När Tidningen Ridsport i måndags skrev om kritiken mot GCT:s behandling av fotograflegendaren Roland Thunholm noterade jag glädjande en sak när jag läste igenom kommentarerna på sociala medier.
De allra flesta stod på medias sida. De tyckte att GCT-vakternas agerande var precis så klandervärt som det var. Roland Thunholm gjorde bara det har var där för att göra. Han gjorde sitt jobb. Han fotograferade en dramatisk händelse som slutade med två dagars sjukhusvistelse för Peder Fredricson. Det han gjorde var att fotografera det som varit den här veckans toppnyhet tillsammans med sågningarna av vårt usla fotbollslandslag.
Jag hoppas också att åsikterna varit lika samstämmiga om det exempelvis handlat om en fotograf från Aftonbladet eller Expressen som blivit knuffad, hotad med att få sin ackrediteringsbricka indragen och tvingad att radera bilder i sin kamera. Det spelar nämligen inte någon roll vilken medierepresentant det handlar om. Vi lever i en av världens största demokratier, utrustad med en helig pressfrihet som har ett starkt skydd i grundlagen. I Sverige får du skriva och dokumentera i princip vad du vill, så enkelt är det. På Stockholms stadion – i samband med Peder Fredricsons olyckliga fall – skedde ett övergrepp på pressfriheten. Det framkom också att andra journalister blivit hånade, kallats hyenor och andra tillmälen – av tävlingarnas funktionärer.
Ibland skadar det inte att påminna om att medias uppgift är att observera, granska, berätta och avslöja – oavsett vad det handlar om. Goda nyheter. Dåliga nyheter. Är det sant och korrekt – ja, då ska vi vara där och ge medborgarna senaste nytt om högt som lågt och servera positiva såväl som negativa nyheter.
Vad som hände på Stockholms stadion var en incident jag under mina år som ponnypappa hunnit se oroväckande många gånger: En ryttare som efter ett fall förs bort från tävlingsbanan i ambulans. Det är i sig ingen negativ nyhet utan en dramatisk nyhet som väcker oro för och sympati med den drabbade. Det kunde och borde naturligtvis ha stannat där.
Det gjorde det inte. Angreppet på Roland Thunholm och de andra ledde till ett kraftfullt fördömande från flera håll, bland annat från Svenska Sportjournalistförbundet, och snart var nyheten om vakternas agerande en TT-nyhet som därmed automatiskt dök upp i samtliga svenska tidningars nyhetsflöden.
Det hade inte GCT-ledningen räknat med. Jag gissar att dess PR-entourage av kommunikatörer snabbt kallade till krismöte. Nu handlade det om damage control eller, på svenska, skademinimering som jag hellre föredrar.
Skademinimering är en konst ytterst få behärskar, hur drillade de än må vara inom PR-maskineriet.
Det finns egentligen bara två vägar att gå.
• En väg som leder till skademinimering. Den vägen går den som lägger sig platt, erkänner fel, uppvisar ånger och ber om ursäkt. Genom att göra exakt så och lägga alla kort på bordet lyckades exempelvis Ingvar Kamprad med det märkliga konststycket att rädda både sitt och Ikeas rykte på nolltid när avslöjandena om hans naziförflutna briserade.
• Den andra vägen är vägen som förvärrar skadan. På den vägen vandrar den som faller för frestelsen att gå till motattack, agera överlägset, nonchalant och ignorant. Mona Sahlins presskonferens under den så kallade Tobleroneaffären är en fallstudie i detta, lika plågsam att se än i dag.
Vilken väg väljer då GCT:s presschef Floss Bish-Jones när hon ska skademinimera?
Jag läser med stigande förvåning hennes skriftliga uttalande efter händelserna på stadion. Floss Bish-Jones verkar inte ens försöka skademinimera. Med ett närmast byråkratiskt mumbo-jumbo lyckas som med det tvivelaktiga konstnumret att knappt ens nämna vad som hänt, bara att det ”ska utredas internt”. Uttalandet är inte ens nära att innehålla en ursäkt. En mening i uttalandet känns dessutom rent provocerande för mig som journalist:
”Om bilderna bedöms påverka sporten negativt eller vara upprörande för tittarna, kommer media att uppmanas att lämna”.
B-e-d-ö-m-s påverka.
Uppmanas att l-ä-m-n-a.
I klartext betyder det:
Skriv gärna om ridsport så länge ni bara skriver positivt och gulligt. När något vi inte gillar händer får ni absolut inte skriva om det utan gå hem.
Va? Är GCT en nordkoreansk tävling? Det är ärligt talat så dumt att jag saknar ord.
Det är så här diktaturers ”pressfrihet” fungerar – och fallet som blev ett fall för GCT:s ängsliga PR-entourage är värt att fundera på för alla som fortfarande föredrar korrekt information framför propaganda.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. Jag önskar er en underbar midsommar!
Länkar Insta och Facebook
Följ Ridsport på