Ponnypappan: Hellre fulkort än julkort

Det är onsdag. Jag sitter bekvämt på köksstolen och vardagsfilosoferar samtidigt som jag avnjuter en väl tillagad pastalunch. Jag känner att jag mår bra, riktigt bra, men kan inte riktigt sätta fingret på källan till glädjen.

Mina tankar avbryts av någonting som rör sig i ögonvrån. När jag tittar ut genom fönstret får jag svaret:

Peggy är…Peggy. Redan när LillyBelle till sin stora glädje fick låna henne av Tove sa Veronica, Toves mamma:

– Bara så ni vet. Peggy har minst två rävuppfödningar bakom varje öra.

Det visade sig vara sant. Peggy är den listigaste och coolaste på gården. Hon påminner om den tecknade Mulle som hela tiden hittar på kreativa saker för att få sin vilja igenom. När Peggy ser läget utnyttjar hon det och rymmer iväg en stund. Hon försöker heller inte med några tjuvtrix när hon blir påkommen. Försöker inte springa iväg. Står bara still och tycks säga ”Ojdå, såg du mig nu? Det var synd”.

Bilden på Peggy är en bild av livet på landet. Det är liksom väldigt sällan du sitter inne i stan och upptäcker en betande häst i din trädgård.

Jag blir glad av att se Peggy, men det är någonting annat i bilden som är upphovet till min inneboende glädje.

Det är gräset. Eller snarare åsynen av gräset och därmed vetskapen om att den arktiska kylan förlorat vinterns första fältslag mot den armé av plusgrader som plötsligt dykt upp som en Sagan om ringen-hjälte.

I dag är det fredag och till skillnad från på bilden har nu a-l-l snö försvunnit. En grön jul är i antågande och visst unnar jag alla barn snö och is till de julklappar som innehåller skidor, snowracers och skridskor men själv kan jag ingenting annat göra än att njuta. I min egen lilla egoistiska vuxenvärld älskar jag gröna jular. Man skulle också kunna säga att jag älskar fulkort mer än julkort.

Vadå? Undrar du?

Låt mig demonstrera den tydliga skillnaden mellan julkort och fulkort.

Hur plågsamt det än kan vara att bo på landet med sju hästar i minus 15 måste jag ge kylan och snön en sak: den gör även den mörkaste smålandsskog till ett konstverk. Dagarna före Peggys rymning slogs jag över att i princip allt i ett vinterlandskap kan bli ett vykort. Trots att kylan skoningslöst bet sig fast kunde jag inte motstå frestelsen att plocka fram mobilkameran och knäppa några rutor.

Så här såg det exempelvis ut på vägen 500 meter från där vi bor:

Ett gnistrande härligt vykort, inte sant? Och med hjälp av ett par minuters lek i ett redigeringsprogram kan det se ut så här:

Skulle kunna funka som ett julkort på Facebook eller för den som gillar att skicka masshälsningar till sina vänner via mejl, eller hur? Jag tänker dock bara publicera det här och ingen annanstans. Jag är som sagt mer förtjust i den gröna sidan av julen. För att ytterligare frossa i lyckan över att frusna vattenledningar åter är i funktion, att värmevantarna tillfälligt lagts undan och att jag slipper slå sönder is i vattenkärlen begav jag mig för en timme sedan till fotoplatsen för julkortet.

Jag knäppte bild från hur det ser ut just i dag och här är resultatet.

Kan det bli vackrare?

Ja.

Bryr jag mig?

Nej.

Kylans frånvaro och snöns försvinnande har dessutom öppnat nya möjligheter. Barnen har tack vare  plusgraderna kunnat fira jullov med att åka vagn på härliga grusvägar bakom samma underbara Peggy.

En upptinad transport är en lättmanövrerad transport. Det gjorde också att jag på ett smidigt ögonblick kunde lasta Hilda och TW och se till att barnen fick ett efterlängtat träningspass i kroppen.

Barnen har också enkelt och utan risk för frysskador kunnat skaffa fram grankvistar både till stallpynt och inte minst till dagens avslutande projekt då vi tre ska klä julbocken Sigge i ny grön skrud.

Grönt är skönt.

Och fulkort är bättre än julkort.

Tack för att ni tog er tid – och till er alla vill jag önska en riktigt underbar jul! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Konstig rubrik? Ja, det är det kanske. Det beror på att den här bloggpostens rubrik är en direkt fortsättning av föregående veckas text, som bar rubriken ”Att se misstag är att se utveckling”.

Det stämmer ju.

Att se misstag ÄR att se utveckling.

Det är en sanning.

Och ju snabbare sanningen synliggörs, desto roligare är det, och ofta syns utvecklingen snabbare än man kan ana.

Veckan som gått har återigen bevisat att misstag leder till utveckling och glädjande nog har den synts hos både Angelo och LillyBelle.

Som 13-åring är Angelo är helt färsk som ryttare på storhäst. Som ni också kanske läst här i bloggen har han för närvarande förmånen att få rida den stora vänliga jätten Carrenrod Lad, aka Miami, som han generöst fått låna under en tid av Sandra Augustsson.

Nu, efter en och en halv månad, har han skaffat sig lite tävlingserfarenhet med Miami. För tre veckor sedan vann han rentav en 1,00-hoppning i Karlskrona.

Självförtroendet har byggts upp, bit för bit, och han har även hoppat några 1,10-klasser och tagit sig i mål. Angelo har själv fått välja vilken nivå han vill ligga på och jag tycker att han gjort bra val.

