Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
10 juni 11:07

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag
Förra helgen var det med Erika. Nu vinner LillyBelle med Peggy. Och solen bara skiner.

Ibland händer det att jag genomför en inre dialog med mig själv. Så sent som i lördags gjorde jag det och så här gick snacket:

Jag: Kommer det någonsin att bli varmt i Sverige igen?

Mig: Tveksamt. När hade vi en riktigt varm dag senast? Augusti?

Jag: Precis. Och nu är vi inne i juni.

Mig: Hopplöst. Snart är det vinter året om.

Jag brukar hålla med mig och tro att vi vet vad vi talar om, men varken jag eller mig fick rätt. Det dröjer mindre än ett dygn, sedan står vi båda – jag och mig – och gapar över den enastående scenförändringen.

Plötsligt har vädret plockat fram 25 grader ur rockärmen som kastas rakt i ansiktet på oss, som ett ”håll käft”-svar på våra dystra spekulationer. Vi står tacksamt och tar emot, njuter av varje sekund, lätt skamsna över vår negativa dialog dagen före.

Och vad bättre är: denna meteorologiska förlösning sammanfaller med en hopptävling. Vad ännu bättre är: hopptävlingen sker på hemmaplan, fem minuters transportväg från vår gård.

Det är en hopptävling i ordets rätta bemärkelse. Den strålande solen och de 25 plötsliga graderna som kommit från ingenstans inger verkligen h-o-p-p. Hopp om en blomstertid som nu kommer. Fram till denna dag har jag – gnälligt, under maj och juni – antingen gått omkring och frusit eller känt resterna av vårvinter i själen. Tävlingarna vi varit på har mer haft känslan av inomhusarrangemang i november än den alltid lika oslagbara känslan av att träffas och trivas i solen och avnjuta en spännande tävling.

Nu får vi allt på en gång.

Och för att ytterligare anspela på hoppet, på någonting riktigt roligt att se fram emot, finns det en speciell syn som skänker ytterligare spänning.

Titta på den här bilden som jag tog under tävlingarna:

Abenaarena

Ser ni vad som tornar upp sig bakom ridbanan. Ser ni konturerna av någonting som ska bli riktigt stort och riktigt fint? Det är Abena Arena, Växjös nya stora hästsportcenter, ni ser som fond i horisonten. Varje dag händer det någonting på det imponerande bygget. Det blivande ridhuset förses just nu med väggar, det blivande ridskolestallet reser sig som en stolt granne bredvid ridhuset och bakom dem är redan boxarna på plats i tävlingsstallet, som har plats för 40 hästar. Till detta kommer två nya ridbanor, som tillsammans får formen av ett L.

Vi är nyfikna och förväntansfulla. Försöker visualisera den färdiga anläggningen, försöker se framför oss hur både inomhus- och utomhustävlingar kommer att se ut här inom en snar framtid.

Kommer vi att få se ett SM här? Kanske.

Kommer det stjärnor på besök? Inte omöjligt.

Jag som följt Växjöortens Fältrittklubbs sex-sjuåriga kamp mot en byråkrati till väderkvarn tror knappt att det är sant. Byråkratin brukar gå segrande ur stora strider med ideella föreningar men inte denna gång. Bakläxor har gjorts, underlag har plockats fram och på punkt efter punkt där kommunen haft synpunkter har klubben återkommit med förbättringar. Och i slutet av den byråkratiska tunneln nådde klubben till slut fram till både bygglov, markköp och lånefinansiering.

En sak vet jag och det är att vi och många andra har en otroligt spännande höst att se fram emot.

Vädret är strålande, jag befinner mig på en hopptävling och konturer av framtiden gör denna dag fulländad. Och när det känns som att det inte kan bli bättre visar det sig att det kan det visst. Typiskt nog är det här även en söndag när Peggy är på sitt bästa och snabbaste humör och LillyBelle på sitt mest luriga.

Redan när jag ser banan tänker jag att den är som ritad och gjord för min dotter. I omhoppningsmomentet finns en väg ingen vågar ta, som inget B-ekipage någonsin skulle fundera på. Men jag vet att LillyBelle och hennes A-moppe Peggy inte bara funderar. De tänker chansa vilt och se om det håller.

Det gör det.

En vanvettigt snäv sväng avgör A+B-kategoriklassen där segermarginalen blir drygt två sekunder. För andra helgen i rad får LillyBelle ta täten i ett ärevarv.

193 Lillyglad
Har man en ponny som går med på makalösa omhoppningssvängar är det klart att man är tacksam.

Nu är verkligen sommaren här på riktigt, oavsett hur skeptiska jag och mig än må vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
Igår 11:57

Ponnypappan om den bästa tiden på året

Ponnypappan om den bästa tiden på året
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.

Jag har lyckats stjäla till mig en stund framför datorn för att skriva ner dessa rader. För det är, som man brukar säga, mycket nu. Semestern är så pass nära i sikte som på måndag och det finns ett par rejäla reportage- och krönikeinsatser kvar att göra innan jag med gott samvete kan säga glad sommar till mina mer sensemestrande kollegor.

Att det är ”mycket nu” är också nästan alltid detsamma som ”det är mycket roligt som händer just nu”.

Mycket är det.

Och roligt är det.

Har man bara en viss fallenhet för planering och en förmåga att prioritera någorlunda rätt går det att njuta även de dagar då kalendern är fulltecknad.

Att ens barn åker på ridläger har till exempel redan hunnit bli en kär tradition att njuta dubbelt av. Det är alltid det första som händer veckan efter skolavslutning och det är underbart att se hur Angelo och LillyBelle längtar, förbereder sig och – i LillyBelles fall – skriver fyra sidor långa packningslistor flera dagar innan lägerstart. Det går sedan nästan att ta på de närmast spralliga förväntningarna när vi tidigt på morgonen kör ut barnen och deras utvalda ponnyer till lägret. Alla som varit på idrottsläger vet hur speciell den är; känslan av att inte vara hemma, av att sova tillsammans med andra lägerdeltagare och samtidigt ha ett schema som nästan enbart består av roliga och spännande programpunkter.

Detta år sker lägret i Ingelstad, på lantbruksgymnasiet två mil från Växjö där min poddpartner Louise Wemlerth är verksamhetschef under terminerna och lägerchef på sommarlovet. ”Lussis läger” har blivit en klassiker och succén håller i sig även i år.

195 Angelo Glad
Angelo och Rosie.
195 Angelo Rosie 2
Det blir intressant att se vart Angelos och Rosies resa bär.
195 Projekt
Plintar nergrävda, äppelträd planterat, markduk och specialsingel på plats. Att göra något dekorativt av den här grusplatån är ett av våra sommarprojekt på gården.

Min och Malins lägertradition sker som vanligt på hemmaplan. Här får vi några dagar för oss själva för att i lugn och ro planera semestern. För ju längre du bor på en gård, desto större blir den och desto fler djurmedlemmar får den. Åtminstone är det min erfarenhet. Med tiden inser du att gården inte sköter sig själv, att det rentav krävs ett rejält roddande för att ens lämna den under en enda dag. Därav behovet av planering.

