Ponnypappan: Flashbacks och längtan

Jobba på distans. Begreppet existerade knappt under vintern 2020 men på bara ett par månader blev det en daglig verklighet för merparten av Sveriges arbetsföra befolkning. Plötsligt jobbade alla hemifrån och istället för att träffas IRL bekantade vi oss och anpassade oss blixtrande snabbt till Zoom, Meet och alla andra nyupptäckta tjänster som tillhandahöll videomöten. 

Vissa gillade det, trivdes med att arbeta hemifrån. Jag tillhörde inte den skaran.

Hem är hem och jobb är jobb och får jag bestämma ska dessa separeras så långt det är möjligt.

Jag älskar båda var för sig men undviker att mixa dem.

Men verkligheten är vad den är och det man vet om verkligheten är att den alltid förändras. Covid är sedan länge som vilket influensavirus som helst och trots att det på min arbetsplats fortfarande, som en rest från pandemin, är tillåtet att jobba på distans för den som vill har jag valt bort det. Jag gillar att vara på min arbetsplats, trivs tillsammans med mina kollegor och framför allt: Jag känner att jag befinner mig i den riktiga verkligheten – den där man ser och kan ta på saker istället för fejkvärlden där ettor och nollor regerar.

Det finns dock undantag. Ingen regel är utan dem och eftersom verkligheten förändras i takt med tiden finns det ibland inga val. I vissa situationer tvingas jag tillbaka till tiden då distansjobb och digitala möten var de enda alternativen. För fem år sedan dikterades villkoren i dessa situationer av covid och Anders Tegnell.

Det är annorlunda nu.

Nu dikteras villkoren av meetings och av hästar på hemmaplan.

Att både stanna hemma och jobba hemifrån när resten av familjen åker på meeting är det nya normala för mig. Flashbacksen är omedelbara. Jag sitter helt ensam i ett rum och försöker värka fram texter. Det är knappnålstyst, inget skönt sorl från kollegorna hörs och jag drabbas av samma känsla som vid undantagstillståndets år 2020. En känsla av instängdhet.

Så är mina meetinghelger på hemmaplan – ensam i ett öde hus på landet med ett gäng hästar att ta hand om mellan arbetspassen inne i det tysta rummet. En annan ångestframkallande känsla av deja vú är känslan av att ha digitala möten att passa. Under covidtiden stirrade vi på varandra på suddiga skärmar varje dag samtidigt som vi spånade idéer. Det gällde att inte missa tiden och hoppas på att uppkopplingen inte strejkade och jag minns att det var förenat med ångest.

Under dagens flashback-meetings är det digitala mötet utbytt mot någonting annat. Nu är det inte möten med kollegor jag ska passa. Eftersom jag inte vill missa något viktigt som händer på meetinget gäller det att parera in de olika tävlingsklasserna mellan mitt eget jobb och arbetet med mockning, packning och utfodring.

Jag tittar på klockan, inser att det är dags och skyndar in till datorn. Jag loggar in, hoppas att uppkopplingen fungerar och att jag inte är för sent ute. Känslan är nära nog identisk med 2020. På skärmen ser jag sedan Grevagårdens stora härliga ridbana, hör det bekanta ljudet av fibersand som sladdas och inser att jag inte missat något. Efter en stund drar tävlingen igång och snart ser jag LillyBelle på skärmen. Att se hur det går för henne, Rosie och Poppis är de ”digitala möten” jag har under den här helgen. Bra går det dessutom. Jag ser henne vinna två LC-klasser med Rosie och komma trea med Poppis i LA och som vanligt är känslan densamma: Jag vill vara där. Jag vill se det på riktigt.

Flashbacksen från fem år bakåt i tiden gör därför att jag längtar en månad framåt i tiden.

Då är det meeting på Grevagården igen.

Ryktena säger att även jag ska följa med.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att som reporter få bevaka finalerna under ponny- och children-SM är ett privilegium. Jag känner en stor tacksamhet mot Ridsports redaktion som vid hela fem tillfällen gett mig förtroendet att vara den som skriver om det alltid lika spännande drama en finalhoppning erbjuder.

Den här gången hade jag dessutom multitalangen Noomi Skobe Rosén vid min sida. För ett år sedan, i Sundsvall, segerintervjuade jag henne efter att hon och Gorm fått en episk revansch för 2024 års utomhus-SM, där den fina D-ponnyn plötsligt insjuknade och inte kunde komma till start under finaldagen. Nu, i Strömsholm, utgjorde jag och Noomi Ridsports SM-redaktion; jag som skribent och fotograf och Noomi som sociala medier-reporter. Jag är givetvis inte personen att avgöra men det kändes som att vi var en bra kombo. Ni missar väl förresten inte Noomis blogg här på sajten? Annars: börja läs i dag och varför inte genom att ta del av Noomis egen betraktelse från det nyss avslutade mästerskapet?

Finalerna, ja. När jag i somras, efter utomhus-SM, satte mig ner för att skriva den här bloggen var min vinkel given. Jag rubriksatte då Alice Hammarlunds skrällguld som ”Miraklet på fiber” – en travesti på USA:s OS-guld i hockey 1980, som gått till historien som ”Miracle on ice”.

