsportens utan jämförelse hetaste och mest kontroversiella ämne sedan… jag vet inte ens när. Ja, jag dröjer mig fortfarande kvar vid beslutet om den 13-årsregel som detonerade i december och vars smäll ännu ekar i korridorerna på Strömsholm.

Det har nämligen hänt någonting väldigt intressant i just detta ämne i en annan sport som jag ofta refererar till och jämför med, nämligen hockeyn. Sedan hockeyförbundet 2016 i praktiken införde förbud mot serietabeller och annan statistik har cuper och matcher spelats utan egentlig målräkning. Barnen har förstås haft koll och räknat målen själva i smyg men formellt existerar inga cupresultat för de yngsta. Att budskapet efter regelns tillkomst blivit att det är fult att tävla är något till och med hockeyförbundet erkänt i efterhand.

Det har i sin tur skapat en stor marknad för privata aktörer, så kallad selectverksamhet, som erbjuder exakt det klubbarna som är underställda förbundet inte får göra. Nämligen cupspel med målräkning, tabeller, statistik och utdelade pokaler till vinnande lag. Dessutom erbjuds specialträning, läger utomlands och till och med landslagsspel i svensk tröja mot andra nationer från tio års ålder.

Jag skrev för övrigt en krönika om det här i Ridsport för ett par veckor sedan om ni vill läsa. Min poäng i krönikan är att det ett förbund väljer att förbjuda skapar ett tomrum och en marknad som någon annan drar nytta av och tjänar pengar på. Ett förbud i ridsporten skulle på samma sätt öppna dörren för liknande privata initiativ, där ridsportförbundet, precis som hockeyförbundet, skulle bli konkurrensutsatt helt i onödan. Tar du bort SM och ett antal rikstäckande cuper och lagtävlingar kan du vara säker på att det kommer att dyka upp privata alternativ.

Under sportlovet som nyss passerade skedde någonting unikt i svensk hockey.

En klubb trotsade reglerna och utmanade förbundet genom att bjuda in till en cup där man både räknade mål, utsåg en vinnare i varje match och även lät de två bästa lagen spela final och göra upp om förstaplatsen.

Klubben är Växjö Lakers, en av landets största och mest framgångsrika och dessutom klubben jag själv bevakar dagligen.

Det som hände efter cupen var att en förälder till ett av barnen gjorde ett inlägg på sociala medier där Växjös arrangemang hyllades. Det ledde i sin tur till att någon skvallrade till Smålands Ishockeyförbund, som sedan dess skickat en skrivelse till Växjö Lakers. Klubben måste nu besvara ett antal frågor om varför man trotsade förbundets ramverk för cupspel och riskerar att bestraffas för tilltaget.

Jag pratade i onsdags med klubbens vd och utvecklingschef. Båda medgav att draget att utse en cupvinnare gjordes just för att utmana förbundet, skapa debatt och i slutändan få till stånd en tillbakadragning av beslutet från 2016.

När jag frågar utvecklingschefen hur långt klubben är beredd att gå för att utmana regelverket svarar han:

”Jag och vi skulle kunna gå väldigt långt, därför att vi tillsammans behöver utmana det här systemet”.

Den ängslighet som för tio år sedan tvingade fram 13-årsregeln inom våra största lagsporter, med syftet att motverka stress, är i dag ersatt av en helt annan mentalitet. Knappt någon jag pratat med de senaste åren tycker att beslutet fått positiva effekter. Tvärtom har konkurrensen från de privata initiativen – selectverksamheterna – skapat en stress hos både föräldrar och barn att man ”måste” åka på selectläger och cuper för att ha en chans att lyckas.

Fram till i december 2025 var ridsporten – som till sin natur är annorlunda och bedrivs på ett helt annan sätt än lagidrotterna – en av få sporter som gick mot wokeströmmen, inte föll för ängsligheten utan lät alla barn som ville tävla obegränsat. Att sedan införa en 13-årsregel samtidigt som klubbar i andra idrotter nu öppet utmanar samma regel – det är ingenting annat än definitionen av taskig tajming.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fortfarande någonting med Sverigeponnyn som gör genuint ont i mig. På samma sätt finns det fortfarande en substans som tillförts den här tävlingen som gör den till en upplevelse, så enastående att det är svårt att beskriva i ord.

