Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
22 september 13:50

Ponnypappan: … för jag vet ju att det stämmer

Ponnypappan: … för jag vet ju att det stämmer
LillyBelle och Woodie satte första LA-nollan. Foto: Privat

Konstig rubrik? Ja, det är det kanske. Det beror på att den här bloggpostens rubrik är en direkt fortsättning av föregående veckas text, som bar rubriken ”Att se misstag är att se utveckling”.

Det stämmer ju.

Att se misstag ÄR att se utveckling.

Det är en sanning.

Och ju snabbare sanningen synliggörs, desto roligare är det, och ofta syns utvecklingen snabbare än man kan ana.

Veckan som gått har återigen bevisat att misstag leder till utveckling och glädjande nog har den synts hos både Angelo och LillyBelle.

Som 13-åring är Angelo är helt färsk som ryttare på storhäst. Som ni också kanske läst här i bloggen har han för närvarande förmånen att få rida den stora vänliga jätten Carrenrod Lad, aka Miami, som han generöst fått låna under en tid av Sandra Augustsson.

Nu, efter en och en halv månad, har han skaffat sig lite tävlingserfarenhet med Miami. För tre veckor sedan vann han rentav en 1,00-hoppning i Karlskrona.

Självförtroendet har byggts upp, bit för bit, och han har även hoppat några 1,10-klasser och tagit sig i mål. Angelo har själv fått välja vilken nivå han vill ligga på och jag tycker att han gjort bra val.

Hans målsättning är att så småningom ta sig an 1,20. En gång tidigare, i Ljungby för drygt en månad sedan, provade han på det för första gången. Han kände sig liten bland alla rutinerade vuxna ryttare på framhoppningen, tyckte bommarna låg väldigt högt och det blev en nervös ritt som han valde att avbryta.

259 Ljungby
Angelo och Miami hoppar 1,20 i Ljungby. Foto: Privat
259 Angelo Miami
Angelo och Miami tar steg framåt varje vecka. Foto: Privat

Sedan dess har Angelo gått igenom sina ritter, hittat fel och misstag och sakta men säkert förberett sig för ett nytt försök på hinderhöjden 1,20. I lördags var han tillbaka i Ljungby igen, med massor av lärdomar och fortsatt stor respekt för nivån.

Jag, som förbereder mig för att bevaka en hockeymatch här i Växjö, följer det hela från den alltid lika dramatiska Equipe-appen och ser visserligen att en fyra dyker upp under antal fel, men sedan kommer ingenting mer. Angelo och Miami tar sig i mål med bara ett enda pet – i 1,20. Fantastiskt. Återigen: utveckling föregås alltid av små eller stora missar oavsett vad det handlar om i livet.

Samma lördag får LillyBelle frågan av sin bästis Ayleen och hennes familj om hon vill följa med till Norrköping och tävla dagen därpå. Det finns en plats över i transporten och jag gissar att frågan inte ens hinner bli färdigställd innan LillyBelle tackar ja.

Hennes nästa delmål är att nolla i en LA och som ni kanske minns från förra veckans blogg gjorde hon och Woodie två väldigt fina försök som med ett litet misstag i varje ledde till ett stopp i vardera start. Det kändes som en tidsfråga innan första LA-nollan kommer och i Norrköping är det dags för försök nummer tre.

Visst blev det tredje gången gillt.

Så här såg det ut – och skruva gärna upp volymen för att höra hur LillyBelle berömmer sin häst under ritten. Det är hon komiskt bra på.

Den här helgen väntar säkerligen några nya misstag men därmed också en hel del utveckling!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 december 13:20

Ponnypappan: Att inte veta stör nattsömnen

Ponnypappan: Att inte veta stör nattsömnen
Du är pigg, nyfiken, öppen och intresserad av din omgivning. Men hur vet jag med säkerhet att du mår bra och inte fryser?

Förutom att de är dyra i drift och kan bli rädda både för allt som rör sig och för allt som inte rör sig finns det nästan inga gränser för vår kärlek till hästar. Det är liksom ”En gång hästmänniska, alltid hästmänniska” som gäller eftersom hästar inte är en hobby utan en livsstil. Den livsstil du har valt har du valt för att du älskar just den livsstilen och därmed är kärleken till hästar helt given för den som gjort hästar till sin livsstil.

Så långt inga problem.

Jag kan bara gå till mig själv och till min hästiga livsstilsfamilj för att se hur kärleken flödar när hästarna kommer i vår närhet. Det gosas hejvilt, det pratas med barnsliga röster (japp, jag erkänner) och vem kan motstå att öppna locket på en burk hästgodis och bjuda dem vi älskar på en bit?

Inte heller så långt ser jag några problem.

Problemen uppstår vid den här tiden och vid det här vädret på året. Tempen har den senaste veckan nattetid varit nere på tolv minus och vänt. Ett fint lager nysnö har landat och färgat landskapet vackert vitt. Mitt i allt detta lever våra hästar sina liv. De går givetvis ute på dagen och aktiveras genom schemalagd träning och motion, precis som vanligt. De står givetvis inne på natten, precis som vanligt, men när det är ett tvåsiffrigt antal minusgrader gillar jag inte läget. Då ser jag problem, då kommer oron, då spiller kärleken till hästar över i orons och det dåliga samvetets bägare.

Jag vet och jag har upprepade gånger läst att man inte ska ”förmänskliga” sina hästar och det håller jag med om. Men när jag själv har uppvärmda vantar, två tröjor under vinterjackan och dubbla sockor i kängorna och ändå fryser – då sänder jag en tanke till hästarna. Jag tror knappast att de fryser lika mycket som jag, ynkliga och svaga människa, men det är likväl ett faktum att hästar kan frysa.

Alla våra hästar har givetvis sina vintertäcken på sig, de får givetvis extra foder varje dag och givetvis den tillsyn och kärlek de förtjänar.

Men fryser de?

Även om en häst inte står och skakar – vet man med säkerhet att den inte fryser?