Hans målsättning är att så småningom ta sig an 1,20. En gång tidigare, i Ljungby för drygt en månad sedan, provade han på det för första gången. Han kände sig liten bland alla rutinerade vuxna ryttare på framhoppningen, tyckte bommarna låg väldigt högt och det blev en nervös ritt som han valde att avbryta.

Sedan dess har Angelo gått igenom sina ritter, hittat fel och misstag och sakta men säkert förberett sig för ett nytt försök på hinderhöjden 1,20. I lördags var han tillbaka i Ljungby igen, med massor av lärdomar och fortsatt stor respekt för nivån.

Jag, som förbereder mig för att bevaka en hockeymatch här i Växjö, följer det hela från den alltid lika dramatiska Equipe-appen och ser visserligen att en fyra dyker upp under antal fel, men sedan kommer ingenting mer. Angelo och Miami tar sig i mål med bara ett enda pet – i 1,20. Fantastiskt. Återigen: utveckling föregås alltid av små eller stora missar oavsett vad det handlar om i livet.

Samma lördag får LillyBelle frågan av sin bästis Ayleen och hennes familj om hon vill följa med till Norrköping och tävla dagen därpå. Det finns en plats över i transporten och jag gissar att frågan inte ens hinner bli färdigställd innan LillyBelle tackar ja.

Hennes nästa delmål är att nolla i en LA och som ni kanske minns från förra veckans blogg gjorde hon och Woodie två väldigt fina försök som med ett litet misstag i varje ledde till ett stopp i vardera start. Det kändes som en tidsfråga innan första LA-nollan kommer och i Norrköping är det dags för försök nummer tre.

Visst blev det tredje gången gillt.

Så här såg det ut – och skruva gärna upp volymen för att höra hur LillyBelle berömmer sin häst under ritten. Det är hon komiskt bra på.

Den här helgen väntar säkerligen några nya misstag men därmed också en hel del utveckling!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En insikt jag nåtts av som förälder till idrottande barn är vilken förmån det är att stå bredvid. Då tänker jag inte först och främst på det uppenbara – på glädjen det innebär att bara finnas där och njuta av att barnen gör något de älskar.

Jag tänker på den viktiga coachrollen. På att känna att du som vuxen kan dra nytta av alla de erfarenheter du själv samlat på dig och upptäcka vilken kunskapskälla det faktiskt är.

För oavsett om du vet om det eller inte är du är dina barns coach. Du har levt ett liv som inte är så kort som du kanske tror. Ett liv som likt andra liv innehållit massor av svåra uppgifter och nycklar till hur du löst dem.

Har du dessutom idrottat själv som barn eller tonåring eller rentav tävlar fortfarande kan du faktiskt kalla dig coach på riktigt, hur lite du än känner dig som en coach.

För trots att jag aldrig ens varit i närheten av att tävla till häst, knappt ens suttit på en, sitter jag på tillräckligt stora kunskaper för att kunna förstå vad mina barn går igenom ute på ridbanan i skarpt läge. Jag kan coacha dem, eftersom jag vet hur det är att tävla. Jag kan coacha dem på mitt sätt och med mina erfarenheter. Jag kan inte komma med avgörande tekniska tips men jag kan tipsa dem om annat. Hur de ska tänka, hur de ska resonera och hur de ska förbereda sig före en tävling. Vad de ska välja bort, vad de ska fokusera på och, baserat på mina egna misstag och erfarenheter, hur de ska göra för att tackla eller mota bort sina tävlingsnerver. Allt detta ryms inom samlingsnamnet mental träning och mental träning är summan av en massa misstag och erfarenheter som analyserats och övergått i goda råd och tips från coachen. En coach som är du.

En annan tillfredsställande och utvecklande sak med att stå bredvid är att man lär sig att se in i framtiden. Nej, det är inte det minsta förenat med magi utan bara med logik och normalt intellekt.

Det du gör ofta blir du nämligen till slut bra på – även om du, som jag, är en ponnypappa som aldrig ridit.

Nu har LillyBelle och Angelo tävlat så pass länge, ridit så pass många ritter med så pass många olika ponnyer att jag ser mönster, kurvor, trender och annat som ger en bild om vart utvecklingen är på väg. Med reservation för att ekipaget har en dålig dag stämmer känslan jag har på förhand väldigt ofta med hur det ser ut under tävlingen.

Resultat är någonting annat. Det är konkret, svart på vitt, det säger någonting. Det är mätbart på precis samma sätt som resultatet på ett matteprov.

Men bakom resultatet finns någonting som är mycket viktigare.

Prestationen.

Och bakom prestationen finns någonting ännu viktigare.

Förberedelserna.

Förberedelse – prestation – resultat. Det är en helig treenighet, grundbultar i nästan allt viktigt vi gör i våra liv. Ta bort en av dem och någonting saknas. Du får inget resultat om du inte presterar något och utan förberedelse (träning) presterar du inte lika bra som du annars gjort. En bra förberedelse och en bra prestation är dock ingen garanti för ett omedelbart bra resultat – men det viktiga är att det ger en hint om att någonting bra är på gång. Allt hänger ihop.

Mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en väldigt intressant tävlingshelg. Först inomhuspremiär (faktiskt) i Osby på lördagen. Sedan tävlingar på Karlskrona-Lyckås mysiga anläggning under en stekhet söndag då vi alla, människor som djur, bälgade i oss vatten.

I Osby var jag nyfiken på om mina föraningar stämde. Både Angelo och LillyBelle hade förberett sig föredömligt med bra och lagom mycket träning. Att LillyBelle och Woodie skulle få till en bra prestation var jag också övertygad om – och så blev det. I LB slutade de trea i ett väldigt bra startfält.

Därefter var det dags för deras LA-debut.

Det blev som jag trodde, en mycket bra prestation. En prestation som innebar ett stopp, fyra fel och näst sist bland åtta ekipage. Bra prestation, dåligt resultat – men ett resultat som inte är någonting att bry sig om eftersom prestationen var bra.

Efter det red Angelo och Rosie sin första MsvB på flera månader. Även här visste jag att Angelo var ordentligt förberedd men jag visste också att han låtit tidigare besvikelser sätta sig i huvudet och fått dåligt självförtroende. Trots att jag vet att han och Rosie har kapacitet att nå ett bra resultat även på så pass höga höjder och svåra banor var känslan att det mentala skulle påverka prestationen.

Så blev det också. Redan på andra hindret tog det stopp – och när prestationen är så svårt påverkad av det mentala, ja, då är det svårt att hjälpa, stötta och uppmuntra. Jag valde att låta Angelo vara för sig själv.

Efter en god natts sömn och en sen ankomst till Karlskrona var det sedan dags för varsin ny start för barnen.

För LillyBelle var det en ny LA, en klass hon för övrigt aldrig tidigare nollat. För Angelo och Rosie handlade det om LB med den alltid lika spännande bedömningen A:1a. Där vet jag att Angelo är trygg, avslappnad, full med självförtroende och kan lita till 100 procent på sin häst. Min erfarenhet av att se dem tävla i LB sa mig att det kommer att gå bra.

Det gjorde det också.

Efter avklarad felfri grund gick de ut näst sist i omhoppningen där Angelo, full av tillit, tog sig friheten att ta ett par rejält snäva svängar med Rosie. Det slutade med seger och ärevarv och säkert även en mental boost som kan hjälpa att ta sig förbi den psykologiskt tuffa Msv-barriären.

Till sist kom LillyBelle och Woodie i sitt livs andra LA. Precis som under lördagen var jag helt övertygad om att jag skulle få se en bra prestation – och det fick jag. En Woodie som är mer än bekväm med höjden, en LillyBelle som lär känna honom bättre och bättre för varje vecka som går. Även här kom ett litet misstag som gav ett stopp och av tre deltagande ekipage slutade LillyBelle och Woodie trea och sist.

Näst sist och sist om man tittar i helgens resultatlistor.

Det är inte viktigt, eftersom de fina prestationerna inte alltid syns i Equipe.

Det jag såg var ett ekipage som kommer att fortsätta att rada upp fina prestationer och går mot en ljus och rolig framtid – med fina resultat. Att se misstag är att se utveckling, och det fick jag se den här helgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är ännu en gång dags att sätta saker i perspektiv. Det triumftåg som just nu är svensk ridsport tuffar fram i en sådan fart att det är svårt att ta in, svårt att ens vara i närheten av att greppa det storslagna vi får vara med om i realtid.

Vrider vi tillbaka klockan några år och ser tillbaka är det nästan ofattbart vad vi fått uppleva.

Vi har sett två svenskar bli historiska världsettor. Först Peder Fredricson, sedan den nuvarande ettan Henrik von Eckermann. Bara en sån sak är för svensk del fullkomligt unikt. På mästerskapen har vi sett Eckermann vinna VM-guld 2022 och Fredricson vinna EM 2017 och ta hem dubbla OS-silver (2016, 2020).

Men det är någonting annat med mästerskapen som sticker ut.

Känslan av att det mer än någonsin handlat om konsten att få den svårframkallade trollformeln ”laget före jaget” att fungera i praktiken. Förmågan att få utövare att tänka ”vi” mer än att tänka ”jag” trots att vi talar om en extremt individuell och egocentrerad sport.

2017: Lag-silver i EM.

2018: Lag-silver i VM.

2021: Lag-guld i OS.

2022: Lag-guld i VM.

2023: Lag-guld i EM.

Fem medaljer på sex mästerskap, tre av dem av ädlaste valör. Vi kan också kasta in segern i Nations Cup i Aachen 2019 för att göra listan ännu längre. Tanken svindlar, tacksamheten över att få leva och uppleva allt detta är stor. Känslan av att se idrottshistoria skrivas på det här sättet är faktiskt svårt att sätta ord på.

Denna orgie i blågul mästerskapsframgång har en gemensam nämnare.

Henrik Ankarcrona.

Den lågmälde lagbyggaren. Guldmakaren från Södra Sandby. Den sympatiske förbundskaptenen. Alla lagframgångar som beskrivits ovan har skett efter att Ankarcrona tog över kaptensjobbet 2016.

Det Ankarcrona gjort saknar motstycke, både när vi zoomar in och ut. Han är givetvis den utan jämförelse mest framgångsrike svenske förbundskaptenen för hopplandslaget. Men det slutar inte där. Inte i någon annan sport har vi i Sverige haft en förbundskapten som kunnat skryta med de meriter Ankarcrona har. Inget svensk lag, oavsett sport, har ens varit i närheten att vinna de tre största mästerskapen i rad (OS, VM, EM). Inte ens nära.

Men vadå? Henrik hoppar ju inte, han är bara förbundskapten. Han gör ju inte jobbet ute på banan– han tar bara ut laget. Ska han hyllas så mycket?

Så kan invändningarna låta kring en förbundskaptens jobb.