Jag har på denna sajt beskrivit båda dessa psykiska tillstånd och kommer att göra det även den här gången.

Det som gör ont är skoningslösheten som finns ingraverad i tävlingens format.

Att 36 lyckliga unga ryttare från hela Sverige kvalar in till Sverigeponnyn är inte skoningslöst. Kval är vad det är, alla kan inte få plats och det är ingen mänsklig rättighet att få tävla i legendariska Scandinavium.

Det skoningslösa är vad som händer de 36 på plats i arenan.

Ingen av dem ges minsta möjlighet till ett enda misstag.

EN fallen bom efter fem sekunder är en returbiljett hem till Stockholm, Tranås, Karlstad, Umeå eller var man nu bor till vardags.

Ingen warm-up-tävling.

Ingen andra omgång.

Ingenting.

Och det efter kanske daglig träning under fyra månader inför Den Stora Tävlingen.

Känslan av skoningslöshet upplevde jag för två år sedan när Angelo var en av de inkvalade. Jag beskrev här ingående att det var mitt livs mest fysiskt nervösa upplevelse att se honom ta sig an banan. Snälla, låt honom komma i mål utan riv eller stopp, var min enda bön. Jag blev bönhörd den gången och Angelo tog sig till final där han slutade femma med sin Armathwaite Rosie. Känslan att han var en av de tio lyckliga som fick uppleva ytterligare ett par dagar i Göteborg och rida finalen inför fullsatta läktare var euforisk.

Inte främst för min egen del utan för Angelos, att han fick uppleva det.

Jag hade precis kommit över den känslomässiga berg- och dalbanan i somras när LillyBelle plötsligt slog till i sitt kval och blev klar för Scandinavium hon också. Även den här gången med fina Rosie, som hon ärvt av Angelo.

Jag har ända sedan jag för några år sedan började filosofera kring det skoningslösa med Sverigeponnyn skissat på hur jag tycker att formatet borde ändras.

• Jag skulle till exempel gärna se någon form av inledande förtävling av samma modell som används under Pony Trophy-tävlingarna på Elmia. Där går alla till final men finalen föregås av en semifinal i A:0/A/0 för att alla ska få komma in i det, skaka av sig nervositeten och till och med ha råd med en misslyckad runda.

• Om inte det går att införa i Sverigeponnyn (kanske problematiskt eftersom det är inverkan) har jag tänkt på att de tio bästa ekipagen som går till final skulle kunna utökas med två lucky loser-platser.

Det vill säga: Efter de tio direktkvalificerade låter man de två kvarvarande som har högst inverkanspoäng rida finalen, även om de råkat ha ett pet eller ett stopp. Enbart poängen ska avgöra dessa två platser.

Två väldigt bra förslag, om jag får säga det själv. För en vecka sedan nämnde jag båda förslagen för LillyBelle när vi satt vid frukostbordet. Jag trodde att hon skulle sympatisera med mig. Trodde att hon skulle se positivt på de föreslagna ändringarna. Det gjorde hon inte.

”Men pappa! Det SKA vara svårt” väste hon i en ton vars irritation inte på något sätt gick att ta miste på.

Är det bara vuxentankar att Sverigeponnyn är skoningslös?

Kanske.

När jag tänker efter har jag aldrig hört något ponnybarn klaga över upplägget. Däremot har jag sett mycket tårar och besvikelse, men det ser man å andra sidan lika mycket av oavsett tävling.

Hursomhaver, denna torsdag är jag tillbaka.

Samma plats, samma tävling, samma ponny, annat barn.

Känslan?

Inte alls på samma nivå som 2024, märker jag direkt.

Det måste vara rutinen, alla intryck och all nervositet från för två år sedan men jag känner mig otroligt nog inte speciellt nervös.

Istället är det Angelo, kopian av mig själv, som reagerar som jag gjorde 2024. När jag sitter på första parkett och hoppas på LillyBelle upplever jag inte den där skräckfyllda känslan i magen från förr. Jag är tvärtom ganska cool och skakar inte ens.

Det gör Angelo.

Han vågar inte titta på ett enda hinder som LillyBelle och Rosie tar sig an utan blickar rakt ner i betonggolvet.