Vi använder även det behagliga lägerlugnet till att genomföra olika projekt för att underhålla och utveckla gården. I år står både förvaring och dekoration på schemat. Vi behöver mer plats för foder och vi önskar mer blomsterprakt på gården. Den årliga boxtvätten och ommålningen inne i stallet ska givetvis också genomföras, men den får vänta några veckor.

Ungefär när jag och Malin spikat sommarens projekt och så smått börjat påbörja det första av dem – en dekorativ hörnplatå – är det dags.

Lägeravslutning på schemat.

195 Avslutning
Dags för den avslutande hoppuppvisningen under årets läger.
195 Lilly Tango
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.
195 Lägerpublik
Föräldrar, syskon, släkt och vänner på plats när barnen har avslutning.

Vi åker tillbaka till Ingelstad där Lussi är i högform och där alla lägerdeltagare med stor koncentration visar upp sina färdigheter. Vi föräldrar och andra intresserade applåderar spontant och generöst och känner oss stolta över det vi ser. För Angelo har lägret blivit ett bra tillfälle att bekanta sig med nya C-ponnyn Rosie och det syns tydligt att de trivs med varandra. Snart sker deras första tävling och jag är spänd på att se vart deras resa tar vägen.

Fast just nu är jag bara tacksam över nuet, tacksam över att bara vara.

Vi får fira midsommarafton i ett land som fortfarande är fritt och fortfarande är ett av världens allra bästa att bo i. I dag skiner över hela Sverige, i dag bjuds vi på den högsommarvärme vi under så många andra mindre varma månader går och längtar efter. I dag firar vi återigen vår inofficiella nationaldag och jag önskar er alla en njutningsfull midsommar i vårt vackra varma land!

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
17 juni 08:47

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord
Cupsegern är klar och som körsbäret på toppen blir LillyBelle segerintervjuad av självaste Mr Scandinavium: Stefan Fur.

Jag fotar mycket. Bildspråket intresserar mig. Att utforska ett kamerahus, testa olika objektiv och försöka kombinera fram de bästa bländar- och slutarkombinationerna fascinerar mig oerhört. Jakten på det perfekta ögonblicket är dock en jakt som sällan fäller stora byten. Det är inte nödvändigtvis sant att en bild säger mer än tusen ord, men en bra bild – d-e-n säger betydligt mer än så. En bra bild känns i hela kroppen när du tar den. Du får en omedelbar visshet om att det som fångats i kamerahuset är enastående.

Men trots att det blir många knapptryckningar i veckan, inte minst till den här bloggen, är det sällan jag är nöjd med en bild. Undantagen är få men det bästa med undantag är ju att de ens existerar, eller hur?

Och, kära läsare, bilden som följer tillhör dessa fåtaliga undantag, åtminstone för mig. När jag knäppte den här bilden kändes det i hela kroppen:

194 Lilly Ärevarv

Här har jag äntligen lyckats koncentrera mycket av det som är underbart med ridsport till en enda bild.

Glädjen, den oförställt barnsliga. Min dotters outsägliga lycka. Pokalen som lyfts till skyn. Den graciöse Tango, klädd i ett vindfladdrande segertäcke, som visar hur mycket han älskar ett ärevarv. Tempot. Ljuset. Känslan.

Det är just en sådan bild jag gått och längtat efter att ta. Och nu har jag gjort det. Jag hoppas att ni kan njuta lite tillsammans med mig, även om jag låter egoistisk när jag skriver det.

Bilden är tagen på Gislaved-Anderstorps Ridklubbs charmiga anläggning under förra helgens cup, där LillyBelle och Tango tog storslam: två segrar och två pokaler under lördagen, seger i den tredje cuptävlingen på söndagen och därmed givetvis också totalseger i cupen – vilket betydde två ytterligare pokaler med i bilen hem. Som om inte det var nog blev hon segerintervjuad av självaste Stefan Fur efter cupsegern.

Först Erika. Sedan Peggy. Och nu Tango. Det är faktiskt tredje helgen i rad, med tre olika ponnyer, som LillyBelle vinner en tävling och vi får väl påstå att hon just nu är i sitt unga livs form.

194 Angelo
Även Angelo intervjuas av Stefan Fur. Ett stort ögonblick.
194 Gislaved
Ett besök på Gislaved-Anderstorps Ridklubb rekommenderas varmt.

 

Men lika imponerad som jag är av LillyBelle, lika imponerad är jag över Angelos insats i Gislaved-Anderstorp. Han lånade generöst ut Tango till lillasyster och fick sitta på TW:s rygg och den som gör det vet att man inte direkt kan vänta sig ett prisregn. Åt LillyBelle och Tango fanns ingenting att göra men vilket ekipage var det som smet in på andraplatsen under båda lördagstävlingarna om inte Angelo och TW? Angelo kompenserade för TW:s…hmm, ska vi kalla det beskedliga matchtempo med att vända på en femöring efter ett par av omhoppningshindren och tjäna lite väg och tid. Han gjorde det otroligt bra och var strålande nöjd och glad efteråt.

Nu gick det väldigt bra i tävlingarna på Gislaved-Anderstorp men det är inte därför jag skriver följande. Klubben är, tycker vi i familjen Enestubbe, ett föredöme som arrangör. Bemötandet är alltid glatt och förstklassigt, tävlingarna flyter på bra och i ett kök där det alltid är nära till skratt finns det alltid hemlagade alternativ på menyn. Den här helgen korv stroganoff på lördagen och tacobuffé på söndagen. Till er som inte besökt anläggningen men gillar små mysiga tävlingar i lägre klasser kan jag verkligen rekommendera Gislaved-Anderstorp.

Så till det negativa. Efter drygt tre år av regelbundna besök på tävlingsanläggningar runt om i södra Sverige har jag, som den vidrige språkpolis jag är, noterat vilket som torde vara Ridsportsveriges mest felstavade ord. Jag drar inte alla klubbar över en kam, men om jag säger att jag sett denna typ av skylt på fem klubbar överdriver jag åtminstone inte. Och Gislaved-Anderstorp ingår i gänget av skyldiga.

194 Stavfel

Bildbeviset är svårt att förklara bort. Fallet avslutat. Sekretariat, om jag får be. Med ett a i den tredje stavelsen.

194 Rosie
Nu är hon på plats, Angelos nya C-ponny Rosie.

Den härliga superhelgen kommer vi att leva länge på och själv har jag en hel del arbete med skruvdragare framför mig när plaketter ska fästas i boxdörrar. Men faktum är att tävlingarna i Gislaved-Anderstorp inte är det enda glädjeämnet under veckan som gått. Det kanske inte ens är det största. För vad händer när jag minst anar det? Jo, då får jag beskedet att det är klappat och klart med köpet av en ny ponny. På måndagskvällen anländer den engelska skönheten, Angelos ponny Rosie. Angelo växer så det knakar, vi vet att han i bästa fall kanske har ett år kvar innan han vuxit ur sin Hilda och därför känns en C-ponny både välkommen och som ett måste. Nu börjar ett nytt kapitel, en ny spännande resa som vi alla i familjen kommer att vara en del av.

