Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
14 juni 14:40

Ponnypappan: Ett känslosamt slut på en underbar era

Ponnypappan: Ett känslosamt slut på en underbar era
Det här är den tävlingsbild jag är mest nöjd med. LillyBelles glädje över cupsegern i Gislaved, Tangos stolta galopp med segertäcke och en publik som klappar. Jag ser bara glädje i bilden och jag älskar det.

Jag har tänkt det förr, sagt det förr och skrivit det förr.

Den som väljer att dela ett liv där närheten till djur är ett givet inslag får ett liv som bjuder på en massa extra bonuskärlek och bonusglädje. Djur har den effekten på oss. Hundar, katter, kaniner, marsvin – och så hästar, naturligtvis.

Det fascinerande, underbara, stora djuret som med oändligt tålamod fortsätter att tjäna oss människor. Ett liv med hästar, det är sannerligen ett liv med extra glädje och kärlek.

Men det jag också tänkt, sagt och skrivit förr är detta:

Den som väljer ett liv tillsammans med djur tvingas också uppleva betydligt fler sorger än vad människor utan djur tvingas gå igenom.

Med största sannolikhet överlever vi våra djur. Det sägs att när en hund fyllt tio bör den som äger hunden börja se resten som en extra bonus.  Hästar blir som tur är äldre än hundar, i många fall kan det gå två hundlivstider på en hästs livstid.

Men när det gäller hästar finns även en annan tuff och känslosam aspekt. Ibland måste de flytta till ett nytt hem. Ibland måste vi skiljas från dem och trots att de fortfarande lever känns det som att en stor del av dem inte längre finns. Barn som rider växer, barn växer ur sina hästar och vid en viss ålder får de inte rida en viss ponnystorlek längre.

297angelotango
Angelo och Tango våren 2022.
297forstakarloskarkopia
Året är 2019 och LillyBelle rider sin första Karl Oskar Cup på Östers gamla hemmaarena Värendsvallen. Redan då var Tango med oss.
297ridtur
Tango – en given favorit att ha med sig på en mysig tur i skogen.

Vi är där nu.

Den här veckan har vi tagit farväl av en av hästarna på gården. En riktig karaktär, en underbar personlighet, en ponny med den ståtligaste galopp jag sett. En extremt känslig ponny som reagerar vid minsta lilla hjälp även hos en sådan som jag, som bara leder honom ut och in i hagar och går med honom före tävlingsstarter.

Efter fem år har Tango flyttat. Bytt hem. Han står nu hos sina nya trevliga ägare i Skåne men det gör så ont att se hans tomma box. Det var med Tango det började, lite mer på riktigt. Det var då Angelo fick sin första B-ponny. De gick igenom massor tillsammans, lärde känna varandra och tog steg för steg i rätt riktning. Sedan övertogs Tango av LillyBelle, som haft minst lika roligt med honom. Av alla hästar på gården – som efter Tangos flytt är åtta till antalet – har det alltid varit Tango som varit hästen barnens tycker är roligast att rida. Det givna förstavalet att slåss om när de ridit här hemma i paddocken eller tagit en tur ut i skogen.

Som vi älskat denne engelsman med den vackra galoppen och söta huvudet. Som jag älskat att höra hans karaktäristiska gnägg när jag kommer med höpåsarna. Som jag skrattat när jag sett hans obegripligt komiska benvevande i samband med prisutdelningar. Som jag gjort mig tio år gammal i sinnet och med engelsk accent försöka prata som jag tror att Tango skulle ha pratat om han var en människa. Oj, var löjlig Tango har gjort mig.

Fem år har gått. Fem knäppa och galna år. De i särklass fem roligaste åren i vårt hästliv. Tango med sin karaktär och personlighet har alltid stått i första ledet när det handlat om att på olika sätt bjuda oss på skratt och episoder att berätta vidare.

Då gör det ont att ta farväl. Då gör det extra ont. Och jag tror dig inte om du säger att man vänjer sig vid att ta farväl av sina älskade hästar – även om de bara flyttar. I fallet Tango är det dessutom lite av slutet på en era. Angelos B-ponnytid som tävlingsryttare är redan över. LillyBelles tar slut vid nyår.

Jag saknar den redan.

Tack, älskade Tango, för allt.

Tack för alla avtryck du satt, alla minnen du skänkt och alla skratt du bjudit oss på.

Vi kommer alltid älska dig och aldrig glömma dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
Idag 12:23

Ponnypappan: GP-final och ett nytt kapitel

Ponnypappan: GP-final och ett nytt kapitel
LillyBelle med Poppis, C-ponnyn hon fått låna.

Jag börjar denna veckas text med en tillbakablick på årets regniga upplaga av Falsterbo Horse Show. Bara en sån sak som att det klassiska derbyt blev inställt skvallrar en hel del om att oturen grinade eventet i ansiktet. För vår del blev det hemfärd på fredagen, fast inte för alla. Två av oss valde att stanna kvar, eller rättare sagt: en av oss tvingade en annan av oss att stanna kvar. Ännu rättare sagt: LillyBelle tvingade mig att stanna kvar tillsammans med henne. Anledningen var lika självklar som dödsviktig: Hon hade kvalat in till Falsterbo Grand i käpphästhoppning.

Finalen gick på lördagen och enda problemet med det var att de olika meteorologinstituten utlovat allt från hemska 25 till smått katastrofala 73 millimeter regn. Mina försiktiga antaganden att käpphästfinalen nog kommer att ställas in viftades bort. Vi skulle stanna. Punkt. Eftersom den stora lastbilen med hästar var borta återstod bara en sak. Sova i personbilen. Okej, är det final får man väl offra sig, resonerade jag, och accepterade en 165 centimeter lång sovplats för min 186 centimeter långa kropp. Efter en natt med smattrande hällregn, ryggsmärtor och lätträknade sovtimmar blev det äntligen lördag. Då hälsade ett antal nybildade vattendrag alla besökare välkomna till Falsterbo Horse Show. Snart fick vi besked om att käpphästfinalen faktiskt inte skulle ställas in, men däremot flyttas från klockan 13 till klockan 15. Med paraplyerna som våra bästa vänner var det sedan bara att vänta i vätan och se vad som hände.