När hon klarar sista hindret breder lättnaden och glädjen ut sig.

Hon är felfri.

Nu är det upp till domarna, som ger henne en poäng som räcker till andraplats efter att fem av 36 gått i mål.

Det finns definitivt en chans och nu blir det spännande att följa fortsättningen. Det visar sig att den tidiga andraplatsen ska räcka väldigt långt. När sista ryttaren fått sina poäng står det klart att LillyBelle och Rosie slutat trea.

Jag känner mig privilegierad över att få uppleva två finaler i Scandinavium där mina barn är inblandade. Det måste vara få förunnat – och finalen är, till skillnad från den skoningslösa semifinalen, en enda stor positiv upplevelse där det är lite skitsamma hur det slutar.

Efter att ha upplevt två semifinaler på plats finns det absolut ingenting som kan skrämma mig längre.

Är Sverigeponnyn en tävling för barn och terapi för vuxna?

Jag börjar nästan tro det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sverigeponnyns final rids i morgon, lördag.

Ridsports bevakning från GHS 2026.

Jag sitter och läser Svenska Ridsporförbundets styrdokument Ridsport 2030, med den visionära undertiteln ”Svensk Ridsport – världens bästa”. Den är daterad till april 2023. Jag blir direkt såld på budskapet och fastnar framför allt för följande statement:

”Många ungdomar drivs av drömmar och väljer att satsa på ridsporten fullt ut. En förutsättning för att nå sina drömmar är en föreningsmiljö av högsta kvalitet för ryttarutveckling. Svensk ridsport behöver ett uttalat och bestämt prestationsperspektiv för att återta vår världsledande position. Att tävla är en del av ridsportens dna. Framgång föder framgång. Alla landslag ska alltid tävla om medaljer i mästerskap.”

Ett tydligt fokus på att utveckla sporten i rätt riktning och att återta förlorad mark när det gäller att åter få se blågula ryttare överst på prispallen. 

Det låter bra, eller hur? Jag tycker det. Synd bara att hela citatet är fejk. Jag har i själva verket stulit det citerade stycket från ett annat 2030-strategidokument som kom ut i maj 2023, en månad efter ridsportens. 

Ishockeyns.

Jag har helt enkelt bytt ut orden ”hockey” och ”spelarutveckling” mot ”ryttare” och ”ryttarutveckling”.

Jag ska även avslöja en annan lögn.

Jag är inte såld på budskapet i Ridsport 2030.

Sanningen är att jag vid tre tillfällen föresatt mig att plöja igenom alla de 42 340 tecken som det 32 sidor långa dokumentet utgör. Jag har vid samtliga tillfällen tvingats ge upp. Det går helt enkelt inte att plöja igenom alla bokstäver utan att hamna i någon form av akut trötthetstillstånd.

”Svensk Ridsport – världens bästa” låter ju annars mycket lockande och det var därför jag nyfiket började läsa. Men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte hitta ordet ”tävla” någonstans och till slut fick jag börja fuska för att spara tid. Jag kopierade rubbet, klistrade in det i ett worddokument och valde funktionen sök och ersätt.

Sedan sökte jag på ”tävla” och tryckte på enterknappen.

Resultatet: ”Tävla” förekommer vid ETT tillfälle, nämligen i följande formulering:

”Målsättningen med Svenska Ridsportförbundets antidopningprogram är att tillförsäkra alla ryttare deras självklara rätt att delta och tävla i en dopingfri svensk ridsport.”

Ärligt talat – existerar det här på riktigt eller är det ett fejkat dokument jag läser? 

Retorisk fråga, givetvis.

Dokumentet är på riktigt, innehåller skryt om att svensk ridsport ska bli världens bästa men nämner inte vid ett tillfälle ordet ”tävla” i framgångssyfte.

Jag måste fråga mig själv igen.

Är det här på riktigt?

Dokumentet känns mer som en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, eller från världshälsoorganisationen WHO. Det är absolut inget fel, tvärtom helt givet, att ta med aspekter som klimat, psykisk och fysisk hälsa och trygghetsfrågor, liksom givetvis hästvälfärd.

