I måndags morse följde jag barnen till skolbussen som jag brukar. Vi var sent ute. Angelo, som alltid energisk och morgonpigg, skaffade sig ett rejält försprång medan jag och LillyBelle lugnt gick ett femtiotal meter bakom.
Då ser vi plötsligt den gröna lilla skolbussen närma sig från höger.
– Lilly, bussen kommer! Skynda dig! utbrister jag.
Hon tittar upp, liksom vaknar ur en dagdröm och inser att hon måste skynda sig maximalt. Hon har cirka hundra meter fram till stället där bussen stannar och hon börjar springa. Fast hon springer inte. Jag ser att hon…galopperar.
Hon gör faktiskt det. Istället för att taktfast ta ett hoppsteg framåt med ena benet och sedan följa efter med det andra, som alla springande människor gör, samlar hon ihop fötterna i upprepade galoppsprång. Att LillyBelle är en hästnörd är inte svårt att räkna ut för den som umgås med henne i mer än fem minuter. Hon är i princip alltid klädd i ridkläder, hon ritar hästar, leker med leksakshästar och när hon inte gör det sitter hon oftast på en hästrygg eller pysslar med en fyrfoting inne i stallet.
Men här tar hon hästnörderiet ett varv till. Utan att hon ens är medveten om det väljer hon hästens snabbaste gångart istället för människans motsvarighet. Jag gissar att det beror på alla dessa oändliga käpphästrace som hon genomför inne i vardagsrummet. Jag tänker på skräckfilmen Flugan från 80-talet, på när Jeff Goldblum uppfinner teleportören men missar att en fluga befinner sig i kapseln samtidigt som Goldblum själv när själva teleporteringen sker och resultatet blir en läskig hybrid mellan människa och fluga.
Just nu känns det som att LillyBelle är 99 procent människa och en procent häst. Är det farligt? Kan hon utveckla mule, hovar och svans också?
Beteendet upprepas nämligen i ett offentligt sammanhang. När jag den 1 maj ska bevaka det traditionsenliga Växjöloppet för Smålandpostens räkning dyker Malin upp med barnen i släptåg. De ska springa Tidningslöpet, sponsrat av just oss på Smp, tävlingen för de allra yngsta som innefattar några hundra meters löpning förbi hinder av tidningsbuntar.
Barnen har varit med förr. Angelo susar iväg, tar täten direkt efter starten och vad som är hans enda mål är mycket lätt att räkna ut. Han tänker passera mållinjen först av alla i sitt heat och bli den första som får hämta ut det obligatoriska diplomet.
LillyBelle? Ja, ni kan ju gissa vad hon gör. Hon struntar fullkomligt i tävlingsmomentet, hon galopperar fram och är särskilt noga med att vara så hästlik som möjligt när hon tar sig över hindren av tidningsbuntar.
På upploppet överdriver hon, testar nya gångarter som för mina tankar till en dressyrtävling och tar sig med ett enormt stort leende i mål, överlägset sist av alla. Sedan ställer de sig och köar för nästa heat och historien upprepar sig. Angelo springer som en människa och LillyBelle transformeras mer och mer till en häst.
Detta att min dotter håller på att förvandlas till ett mellanting mellan människa och häst är annars en av få hästreferenser som sticker ut under den här veckan. För en färsk ponnypappa som jag, som egentligen bara varit med under knappt en säsong med träning och tävling, har det gått snabbt för mig. Snabbt att inse, acceptera och uppskatta att hästar är det nya normala i vår familj. Det är hästarna som är mittpunkten, som styr allt, som bokar upp våra kalendrar.
Mot den bakgrunden måste jag säga att den här veckan har varit väldigt skön.
Inga tävlingar.
Knappt några träningar.
Inget överdrivet körande.
Hästar som kan stå ute dygnet runt i rena försommarvärme.
Mest bara vara hemma, ta det lugnt, begå fiskepremiär (både Angelo och LillyBelle fick napp), plantera växter och blommor, frossa i hämtmat ena dagen, gå ut och äta tillsammans andra dagen, grilla hemma den tredje, leka dunkgömme, lyssna på när Angelo försöker spela gitarr och sjunga, gå ut i skogen och spana efter fåglar, mata grannens minigrisar, åka på cykeltur, ta ut utemöblerna.
Att leva en vecka med det gamla normala före det nya normala är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.
Men redan i eftermiddag är det träning igen och nästa helg står åter tävlingar på programmet och jag känner att jag redan längtar dit.
En mix av det gamla och det nya normala är nog det optimala ändå.
Tack för att ni tog er tid – och som vanligt gillar jag när vi ses på Instagram där jag finns som ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på