Jag har här, med önskvärd tydlighet, förklarat för framför allt blivande ponnypappor att livet inte alltid kommer att vara så enkelt som man kanske hoppas på. Att det blir ett liv med ständiga skavsår i plånboken, värk i kroppen efter dagligt slit och återkommande hagelskurar av kritik eftersom din brist på kunskap kvalificerar dig för en sistaplats i näringskedjan.
Jag har valt att inte linda in ponnypappalivet i fint omslagspapper, inte försökt skapa några illusioner, bara försökt dra av plåstret med ett enda snabbt ryck.
Belöningen, har jag förklarat, är att du får glada, passionerade och målinriktade barn som vare sig de vill eller inte tvingas att ta ansvar för de stora djur som utgör deras passion. Detta, menar jag, formar dem med stor sannolikhet till bra ansvarstagande individer som i förlängningen blir närande, inte tärande, för samhället. Du får i rollen som ponnypappa vara en del i någonting som är både positivt och utvecklande för alla.
Jag inser dock att jag fokuserat för lite på vilka möjligheter vi har som ponnypappor, vilka uppsidor som finns, trots ett relativt kasst utgångsläge. Det är nämligen fullt tillåtet att vara lite streetsmart även om du av din närmaste omgivning ständigt betraktas som den mindre vetande klantskallen som hänger sadeln bak och fram. Det tar en stund att upptäcka det, dra nytta av det, skaffa sig fördelar av det men jag har nu varit med så pass länge att jag nästan kunnat ana ljudet av polletter som trillar ner långt inne i min hjärna.
Det handlar om list.
För att en ponnypappa ska boosta sitt ego och inte bara känna sig likvärdig utan rentav överlägsen krävs att han är listig som ett helt rävgryt. Det absolut enklaste sättet att uppleva en egotripp av den här typen är att befinna dig i en omgivning där människor du möter inte har en aning om vem du är. De som inte vet att du inte vet har ingen aning om vad du vet.
Detta faktum drog jag fördel av så sent som i tisdags. Jag befann mig på Citygross, hastigt ivägskickad för att köpa broddar mitt under en hovslagning, och gick runt på hästavdelningen. Hur mycket jag än letade fick jag inte span på en enda liten brodd. När jag till slut haffade en i personalen och frågade om de säljer broddar fick jag svaret att de säljs i servicedisken.
Servicedisken, tänkte jag, och en listig plan föddes i mitt huvud. Personalen i en servicedisk vet massor om spel, tips och tobaksvaror men, resonerade jag, bör rimligtvis inte veta ett skvatt om hästar, förutom möjligen Harry Boy.
Min analys bekräftas när jag möter mannen i disken, lämpligt nog också ett halvt huvud kortare än mina 186 centimeter. Psykologiskt övertag direkt.
– Broddar! säger jag uppfordrande.
– Eh? Broddar? ekar mannen svagt.
Jag sträcker på mig ytterligare några centimeter.
– Ja, broddar. Till hästar. Jag behöver broddar till både A- och B-ponny, fortsätter jag med en professors säkerhet.
– Jaså, jaha. Just det, det har vi nog här, säger mannen osäkert och drar ut en låda.
Jag känner plötsligt en känsla av auktoritet fara genom kroppen. Jag är igång, har bara börjat. Fortsätter med:
– Vad har ni för gängstorlekar?
Mannen tittar oförstående upp.
– Eh, det där vet nog du. Du får själv titta, säger han och för över lådans innehåll till mig.
Jag har fått syn på en påse, vars innehåll intresserar mig, men jag fortsätter att spela mitt spel och låtsas leta en stund innan jag tar upp påsen.
– Då ska vi se. Hmm. Tre åttondels gänga? Blir bra. Hmm. Åtta millimeter? Får duga. Jag tar den här påsen.
Mannen tror att jag är en expert. Vad han inte vet är att jag, bara halvtimmen tidigare, frågat vår hovslagare vilken exakt typ av broddar han behöver. Vad han inte vet är att min expertis är en bluff, att gängstorlekar och millimetermått skrivits ner som en anteckning i mobilen och pluggats in likt en engelsk glosa på parkeringen utanför stormarknaden.
Så: tänk på att nästan ingen vet hur lite du vet och att om du bara kan lära dig ett fåtal mått eller termer framstår du som rena experten. Utnyttja det! Upplev känslan, njut av ögonblicket, le i smyg.
Jag vet, det här är ett billigt och lite fult sätt att fixa en egoboost. Men det finns bättre och faktiskt rakt igenom ärliga sätt att bli en ponnypappa med koll och kunskap. Ett sätt är att inventera dig själv, inse vad du faktiskt är bra på och därefter utreda om någon av dina färdigheter kan bli en mer konstruktiv tillgång i hästlivet.
Jag har hittat några utsökta användningsområden där jag kunnat dra nytta av kunskaper och talanger som egentligen inte har någonting med hästar att göra. Det viktigaste är min långa erfarenhet av att vara lärare och coach. Visserligen tennislärare och tenniscoach och dessutom var det länge sedan jag var aktiv, men den som går till kärnan i all pedagogik finner stora kontaktytor och beröringspunkter även mellan vitt skilda idrotter.
Tekniskt kan jag omöjligen instruera mina barn under ett träningspass till häst, men jag har alltid varit bra på att skapa lugn när det behövts, trycka på rätt knappar för att motivera mina elever att tro på sig själva. Ibland kan en lugn röst vara det som behövs för att faktiskt göra skillnad under ett pass. Det har jag testat, särskilt på Angelo.
– Ta några djupa andetag. Titta rakt framför dig. Se vart du ska. Titta på mitten av hindret. Slappna av. Försök känna att du är avslappnad. Andas. Tänk bara på att andas.
Sådana enkla saker säger jag. Angelo är bra på att lyssna och han är enkel att läsa. Många gånger består hans problem i bristande fokus och där kan jag faktiskt vara till hjälp.
Mitt ögonmått är också något jag kan briljera med. Jag behöver inga mätstickor för att slå fast höjd på hinder. Mina uppskattningar ligger oftast inom felmarginalen och jag behöver aldrig något långt måttband för att räkna ut avståndet när jag slår ner staketstolpar. Jag vet hur jag gör för att ta ett steg som är exakt en meter långt. Även detta imponerar på de tre övriga, märker jag, även om det inte är till speciellt stor hjälp för någon av dem.
Ett halvt liv som sportjournalist sätter också sina spår i ponnypappalivet. Få har under extrem tidspress sammanställt fler resultatlistor i fler sporter än vad jag gjort, vågar jag påstå, och det gör mig till en äkta expert i ämnet. Malins intresse för resultatlistor lämnar milt uttryckt en del övrigt att önska och barnen har ännu svårt att tolka alla siffror och cuppoäng som dyker upp i Equipe-appen. För mig är det oftast rena barnleken med tanke på vad jag har i bagaget.
När det är tävling är det jag som är kungen, jag som snabbast kan analysera infon och räkna ut hur barnen ligger till. Det är jag som får alla frågor kring resultat och tolkningar av cupupplägg.
Oavsett om det handlar om fejkad kunskap eller ren expertis – för en ponnypappa är känslan av att någon enstaka gång vara den i gänget som vet mest ganska skön.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!
Följ Ridsport på