Rätta mig om jag har fel, men när det gäller trygghetsfrågor och hästvärlfärd är det väl sedan länge ett faktum att inget annat land klår oss och dit vi kommit i dessa frågor?

Att som idrottsförbund nästan helt undvika att upplysa om att ridsport faktiskt är en sport är häpnadsväckande i sig. Att med visionära och högsvansade ambitioner om att kallas världens bästa inte med ett ord nämna en sportslig strategi på vägen dit – det går nästan inte att greppa.

Det stormar sedan länge och som aldrig förr i Svenska Ridsportförbundet. En storm är en av de starkare vindar som kan uppmätas och kanske blåser den i förändringens riktning. Ett led till ytterligare förändning är i så fall att göra en självkritisk granskning av Ridsport 2030 och därefter inse var den egentligen hör hemma.

I papperskorgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att tävla är för många av oss bland det roligaste som finns. Det tävlas i alla åldrar i alla sporter och tävlandet utgör pulsådern i hela den unika fantastiska svenska idrottsrörelsen. Samtidigt är den organiserade formen av tävlingsverksamhet egentligen ingenting någon av oss kan ta för given.

Förutsättningen för att vårt enastående rotsystem av tävlingar i olika former ska ha en chans att existera är att det finns människor som brinner för att arrangera tävlingar och som finns där för dig och dina medtävlare.

Vi pratar om folk som sköter matchklockan, räknar målen, visar dig var du ska parkera, sköter mikrofonen, dömer matcherna, serverar dig mat, dryck och godsaker, delar ut priser, står beredd med sjukvårdsväskan om olyckan är framme.

Det handlar om funktionärerna – de ofta ideellt arbetande kämparna vi lätt tar för givna men utan vars gärning du aldrig skulle kunna njuta av en organiserad tävlingsdag.

Detta gäller särskilt ridsporten. Den som varit på en ridtävling och en fotbollsmatch och jämför dessa inser snabbt att det krävs betydligt fler människor runt omkring ett arrangemang i en ridklubb än i en fotbollsklubb. Ut- och insläpp ska skötas både till framhoppning och till tävlingsbanan, underlaget ska vattnas, harvas och fixas, hinder ställas upp och ändras från klass till klass och rivna bommar återplaceras. De bara finns där, funktionärsfolket, med sina färgade jackor och västar och ser till att det blir möjligt för ditt barn att kanske få till en placering i Lätt D.

Jag tänker på det varje gång jag är på tävling – och särskilt på vår hemmaanläggning i Växjö. Jag är själv funktionär ibland men samtidigt har jag lagt så pass få ideella timmar där att jag skäms. Men det jag med säkerhet vet när det är tävling i Växjö är en sak.

Lovis är alltid där.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång.

Lovis Lundblad är nyss fyllda 18 och jag har sett henne vara funktionär i Växjö ända sedan hon var en tvärhand hög och bara tappat ett fåtal mjölktänder.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång – inte sällan har hon kombinerat sin idoga ideella arbete med att själv starta i ett par klasser. Jag har själv kallat Lovis för både ”koordinatorn” och ”tävlingsgeneralen” eftersom det är precis det hon är: en tonåring som har full koll och som redan vet exakt hur man arrangerar en riktigt bra tävling och får allt att flyta.

Efter att under så lång tid ha sett drivet hon alltid har och inte kunnat undgå med vilket hjärta hon går in för varje uppgift var det fantastiskt roligt att läsa veckans gladaste nyhet här i Tidningen Ridsport.

Lovis Lundblad har i denna tidnings omröstning utsetts till Årets funktionär i svensk ridsport under 2025.

En mer välförtjänt pristagare får man sannerligen leta efter. Jag ska också lägga till hur viktigt den här sortens initiativ – initiativet att belöna ideella arbetare – är för hela svensk idrotts framtid. Bland övriga oroväckande rapporter pekar även pilen nedåt när det gäller frivilligt arbete inom idrotten i dag.

Jag hoppas att det Lovis Lundblad och alla andra funktionärer gör kan inspirera fler att göra en insats för att bevara den fina tävlingsverksamhet som fortfarande blomstrar i Idrottssverige.