Men till och med språkpolisen i mig känner fruktan inför att hantera Rosie. Hon heter nämligen inte bara Rosie. Hennes fullständiga namn är Armathwaite Rosie. Det är annat än ett sekretariat det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
3 juni 15:51

Ponnypappan: Är du Coubertin eller Häxan Surtant?

Ponnypappan: Är du Coubertin eller Häxan Surtant?
LillyBelle och hennes älskade Erika får till en fullträff. Foto: Privat

”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga”
Hört den förut?
Säkert.

Det är de olympiska spelens valspråk, felaktigt tillskrivet OS-grundaren Pierre de Coubertin. Citatet kommer egentligen från en amerikansk biskop som yttrade orden i en gästpredikan inför OS i London 1908 – och som de Coubertin sedan snodde, modifierade och gjorde till sitt.

Hört den här då?
”Det viktigaste är inte att vinna, utan att alla andra förlorar”

Citatet är från Häxan Surtant, som blev en stor och uppskattad tv-profil när hon i Katrin Sundbergs gestalt dök upp i SVT:s barnprogram i mitten av 00-talet. Om jag inte minns fel är även Svullo fader till ett snarlikt citat: ”Det viktigaste är inte att vinna utan att komma först”.

Handen på hjärtat – vem är du på tävling? Är alltid det viktigaste att delta och inte att vinna eller är din högsta häxönskan att alla andra utom du ska stå där som förlorare?

Jag kan ju bara gå till mig själv och alla de tävlingar jag ställde upp i under 15 aktiva tävlingsår som tennisspelare.
Ville jag vinna?
Ja.
Alla matcher?
Utan tvekan.
Ville jag någonsin att någon skulle besegra mig?
Absolut inte.

Kände jag efter någon tävling att ”Jaha, det var ju ändå rätt trevligt att delta även om jag åkte ut i första omgången?”.

Nej, den känslan har jag aldrig någonsin upplevt. När jag själv tävlade var jag definitivt mer lik Häxan Surtant än Pierre de Coubertin.

192 Vinnare
LillyBelle och Erika tar sin första seger någonting. Glädjen är total. Foto: Privat

I dag ser jag annorlunda på att tävla, för egen del. De gånger jag tävlar är det bara för skojs skull, oftast handlar det om sällskapsspel eller quiz och jag vill givetvis fortfarande vinna. Att förlora, trots att det bara är på skoj, svider fortfarande men sällan längre än en halv minut.
Men ändå: jag tycker att tävling är bland det bästa och mest lärorika som finns.

Det som på dåtidens tennisbanor, för min egen del, innebar svårsmälta och svidande förluster är i dag minnen av en tid då jag faktiskt lärde mig två av livets viktigaste saker: att tackla motgångar genom att lära mig av dem och – framför allt – att uppleva känslan av hur underbart en framgång smakar.

Men om jag var Häxan Surtant när jag själv för många år sedan tävlade är jag helt klart mer åt Pierre de Coubertin-hållet i dag när jag är åskådande förälder. Jag har två barn som tycker att tävling är det roligaste som finns, men jag har inte alls samma ”hoppas de vinner och alla andra förlorar”-känsla när jag tittar.

Eftersom jag vet att både LillyBelle och Angelo ser på tävlandet på samma sätt som jag gjorde i min ungdom hoppas jag givetvis att de ska vinna. Men jag har varit med på hopptävlingarna så länge nu att jag har koll på de allra flesta unga ryttarna. Lika väl som jag kan jubla över att Angelo går upp i ledningen, nästan lika mycket värme får jag i bröstet när någon jag vet kämpat länge för en framgång plötsligt får det att stämma. Man ser den oförställda glädjen, stoltheten som inte går att dölja, lyckoruset att dra iväg på ett ärevarv i full frihet.

Men det finns också dagar då jag v-e-r-k-l-i-g-e-n vill att just mitt barn ska vinna. Dagar då någonting speciellt står på spel, när drömmar kan gå i uppfyllelse. Den här söndagen är en sådan dag. En dag då LillyBelle och Angelo befinner sig i Lammhult och tävlar mot varandra. LillyBelle rider sin Erika, som inte varit på något tävlingshumör alls senaste månaderna. Men drömmen lever vidare. Drömmen om att en gång vinna på Erikas rygg.

192 Angelo
Angelo och TW slog till mer en meriterande andraplats. Foto: Privat

Bland motståndarna finns Angelo och TW, den knasiga ponnyn som egentligen inte ska kunna tävla men gör det ändå. Både Angelo och LillyBelle har vunnit tidigare men de har aldrig vunnit med vare sig Erika eller TW.

Jag vet att speciellt LillyBelle har som högsta önskan att en gång hamna överst i resultatlistan med Erika. Angelo vill vinna men ser mer TW som en kul ponny att leka med när han inte tävlar Hilda eller Tango.

En seger med Erika kommer LillyBelle att leva på i flera år. Jag vet det. Vet hur gärna hon vill skruva fast den första och kanske sista segerplaketten på Erikas boxdörr. Det är nio startande i klassen, LillyBelle går ut som fyra och Angelo sist av alla.

Jag hinner själv inte vara på plats utan får följa tävlingen i Equipe-appen. När LillyBelle och Erika går i mål ser jag att de fått till en riktig fullträff. De är felfria, ligger etta och tiden är ruskigt snabb.

Ska de lyckas?
Jag börjar tro det.
Speciellt när jag ser att tiden inte bara står sig utan ser ut att vara väldigt svårhotad.
Och plötsligt, när ekipage nummer åtta gått i mål, står det klart att LillyBelle antingen vinner eller kommer tvåa.
Bara Angelo kvar, bara storebror som kan hota.
Erika eller TW – vem blir först att ta sig första seger?

Svaret: Erika. Men Angelo och TW tar sig in på en andraplats och det blir två syskon i topp.
Och en surtantshäxa framför Equipe som är nöjd. Mycket nöjd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru.

Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
27 maj 15:10

Ponnypappan: Ryttarstjärnor dör bara en gång

Ponnypappan: Ryttarstjärnor dör bara en gång
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Global Champions Tour

I söndags blev vår störste fotbollsspelare genom tiderna italiensk mästare med sitt AC Milan. Den store vinnaren Zlatan Ibrahimovic fick ännu en gång göra det han är bäst på: vinna. Men mitt i det vilda firandet i Milano riktades fokuset på en helt annan sak, nämligen denna:

Hur mår Zlatan? Är det slut nu? Var firandet det sista vi såg av honom i det rampljus han gjort till sitt?

Dagen efter firandet meddelade Milan att Ibrahimovic opererats och att det krävs mellan sju och åtta månaders rehab innan han – högst eventuellt – kan spela fotboll igen.

På sitt Instagramkonto skrev Zlatan:

”Det senaste halvåret har jag spelat utan ett korsband i mitt vänstra knä. Svullen i sex månader. Jag har bara kunnat träna med laget 10 gånger de senaste sex månaderna. Tog mer än 20 injektioner på sex månader. Tömt knät en gång i veckan i sex månader. Smärtstillande varje dag i sex månader. Knappt sovit på sex månader på grund av smärtan”.