Eftersom jag vet hur sällsynt det är när ett helt okänt namn eller lag plötsligt överraskar alla och står där som segrare kunde jag inte i min galnaste fantasi tro att jag skulle uppleva någonting liknande mindre än tre månader senare.

Men det fick jag.

Redan när jag på torsdagen, efter omgång 2, studerade startlistorna inför lördagens finaler tänkte jag:

Vem är Etta Tjärnström?

Jag inte bara tänkte det. Jag sa det rakt ut i form av en fråga när jag researchade. Jag frågade Angelo, vars hjärna är lika fylld av data som Equipe, men han visste inte. Jag frågade LillyBelle och fick samma svar. När inte ens Noomi visste särskilt mycket om Etta Tjärnström insåg jag en sak. Om Etta blir etta har jag inte bara fått en ny fyndig rubrik. Alla i Strömsholms ridhus kommer att få se ett nytt högst oväntat namn stå som segrare.

Och så blev det.

15-åringen från Ekerö hoppade hela vägen till SM-guld – i sin första SM-start. Precis som i fallet Alice Hammarlund har hon i princip gått från ridskolan till Sverigetoppen på mindre än två år.

Jag gillar det. Vem kan inte gilla det? Jag menar: Det finns många unga skickliga ryttare som både försökt och drömt om att ens kvala in till ett SM och som fortfarande har många försök kvar, men kanske inte har ponnyn med potential att nå de högsta höjderna. Både Hammarlund och Tjernström har vunnit guld med bra och rutinerade hästar, men det viktigaste är att de först lärt sig det svåra hantverket som ryttare. Den som lärt sig det och kanske sedan har turen att få en riktigt bra häst – den unga ryttaren kanske blir nästa unga okända svenska mästare? Det här visar i alla fall att möjligheten finns.

Personligen gladdes jag över mycket under SM. Som medlem i Växjöortens Fältrittklubb är jag både stolt och glad över att klubben genomförde sitt i särklass bästa SM någonsin. Vi saknar fortfarande ett SM-guld, men i Strömsholm var det var nära två gånger om. Först var det Hilma Danielsson som fick rida om guld men fick nöja sig med silvret efter titelförsvararen Melina Falk i kategori B. Sedan hade Isabella Aaby-Ericsson samma möjlighet då hon red en omhoppningsduell om guldet mot en viss Etta Tjärnström i kategori D.

Utöver det nådde Ronja Åhlander en fin fjärdeplats i kategori C efter att ha varit snubblande nära att få omhoppningsrida om medaljerna. Även i children hade VFK en finalryttare i form av Ayleen Ejderland, som slutade åtta.

Inte nog med det. I Svenska Ridsportförbundets Ungponny fick två VFK:are ställa sig överst på prispallen: Lovis Lundblad, i femåringarnas kategori C, och Ella Klevegård i sexåringarnas kategori B. Ronja Åhlander slutade tvåa i femåringarnas kategori D och själva fick vi med oss en bronsmedalj efter att LillyBelle slutat trea i den femåriga C-ponnyklassen.

När klockan passerat 19.00 på söndagskvällen var det dags för den allra sista starten under SM-veckan i Strömsholm 2025.

Sist ut i Guldtourens tredje och sista omgångs omhoppning var då Angelo Enestubbe och Little Tom.

Det blev visserligen ett snöpligt pet på första hindret och en omedelbar besvikelse för ryttaren, men det övergick snabbt i en stolthet och glädje över att sluta trea i cupen. Angelo har gjort ett jättejobb med Tom och deras framtid tillsammans ser mycket ljus ut.

Tack för allt än en gång, Strömsholm! Vi kommer gärna tillbaka.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har bara varit i Strömsholm en gång tidigare. Det var sommaren 2023, det var lag-SM för ponnyer och det var stekhet strålande sol under samtliga dagar.

Den gången var allt centrerat kring Strömsholms slott med intilliggande grönområden. Jag älskade det redan då och minnet av de där dagarna har etsat sig fast i minnet. Gräsbanan med det luriga nedförs- och uppförslutet som innebär en extra svårighetsgrad för ryttare och hästar. Det friktionsfria arrangemanget. Utställningsrakan med folkmyller. Den vackra dressyrbanan, pyntad med sponsortält.

Allt kändes perfekt, minns jag.

Nu är jag i Strömsholm för andra gången i livet. Detta under en helt ny årstid och sannerligen ett helt nytt väder med konstant regn under hela torsdagen. Men framför allt är jag på ett helt nytt Strömsholm. Späckade sommartävlingar ger inte mycket utrymme för sightseeing och kulturvandringar. Det gör å andra sidan heller inte några tävlingar, oavsett plats och tid på året.

Men det Strömsholm vi nu bor i är det riktiga Strömsholm, riksanläggningen som inte ser speciellt mycket ut för världen när man bara passerar den längs riksväg 252, som vi gjorde sommaren 2023.