Grattis, Generalen! Det här var du verkligen värd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vinterns högtidsmånad närmar sig med stormsteg. Februari är inte bara månaden då slutstriden med vintern inleds. Det är även månaden då de vanliga rutinerna börjar sättas samman som bitar i ett Legobygge.

En julstressig decembermånad följt av en januari där det mesta som stavas tävling ligger i träda ersätts av hoppets februari, där Gothenburg Horse Show givetvis är det som lyser starkast.

Nu är det bara några veckor kvar till vinterns stora hästfest och den underbara Sverigeponnyn som jag för snart två år sedan hade den nervöst skräckfyllda äran att bevaka som ponnyförälder. Att se Angelo inför ett fullsatt Scandinavium kommer nog för alltid att vara ett av mina topp fem-minnen i livet.

Angelo red då på sin Rosie – samma fina C-ponny som LillyBelle nu lyckats kvala in med.

Allt har ett slut och när sommaren ersatte Sverigeponnyvåren hade Angelo skjutit iväg så mycket i längd att han vuxit ur sin älskade Rosie. Det blev en tuff tid för honom.

Efter Rosie har vi ännu inte haft utrymme att köpa en D-ponny till Angelo, som har höga ambitioner och känner sig mer än redo för de högsta klasserna. Han har istället fått ägna sig åt att utbilda hästar; både yngre ponnyer med framtiden för sig och lite äldre ponnyer som på olika sätt behövt styras upp. Han har fått uppdrag som han skött otroligt bra, med hästar som stegrat, visat allmän ovilja och till och med gått till attack mot människor. På sitt sätt och med ett inarbetat system har han tagit sig an hästarna och fått dem välfungerande. Han har kämpat både skickligt och tappert och själv utvecklat sin ridning och vi är både tacksamma och stolta över de många förfrågningar Angelo fått.

När det i somras kändes som att Angelo stod i valet och kvalet när det gäller att fortsätta rida över huvud taget kom en sådan förfrågan. Tolvåringen Tom stod då till hans förfogande. Det som sedan hänt har både tagit tid, kraft och ork och kostat mycket tro och vilja men Angelo har aldrig tvivlat. Han har jobbat efter devisen att hästen måste känna glädje, han har gått sin egen väg och inte lyssnat på så många råd utifrån. Utvecklingen med Tom har på detta sätt gått i en och samma positiva riktning. Ett första besked gavs på Strömsholm när Angelo och Tom deltog i en Lätt B-cup under SM-veckan med tre nollor och en slutlig tredjeplats i cupen som facit.

Därefter har de fortsatt att tycka om varandra och utvecklas tillsammans. I helgen, på hemmaplan i Växjö, var det åter dags att testa vingarna i tävlingssammanhang. Det gick, måste jag säga, över all förväntan. På tre starter blev det en plump, en stabil Lätt B-seger och därefter debut i Lätt A. Där svarade det fina ekipaget för en superfin runda och trots att sista bommen föll var ett enormt leende det första jag såg hos ryttaren efteråt.

Det finns någonting där, någonting som kan bli ett riktigt fint 2026. Angelo har fått tillbaka kärleken till ridningen igen och den kärlek han får av Tom gör inte saken sämre. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vaknar upp till den förfärande och hotfulla nyheten att Frakta eventuellt ska avrättas. Representanten för den troliga exekutionspatrullen berättar i media att många av min sort redan hört av sig, utom sig av oro. Efter timmar av fortsatt oro kommer exekutionspatrullen sedan äntligen med lugnande besked. Avrättningen är uppskjuten, Frakta får leva vidare och alla hästmänniskor pustar ut.

Ja, jag skojar såklart men samtidigt är det något speciellt med den blåa Ikeakassen som i decennier varit ett stående inslag i en stor procentuell del av svenska häststall som notorisk höpåse. Den är inte snygg, den är inte så slitstark som den borde men den är funktionell, praktisk och fyller sitt syfte. Som familjens sedan länge höansvarige utgörs dessutom bara en bråkdel av mina påsar – två av i dagsläget 29 – av Frakta, varav den ena av dem verkligen sjunger på sista versen och bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Min känsla är att Ikea var före sin tid med den blåa påsen. Dagens ridsportvarumärken har sedan länge upptäckt hur lukrativt det kan vara med höpåsar i sortimentet och deras påsar är i allt väsentligt både bättre, snyggare och tåligare än Ikeas.

