Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
9 november 11:45

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”
Det är mycket att tänka på och mycket som kan gå fel när fyra hästar ska ha varsin skräddarsydd måltid.
6chiffer
Att fodra är att lösa gåtor. För mig gick det sådär.

Medan två barn och en fru ägnade lejonparten av höstlovsslutet åt att vara sjuka avsatte den bloggande ponnypappan, också han milt plågad av en förkylning, några dagar åt att lösa följande ekvation:
• Erika: 3+1, 3/4 Groov, 2dl Lucern, halm i nät
• Peach: 3+1, müsli ist för Groov
• TW: 1+1, en näve Groov
• Tindra: 1,5, 1 hink hackad Lucern+1 kg halm+0,5 kg Groov+ 2dl Lucern

Att fodra hästar är en vetenskap.
Jag är däremot ett exempel på när inte vetenskapen riktigt befinner sig i samklang med det praktiska utfallet.
Givetvis misslyckades jag med att lösa foderchiffret ovan. Halm hamnade där höet skulle ligga, Lucern blev av misstag Groov, hinken med hackad Lucern hälldes i god tro rakt ner i en krubba och det trinda matvraket TW, en förkortning för Teeny Weeny, fick givetvis mycket mer käk än hon borde och klagade inte nämnvärt över det.

Hur jag recenserar min egen insats? Tja, om jag varit en boxare i ringen kan dagarna som foderansvarig närmast beskrivas som en match där jag fick ta stående räkning ett par gånger, blev golvad lika många och reste mig på vingliga ben när domaren, vid namn Malin, räknat till åtta, kollat min syn och försäkrat sig om att jag vet svaret på vilken dag det är. Men som kineserna säger; det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

6foder
Jag har fått sparken som foderchef. Men jag är lika glad för det.

Jag reste mig. När jag väl kommit på benen igen hade tiden tickat fram till lördag. Så dags hade stämningen lättat och barnens fysiska form förbättrats till den grad att de åter kunde ta plats i sadeln. Trots att jag fått sparken som foderchef kunde jag tydligt se ett mentalt uppsprickande molntäcke borta i den virtuella horisonten. Lördagar är också en av barnens höjdardagar. Då kommer Marie och hennes dotter Ellie alltid på besök och hjälper oss att hålla tempot uppe i ”Ponnyklubben”.

Efter att Marie och barnen avslutat ett långpass i skog och mark samtidigt som jag mockat ur de fyra boxarna blev det ännu mer ridsport. Ponny-SM i Helsingborg pågick för fullt och än en gång slog det mig vilken underbart dramatisk och underhållande tv-sport ridning är. Alla vi som inte hade läge att ta oss hela vägen ner till tävlingarnas epicentrum i Helsingborg gavs dessutom möjlighet att gratis se tävlingarna via equisport.tv. En utmärkt service – två feta tummar upp till er som ligger bakom, vilka ni nu är.

6smisoffan
Marie, Ellie, LillyBelle och Angelo ser spänt på SM-finalerna. Hoppning är en underbar tv-sport.

Det kanske är svårt att tro med min obefintliga hästbakgrund, men faktum är att något av det bästa jag vet är att se hopptävlingar på tv. Jag är så gammal att jag hann bli hypnotiserad av den häpnadsväckande Anders Gernandts ljuva stämma under 80-talet och alla hans oförglömliga SVT-kommenteringar från Scandinaviuan Horse Show i Göteborg.

På den tiden gick Peder Fredricson i småskolan. Den elegante och rakryggade Peter Eriksson var då Sveriges enda riktiga ess i leken och Gernandts oefterhärmliga uttal av Erikssons häst, Im-perrr-aaa-torr, finns för evigt fastetsad i minnesbarken.

Och så Hugo Simon förstås. Den mytomspunne. Den kanske störste stjärnan inom någon enskild sport någonsin. Det räcker inte att säga att han var sin tids Usain Bolt, Wayne Gretzky eller Zlatan Ibrahimovic. Hugo Simon var större än så. Han var Elvis Presley till häst. Folk skrek okontrollerat så fort Hugo stack ut ansiktet, ungefär som när tjuren Ferdinand tittar ut på arenan i Madrid på julafton.

De fina minnen Hugo Simon och Anders Gernandt skänkte mig i barndomen gör att jag nu drabbas av samma fascination framför teven. Trots att vi följer tävlingarna via en chromecastad lågupplöst streaming är det lika dramatiskt som när vi såg VM-lagomhoppningen i USA för en månad sedan.

Allt kan hända, det är ett hinder i taget, klockan tickar.
Jag inser att hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter. I fotboll, hockey och innebandy kan en ledning bevakas, en match kan vara avgjord trots att en halvtimme återstår och många matchers utgångar är rätt givna från start.
Det är tvärtom i ridsport. Medan andra sporter är misstagssporter handlar allt i ridsporten om ett ord: felfri. Den som är felfri har chans att vinna. Annars går segern till någon annan. Inga misstag går att reparera och börjar det illa kan det inte sluta bra.

Därför är nervositeten enorm hos barnen när deras idol Alicia rider ut med ett så sent startnummer som 27, näst sist i hela fältet. Alicia har tagit sig hela vägen till SM-final och nu gäller det. Efteråt avslöjar Alicia på sin Instagram att hennes ponny var skuttig och taggad redan under framridningen och att applåderna för det felfria ekipage som red precis före Alicia gjorde ponnyn ännu mer taggad.
Övertändningen är inte till deras fördel och för barnen blir besvikelsen nästan chockartat stor när Alicia river på tredje hindret.

Som jag sagt tidigare tror jag det är enbart av godo att mina barn får se att även skickliga ryttare river hinder. Det ger rätt perspektiv och den livsviktiga insikten som citerats ovan: att det viktigaste är att resa sig efter varje fall.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag öppnat ett konto som heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
16 november 09:05

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”
Hästmys.

I dag kommer jag att skriva mycket om kärlek men även om svårigheter, problem och svårhanterliga situationer. Som när ens älskade son kommer hem från skolan och berättar att han fått höra hånfulla kommentarer om sin jacka.

Kommentarerna handlade inte om att jackan var ful eller såg spektakulär ut på något sätt. Kommentarerna handlade om de orangefärgade bokstäver som broderats på tröjan: Killar som rider.
– Haha, kolla vad det står på jackan, hade Angelo fått höra, följt av hånflin och tillmälen.

För det första har jag aldrig förstått varför det ens anses vara en grej att killar rider till häst. Historien är full av dem; fältherrar, soldater till häst, ridande poliser. Genom historien är det faktiskt främst män som suttit till häst.

Även filmhistorien vimlar av manliga idoler på hästryggar.
Vi som är födda under 70-talet minns alla westernfilmer och serier, kanske framför allt Familjen Macahan. Vad vore Zeb och Luke Macahan utan sina vapendragare till hästar? Eller för att ta ett något mer närliggande exempel: Hur dyrkad var inte Orlando Bloom som den magnifike Legolas i Sagan om ringen-trilogin, sittande på en häst och skjutande från en båge vars pilar alltid träffade sina mål?

2angelo
Den här jackan blir man retad för i Sverige 2018. Foto: Daniel Enestubbe

Man skulle till och med våga påstå att kombinationen man och häst är norm, sett ur ett historiskt perspektiv. Det är tydligen annorlunda i Sverige 2018.

Här riskerar du att bli retad, mobbad och utstött om du är kille och tycker att det där med ponnyridning verkar fantastiskt kul. Här hånas Peder Fredricson när han vinner ett Jerringpris.

För min älskade Angelo är djuren hans allt. Han älskar hundar, katter, fåglar, kaniner, älgar och rådjur. Men mest av allt älskar han hästar.

Malin säger än i dag att hon, redan när Angelo var i magen, visste att han skulle bli ett livligt barn. Han sparkade otåligt därinne och tycktes bara vilja komma ut och ta del av världen därute. Malin fick såklart rätt. Angelo blev en vilding. Inte en enda lugn sekund. Full fart framåt, uppåt, inåt och utåt – samtidigt.

Vi insåg snabbt att Angelo var överaktiv. En Nicke Nyfiken på riktigt. Vi lät göra en utredning, som gav svart på vitt att Angelo har diagnosen medelsvår ADHD. Vi märkte också att Angelo, efter perioderna av extrem intensitet, blev slö och orkeslös. Eftersom vi har diabetes i familjen gjorde vi några blindtester. Sedan ännu en utredning. Det stod klart att Angelo inte bara är diabetiker. Han lider av en besvärlig form av diabetes, MODY kallad, som inte kan behandlas med insulin utan bara med motion och rätt kost.

1angelo
Här, i sadeln på sin älskade Tindra, är Angelo i harmoni med sig själv och går in i ett tillstånd av full avslappning. Foto: Daniel Enestubbe
4angelo
Angelo och Peach.

Att ADHD och diabetes gifter sig med varandra innebär inget lyckat äktenskap. Den ena triggar igång den andra och tvärtom. Ett överaktivt barn med ett blodsocker som pendlar mellan väldigt lågt och väldigt högt – ja, ni kan säkert räkna ut att det inte är direkt lätthanterligt.

Angelo har provat olika aktiviteter. Han har ett stort bollsportintresse och har både spelat fotboll och innebandy. Trots att han är duktig på det, en riktig kämpe om du frågar mig, lyckades det dock bara få honom ännu mer okoncentrerad och frustrerad. Han var ofta ledsen när han kom hem från träningen. Jag har också förstått att den grabbiga jargongen inte passade honom.
Angelos räddning är hästarna.

Det är när han kommer in i ett stall undret sker. I ett stall finns levande djur och levande djur kräver ansvar och full uppmärksamhet. Här går Angelo inte alltid men förbluffande ofta från duracellkanin till en pojke som präglas av lugn och fullt fokus. Han borstar, kratsar och tränsar.

Sedan, när han slutligen tar plats i sadeln, sker nästa under. Angelo hamnar i ett komplett avslappnat tillstånd. Tungan sticker till och med ut ur den halvöppna munnen på honom. Här kan varken ADHD:n eller diabetesen rå på honom. Här är han i fullständig harmoni med sig själv. Med hästarna stänger han allt annat ute. Han har hittat sin fristad.

6angelo
Träning med Tindra.
5angelo
På ridskolan med Rotella.

Jag är så ofattbart glad för hans skull och så outsägligt stolt över honom. Han är en liten kämpe som redan i ung ålder tvingats att hitta ett sätt att slåss mot inre demoner. Ofta hittar vi honom i hagen, tätt intill sin favoritponny Tindra. Eftersom så få killar rider och eftersom ridkatalogerna ofta inte ens har bilder på killar finns det nätverk som syftar till att uppmuntra killar att fortsätta med ridsport. Ett av dessa nätverk är Killar som rider, som generöst sett till att Angelo fått sin broderade jacka (tack Maria Åkerhielm!).
En jacka som nu gett upphov till dryga kommentarer i skolan.

Vad som hände nästa dag efter att Angelo blivit retad?
Han insisterade på att ha den på sig igen.
– Äh, dom är bara löjliga, sa han.

Så drog han på sig jackan och vandrade bort mot skolbussen med högburet huvud. På den vägen har det fortsatt.
Angelo bär sin Killar som rider-jacka med stolthet.
Jag älskar honom så det gör ont.

Tack för att ni tog er tid – och diskutera gärna hur vi kan se till att fler killar kan komma in i den värme som ridsporten erbjuder. Följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel och på teamenestubbe kan du följa hur det går för Angelo i sadeln.

Läs mer om reaktionerna efter detta blogginlägg.


Ponnypappan
2 november 11:59

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”
Vila i frid, Stampe.

Livet på landet som ponnypappa är fyllt av både hårt jobb och glädjeämnen.
Oftast dominerar det fina och positiva, men ibland smyger sig problemen och sorgerna in i bilden. Likt en tjuv om natten förändrar de villkoren, skapar minitrauman och förvandlar skrattet till gråt. I de lägena är det en förälders skyldighet att agera snabbt för att minimera skadeverkningarna. Den här veckan har överskuggats av ett sorgearbete.

Att välja ett liv tillsammans med djur i olika former är berikande. Det ger livet nya dimensioner av glädje och nya positiva perspektiv. Djuren i all sin oskyldiga och väna framtoning kan ge tröst och stöd i många svåra situationer. De uppför sig också på ett sätt som inte sällan lockar till skratt hos de  människor som sköter dem.
Men det finns ett pris för allt.

Priset vi måste betala när vi väljer ett liv med djur är att vi, vare sig vi vill eller inte, tvingas gå igenom fler sorger än de som väljer bort djur. Djur lever kortare tid än människor och vi hade fram till förra veckan redan hunnit begrava flera småttingar. Saknaden av vår älskade hund som hastigt insjuknade och fick tas bort i somras är fortfarande påtaglig varje dag. Nu har vi tvingats anordna ännu en begravning och den blev oväntat sorgtyngd.

När jag sitter på Hovet uppe i Stockholm som Smålandspostens utsände och förbereder mig för hockeymatchen mellan Djurgården och Växjö Lakers får jag ett bildmeddelande från Malin. Bilden föreställer Stampe, en av barnens kaniner. Det är en förfärlig bild. Stampe är död. Den lille pigge krabaten har gått ett fruktansvärt öde till mötes. Jag tänker inte gå in på detaljer men han ser helt fruktansvärd ut där han ligger. En mård har på något sätt grävt sig in i under hans bur, forcerat skyddsnätet och berövat honom livet. Det räcker så.

Avskedsbrev
Ett litet avskedsbrev.

Barnen är förstörda. Malin berättar att de gråter okontrollerat, kan inte tröstas på något sätt. Jag sitter i Stockholm och får dåligt samvete för att jag inte är på plats och kan hjälpa till. När jag kommer hem ett knappt dygn senare kastar sig Angelo och LillyBelle om halsen på mig och berättar på barns vis vad som hänt. Vi pratar om det och bestämmer oss för att ge Stampe en fin begravning. Jag gräver en grav, vi lindar in Stampe i en handduk och lägger ner honom. I graven lägger vi blommor och små dikter och avskedsberättelser som barnen skrivit. Sedan tar vi farväl och gråter en skvätt.

Barnen är fortfarande ledsna och nedstämda. Vi vuxna tröstar så mycket vi kan och pratar om livet och döden. Men de fyra bästa tröstarna går ute i hagen, och det är nu hästarna tar över i sorgeprocessen. Levande djur är nog bland det bästa man kan använda sig av för att läka ett sår av sorg. Och som tur är har tiden kommit när höstlovet slår upp sina portar. Massor av aktiviteter finns på schemat.

Först ut är en pay and jump. Både Angelo och LillyBelle kommer till start på samma Tindra och Tindra gör som vanligt ingen besviken. Hon klarar elegant såväl 0‚20- som 0,30-hoppningen med först Angelo och sedan LillyBelle på ryggen. Efteråt visar barnen stolt upp sina rosetter. Kaninens död finns säkert i deras tankar men just nu dominerar glädjen igen.

Lillybelle
Tindra och LillyBelle flyger över pay and jump-hindren och glädjen är på väg tillbaka.
Angelo.tindra
Angelo och Tindra. Rosetter, vackrare än en plakett, mjukare och större än en medalj och ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar.

Nästa dag är det maskeradhoppning på barnens ridskola. LillyBelle är enhörningsnörd och hennes val är givet.

Enhöring
Enhörningarna Flicka och LillyBelle hade kul på höstlovet.

Angelo väljer cowboy och klär sig i hatt, skjorta och snusnäsduk. Av ett grimskaft har han dessutom gjort ett lasso. På klubben väljer de ut sina favorithästar Flicka och Mollgan. Båda hästarna är helt i min smak; cirka tre äpplen höga och väger obetydligt mer än en normalstor gris. Det går fantastiskt bra igen. Båda ekipagen klarar samtliga sex hinder. Angelo är lugn och säker. LillyBelle har av sin ridlärare fått lov att galoppera på de tre sista hindren och utnyttjar detta maximalt.

Cowboy
Angelo gillar livet som cowboy.

Efteråt är glädjen total och sorgen suddas ut ytterligare. Nya rosetter skänker ny stolthet till de unga ryttarna. Just rosetter är någonting ni inom ridsporten ska vara stolta över. Rosetten är ett perfekt pris, har ni tänkt på det?

Jag vet att det i högre klasser finns extra åtråvärda rosetter men på nybörjarnivå är en rosett bara en rosett. Den är varken guld, silver eller brons. Roligare än ett diplom, vackrare är en plakett, mjukare och större än en medalj. Rosetten symboliserar ingen cuphets, något finalspel eller någon utslagning. En rosett är en rosett, den kostar nästan ingenting och är dessutom, på mina barns nivå, swishbetald i förväg. Rosetten är bara ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar – och den fungerar perfekt till att torka dina osynliga tårar över någon du mist och saknar.


Ponnypappan
26 oktober 17:57

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”
Kritiskt läge mitt i natten för en ponnypappa. Se punkt 24-26. Foto: Privat

Först av allt vill jag rodnande tacka för den enormt fina respons jag fått sedan jag fick möjligheten att börja blogga här.
Tack så jättemycket för alla likes, delningar, glada tillrop och rent generande beröm. Ni är verkligen alldeles för snälla.

I kommentarsfälten på Facebook har jag särskilt och med stor nyfikenhet noterat en del av er kvinnor som läser denna blogg. Ni har i vissa fall taggat era män i kommentarerna med antydningar av typen ”igenkänning” eller ”snart vet du vad som väntar” följt av en liten blink-emoji, smiley eller liknande.
Precis som jag misstänkte finns det fler män som jag därute. Män utan hästbakgrund, som saknar allt vad sakkunskaper om hästar heter men som ändå, i rollen som glada amatörer, i högsta grad är delaktiga i hela det paket ett engagemang kring tunga levande fyrfotingar innebär.
Är kanske du som läser det här en ponnypappa?
Eller du kanske går runt och misstänker att du är en ponnypappa?

Varsågod! Här följer ett enkelt test. Känner du igen dig i vissa av punkterna nedan? Grattis! I så fall är du högst sannolikt en ponnypappa.

1. När du kommer till jobbet upptäcker du att dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
2. Du går in på närmaste toalett och rengör skorna.
3. Du jobbar på.
4. När du ska handla efter jobbet ser inköpslistan du fått med dig ut så här: mjölk, frukt, pålägg, smör, bröd, sallad, en grimma, två grimskaft, en krubba, tre säckar Lucernpellets, två säckar Krafft Groov, tre säckar stallpellets.
5. Du tror att mugg är det du dricker kaffe ur och ingenting annat.
6. Du blir upplyst om att mugg även är en sjukdom som drabbar hästar.
7. Du funderar över att mugg är ett konstigt namn på en sjukdom.
8. Du tror att rasp är ett verktyg.
9. Du blir upplyst om att rasp även är en sjukdom, typ mugg.
10. Du funderar över detta igen.
11. Ditt favoritlag i hockey spelar match. Matchen visas på tv.
12. Du missar första perioden på grund av mockning.
13. Du ser andra perioden.
14. I pausen mellan andra och tredje perioden släpper du in hästarna i stallet.
15. Du njuter av tredje perioden.
16. Matchen går till förlängning. Du missar den eftersom du kommer på att du glömt ge hästarna mat.
17. Du skyndar dig ut och ger hästarna mat.
18. När du kommer in har matchen precis avgjorts.
19. Du begrundar detta. ”Jag fick i alla fall se reprisen” tänker du.
20. Vid läggdags tänker du inte på om du lagt fram kläder till barnen utan om du förberett morgondagens foder i stallet. Du funderar även på om du verkligen stängde stalldörren.
21. Du går upp och klär på dig. ”Måste kolla” tänker du.
22. Du upptäcker att du varken glömt stänga stalldörren eller ge hästarna mat.
23. Du tänker: ”Bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite”.
24. Du ser att hästarna tittar på dig.
25. Du tycker synd om hästarna eftersom de ser väldigt hungriga ut.
26. Du ger hästarna mat.
27. Nästa morgon berättar du att du gav hästarna mat mitt i natten.
28. Du får reda på att det inte är en bra idé att ge hästar mat mitt i natten.
29. Du lovar, på hedersord, att aldrig mer ge hästarna mat mitt i natten.
30. Du begrundar detta.
31. Du upptäcker att dina naglar är smutsiga. I dag igen.
32. Du inser att dina naglar tidigare oftast varit rena.
33. Du förstår varför dina naglar numera är smutsiga varje dag.
34. Du rengör naglarna och gör dig klar för att gå till jobbet.
35. När du kört cirka en kilometer kommer du på att du glömt att ta ut hästarna.
36. Du kör tillbaka.
37. Du tar ut hästarna och klappar om dem.
38. Du kommer till jobbet.
39. Dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
40. Du går in på toaletten och torkar av skorna.
41. Du sätter dig på din plats.
42. Du upptäcker att dina händer luktar häst.
43. Du bryr dig inte. Hästar luktar ju faktiskt ganska gott.

Mocka
Om du är en ponnypappa mockar du istället för att titta på första hockeyperioden. Foto: Privat
Skor
Om dina skor ser ut så här ett par gånger om dagen är du en ponnypappa.

Ponnypappan
19 oktober 09:31

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Efter helgen som varit har jag egentligen bara en sak att säga: Älskade Elmia!
Men ni som önskar en längre version får gärna fortsätta läsa.

 Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Jag har nu som ponnypappa avverkat min första riktiga Elmia Horse Show. Och vilken fullträff det blev. Förra året var vi uppe några timmar och bekantade oss med det mäktiga mässområdet i Jönköping. Nu hade vi bokat in hela helgen med övernattning och allt. Därför satt det två barn, spända av förväntan, i baksätet med varsin optimistisk inköpslista i fickan.

Väl framme sker rena rivstarten. Det kan inte börja bättre. Angelo och LillyBelle springer bokstavligt talat rakt in i Tobbe Larsson. Tobbe Larsson, denne hästsportens Joe Labero. Trollkarlen som kan tala med hästar och få dem att göra nästan vad som helst. Tobbe är lika glad och positiv som när han elegant hanterar utmaningarna i Ponnyakuten och jag ser den lika generade som oförställda glädjen i barnens ögon när Tobbe kramar om dem.

Image-1
Mötet med Tobbe Larsson var uppskattat.

När Tobbe sedan, förberedd som alltid, plockar upp eleganta autografkort och skriver hälsningar med guldpenna funderar jag på hur stort detta måste vara för barnen. Översatt till min egen värld är det förmodligen en starstruckfaktor motsvarande ett spontanmöte med Robert DeNiro, Al Pacino eller rentav båda tillsammans. Sedan fortsätter det.

Själv är jag för första gången ackrediterad till en hästtävling. Smålandsposten skriver regelbundet om ett antal duktiga tävlingsryttare varav ett par av dem tävlar på Elmia. Att kvittera ut ackrediteringsbrickan höjer omedelbart min självkänsla. Brickan är biljetten till ett större självförtroende. Jag ser plötsligt lite viktigare ut, trots att jag är en halv parentes i sammanhanget. Det syns ju inte på mig att jag saknar expertkunskaper om hästar, och en tävling kan vem som helst bevaka. Blotta åsynen av min bricka får normalt sett sura biljettkontrollanter att nicka gillande och fyra av ett Colgateleende när jag passerar.

Alicia
Alicia Jönberg, en av barnens idoler och föredömen. Notera den snygga röda reklamen i bakgrunden.
Ebba
Ebba Nilsson, en annan av barnens idoler och föredömen. 

Vi intar tävlingsarenan. Barnen är förväntansfulla. Efter Tobbe Larsson är deras största idoler Alicia Jönberg och Ebba Nilsson. Alicia är hoppryttare och Ebba rider dressyr. Båda med stor framgång och båda ska rida varsin Elmiafinal. Barnen har ännu inte sett dem misslyckas en enda gång och det där har skavt lite i mig. Mina barn verkar nämligen oroväckande tävlingsinriktade.

Så sker någonting jag tror är bra. Först får inte Alicia till det i Grand Prix-finalen. Nervositeten kryper på, det flyter inte riktigt och ekipaget slutar långt ner i listan. Mina barn är förstummade. Hur kunde det hända? tänker de säkert. Men när vi sedan träffar Alicia är hon lika glad och obrydd som tidigare. Hon var såklart besviken direkt efter tävlingen, berättar hon, men lika snabbt lägger sig besvikelsen.

Inte heller Ebba lyckas få till det riktigt i dressyren utan hamnar en bit ner i resultatlistan. Men det är samma sak där. Trots att det inte går som hon hoppats är Ebba på gott humör strax efter tävlingen. Jag ser hur barnen tankar in vad de just sett och hört. Att det inte spelar någon roll hur det går, bara man har roligt. Det hoppas jag att de börjar förstå nu. Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Helgens höjdpunkt blir någonting annat. Inhandlade sleichhästar, broderade schabrak och massor av popcorn visar sig inte kunna konkurrera med lördagens största begivenhet: käpphästtävlingen. Även här sitter barnen som ljus, med ögon stora som espressokoppar, och ser när Emma Palm på Amazing Danny och de andra glatt kutar runt och fixar 90-centimetershinder utan problem. Barnen har själva ett antal käpphästar hemma och använder dem någon gång ibland. Det kommer snart att bli ändring på det, tänker jag.

Lilly
Närheten till hästarna är en av de stora fördelarna med en tävling som Elmia.
Mässa
Barnen hade ett par tidiga julaftnar under Elmiahelgen.

Söndagen blir de sura minernas återkomst. Stallboxarna plockas ner, allt är över och även jag slås av samma vemod som när man ser spåren efter ett kringresande tivoli och nästan kan känna pulsen och glädjen som funnits på samma plats bara några timmar tidigare. Men hemfärd blir det.

Och när vi sedan stannar till på vägen hem kommer glädjen tillbaka. Vi ska nämligen hämta en mindre hinderpark som Malin hittat på Blocket. Jag funderar lite över priset. Tycker spontant att det är ganska mycket pengar. Ett vrakpris, försäkrar Malin med emfas, och tillägger att begagnade hinder till försäljning är e-x-t-r-e-m-t sällsynt. Jag gillar läget, vi packar in grejerna i transporten och kör hemåt.

Väl hemma ställer vi ut hindren. Ett av dem är ett dubbelhinder, eller oxer som Malin vänligt förklarar att det egentligen heter. Hon förklarar också att de där höga vita stolparna heter hinderstöd och inte ”hinderhållare” som jag kallar dem. Besvikelsen hos barnen är sedan gigantisk när de inser att inga hästar är hemma för tillfället utan betar ett par kilometer bort. Samma besvikelse som jag känt om jag stått på första tee på Barsebäck med ett nytt golfset men inte haft en enda boll kvar i bagen.

Käpphäst
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Då händer det. En idé föds, med inspiration från Elmia. Snart invigs de nya hindren och tävlingarna är i full gång. Tack vare käpphästarna.


Ponnypappan
12 oktober 12:43

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa
Hösten bjuder hittills på perfekt väder för hästarna hemma på gården.

Att leva som ponnypappa innebär att vara inne i boxen och samtidigt försöka tänka utanför boxen. Eller för att använda en äkta hockeyterm. Du spelar i konstant boxplay.

Att spela i boxplay innebär att spela i numerärt underläge. Det är ett läge som innebär att du enbart måste inrikta dig på försvar. Du befinner dig normalt sett under konstant press. Att döda en utvisning brukar vi hockeyjournalister kalla det.

Ponnypappan
Lillybelle och Erika

Hur spelar man då boxplay som ponnypappa?
Svar: Du jobbar hårt, städar av uppgifterna, slarvar precis lagom mycket för att det ska se bra ut på avstånd och kan förhoppningsvis smita iväg för en kopp kaffe eller planlöst mobilsurfande innan det är dags igen.

Sedan har en ny arbetsuppgift identifierats och den hamnar inte sällan i knät på en ponnypappa. Den här veckan har det handlat om en ny ingång. På en viss plats i hagen, mellan två stolpar, vill min fru Malin ha en öppning där ponnyerna enkelt kan slussas in och ut. En trygg arbetsuppgift, som jag direkt sätter igång med medan Malin och åttaåringen Angelo sätter sig i bilen och far iväg för att handla.

Kvar på gården, förutom jag själv, är Lillybelle, 6.
Angelo hanterar jag enkelt och Malin har jag en enorm respekt för – särskilt när det kommer till allt som berör hästar.
Men Lillybelle.
Henne är jag livrädd för.

Till skillnad från hennes storebror ser Lillybelle rakt igenom mig. Hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Jag vet inte vad som rör sig i hennes hjärna men jag vet att allt i hennes tillvaro går upp på att få rida så mycket som möjligt. Temperamentet bara måste komma från hennes mamma. Och nu har hon siktet inställt på mig.

Erika
Erika och Lillybelle. Redan ett strävsamt par.

Därav känslan av att spela boxplay när jag, fixandes med den nya ingången till hagen, ser henne styra sina små steg oroväckande rakt emot mig.
– Pappa…, inleder hon, misstänksamt lent.
– Ja…, svarar jag och försöker mildra upplevelsen av ren skräck i mitt tonfall.
– Kan inte jag få ta ut Erika på ridbanan?

Rösten fortfarande len. Erika är hennes favoritponny. En B-ponny, en klassificering som i mina ögon borde betyda Bauta-ponny med tanke på hur fjäderlätt min dotter är.
– Nej, det får du inte. Du vet att du inte får rida när inte mamma är med, svarar jag med återfunnen myndighet i rösten.
Då har stubinen redan brunnit ner.
– Men jag v-i-l-l! skriker hon och jag känner hur jag åker på en mental hockeytackling.

Det här är boxplay. Jag är illa ute. Vet att det är absolut olämpligt att gå henne till mötes. Det blir heller inte Lillybelle utan jag som kommer att straffas i efterhand om vi beger oss ut på ridbanan nu.

Sedan kommer räddningen, åtminstone tror jag det.
– Men du säger ju att jag inte fattar någonting om hästar, säger jag.

Touché.
Jag ser hur hon tar in repliken, låter den sjunka in. En lång stund passerar utan att hon säger någonting. Sedan tittar hon ner i marken, sänker rösten och säger:
– Pappa…
– Ja.
– Du kan faktiskt l-i-t-e saker om hästar.
Efter denna lika oväntade som listiga komplimang är jag precis på väg att kapitulera. Kampen känns ojämn.

Då ringer telefonen. Det är från jobbet. Jag maler medvetet på om allt och ingenting och efter några minuter ser jag nöjt hur Lillybelle lommar iväg bort mot stallet. Hon går in. Jag pratar vidare. Väntar ut henne. Äntligen har hon kommit på andra tankar. Jag lägger på. Har klarat av spelet i boxplay genom att ha tur som en tokig.

Kort därefter återvänder Malin och Angelo och snart är båda barnen mitt uppe i en ridlektion medan jag stolt förklarar den nya öppningen invigd.

Jag väntar till kvällen med att plocka hem veckans pluspoäng.
– Vet ni vad som händer nästa helg? frågar jag mina barn.
De skakar på huvudet.
– Hästtävlingarna på Elmia. Och vet ni vem som har bokat hotell till oss alla?
– Du! ropar de.
– Japp.
– Du är världens bästa pappa! skriker de.

Jag får till och med ett par bamsekramar innan de kastar sig ner och skriver varsin drömsk inköpslista inför hästhelgen som väntar. Sådärja. Lätt som en plätt.
Nu laddar vi för Elmia, hela bunten. Hoppas att vi ses där!

Elmia
Lillybelles inköpslista inför Elmia. Drömma går ju alltid…

Ponnypappan
5 oktober 13:41

Ny ponnypappa: ”Jag vet inte hur det gick till. Jag vet bara att jag älskar det”.

Ny ponnypappa: ”Jag vet inte hur det gick till. Jag vet bara att jag älskar det”.
Daniel Enestubbe, "Ponnypappan", är ny bloggare på Ridsport. Varje fredag kommer ett nytt inlägg där han bjuder på sin vardag som nybliven ponnyförälder. Foto: Malin Enestubbe

För mig är det ju bollar som gäller. Bollar som ska in i mål. Och Puckar. Och tacklingar, slagskott och matchstraff. Det är det jag gör. Det jag jobbar med. Det jag kan. Jag jobbar som sportjournalist, med hockey och fotboll som huvudrätter på menyn.
Hästar? Ridsport? Jovisst, jag har skrivit mycket om det också, men haft svårt att få termerna att marinera i skallen och falla på plats. Vadå lätt A, kategori B, avdelning C liksom? A:0? A:0/A:0? En fas? Två faser?
Jag brukar trösta mig med att fler än en tävlingsledare genom åren skakat lätt på huvudet och medgett att ridsportens terminologi är långt ifrån logisk att greppa, rentav direkt svår.

Nu är det andra bullar. Inte så att alla termer sitter, men däremot har hästar blivit en daglig del av mitt liv. Ett liv på landet, på en liten gård, med ett litet stall, med fyra små hästar och framför allt: två rövarungar till barn, sex och åtta år gamla.
De små liven, ponnyerna men framför allt barnen, är mina nya läromästare. Stränga läromästare.
– Du fattar i-n-g-e-n-t-i-n-g pappa! är bland det lindrigare uttrycken min sexåriga dotter klämmer ur sig när jag än en gång misslyckats med en tränsning.
Hon är stenhård. Har gått två år på ridskolan och sugit åt sig som en svamp under teoristunderna. Samma sak med sonen, åtta år. Ingenting undgår honom, han trattar i sig termer som om de vore de enklaste glosor. De vet redan tiofalt mer om hästar än vad jag gör i dag som 46-åring.

Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på. Då är jag själv inte dummare än att jag tjuvlyssnar på dem, snappar upp viktiga ord och fraser och tankar in dem i min egen hjärnas ridhårddisk. Okej, en skimmel är en vit häst och en skäck har fläckar. Aha, det där kallas för rotborste. Mhm, skänkelvikning är när hästen går sådär konstigt. Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på.

Jag vet min plats i näringskedjan. Medan min fru håller lektion med barnen på vår lilla ridbana står jag med en grep i handen och lär mig mockningens konst, fyller på vatten eller hämtar tre nya höbalar på loftet. Medvetet utdelade arbetsuppgifter, så säkra och monotona att alla vet att till och med jag kan klara av dem. Att låta mig sadla en ponny är inte att tänka på. Jag har lyckats göra allt fel när jag försökt; satt sadeln bak och fram, satt den för långt fram och för långt bak och knäppt sadelgjorden fel.

Men jag kämpar, försöker vara en ponnypappa som sköter sig och som samtidigt är medveten om hur långt ifrån guldstjärnan i boken jag befinner mig. Men även en hockeynördig ponnypappa vet hur han ska lägga upp taktiken och vilka ess han kan dra fram ur rockärmen.
Ibland, efter avslutad mockning, har jag nämligen smugit ut i hagen och dekorerat manen på en av ponnyerna. Barnen har sedan, stumma av häpnad, tagit del av mästerverket. Mitt ess är nämligen att jag redan tidigt i livet lärde mig hur man gör en vacker fläta. Och vad gör inte en ponnypappa för att glänsa inför sina barn?

Daniel Enestubbe, sportjournalist och författare, Smålandsposten.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 132 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-