Nu bor vi bokstavligt talat mitt i Strömsholm och jag märker när jag pratar med folk att det för många är första besöket här och hur imponerade de är. Jag kan bara hålla med. Det är omöjligt att inte tjusas av det man ser. Vid en titt på områdeskartan räknar till någonstans kring hundra byggnader av olika slag och storlek och upptäcker snabbt att jag befinner mig i en klassisk by, ett helt samhälle som genom decennier och sekel byggts upp, enbart för ridsporten. Det finns inga stora landmärken, inga jättevärstingbyggnader men allt harmonierar och bildar en perfekt helhet som skapar en omedelbar trivsel.

Bara en sådan liten detalj som att det – till skillnad mot alla övriga svenska tävlingsplatser – helt verkar saknas skyltar av typen ”Hästar ej tillåtna” säger allt. Här finns inga ytor som enbart är reserverade för människor. De här domänerna tillhör hästarna, är gjorda för hästar och därför, tror jag, flyter allt på utan någonting att klaga på, möjligen med undantag för strömtillförseln vid elplatserna (som nästan krånglar oavsett meeting i Sverige). Nej, känslan jag får är verkligen att jag befinner mig mitt i hjärtat av någonting unikt och som sagt: Jag skriver det trots att det varit skitväder i princip ända sedan vi kom hit. Då är det på riktigt. Då är det äkta vara.

Jag kan heller inte klaga på hur det gått för barnen. Det verkar som att miljön gör att både ryttare och hästar tänder till och blir extra inspirerade. Hittills har LillyBelle och femårige C-ponnyn Sigge svarat för felfria rundor under de två inledande omgångarna i det som kallas ungponny-SM. Spännande final väntar på söndag. Likaså har Angelo och hans D-ponny Tom svarat för samma prestation i Silvertouren. Två nollor och även där väntar en lika spännande söndagsfinal. Det är mycket svårt att inte trivas just nu.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bara jag ser eller hör namnet Sverigeponnyn är känslan att blodet i min kropp snabbt fryser till is. Mitt mentala muskelminne slår till direkt, mina känselspröt varnar på röd nivå och jag känner en nervositet som går att ta på.

Ni som följt mig här ett tag har kunnat ta del av hur jag öppet och utförligt beskrivit våndan av att vara ponnyförälder under Sverigeponnyn i Scandinavium. Det tar liksom musten ur en. Det räcker att bara att se den jättelika konservburken mitt i centrala Göteborg för att få andningssvårigheter. Att sedan ta plats i den och följa sitt barn inför samma storpublik som under samma horseshowvecka tittar på världseliten gör att tanken svindlar. Att slutligen stå i Kiss & Cry och med en störd glasartad blick se sitt barn lotsa runt en häst inne på fiberunderlaget – det är mitt livs utan jämförelse mest nervösa ögonblick.

Det är snart två år sedan nu och trots att allt slutade bra den gången kan jag, vid minnet, när som helst framkalla känslan av total nervositet. Något som gör mig lite lugnare när jag tänker tillbaka är att Angelo nog var den av oss alla som hanterade nervositeten bäst och kunde njuta av sitt deltagande i Sverigeponnyn.

Vill man uppleva det igen?

Både ja och nej.

• För mina egna nervers skull – absolut inte. Jag är nämligen helt sanningsenlig när jag säger att jag aldrig varit mer nervös än den där semifinaldagen 2024.

• För mina barns skull – självklart! Det är ju det absolut bästa de vet och att i så ung ålder få tävla i legendariska Scandinavium är ingenting annat än ett enormt privilegium.

Fast först måste du ta dig igenom det nålsöga som kallas kval och apropå nervositet avslöjade jag härom veckan vad jag tycker om just kval: En hemsk företeelse för själen.

Kvalade till Sverigeponnyn gjorde LillyBelle redan i fjol. Hon gjorde en fin ritt, fick höga poäng och när två ryttare återstod var hon i ledningen. Två ryttare senare var hon trea och missade sin dröm med någon tiondels poäng. Grymt och snöpligt, men sånt är livet ibland. Bara bryta ihop och komma igen.

2025 är sista chansen för LillyBelle i Sverigeponnyn innan hon faller för åldersstrecket.

Ett sista kval.

En sista chans.

Kan det bli mer raffinerat, mer definitivt och mer djävulskt än när idrotten själv står som regissör?

Jag tror inte det, men jag tror att det är därför vi älskar idrotten så mycket.

Platsen för kvalet är Ronneby och Malin är chaufför åt LillyBelle och Rosie. Själv har jag massor att göra på hemmaplan med alla hästar och hundar och när klassen startar är jag iväg på ett ärende och befinner mig på riksväg 23 mellan Lenhovda och Växjö. När jag gör ett Icastopp för att handla tar jag upp telefonen. Fram till denna stund har jag nästan lyckats förtränga att LillyBelle ska kvala, men nu blir allt farligt verkligt igen.

I Equipe ser jag att de första ryttarna fått sina resultat.

Näst på tur: LillyBelle Enestubbe och Armathwaite Rosie.

Nervositeten slår plötsligt till som en käftsmäll, logiken pyser ut ur skallen och jag drabbas av helt irrationella tankar. ”Om jag tittar nu kommer hon att riva”, intalar jag mig, stänger telefonen och lägger den på passagerarsätet. Ja, jag är 53 år men lever fortfarande i jinxarnas barnsliga värld.