Varför ägnar jag över tusen tecken åt nyheten om att en blå påse inte ska avrättas trots antydningar om motsatsen?

Jo, det handlar om ren verklighetsflykt.

Jag har nämligen svårt att fungera just nu och det är precis likadant varje år. Jag kan knappt tänka, jag är som en annan människa.

Man vet att den kommer, man vet hur man strider mot den, man har enorm erfarenhet av att till slut kämpa ner den men lik förbannat tas man alltid på sängen – ynkligt oförberedd och försvarslös som ett spädbarn.

Väderguden.

När han slår till med allt han har är det omöjligt att fungera normalt för en människa som bor på landet tillsammans med hästar. Växjö ligger annars så långt söderut att vi nästan kan ta på Skåne och det är lätt att förledas att tro att vi har skånskt klimat. Det har vi inte. Faktum är (det sägs bero på närheten till Småländska Höglandet) att vi befinner oss i samma klimatzon som Sundsvall. Det är Norrland.

Det märks, och det är inte kul. Att bo 2,5 kilometer in på en grusväg är en enorm utmaning efter att guden kastade en snökanon över oss, följt av temperaturer ner till 17 minus. Det är då man får dela upp dagarna i små små perioder där man går ut och utför hästrelaterade saker så effektivt det går. Till och med de tunna Fraktapåsarna är så frusna att man först får bända upp dem. Omständigheterna gör att man fryser oavsett hur bra man klätt sig och tvingas krossa is i hagarna trots att man isolerat vattenkärlen så gott man kan. Det gör att man tror att man dör för att sedan gå in i värmen och återuppliva sig själv hjälpligt. Sedan, efter en kopp starkt kaffe, är det dags att gå ut igen eftersom inga andra valmöjligheter finns.

”Det är självvalt” är personer jag känner som inte är hästmänniskor noga med att påpeka när jag berättat om min dag.

Visst är det så. Jag älskar att bo på landet, men i tider som dessa skulle jag kunna offra mycket för att bo i en hyreslägenhet inne i stan utan så mycket som en vandrande pinne som husdjur. Och vad värre är: Väderguden har bara börjat. Nu har han fått för sig att vrida upp termometern till noll och lämna oss med moddsträngar som gör att en enkel vardaglig färd till och från Ica är förenat med livsfara. Timmen innan detta skrivs ringer förresten Angelos skoltransport och säger att den helt enkelt inte kan ta sig fram till oss på grund av isgatan som bildats som en konsekvens av tövädret. Med mina 18 års erfarenhet av vägarna härute fick jag då rycka ut och köra Angelo till och från skolan.

Snart kommer Väderguden att vrida ner tempen igen, sedan upp, sedan ner och när man sedan, framåt vårkanten, äntligen ser ljuset i tunneln vet man att det ändå är långt kvar till en sommar som man inte kan veta någonting om.

Jag vet att jag skriver till en läsekrets där ingen blir förvånad av någonting ovanstående, där alla känner igen sig och de flestas dagar nog ungefär ser ut som mina. Därför känns det någonstans skönt att ha en plattform där jag bara får skriva av mig.

Nämnde jag förresten att strömmen i stallet går titt som rätt på grund av snösmältningen?

Då nämner jag det.

Och: Nämnde jag att jag dessutom lyckats pricka in årets stora vinterförkylning?

Då nämner jag det också när jag ändå är igång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Svenska Fotbollförbundet har svettats länge och kommer att svettas ett bra tag till. Efter ett totalt misslyckat VM-kval i en grupp som från början såg ganska enkel ut har man för första gången någonsin sparkat en förbundskapten, danske Jon Dahl Thomasson, och satsat på svenskbekante engelsmannen Graham Potter som en sista minuten-frälsare.

Nu avgörs Sveriges VM-öde i vår i form av ett snårigt extrakval där blågult först måste slå ut Ukraina och om så sker ta sig förbi vinnaren i mötet mellan Polen och Albanien. 

Sverige är långt ifrån världsledande i fotboll men alla – precis alla – inom fotbollen älskar att dissekera den, analysera spelet, blicka ut i världen, sno influenser och jämföra spelsystem för att ligga steget före andra nationer. 

Detsamma gäller andra sporter. Det handlar om att lägga ner både pengar och massor av energi för att skaffa sig kunskap för att sedan närma sig eller bestiga världstoppen. Den som lyckas belönas. Framgång ger pengar, pengar som återinvesteras i verksamheten. Anledningen till att fotbollförbundet svettas så ymnigt stavas exempelvis 98 miljoner kronor. Det är vad svensk fotboll skulle få bara för att kvala in till VM. Beroende på hur det sedan i så fall går i USA och Mexiko till hösten regnar det ner ytterligare en massa miljoner över svensk fotboll.

Jag tänker ofta på ridsporten och på hur sällan vi verkligen diskuterar sportdelen i den. Det pratas och skrivs visserligen massor om sportprestationer till häst men det är otroligt sällan det förs en ordentlig diskussion eller görs en djup analys kring själva sporten, om vilket system och vilken röd tråd vi ska följa för att nå internationella toppframgångar över tid. 

Finns det en svensk modell?

Det kanske det gör, men jag känner inte till den. Kanske för att den svenska modellen diskuteras alldeles för lite, vad vet jag. Det kanske beror på att jag är van vid att ta del av taktiska och sportsligt strategiska diskussioner i andra sporter, men jag känner mig svältfödd när det kommer till ridsportens idédiskussioner.

Mot den bakgrunden var det en stor nypa härligt frisk luft att läsa Jana Wannius utspel i denna tidning. Efter ett helt liv i ridsporten och i en ålder av 83 pigga år petar Jana där det gör ont. Han konstaterar att svensk ridsport befinner sig i internationellt fritt fall sedan gulderan 2021-2023 och inte alls hängt med i den snabba utvecklingen. Han sågar satsningen på en U25-utbildning i Flyinge och menar att unga svenska ryttare istället måste ut i världen och skolas hos internationella toppryttare – precis som hjältarna från gulderan gjorde på sin tid. Han föreslår att Sverige nu använder spetskunskapen bland våra toppryttare till att skapa ett mentorprogram för de yngre.

Jag är inte rätt person att bedöma om Jana Wannius har rätt, men hans utspel låter klokt och genomtänkt.

Vad jag däremot vet är att jag älskar att läsa utspel och analyser av den här typen, som syftar till att utveckla sportdelen.

En nypa friska luft var även att läsa bloggkollegan Erik Nordströms senaste text. Erik är själv lovande U25-ryttare och hans tillägg till Jana Wannius analys är minst lika viktig att lägga i tankens marinad. Erik kompletterar och problematiserar Wannius tankar genom att ta upp elefanten i ridsportrummet: pengarna, som till skillnad från i nästan alla andra sporter trumfar både vilja, driv och talang. Utan ett riktigt fett kapital är det, enligt Nordström, i princip omöjligt att ta sig ut i Europa i dag på det sätt Wannius förespråkar. Nordström inflikar också att man, i spetsutbildningar av den här typen, aldrig får kompromissa med hästvälfärden.

Jag läser två välunderbyggda analyser av två kloka personer och att det skiljer nästan 60 år mellan dem i ålder tycker jag ger en extra touch av välbehag. Jag hoppas att det här kan bli starten på en större och mer långtgående diskussion med syfte att föra svensk ridsport tillbaka till toppen. För jag antar att de flesta av oss vill se Sverige på pallen i framtidens mästerskap.

Och om jag själv får tillägga någonting till Erik Nordströms påpekande om att pengarna styr: Är det inte exakt till den här typen av satsningar Svenska Ridsportförbundets nyinstiftade kapitalstarka stiftelse syftar till? 

Jag citerade från förbundets nyhetstext när nyheten presenterades för drygt en månad sedan, men gör det gärna igen.

”Stiftelsen ska möjliggöra satsningar som träningstillfällen, internationella tävlingsstarter, mentorskap, utbildning samt individuellt stöd till ryttare och team. Målet är att bredda toppen genom att ge fler svenska ryttare chansen att nå internationella mästerskap och göra elitnivån mer tillgänglig oavsett bakgrund.”

Det känns som att pusselbitarna passar. Här borde det väl finnas gott om möjligheter att skicka ut Erik Nordström och andra talangfulla U25-ryttare i den stora ridsportvärlden?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fram till klockan 00.30 den 1 januari 2014 ogillade jag det starkt. Efter det som hände halvtimmen efter tolvslaget hatade jag det. Och ända sedan den stunden har jag fortsatt hata fyrverkerier. Vi hade den gången gjort allt vi kunde för att milda vår jack russelterrier Matildas skräck för de obehagliga ljuden och lyckats ganska bra. Vi hade spelat musik på hög volym, hade köpt ett speciellt sorts hundben som var extra smakligt och på alla sätt och med lugna ord försökt hålla paniken borta från djuret.

Vid halvett-tiden hade det äntligen slutat explodera. Matilda hade då inte varit ute på flera timmar och det som återstod innan vi alla kunde gå till sängs var att låta henne kissa. Jag bar ut Matilda och ställde ner henne på gräsmattan. Då, från ingenstans, detonerade en ny fyrverkeribomb. Hunden flydde i panik rakt in i skogen. Jag försökte springa efter men hade ingen chans och efter ett tag tvingades jag sluta leta. Den natten blev det inte mycket sömn. Jag klev upp vid flera tillfällen, öppnade dörren och ropade Matildas namn fast utan respons. Sedan, när vi satt och åt frukost, fick vi syn på en smutsig skakande liten varelse på fem kilogram. Lyckan var total. Matilda var tillbaka, det slutade gott trots allt.

Nästan alla som har djur bär på liknande berättelser. Efter Matilda, som gick ur tiden 2018, har vi haft andra hundar som hanterat nyårsterrorn på betydligt bättre sätt, men å andra har vi två hästar som drabbas av stort obehag. I år lyckades vi milda det förhållandevis bra, mest tack vare att ingen av våra närmaste grannar sköt fyrverkeripjäser.

Ja, jag hatar det.

Och mitt hat minskade inte när jag i denna tidning läste den förfärande nyheten om den stackars 22-åriga kvinna i Tyskland som trampades ihjäl när hennes häst blev skrämd av pyroteknik veckan före jul.

Att följa kvällstidningarnas rubriker under nyåret var lika deprimerande.

”Barn sköt fyrverkerier på Sergels torg”

”Man sköt raketer i sitt kök”

”Tyska ungdomar dödade av fyrverkeripjäser”

”Ungdomar sköt raketer – hotades till livet”

”Allvarligt skadad av fyrverkeripjäs”

”Stökig nyårsnatt – fyrverkerier mot barn, poliser och bostäder”

När ska galenskaperna ta slut? När ska fyrverkerier förbjudas? När ska det tas ordentliga krafttag mot detta livsfarliga missbruk som sker helt i onödan?

Det borde snart vara på gång.

En sak känner jag.

Opinionen har vänt. Det märks tydligt. För tiotalet år sedan blev du i princip hånad om du skrev av dig på sociala medier i din ilska över att djur far illa av nyårsfirande. ”Vadå, det är ju en tradition!” lät det, typ. I dag tycks polletten ha trillat ner hos alltfler. Jag har flera konkreta exempel på det. Det bästa exemplet är en man, en rätt känd opinionsbildare som flera gånger om dagen vädrar sina åsikter. För några år sedan tillhörde han de som ironiserade över oss som klagar på fyrverkerier. Jag vet inte vad som hänt sedan dess, men i dag driver han en diametralt motsatt linje.

Nu är berättelser som den jag inledde legio – och det handlar tyvärr oftast om betydligt värre händelser än den om Matilda, som lyckligtvis kom tillbaka oskadd. Att tusentals och åter tusentals djur varje nyår upplever skräck som ibland är dödlig är inget pris vi tänker betala länge till. Det måste få ett slut.

Det gläder mig att se att att en stor mängd organisationer och privatpersoner skrivit ett välformulerat och skarpt debattinlägg i frågan om denna meningslösa nöjesterror som ingen går säker från.

Jag både hoppas och tror att ett förbud inte ligger speciellt långt fram i tiden. Tills dess är det nog tyvärr så att det kanske till och med kommer att bli värre innan det blir bättre. Det som gläder mig mest just nu är att vi har 363 dagar på oss att förbereda oss för nästa krishantering.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.