Klockan 15 hände det. Jag, som trott att en käpphästfinal skulle locka sisådär 40-50 personer, blev svårt förvånad vid upptäckten att Falsterbobanans samtliga läktarsektioner var tämligen välbefolkade. De sex (eller om de var sju) finalisterna radade upp sig i det fortsatt kraftiga regnet och speakern Albin Bolin greppade micken. Alla var snabba, flera halkade men ingen var snabbare än LillyBelle, som också lyckades hålla sig på benen med Korven, som hon mycket tveksamt döpt sin käpphäst till. Seger i käpphäst-GP:n blev en härlig slutpunkt efter besvikelsen i Pony Equitation-tävlingarna. Det var två blöta, nöjda och glada passagerare som sedan rullade de 23 milen hem till Småland.

302 Käpphästgp
En blöt men härlig slutpunkt på Falsterboveckan: LillyBelle vann GP-finalen för käpphästar med Korven (ej i bild).

Nu är det ny vecka. Det är en ny tävling på gång och man kan lugnt säga att det är nya förutsättningar som gäller. Vägarna i denna underbara sport är som bekant outgrundliga, där möjligheter och chanser kan dyka upp när man minst anar det. En sådan möjlighet dök upp mitt under Falsterboveckan när Malin fick ett oväntat samtal. Samtalet kom från en person som aviserat att hon ville låna ut sin C-ponny till en ung ryttare. LillyBelle, via Malin, var en av dem som svarade på annonsen och sedan var känslan densamma som under en klassisk spelreklam: Plötsligt händer det.

I onsdags var Malin och LillyBelle tillbaka i Skåne, för att hämta den fina C-ponnyn som LillyBelle initialt döpt till Poppis. Sedan dess har ryttaren och Poppis bekantat sig med varandra och redan i dag, i Aneby, ska de mjukstarta som tävlingsekipage på låg hinderhöjd. Det blir början på ett nytt spännande kapitel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
13 juli 14:34

Ponnypappan: Dags för warm up i Göteborg

Ponnypappan: Dags för warm up i Göteborg
Den klassiska entrén till Falsterbo Horse Show.

Det var ju inte så farligt.

Inte farligt alls.

Pulsen nästan normal, inte en tanke på att ringa psykakuten, inget blodtrycksfall, ingenting.

Alla mina farhågor jag bunkrat upp inför årets, för vår del, unika Falsterbo Horse Show kom rejält på skam – och det är jag väldigt tacksam över.

Ni minns kanske hur jag ojade mig när LillyBelle kvalat in till LeMieux Pony Equitation. Hur jag jämförde med Sverigeponny-skräcken när Angelo red i Scandinavium i vintras och undrade om och hur jag överhuvud taget skulle klara av att se mitt barn tävla i självaste Ridsport-Mecka.

301 Ankomst
Vi anländer till Falsterbo.

Som sagt.

Det var plättlätt.

Inga problem.

Med förvånansvärt lugn stod jag med kameran i stadig hand och fotade båda rundorna; med Hasse i kategori B och Rosie i kategori C.

Om det gick bra?

Ja, för mig gick jättebra, precis som jag beskrivit ovan.

301 Lilly Hasse 1
LillyBelle och Hasse hade två bommar ner.

Rent sportsligt?

Där gick det inte alls bra. Det gick rent ut sagt dåligt för LillyBelle och hennes medkämpar. I första klassen två bommar ner, två poängavdrag och en totalpoäng på blygsamma 21,5. Det betydde en åttondeplats av tio startande.

Med Rosie i kategori C tog det slut redan på tredje hindret. Då noterades stopp nummer två och det blev en jumboplats för ekipaget, som inte ens hann bli bedömt av domarna.

301 Lilly Rosie
Här tar Falsterboäventyret slut för LillyBelle och Rosie.

Surt, såklart. Det är alltid surt att inte få till det. Men besvikelsen rann över LillyBelle fortare än jag trott. Bara någon kvart efter uttåget var det glömt – och Falsterbo är inte direkt platsen för den långtidsdeppiga människan.

Men jag återvänder till equitation-tävlingen och min märkliga brist på SOS Alarm-liknande nervositet. Var kom lugnet ifrån? Hur kunde jag ens stå där och fotografera och samtidigt darra så lite att autofokuset i kamerahuset fungerade?

Detta kräver en analys och min analys är enkel.

301 Kvällstur
En mysig kvällstur med hästarna.

Den består egentligen bara av två engelska ord.

Warm up.

Eller på svenska: uppvärmning.

På onsdagens förmiddag fanns den punkt i Falsterbo Horse Shows digra schema som åtminstone löste upp alla mina inre ångestknutar. Då var det warm up för samtliga unga equitation-ryttare. Bedömning A där clear round ger en rosett. Tävling men ändå träning, en chans att bekanta sig med allt det stora i den nya miljön. Ett test i icke-skarpt läge. Ärligt talat tycker jag att det borde finnas en regel i tävlingsreglementet som stipulerar en warm up i barnklasser som föregåtts av riksomfattande kval, för att ta bort den värsta nervositeten. Det är min övertygelse att ALLA tjänar på det och att ALLA mår bättre av det.

301 Lilly Med Hästar
LillyBelle med Hasse och Rosie.

Japp, jag riktar udden mot Sverigeponnyn. Jag har hyllat den i dessa spalter tidigare som tävlingen där alla är vinnare eftersom hela konceptet bygger på välridning, på att barn ska tänka på HUR de rider för att både de själva och inte minst deras hästar ska tjäna på det. Sverigeponnyn fyller, precis som Falsterbos equitation, alla dessa funktioner och syften, men Göteborg saknar en viktig beståndsdel för att även kunna sätta dit ett körsbär på toppen av bakelsen.