Detta får många att undra. Hur orkar han? Det är långt ifrån den första allvarliga skadan och lär heller inte bli den sista, om Zlatan väljer att än en gång kämpa sig tillbaka till de stora scenerna.

Han är ekonomiskt oberoende, han är världens mest kände svensk, han behöver inte oroa sig för någonting. Han fyller dessutom 41 år i höst. En genomsnittlig fotbollsstjärna anses ha haft en riktigt lång karriär om han eller hon lägger av vid 35. Vad får då Zlatan Ibrahimovic att plåga sig gång efter gång när han passerat 40?

Svaret: Han är rädd. Rädd för vad som ska hända när strålkastarljuset slocknar. Han är livrädd för hur livet ska te sig när han inte längre har sin naturliga stjärnstatus att luta sig mot. Rädd för vad som ska hända när han inte längre är föremål för ständiga rubriker.

Detta är ett sorgligt fenomen. Det finns nämligen många före detta stjärnor som vittnat om att de upplever det som att något i dem dör när det som gjort dem kända plötsligt är över. Vissa går in i svåra depressioner, känner sig meningslösa och det finns tyvärr många exempel på de som börjat missbruka alkohol och droger och dött, utblottade och bortglömda. För några år sedan, under researchen till en av mina böcker, intervjuade jag en av våra största idrottare genom tiderna. Trots att han en gång i tiden var en av våra mest firade var det många år sedan han kvalificerade sig för en kvällstidningsrubrik. När jag ställde standardfrågan vad han sysslar med i dag dröjde svaret. Sedan sa den före detta stjärnan lågt och skamset:

– Jag är faktiskt arbetslös.

Det sved i mig att höra de plågade orden. Det var tydligt att han nästan bara hade sina minnen kvar att leva på. Hur han sörjde sin karriär. Han hade upplevt hur det känns när en del av honom dör.

Nästan parallellt med Zlatans seger med AC Milan läser jag vad som händer nere i Saint-Troupez. Malin Baryard-Johnsson är i sitt livs form med Indiana, slår till med sitt livs drömrunda i omhoppningen och vinner GCT-tävlingen i knivskarp konkurrens. Malin är 47 år, har varit en stjärna i över 30 och jag undrar om hon inte är den största konstanten vi har i svensk idrott. Hon håller alltid stilen, har alltid en jämn nivå, är alltid att räkna med som lagspelare i de stora mästerskapen – år efter år, decennium efter decennium. Jag kan inte hitta någon svensk idrottare som varit så bra under så otroligt lång tid som Malin Baryard-Johnsson. Hon är sex år äldre än Zlatan Ibrahimovic, är i sitt livs form och om hon vill kan hon förlänga karriären under många år till, utan att tvingas genomgå korsbandsoperationer och åttamånadersrehab.

Insikten slår mig. En insikt som säger att ridsportens stjärnor befinner sig i en helt annan tillvaro än till exempel stjärnorna i fotboll och hockey. En ganska trygg tillvaro. Där hockey- och fotbollsspelare lever med en åldersångest så fort de närmar sig 30-strecket kan en ridsportkarriär pågå i princip hur länge som helst. Där en fotbollsspelare tvingas tillbringa stora delar av karriärens sista timmar i operationssalar och med smärtsam rehab är det nästan bara när oturen är framme som en ryttare drabbas av en svår skada, oavsett ålder.

Nilshagenclinic_05
Therese Nilshagen instruerar Charlotta Lundblad under en clinic och är en av alla toppryttare som gör mer än att träna och tävla- Foto: Sandra Nordin Johansson

I princip alla kända ryttare har dessutom tidigt skaffat sig fler ben att stå på i form av sidoprojekt. De är tränare, de håller clinics, de håller föredrag. Sådant de kan fortsätta med om de beslutar sig för att lägga ner den aktiva karriären. Det finns alltid ett sätt att stanna kvar i ridsporten eftersom ridsporten ser ut som den gör. Samma skyddsnät och möjligheter finns inte i andra pengastinna sporter. Det finns givetvis en möjlighet för en fotbolls- eller hockeyspelare att bli tränare, men det är bara en bråkdel som är ämnade för det och hård konkurrens om jobben. För de allra flesta innebär karriärslutet ett ofrivilligt steg in i någonting nytt, okänt och skrämmande. Få har valt att studera under tiden de levt sin dröm. Men där en hockeyspelare faller hårt och skoningslöst behöver en stjärnryttare inte ens känna oron över att någonting närmar sig sitt slut. Ryttarstjärnor dör bara en gång – och det måste vara en skön känsla.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru. Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
20 maj 11:00

Ponnypappan: En för alla, alla för en

Ponnypappan: En för alla, alla för en
Zlatan och Angelo busar med Angelos egenhändigt tillverkade kärra. Vi hoppas snart få se vår lille kämpe i fin form igen. Foto: Privat

Den här texten skulle kunna handla om lagtävlingen Angelo var med i och där Tango blev rädd i blåsten och vägrade ut sig. Den skulle kunna handla om mål, drömmar och ambitioner. Om någon av de dråpligheter vi som bor på landet har förmånen att uppleva varje dag. Om den underbara utomhussäsongen med äkta inslag av sommar som äntligen är här.

Men det gör den inte.

Texten handlar istället om mediciner som Axilur, Bactrim och Kloramfenikol. Om ett grönt pulver som heter Critical Care. Om ett invecklat timme-för-timme-schema som ställer krav på oss alla i familjen.

Den här texten handlar om två mjuka lurviga kilon som från en minut till en annan fått oss att ställa om från det normala till det onormala.

Jag säger inte att alla som bor på landet är djurvänner men jag kan utan att tveka säga att vår familj är det. Vi älskar våra djur, ger dem de största omsorger vi förmår och vi hoppas och tror att djuren älskar oss tillbaka. På vår gård är det en för alla, alla för en som gäller.

Den som mår dåligt, människa eller djur, får all den upptänkliga hjälp och vård som är möjlig. Myntets båda sidor för den som väljer att älska och ha djur omkring sig är dessa: Väljer du att skaffa många djur får du uppleva mycket glädje men du tvingas också uppleva fler sorger än den som väljer ett liv helt utan djur.

190 Zlatan äter
Zlatan kämpar med att äta själv. För det mesta blir han matad med sked eller äter ur handen på någon av oss. Foto: Privat

En vecka har snart passerat nu. En vecka där vi varje stund oroar oss speciellt för en medlem i vårt team. En av de allra minsta. Angelos härliga kanin Zlatan. Det är barnen som upptäcker honom, liggande på sned i den bur som varit hans hem i flera år. Det är tydligt att någonting inte stämmer eftersom Zlatan ligger på sidan och inte kan resa sig.

Håller han på att dö? Vi har, givet myntets baksida, sett kaniner dö på olika sätt tidigare under vår tid på gården. Är det dags för en ny begravning nu? Barnen är tröstlösa. Vi andra också. Vi gör som vi alltid gör och som de flesta gör i ett sådant läge. Vi kör full utryckning.

