Jag älskar rutiner.
Rutiner ger en klar bild av läget, en möjlighet att kontrollera det som sker och att vara förberedd på det som väntar.
Rutiner är lika viktiga för min själ som syre är för min kropp.
Men sedan, mitt i rutinernas sköna dags- och veckoplanering, tornar den upp sig som ett olycksbådande oväder.
Julen.
Alla rutiners ärkerival, bromspedalen för allt vardagsflyt, tiden då all verksamhet – oavsett om den är kommunal, privat eller föreningsorienterad – loggar ut och mynnar ut i ett evighetslångt ingenting.
Julen har givetvis sina rutiner, men det är rutiner som antingen framkallar stress (allt som måste hinnas med) eller är så tråkiga att klockorna stannar (städa, feja, putsa, hämta ut, trängas i köer, leta p-platser).
Som tur är för min egen del lyckades jag, efter den lika negativt rutinmässiga julbordsrelaterade viktuppgången, vara schemalagd under annandagen. Det finns nämligen vissa saker som inte tar julledigt – framför allt våra stora publikidrotter. Glad i hågen närmast sprang jag därför iväg från hemmet och tog sikte på Vida Arena där jag med stort nöje bevakade Växjö Lakers match mot Djurgården.
De positiva rutinerna var tillbaka: analysera matchen, hitta de bästa vinklarna att skriva om, finna en bra ingång till krönikan, förbereda relevanta frågor att ställa.
Men vem är jag att sitta här och klaga?
När jag ser tillbaka på 2019 är det nästan bara en enda stor tacksamhet jag känner. En enorm tacksamhet över att ha fått vara med på en underbar resa tillsammans med min familj.
Det handlar om hästar, såklart.
Om djuren som förgyller vår tillvaro med sina egna unika personligheter.
Om känslan att både se andra och sig själv utvecklas i hästarnas närvaro. Att ha hästar är, har jag nu upptäckt, att gå en pedagogiskt perfekt upplagd kurs i omtanke och ansvar.
När 2018 blev 2019 visste jag praktiskt taget ingenting om vad livet som ponnypappa innebar. Fram till dess hade jag levt ett passivt hästliv, stått vid sidlinjen och tittat på, mockat några boxar, hämtat hö men inte mycket mer.
Nu bankade mina barn ivrigt på dörren. De ville släppas in och omfamna en värld av framridningar, grundomgångar och omhoppningar. Vi kunde inte hålla dem tillbaka längre och det var med en nästan komisk nervositet vi i början av februari mitt i morgonkyla och snöfall kopplade transporten och tog sikte på Värnamo.
I baksätet en LillyBelle som aldrig tävlat.
I transporten en Tindra som aldrig tävlat.
Vi gjorde alla fel: dök upp för sent, stressade, bråkade, hann med fem minuters framridning med en vägrande Tindra och en två gånger avkastad LillyBelle, som dock heroiskt ställde sig på startlinjen först ut av alla. På vägen hem: en förstörd LillyBelle som grät under varje tillryggalagd kilometer i bilen trots att hon galant klarat grundomgången och först på näst sista hindret tvingats att utgå.
Där började det, i småländsk kyla och en hel provkarta med fel.
När jag nu stegar in i vårt lilla stall räknar jag till 15 plaketter som jag själv, efter barnens uttryckliga order om exakt placering, omsorgsfullt skruvat fast i boxdörrarna. Hur många rosetter barnen samlat ihop har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Efter alla fel, fadäser och rena missförstånd konstaterar jag belåtet att misstagen först måste komma för att man ska ha något att lära av. Det finns en anledning till att ett papper alltid är blankt innan man börjar rita på det, och att det krävs ett antal kast i papperskorgen innan det som skapas på papperet börjar se begripligt ut.
Och är det något hästarna bekräftat och understrukit för mig under året som gått är det just hur viktigt det är med rutiner. De vet vad som väntar, hur mycket mat de ska få, exakt när de ska få den, när de ska gå in, när de ska tas ut. Vet hur lång tid det tar att tränsas, sadlas ock kratsas och hur de ska uppföra sig på en ridbana (med vissa undantag).
Hästarnas rutiner blir våra rutiner, mina rutiner, och jag känner hur jag mitt i julens rutinlösa tillstånd kan finna en fristad inne i stallet. Där finns det alltid något att göra, där finns det alltid rutiner som måste utföras på exakt samma sätt varje dag. En ljudbok i öronen, en grep i handen och sedan fyra mockade boxar och fyra vattenpåfyllda kärl får mig att hitta tillbaka igen, känna hur de kreativa tankarna åter tar sin boning inne i min hjärna.
Jag är tacksam över att ha fått uppleva ett hundår fyllt av hästar.
Jag vill också rikta ett stort tack till alla er härliga läsare därute. Varje glatt tillrop värmer, ska ni veta, och ni är guld värda allihop.
Tack för att ni tog er tid, jag önskar er alla ett härligt gott nytt år och tycker som vanligt att det är väldigt roligt att ses även på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på