En warm up.

Det är dags nu. Jag menar, Sverigeponnyns schema är extremt välplanerat och extremt väl tilltaget. Ryttarteamen blir en familj som gör allt tillsammans under nästan en hel vecka – och istället för ett enda litet träningspass före allt-eller-inget-semifinalen borde det läggas in ett tävlingsmoment som ger ryttarna chansen att förbereda sig och skaka av sig nervositeten. Då skulle man ta bort worst case-scenariot att ryttare som tränat i månader för att uppleva sin dröm får sin dröm krossad efter tio sekunder i den nervdallrande semifinalen.

Kom igen nu, Göteborg.

Värm upp med en warm up, tack.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 juli 09:37

Ponnypappan: Tack, Stadion – jag älskar dig

Ponnypappan: Tack, Stadion – jag älskar dig
Alla älskar Stadion.

Jag brukar sällan titta bakåt. Jag kan visserligen tycka att vissa saker var bättre förr men att titta tillbaka har aldrig fört mig framåt. Jag är, på det stora hela, en person som alltid gillat och välkomnat förändring, som konstaterat att tidens tand till sist tar ut sin rätt och att det gamla måste ge plats för någonting nytt.

Detta gäller inte minst mitt jobb. När jag började skriva och få betalt för det för drygt 30 år sedan var jag frilans. Då var det telefaxen som regerade, om man hade turen att ha tillgång till en okrånglande fax. Annars fick man ringa och läsa in sin maskin- eller ordbehandlingsskrivna text till en inskrivare som i stressen nästan aldrig lyckades skriva rätt. För varje framsteg som skett sedan dess fram till dagens extremt bekväma sätt att jobba har jag gjort vågen inombords, medan vissa andra och numera sedan länge pensionerade kollegor inte kunnat dölja sin rädsla för förändring utan klagat högljutt inför varje ny teknisk innovation som presenterats.

Jag har resonerat på exakt samma sätt när det gäller arenor – arbetsplatserna för en sportjournalist ute på fältet. Som jag frusit i svinkalla ishallar, som jag plågats av kommunala lågbudgetanläggningar för idrott, som jag havererat av oinspiration över att tvingas se på bandy utomhus i antingen hällregn eller rysskyla.

Aldrig har jag omfamnat någonting mer än den idrottsliga byggboom som startade åren före millennieskiftet. Nya arenor växte som svampar ut jorden, vädersäkrade och utrustade med värme. Plötsligt stod de där som stolta inbjudande landmärken och gav städer identitet. Många arenor har rivits och ersatts av nya och jag har gjort en fet tumme för samtliga projekt.

Samtidigt finns det än i dag flera gamla skorvar till arenor som överlevt sig själva. Hovet i Stockholm är det tydligaste exemplet. Här finns inget liv kvar, ingen kärlek till besökaren, bara minnen från idrottens forntid. Detta sorgebarn till arena har debatterats flitigt i decennier och det har sagts så många gånger nu att Hovet ska rivas att jag slutat tro på det. Jag kan bara hoppas.

Motsvarigheten på den motsatta kusten är Sveriges största konservburk Scandinavium. Ja, jag vet. Som arena för Gothenburg Horse Show håller den, men den är samtidigt hopplöst omodern för i princip allt annat (framför allt hockey som spelas där åtta månader om året) och tydligen omöjlig att renovera på ett bra sätt om inte notan ska landa på fantasisummor. Detta har i åtminstone tio års tid gett 031-politikerna gråa hår och hur Göteborg ska möta framtiden utan en ny och modern eventarena är en knäckfråga som engagerar en hel stad.

Men alla gamla arenor är inte dåliga. Som tur är finns det undantag. Och i helgen hade jag förmånen att besöka det största och mest underbara undantaget.

Stockholms Olympiastadion.

Stockholms stadion.

Eller bara Stadion.

300 Ellen
Ellen Hammarström älskar Stadion.

Välj vilket namn du vill. Upplevelsen är ändå densamma: ren magi.

Jag älskar Stockholms stadion. Älskar den nationalromantiska stilen. Älskar det mörka dekorteglet som ringar in det jag anser vara det skönaste byggnadsverket som uppförts i det här landet. Den står i underbar kontrast till alla de surrealistiska eller sovjetgråa byggnadsverk som ritas av dagens lekskoleungar till arkitekter.

Trots att Stockholms stadion är 112 år gammal blir den aldrig omodern. Trots att den är så gammal blir den bara vackrare med åren. Trots att den är den äldsta olympiska arenan i världen som ännu är i bruk vore det en dröm med ännu ett OS på stadion.

300 Hve
Henrik von Eckermann älskar Stadion.

Stadion lockar.

Kallar på oss.

Vill att vi känner, upplever, erfar och njuter av vad den har att ge.

Ärligt talat: Den arena kan omöjligt finnas som passar bättre för ridsport än Stockholms stadion.

300 Publik
Publiken älskar Stadion.

Jag har tidigare bara bevakat friidrott och fotboll där men efter den här helgen vet jag vilken himlastormande upplevelse det är att bli ett med arenan samtidigt som banhoppning i världsklass pågår på innerplan.

Alla ryttare jag pratade med, från Ellen Hammarström till Henrik von Eckermann, var lyriska över att få tävla just på Stadion – och jag märkte att de menade det. Jag har annars fått känslan av att Global Champions Tour i Stockholm inte riktigt lockar det stora intresset, vare sig på läktarna, framför teveapparaterna eller i spalterna.

300 Wilma
Wilma Hellström älskar Stadion.

Nu när jag varit där vet jag.

Ryttarna älskar Stadion.

Publiken charmas av Stadion.

Och om GCT-ledningen ens skulle tänka tanken att flytta deltävlingen i Stockholm till en annan plats ska de få med mig att göra.