Sedan vidtar en väntan där på Ica Kvantums parkering strax norr om Växjö. Jag låter det gå en minut. Sedan en halv minut till. Sedan ytterligare en halvminut.

När vågar jag titta? tänker jinxhjärnan och låter en hel minut till passera.

Sedan, med darrande fingrar, smyger jag upp resultatlistan på samma sätt som man smyger upp sina spelkort man fått på given i poker.

Då ser jag det.

1) LillyBelle Enestubbe, Armathwaite Rosie 0/50.7/76.71

Åsynen leder fram till två konkreta saker:

1) Att jag knyter högernäven och skriker rakt ut.

2) Att 90 procent av all nervositet i min kropp växlas in mot erfarenhetens lugn.

Hon har fått 50,7 poäng. För att missa Sverigeponnyn måste två efterföljande ryttare få 50,8 eller mer. Jag vet att det kan hända men vet samtidigt att LillyBelles resultat är så bra att det med stor sannolikhet kommer att räcka.

Det gör det också, med råge.

Hon vinner hela kvalet och är klar för Göteborg.

Jag ska dit igen, jag ska svettas av nervositet men den här gången vet jag vad som väntar – och första gången är nog värst när det kommer till Sverigeponnyn.

Att få göra det en andra gång, med samma häst och med barn nummer två är få förunnat och jag längtar faktiskt redan dit.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Då och då när jag bevakar hockey ser jag nya ansikten på pressläktaren. Med bestämda miner följer de spelet som pågår, gör anteckningar och tittar vidare. De är inte utsända av någon tidning utan av helt andra uppdragsgivare. De tittar heller inte bara på matchen utan på en, eller möjligen, två utvalda spelare. Männen med bestämda miner (det är alltid män) är talangscouter och de är anställda av någon av klubbarna i NHL – världens bästa hockeyliga. Spelarna de granskar är juniorer, oftast 17 år gamla, och som rankas som de största talangerna i Sverige. Framåt sommaren sker NHL:s årliga draft, då klubbarna väljer och försäkrar sig om rättigheterna till de bästa 18-åringarna i världen. Och det är helt och hållet med tanke på draften scouterna sitter där och analyserar varje skridskoskär och varje beslut den unge spelaren tar. Den junior som sedan erbjuds och väljer att skriva kontrakt med den klubb som tingat honom kan räkna med en tryggad ekonomisk framtid. De är garanterade en minimilön på 950 000 dollar per år, alltså i runda slängar tio miljoner kronor.

Så ser det ut i hockeyn.

Du börjar i hockeyskolan som sexåring, fortsätter i pojklaget, sedan i ungdomslag och juniorlag. Är du bra upptäcks du tidigt. Är du en supertalang kommer dina föräldrars telefon att gå varm redan när du är väldigt ung. Man kan tycka vad man vill om scouternas beteende. Fler än en har kallat det de gör för rovdrift, men en sak är samtidigt säker: I hockeyn, eller i fotbollen, kan du inte undgå att bli upptäckt om du är en riktigt stor talang. Dessutom är alla unga spelares dröm att bli proffs i världens bästa liga.

Inte heller i individuella sporter går din talang hökarnas ögon förbi, oavsett om det handlar om tennis, golf, pingis, skytte, gymnastik, badminton eller en kampsport. Tillhör du de bästa tillhör du de bästa, eftersom du tävlar på lika villkor som alla andra.

Just därför har Henrik Johnsson någonting viktigt att säga. Det finns nämligen undantag från allt jag beskrivit ovan och ridsporten är ett av två undantag, tillsammans med motorsport. För oavsett om du rider dressyr, hoppning eller fälttävlan eller kör rally, motocross eller Formel 1 vet du en sak.

Att du är riktigt bra på att rida eller att ratta en bil eller motorcykel räcker inte för att bli nummer ett. Därtill krävs ekonomiska muskler.

När Henrik intervjuas om sin bok Nike på denna sajt säger han:

– Ett väldigt fint, men samtidigt sorgligt, uttryck som jag hört är att ”de bästa ryttarna sitter på läktaren”.

Nu har Henrik Johnssons roman inte ens hunnit komma ut än, men jag tycker att ämnet är extremt viktigt. (Går att förbeställa i Ridsports bokshop som du hittar här, red:s anm)

Att Henrik ställer och dessutom svarar ja på frågan om det är möjligt att nå toppen i ridsport med bara talang och driv kan vara viktigt att höra för alla unga ryttare. Nej, det finns inga talangscouter i ridsport – visst hade det varit kul om det gjorde det? – men inom ridsporten finns det där ordet som nämndes så sent som i förra meningen: Driv.

Driv kan ta dig långt. Väldigt långt. Är du utrustad med talang och driv kommer kanske inte folk stå i kö för att skriva kontrakt med dig i tonåren, men möjligheter kan uppstå, dörrar kan öppnas och du kan nå längre än du någonsin anat. Det är viktigt att veta det och jag tror det är bilden Henrik Johnsson vill förmedla. Att inte ge upp drömmarna när resurser saknas. Att fortsätta kämpa lite till och lite till och att chansen till en riklig belöning finns.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som journalist hamnar man då och då i jävssituationer. Det handlar framför allt om ämnen som är direkt kopplade till journalistens privata intressen. Därför är det till exempel olämpligt och i princip förbjudet för en journalist som skriver om politik att själv inneha ett politiskt förtroendeuppdrag. Det säger sig självt.