Den sortens tankar träffar mig som en lavett i ansiktet när jag själv ligger nedbäddad under ett varmt täcke och tänker på djuren som står i stallet 25 meter från mig.

Jag inser vad det verkliga problemet är. Det verkliga problemet för mig handlar för mig om två saker.

1. Hästars utseende.

2. Hästars sätt att kommunicera.

Första punkten: Jag tycker att hästar är vackra djur. Samtidigt har i princip alla hästar ett utseende som ser allvarsamt och lite sorgligt ut. Jag tycker ofta att det ser synd ut om hästar när jag tittar på dem och redan att jag tycker innebär dåliga nyheter när det är tolv minus ute. Då tycker jag ännu mer synd om dem och får dåligt samvete. Hästarnas utseende är, trots allt det vackra, ett problem för mig.

Andra punkten: Åh, vad jag ibland önskar att hästar kunde vara mer som våra mest kända husdjur. Ingen kan ta miste på humöret hos en hund vars svans viftar som en propeller. Den hunden är på ett strålande humör. Inte heller är det svårt att lista ut hur en katt som spinner och gnider sig mot dig i soffan mår.

Men hur ser man att en häst mår bra?

Den har svans, men när den viftas betyder det knappast att hästen mår bra utan på irriterade insekter eller annat som stör den.

Hästar kan inte skälla eller jama. De kan gnägga, men i de fall våra hästar gnäggar när de får syn på mig är när jag kommer med fullpackade höpåsar för att mata dem. Det gnägget är bara ett tecken på att de vet att hungern snart ska stillas. I övrigt säger det ingenting om hur de mår.

Nu TROR jag verkligen att hästarna på vår gård mår bra. Det lilla jag läst om tecken som tyder på välmående hos hästen säger att hästar som är öppna, nyfikna och intresserade av sin omgivning är lyckliga hästar. Att de hästar som känns avslappnade och rofyllda i stallet är detsamma som hästar som mår bra.

Där känns det bra att kunna checka av punkt efter punkt på listan.

Men trots alla tecken som tyder på det kan jag inte VETA om hästarna mår bra – och det är det som stör mig och min nattsömn så här års. Kanske är jag bara fånig men i så fall vet jag att det är kärleken till hästar som gjort mig fånig. Och det kan jag ta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

269 Häst

 


Ponnypappan
24 november 13:43

Ponnypappan: En arena som fyller mig med värme

Ponnypappan: En arena som fyller mig med värme
Äntligen är det stora ridhuset klart.

Jag har varit på tävling. Absolut ingenting konstigt med det. Jag befinner mig så ofta på tävling att det nästan känns som att livet består av två saker: 1) tävlingar och 2) tiden som passerar mellan två tävlingar.

Nu har jag varit på tävling igen, Novemberhoppet, och jag betonar återigen att det inte är någonting konstigt med det. Det som sticker ut, det som är rent sensationellt är att tävlingen skedde på Växjöortens Fältrittklubb. Det är egentligen heller ingenting konstigt. VFK är en väldigt flitig tävlingsarrangör och det finns ingen plats där Angelo och LillyBelle tävlat mer än där.

Det som gör den här tävlingen historisk är att den sker inomhus – i ett splitternytt ridhus. Mina barn började tävla vintern 2019 och för dem och vår familj är vår hemmaklubb VFK klubben där det arrangeras tävlingar under vår, sommar och tidig höst.

Sedan tar det stopp. Mellan oktober och maj ges inga möjligheter till tävling. Anledningen är, tror jag, att det drygt 50 år gamla ridhuset helt enkelt inte uppfyller kriterierna för att fungera som tävlingsarena. Åtminstone inte i större klasser.

268bygget
Nu byggs det andra ridhuset intill det stora.
De Albin.jpg
Albin Häggblad från Växjöortens Fältrittklubb var först ut av alla i den första tävlingen någonsin inomhus i Abena Arena.

Därför har vi alla gått omkring och burit på drömmen om att tävla inomhus fem minuters bilfärd från där vi själva bor. Nu har vi fått uppleva den lyxen – och lyx är verkligen ordet som stämmer in på Abena Arena, som den nya anläggningen heter. Inte lyx för att det kostat speciellt mycket pengar att bygga; tvärtom är det klassisk småländsk kloksnålhet som varit ledstjärnan i projektet.

Att manegen mäter 30×70 meter tycker jag däremot är en välinvesterad lyx. Det gör den helt fri från klaustrofobi och uppfyller dessutom kraven för att kunna hålla internationella tävlingar i Växjö.

Men det finns en lyx i detta stora underbara ridhus som övertrumfar all annan lyx man kan önska under en vintertävling.

Det är varmt.

Javisst, du läser helt rätt.

Det är varmt i det stora härliga nya ridhuset. Det i sig är en närmast unik känsla. En känsla av utopi. Jag har åtskilliga gånger varit fullt övertygad om att jag varit på väg att dö av köld när jag vistats i ridhus runt om i södra Sverige. När jag för en vecka sedan för första gången, då som journalist, klev in i ridhuset var det därför som att kastas ner till Alice i underlandet. Om jag velat hade jag faktiskt kunnat ta av mig vinterjackan utan att frysa.

I den kanske smartaste satsning som någonsin gjorts inom bygg-ridsporten har VFK valt att installera en gigantisk avfuktningsanläggning som å ena sidan gör precis vad det låter som men å andra sidan skickar tillbaka fukten in i byggnaden i form av värme.

Ni kanske tror att jag driver med er men även så här bra är det: Om en köldknäpp på minus 20 skulle drabba Växjö garanterar avfuktnings- och värmesystemet att temperaturen inne i ridhuset aldrig understiger tio grader.

Tio grader PLUS alltså.

I onsdags stod jag även och studerade bygget av det intilliggande ridhuset, det som ska användas i den dagliga verksamheten och under tävlingsdagar. Snart är även det klart och då kan VFK stoltsera med fyra intill varandra liggande ridhus som vart och ett kan och kommer att användas vid tävlingar: ett ridhus till trimning, ett till framridning, ett till framhoppning och så den varma centrecourten där allt ska avgöras och rosetter delas ut.