Tack, Stadion – jag älskar dig. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
28 juni 12:03

Ponnypappan: De kapade bergets sommarlov

Ponnypappan: De kapade bergets sommarlov
Jag och Angelo firade min semester genom att gå på fotboll. Foto: Privat

Alla är bra på något. Alla har vi någon form av talang. Henrik von Eckermann är exempelvis bra på att vara bäst i världen på banhoppning, Armand Duplantis är övermänskligt bra på att hoppa stav och Isabelle Haak vågar jag påstå är världens kanske bästa volleybollspelare.

Själv är jag väldigt bra på att bygga berg.

Där är jag, om jag får komma med lite blygsamt skryt, en extrem talang.

Mitt nuvarande byggprojekt har pågått under många års tid, där jag först lagt en stabil grund och därefter, i omgångar, byggt etapp efter etapp och fått berget så högt att min nye chef till slut fick syn på det.

Han gillade inte det han såg.

Chefen gillade inte mitt berg.

I vintras ställde han sig vid bergets fot, tittade upp på mig, pekade finger och sa med barsk stämma: ”Det är för högt. Du måste börja kapa det. Nu! Och det är en order!”

När chefen tar till den typen av brösttoner är det bara att lyda. Och nu, när jag skriver dessa rader, har jag satt igång med att krympa det enorma berg jag byggt upp. Nej, min talang ligger inte i att bygga fysiska berg, om någon trodde det. Det enorma berg jag lyckats bygga består av osynliga semestertimmar och kompledigheter som skickligt arbetats upp under många år. Vid tiden för min chefs barska order räknade ut att jag, rent teoretiskt, skulle kunna plocka ut nästan sex månaders ledighet genom att kvittera ut alla timmar som finns på mitt komp- och semestersaldo.

Därför sitter jag nu här och känner mig som en skolpojke som precis gått på sommarlov. Det här är första veckan av totalt sex veckor som jag ska vara semesterledig. 

SEX veckor.

Chefen har dessutom antytt att det går alldeles utmärkt att ansöka om ännu mer ledighet och med tanke på att det kommer en höst med ett gäng tävlingar och meetings är det troligt att jag får honom på ännu bättre humör.

Senast jag var ledig under en så lång sammanhängande tid som sex veckor var för övrigt 1999.

Anledningen var densamma som nu; min dåvarande chef hytte med näven, jag lydde, kapade bergstoppar och gick på sommarlov.

Sex veckor ger, känner jag, en extra frihetskänsla. Tre veckor går så snabbt att man börjar räkna ner dagarna redan under andra veckan. Även fyra veckor går rasande fort. Men sex veckor – det är mäktigt långt. En ny nivå. 

Jag firade den direkt på måndagen med att göra saker tillsammans med mina barn. Först åkte jag och LillyBelle iväg för att finslipa inför Falsterbo under ledning av supertränaren Ann Liwing. Det blev dessutom en väldigt bra träning där både LillyBelle och Hasse fick mycket beröm för sitt samspel. Det känns lovande inför det stora som fjärilar-i-magen-snart väntar i form av Falsterbo Pony Equitation.

Screenshot
LillyBelle och Hasse finslipar inför Falsterbo. Foto: Privat
Screenshot
Ann Liwing studerar LillyBelle och Hasse. Foto: Privat

Väl hemma efter träningen bytte jag lastbil mot personbil och LillyBelle mot Angelo. När sedan den utlovade värmeböljan drog in framåt kvällen bänkade vi oss på Visma Arena för att se Östers IF möta Helsingborg i Superettan

299 Jag Och Angelo
Jag och Angelo firade min semester genom att gå på fotboll. Foto: Privat

För mig kändes det underbart ”semestrigt” att få GÅ på sport. Det gör jag nästan aldrig. Jag SER en massa sport, men då har jag betalt för det, sitter tyst och sammanbiten på en pressläktare, analyserar spelet och letar efter intervjuoffer och vilka vinklar jag ska skriva efteråt.

Att GÅ på fotboll hinner jag i princip aldrig men nu unnade jag mig det, i den kapade bergstoppens heliga namn. Bara känslan av att få klicka in på en app, välja vilka platser vi ska ha, betala och minuten senare få biljetterna mejlade är svårslagen.

Och vilken match vi fick se! Med facit i hand undrar jag om det ens var en match eller om det var en ren kärleksförklaring till fotboll från Östers sida. Så såg det ut. Det var propagandafotboll. Vi njöt, vi åt och drack, vi klappade och tjoade och fick se Öster göra potatismos av Helsingborg efter utklassningssiffrorna 4–0 – som ärligt talat kunde ha varit 7–0.

299 Öster
Österlaget tackar sina supportrar efter 4–0-segern. Foto: Privat

Supersemestern rullar vidare men helt borta från mitt älskade tangentbord är jag ändå inte, som ni märker. Den här bloggen ska underhållas varje vecka oavsett tid på året och i helgen har jag förmånen att bevaka mitt första GCT på Stadion. Hoppas att vi ses där!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
21 juni 11:26

Ponnypappan om en historisk helg i Växjö

Ponnypappan om en historisk helg i Växjö
Heja Sverige!

Har ni någonsin lämnat ert hem, satt er i bilen och efter fem minuters körning parkerat vid en internationell hopptävling?

Det har jag gjort.

Nu har jag gjort det.

Det var dessutom med en väldigt spänd förväntan i kroppen jag klev ur bilen och sedan tog sikte på min hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb.

Baltic Cup i fyra dagar stod på schemat och redan vid första anblick var det lite nypa mig i armen-varning för min del.

En internationell hopptävling i Växjö – för första gången någonsin. Dessutom den enda i Sverige för ponnyer under 2024.

Ja, då är det faktiskt lite nypa-läge i armen.

298danska
Danskt i startlistorna. Det gillar vi.
298fredrik
Den outtröttlige Fredrik Sager får symbolisera den kärna av extremt hårt arbetande funktionärer och tävlingsledare som gör tävlingar av Baltic Cup:s storlek möjliga i lilla Växjö.
298funktionarer
Utan funktionärer är vi ingenting.

