Idrottsåret går sakta men säkert ner för landning. Det är redan den 17 november och om bara någon vecka eller två, när adventsstakar och annat pynt dyker upp i fönstren, vet vi som nördat ner oss i ridsporten att aktiviteterna i tävlingskalendern glesas ut. Både ryttare och hästar tar vintervila och en punkt sätts för året 2023.
Samtidigt är det då en ny sorts tävlingssäsong börjar. En tävlingssäsong där alla tävlar mot alla, där de största prestationerna i alla sportgrenar ska bedömas och rankas och där ett bra resultat i ett mästerskap inte alltid leder till ett bra resultat i en omröstning.
Nu inleds juryernas tid.
Att skriva om juryer och utmärkelser på en ridsportsajt är bland det bästa som finns. Det är ju vi – den stora ridsportfamiljen – som gjort oss kända som den stora hästsekten. Vi inte bara kräver att våra mästerskapsguld ska uppmärksammas. Får vi dessutom chansen att rösta fram vår man, vår kvinna eller vårt lag – ja, då tar vi den, röstar som tokiga och ser till att vår kandidat ges de bästa förutsättningarna för att få en extra guldmedalj.
Jag gillar engagemanget.
Älskar de starka åsikterna.
Fascineras av vad ett ”felaktigt” juryval gör med oss.
Personligen har jag under åtminstone 30 års tid varit en stark skeptiker till idrottsjuryer överlag. Jag har ansett att de inte gjort sitt jobb, att de bevisligen inte kunnat skilja en sport med global stenhård konkurrens från en marginalsport som bara ett par tre nationer kan utöva.
Grunden för min kritik har varit våra framgångar som ishockeynation kontra våra framgångar som skidnation (oavsett om det handlar om alpint, längd eller skidskytte). Allt som har med skidor att göra har av någon anledning varit alla juryers våta dröm och gullegris, medan hockeyn – trots otroliga framgångar – betraktats som någonting katten släpat in. Idrottare som stått på skidor har till exempel genom åren belönats med 22 bragdguld.
Hockeyn? Ett.
Det var efter VM-guldet 1987 men som en jurymarkering DELADES guldet med längdåkaren Billan Westin.
Under de senaste åren har ridsporten intagit mitt hjärta och därmed har jag två sporter vars prestationer jag kräver att juryerna tar hänsyn till och behandlar rättvist. Hockeyn är stor, bland de svåraste som finns att utöva och det är ett nålsöga att ta sig igenom för den som vill lyckas. Ridsporten är ännu större, den är verkligen en global företeelse och här får du ofta kämpa ett halvt liv för att ta dig till världstoppen.
Det var därför med 33 procent glädje, 33 procent skadeglädje och 33 ilska jag i veckan tog del av de nominerade till Idrottsgalan 2024.
• Glädjen. Henrik von Eckermann är en av de nominerade till Årets manlige idrottare. Ingen har varit världsetta längre än han och han ingick i EM-guldlaget men för några år sedan är det fullt möjligt att en jury helt hade förbisett HvE och ridsporten. Min känsla är att juryn vaknat, tagit till sig av vår kritik och numera bedömer ridsporten för vad den är: en av de stora idrotterna. Inte minst med tanke på att maestro Ankarcrona även finns bland de nominerade till årets ledare.
• Skadeglädjen. För första gången noterar jag hur längdskidåkarna närmast står och gråter över den chockartade insikten att de inte blivit nominerade till någonting. De tycks inte fatta vad som hänt. Skidexperter rasar och besvikelsen är enorm över att ett VM-guld i en sport där konkurrensen liknar den i bandyn (bara tre länder kan utöva den) inte ens är värt en nominering. Min känsla återigen: Juryn har vaknat, börjat jämföra sporternas globala konkurrens istället för att gå på känslan hemma i tv-soffan under Vinterstudion.
• Ilskan. Erik Karlsson borde givetvis varit nominerad i kategorierna Årets manlige idrottare och Årets prestation. Han är världens bäste hockeyback, gjorde den gångna säsongen fler poäng (101) i NHL än någon annan back klarat av under de senaste 30 åren. För tredje gången utsågs han till NHL:s och därmed även världens bäste back. Men att uppmärksammas hemma i Sverige? Nej, det är att hoppas på för mycket. Glädje är skönt, skadeglädjen sägs vara den enda sanna och lite spelad ilska kan väl inte skada? Man kan ju inte få allt på en gång.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på