Jäv förekommer även i idrottens värld. Då handlar det främst om föreningar och organisationer man som journalist hyser sympatier för eller är medlem i. Många sportjournalister som har barn upplever detta genom sitt föräldraengagemang i barnens fritidsaktiviteter. Därför är en grundregel för en sportjournalist att alltid tacka nej till exempelvis styrelseposter eller andra ansvarsuppdrag inom de klubbar där deras barn är aktiva utövare.

Jag innehar inget förtroendeuppdrag. För min del har det heller inte varit några som helst problem att skriva vare sig om ridsport eller om Växjöortens Fältrittklubb, där alla i vår familj är medlemmar. Jag har inte sett några problem med att skriva om tävlingar, ens där mina barn deltagit, utan sett det som vilket bevakningsuppdrag som helst. Fram till för två år sedan beskrev jag även, i flera texter, hur processen fortskred när VFK ansökte om lån för bygget av en ny arena. För min del handlade det bara om att berätta vad som hänt och ta kommentarer från klubbledare och från kommunala tjänstepersoner. Fram till hösten 2023 var frågan om det då pågående bygget helt okontroversiell.

Sedan exploderade en bomb när det visade sig att VFK handlat för kommunala pengar man inte haft. Då inträdde jäv för mig. Från den dagen avsade jag mig all form av rapportering kring VFK:s bygge, eftersom jag själv på ett privat plan ingenting hellre vill än att det ska gå bra för klubben mina barn tävlar för. 

Så: Sedan den dagen har jag, när det gäller VFK:s osäkra framtid, bara varit en konsument av nyhetstexter, där mina kollegor på Smålandsposten bevakat och beskrivit processen. I den nyhetsrapporteringen har jag kunnat ta del av polisanmälningar (som senare lagts ner), om konkurs i bolaget som byggde arenan och en hel del hårda ord från ledande upprörda politiker från vänster till höger och från folk i klubben. 

I nyhetsrapporteringen har jag kunnat läsa att kommunen köpt konkursboet och numera äger anläggningen, som fått namnet Abena Arena. Jag har helt och hållet dragit ut sladden till det journalistiska och i mitt stilla privata sinne undrat om det finns någon framtid för Växjöortens Fältrittklubb.

Arenan?

Definitivt en arena med potential att bli en av Sveriges absolut största, bästa och finaste. Dock har bygget, på goda grunder efter allt som hänt, varit satt på paus i två år. Den sista och på sitt sätt viktigaste etappen återstår att bygga, den etapp som adderar både själ och hjärta till en anläggningen. Nämligen värmedelen, med servering, restaurang, omklädningsrum, toaletter, duschar och kontorsutrymmen.

Jag menar: Vi kräver en viss standard för tävlingsaktiviteter år 2025. Vi vill inte gå på bajamajor eller till en spartansk uteservering under en regnruskig höstlördag eller en januarimorgon när termometern visar tolv minus. Då vill man söka sig i i värmen och umgås. Annars väljer man gärna att tävla någon annanstans.

Jag tror det när jag ser det, har jag tänkt om tillkomsten av denna den sista etappen. Jag har även som ponnypappa känt en oro över om klubben överhuvudtaget ska överleva ekonomiskt eller riskera att gå i konkurs. 

Men så kom det till slut, efter två år av oro och ovisshet.

B-e-s-k-e-d-e-t.

Jag läser det på VFK:s hemsida under rubriken ”Glädjande besked från Växjö kommun!”.

Där framgår bland annat…

…att kommunen gett sitt fastighetsbolag Vöfab i uppdrag att färdigställa anläggningen och att en entreprenör redan är utsedd efter upphandling.

…att arrendet, alltså VFK:s hyra, justeras retroaktivt och är på en nivå som ger trygghet inför framtiden.

…att skulden, kopplad till ett tidigare markköp, skrivs av.

Nu ser jag det. 

Nu kan jag även tro på det.

Trots allt som hänt och trots all oro som legat som en våt filt över hela VFK syns nu ett bländande vitt ljus vid tunnelns slut.

VFK kommer att leva vidare.

Och mitt jäviga jag tycker givetvis att Växjö kommun fattat ett väldigt bra beslut.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett ord som säger allt det behöver säga och lite till.

Kval.

Kval har två betydelser i ordböckerna.

Den första och äldsta betydelsen beskriver ungefär kval som ett djupt och ihållande lidande.

”Samvetskval”, ”Stå i valet och kvalet” och ”Lida alla helvetets kval”, är ord och uttryck som uppstått ur den ursprungliga betydelsen av ”kval”.

Sedan finns det en mer sentida version av kval. Då handlar det om kortformen av ordet ”kvalificering” och det är, som vi alla vet, starkt förknippat med sport.

Att kvala till något.

Att som lag kvala uppåt till en överliggande serie eller division eller på samma sätt kvala sig kvar.