VFK har under den senaste sju-åttaårsperioden gått från att vara en ganska perifer förening till att bli en uttalad och mycket aktiv tävlingsklubb. Redan i normalfallet har vi väldigt många tävlingsdagar på ett år och de senaste åren har en kärna av extremt hårt arbetande människor sett till att gästande ryttare med familjer ofta uttrycker att de är väldigt nöjda med arrangemangen. Jag ingår inte i den kärnan, ska jag erkänna direkt, men jag ställer gärna upp som funktionär när det behövs.

Nu var det Baltic Cup.

Internationellt.

The next level.

FEI-delegater på plats med kritiska granskande ögon. Ryttare från Danmark och Norge i startlistorna. Maxade hinder. En nederländsk banbyggare. Tre nationsflaggor som vajade stolt i vinden från varsin stång och nationalsånger som spelades i samband med prisutdelningar. Utöver det ett antal rutiner och bestämmelser som avviker en aning från det nationella regelverken för tävling.

Kort sagt: Jag var lite nervös. Som medlem i arrangerande klubb känner man liksom ett ansvar för att tävlingarna ska flyta på och om de inte gör det kryper gärna en sorts psykologisk skam fram i medvetandet. För visst önskar vi att just våra tävlingar ska vara särskilt omtyckta av både gästande ryttare och de medföljande i familjeteamen?

298gladhast
Till och med hästarna drog på smilbanden under Baltic Cup.
298hopp
För första gången byggdes banorna på VFK av en nederländsk banbyggare.

Jag vet själv hur kritisk man kan vara vid besök på andra tävlingsarenor. Men jag vet också att ett trevligt bemötande, service-minded personal och ett schema som håller tiden någorlunda gör att minus blir plus, att fördelarna snabbt väger mycket tyngre än nackdelarna. Det var det jag hoppades på i Baltic Cup. Tänkte att det görs kanske lite missar här och där men att det övertrumfas av funktionärernas glädje och deras förmåga att snabbt lösa problem.

Med facit i hand var oron obefogad. Tävlingarna flöt på precis som vanligt, tidsschemat hölls och inga incidenter inträffade förutom en ambulanstransport för en ryttare som ramlat av men som, skönt nog, inte visade sig vara allvarligt skadad. Min egen blygsamma insats som funktionär gällde att ansvara för logistiken under den avslutande söndagen, då alla skulle hem och alla ville ställa sin lastbil eller transport så nära stallarna det bara var möjligt. Det var lite meckigt till en början men efter att jag fått några tips från en FEI-steward lyckades jag lösa det utan väcka någons vrede, trots att de i vissa fall fick gå några meter mer än vad de hoppats på när de packade in grejerna i transporterna.

298 Publik
Publiken trivdes på Växjöortens Fältrittklubb.

När jag är funktionär passar jag alltid på att genomföra en egen undersökning. Jag frågar alla gäster jag kommer i kontakt med vad de tycker om tävlingarna. Jag frågar dem också alltid om det är någonting de tycker att vi bör förbättra, vad vi kan göra bättre till nästa gång, om de har någon konstruktiv kritik att komma med och så vidare. Jag kan stolt meddela att min genomförda undersökning innehöll så gott som hundra procent nöjda gäster. Den enda konstruktiva kritiken jag fick var när någon påpekade att det, från speakerhåll, brukar vara lite mer action vid prisutdelningar och ärevarv under internationella tävlingar och att fler borde sjunga och agera mer högtidligt när nationalsångerna spelas. Jag passade även på att fråga FEI-stewardsen hur de upplevt tävlingarna. Svaret i samtliga fall var att det fungerat helt klanderfritt. Min inledande nervositet byttes successivt ut mot en lagom stor dos stolthet.

VFK klarade det.

VFK skrev historia.

Den första Baltic Cup-veckan i Växjö kan förhoppningsvis bli ett årligen återkommande arrangemang – och för det vill jag utbringa en midsommarskål!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
7 juni 14:51

Ponnypappan: Douglas, rättssäkerhet och rättigheter

Ponnypappan: Douglas, rättssäkerhet och rättigheter
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: IStock/Alexandrum79

Jag ögnar igenom resultaten i Mantorp Horse Show och noterar att ett namn sticker ut i listorna.

Douglas Lindelöw tävlar igen.

Jag noterar också att det gått bra för honom. Förutom en uteslutning har han slutat på plats 3, 2 och 3 i de tre övriga klasserna han deltagit i.

Jag antar att hans närvaro är en naturlig följd av ett av veckans två mest uppmärksammade beslut i Ridsportsverige. Nämligen det färska åklagarbeslutet att lägga ner förundersökningen mot Lindelöw gällande djurplågeri. Jag är säker på att du som läser det här känner till hela bakgrunden och en resumé känns därför omotiverad. Jag tror däremot att vi alla var lika upprörda när vi tog del av anklagelserna i vintras.

Det andra uppmärksammade beslutet i Ridsportsverige kom strax efter nyheten om den nedlagda förundersökningen. Svenska Ridsportförbundet, som gjorde polisanmälan, meddelade då att Lindelöw, trots att brott inte kunnat styrkas, alltjämt inte är välkommen att representera Sverige i något landslag framöver.

Detta har givetvis lett till reaktioner ute i den sociala mediedomstolen. Efter att ha gjort en sökning på Facebook och Instagram kan jag fastslå att det inte i närheten av samma magnitud som i fallet Helgstrand eller när själva Lindelöw-bomben exploderade efter Aftonbladets intervju med ett antal anonyma personer. Jag noterar att åsikterna till viss del går isär. Vissa ställer sig frågande till hur förbundet kan stänga av en friad ryttare från landslaget medan andra ondgör sig över att utredningen mot Lindelöw lagts ner.

När den här typen av mediabomber exploderar är det viktigt att skilja mellan äpplen och päron. Eftersom den här bomben även – det är ganska ovanligt – också blivit polissak är det ännu viktigare att fokusera på speciellt två ord.

Rättssäkerhet är det ena ordet.