De Lalle Tobbe.jpg
Lars Nilsson och Tobias Jönberg har i nästan tio år kämpat för att bygga ett hästsportcenter i Växjö. Nu är de och VFK snart i mål.
268 Manege
Ridhuset har manegemått på 30×70 meter. Det är ljust och fräscht och det bästa av allt: Oavsett om det är minus 20 grader ute är det minst tio plus inne i ridhuset.

Jag har sett, följt och som journalist skrivit om den nästan tio år långa kampen som i synnerhet två kämpar – ordföranden Tobias Jönberg och kassören Lars Nilsson – utkämpat mot de långsamt malande kvarnarna i kommunhuset. Jag har sett dem få tvärnej men ändå inte ge upp. Sett klubben beviljas lånelöfte på 55 miljoner kronor som sedan drogs tillbaka och landade på 15. Sett dem hitta nya finansieringslösningar, övertala kommunen att låna klubben några miljoner till och sedan ytterligare några. Efter Växjö kommuns halvmiljardsatsning på arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott tyckte maktens män och kvinnor till slut att det var dags att satsa på ridsporten. Och nu hästsportcentret snart helt färdigbyggt.

Växjö är på gång och jag känner mig stolt över min hemmaklubbs inomhusanläggning, som nu går från i princip ingenting till att hålla absolut toppklass i Sverige. Min känsla just nu är att jag blir förvånad om det inte arrangeras ett SM här inom ett par år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
17 november 11:15

Ponnypappan: Glädje, skadeglädje och ilska efter juryns besked

Ponnypappan: Glädje, skadeglädje och ilska efter juryns besked
Kapten Ankarcrona och den svenska världsettan vid hopp-EM i Milano. Foto: Kim C Lundin

Idrottsåret går sakta men säkert ner för landning. Det är redan den 17 november och om bara någon vecka eller två, när adventsstakar och annat pynt dyker upp i fönstren, vet vi som nördat ner oss i ridsporten att aktiviteterna i tävlingskalendern glesas ut. Både ryttare och hästar tar vintervila och en punkt sätts för året 2023.

Samtidigt är det då en ny sorts tävlingssäsong börjar. En tävlingssäsong där alla tävlar mot alla, där de största prestationerna i alla sportgrenar ska bedömas och rankas och där ett bra resultat i ett mästerskap inte alltid leder till ett bra resultat i en omröstning.

Nu inleds juryernas tid.

Att skriva om juryer och utmärkelser på en ridsportsajt är bland det bästa som finns. Det är ju vi – den stora ridsportfamiljen – som gjort oss kända som den stora hästsekten. Vi inte bara kräver att våra mästerskapsguld ska uppmärksammas. Får vi dessutom chansen att rösta fram vår man, vår kvinna eller vårt lag – ja, då tar vi den, röstar som tokiga och ser till att vår kandidat ges de bästa förutsättningarna för att få en extra guldmedalj.

Jag gillar engagemanget.

Älskar de starka åsikterna.

Fascineras av vad ett ”felaktigt” juryval gör med oss.

Personligen har jag under åtminstone 30 års tid varit en stark skeptiker till idrottsjuryer överlag. Jag har ansett att de inte gjort sitt jobb, att de bevisligen inte kunnat skilja en sport med global stenhård konkurrens från en marginalsport som bara ett par tre nationer kan utöva. 

Grunden för min kritik har varit våra framgångar som ishockeynation kontra våra framgångar som skidnation (oavsett om det handlar om alpint, längd eller skidskytte). Allt som har med skidor att göra har av någon anledning varit alla juryers våta dröm och gullegris, medan hockeyn – trots otroliga framgångar – betraktats som någonting katten släpat in. Idrottare som stått på skidor har till exempel genom åren belönats med 22 bragdguld. 

Hockeyn? Ett. 

Det var efter VM-guldet 1987 men som en jurymarkering DELADES guldet med längdåkaren Billan Westin.

Under de senaste åren har ridsporten intagit mitt hjärta och därmed har jag två sporter vars prestationer jag kräver att juryerna tar hänsyn till och behandlar rättvist. Hockeyn är stor, bland de svåraste som finns att utöva och det är ett nålsöga att ta sig igenom för den som vill lyckas. Ridsporten är ännu större, den är verkligen en global företeelse och här får du ofta kämpa ett halvt liv för att ta dig till världstoppen.

Det var därför med 33 procent glädje, 33 procent skadeglädje och 33 ilska jag i veckan tog del av de nominerade till Idrottsgalan 2024.

• Glädjen. Henrik von Eckermann är en av de nominerade till Årets manlige idrottare. Ingen har varit världsetta längre än han och han ingick i EM-guldlaget men för några år sedan är det fullt möjligt att en jury helt hade förbisett HvE och ridsporten. Min känsla är att juryn vaknat, tagit till sig av vår kritik och numera bedömer ridsporten för vad den är: en av de stora idrotterna. Inte minst med tanke på att maestro Ankarcrona även finns bland de nominerade till årets ledare.

• Skadeglädjen. För första gången noterar jag hur längdskidåkarna närmast står och gråter över den chockartade insikten att de inte blivit nominerade till någonting. De tycks inte fatta vad som hänt. Skidexperter rasar och besvikelsen är enorm över att ett VM-guld i en sport där konkurrensen liknar den i bandyn (bara tre länder kan utöva den) inte ens är värt en nominering. Min känsla återigen: Juryn har vaknat, börjat jämföra sporternas globala konkurrens istället för att gå på känslan hemma i tv-soffan under Vinterstudion.

• Ilskan. Erik Karlsson borde givetvis varit nominerad i kategorierna Årets manlige idrottare och Årets prestation. Han är världens bäste hockeyback, gjorde den gångna säsongen fler poäng (101) i NHL än någon annan back klarat av under de senaste 30 åren. För tredje gången utsågs han till NHL:s och därmed även världens bäste back. Men att uppmärksammas hemma i Sverige? Nej, det är att hoppas på för mycket. Glädje är skönt, skadeglädjen sägs vara den enda sanna och lite spelad ilska kan väl inte skada? Man kan ju inte få allt på en gång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
10 november 11:32

Ponnypappan: Håll kommunen borta från SM

Ponnypappan: Håll kommunen borta från SM
Sorry, men så här får det inte se ut på ett SM. Jag tycker synd om arrangören.

För några år sedan pratade jag med en rutinerad fystränare. Han driver sedan länge ett välrenommerat testcenter som bland mycket annat hjälper elitidrottare i olika sporter att mäta allt från spänst och explosivitet till fettprocent och råstyrka. Den här gången, berättade fystränaren, hade testcentret inlett ett samarbete med universitetet i samma stad. Universitetet har en stark idrottsprofil med flera akademiska utbildningar i sin portfölj.

Nu förklarade fystränaren för de ansvariga på universitetet att det var skarpt läge för samarbetet. Ett stort antal idrottare från flera lag och idrotter skulle genomföra omfattande fystester och studenterna skulle svara för ovärderlig hjälp.
– Okej, sa fystränaren. Då kör vi på lördag morgon klockan sju.

Då tystnade universitetets ansvarige, skruvade förläget på sig och sa:
– Eeeh, det går inte. Vi har verksamhet här måndag till fredag från åtta till sjutton. På helger är vi lediga.

Det blev inget samarbete.

Anledningen: Universitetet ”jobbar inte på helger”. Det bara är så. Punkt.

Anledningen till att denna episod dyker upp i mitt huvud just nu är betraktelser från den senaste veckan – från SM-veckan i Borås. Senaste bloggposten skrev jag för en vecka sedan inifrån det imposanta ridhuset i SM-staden. Då hade det regnat, det hade runnit floder av vatten in i vissa hästars boxar och kaosets lervälling hade sköljt över SM. Jag reagerade på att man först då, när översvämningarna redan var ett faktum, började bygga jordvallar som skydd mot vattnet nere vid stallarna. Först då rullade traktorer fram med grävskopor och såg till att det kommande utlovade regnet inte skulle slå till med lika förödande kraft. Det lyckades okej. Det syntes lite rännilar här och var men felet hade åtminstone åtgärdats.

Allt ovan sker under torsdagen och fredagen.

Sedan kommer lördagen.

Jag märker det inte direkt men inser när dagen lider mot sitt slut att någonting saknas. Jag saknar ljudet av maskiner. Containrarna med urmockat spån börjar bli överfulla och den föredömligt febrila maskin-aktivitet som synts till under föregående dagar är ersatt av ett ingenting. Det här är den stora SM-dagen, där mästare i alla ponnykategorierna och children just korats. Det är en dag där många tackar för sig, mockar ur sina boxar och åker hem.

Sedan kommer söndagen. Direkt när jag går ner till stallarna ser jag problem. Då är containern så fullproppad att de som mockat tvingats börja tömma spån och hästbajs bredvid.

Var är maskinerna? hinner jag tänka innan det slår mig.

Det var lördag i går.

Det är söndag i dag.

Jag tänker på mitt samtal med fystränaren om universitetets rigida uppfattning om när det är okej att utföra arbete.

Det är nog inte klubben, Borås Fältrittklubb, som har ansvaret för den här delen av SM. När jag frågar en funktionär får jag det bekräftat.
– Kommunen jobbar inte riktigt på de här tiderna, säger han och himlar med ögonen.

Det är alltså som jag anar.

Klubben och Svenska Ridsportförbundet har hand om allt som fungerar bra, nämligen det sportsliga.

Kommunen, som i det här fallet nog formellt är Borås Stad, har ansvar för allt det som kräver insatser från större maskiner – allt det som fungerar uselt.

Det förklarar varför det knappt går att trycka in en enda liten avfallspåse i den väldiga sopcontainern. Det förklarar varför vallarna byggts reaktivt och inte proaktivt. Det förklarar framför allt det växande berg av spån och skit som mer och mer antar formen av en sanitär olägenhet när jag ska försöka tömma mina skottkärror. Det går till slut knappt att ta sig ut från stallet körande med en full kärra. Det är spån precis överallt och jag märker att den allmänna stämningen är irriterad. Folk är med rätta förbannade och jag tycker synd om arrangören. Att ett sportsligt helt friktionsfritt mästerskap ska solkas ner på grund av uteblivet kommunalt engagemang är lite sorgligt.

266 Angelo Ärevarv
Angelo och Rosie tog ”vår” enda seger i Borås. Här rider de ärevarv.
266 Lilly Peggy
LillyBelle och Peggy – en kärlekshistoria.

Jag kan bara ge två feta tummar upp för tävlingarna i sig. Detsamma gör även Angelo och LillyBelle, som är mycket nöjda när det hela är över. Angelo och Rosie får på lördagen till en mycket fin runda och vinner omgång 2 i sin cup. LillyBelle och Peggy har däremot stannat ut sig i Lätt B både på fredagen och lördagen. Jag säger det inte men inför finalen, som går i Lätt B+, tänker jag i mitt stilla sinne: ”Ska de inte stryka sig? De har inte en chans att ta sig runt”.

Så fel jag har. Med SM-veckans enda A-ponny lotsar LillyBelle ljudligt berömmande sin älskade lilla häst runt banan. Det blir ett stopp men jag har nog aldrig sett en mer överlycklig tjej gå i mål med fyra fel än LillyBelle den här söndagen.