Att som individuell idrottare kvala till en stor tävling med kvalgräns.

Oavsett vilken betydelse man väljer är kval detsamma som någonting laddat, nästan skrämmande.

Faktum är att båda betydelserna går in i varandra i idrottens magiskt spännande värld.

När du kvalar till något har du alltid en press på dig och inte sällan känns det som att du lider alla helvetets kval när du – nervös från tårna till skulten och skakande av ovisshet – är mitt uppe i det som kommer att sluta i antingen glädje eller besvikelse.

Vi var med om det i fjol när LillyBelle, som kommit igång med sitt kval väldigt sent, stod inför det definitiva avgörandet under den allra sista kvaldagen. En tredje Msv B-nolla och klar för SM eller en ickenolla och stor besvikelse över att SM-tåget gått. Den gången gick det vägen, trots ett extra drama med ett träns som gick sönder fem minuter före startsignal, och vi fick sedan uppleva några magiska dagar under det svenska mästerskapet i Sundsvall.

Under helgen som gick var det dags igen.

Som jag berättade här för några veckor sedan fick LillyBelle, från ingenstans, ett erbjudande om att tävla femårige C-ponnyn Sigge. Hon antog erbjudandet och har sedan dess bekantat sig med den väne och hoppglade killen från Skåne. Förrförra helgen tävlingsdebuterade de i Ljungby och lyckades sätta den första LB-nollan av de två som krävs.

Men kval är kval och deadline är deadline.

Sista datum för att kvala till Svenska Ridsportförbundet Ungponny, det som i folkmun ofta kallas Ungponny-SM, var satt till i söndags.

Det fanns ingen extra tid att vinka på och en titt i TDB visade att det inte direkt vimlade av LB-tävlingar denna helg. Det slutade med att Malin, LillyBelle och Sigge styrde kosan mot Sörmland och Vingåker.

Själv kunde jag inte följa med på grund av jobb på hemmaplan och även om jag varit ledig hade jag inte vågat.

Kval är precis vad jag beskrivit det ovan och spänningsnivåerna i ett kval där mina barn är inblandade överstiger det jag känner att jag klarar av.

Faktum är att jag numera sällan ens vågar titta i Equipe-appen under den här typen av tävlingar, när allt ställs på sin spets.

Jag sitter på Smålandspostens redaktion när jag under lördagseftermiddagen ser Vingåker-sms:et från Malin: ”JAAAAA”.

Senare skyller jag på att jag inte haft koll på starttiden men sanningen är att jag valde bort att titta i appen, av rädsla för att jinxa in ett riv. Även dessa irrationella tankar är ett utslag av explosiviteten i ordet kval. Kval gör någonting med en som förälder, eftersom du vet att det antingen leder till en obeskrivlig glädje för alla inblandade eller till att du förgäves får försöka trösta ett otröstligt barn.

Just nu är glädjen obeskrivlig över att kvalet är över.

Jag är så stolt över dig, LillyBelle. Nu blir det Strömsholm nästa!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gång på gång har jag läst det. Jag har aldrig hört det sägas.

Vad?

Jo, det här: Varför är stjärnorna så tysta i hästvälfärdsdebatten?

De gånger jag läst det har det i uppskattningsvis 80 procent av fallen handlat om kommentarer på sociala medier och bland sociala medier framför allt Facebook – tummelplatsen för de som älskar att vardagsmucka gräl.

Själv tänker jag: Varför skulle stjärnorna ge sig in i någonting så infekterat som debatten om hästvälfärd, förutom att säga några klassiska floskler på rutin? Jag kan bara tänka mig in i situationen och låtsas att jag är en stjärna, ett vandrande varumärke med livsviktiga sponsorer som största förutsättning för att överhuvudtaget ha en karriär som ryttare.

Skulle jag då vilja gå upp och ställa mig i en talarstol om jag samtidigt ser att delar av publiken nedanför står beväpnade till tänderna med ruttna ägg, påsar med skit, gamla matrester och annat som är tänkt att kastas mot mig om jag råkar yttra någonting misshagligt i deras ögon?

Aldrig i livet.

Och det är det jag tror varje tänkande ridsportstjärna tänker inför att ge sig in i en debatt som inte kan vinnas: Aldrig i livet.

Hat och hot är lite som Helan och Halvan. Två ord som liknar varandra, som är släkt men som samtidigt är olika till sin natur och innebörd. Inget av orden är någonting att sträva efter. Den som ägnar sig åt dem gör fel, enligt den normala moralkompass vi fötts med. Så är det bara. Ändå eskalerar den hätska samtalstonen i samhället. Vi ser det i politiken, i kulturen och vi ser att den sedan länge även letat sig in i ridsporten.

Där förnuftet tar slut tar nävarna vid, sa man förr. Där förnuftet tar slut tar tangentbordet vid, skulle vi kunna säga i dag. Det finns flera intressanta bakgrundsaspekter vi bör analysera när vi ser hur Facebooktrådar kapas, leder samtalet bort från ämnet och landar i metadiskussioner och pajkastningar.

Vissa av de som kritiserar ridsporten har aldrig ens utövat ridsport.