Rättigheter är det andra.

Rättssäkerhet är något av det viktigaste vi har i en fungerande demokrati, ett grundfundament. Utan den kan du, jag eller vem som helst dömas godtyckligt, utan rättegång eller i en skenrättegång. Sverige har en rättssäkerhet som rankas bland topp fyra bland världens alla länder. I en totalitär stat kan vem som helst dömas, även för påhittade brott, utan en rättvis rättegång. I en fungerande rättsstat är däremot godtycke förbjudet och beslut fattas på fakta och inte på känslor. Det är så vårt system fungerar.

För att citera definitionen av ordet rättssäkerhet från Åklagarmyndighetens hemsida: ”Den enskilda medborgaren har ett skydd för godtyckliga ingrepp från samhället självt, t.ex. att inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning, att inte dömas utan att det finns stöd i lag för det och att alla medborgare oavsett samhällsställning eller ursprung bedöms på ett likartat sätt.”

Alltså blev det en logisk utgång i förundersökningen mot Douglas Lindelöw. Det fanns inte stöd i lagen för ett åtal.

”Det handlar om misstankar som låg ganska långt bak i tiden. Den bevisningen som fanns var inte tillräckligt stark” motiverar åklagaren Peter Erlandsson för SVT.

Om detta får var och en tycka vad den vill, men fakta i målet är att bevisningen inte räcker till. Då kan inget annat beslut fattas utan att sätta rättssäkerheten ur spel.

Så till det andra ordet: rättigheter.

Gör Svenska Ridsportförbundet fel som inte häver avstängningen av Lindelöw när förundersökningen inte ens lett fram till åtal utan lagts ner? Bryter förbundet rentav mot lagen med detta förbud?

Den första frågan är en åsiktsfråga och det är upp till var och en av tycka vad den vill.

Den andra frågan har däremot ett svar: Nej, förbundet bryter inte mot vare sig lagar eller regler genom att förlänga förbudet.

Det är nämligen ingen rättighet att ingå i ett landslag på samma sätt som det heller inte är en skyldighet att ställa upp i ett landslag när man blir kallad. Det är till exempel inte olagligt att som svensk idrottare spela för ett ryskt klubblag, men ingen som gör det är välkommen att spela i det blågula landslaget. I hockeyn räknas alla svenska spelare som efter krigsutbrottet i februari 2022 spelat i ryska KHL till exempel som icke önskvärda, oavsett om de spelar i ett annat land i dag.

Och bara för att en förundersökning lagts ner innebär det inte – i det här fallet – att du uppträtt som det föredöme en landslagsmedlem förväntas göra. Ungefär på det sättet tror jag att Svenska Ridsportförbundet resonerade när de fattade sitt beslut. Rättssäkerhet är någonting som aldrig får rubbas, något du alltid ska kunna lita på. Rättigheter är någonting helt annat. Du kan förtjäna dem och du kan mista dem, även om du inte begått något brott i lagens mening. Det är vad som hänt Douglas Lindelöw.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
31 maj 11:12

Ponnypappan: Vad ska #mr100procent göra nu?

Ponnypappan: Vad ska #mr100procent göra nu?
Segerfirande i boxen.

Jag sitter på en röd tygsoffa och väntar på ett intervjuoffer. Platsen är Visma Arena i Växjö. Jag har precis bevakat en match mellan Östers IF, laget jag bevakar, och Landskrona i fotbollens Superetta.

Då kommer Vito fram.

Vito är sportchef i Öster, en man med pondus som inte sällan kritiserar media och knappast är känd för att älska vårt skrå. När Vito får syn på mig spricker han upp i ett leende, stegar fram till mig och sträcker ut en stor högernäve.

Jag skakar den, Vito fortsätter le och säger:

– Tack! Du måste komma hit oftare.

Jag fortsätter att vänta på mitt intervjuoffer, som för övrigt heter Adam Bergmark Wiberg och är anfallare i Öster. Men Adam dröjer. Jag ser honom inte när jag blickar in i den nästan 50 meter långa spelarkorridoren. Istället får jag syn på Jens. Eller rättare sagt: Jens får syn på mig. Jens är klubbdirektör i Öster och även han spricker upp i ett leende. Det är jag inte förvånad över. Till skillnad mot den bistrare Vito är Jens nästan alltid på gott humör. Nu är dock hans leende nästan överdrivet stort och säljigt. Jens tar sikte på mig, ökar takten. Precis som Vito sträcker han fram sin högra hand, skakar min motsvarande och säger, också precis som Vito:

– Tack!

Jag ler tillbaka och säger:

– Varsågod, det var så lite så.

Att en sportchef och en klubbchef i en elitklubb kommer fram och uttryckligen tackar en journalist så varmt och innerligt som i dessa båda fall tillhör sannerligen inte vanligheterna. Ska sanningen fram är det, mig veterligen, de enskilt första gångerna det händer mig.

Men jag är samtidigt inte det minsta förvånad över det ovanliga som nyss inträffat.

Varför jag inte är det?

Jo, jag vet nämligen exakt vad deras tacksamhet beror på. Jag har nämligen upptäckt att jag för en närmast oförklarlig tur med mig när jag besöker den här arenan. De senaste åren kan jag nästan bara minnas att jag sett Öster vinna när jag själv varit på plats. Min första Östermatch för året slutade som den brukar, med Österseger. Och vad händer efter tre raka Östermatcher utan seger där en av de gemensamma nämnarna är att jag inte bevakat någon av dem? Jo, jag råkar ha kvällstjänstgöring, matchen faller på mig och Öster vinner igen.

295mmr100procent
Ja, vad tycker ni att #mr100procent ska göra nu?

På skämt har jag gjort en liten grej av det genom att skriva små inlägg på X där jag avslutat med att hashtagga mig som #mr100procent. Jag ska inte säga att inläggen blivit virala, men de har setts och lajkats av en hel del, inklusive Jens.