Malin och Angelo åker faktiskt iväg till den där lagtävlingen, i Älmhult, där Tango blir utesluten. Jag och LillyBelle styr kosan mot djursjukhuset. Det öppnar egentligen inte förrän en timme senare men vi har lyckats få tag i personal som släpper in oss. De tar emot Zlatan och undersöker honom. Är han på väg att dö? Vi vill veta. Svaret kommer snabbt. Det är inget fel på varje sig hjärtslag eller andning. Värdena är normala. Sett till hur kroppen fungerar är han lika kärnfrisk som han brukar vara. Dessutom äter han med god aptit.

Problemet, tror veterinären, är att han drabbats av en parasit som är vanligt förekommande hos kaniner. Zlatan skrivs in och stannar kvar på djursjukhuset. Jag och LillyBelle åker hem med en klump av oro i magen och så fortsätter det fram till kvällen.

Nya rapporter bekräftar den initiala prognosen. Det är den där parasiten som drabbat Zlatan. Följande morgon besöker vi djursjukhuset och frågar om det finns någon behandling. Det finns det, ”men det kommer att kräva en stor insats av er” understryker veterinären. Eftersom Zlatan mår bra trots att han ligger på sidan och inte kan resa sig är valet enkelt. Vi är beredda att kavla upp ärmarna, ge honom all den kärlek, hjälp och vård han behöver.

Där är vi nu. Zlatan har flyttat in i en vadderad bur i LillyBelles rum där vi alla turas om att mata, sköta om och kärleksbomba honom. Mat var tredje eller fjärde timme, ögondroppar sex gånger per dygn, olika mediciner vid olika tidpunkter. Varje kväll badar vi honom ömt och försiktigt och hela tiden läggs täcken och handdukar som blivit smutsiga in i tvättmaskiner samtidigt som de ersätts av nya fräscha inne i buren.

190 Zlatan I Buren
Zlatan i april, i sin vanliga bostad. Sedan en vecka tillbaka bor han inne i huset. Foto: Privat

Både jag och Malin är så flexibla vi kan. Vissa timmar arbetar vi hemifrån för att få ihop hela paketet av tillsyn och omvårdnad. Vi delar upp matningsschemat där jag ser till att Zlatan får äta och dricka sig mätt klockan 22.00 och 02.00. Sedan tar Malin över under det första morgonpasset.

Jag har läst på om parasiten. Om behandlingen, som ställer stora krav. Om prognosen, som trots allt är hyfsat god. Oavsett hur det går ska vi kunna säga att vi i alla fall gjorde allt vi kunde. Och så länge Zlatan är lika pigg, nöjd och glad där han ligger hoppas vi att snart få se honom på benen igen, granne med Våfflan och Tulpanöra.

Just nu får hästarna finna sig i att vara prio två på listan. Ett två kilo lätt och lurvigt charmpaket har ändrat både regler och spelplan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
13 maj 17:11

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert
Tävlingar för yrkesverksamma börjar igen som planerat den 12 april. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Istock/Daniele Russo

Under 1970-talet fanns det ett problem bland pamparna i den alpina sportvärlden. Problemet hette Ingemar Stenmark från Tärnaby, Sverige. Problemet Stenmark var ett problem eftersom han var svensk och inte betedde sig som pamparna tänkt. På den tiden fanns det nämligen bara tre grenar att välja på för utförsåkarna: slalom, som byggde på teknik och smidighet, storslalom som gick lite fortare och så fartgrenen störtlopp, pamparnas absoluta favorit och motsvarigheten till motorsportens Formel 1.

Ingemar Stenmark dissade störtlopp. Valde att bara köra slalom och storslalom. Att välja bort störtlopp var inte det som störde pamparna allra mest. Det som störde ärkepampen Serge Lang allra mest var att Ingemar Stenmark var så överlägsen i sina två grenar att han vann hela den alpina världscupen ändå, trots att han inte kunde tillgodoräkna sig en enda poäng i störtlopp. Serge Lang tyckte inte att en man som vägrade åka störtlopp var en riktig man. En riktig man, tänkte Serge, åker inte bara störtlopp. En riktig man är antingen österrikare eller schweizare (de två stora alpina länderna) och han åker självklart störtlopp.

Ingemar Stenmarks karriär i den alpina världscupen pågick mellan 1973 och 1987 men de tio sista åren handlade, förutom om att Ingemar som vanligt vann flest tävlingar av alla, bara om en kamp mellan honom och Serge Lang. Efter att Ingemar vunnit världscupen 1976, 1977 och 1978 stannade det där, trots att Ingemar fortsatte att vinna och vinna i sina grenar. Med ständigt nya regler  som gynnade störtloppsåkarna och begränsningar som drabbade åkare som Ingemar såg Lang till att göra det omöjligt för Ingemar att vinna fler titlar i den totala världscupen. Ni känner säkert till grenar som super-G och kombinationstävlingar. Dessa existerar än i dag, men de uppfanns bara för att sabotera för Ingemar Stenmark. Serge Lang behärskade som ingen annan konsten att förstöra någonting vackert, för sitt eget höga nöjes skull. Behöver jag ens tillägga att hela Sverige avskydde honom?

Den alpina sporten är inte ensam om att gå från bra till sämre och från rättvis till mindre rättvis. Inom längdskidåkningen har vi sett exakt samma fenomen, med ständigt nya discipliner, klasser och ändringar. Den tidigare så självklara intervallstarten, där åkarna startar med en halv minuts mellanrum, är sedan länge nästan helt ersatt av en vasaloppsstart. Alla åkare ger sig iväg samtidigt och därefter bildas en klunga på 30 åkare som utgör en sällskapsresa i spåret fram tills det återstår två kilometer att köra. Sedan vinner den som är bäst på att spurta. Skidsportens ändringar har fått mig att gå från maniskt intresserad till att inte bry mig alls.

Friidrotten är en annan sport med klåfingriga pampar som genomför ändringar som går stick i stäv med vad både atleterna själva och publiken vill ha och, skulle jag säga, är på väg in i en förtroendekris.

Fotbollen å sin sida envisas med att tillåta pinsamma filmningar och maskningar till den grad att sporten, den största av alla, snart tenderar att bli olidlig att titta på. Fotbollen har ett omvänt problem. Här ser man mellan fingrarna på när spelarna utnyttjat kryphål i reglerna för att skaffa sig fördelat och vägrar konsekvent att ändra reglerna för att få bort fusket.

Varje sport är ett levande dokument som måste vårdas och ses över kontinuerligt. Ibland behöver reglerna ändras men oftast inte. Min filosofi är att vi som tittar på sport är ganska konservativa av oss. Vi vill följa den sport vi en gång förälskade oss i, precis som den är. Att laga det som inte är trasigt är att ge sig ut på minerad mark.

Givet denna sajts specialområde anar ni nog vart jag är på väg. Hur ser ridsportens framtid ut? Eller kanske betydligt viktigare: Hur ser pamparna i FEI på ridsporten? Jag vet inte hur de tänker men jag noterar vilka beslut de fattar. Jag ser, inte utan visst välbehag, vilken skitstorm den senaste regeländringen, om tidsfel, utlöst på sociala medier. Ridsportfolket är rasande och det har jag full förståelse för. Ingen behöver vara i närheten av Albert Einsteins logiska tänkande för att konstatera att regeländringen öppnar för ett extra tryck på gasen.