De har häst men hatar tävling med häst, eftersom de tycker att det är fel. Det finns även exempel på allmänna aktivister som knappt klappat en häst men ändå deltar i dreven mot olika personer i olika ridsportämnen.

Men det finns även en annan aspekt, en av de största bovarna bakom det urspårade diskussionsklimatet. Nämligen denna: Många av de som bidrar mest till den dåliga stämningen på sociala medier existerar inte. De tillhör så kallade botfarmar på servrar utomlands där tusentals telefoner kopplas ihop med fejkade identiteter på fejkade konton och vars ”åsikter” är AI-genererade. Mitt i detta lever vi i dag – och folk undrar varför stjärnorna är tysta.

Mot denna mörka bakgrund känns Jens Fredricsons nya satsning Yeeha som ett stort ljus, som en tydlig ledstjärna mot en digital framtid med mindre hat och hot. Jens är en person som folk lyssnar på och om den här tidningen skulle hålla en omröstning om vilken som är svensk ridsports klokaste person är jag säker på att Jens skulle ha fått en av topplatserna.

– Jag har saknat en snäll och vänlig plattform, där man kan söka kunskap utan att få hat och hot mot sig eller bli nedvärderad, säger Jens när han intervjuas av Dagens Nyheters Malin Fransson.

Han understryker också:

– Det betyder inte att jag tycker man alltid ska ha samma uppfattning om saker, snarare tvärtom. Det är genom nya perspektiv som man kan lära sig saker och utvecklas, men man ska kunna resonera och samtala om det i en god och respektfull ton. Det är då bra saker kan hända.

Vad kan man säga, förutom att Jens har rätt? Det fenomenala med digital interaktivitet är att vi kan lära av varandra, trots eller kanske tack vare olika åsikter. Vi kan bredda samtalsämnena och höja dem till oanade nivåer med insiktsfulla inspel. På sociala medier sitter det postade inlägget ihop med dess kommentarer och bildar en helhet. Rätt använd skapar interaktiviteten magi, lärdomar och glädje men det omvända gäller också: Det finns inget ämne, hur insiktsfullt det än är, som inte kan förstöras av nedlåtande eller hatiska kommentarer.

Detta vill Jens Fredricson ändra på. På Yeeha får du nämligen inte bete dig hur du vill. Här ska det goda samtalet främjas och är du dum åker du ut, så enkelt är det. Tonen i dina åsikter analyseras av ett system som larmar vid grovt språkbruk och helt enkelt stoppar dina kommentarer om de inte anses tillföra något eller klassas som simpel vuxenmobbning.

Om det här är vägen att gå?

Givetvis.

Botarnas och de hatiska kommentarernas tid i kommentarfältet lider helt klart mot sitt slut och kanske kan vi hitta vägen till en vänligare och mer respektfull framtid. Det Jens Fredricson lanserat känns som en bra början på någonting nytt och fräscht, där kanske till och med stjärnorna snart delar med sig av sina tankar och åsikter även i känsligare ämnen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hällregn följt av en försiktig och defensiv sol. Därefter mörka moln – och så lite regn till. Jag är nog inte ensam om att bevittna årstiden med de leriga hagarnas återkomst. Det känns åtminstone skönt att denna tid på året sammanfaller med att hockeysäsongen drar igång på allvar. När detta skrivs är vi redan tre omgångar in i SHL, där Växjö Lakers inlett helt okej och skapat lite hopp och hausse i den stad Robert Gustafsson inte utan viss substans kallat för Sveriges golvbrunn.

När det gäller de leriga hagarna är jag förresten skyldig er upplösningen på förra veckans skräckmysterium, där en för oss okänd storgnagare plötsligt och oväntat i princip svarvat av en staketstolpe och gjort allvarlig åverkan på två andra. Mina svaga spekulationer om möss, rådjur och till och med bävrar skulle komma helt på skam, visade det sig, men nu är fallet att betrakta som avslutat och nedlagt.

Det dröjde ytterligare ett par dagar innan brottslingen gav sig till känna – och det skedde helt fräckt och helt öppet, mitt på ljusan dag. Jag nåddes av bevismaterialet via telefonen där Malin bifogat en bild som inte kunde feltolkas. Den föreställde en av hästarna (av integritetsskäl ska jag inte nämna hens namn) som utan minsta blygsel står och tuggar i sig det sista som håller upp staketstolpe nummer ett, som går av. Har man inte jobb så får man när man bor på gård och jag var snabbt ute och ersatte den alldeles för tidigt avlidna stolpen med en ny.

Livet på landet går vidare och som jag nämnde för några veckor sedan gäller det att inte fega ur utan att ta chansen när den kommer. Den gången handlade det om LillyBelle, som fick och tog chansen att debutera på storhäst och gjorde det så bra att hon kom hem med en DM-medalj som förstagångsryttare i children.

Även den här gången gäller det LillyBelle. Nu har hon fått frågan om att anta ännu en utmaning och utan minsta tvekan tackat ja. En förfrågan dök upp från Skåne och efter att LillyBelle gjort tummen upp förärades jag uppdraget att sätta mig i lastbilen för en tur och retur ner till vårt vackra öppna grannlandskap för att hämta objektet.

Han heter Sigge, är fem år och LillyBelle älskar honom redan. Det kan jag förstå. Sigge är, trots sin unga ålder, lugn och fin i hanteringen, uppför sig exemplariskt och har redan imponerat på den annars svårcharmade haggrannen Erika. De senaste dagarna har det nyförälskade paret ägnat sig åt att klia varandras ryggar.

Även som hopphäst besitter Sigge stor talang. Vi tycker väldigt mycket om honom och redan i dag ska han och LillyBelle testa vingarna i tävlingssammanhang. Enligt SMHI ser det dessutom ut att bli två dagar utan blöta bidrag från ovan, vilket förhoppningsvis innebär dåliga nyheter för leran. Vi har därför flera anledningar att se fram emot en rolig och spännande helg.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jämfört med den som bor i stan händer det ganska mycket utöver det vanliga när man bor på en gård med hästar. Någon gång vartannat år får man räkna med ett samtal från närboende som berättar att två ponnyer står och betar på deras gräsmatta. Klassikern att helt råka glömma eller inte tillräckligt noga stänga en boxdörr på kvällen inträffar också då och då.

Du får regelbundna besök av hovslagare och oregelbundna besök av veterinärer av både kända och mer okända skäl. Jag minns även ett par ögonbrynshöjare när det plötsligt, i en av hästarnas hagar, uppenbarade sig ett par tamgrisar vid namn Sally och Sonja, som beslutat sig för att iscensätta en fräck rymningskupp från grannens inhägnad.

Vi brukar kalla den här typen av saker för ”Livet på landet” eftersom det är på landet den här typen av udda roliga situationer oftast uppstår och fastnar i minnet.

Men ibland händer någonting annat. Ibland händer saker som har en förklaring men en förklaring man inte själv kan finna. Jag talar om mysterier – och ett sådant har skett under den senaste veckan.

Vi byggde vårt hus våren 2008 och stallet tillkom på hösten samma år. Vi har därmed haft hästar på gården i över 17 år nu. Hästar, där vissa kommit och gått och andra fortfarande är kvar, som älskade vänner och maskotar.

17 år är en lång tid. Man lär sig snabbt att varje häst är unik, med sitt eget temperament, sina egenheter och preferenser. Man vet vem som dricker flest liter per dygn, vem som äter snabbast och vem som behöver en extra halvtimme för att sätta i sig lunchen. Man vet vilka hästar som hatar regn och demonstrativt ställer sig vid hagens grind och vilka som inte bryr sig utan lugnt betar vidare. Man har, kort sagt, god koll på och kännedom om sina hästar efter 17 år.

När jag, efter en helg som både inneburit flytthjälp under lördagen och stallmålning och städning under söndagen, med påtaglig träningsvärk beger mig ut för att ge hästarna frukost noterar jag någonting märkligt.

Den första staketstolpen inne i en av hagarna ser konstig ut. Jag går närmare och får det bekräftat. Stolpen ser inte alls ut som den brukar och ska göra. På området vid den nedersta delen av stolpen ser det ut som om någon gått loss med en svarv. Stolpen är omsorgsfullt avgnagd från alla håll och – ja, det ser ut som om någon som precis lärt sig att hjälpligt hantera en svarv använt stolpen som testföremål i snickarverkstaden.

Jag noterar sedan att även stolpe nummer två och tre varit under attack. Inte lika extremt som den första stolpen; mer slumpmässigt, som om någon haft bråttom, men någon har varit där. Av alla års erfarenhet vet jag att ingen av våra hästar någonsin ens varit i närheten av att intressera sig för att gnaga på tryckimpregnerade staketstolpar. Visst står de ibland, som hästar gör, och gnager på barken på vissa träd, men staketstolpar? Aldrig, under alla år. Jag skriver detta på morgonen i dag, fredagen den 12 september. Fyra nätter har då passerat utan minsta ytterligare åverkan på stolparna. Först 17 år utan någonting. Alltså drygt 6200 nätter. Sedan EN natts gnagarfest. Därefter: ingenting. Det är en anomali.

Ett mysterium.

Någon mer professionell gnagare än en häst har varit i farten. Frågan är bara vem.

Kan det vara kaniner eller harar? Det har under alla år vimlat av sådana i skogarna runt gården men aldrig att de visat minsta antydan till intresse för staketgnagning. All erfarenhet säger emot.

En mus eller råtta? Känns inte troligt. I så fall skulle det krävas en hel armé av möss, och det håller jag för uteslutet.

Rådjur? Jag tvivlar även på det. Här är det fortfarande 15 grader varmt nattetid och i de båda hagar som avgränsas av de angripna stolparna går det fortfarande hästar dygnet runt. Aldrig att ett par skygga rådjur skulle få för sig att hoppa in där och gnaga, sida vid sida med ett par hästar.

Mina tankar går så långt upp som till bävernivå, men det känns om möjligt än mer orealistiskt. Jag utesluter på goda grunder alla djur jag räknat upp. Eftersom sabotaget endast utförts under en enda natt känns det lönlöst att inhandla en övervakningskamera för att få svaret. Finns det någon som kan hjälpa mig att lösa det stora mysteriet med staketstolparna?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.