Eftersom jag vet hur extremt vidskepliga idrottspersoner, tränare och ledare är kan jag faktiskt förstå deras skrockfulla glädje över att jag är på plats. Speciellt som Öster precis vänt ett hotande 0–1-underläge till 2–1-seger mot självaste serieledaren.

Men tro inte att jag dömer Vito och Jens för det. Jag har inte bara full förståelse för deras agerande utan vet att jag reagerat på exakt samma sätt om jag varit i deras situation. Jag är nämligen extremt skrockfull själv. När jag spelade tennis på elitnivå hade jag exakta rutiner och ritualer som aldrig fick rubbas. Jag spelade i en speciell tur-piketröja, sjöng samma sång inom mig under hela matchen för att dels ladda mentalt, dels ha full tillit till att melodin skulle leda mig till seger. Ett tag förbjöd jag till och med min pappa att kolla på matcherna, eftersom jag visste att han förde otur med sig.

Nu befinner jag mig i samma sits som Vito och Jens, fast det handlar om någonting annat än fotboll. Det är barnens ridning det handlar om. Som jag berättat här flertalet gånger hinner jag av praktiska skäl sällan följa med på större tävlingar och meetings numera. Antingen jobbar jag eller måste jag, i händelse av att vi inte lyckats lösa hästvaktsfrågan, vara den som stannar hemma och ser till resterande djur på gården.

295ponyequitation
LillyBelle och Hasse seglar över hindren, tar förstaplatsen och kvalar in till Falsterbo. Jag ser det på en datorskärm och tur är väl det. Foto: Pernilla Hägg

Och vet ni. Jag skönjer ett tydligt mönster, som går väldigt långt tillbaka. När Angelo kvalade till Elmia 2021 befann jag mig hemma i Växjö. När han kvalade in till Sverigeponnyn i höstas var jag hemma. Och när LillyBelle kvalade in till Falsterbo Pony Equitation med Rosie tidigare i vår – ja, då hade jag också stalltjänst här i Växjö.

Helgen som gick åkte övriga familjen iväg till Mantorp Pony Show för ett fyradagarsmeeting. Jag stannade hemma av dubbla skäl. Jag jobbade på Smålandsposten samtidigt som jag skötte gård, djur och annat. Och kanske stannade jag hemma av ett tredje skäl också.

För vad händer under lördagen, tror ni? Jo, LillyBelle anmäler sig i sista stund till ett nytt Falsterbokval. Denna gång med B-ponnyn Hasse, som är snabb och hoppglad men knappast en ponny jag förknippar med stil, finess och inverkan. Lätt chockad noterar jag sedan, via livesändningen från Mantorp, hur Hasse lyder minsta hjälp från LillyBelle och konsekvent och med för honom osedvanlig elegans genomför varje moment på ett obegripligt bra sätt. Poängen som dyker upp är 24,7, de går upp i topp och behåller ledningen ända tills det 26:e och sista ekipaget fått sina poäng.

Nu får LillyBelle åka med inte bara en utan två hästar till samma tävling under Falsterboveckan.

Allt ovanstående ger mig givetvis huvudbry, som ni säkert förstår.

Jag ser ju gärna att Öster äntligen, efter elva år av ökenvandring, tar steget upp i Allsvenskan och gör hela Växjö lite gladare. Men då måste jag kanske se till att finnas på plats varje gång laget spelar eftersom jag är #mr100procent.

Jag ser ju också gärna att det går bra för LillyBelle i Falsterbo och skulle vara överlycklig om hon red nöjd från banan. Men där är jag ju #mr100procent när jag är hemma.

Trots att vi redan löst hästvakt till Falsterboveckan: Vågar jag verkligen åka dit?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
24 maj 15:12

Ponnypappan: Komik och allvar är hästlivets gång

Ponnypappan: Komik och allvar är hästlivets gång
En röd bil utanför ett stall. Illavarslande.

Bor man på en hästgård, oavsett hur stor eller liten den är, kan man vara säker på en sak. Det händer alltid något. Oväntade saker, bra som dåliga, roliga som tråkiga, triviala som allvarliga. Vi har nio hästar hemma på vår lilla gård just nu, där alla nio lever sitt eget liv, var och en med sin speciella personlighet och sitt speciella behov.

Vissa är hungrigare än andra, vissa är mer sociala än andra. Någon häst är lättskrämd, en annan fullkomligt obrydd oavsett vad som sker runt den. Det gör att grytan alltid hålls kokande. Alltid är det något som händer och det är en stor del av tjusningen med att ha häst. Speciellt för mig, tror jag, som inte rider.

Den här veckan har det som vanligt hänt saker som adderat lite dramatik till vardagen. Det räckte med att vi glömde slå på elaggregatet för att de rymningsbenägna mumintrollen TW och Peggy skulle se chansen, smita under staketet och ta plats i grannhagen, där en del av frukosten lämnats kvar på ett inbjudande sätt. Det blir ett störningsmoment men det är ändå någonting som tillhör vardagen och som åtgärdas på ett par effektiva ögonblick.

Ett rent komiskt inslag bjöd Hilda, Hasse och Rosie på när de plötsligt och helt utan förvarning började skena runt i hagen, som om djävulen själv kommit på besök. I själva verket var det en liten kanin som skuttade runt mellan träd, sten och buskar och av oklar anledning fick dem att tro att undergången var nära. Det är den här typen av händelser som duger bra att prata om och skratta åt vid middagsbordet när dagen summeras. Små vardagshändelser som förgyller och intensifierar livet med hästar.

Sedan finns motsatsen. Saker som gör dig orolig, allvarlig och rädd. En sådan händelse har också inträffat under den gångna veckan. Jag märker det en tidig morgon när jag ska ge hästarna frukost. Erika, den matgladaste av alla och som alltid visar med störst tydlighet att hon är hungrig, syns först inte till. När jag sedan tittar in i hennes box ser jag att hon ligger ner. Erika ligger i princip aldrig ner, något är fel och jag slår larm till Malin direkt. Vi misstänker kolik, lyssnar på magen, hör att det låter någorlunda som det ska. Samtidigt: det ligger bara en enda bajshög i boxen och det är ingenting att fundera över. Vi ringer veterinär som föredömligt snabbt är på plats. Vi är sedan eniga om att det handlar om någon form av kolik.

