Vi känner alla till den ideella föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället.
Men är det någon som vet om FRIS existerar? Föräldrars rätt i samhället.
Och i så fall: har någon av er snubblat över ett telefonnummer till organisationen?
Jag tar i så fall tacksamt emot.
Jag börjar nämligen känna att ett samtal till FRIS snart är på sin plats. Visserligen har jag under snart en vecka befunnit mig i ett sällsynt uselt skick. Att flyga hem från Florida har jag gjort några gånger och det är jobbigt bara det, med sex timmars jetlag att bearbeta. När mitt tåg i lördags strax före klockan 18.00 äntligen stannade vid Växjö station var det som att kliva ut i en flerdimensionell värld. Nu handlade det inte om sex timmar utan om nio timmars kanadensisk jetlag som genast skulle bearbetas. Och dessa tre extra timmar skojar man inte bort, jag lovar.
Sinnesintryck flyter ihop, bildar kluster som i sin tur framkallar märkliga syner. Jag ser nio hästar stå och glo på mig i hagen istället för tre. Två gästhus har byggts medan jag varit borta och jag är tydligen far till sex småbarn som hoppar runt i galopp och smackar med sina munnar. Här skulle det akuta krisnumret till FRIS passa alldeles utmärkt.
Jag lyckas somna, underligt vore det annars, och söndagen kommer. Med mig i jetlagbagaget har jag cirka 18 kilo dåligt samvete som tryckts ner i resväskan. Reportageresan till Vancouver har nämligen kolliderat med barnens sportlov och jag har fått nöja mig med filmklipp och bilder i mobilen som visar hur de provridit hästar i Halmstad såväl som på Öland. Sett dem skratta och skritta och hoppa och hoppas. Facetajmat och hört deras intensiva berättelser om allt mellan hästhimmel och hästjord med tilltagande styng i hjärtat av att inte vara där och aktivt delta.
Så: söndagen ska bli dagen då jag börjar betala tillbaka, lätta mitt dåliga samvetes blytyngder med några hekto. Söndagen blir dagen då jag tar med barnen ner till ridklubben där de ska utsmycka sina utvalda förvaringsskåp. Före avresan noterar jag att de nio hästarna i hagen nu bara är sex och att ett av gästhusen jämnats med marken. I backspegeln ser jag dubbla uppsättningar av LillyBelle och Angelo.
Framme på klubben tar vi trappan upp till loftet och en sagovärld öppnar sig. Skåp i allehanda former och storlekar uppenbarar sig, vi går längs gångar med kistor och lådor, försedda med nummer. Jag inser att det är på riktigt. Jag ser rätt. Det här loftet är verkligen ett ställe för att skapa minnen. Det är bara det att jag plötsligt känner mig övertygad om att mina barn – som nu bara är de ursprungliga två till antalet – ska gå rakt igenom ett klädskåp och ut i Narnia, med fauner, lejon och vita häxor.
FRIS, var är ni när jag behöver er som mest?
Men barnen står kvar. Pyntar sina skåp. Hänger upp Mulleplanscher och rensar bort kvarglömda minnen från tidigare ägare som nu blivit vuxna. De är på ett strålande humör, jag hjälper dem att skruva fast krokar i lagom höjd för att de ska kunna hänga upp sina jackor och västar. Samtidigt slår trötthetens knytnäve mig rakt i solar plexus, jag går liksom ut ur mig själv och blir en betraktare snarare än en aktör. Ser att barnen klarar sig bra själva. Men jag då, föräldern? Jag borde genast ringa ett samtal till FRIS.
Dagarna går och sakta men säkert vinner jag mark i kriget mot de olika tidszonerna. Barnen börjar skolan igen, någonting som börjar likna rutiner sätter sig och bara tre hästar går omkring i hagen och solar sig i den brådmogna våren som visar sitt vackra ansikte. Jag känner att jag har ett fotfäste igen, jag vinglar men befinner mig på fast mark. Kanada börjar känner alltmer avlägset och Växjö tar över. När jag till slut börjar känna mig hyfsat nollställd är det tisdag. Nio timmars jetlag avklarat på mindre än tre dygn. Jag är nöjd. Jag är tillbaka.
Det där jag skrev om FRIS? Äh, glöm det.
Rutiner läggs till rutiner och mellan dessa och trygghet finns ett skönt likhetstecken. Samtidigt märker jag hur annorlunda det är att vara hemma efter ha befunnit mig inne i en hockeybubbla nästan en vecka utomlands. Den hästvärld jag lever i hemma h-a-r blivit större, mer extrem, mer intensiv. LillyBelle byter ut sitt eget namn på sin plånbok mot en ponnys. Angelo uppnår en sådan glädje under en skogstur med Tindra att han börjar gapskratta. Kolla här:
Inte ens på morgnarna, när barnen brukar vara buttra och lättretliga, befinner vi oss i vårt tidigare normaltillstånd. LillyBelle, den morgontröttaste av alla morgontrötta surpuppor, turbokäkar upp frukosten och blixtborstar tänderna innan jag och Malin hunnit dricka upp vårt kaffe. Sedan springer hon, i galopp (LillyBelle går sällan utan galopperar nästan alltid), ut i stallet där hon vet att hon har nästan en halvtimme på sig att gå från box till box och hästmysa innan skolbussen anländer.
När frukosten slutligen är undanplockad och barnens matlådor nedpackade bland övrigt innehåll i skolväskorna går jag ut för att följa barnen till bussen. Jag ser att LillyBelle redan släppt ut hästarna i hagen och när jag spanar ut över ridbanan ser jag att hon fått sällskap av Angelo. De har lagt en 70 centimeter hög bom på oxern och turas om att ta sats, galoppera fram och hoppa över hindret.
Det kanske är dags ändå att ringa det där samtalet till FRIS och fråga om det här är ett normalt beteende. Om någon nu hade numret, vill säga.
Följ Ridsport på