Vi lämnar Borås med fina minnen från tävlingarna och med en önskan om att klubben håller kommunen utanför nästa gång det är dags för stortävling på den fina anläggningen. Sorry, men kan du bara jobba dagtid måndag till fredag har du ingenting på en ridtävling att göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
3 november 20:55

Ponnypappan: Bland spridda skurar och regniga resultat

Ponnypappan: Bland spridda skurar och regniga resultat
En mycket nöjd tjej på en väldigt duktig ponny. Foto: Privat

Ända sedan jag senast satt här och knattrade bakom tangentbordet har tempot varit uppskruvat till max. Det har egentligen inte funnits några möjligheter ens till kortare pauser. Allt har gått i ett; planering, logistik, förberedelse, problemlösning. De tre första momenten kan du nöta, gnugga och slita på medan det fjärde – problemlösningen – är någonting du får räkna med.

När detta skrivs sitter jag i personalpentryt på Borås Fältrittklubb som jag generöst tilldelats av tävlingsledningen. Här pågår SM för fullt och just i detta nu, när klockan passerat 11.00 med viss marginal, ser jag ingen påtaglig nederbörd när jag vrider huvudet bakåt och tar en titt ut genom fönstret.

Det är annars regnet som varit denna veckas största fiende.

När vi på måndagen efter minutiösa förberedelser och mindre nervsammanbrott äntligen rullat upp till Elmia möts vi av en syn som indikerar problem. Enorma regnmängder har föregått Jönköping Horse Show. Det nästan oändligt stora gräsfält som utgör campingområde för både små B-kortare, husvagnar, husbilar och värstinglastbilar ser hemskt ut.

265 Lillybelle Woodie 3
Elmia är stort. Det märks på publikantalet. Foto: Privat
265 Lilly Woodie 1
LillyBelle och Woodie tar sig över Elmiatävlingarnas i särklass vackraste hinder. Foto: Privat
265 Lilly Woodie 4
En stilstudie i koncentration. Foto: Privat
265 Resultatlista
En femteplats! Foto: Privat
265 Femteplats
LillyBelle och ”Hasse”, som jag kallar honom, under ärevarvet på Elmia. Foto: Privat

En del hjulspår är flera decimeter djupa och vi får snart reda på att flera bilar fastnat och fått hjälp med att bli borttransporterade och att vissa områden är avstängda. Hällregnet återkommer dessutom och efter en halvtimmes polsk riksdag hittar vi ett ställe som ser någorlunda lindrigt blött ut. Husvagnen parkeras, underlaget är oroväckande mjukt men vi tar risken. Vi är i alla fall på plats.

Så kommer tisdagen. Omgång 1 av Agria Pony Trophy är först ut av alla klasser. Det blir tidig uppstigning och vi går ut i ett regn som fortfarande inte upphört. Sedan förbereder vi oss gör vad vi kan för att ge Lilly och hennes Hazelwood Bramble de bästa förutsättningarna för att prestera. Jag slås än en gång över hur stort Elmia är, hur den väldiga anläggningen tar tag i en och hur nervositeten smyger sig på trots att det är tredje året i rad något av våra barn tävlar här.

När jag sitter med kameran på läktaren kommer skakningarna från ingenstans. Det är dags för LillyBelle och Woodie (eller Hasse som jag börjat kalla honom) att starta. Det är förvånansvärt mycket folk på läktarna trots den tidiga timmen där flera vänner till LillyBelle åkt hela vägen upp från Växjö för att stötta henne. Fantastiskt.

Om LillyBelle själv är nervös syns det inte på henne. Hon går in i sin egen lilla bubbla och bara kör. Hon gör det så bra att hon går upp i ledningen. Jag kan pusta ut. Nervositeten är över. Jag ser hur glad hon är över det hon gjort och nu spelar placeringen mindre roll. Eller det gör den inte. Att bli just placerad och få rida ärevarv är något jag önskar och unnar LillyBelle att få uppleva och därför kommer nervositeten tillbaka.

När det är dags för sista ryttaren ut ligger LillyBelle på den femte och sista prisplaceringen. 60 sekunder senare står det klart att hon blir femma och det nöjda ansikte som sedan rider in på banan för prisutdelning säger allt. Ärevarv på Elmia – det är någonting alldeles extra.

265 Lilly Peggy
LillyBelles och Peggys resa i Borås slutade efter tre hinder i morse. Foto: Privat
265 Angelo Rosie Borås
Ett ”skitpet” i omhoppningen förde Angelo och Rosie långt ner i resultatlistan. Men två chanser återstår för dem. Foto: Privat

Utanför banan fortsätter regnet att ställa till det. Det mjuka underlaget gör att husvagnens läge lever sitt eget liv och det blir omöjligt att ha vagnen i våg. Följden: Plötsligt börjar det droppa från ena takluckan. Droppet kommer i intervaller och upphör inte. Här gäller det att lösa problemen och det snabbt. Fram med ett starkt hållbart snöre, fram med en kastrull. Sedan binder Malin jag jag med gemensamma krafter fast kastrullen under den rinnande stället. Där fortsätter droppet fram tills dess att regnet plötsligt upphör och ersätts av sol.

Finaldagen för LillyBelle slutar med fyra fel efter ett för Woodie oväntat stopp. Elmia är över för den här gången och rimligen också för sista gången i Agria Pony Trophy för vår del. Ny logistik väntar. Efter att med viss svårighet och stor försiktighet lyckats rulla ut husvagnen från det inte längre lika plaskvåta gräset tar jag riksväg 40 med sikte på Borås tiotalet mil bort. Resten av familjen tar lastbilen och kör hem till Växjö. Där tar de hand om resterande hästar på gården, packar om, sover en natt i egna sängar och drar sedan till Borås under torsdagen.

265 Sverigeponnyn
Dessa två fick 50,5 poäng för sitt fina samarbete och är klara för Sverigeponnyn i Scandinavium. Foto: Privat

Då har jag redan installerat mig och husvagnen här, lyckligtvis på ett hårt grusunderlag där jag kan bestämma lutningen själv. Direkt konstaterar jag däremot att regnet även är SM-veckans största fiende. Stallarna ligger nere i en dalgång och här handlar det om att ha tur eller otur. Vi har tur, noterar jag efter att ha sett vilka boxplatser vi tilldelats. Andra har haft otur och tilldelats boxar som översvämmats av regnmängderna. 

Men vi är här och tidigt i morse inledde LillyBelle och Angelo sitt tävlande i cupen som heter Änglahoppet. LillyBelles och Peggys resa slutade efter tre hinder medan Angelo och Rosie hade näst snabbast tid men där ett ”skitpet” i omhoppningen skickade ner dem till en 17:e-plats. Varken LillyBelle eller Angelo var dock särskilt besvikna.

265 Ärevarv
Lyckan är gjord när man får rida ärevarv på Elmia. Foto: Privat

LillyBelle kommer att leva länge på sin placering på Elmia och för Angelo kom säsongens fullträff i söndags. Då var det kval till Sverigeponnyn i Karlshamn, Angelo och Rosie fick 50,5 poäng och är klara för Gothenburg Horse Show i februari. Då kan han acceptera ett skitpet i Borås. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
27 oktober 09:42

Ponnypappan om avklarat genrep och kommande hästfest

Ponnypappan om avklarat genrep och kommande hästfest
Att rida strax efter klockan 06.00 är en av Angelos senaste förberedelser inför nästa veckas lov.

Efter knappt 30 år som sportjournalist finns det ord och begrepp som får mig att tända till lite extra.

Premiär.

Slutspel.

Kval.

Final.

Det ligger en laddning i de korta orden. De signalerar att någonting stort, betydelsefullt och ödesmättat är på gång. Någonting många sett fram emot under väldigt lång tid.

Sedan finns det ett ord som har rakt motsatt effekt.

Genrep.

Jag har nämligen sett alldeles för många genrep i alltför många sporter för att veta vilken lågenergiföreställning som väntar. Det handlar då ofta om sista träningsmatchen innan den riktiga säsongen drar igång för ett lag i fotboll, hockey, handboll eller annan lagsport. Genrepen är matcherna då det viktigaste för varje spelare är att till varje pris se till att inte bli skadad och riskera att missa allt det roliga som väntar i säsongspremiären. Därför vågar ingen ta i för fullt, alla går på halv maskin och matchernas underhållningsvärde brukar brukar därför befinna sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Givetvis sticker ridsporten ut även här. I ridsporten är genrep inte som ovanstående. Här är skaderisken densamma oavsett tävling och om en skada ändå uppstår handlar det om ren otur. Genrepar du i ridsport tjänar du ingenting på att gå på halv maskin, då kan du likaväl genrepa hemma i paddocken.

264kingsrod
Förra året gick det bra för Angelo och Rosie på Grevagården. I år blir det tävlingar i Borås.
264lillywoodiekval
Strax före midsommar kvalade LillyBelle och Woodie in till Agria Pony Trophy. Äntligen är det dags.

Just nu räknar vi dagarna till vecka 44, det sedan länge hett emotsedda höstlovet som i våra kretsar fått namnet hästlovet av en anledning. Skollovet under hösten har utvecklat sig till en enda stor hästfest, med Jönköping Horse Show som nationellt publikt dragplåster medan SM-veckan parallellt spelar en vacker andrafiol.

För vår del är det tredje året i rad något av våra barn har förmånen att få delta i samma jätteevent som de stora kanonerna på Elmia. LillyBelle kvalade in till Agria Pony Trophy med sin Woodie redan strax före midsommar och sedan dess har hon gått runt och längtat och förberett sig. Angelo tävlade på Elmia för två år sedan, missade att kvala in i fjol och tävlade då istället i Kingsröd Pony Trophy på Grevagården under SM.

I fjol krävdes avancerad logistik och körning till, från och mellan Jönköping och Grevagården med både lastbil och husvagn. I år går SM i Borås. Sett till avstånd jämförbart med Grevagården och därmed en logistik på ungefär samma nivå. Nu börjar vi känna oss redo. Packlistor är färdigskrivna, husvagn bokad, viktig utrustning inhandlad, måltider planerade.

Och vad gjorde Angelo och LillyBelle förra fredagen som jag skrev om i förra bloggen?

264lillyerika
LillyBelle och Erika.
264 Angelo Och Hilda
JHS 2021: Angelo och Hilda.

Jo, de genrepade och gjorde det väldigt bra. De red två klasser var på Grevagården och för Angelo blev det nästan full pott. Efter en excellent Lätt B tog han segern och efter en lika excellent Lätt A slutade han på andra plats i ett mycket starkt startfält. Han och Rosie känns redo för den cup som väntar dem i Borås. Även LillyBelle och Woodie svarade för insatser som känns lovande inför Elmia. Båda starterna (LA och LB) med fyra fel men med ett bra tempo och rytm. Två dagar senare passade de på att lägga in ännu ett genrep, denna gång i Vetlanda där de felfritt tog sig i mål som tvåor i LB.

Nu är det slut på genrepen. Nu börjar hästlovet, med hästfest varje dag. Hoppas att vi ses i Jönköping och Borås!

Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man.


Ponnypappan
20 oktober 13:55

Ponnypappan: Ska vi låta ponnyryttare tävla på fredagar?

Ponnypappan: Ska vi låta ponnyryttare tävla på fredagar?
Självklart måste skolan skötas om man tävlar på skoltid, menar Ponnypappan. Foto: Roland Thunholm

Är det här ens en fråga? Ja, såklart det är. Men är det en fråga att ta på stort allvar? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Frågan låter kanske provokativ men jag lovar, det är inte avsikten. Den går liksom bara inte att ställa på så många andra sätt.

Hur som helst är det ändå lite intressant att det ibland – nej, inte jätteofta men då och då – dyker upp ett meeting under tider på året då det varken är sommar-, vinter-, höst- eller sportlov och där tävlingarna inleds på en fredag.

I samtliga fall handlar det om dagar där exakt noll och ingen ponnyryttare är befriad från skolplikten och där samtliga enligt svensk lag ska genomföra lärarledda lektioner tills dess skoldagen är slut. Alla ponnyryttare under 16 år som tävlar en fredag gör det därför antingen med skolans goda minne eller tack vare en imaginär plötsligt uppkommen åkomma som lett till en lika plötslig sjukanmälan. Det finns inga andra möjligheter att kunna tävla på skoltid.

Att det fungerar så här har aldrig stört mig. Det är mer att jag noterat att ”Okej, det fredag, nu är vi på tävling och egentligen skulle alla dessa XX ryttare befunnit sig i ett klassrum nu”. Jag konstaterar också att läget för föräldrarna är snarlikt barnens. De som inte råkar vara schemalediga från sina jobb tvingas antingen ta ut en kompdag eller helt enkelt avstå från att åka på tävlingen. Själv har jag någon tävlingsfredag lyckats byta dagpass till kvällspass och kunnat följa med men flera gånger har det varit omöjligt att lösa.

Kanske ser vi en spegelbild av vår sport. Bilden av den väldigt komplicerade, bökiga och extremt tidskrävande sport som vi alla som befinner oss mitt inne i den älskar. Att tävla som ryttare kommer aldrig att bli enkelt och varför då inte slänga in ett par fredagstävlingar mitt i terminerna också?

En självklarhet för att barn ska få tävla på skoltid är givetvis att skoldagen jobbas in i efterhand och att hemuppgifterna sköts. Samtidigt är det lite roande att se vad en tävlingsdag bjuder på, rent pedagogiskt, jämfört med en skoldag. 

Den bjuder på matematik. Ridande barn blir snabbt experter på att räkna, jämföra hundradelar och placeringar. Att vara snabb på huvudräkning är en tillgång som skolelev.

Den bjuder på motivation. Den ridande skolelev som har förmånen att åka på tävling gör det med massor av motivation, energi och glädje. Det är viktiga byggstenar för det allmänna välmåendet.

Den bjuder på problemlösning. ”Varsågod, här har du en banskiss. Vilket är det bästa sättet att ta sig igenom den?” Ärligt talat, det här skulle vara en väldigt intressant skoluppgift. Att lösa banskissgåtor är något barnen tränar på regelbundet och därigenom utvecklar de ett logiskt tänkande som de har stor nytta av i skolan.

Den bjuder på prov, ordning och uppförande. Du kan inte bete dig hur som helst på tävling. Du har ögonen på dig, du har minst ett stort djur att ta hand om och du vet att läraren, som på tävling kallas domaren, ser allt du gör när du genomför provet, som här utgörs av din start i tävlingen. Om du fuskat i dina förberedelser går det sämre. Har du däremot gjort dina läxor i paddocken går det oftast bra. Det är väldigt likt skolan med skillnaden att ditt provresultat basuneras ut offentligt och förhoppningsvis tränar barnet mentalt inför kommande utmaningar i livet.

Den bjuder på social samvaro. På tävling träffar barnen andra som tävlar och som de känner eller lär känna. Mellan starterna hänger man och är social innan det ringer in till nästa lektion, som på tävlingsarenan är detsamma som en start. Inte helt olikt en skolrast, faktiskt.

Den bjuder inte minst på motion. Med tanke på att stillasittandet länge varit vår största hälsofiende och att exempelvis fetma ökar bland barn bör en tävlingsdag nästan ingå i Socialstyrelsens rekommendationer, eller hur? En tävlingsdag innebär kanske 10000 steg extra med allt inkluderat och bör vara en stor investering för hälsa och välmående.

Så: Mitt svar på frågan i rubriken?

Ja, det är klart att barnen ska få tävla även några fredagar om året. Just i dag är det förresten fredag. Det är den 20 oktober och medan jag skriver dessa rader är Malin, Angelo och LillyBelle i väg på en pedagogisk resa till Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
13 oktober 11:12

Ponnypappan: Kan Sweet Niki bli en Connor McDavid?

Ponnypappan: Kan Sweet Niki bli en Connor McDavid?
Sweet Niki hade fin utvecklingsbarhet, ansåg Henrik von Eckermann under testridningen på Breeders. Foto: Kim C Lundin

Så har jag varit på mitt livs första Breeders. På imposanta riksanläggningen Flyinge tillbringade jag en hel lördag från ljus lovande förmiddag till sen mörk kväll. Det var intressant ur många aspekter men när jag ska sammanfatta det för mig själv och göra en direkt koppling till min egen värld gör jag det med ett namn.

Connor McDavid.

För er som lever i en hästbubbla och inte känner till namnet kan jag berätta att Connor McDavid spelar hockey och är född den 13 januari 1997 i Richmond Hill, Ontario, Kanada.

I min dator har jag kvar ett dokument, skrivet den 28 april 2013 i programmet Textredigerare, där det står samma sak.

Connor McDavid.

Bara namnet.

Ingenting annat.

Vid den tidpunkten skulle Angelo fylla tre och LillyBelle två. Jag levde då ett helt annat liv än vad jag gör i dag. Barnen hade som bäst börjat förstå vad hästar var och livsstilen ridsport hade ännu inte hunnit kidnappa mig. Jag hade tid över och levde nördens liv i hockeyns värld. Under en femårsperiod skrev jag sju böcker om hockey. Det betyder att jag under den tiden konsumerade extremt mycket hockey och grävde så nördigt och djupt att jag fick ett intresse för att kunna se in i framtiden. Jag lusläste allt från expertanalyser till obskyra nordamerikanska hockeybloggar för att kunna vara steget före och i april 2013 kände jag att jag kunde se in i framtiden.

Därav min lilla notering för drygt tio år sedan.

Connor McDavid.

I dag är Connor McDavid världens bäste hockeyspelare. Han är så överlägsen att det nästan är löjligt, åker så snabbt och dribblar så överjordiskt bra att ingen annan hinner med. Han är bäst, rätt och slätt, och i dag känns det nördigt kul att redan 2013 – två och ett halvt år innan McDavid slog igenom – haft visshet om hur framtiden skulle se ut.

Så går det till i hockeyvärlden. Där är det unga ”prospects” som har ögonen på sig från det att de inte ens lämnat puberteten. Scouter och agenter krigar om att veta mest för att sedan, så tidigt det bara är tillåtet, skriva kontrakt med de bästa.

Det jag ser när jag tittar ut över Flyinges vackra ridhus är jakten på ridsportens Connor McDavid. Likheten mellan hockey och ridsport är slående, med en avgörande skillnad. I ridsporten kallas ingen för talangscout, sportchef eller agent och det handlar inte om att på något sätt se in i framtiden vad gäller vilka unga ryttare som om några år kan tänkas tillhöra världstoppen. Här handlar allt om hästen, om de rätta avelsgenerna, stamtavlor, egenskaper, ridbarhet och framtidsutsikter. Uppfödare, ägare och köpare är motsvarigheten till hockeyns agenter, sportchefer och scouter och Breeders är, inser jag, ett enda gigantiskt nördarnas möte för att hitta framtidens fyrfotade superstjärnor motsvarande hockeyns Connor McDavid.

Mitt avelsintresse har fram till den här dagen varit svalt, för att inte säga obefintligt. Men sittande på Flyinges läktare kommer jag på mig själv med att gilla det jag ser. Jag ägnar en godare stund än vad jag trott åt att lägga namn på minnet. Namn som kan vara kul att känna till om några år.

No Doubt.

Quinoa.

Sweet Niki.

Om så många inom den här sporten är intresserade av vad fyra-, fem- och sexåriga hästar gör i dag – varför då inte hänga med i matchen och ha koll i morgon? Ungefär så resonerar jag under denna märkligt upplyftande dag som snabbt utvecklar sig till någon sorts faktakorvstoppning.

Min andra hjärnhalva, den som gillar hockey, tycker ändå det är märkligt att elva femåringar i Flyinge för en dag kan vara mer intressanta för nördarna än den ryttare som sitter på dem – med tanke på vilken ryttare det är som sitter på dem.

Henrik von Eckermann.

Världsettan.

Den överlägsne.

Kul ändå att ridsportens sportsliga svar på Connor McDavid fick vara med på ett hörn.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
6 oktober 10:23

Ponnypappan om en skandal som inte får upprepas

Ponnypappan om en skandal som inte får upprepas
En mikrofon kan vara ett förödande vapen om den används på fel sätt.

Det jag ska skriva om i dag har jag låtit marinera i huvudet ett tag. Funderat, fört en dialog med mig själv. Ska jag skriva eller inte skriva? har det inre resonemanget låtit. Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag har landat i att det måste ut, måste fram i ljuset, måste belysas för att kanske kunna få ett stopp. Att flera läsare av denna blogg dessutom hört av sig och bett mig skriva i ämnet har också bidragit till den tändande gnistan.

Det är den 23 september. Tävlingar med ett späckat schema över fyra dagar. Både Angelo och LillyBelle är där och därmed även jag. På schemat står en Lätt B med 26 starter som även utgör ett integrerat distriktsmästerskap för Småland. LillyBelle och Woodie har förresten inte sin bästa dag. Flytet saknas, de noterar åtta fel och LillyBelle är besviken. Men sånt är livet. Ibland går det upp, ibland går det ner.

Så blir det prisutdelning. Ekipagen kommer in i den snudd på fullsatta arenan. Ceremonier och ärevarv väntar. LillyBelle sitter på Woodie precis utanför ridhuset för att få en glimt av prisutdelningen. Hennes vänner Wille och Ayleen har nämligen kommit tvåa och trea i DM-klassen. Segertäcken har redan placerats på vinnarponnyernas ryggar och alla väntar på presentation och applåder.

Då händer något lika chockerande som oväntat.

Speakern tar till orda och förklarar högt och ljudligt inför alla församlade att den ponny som ridit näst snabbast i den ”vanliga” klassen och blivit överlägsen segrare i distriktsmästerskapet haft otillåtna bakbenskydd och därmed blir diskvalificerad.

Bannorna fortsätter och det hela pågår i någonting som måste ha känts som en evighets helvete för alla i ridhuset. Föremålet för den offentliga uppläxningen: En tioårig flicka som tror att hon vunnit men sedan får uppleva ett mentalt trauma hon lär få bära med sig under resten av sitt liv. Hennes segertäcke tas av och hon lämnar gråtande ridhuset som ett offerlamm. Ärligt talat: Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara, ens som vuxen, att uppleva ett sådant skamligt agerande i tävlingssammanhang.

Detta är ingenting annat än en skandal av en sådan magnitud att vi borde ställa krav på att någonting liknande aldrig mer får inträffa. Det är en rättighet som barn att inte utsättas för någonting som ens liknar det här.

Åh nej – försök inte komma med några bortförklaringar!

Skyll inte på någonting!

Det finns ingenting förmildrande här!

Alla ni som sitter med mikrofon i er hand bör tvärtom inse vilken makt ni har när ni brukar den. Mikrofonen är ett oumbärligt redskap för att sakligt meddela information och att till exempel få flyt under en tävling. Jag vet många som använder den på rätt sätt, som berömmer fina ritter och kommer med milda tillrättavisningar när sådana krävs. Men i handen på fel person vid fel tillfälle är mikrofonen ett förödande vapen – som i det här fallet. Det får bara inte hända. Ingen ryttare ska behöva utstå någonting sådant – och absolut inte en tioårig flicka som tror att hon vunnit.

Vad som borde ha gjorts istället?

Ställ inte ens frågan.

Försök inte ens invända.

Men om ni ändå gör det – låt mig komma med ett enkelt och självklart svar.

Ni kunde till exempel ha sagt:

”Vi har fått in ny information om den här klassen som gör att vi måste räkna om resultatet. Vi beklagar detta, men om ryttarna vill vara vänliga att lämna ridhuset så återkommer vi om fem minuter med mer information”.

Ni kunde ha löst problemet på alla upptänkliga sätt – utom sättet ni valde att göra det på.

Därför förtjänar ni svidande kritik.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 93 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden