Ponnypappan: En mix av vemod och framtidstro

Jag greppar handtaget, vrider om och känner att dörren är öppen. Sedan kliver jag in i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som en mix av vemod och framtidstro. Vemod, eftersom jag har massor av härliga minnen från den här platsen och som etsat sig fast. Framtidstro, eftersom dörren faktiskt är öppen efter att ha varit låst i över ett år. Jag tittar in i kontoret och möts av exakt samma syn som när jag senast såg det. Lektions- och ekonomipärmarna står prydligt uppställda på hyllorna. Pokalerna är kvar i ett skåp. Till och med datorn finns kvar på skrivbordet. Det är välstädat men i övrigt känns det precis som om någon flyttat ut ur sitt hus utan att ta med sin en enda liten pinal.

Jag befinner mig på Theleborgs Ryttarsällskap. Den mysiga lilla klubben mitt i inne Växjö där social trivsel hade lika hög prioritet som hästvården och undervisningen. Det var här Angelo och LillyBelle lärde sig rida, här de skaffade sina första ridkompisar och här de hängde på mysiga skollovsaktiviteter. Det var här LillyBelle blev så svårt förälskad i Erika att vi till slut köpte ponnyn till henne. Så många minnen.

Men Theleborgs Ryttarsällskap är också en klubb som inte längre existerar. Konkursens järnnäve slog till i april förra året, då stallet sedan länge var tömt på allt tänkbart hästliv. Sedan dess har allt varit låst och igenbommat.

Fram till nu. Sedan årsskiftet har vår nuvarande klubb, Växjöortens Fältrittklubb (VFK), tagit över som nya hyresgäster hos Växjö kommun, som i höstas köpte konkursboet. På köpet följde namnrättigheterna till Theleborgs Ryttarsällskap och någonstans känns det skönt att namnet får leva kvar.

Den här historiska söndagen skakar vi nytt liv i den fina anläggningen med det enorma ridhuset, uppfört så sent som 2005. VFK har nämligen beslutat att anordna en dag för klubbens elit- och division 1-lag på ponnysidan, där trivsel och teambuilding varvas med träningspass för Ann Liwing. Det är en underbar syn att se den grusade parkeringen fyllas av lastbilar och hästtransporter. Det andas liv, mening och glädje i stadsdelen Teleborg igen.

När jag sedan öppnar dörren in till ridhuset för att gå upp till den generöst tilltagna läktaren upptäcker jag att det finns obehöriga därinne. Närmare bestämt en kvinna med vad jag gissar är hennes två barnbarn. Småttingarna kutar runt under läktaren och har roligt. Kvinnan tittar på mig och säger:

– Har klubben öppnat på nytt?

Jag förklarar läget, att det är VFK som genomför en tränings- och trivseldag för sina lagryttare.

Kvinnan säger:

– Åh, vad roligt. Det har varit så hemskt att se det här stället stå tomt. Det var alltid fullt av liv här varje dag.

Tänka sig. Stället har inte varit upplåst i mer än max en halvtimme och det lockar redan till sig folk utifrån. Jag inser att fler än jag känner precis som jag. Känner den där mixen av vemod och framtidstro i magtrakten.

Det blir en perfekt dag. Den inleds med att de unga ryttarna får presentera sig för varandra, fortsätter med inspirerande tips och undervisning av klubbtränaren Katarina Torstensson. Efter att lunch delats ut och ätits upp förflyttar sig skaran av unga ryttare till ridhuset, där vi föräldrar redan tagit plats. Katarina går den uppbyggda banan med ryttarna och kommer med tips på vad som är viktigt att tänka på.

Därefter tar Ann Liwing över och följer ett logiskt upplägg där först B-, sedan C- och till sist D-ponnyekipagen tränas. Theleborgs Ryttarsällskap lever igen. I ny regi men på samma anläggning och med någonting nytt och hållbart på gång. Det gör mig glad.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så sent som i förra veckans text letade jag halmstrån mitt i ridsportens ekonomiska bedrövelse och fann ett, som ni säkert minns. Antalet starter i januari och februari har ökat med nästan 2 000 jämfört med samma tid 2024. Nyheten var dock inslagen i ett paket med en brasklapp: den sista mätdagen 2025 var en späckad tävlingsdag medan den sista mätdagen i fjol var tävlingsfri. Därmed en nyhet, svår att dra slutsatser av. Jag lovade också, i samma text, att min familj skulle dra vårt strå till stacken kommande helg genom ett antal starter.

Det gjorde vi.

Det bjöds på tävlingar på hemmabanan Abena Arena på Växjöortens Fältrittklubb och vi var där.

Men det var inte förrän sent på fredagen jag tog en första titt i Equipe för att se när barnen skulle ge sig in i leken.

Jag trodde först att jag såg fel, att siffrorna inte stämde, att en bug måste kommit in i systemet.

Lördag, dagen för tävlingar med storhäst: 306 starter.

306!

Jag hade väntat mig tresiffrigt, inte mycket mer. Men 306? Inte i min vildaste.

Jag slängde även en blick på söndagens ponnyklasser och slogs av samma tanke: Det måste vara något fel i systemet, hälften av ekipagen måste ha dubbel-eller trippelregistrerats eller nåt.

Men inte.

331 starter!

När jag tittade under Ryttarmeddelande såg jag även att tävlingen försetts med en kraftig uppmaning till samtliga ryttare: ”Vi har väldigt många starter, se till att hålla er väl framme!”.

Vilket underbart uppfordrande meddelande från en tävlingsledning som till och med tvingats tidigarelägga första klassen en timme både lördag och söndag.

Detta ger en enkel matematik. 306 plus 331 är 637 starter – under två dagar. Det är inte bara bra. Det är all time high för en tvådagarstävling i Växjö. Och det bästa av allt är att det kommer mitt i det deprimerande nyhetsbruset om vikande medlemssiffror och minskat antal starter. Är tävlingen i Växjö och de nämnda nationella januari/februarisiffrorna ett tecken på ett trendbrott – på riktigt? Jag hoppas det. 

Jag vill verkligen tro det.

För vilken enorm skillnad det är att ha förmånen att befinna sig på en välbesökt tävling. Vad underbart det är att nästan tvingas armbåga sig fram och till och med köa en bra stund för att köpa sig en kopp kaffe. 

Nedgången har märkts, menar jag. När Angelo och LillyBelle började sin tävlingsbana 2019 var det sista året innan pandemin bröt fram. Där har jag minnen från enorma startlistor, parkeringsproblem och långa väntetider. Det kändes nästan jobbigt då men i dag är precis det man saknar.

Att nu få uppleva det igen – det var ett kärt återseende. Att jag skulle få se en enskild klass som lockade hela 94 starter (lördagens 1,00-hoppning) är inget jag trodde att jag någonsin skulle få se i Växjö. Heller inte en ponnyklass (söndagens Lätt D) som nådde upp till 90 starter. Att studera en bangång och få intrycket att man tittar rakt in i en mänsklig myrstack var heller ingenting jag trodde mig få se igen – men det bara myllrade av folk.

Kanske visar det sig att jag bara stuckit huvudet i fibersanden och inte vill se den riktiga verkligheten, men det jag fick se med mina egna ögon i helgen gör mig oerhört glad och hoppfull.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att ta del av tillståndet i svensk ridsport är via nyhetsflödena är sannerligen ingen munter läsning. Känslan är att varje ridklubb i Sverige har problem i olika grad och att var och varannan klubb vänder sig till sin kommun för att få akut hjälp. Bara här i närområdet har vi tre klubbar vars fortsatta existens står och faller med hur politiker och tjänstemän i kommunhusen tänker, resonerar och beslutar.

Ett exempel är Alvesta Ridklubb som klarar livhanken tills vidare efter att kommunen går in med miljonbelopp.

Ett exempel på att ekonomiska problem för med sig nya problem är Båstads Ridklubb, som länge haft det skralt i klubbkassan. Vid årsmötet den 26 februari stod det dessutom klart att bara två personer i styrelsen var villiga att fortsätta arbetet. Klubben har av kommunen fått en månads respit för att se till att få ihop tillräckligt många styrelseledamöter, annars går klubben i graven. Att köra vidare utan styrelse är givetvis inte tillåtet.

Hela hästnäringen är i kris, konkurserna ökar och många väljer att lägga ner sin verksamhet eftersom den inte längre än lönsam. En bransch som till stor del lever på pengar som kommer från ridutövares hobbyverksamhet drabbas hårt när det finns allt mindre över i det bärande kundsegmentets plånböcker.

Träningsappen Ridesum finns inte längre, klädmärket PS of Sweden genomgår en rekonstruktion för fortsatt överlevnad och konkurrenten Svensk Ridsport redovisar blodröda siffror – för att dra ett fåtal exempel ur hatten.

Inte är det roligare att läsa hur Svenska Ridsportförbundet mår. De senaste två verksamhetsberättelserna visar att förbundet tappat 14 000 medlemmar sedan 2022. För att göra siffrorna ännu mer skrämmande kan man säga att förbundet tappat nästan var tionde medlem på drygt två år. Under samma tidsperiod har antalet föreningar minskat från 841 till 803. Det innebär att 38 föreningar försvunnit.

Det är detta som är gisslet för ridsporten. En redan svindyr sport kan överleva rätt så bra när det är goda tider. Men under år av ständigt stigande priser, djup lågkonjunktur och räntor som satt villaägare under press – då finns inte längre några marginaler kvar. Då blir det ett skärande i alla icke livsnödvändiga kostnader, där en redan svindyr ridsport står först i kön hos många.

Men har vi ingenting på pluskontot?

Finns det ingen ljusning i någon tunnel någonstans?

Det är den lätt desperata känslan jag drabbats av när jag senaste tiden läst om allt ridsportelände.

Jag har gått omkring och känt ”Ge mig en positiv nyhet nu – vad som helst!”

Efter idogt letande och med lågt ställda krav hittade jag den till slut.

Den Positiva Nyheten.

Jag fann den på Svenska Ridsportförbundets sajt med en rubrik som faktisk känns len och skön i själen:

Vikande hopptrenden bruten.

Siffror visar faktiskt att antalet starter ökat under 2025 års två inledande månader jämfört med motsvarande period i fjol.

Ökningen är 1 999 starter i en- till femstjärniga klasser.

Visserligen kommer nyheten med en brasklapp: att sista dagen i mätperioden i år var en fredag med pågående tävlingar medan den i fjol var en tävlingslös torsdag – men ändå. Det är en POSITIV nyhet och starter i tävlingar ger pengar in på skrala klubbkonton.

Det är alltid något och jag hoppas av hela mitt hjärta att trenden fortsätter uppåt.

I helgen som väntar lovar i alla fall jag att vår familj bidrar till att antalet starter 2025 ökar ytterligare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter en fantastisk helg i Göteborg där blågula framgångar dominerade vår gemensamma glädje följde någonting helt annat.

Al Shira’aa Falsterbo Horse Show.

En riktig bomb.

Sedan dess har debatten rasat varje dag, i olika forum, där frågor, kritik och fördömanden varit legio.

Det blåser kring Falsterbo och kring svensk ridsport.

Först vill jag hylla Tidningen Ridsports redaktion, som sakligt och lugnt rapporterat om vad samarbetet går ut på, lärt oss vem Sheikha Fatima är och täckt in en massa andra vinklar i det uppmärksammade avtalet.

Debatten vi nu är mitt uppe i speglar en konflikt mellan ekonomiska behov och etiska värderingar inom svensk ridsport.

Kort sagt: samarbetet petar där det gör ont. Pengar behövs för att säkra inte bara Falsterbos framtid utan även den blödande svenska ridsportens. Problemet med svenska sponsorer inom svensk idrott generellt är att de i regel är väldigt snåla. Företagen vill inte gå in med speciellt mycket pengar. Det gör den svenska konkurrenskraften begränsad när det handlar om att arrangera tävlingar som lockar de allra bästa. De allra bästa i världen tycker nämligen att prispengarna är för låga i Sverige när det gäller exempelvis tennis, golf och ridsport.

Det är här Al Shira’aa kommer in som en orkan med femmans magnitud. Jag kan tänka mig att det, i jämförelse med svenska och europeiska sponsorer, handlar om fantasisummor Jana Wannius förhandlat fram. Pengar är liksom inte något problem för en kungafamilj i Förenade Arabemiraten, ett land där gästarbetarna (som utgör nästan 90 procent av befolkningen) lever under slavliknande former och där lagstiftningen delvis baseras på sharia, vilket kraftigt begränsar kvinnors rättigheter.

Nu ska det alltså bli misstänkt sportswashing på svenska gräsmattor via ett mastodontavtal med Falsterbo Horse Show, vilket till och med medger ett namnbyte av den klassiska tävlingen (ytterligare ett tecken på att emiratet degat upp enorma summor).

Hur svårt är det att fördöma detta?

Inte svårt, är såklart ett första och väldigt enkelt svar.

Men jag vill vidga frågan. Jag vill veta hur du resonerar och vad jag, du och vi står i den här typen av frågor generellt. Det är inte direkt första gången ridsporten är föremål för sporttvätt men det är första gången vi har en riktigt het debatt i frågan. Låt oss därför bredda geografin lite – och även blanda in Saudiarabien och Kina. Dessa båda länder har sedan länge öppnat sina plånböcker för ridsporten. Vi vet också att dessa båda också är betydligt mer kända för sina ekonomiska stormaktspositioner än för sina mänskliga rättigheter, om vi uttrycker oss löjligt milt.

Men vi börjar med Förenade Arabemiraten och jag undrar nyfiket:

Var går gränsen för DIG när det gäller att ta avstånd från bristande mänskliga rättigheter genom exempelvis en bojkott?

Uppskattar du till exempel att svenska företag gör business i landet och därmed göder dess BNP? Jag noterar att H&M – hopplandslagets supersponsor – har flera butiker i Dubai och Abu Dhabi.

Går din gräns där? Bojkottar du H&M?

Jag erkänner: Så sent som strax efter jul handlade jag i en H&M-butik här i Växjö, så nej, jag bojkottar inte.

Visste ni förresten att en av Falsterbos mest framträdande utställare, Hästens sängar, har butiker i FAE?

Går gränsen där?

Nu äger jag ingen Hästens, men jag har besökt deras luxuösa monter i Falsterbo flera gånger, ska jag villigt erkänna.

Sandvik, Volvo, Ikea, Ericsson, ABB, Tetra Pak och ett gäng andra svenska giganter finns också på plats i landet och bidrar till att göra kungafamiljen allt mer förmögen.

Går min gräns där?

Uppenbarligen inte. Jag kör Volvo, dricker mjölk ur Tetra Pak dagligen och som född och uppvuxen i Älmhult känns en Ikeabojkott nästan principiellt avlägsen.

Det ser likadant ut i diktaturerna Saudiarabien och Kina. Svenskt näringsliv finns representerat överallt och givetvis även världens alla stora tunga globala företag. Läser du den här texten på en iPhone, förresten? Då är den med stor sannolikhet tillverkad i Kina och därmed gynnas den kinesiska regimen av ditt telefonval. Själv har jag, det erkännes, gjort flera beställningar från struntprisappen Temu och ja, jag äger en iPhone.

Eftersom Saudi och Kina är stora världsekonomier dras även ridsporten dit. FEI har, som alla vet, sedan länge valt att göra ”en Falsterbo” och satsat på att placera flera av sina sportsliga flaggskepp i Saudiarabien och även flera i Kina.

Jag frågar igen: Var går gränsen?

Passeras din gräns när våra svenska toppryttare tävlar i Saudi?

Tar du avstånd från dem? Jag menar: de åker helt frivilligt dit enbart för pengarnas skull, tro ingenting annat.

Går din gräns där? Är det där du drar strecket i sanden? Är det dags att pressa våra toppryttare på svar och inte låta dem komma undan med floskler om att det är så ”bra tävlingar” eller klassikern att de ”kan göra skillnad på plats”?

Om MIN gräns går där?

Tyvärr inte. Jag satt och skrek som en galning när Henrik säkrade segern i världscupfinalen i Riyadh i fjol. Jag vore en hycklare om jag satt här nu och krävde bojkott av FEI-tävlingar i Saudi.

Vad jag vill ha sagt med allt ovanstående är att det är svåra frågor, trots att de initialt kan te sig enkla och självklara.

Veckan som gått har i alla fall tvingat fram en etisk fråga jag tror att de flesta Ridsportsverige brottas med just nu.

Är det dags att bojkotta Falsterbo 2025?

För vår familjs del: Är det dags att bojkotta det event vi först av allt brukar boka in när det är dags för semesterplanering?

Jag väljer att passa på frågan här och nu.

Jag vet inte hur vi kommer att göra, bara vad jag inte tänker göra.

Jag tänker INTE utlova bojkott här i mars för att kanske sedan, i juli, sitta med solhatt på Lars Hedin-läktaren och titta på den nya Rolexserien där världens bästa ryttare gör upp om miljonerna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är tillbaka. Tillbaka i samma roll som i fjol och samtidigt i en helt annan roll. Under Gothenburg Horse Show 2024 spelade jag dubbla roller. Det gör jag inte nu. Nu är min enda roll att vara Tidningen Ridsports reporter under tävlingarna (tusen tack för det förnyade förtroendet!).

Rollen jag däremot slipper är den roll jag har i den här bloggen: ponnypappans. Men det räckte faktiskt att slå sig ner på en av stolarna på Scandinaviums läktare på torsdagen för att återuppleva ångesten från i fjol. Ångesten att som ponnypappa se sitt barn rida ut, likt en liten gladiator, på en världsarena.

Nervositeten mitt i all förväntan.

Skräcken mitt i glädjen och stoltheten över att ens få vara här.

Det närmast fysiska obehaget i magtrakten när Sverigeponnyns ovissa semifinal är igång.

Vetskapen att ett enda litet ynkligt misstag omöjliggör ett avancemang till lördagens final.

Allt det där slipper jag nu, men jag ser det i andra ponnyföräldrars ögon, ser hur otäckt nervösa de är och hur illa de mår av pressen.

Det här är i sig inget negativt. Tvärtom. Erfarenheten av att ha upplevt Sverigeponnyn ger – tror jag – insikten hos både ponnyföräldrar och ponnybarn att allt går, allt är möjligt och att det inte finns någonting annat som kan mäta sig med Göteborg när det gäller att klara av en svår utmaning. Det är bara det att det är så infernaliskt spännande. Nu, precis som i fjol, är jag extremt imponerad av barnen. Imponerad över att de vågar ta sig upp för den klassiska rampen och in på den ännu mer klassiska och mytomspunna banan för att granskas och bedömas av den svenske förbundskaptenen.

För att citera Emma Granberg, mamma till semifinalvinnaren Melody och som jag intervjuade efteråt:

”Jag har gått omkring och varit nervös hela januari över att köra så många mil, komma fram i tid och jag har känt mig rädd för att jag inte ska hitta rätt i Göteborg. Mitt i all nervositet säger dottern: ’Jag känner mig inte nervös, det känns bara bra’. Då tänkte jag att jag aldrig skulle våga göra det som hon gjorde”

En spännande final väntar på lördag inför fullsatta läktare. Jag kommer att bevaka den, intervjua en lycklig vinnare men jag kommer framför allt att känna nervositeten i hela kroppen trots att jag saknar kopplingar till ryttarna.

I övrigt är det som vanligt fullt ös här i Scandinavium där Svenska mässan intill för mina tankar till en jättelik mänsklig myrstack. Det vimlar, det myllrar, det kokar av liv och rörelse.

Två dagars hästfest återstår och det sägs att det är det mest stjärnspäckade startfältet i GHS på många år. Frågan som just nu intresserar mig mest är: Kan Peder ta sig till Basel? Får han till en fullträff och vinner på söndag talar mycket för att han gör regerande världscupmästaren Henrik von Eckermann sällskap i världscupfinalen i april.

Häng med i vår nyhetsrapportering här på sajten!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är svag för kloka ord. Kloka ord från personer som verkligen har något att berätta tycker jag är lite som att serveras en lyxrätt mitt i vardagen. Man tar in det, njuter av den nya smakupplevelsen och minns den länge, troligen för alltid.

Kloka ord ger, tycker jag, en tydligare kompass i det liv vi alla navigerar genom och kloka ord är inte minst viktigt i den idrottsliga vardagen.

Den här tidningen vimlar av kloka röster och varje vecka upptäcker jag något som jag kan ta till mig, känna smaken av och inse att ”det här är bra” och ”det här borde många kunna ha stor nytta av”.

Jag drabbades av den känslan när jag läste intervjun med Björne Carlsson i onsdags. Den nu 71-årige nyblivne masterstränaren känns som ett virvlande vattendrag, fyllt av klokskap, och det som träffar mig är det han säger om unga ryttare.

Björne Carlsson antyder både direkt och mellan raderna att de unga ryttarna borde ta för sig mer på egen hand, hitta egna sätt att träna på i vardagen och söka kunskap hos andra än bara hos sina tränare. Han betonar att han i-n-t-e tycker att dagens ungdomar är för bekväma men att de mer och mer förlitar sig till experter än till (min tolkning) de stora upptäckter de själva kan göra på hemmaplan eller i samarbete med andra.

När jag i höstas intervjuade Petronella Andersson till Ridsports artikelserie om omtag i ridsporten touchade hon vid samma ämne, fast från en annan vinkel.

Petronella sa:

”Vår sport är som en databank där man samlar på sig så mycket information man bara kan. Det pågår livet ut och den dag du tror att du kan allt, det är dagen du inte bra nog och slutar att utvecklas. Jag tror att den yngre generationen behöver vara mer intresserad av information, söka informationen och vara öppna och vaksamma”.

Hon underströk även att ”det behövs inga speciella satsningar för att genomföra det här, eftersom det ligger i ryttarnas egna händer”.

Den kloka uppmaningen: Sök kunskap på egen hand. Fundera, träna själv, testa. Jag tror att det är otroligt viktigt. 

Min egen uppfattning kring idrott rent generellt är att det är viktigt att ha en bra tränare men det betydligt viktigare att tänka själv, att vara nyfiken och släppa loss sin fantasi. Idrottsvärlden vimlar nämligen av exempel på vilka enastående mirakel som kan ske när idrottare på egen hand vågar ta några kliv utanför den trygga boxen.

Ta golfaren Jim Furyk som exempel. Det kanske finns någon golfnörd därute som sett mer golf än jag och som säger emot mig nu, men om Jim Furyk påstår jag detta: Ingen professionell golfspelare världshistorien spelar fulare golf än han. Hans sving ser så amatörmässig och klumpig ut att den av experterna elakt beskrivits som att Furyk ”brottas med en skallerorm i en telefonkiosk – och förlorar”.

Jag slår vad om att varenda golftränare i världen gapskrattat när de sett Furyk spela golf. Jag slår vad om att de tränare Furyk haft genom åren gett honom tusentals tips på hur han kan förbättra sin sving. Amerikanen har uppenbarligen lyssnat mer på sin inre röst än på andras. Med sin hemmagjorda skrämmande fula sving lyckades han bli en av världens bästa golfare. Fulsvingen ledde honom bland annat till en majortitel 2003 – och 2016 blev han, med samma bedrövligt fula sving, den förste spelaren på PGA-touren att gå en runda på ofattbara 58 slag.

Bill Koch var en annan amerikan som lyssnade mer på sig själv än på expertisen. Koch var längdskidåkare och insåg att han kunde ta sig fram snabbare i snön genom att skjuta skidan utanför spåret. Han blev utskälld och hånad men fortsatte att experimentera och snart utvecklade han det som internationella skidförbundet sedan tvingades göra till en helt ny längdskidgren: fristilen.

Folk trodde att Dick Fosbury var galen när han fick för sig att floppa över höjdhoppsribban istället för att saxa, som alla konkurrenter gjorde. Fosbury, också han amerikan, blev sedan givetvis så överlägsen att alla andra tvingades följa efter. Fosbury tänkte själv, hittade ny kunskap i vardagen och revolutionerade en hel idrott.

Samma sak gjorde backhopparen Janne Boklöv när han hittade på sin V-stil, backhoppningens motsvarighet till Jim Furyks golfsving när det gäller stil och finess. Det var inte snyggt att se, men Boklövs luftfärder slutade tio meter längre ner i backen än konkurrenternas. Ända sedan Boklövs dagar på 1980-talet är V-stilen det självklara valet för alla backhoppare i världsklass.

Och när det gäller udda men framgångsrika stilar i vår egen sport räcker det att droppa ett enda namn så fattar ni nog vad jag menar: Roger Yves Bost.

Så, kära ungdomar: Lyssna till Björne och Petronella, titta på vad Furyk, Koch, Fosbury och Boklöv ställde till med och se vad nyfikenhet och kunskaper i vardagen kan göra för er.

Kanske bli det någon av er som går till historien som den nye Bosty.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.