Kolik. Ordet ger mig kalla kårar. Vid ett enda tillfälle har jag upplevt det. Det var när TW hittades med svåra plågor ute i hagen och vi fruktade det värsta under ett helvetiskt dygn innan systemet äntligen kom igång och hon repade sig.

294 Erika
Erika – nöjd, glad, hungrig och belåten igen.

Den här gången gäller samma sak som då. Ut och gå med Erika med jämna mellanrum, hålla henne under ständig uppsikt, upprepa upprepa upprepa. Erika har ont i magen men jag hinner ändå notera att hon beter sig på ett annat sätt än vad TW gjorde när hon var dålig. Jag tolkar det som att det är en lindrigare kolik än TW:s och jag får rätt. Erika äter glatt och villigt av den mat vi ordinerats att ge henne, vilket jag minns att TW var ointresserad av, och framåt eftermiddagen har hon fått ur sig sin andra bajshög. Ett gott tecken som snart följs av fler – och sedan är allt som vanligt igen.

Små saker, stora saker,  både komiska och allvarliga.

Alltid händer det något och varje dag som, likt denna, slutar lyckligt är en bra dag i hästlivet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
17 maj 10:05

Ponnypappan: Vardagens viktiga stjärnglans

Ponnypappan: Vardagens viktiga stjärnglans
Linda Heed i Växjö. Det gillade vi.

Hotbild mot ett dressyr-SM, vars säkerhetsläge mer kom att likna ett hockeyderby med bedömd medelhög risknivå. Trots Helgstrand, trots andra avslöjanden och trots en debatt som mer antar formerna av ett tangentknattrande gerillakrig är det utan tvekan veckans ögonbrynshöjare att ett SM till häst omfattas av en hotbild. Jag vet inte om jag ska skratta (eftersom det känns så oerhört absurt) eller gråta (nej, tårar är det inte värt) men jag vet vad jag ska göra nu.

Jag lämnar det här – utan några ytterligare åsikter än så.

Jag lyfter helt enkelt på hatten, går vidare och hoppas att hotet bara var ett missförstånd eller en busringning.

Vädret är så varmt och vackert och sommaren som plötsligt råder så efterlängtad att jag inte tänker ägna ett enda ord till åt någonting negativt i den här texten. Bara en sån sak som att ha fått vara på hemmatävling igen känns befriande härligt. På programmet stod Växjö Spring Show – i fjol inställd på grund av abortvirusutbrott, i år tillbaka som genrep inför det som väntar i Växjö nästa månad: Baltic Cup med, om jag hörde rätt, en bra bit över 300 uppstallade hästar. Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

293lillyochhasse
LillyBelle och Hasse med prisspannen efter andraplatsen i Lätt A.

Det blev en härlig tävlingshelg där barnen gjorde ett par, tre starter var, där det syns att LillyBelle och Hasse har något fint på gång. De slutade bland annat som fina tvåor i Lätt A, en platå de håller på att etablera sig på. De red också superfint i det VFK-lag som slutade tvåa under söndagens avslutande division 1-hoppning.

Det var mycket som gladde mig. Så värst många starter var det inte, 363, men det var mer kvalitet än kvantitet i den här tävlingen. Flera av landets vassaste ponnyryttare fanns på plats för att kvala in till inverkans-SM och att se juniorer som Disa Hammarstedt och young riders som Lilly Landgren få det svåra att se enkelt ut tror jag är lärorikt för alla.

Det kanske bästa av allt var att tävlingarna även hade en ryttare som i färskvaran ridsport bör vara en av landets mer formstarka just nu. Mellan nationshoppningar i Tyskland (där hon glänste i ett lag som inte gjorde det) och Danmark anlände nämligen Linda Heed till Växjö med familj och fyra unghästar. Hon gav stjärnglans i en två- och trestjärnig majtävling i mörka Kronoberg.

Man tackar. Jag har sagt och skrivit det förr, men det här är något av det absolut bästa med ridsport. De svenska stjärnorna är ute bland oss ”vanligt folk” och tävlar emellanåt i helt ”vanliga” tävlingar.

De är glada, bjuder på sig själva och skulle aldrig få för sig att tacka nej till en intervju med en lokaltidningsjournalist. Detta är viktigare än vi tror. Detta att barn, och i vissa fall även vuxna, får se sina förebilder på riktigt nära håll och inte bara på avstånd i Falsterbo, Stockholm eller Göteborg. Det sker inte i speciellt många sporter att stjärnorna tävlar i samma tävling som snudd på nybörjare. Jag kan knappt komma på en enda sport där en världsrankad stjärna helt plötsligt kan tävla i samma klasser som Lisa Larsson, 14, eller Kalle Karlsson, 15, men i ridsport händer det hela tiden.

Peder-fredricson-jumper-doase-1-211028-rt
Peder Fredricson – ett föredöme, som vanligt. Foto: Roland Thunholm

För att inte tala om vad som hände på Henriksdal veckan före, där Österlens RK säkrade segern i södra zonen i Elitallsvenskan. Inget konstigt med det, egentligen. Det smått fantastiska och som aldrig skulle kunna hända i någon annan sport är att en som ingick i det segrande skånelaget heter Peder Fredricson. Mitt uppe i OS-förberedelserna åker han till Henriksdal för att förstärka sitt svenska klubblag. Jag tycker det är fint men jag tror faktiskt inte att ryttarna själva reflekterar över det. Trots att de äntrar världsscener året runt blir vissa aldrig för fina eller för kaxiga för att inte återvända till de ställen de kommer från. Sluta aldrig visa upp er, kära stjärnor. Det ni gör, utan att veta om det, betyder mer än ni någonsin kan ana – för fler än ni kan ana.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 102 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden