I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.
Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.
Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.
Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.
Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
– Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.
I can never have them unseen.
Så sa han ordagrant.
Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.
Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.
Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.
Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.
Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.
Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.
Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.
När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.
I can never have them unseen.
Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?
Det undrar jag.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på