Mitt svar: Jag tycker att Henrik Ankarcrona hyllats alldeles för lite. Egentligen förtjänar han att stå staty på Strömsholm eller åtminstone adlas efter det han gjort. Att vara förbundskapten är det svåraste jobbet du kan ha inom idrotten. Du har allas ögon på dig. Du ska ta ut en landslagstrupp där alla vill tävla så mycket som möjligt men någon ofta måste vara reserv. Som förbundskapten i en bollsport kan du köra ditt race, peka med hela handen och köra dina egna träningsövningar när ni samlas.

En förbundskapten i en extremt individuell sport måste ta hänsyn om han eller hon tänker bli långlivad. Ta skidlandslaget och det alpina landslaget som två jämförbara exempel. Alltid bråk, alltid problem. Varje år är det några åkare som vägrar träna med landslaget och enbart kör på egen hand, med sin egen tränare och sitt eget upplägg. Det skapar konflikter, eftersom andra åkare blir förbannade på dem som tjurigt måste gå sin egen väg. I centrum står förbundskaptenen som måste medla åt båda håll och samtidigt blir hårt pressad av media. Det är därför så många förbundskaptener byts ut, därför så många blir pressade och mår dåligt och därför många tvingas avgå, ofta i förtid.

I ridsporten, fullt jämförbar med skidor och alpint, har Henrik Ankarcrona lyckats med den otroliga bedriften att enbart skapa positiva rubriker under sex långa år. Han har inte förnekat att det förekommit konflikter, han har erkänt att han inte gillar konflikter men har också klargjort att när det väl kommer till konflikter tar han itu med dem omedelbart. Genom att störa så lite som möjligt har han visat ryttarna den största hänsyn och vunnit deras förtroende. Det är en av de svåraste konsterna och ingen har hanterat den med sådan bravur och sådan framgång som Henrik Ankarcrona. Lägg till hans ödmjuka framtoning och tilltalande personlighet i media och han har alla rätt.

Det är egentligen bara en sak som jag ställer mig frågande till efter denna orgie i guld och andra medaljer, nämligen detta:

Vad händer efter OS 2024 när Ankarcronas kontrakt går ut? Det är inte ens ett år kvar till OS i Paris är avgjort – och vad händer sedan? Vi har en förbundskapten som gjort allt rätt under sex år men jag har i alla fall inte kunnat läsa eller höra någonstans att det pågår diskussioner om framtiden.

Det senaste jag läste om Henrik Ankarcrona och framtiden var i en TT-intervju för drygt ett år sedan. Då sa han, å ena sidan:

”Det finns ingen övre gräns hur länge man kan vara förbundskapten, men den bollen ligger förstås hos ridsportförbundet. Jag trivs jättebra och brinner verkligen för resan till ett mästerskap.”

Å andra sidan sa han även, om sitt tuffa jobb:

”Det är inte alltid lätt, men jag har en fantastisk fru och vi försöker backa upp varandra. Utan Ingrid och familjen hade det inte fungerat, inte utan deras stöd. Det tror jag alla förstår, att det måste finnas, men det är aldrig enkelt.”

Det är hög tid att ta tag i den här frågan. De exempellösa framgångarna under Ankarcronas tid vid rodret har gjort svensk ridsport enormt attraktiv. Sponsorer vill samarbeta med vinnare, tv-bolag vill sända tävlingar och alla nya och gamla förebilder och idoler gör att allt fler vill börja rida. Framgång föder framgång med effekten att en hel sport stärks ekonomiskt, vilket ger utrymme för viktiga satsningar över hela linjen. Vi som älskar ridsport befinner oss både bildligt och bokstavligt i ett guldläge just nu.

Andrea Barth är sportchef på Svenska Ridsportförbundet. Det är hon som är Ankarcronas chef och den person, under förbundsstyrelsen, som är högst ansvarig för tillsättning av förbundskapten. När lyfter hon luren, ringer årets viktigaste samtal och inleder konkreta diskussioner om en avtalsförlängning med den unikt framgångsrike lagbyggaren från Södra Sandby?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns när jag hösten 2018 var på clinic i det gamla gistna och råkalla ridhuset på Växjöortens Fältrittklubb. Trots kylan var det fullt till sista plats och vi som var församlade lyssnade andäktigt till det som sas.

Den som gästade Växjö var Jens Fredricson. Jag kände till honom som föredettingen, han som en gång för länge sedan var uppe och nosade på världstoppen men därefter la karriären på hyllan för att göra annat. Till exempel hålla clinic i Växjö.

När detta skrivs är Jens Fredricson den ende ryttaren i Europa som efter två dagars tävlande i Milano står på 0 fel. I eftermiddag kan Jens Fredricson och Sverige bli europamästare i lag och på söndag vet Jens att om han nollar igen – ja, då är han bäst i den här delen av världen även individuellt.

Jag hoppas såklart på dubbla guld igen, bortskämd som man blivit av de senaste årens närmast löjliga blågula framgångar.

Men det är inte det viktigaste för mig.

Det viktigaste för mig är att Jens Fredricson finns.

Inte för att han är Jens Fredricson utan för att han är one of a kind. Fullkomligt unik. Hela Jens Fredricsons liv innehåller så mycket intressant att ni som befunnit er i ridsporten i hela ert liv kanske inte ser det på samma sätt som jag.

Jag skrattade förresten högt på den där clinicen när Jens fick frågan om han någonsin kommer att ha en chans mot lillebror Peder igen.

– Får jag bara en tillräckligt bra häst ska jag slå honom, sa Jens.

Vi var 300 personer som skrattade och fram till förra våren trodde jag att Jens skämtade när han sa det där om att slå Peder. Det gjorde han inte. Jens Fredricson var inte den föredetting jag trodde.

Så fungerar det nämligen i den del av sportvärlden jag kommer ifrån. Där handlar det om korta karriärer, där den röda lampan börjar lysa redan runt 30-årsstrecket. Då handlar det om att undvika skador för att förlänga karriären till i bästa fall 35-36. Det är ofta med vemod jag sett dessa idrottares sista år innan de tvingas ta farväl av det de älskar mest. Och att lägga ner sitt tävlande och sedan tro att man kan återuppta den och bli någonting annat än en avlägsen skugga av sitt forna jag är bara att glömma. Det funkar inte.

När jag ser vad Jens Fredricson åstadkommit inser jag än en gång att ridsporten inte är som andra sporter, och den här gången menar jag det på ett odelat positivt sätt. Som en av ytterst få sporter erbjuder ridsporten ett snudd på livslångt utövande, även på hög nivå. I ridsporten är det inte den tävlande människans karriär som är kort utan det tävlande djurets. För mig öppnar detta tvärtomtänk helt oanade möjligheter, både när det gäller att se, höra, tänka och känna.

Se på Jens Fredricson, 56. Jag gillar den nästan episka berättelsen om när Jens, enligt egen utsago, som 30-åring kom fram till att han inte kunde rida, trots att han nått internationella framgångar. Hur han sedan tar hjälp av då rullstolsburne legendaren, major Anders Lindgren, som efter att ha sett Jens rida säger:

– Jens, du rider så dåligt att jag inte vet vad jag ska börja.

Han lärde sig något där. Det blev en ögonöppnare för honom som han ofta och gärna berättar om. Och nu fortsätter han med att lära ut, att förmedla kunskap och att så frön. Han är öppen, han bjussar på tips och knep, inspirerar, ifrågasätter gamla sanningar. Studera vad som händer när en mikrofon placeras framför Jens Fredricsons mun. Hur han gillar det, hur han ser det som en möjlighet att säga någonting vettigt som alla kan förstå och ta till sig istället för det vanliga intränade och intetsägande snömoset. Hans avslappnade och filterlösa sätt i intervjuer borde bilda skola bland landets mediecoacher.

Hos Jens Fredricson finns något vi alla kan ta efter. Han som kom tillbaka. Han som ingen trodde skulle bli bäst i familjen igen. Han som vill förmedla kunskap till andra. Han som lämnade den stora arenan för att bli stallmästare på Flyinge och Strömsholm – och nu har chans att bli Europas bäste ryttare. Oavsett hur det går ser vi historia skrivas framför våra ögon.

Hela Jens Fredricsons liv är faktiskt som gjort för att bli film. Och skulle han få till en fullträff på söndag – tänk vilken film-slutscen DET skulle bli – undrar jag om inte även ett gäng kända regissörer tänker samma tanke.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Plötsligt bara står han där, mitt i hagen. Jag är inte alls beredd på synen som möter mig. På den här gården har jag vant mig vid att först hantera små A-ponnyer, marginellt större än de största hundraserna. Det har fortsatt med nästa steg, B-ponnynivån, där det handlar om rejält mycket mer häst men fortfarande tämligen lätthanterliga djur. När C-ponnyn Rosie dök upp i början av förra sommaren började det kännas lite mer. Hon är inte på något sätt stor eller skrämmande, men i jämförelse med övriga i flocken kändes hon som en rejäl, ganska stor häst. Så har det sett ut fram till för drygt en vecka sedan.

Då står han där. Carrenrod Lad, aka Miami, och stirrar på mig. Jag vet inte exakt hur högt han mäter i mankhöjd men en sak står klar. Det är en rejäl så kallad storhäst som står framför mig. Hans mörka gestalt inger respekt och jag kan bara tänka mig vilken kraft som finns i de där enorma benen om de skulle få för sig att utöva karate eller annan valfri kampsport där benstyrka är ett plus.

Men precis lika respektingivande och farlig som Miami först ser ut, precis lika snäll och timid är han. Han är som vidundret Stora Vänliga Jätten från den animerade filmen med samma namn. Skrämmande vid första anblick. Tillgiven som en älskad hund därefter. Miami vill komma nära men är inte bufflig eller irriterande. Han älskar att bli kliad, följer mig nyfiket vart jag än går inne i hagen och är bland det mest sociala jag upplevt.

Det är tack vare fantastiska Sandra Augustsson han står i vår hage. Angelo har länge drömt om att få prova att rida storhäst och tack vare Sandras vänlighet får han under en period låna Miami. För två veckor sedan gjordes ett första test då Angelo fick provtävla Miami i Tingsryd, parallellt med Karl Oskar Cup i Växjö. Han åkte dit, bekantade sig med hästen och red sedan sitt unga livs första runda med storhäst. Lugnt, fint och med ett litet nedslag tog de sig runt banan och målgången var ett stolt ögonblick för Angelo.

Men nu står den Store Vänlige Jätten här hemma. Angelo har fått låna Miami och lånet gäller inte bara träning. Angelo tillåts även tävla honom och när fredagen kommer står de redo under tävlingarna i Ljungby. Hinderhöjden är 1,10 och jag följer det hela genom Equipe-appen eftersom jag även jobbar dagpass här hemma i Växjö. Återigen gör Angelo det riktigt bra och den här gången faller inga hinder. Hans nolla räcker till en tolfteplats bland 46 startande och betyder att han och Miami blir placerade och får rosett, som sista ekipage. En ny milstolpe!

På lördagen börjar jag jobba först under eftermiddagen och kan därför följa med till Ljungby, med ett litet nervöst pirr i magen. Det är trots allt en liten 13-årig pojke på en visserligen vänlig men samtidigt väldigt stor jätte. En kombination jag har stor respekt för.

Nu väntar åter 1,10-hoppning, en klass där även Smålandsmästerskapet för children ingår. Även denna klass har 46 starter varav tre är barn som rider storhäst. Angelos kompis Molly Nilsson-Green är först ut. Hon rider superfint och noterar en snabb omhoppningstid. Den här gången vågar även Angelo trycka lite på gasen och jag noterar med viss förvåning hur bra han hanterar allting. Angelo kommer i mål med en bom i grunden och en väldigt fin tid. När den tredje deltagaren, Kelsie Rönneke, ridit står det klart att Molly blir etta, Kelsie tvåa och Angelo trea. Trots att de bara är tre i klassen delar Smålands Ridsportförbund generöst ut både guld-, silver- och bronspriser. Normalt sett tycker jag att det är fel att den som kommer sist får pris men den här gången har det varit så jämnt (det skiljer bara 17 hundradelar mellan de tre i omhoppningstid) att jag faktiskt tycker att alla förtjänar att hyllas.

Tack till Stora Vänliga Jätten och framför allt Sandra Augustsson för att vi fick en liten inblick i den stora storhästvärlden! Den var mycket intressant.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Året är 2017. På Värendsvallens grå betongläktare sitter jag och Malin. Mellan oss sitter Angelo, 7, och LillyBelle, 5. Karl Oskar Cup pågår och eftersom barnen börjat intressera sig för hästar och så smått börjat gå i ridskola tycker vi att det är en bra idé att göra en utflykt till den anrika fotbollsarenan som klätts om till unik plats för ponnytävlingar.

Jag ser hur ekipagen svischar förbi, hur otroligt modiga och duktiga de unga ryttarna är. Jag kan heller inte undgå att notera hur fascinerat och storögt Angelo och LillyBelle följer skådespelet.

– Här ska jag flyga fram med min häst, säger plötsligt LillyBelle drömskt.

Där och då är jag helt säker på en sak.

Det kommer aldrig att hända. Det här är för avancerat. Jag säger det givetvis inte men i den stunden är jag övertygad om att mina barn aldrig någonsin kommer att rida Karl Oskar Cup. Det finns inte en chans. Den här sporten är alldeles för svår.

Men det är inte mycket jag vet sommaren 2017, ska det visa sig.

Framför allt vet jag där och då knappt någonting om hästar. Jag vet visserligen en massa om tävlingar men jag kan inte ana att mina barn ska tävla. Inte på hästar. Inte i en mastodonttävling som Karl Oskar Cup. Kanske lunka runt försiktigt på en ridskola eller hemma på gården, men inte här. Absolut inte här. På den här gräsmattan är det ju i princip proffs som rider.

Jag tänker ofta på besöket på Värendsvallen. Bara sex år har passerat sedan vi satt där på den gråa betongläktaren och inandades en dröm som kändes ouppnåelig. Det känns som en annan tid, ett annat liv och en annan galax i dag. Samtidigt har det bara gått sex år. Det är inte så himla mycket. När jag nu, i augusti 2023, summerar årets Karl Oskar Cup är det med stor förundran och ren häpnad jag konstaterar hur otroligt fel ute jag var i min känsla 2017.

Jag har precis sett tävlingarnas näst sista klass, en Lätt B+ för kategori C. Där har Angelo svischat fram i en hastighet som – förstår jag nu – varit minst lika hög som de fartvidunder jag med skräckblandad förtjusning bevittnade 2017. Sex år senare vinner 13-årige Angelo finalen av Karl Oskar Cup med Rosie efter en alltid lika spännande A:1a-rysare. När jag ser honom rida ärevarv med en blombukett i handen ryser kroppen till.

Då har jag ännu inte ens nämnt den som faktiskt var Karl Oskar Cups allra största vinnare.

LillyBelle, hon som drömde, hon som ville, hon som önskade.

För henne blir 2023 års Karl Oskar Cup en ”once in a lifetime-weekend”.

Hon ställer upp i alla tre cuperna, inalles nio starter. Hon blir placerad i åtta av dem, vinner fem, tar hem både den minsta cupen, Lilla Anna (med Tindra), och den mellersta, Kristina (där hon med A-ponnyn Peggy besegrar alla B-ekipagen) och slutar tvåa i den stora cupen, Karl Oskar, med sin nye vapendragare Woodie. Inte nog med det. Parallellt med ponnytävlingarna arrangeras käpphästtävlingar inne i ridhuset. LillyBelle, som med nöd och näppe hinner komma till start på grund av sitt tuffa schema ute på den riktiga ridbanan, får till en fullträff även med käpphästen. Hon är snabbast bland de 61 deltagarna och i pris får hon ett elegant rosa käpphästhinder. Det här är helgen när allt bara stämmer.

Direkt efter finalsegern i Kristina Cup med Peggy blir LillyBelle även intervjuad av min kollega och vän Alexander Jepsen på Smålandsposten som av tävlingsledningen snappat upp att LillyBelle ”rider som en biltjuv”. Dagen efter ska vi, visar det sig, få besök av Sveriges Radio Kronoberg som gör en lång intervju med LillyBelle.

Förundrad inser jag hur lite jag vet i dag och hur lite jag visste för sex år sedan. Ett nytt ordspråk formas i min hjärna:

Steget mellan ouppnåelig dröm och överträffad verklighet kan vara kortare än du tror.  

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När man redan tyckte att det var alldeles för deppigt, fuktigt och kyligt för att vara i början av augusti – ja, då kom Hans. Ingen kan som Hans, och andra oväder, skölja bort den lilla lust och det lilla hopp som trots allt finns kvar där längst in i själen under ett sensommarlågtryck.

Särskilt inte hos den som håller på med utomhusaktiviteter.

Särskilt inte hos den vars utomhusaktiviteter dessutom utgörs av ridsport och tillfälliga snickeriprojekt.

Oväder som Hans försöker sälja in ett frestande flyktbeteende. Ger oss känslan av att det aldrig är för sent att ge upp. Känslan av att det är fullt tillåtet att vägra vistas ute och istället spela kort eller Yatzy, se på film eller serier eller inta horisontalläge med en ljudbok i öronen.

Men inget av detta har vi gjort.

Vi har kämpat tappert mot Hans, stått emot hans lockelser, gjort vårt bästa för att ignorera honom. Vi firade exempelvis Hans ankomst med att jobba i hällregn under sex långa timmar. Vi sågade, vi mätte, vi skruvade, vi spikade. Vi gjorde blyertsmarkeringar i virke som genast regnade bort, provade igen och igen och igen tills det gick att kapa på rätt ställe. På så sätt har vårt uteboxbygge sakta men säkert gått i rätt riktning även denna mörka vädervecka.

Inte heller våra djur tycker om Hans. Jack russeln Doris gillar vatten lika mycket som katter gör och har smugit runt i eller kring stallet de gånger hon vistats utomhus. Lilla Tindra har när hon befunnit sig i sin hage mest stått och sökt ögonkontakt med oss, som för att säga ”Kan jag få komma in nu?”. Vi har självklart gått Tindra till mötes alltmedan Hans kastat sin oupphörliga nederbörd över oss. Även de andra hästarna har visat stor uppskattning när vi erbjudit dem daghärbärge med ett extra mål mat under de värsta timmarna då Hans härjat. Till och med kaninerna har legat håglösa och uttråkade inne i sina små hus och bara i undantagsfall sökt sig ut för en nypa frisk men regnig luft.

I lördags var dagen före Hans utlovade besök och det känns just nu som att den kommer att bli den sista regnfria före oktober. Den dagen hade vi åtminstone turen att pricka in en träning med Ann Liwing inför denna veckas hemmaplansklassiker Karl Oskar Cup, där för övrigt Hans härjningar också ställt till det för arrangörerna.

Det blev en bra träning, precis som vanligt. Lärorikt och nyttigt för både barnen, Malin och mig själv. Förutom sin erfarenhet, skicklighet och öga för korrigering är Ann Liwing bra på många saker.

Framför allt tre:

• Hon är bra på att snabbt få ner ryttare som befinner sig uppe i det blå på jorden igen.

• Hon är bra på att omedelbart bygga upp och lyfta samma ryttare mot nya höjder igen.

• Hon är bra på att förklara på ett sätt som även sådana som jag förstår och lär mig.

Förutom träningen för Ann Liwing har alla aktiviteter utom en skett i regn, rusk och blåst. När Hans var på sitt sämsta humör lastade LillyBelle sin Woodie i lastbilen. Sedan körde jag ner dem till hemmaklubben fem minuter bort där kompisen Doris (människan, inte hunden) väntade tillsammans med sin B-ponny Susie. Ridhuset var ledigt, tjejerna fick rida en timme utan att bli blöta och – ja, sedan har det egentligen inte hänt så mycket mer.

På hästfronten intet nytt, liksom.

Och trots att vi trotsat honom är alltihop Hans fel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag tar vid där den förra bloggen slutade och dröjer mig kvar en kort stund vid Växjö Summer Show. Hemmatävling. Det är något speciellt med ordet. En tävling vars klubb och arrangör du själv är en del av. Av den anledningen lyssnar man lite extra och är lite mer uppmärksam. Vad tycker gästande ryttare om tävlingen? Ser de ut att trivas? Flyter arrangemanget på som det ska eller hålls inte tiderna? Finns det förslag till förbättringar?

Alla farhågor kom på skam. Sommarshowen flöt på, vädret ställde upp och alla såg ut att trivas, från publik till personal och till ryttare från Lätt D till 1,45. För vår del matchades våra hästar sparsamt. Först under söndagen gick LillyBelle och Angelo in i tävlingen. LillyBelle red först lilla Tindra (LD och LC), sedan Erika (LC) och slutligen Woodie (LB). Väldigt bra ritter och prestationer rakt igenom även om rosetterna uteblev. Angelo och Rosie gick ut i tävlingarnas allra sista klass, en Lätt B.

Trots att det brukar finnas ett hemmasyndrom – där ryttare gärna spänner sig lite extra och har ett par fjärilar i magen – är Angelo och Rosie som ett strävsamt gammalt par. De förstår varandra, Rosie är hjälpsam och taggad och Angelo fokuserad. Det slutar med en snygg seger som sätter punkt för Växjö Summer Show 2023.

Efter att själv ha jobbat på redaktionen nio dagar på raken efter min semestercomeback njuter jag nu av ett par dagars ledighet. Att en tävlingsfri helg står på schemat känns bra. Efter en så pass lång streak med jobb är det skönt att göra någonting utan att lämna hemmet. Jag firade direkt ledigheten med att sladda ridbanan.

Jag älskar att sladda banor. Älskar att se slutresultatet. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag spelat tennis i 20 år. Precis som det är någonting visst och särskilt inbjudande med en nysopad grusbana med blänkande vita linjer är det på samma sätt både lugnande och inspirerande att se en paddock som är helt ren, helt fri från hovavtryck, till synes oförstörd.

Det är det bästa med att bo på landet. Det finns alltid pågående och planerade projekt att sätta tänderna i. Sommarlovet är projektens tid, årstiden då det är läge att bygga, förnya och fräscha upp. I år har jag i vanlig ordning målat om och fräschat till stallet, en kär tradition som jag skulle sakna om den försvann. Jag har även dövat mitt dåliga samvete genom att äntligen gjuta en lutande ramp framför stallet. Fjolårets ännu pågående trädgårdsprojekt – den grusade platån – pryds nu av en vacker stenvall som även fått en sten att lätta från mitt hjärta. I skrivande stund är jag igång med nästa projekt; något som förhoppningsvis slutar med antingen en ligghall eller två uteboxar (vi har inte bestämt oss än). Men känslan av att som glad amatör bygga någonting, vad som helst, är översvallande.

Att i lugn och ro fundera ut var plintar lämpligen ska grävas ner, hur många kvadrat bygget landar i, hur stor åtgången av reglar och panel blir och vilken typ av skruv och spik som bör användas – allt detta adderar någonting som höjer livskvaliteten. Att koppla på transporten och åka till bygghandeln är lika spännande som att kika på vilket överblivet material hemma på brädgården som kan återbrukas. Jag känner att jag hittat en bra mix mellan begagnat och inhandlat och kommit en bit på vägen. I dag påbörjade jag bärläkten och när den är på plats är det dags att lägga taket. Livet på landet rullar på som det alltid gjort – och trots att det är slitigt och svettigt och knappast något för en ond tennisrygg är det svårt att inte tycka att livet på landet är livet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hux flux, pang bom. Plötsligt är jag tillbaka på jobbet igen efter en semester jag i vanlig ordning kallt räknade med att den aldrig skulle ta slut. Det var ändå fem veckor på raken, min längsta sammanhållande ledighet sedan sommaren 1999. Ändå lyckades den ta slut när den var som roligast. Men det är väl då man ska gå från festen, sägs det väl? När den är som roligast?

När jag snabbt tänker tillbaka känner jag att allt blev som jag hoppades. Fantastiska Börjes Cup. Mysiga Ponnypokalen i Gislaved. Mäktiga och förtrollande Falsterbo Horse Show. Och så som avslutning på det hela Skogens konung i Aneby, som förutom husvagnsdramat jag beskev förra veckan var lika ljuvligt som vi hoppats på. LillyBelle fick kvitton på att det finns en enorm kapacitet i samarbetet med Woodie och vad de behöver träna på framöver. Angelo och Rosie vann en Lätt B, var några millimeter från att nolla i Lätt A+ och när det hela var över syntes det på Angelo att hans självförtroende fått sig en skön kick.

Det är en klen tröst när jag nu kastats tillbaka till en sportredaktion där alla mina kolleger utom en, den duktiga vikarien Manda, strosar runt i den lediga frihet jag nyss berövades. Det råder nämligen tidernas torka här i Växjö.

Ni kan vara lugna. Epitetet Sveriges golvbrunn har vi fått för att det finns en poäng i det. Det regnar i stort sett varje dag. Det är inte den torkan vi lider av, utan nyhetstorka. En positiv sak med Växjö är annars att staden har fler elitlag än vad som är hälsosamt för den sportredaktion som ska bevaka dem. Normalt sett hinner vi knappt bevaka allt som händer. Nu är problemet att alla dessa sporter också gått på ledighet. Det händer ingenting. Den enda match som spelas sker på lördag. I övrigt: Inga matcher i sikte någonstans, i någon sport, vare sig bland juniorer, seniorer eller veteraner.

Vad göra i det läget, när ingenting händer men fem till sju sidor ska fyllas i tidningen varje dag?

Man skapar nyheter.

Tvingas tänka sju extra varv.

Lusläser nyhetsflödet i hopp om att hitta någon lokal koppling att göra journalistik av.

Intervjuar intressanta personer.

Hoppas på turen. 

Litar till rutinen.

Det har fungerat hittills. Vi har kämpat som dårar men vi har fyllt varenda kvadratcentimeter utrymme med text och bilder.

Men att ingenting händer i den lokala sportvärlden är lyckligtvis inte helt sant.

Det finns ett undantag och det undantaget gör mig lycklig.

Ridsporten vägrar ta semester och fortsätter leverera, vecka efter vecka, och känslan att äntligen få ägna betald arbetstid åt att skriva om det väger upp det faktum att semestern är över. Växjö Summer Show står nämligen på programmet torsdag, fredag, lördag och söndag. 900 härliga starter med både små och stora hästar på min egen hemmaklubb. Det firade jag redan i onsdags med att skriva en rejäl förhandtext där jag bland annat intervjuade Linda Heed, som besöker Växjö med fyra hästar och SM-genrepande dottern Isabell.

I dag är det fredag och då blir det nytt besök, intervjuer och texter från hopptävlingarna. Detsamma gäller både på lördag och söndag. Om ridsporten står för den lilla sportsliga nederbörd som faller är nyhetstorka inte så dumt, när jag tänker efter.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.