För att citera Frida Berggren här i Tidningen Ridsport. Berggren, som bedriver verksamhet i Belgien, säger:

”Jag tycker det är helt vansinnigt. Vi kämpar för djurens bästa och vi ska vara så måna om våra djur. Detta blir knappast snällt för hästarna och inte heller bra reklam om man kommer ut från banan med 40 fel”.

Det är just de två orden ”djurens bästa” som är viktiga här. För tro inte att en sport där ett stort djur är i centrum går fri från kritisk granskning 2022. Det finns redan aktivister och organisationer som tycker att ridsport är djurplågeri och driver opinion för att förbjuda sporten. Att ge dem en enda droppe vatten på sin kvarn är illa nog.

Nu vann visserligen Sverige OS-guld i somras men många toppryttare, bland andra Henrik von Eckermann, var starkt kritiska mot regeländringen att minska ett lag från fyra till tre ryttare, där inget resultat längre får räknas bort. Det handlade inte om sportens välbefinnande eller om att det skulle vara ett bättre tävlingsformat utan enbart om makt och pengar från pamparna i Internationella Olympiska Kommitténs sida. IOK:s syfte var att till varje pris släppa in perifera ridsportnationer med klart sämre ryttare i OS-gemenskapen. Jag tycker inte att det är okej att skapa gräddfiler in i någon sport. Särskilt inte in i en sport där hästvälfärd borde vara den första, största och viktigaste parametern.

Är det något jag alltid gillat är det ridsport som tv-sport, exakt som den alltid varit. Jag tror heller inte att jag är ensam om det. Det jag däremot alltid, i alla sporter, vurmat för är regelverket för breddverksamheten. För de yngsta. De vi hoppas ska tycka sporten är hysteriskt rolig och välja att fortsätta utöva den. Regeländringar på den nivån – som enbart syftar till att göra sporten roligare – är närmast ett måste för att säkra framtida rekrytering mitt i den enorma konkurrens om vår tid som råder i dag. Ska du som liten knatte åka på tävling ska du också ges de bästa förutsättningarna att få en givande dag.

Därför kan jag bara hålla med kloka tränaren och banbyggaren Lotta Wahlborg när hon, också det här i Tidningen Ridsport, räcker upp handen och pekar på ändringar som enkelt skulle kunna införas i tävlingsreglementet. Lotta Wahlborg anser att bredden glöms bort och exempelvis att det i lägre klasser borde vara tillåtet med två stopp.

”Min absoluta uppfattning är att det borde vara tre stopp i alla avdelning B och i alla fall upp till LC på ponny. Då kan du gå in med en tittig häst och få en extra chans” säger Lotta Wahlborg.

Om det säger jag amen.

Var inte som Serge Lang och förstör det som är vackert. Var som Lotta Wahlborg och var öppen för förändring när den är motiverad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
6 maj 09:36

Vägen genom den flexibla slalombanan

Vägen genom den flexibla slalombanan
Angelo, Tango och en väska full av priser.

Samarbete. Är det inte ett underbart ord? Ett ord som nästan alltid är positivt laddat. Visst läser vi ibland om samarbeten som spruckit, exempelvis inom politiken, men även det har föregåtts av positiva intentioner.

Samarbete lär oss att förstå varandra, respektera varandra och lära oss av varandra. Livet på en hästgård är ett annat bra exempel på vad samarbete innebär. En hästgård utan ett väloljat samarbete skulle, vågar jag påstå, skapa en ohållbar situation. Att ingen bör göra allt men alla bör göra något är en förutsättning för livet i ett hushåll med sex hästar som, precis som människor, ska ha tre mål mat om dagen, ständig tillgång till vätska och vård när så krävs.

Hästarnas välbefinnande kräver att vi andra kör ett flexibelt slalom mellan våra egna centrala punkter i vardagen – jobb och skola – och hästarnas behov. Det är inte alltid enkelt, speciellt inte som både jag och Malin numera jobbar på arbeten som fysiskt inte utförs i hemmet, där jag dessutom gått från att arbeta enbart kvällar till att bara göra det till hälften. Men det går. Med lite vilja och kreativitet går det att ta sig genom den flexibla slalombanan och passera mållinjen som vinnare.

Under den helg som passerat har samarbete varit ledordet. Det har handlat om ett samarbete deluxe. För första gången hamnar vi nämligen i en situation där både Angelo och LillyBelle ska tävla, fast på två olika ställen. Angelo med Tango i Lenhovda och LillyBelle med Erika i Karlskrona. Planering: A och O.

Vår plan går ut på att jag åker iväg med Angelo till Lenhovda. Det är en hyfsat tidig tävling i Lenhovda medan den lagtävling LillyBelle ska delta i tillsammans med övriga i Växjöortens Fältrittklubb sker något senare. Övriga parametrar som spelar in är en sedan tidigare inbokad hovslagartid för Tindra, som tyvärr drabbats av hovbensrotation, och det faktum att jag också har en normal arbetsdag på jobbet och senare ske bege mig mot Jönköping för hockeymatch.

Vi klarar inte av det ensamma utan behöver hjälp och samarbete på annat håll. Då finns det inget bättre än goda och hjälpsamma vänner. En av dessa ovärderliga vänner är Anna-Carin som gentilt erbjuder sig att köra tillbaka Tango i sin transport. Vi tackar, bockar och tar emot. Det gör att planen kan gå i lås. Av två andra vänner hyr vi en hästlastbil, eftersom Erika också måste kunna åka till sin tävling i Karlskrona.

När jag sätter mig i bilen mot Lenhovda inser jag att det är första gången jag är ensam vuxen i bilen och som ponnypappa därmed huvudansvarig för en tävling. Det gör mig lite stolt. Det känns stort. På något fånigt sätt känns det som att jag tagit ett stort kliv i min utveckling.

När vi kommer fram är det verkligen samarbete som gäller mellan mig och Angelo. Vi tränsar, lastar ut och ger Tango vatten. Vi pratar om vad som kan vara viktigt att tänka på – i Angelos fall alltid en och samma sak: fokus och koncentration. Sedan utför jag den mest klassiska ponnypappaplikten av alla. Jag går runt runt med Tango medan Angelo går banan. Malin ringer och frågar hur det går. Jag ger en lägesrapport och får veta att tjejerna i familjen är halvvägs till Karlskrona.

Sedan hjälper jag till med framhoppningen, som sker inomhus. Jag får leda in Tango som verkar aningen skeptisk, men det går bra. Jag sänker bommarna, låter Angelo hoppa in sig. Sedan höjer jag till önskad nivå och framhoppningen ser bra ut. Sedan börjar tävlingen. Angelo och Tango är ett av de senare ekipagen som ska in. Angelo ser koncentrerad ut. Det är alltid ett bra tecken när det gäller honom.  Så ropas hans namn upp, minuten senare ljuder startsignalen och det går som jag hoppats. En fin grund och en minst lika fin omhoppning.

Upplösningen blir dramatisk. När det hela är över står det klart att Angelo och Tango vunnit – med två futtiga hundradelars marginal. Belöningen blir rosett, plakett, ärevarv och en väska med massor av fina grejer i pris.

188 Pridutdelning
Angelo och Tango har precis fått sin segerrosett.
188 Priser
Det fanns en hel del godsaker i den svarta väskan.

Samarbetet går in i en ny fas. Jag inser att klockan börjar ticka oroväckande fort. För Angelo väntar ännu en start men jag måste åka tillbaka. Hovslagaren kommer om en timme och därefter ska jag börja jobba. Anna-Carin tar över, jag kan resa vidare med vetskapen om att Angelo är i goda händer och drygt en halvtimme senare är jag hemma, i god tid före hovslagarens ankomst.

För Angelo blir det i nästa klass en rivning på sista hindret i grunden, men när jag når honom på telefon är han är lika nöjd som tidigare. Nere i Blekinge har LillyBelle stora problem i lagtävlingen. Det här är en dag då Erika inte alls känner för att tävla och redan på andra hindret tar det slut.

188 Lilly Får Pris
LillyBelle får sitt pris.
188 Andraplats
Växjöortens Fältrittklubbs lag slutade tvåa i division 1-hoppningen i Karlskrona.
188 Lillyerika
LillyBelle var inte nöjd med insatsen men fick hjälp av sina lagkamrater i laghoppningen.

Men lagtävling är som bekant också ett praktexempel på samarbete, där man ibland hjälper till och ibland behöver hjälp av andra. LillyBelle behöver hjälp och lagkamraterna ställer upp genom att notera varsin nolla, vilket för laget till omhoppning om placeringarna. Det är tyvärr rätt låga odds på att Erika ska tacka för sig även under omhoppningen och så blir det. Till LillyBelles försvar ska sägas att hon tidigare faktiskt aldrig noterat några fel när hon hoppat lag.

Den här gången bidrar hon inte men även i omhoppningen är lagkamraterna i en strålande form och noterar tre nya nollor. Växjöortens Fältrittklubb slutar på en andra plats, LillyBelle får ta emot ett pris hon egentligen inte bidragit till men ändå med känslan av att ingå i ett framgångsrikt lag, där samarbete är A och O.

Till slut når vi alla målet genom den flexibla slalombanan – och det känns riktigt bra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
29 april 10:57

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”
”Gör inte konstiga miner nu, LillyBelle”.

De två äldre gentlemännen i omklädningsrummet förbereder sig för någon sorts träningspass. Jag tippar på att de ska in och köra ett program på gymmet, att de tillhör samma träningsgrupp för seniorer. Deras ålder uppskattar jag till någonstans mellan 75 och 80. Männen kallpratar som människor i omklädningsrum gör, åtminstone människor i omklädningsrum som känner varandra flyktigt. Det gör de här männen. Och eftersom det ännu inte finns en uppfinning som med ett enkelt knapptryck kan stänga öron känner jag mig ungefär som en passiv rökare; trots att jag inte vill tjuvlyssna är det precis det jag gör.

Det ofrivilliga tjuvlyssnandet gör att jag inte kan undgå att få en fördom bekräftad. Gentlemännen håller sig nämligen, med kirurgisk precision, till bara ett enda samtalsämne. Krämpor, garnerat med sjukdomar.

– Har du opererat dina höfter? undrar den ene.

– Nähädu. Dom håller än, svarar den andre och demonsterar med en nöjd klapp på båda sidor om kroppen.

Sedan går samtalet in på frusna skuldror, magproblem och på diverse operationer som gjorts både i närtid och längre tillbaka. Det slås fast att en behandling som gör riktigt ont är en bra behandling. När jag hör det nickar jag instämmande inom mig. Den enda kortisoninjektion jag hittills fått, i axeln för några år sedan, fungerade på det sätt männen beskriver. Sprutan gav en helt obeskrivlig smärta som höll i sig resten av dagen. När jag vaknade nästa morgon var trolleriet ett faktum och jag kunde för första gången på åratal dra iväg en tennisserve med full kraft utan att få det minsta ont.

187 Spa
Besök på spa, i stillhet och lugn. Oslagbart.

Jag lyssnar vidare med blandade känslor. Det är ömsom olidligt och ömsom intressant att lyssna till folk som pratar om sin hälsa. Jag gissar att just det ämnet av fullt naturliga skäl blir mer och mer självklart med åren. Är det jag om 25 år? Jag hinner tänka tanken innan en kvinnoröst avbryter både min tankeverksamhet och männens sjukdomsranter med orden:

– Lennart – är du därinne?

Med en flin ett par timmar senare säger LillyBelle pikande till mig:

– För att vara en gammal gubbe kastar du mig väldigt bra.

Jag och min dotter har då precis haft en stund för oss själva i den stora utomhuspoolen på den luxuösa spaanläggning vi besöker. Hon är fortfarande så fjäderlätt att jag kan kasta henne ganska högt och ganska långt i vattnet och jag inser till min glädje att hon fortfarande är lika förtjust i att jag gör det. Och för att vara en gammal gubbe kastar jag tydligen väldigt bra. En sån kommentar kan boosta vilket självförtroende som helst, eller hur?

187 Kast
För att vara en gammal gubbe kastar jag barn i vatten bra. Tydligen.
187 Fiskpedikyr
Fiskpedikyr. Rekommenderas.
187 Lunch
Avslutar min 50-årslunch med en av mina specialiteter: pannkaka med rikliga inslag av Nutella.
187 Bloggtext
Jag avslutar min högtidsdag med en högtidsstund: att skriva denna blogg.

Att jag kastar bra för att vara så otroligt gammal är inte den enda gubb-piken jag fått höra från LillyBelle den här dagen. Heller inte den sista. Långt ifrån. Redan i vardagen har vi den typen av jargong och barnen, särskilt LillyBelle, har en känsla och en fallenhet för ironi och dräpande kommentarer som slår ut min egen.

Det här är nämligen ingen vanlig vardag, varken för Malin eller barnen. Och det är absolut inte en vanlig dag för mig. Denna torsdag den 28 april 2022 fyller jag 50 år. Ett halvt sekel. Det är verkligen en å-l-d-e-r, till skillnad från 40, 30 och 20. Det är å ena sidan svårt att ta sin, och å andra sidan känner jag att jag faktiskt redan levt ett långt liv. 50 år. Jag är helt okej med det. Ingen ångest över huvud taget över att fyran ersätts av en femma.

Firandet ligger också i linje med vad jag önskat. Det är lugnt, stilla och fyllt av livskvalitet. En lyxfrukost, några timmars kroppslig och själslig spa-njutning (rekommenderar starkt fiskpedikyr) och så en lunch på samma sköna tema.

Det är vad jag vill ha.

Det är vad jag får.

Summan av det gör mig glad.

Visserligen har jag och Malin, som är ett par månader yngre än jag, planerat för gemensamma 50-årsprojekt längre fram, men mer än så här hinner vi ärligt talat inte med på en torsdag. Jag har fyllt år, jag har blivit firad och sedan gör vi det vi måste göra: åker hem. Sju ponnyer sköter sig nämligen inte på egen hand och lär inte ha något som helst överseende med att en människa firar att han blivit född.

Väl hemma byter jag en något finare vardagsklädsel och svarta putsade läderskor mot t-shirt, stallbrallor och sneakers. Jag mockar fyra boxar och två hagar, fyller på vatten på åtta ställen, bankar ner pålar i marken, drar tråd och säsongsinviger sedan en hage vars grönytor Tango glatt testar.

Mot slutet av eftermiddagen slår jag mig ner vid min arbetsplats ute i Malins fotostudio och viker upp datorn. Det är där jag sitter nu, på dagen 50 år gammal, och skriver dessa rader. En lagom del firande, lite kämpatag och lite skrivande som körsbäret på toppen. För mig är det livet – precis som det ska vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
22 april 10:51

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum
Minstingen Tulpanöra är trygg.

Ibland går det väldigt snabbt. Ibland är man inte riktigt beredd på att det man tror ska ske inte sker. Låt er inte luras. Det jag skriver om i dag är bara banalt, knappt ens värt att nämna men jag gör det ändå.

Jag vet inte hur ni är eller hur ni fungerar, men jag är den planerande typen. Jag drar inte upp riktlinjer på papper men jag gör hela tiden mentala anteckningar som noteras i en levande kalender inne i skallen. Det är mitt sätt att ta få saker gjorda, att skapa flow och mening i det jag gör. Det handlar om två världar som lyses upp av samma sol. I den ena världen ryms det jag måste göra: arbeta, tjäna pengar, betala räkningar och göra rätt för mig i största allmänhet.

I den andra världen ryms allt det som kallas ”fritid” och ”övrigt”. I denna fritids- och övrigtvärld finns egentligen bara en sak: hästar. Det blir så. Har du varit ponnypappa tillräckligt länge inser du att din övrigt-tid inte räcker till mycket annat än till dina barns intressen. Träning, förberedelse, tävling. Upprepa. Cirkulera.

Jag älskar denna kombo av två världar.

Älskar mitt jobb, älskar min fritid.

Men vad händer när båda världarna plötsligt tar paus samtidigt? Jag menar, här har jag sedan i augusti gått och räknat med en evighetslång journalistisk sportvår, proppad med säsongens höjdpunkt: slutspelen för våra stora elitlag i hockey, innebandy och handboll. Samtidigt har utomhussäsongen smugit igång i ridsportens tävlingskalender där jag känner ett enormt sug över att få komma ut på utomhusanläggningarna igen. Allt är planerat i min mentala kalender, allt är förberett men ingenting händer. Lagen jag skriver om har antingen stolpe-ut eller tappat formen helt och faller som bowlingkäglor. Alla är borta. Det finns helt enkelt inga matcher kvar att skriva om. Ett sportvakuum uppstår.

Samma sak sker i den andra världen. LillyBelle blir sjuk, vi får ställa in en tävling vi alla sett fram emot och och inte heller kommande vecka finns någon tävling i sikte. Det blir dubbelt vakuum. Jag är så van vid att mina två världar snurrar runt samma sol att jag inte har någon omedelbar Plan B.

Vakuumet ger mig idétorka. Snudd på skrivkramp. Dessutom lyser nyheterna med sin frånvaro och jag upplever känslan av att inte ha något att göra på ett jobb där jag normalt ligger långt framme i min planering. Detta ofrivilliga lugn skapar stress. Samma sak här hemma på gården. Det är alldeles för lugnt.

Det som till slut bryter lugnet är ett djur. Ett litet djur som plötsligt dyker upp i periferin. En mus? Det rör sig snabbt som en mus, men det är större. Ett smidigt djur. Det gömmer sig i ett hålrum under stallväggen innan det springer vidare. Jag är inte säker på exakt vad det är för djur. Hinner aldrig ta en tillräckligt närgående titt. Tio minuter senare hör jag ett skrik. Det är Malin som skriker i panik. Hon mockar burarna och huset där våra kaniner bor. Jag springer snabbt fram till den stora buren. Nu ser jag djuret igen. Jag ser också vad det är. En liten mård. En kaninmördare. Mården håller på att försöka ta sig in till kaninerna och först när jag svingar vilt med det första jag får tag i – en kvast – flyr den blixtsnabbt iväg in i skogen.

LillyBelle är livrädd, gråter okontrollerat. Vi har haft besök av en mård tidigare. Den gången kostade det Angelos kanin Stampe livet och det får aldrig ske igen. Plötsligt vaknar jag upp ur vakuumets dvala. Här finns det saker att göra. Redan vid en snabbinspektion av kaninbur och hus noterar jag att kaninernas hem inte längre är säkert. Vi flyttar dem in i barnens lekstuga, jag spikar fast ett extra foder runt dörren för att mårdsäkra alltsammans. Inga fler kaniner ska dö här, allra minst på grund av att jag inte underhållit burarna där Zlatan bor i den ena och Våfflan och Tulpanöra, den kaninunge LilleBelle valt att behålla efter den sexfaldiga tillökningen, i den andra. Jag sätter genast igång, plockar fram häftpistol, virke, skruvar och kraftiga stålnät. Energin flödar, tankeverksamheten är igång på hundra och jag sliter i ren glädje. Jag nöjer mig inte förrän varenda kvardatmillimeter är säkrad med brutal kraft. Jag låter övriga tre i familjen kritiskt slutbesiktiga och ingen har några invändningar.

Kaninerna kan flytta tillbaka. Hade jag inte varit en så pass laglydig medborgare hade jag inhandlat ett par mårdfällor, men det får bli till hösten eftersom de inte får jagas nu.

186 Häftpistol
Säkring av kaninhus pågår.
186 Lillykanin
LillyBelle har lugnat sig efter skräckupplevelsen. Nu är hennes kaniner utom fara.
186 Zlatan
Zlatan slappnar av i sin säkrade bostad.
186 Pool
Poolen är up and running. Trallen är rengjord. Rekordtidigt, tack vare en lösspringande mördare.
186 Gräsklippare
Sally inleder säsongen tidigare än någonsin.

Mårdens skrämmande intåg på gården krossar mitt vakuum fullständigt. Bryter handlingsförlamningen. Det blir början på ett race där jag, fulltankad med energi, skrubbar altanen med algtvätt som löser upp smutsen som fastnat under några hårda vintrar. Träningsvärken är enormt men njutbar. Jag fortsätter med att rensa poolen på alla löv och allt annat elände som samlats på botten. Jag rengör varje vägg från algangrepp. Skruvar ihop kopplingarna, startar pumpen och får igång maskineriet. Något jag normalt brukar göra någon vecka in i maj. Kopplar in pooldammsugaren och ägnar ett par timmar åt att suga bort missfärgande partiklar på botten.

Jag kontrollerar sedan att gräsklipparen barnen döpt till Sally fungerar. Jodå, lampan lyser grönt och när jag trycker på startknappen går hon iväg precis som hon ska.

Kedjereaktionen övergår till min andra värld: jobbet. Av bara farten sprudlar ideér och tankar på vad som jag ska göra på jobbet och tillsammans med en kollega har jag nu en artikelserie i sex delar färdigskriven som har premiär på lördag.

Och som av en händelse ska barnen tävla på söndag.

Vakuumet är borta.

Mina två världar är tillbaka.

Att hindra en mård från att bli mördare blev den tändande gnistan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden