Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
9 november 2018 11:45

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”
Det är mycket att tänka på och mycket som kan gå fel när fyra hästar ska ha varsin skräddarsydd måltid.
6chiffer
Att fodra är att lösa gåtor. För mig gick det sådär.

Medan två barn och en fru ägnade lejonparten av höstlovsslutet åt att vara sjuka avsatte den bloggande ponnypappan, också han milt plågad av en förkylning, några dagar åt att lösa följande ekvation:
• Erika: 3+1, 3/4 Groov, 2dl Lucern, halm i nät
• Peach: 3+1, müsli ist för Groov
• TW: 1+1, en näve Groov
• Tindra: 1,5, 1 hink hackad Lucern+1 kg halm+0,5 kg Groov+ 2dl Lucern

Att fodra hästar är en vetenskap.
Jag är däremot ett exempel på när inte vetenskapen riktigt befinner sig i samklang med det praktiska utfallet.
Givetvis misslyckades jag med att lösa foderchiffret ovan. Halm hamnade där höet skulle ligga, Lucern blev av misstag Groov, hinken med hackad Lucern hälldes i god tro rakt ner i en krubba och det trinda matvraket TW, en förkortning för Teeny Weeny, fick givetvis mycket mer käk än hon borde och klagade inte nämnvärt över det.

Hur jag recenserar min egen insats? Tja, om jag varit en boxare i ringen kan dagarna som foderansvarig närmast beskrivas som en match där jag fick ta stående räkning ett par gånger, blev golvad lika många och reste mig på vingliga ben när domaren, vid namn Malin, räknat till åtta, kollat min syn och försäkrat sig om att jag vet svaret på vilken dag det är. Men som kineserna säger; det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

6foder
Jag har fått sparken som foderchef. Men jag är lika glad för det.

Jag reste mig. När jag väl kommit på benen igen hade tiden tickat fram till lördag. Så dags hade stämningen lättat och barnens fysiska form förbättrats till den grad att de åter kunde ta plats i sadeln. Trots att jag fått sparken som foderchef kunde jag tydligt se ett mentalt uppsprickande molntäcke borta i den virtuella horisonten. Lördagar är också en av barnens höjdardagar. Då kommer Marie och hennes dotter Ellie alltid på besök och hjälper oss att hålla tempot uppe i ”Ponnyklubben”.

Efter att Marie och barnen avslutat ett långpass i skog och mark samtidigt som jag mockat ur de fyra boxarna blev det ännu mer ridsport. Ponny-SM i Helsingborg pågick för fullt och än en gång slog det mig vilken underbart dramatisk och underhållande tv-sport ridning är. Alla vi som inte hade läge att ta oss hela vägen ner till tävlingarnas epicentrum i Helsingborg gavs dessutom möjlighet att gratis se tävlingarna via equisport.tv. En utmärkt service – två feta tummar upp till er som ligger bakom, vilka ni nu är.

6smisoffan
Marie, Ellie, LillyBelle och Angelo ser spänt på SM-finalerna. Hoppning är en underbar tv-sport.

Det kanske är svårt att tro med min obefintliga hästbakgrund, men faktum är att något av det bästa jag vet är att se hopptävlingar på tv. Jag är så gammal att jag hann bli hypnotiserad av den häpnadsväckande Anders Gernandts ljuva stämma under 80-talet och alla hans oförglömliga SVT-kommenteringar från Scandinaviuan Horse Show i Göteborg.

På den tiden gick Peder Fredricson i småskolan. Den elegante och rakryggade Peter Eriksson var då Sveriges enda riktiga ess i leken och Gernandts oefterhärmliga uttal av Erikssons häst, Im-perrr-aaa-torr, finns för evigt fastetsad i minnesbarken.

Och så Hugo Simon förstås. Den mytomspunne. Den kanske störste stjärnan inom någon enskild sport någonsin. Det räcker inte att säga att han var sin tids Usain Bolt, Wayne Gretzky eller Zlatan Ibrahimovic. Hugo Simon var större än så. Han var Elvis Presley till häst. Folk skrek okontrollerat så fort Hugo stack ut ansiktet, ungefär som när tjuren Ferdinand tittar ut på arenan i Madrid på julafton.

De fina minnen Hugo Simon och Anders Gernandt skänkte mig i barndomen gör att jag nu drabbas av samma fascination framför teven. Trots att vi följer tävlingarna via en chromecastad lågupplöst streaming är det lika dramatiskt som när vi såg VM-lagomhoppningen i USA för en månad sedan.

Allt kan hända, det är ett hinder i taget, klockan tickar.
Jag inser att hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter. I fotboll, hockey och innebandy kan en ledning bevakas, en match kan vara avgjord trots att en halvtimme återstår och många matchers utgångar är rätt givna från start.
Det är tvärtom i ridsport. Medan andra sporter är misstagssporter handlar allt i ridsporten om ett ord: felfri. Den som är felfri har chans att vinna. Annars går segern till någon annan. Inga misstag går att reparera och börjar det illa kan det inte sluta bra.

Därför är nervositeten enorm hos barnen när deras idol Alicia rider ut med ett så sent startnummer som 27, näst sist i hela fältet. Alicia har tagit sig hela vägen till SM-final och nu gäller det. Efteråt avslöjar Alicia på sin Instagram att hennes ponny var skuttig och taggad redan under framridningen och att applåderna för det felfria ekipage som red precis före Alicia gjorde ponnyn ännu mer taggad.
Övertändningen är inte till deras fördel och för barnen blir besvikelsen nästan chockartat stor när Alicia river på tredje hindret.

Som jag sagt tidigare tror jag det är enbart av godo att mina barn får se att även skickliga ryttare river hinder. Det ger rätt perspektiv och den livsviktiga insikten som citerats ovan: att det viktigaste är att resa sig efter varje fall.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag öppnat ett konto som heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
14 juni 11:39

Ponnypappan om en termin med Cristin

Ponnypappan om en termin med Cristin
Sista galoppen under sista träningspasset. Nu väntar ett välbehövligt sommarlov för de ridande barnen i en grupp som kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Foto: Privat

Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.

Juni.

Fina, gröna, hoppfulla juni.

Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.

Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.

Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.

I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.

TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.

Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.

37angelocristin
Angelo rider förbi. Cristin håller koll på övriga under terminens sista lektion. Foto: Privat
37lillytato
LillyBelle tränar på att göra saker långsamt och korrekt sittande på Tato. Foto: Privat
37angelorotella
Angelo och Rotella försöker hitta känslan tillsammans. Foto: Privat

Och så, förstås: det sociala.

– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.

LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.

I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.

Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.

Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.

När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:

– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.

Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.

Det får mig att må bra.

Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
7 juni 10:07

Den märkliga känslan av att inte tävla

Den märkliga känslan av att inte tävla
Tillsammans igen, på varsin älskad häst, efter en helg utan fyrfotingar. Lycka. Foto: Daniel Enestubbe

Det är lördag. Barnen är med sin mormor på Tivoli i Köpenhamn; ett årligt arrangemang som Diabetesförbundet i Kronoberg står bakom. Jag får telefonrapporter om att Angelo och LillyBelle röjer runt och åker den klassiska gamla bergbanan kanske uppemot 30 gånger.

Malin befinner sig i en skog någonstans i Eksjös periferi, mitt ute i ingenstans i mörka Småland. Där står hon, ligger raklång eller sitter på huk för att försöka få dagens brudpar att se så naturliga ut som möjligt. Hon knäpper uppemot 2000 bilder med sin Nikonkamera under ett normalt bröllop och i vanliga fall går jag, som jag brukar säga, caddie åt Malin; byter objektiv, håller upp reflektorskärmar och bär de tunga kameraväskorna. Men den här gången kan jag inte vara med.

Själv befinner jag mig söder om Stockholm – i Brännkyrka kyrka, en klenod från 1100-talet i gråsten och tegel och med brunputsad fasad. Här döps min brorson Dante och jag har fått den stora äran att bli en av två faddrar, eller gudfar som det mer dramatiska namnet lyder. Trots alarmerande uppgifter om att Dante är en uppkastnings- och avföringsmaskin utan dess like beter han sig exemplariskt när jag står och håller honom framför dopfunten under ceremonin. Allt går bra.

Här, i södra Stockholm, står jag sedan och slås av två saker.

Det första som slår mig är att vår familj aldrig tidigare varit mer geografiskt utspridd är under den här dagen. Jag i Sveriges huvudstad, barnen i Danmarks och Malin på språng någonstans på Småländska Höglandet. Detta skapar viss oro inom mig. Tänk om de överenergiska och ständigt springande barnen villar bort sig mellan smørrebröd, pølser och alla attraktioner i folkvimlet på Tivoli? Tänk om Malin drabbas av tekniska problem? Tappar kameran rakt på en stor småländsk sten? Får punktering på väg till vigseln? Jag vill kunna hjälpa men inser att jag är hjälplös, helt utan kontroll och helt utlämnad åt hoppet.

Det andra som slår mig är en märkligare känsla. Att känna oro inför nära och kära är trots allt väldigt mänskligt och normalt. Det som slår mig nu är något jag skulle kunna kalla hästabstinens eller kanske tävlingsabstinens. För första gången på jag vet inte när upplever jag en lördag helt utan inslag av fyrfotingar. Ingen transport som kopplas på dragkulan, inga västar, inga sadlar i kammaren, inga träns, inga aktuella starter i Equipe för Angelo och LillyBelle. En insikt som gör mig rastlös.

Jag har, först aningen ovilligt, sedan mer och mer entusiastiskt, låtit mig dras in i den besynnerliga värld där människor till häst tävlar mot och med varandra, träffas och trivs. Ja, det är definitivt ett stråk av abstinens som drar in över min själ.

Glädjen, känslan och tryggheten när allt sedan återgår till det normala blir därför överväldigande. Att ta en paus från någonting man verkligen gillar är ibland nödvändigt för att inse hur lyckligt lottad man är, att glädje inte är någonting som kan tas för givet och hur fantastiskt livet är när man hittar ett gemensamt intresse.

Det dröjer nämligen inte många timmar förrän rutinerna är tillbaka. Barnen bosätter sig mer eller mindre i stallet, gör i ordning sina hästar och rider ut. Det finns dessutom lite justeringar och småproblem att ta itu med.

Tindra är ett av problemen. Efter att hon tröttnat på att hoppa och två tävlingar i rad ha rivit ut sig är det nu en nervös Angelo som sätter sig i sadeln. Vi har låtit Tindra vila från allt vad hoppning heter i över en vecka. Nu är det dags, och eftersom Malin står på ridbanan och coachar är det jag som snor hennes Nikon och gör mitt bästa för att fånga vad som sker på bild.

36angelo
Angelo och Tindra flyger igen efter att den sistnämnda vägrat ut sig under två tävlingar i rad. Ett gott tecken. Foto: Daniel Enestubbe

Jag ser direkt att det kommer att gå galant. Tindra är pigg, ser verkligen ut att gilla läget och snart lyfter hennes små hovar från marken medan Angelo är följsam i sadeln. Snart är vi uppe på de höjder Tindra brukar tävla på och hon lyder vid varje givet tillfälle. Lycka.

Även LillyBelle har en utmaning framför sig på sin älskade Erika. Efter att den ardennerlika B-ponnyn gjort så bra ifrån sig på Toves rygg under Citygrosshoppet har vi mer och mer börjat umgås med tankar på att anmäla LillyBelle och Erika till en kommande lokal tävling. Om man inte provar får man ju aldrig några svar, eller hur?

36lillyerika
LillyBelle på Erika. Vi funderar på att anmäla det här ekipaget till en kommande lokal tävling. Vad säger ni? Foto: Daniel Enestubbe

Nu är det visserligen bara träning men det går hur bra som helst. Ingen tvekan, en tydlig och bestämd LillyBelle och en medgörlig Erika klarar uppgifterna galant och jag ser lyckan och nöjdheten i LillyBelles ansikte.

36lilly1
LillyBelle är en kämpe och kämpar brukar det ofta gå bra för. Foto: Daniel Enestubbe

Abstinensen är över, Tindra hoppar igen och ett nytt tävlingsekipage kan med lite flyt inom några veckor se dagens ljus.

Och så lite skön sommarhetta på det, och en skolavslutning runt hörnet.

Lyckan kommer, lyckan går, de som rider lyckan får.

Amen.

Tack för att ni tog er tid – och välkommen till Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
31 maj 14:01

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke
Den osannolika trion Benny, Sonja och LillyBelle vandrar iväg efter att grisen fallit för LillyBelles oemotståndliga locktoner. Foto: Daniel Enestubbe

Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.

Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.

Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.

Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.

Då trillar polletten ner.

Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.

35sonja
Plötsligt står den här godingen i hagen, till Tindras uttryckliga ogillande. Men rymmaren Sonja njuter till fullo av friheten. Foto: Daniel Enestubbe

Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.

Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.

Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.

Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.

Livet på landet.

Jag säger bara det.

Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.

Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.

Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.

35vägran
Redan på första hindret tar det slut för Angelo och Tindra i lagfinalen. Men det ska sluta lyckligt ändå.

Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.

Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.

35lilly
LillyBelle och Peggy svarar för sin fjärde nolla och har gått felfria genom hela serien. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.

När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.

– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.

Hon nickar.

Angelo fattar fortfarande ingenting.

– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.

Även hon nickar.

På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.

– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.

Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.

35glädje
Va? Har vi vunnit!? Angelo kan knappt tro att det är sant.
35prisutdelning
En minst sagt stolt och glad Angelo tar emot sitt pris.
35täcke
Tindra med sitt segertäcke. Där har hon lite att växa i, som de vuxna alltid sa när man var barn. Foto: Daniel Enestubbe

Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.

Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.

Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.

Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.

Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.

Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!


Ponnypappan
24 maj 15:42

En brun dark horse och lite läropengar

En brun dark horse och lite läropengar
Tove Modig fick det svåra uppdraget att tävlingsdebutera vår Erika. Något hon klarade med bravur.

Allt bara rullar på nu. Rutinerna har satt sig och skapat en sorts virtuellt rullband som du tvingas kliva på vare sig du vill eller ej. Hemmaträning, lastning, hämtning, träning på annan plats än i hemmet, utlastning, hemmaträning och lite vila och omsorg efter det. Och så, den återkommande detaljen när rullbandet börjar närma sig slutet av veckan: tävling, eller i alla fall någon form av tävlingsmoment.

Så har veckorna sett ut ett bra tag nu och för mig är det, liksom för övriga familjen, mycket att ta in. Det här är vårt första år på tävlingsbanorna, ett år där varje tävling är bokstavligt talat unik. Från att nästan uteslutande ha använt vår transport till att hämta hö använder vi den nu om inte dagligen så näst intill.

Som sagt, det rullar på ganska bra.
Någonting som kan tolkas som trygghet börjar breda ut sig när erfarenhet läggs till erfarenhet. Vi vuxna studerar och lär oss logistiken bakom denna gigantiska industri som kallas ridsport. Barnen skaffar sig helt andra lärdomar och under veckan som gått var det Angelos tur att lära sig en rejäl läxa. Faktiskt något jag haft på känn ett tag och som jag tror är viktigt för honom.

När helgen stundar står Citygrosshoppet på programmet här på hemmaplan i Växjö. Angelo som helgen före har avverkat tre felfria rundor i Tingsryd går nu rakt in i en fälla de flesta idrottsutövare, stora som små, fastnar i emellanåt. När känslan av att det går för lätt smyger sig på är det nästan alltid på bekostnad av koncentrationen. Idrott är nämligen nästan alltid svårt och kräver koncentration och fokus för att slutresultatet ska bli bra.
Så tänker inte Angelo den här helgen. När han går banan flamsar han mest, tittar bara med ett halvt öga på hinder och ridvägar och när han och Malin gått banan klart säger Angelo:
– Vilken lätt bana!

Till och med jag ser att banan är utmanande, något många ryttare ska få erfara denna söndag. Angelo blir en av de första. När han och Tindra ska dra igång och signalen går tar Angelo en genväg som helt överraskar Tindra. Ansatsen till det första hindret blir bara några meter och hon hoppar, helt oförberedd, och river. Detta gör henne nervös och Angelo tappar fokus. Redan på andra hindret är det över. Tindra känner inte för att hoppa, tackar för sig och försvinner från scenen. Angelo är först otröstlig men redan efter ett tag medger han att det inte var hästens fel utan hans eget, att ridning handlar om att koncentrera sig och rida i nuet.

34angelo
Angelo – inte lika glad som förra veckan.

Om det är läropengar och nedåtpekande mungipor för Angelo är det raka motsatsen som gäller för LillyBelle. Dagen före har hon för första gången fått se sitt namn överst i en resultatlista efter att hon på samma Tindra klarat samtliga hinder. Hon får rosett, strålar av lycka och kramar om Tindra.

34tindra
LillyBelle fick, tillsammans med Tindra, för första gången se sitt namn högst upp i en resultatlista.

Senare visar det sig att LillyBelle bär på skuldkänslor. Hon älskar Tindra, men barnen har ändå sina egna favorithästar. Trots att båda rider henne är det Tindra som är Angelos hjärtevän. LillyBelles stora kärlek heter Erika, tydligt bevisat av den teckning hon ritar senare på dagen.

34teckning

Erika är en stor häst i en liten kropp, en häst som egentligen bara skulle vara hos oss på prov men som vi inte hade hjärta att lämna tillbaka utan istället köpte. Det första LillyBelle gör varje dag när hon kommer hem från skolan är att släppa allt hon har och springa in till Erika i hagen. Hon rider Erika nästan varje veckodag och här hemma, på vår lilla ridbana, funkar det fint. Men Erika är grov, ardennerlik och gör lite som hon vill.

Men den här söndagen händer det. Erika gör tävlingsdebut i Citygrosshoppet och det är barnens kompis Tove som rycker in och sitter i sadeln. En obekväm och nervös Erika, som helst vill gå sida vid sida med Tindra – hur ska det gå? Ekipaget är dessutom anmält till två klasser. I första starten undviker Tove skickligt en smärre katastrof när Erika plötsligt väljer att galoppera bort mot in- och utsläppet. Hon får Erika på andra tankar och när målgången sker kan vi konstatera att Erika klarat sig undan med fyra fel.

Sedan verkar hon ha förstått lite mer av det här med tävling. Vår bruna Erika blir en dark horse, outsidern som slår till med följande:

Det går sakta men det går säkert. Felfritt i grundomgång, felfritt i omhoppning. En femteplats bland sju startande. Det är fantastiskt, tycker vi, som ni tydligt kan höra på filmen.

Tack för att ni tog er tid! Ni hittar mig som vanligt på Insta som ponnypappandaniel om ni vill följa mig och det hästliv jag lever där


Ponnypappan
17 maj 13:18

Campingliv med omhoppning och dramatik

Campingliv med omhoppning och dramatik
Angelo och Tango klickar direkt och nollar i sin gemensamma tävlingsdebut. Notera den trivsamma och campinginspirerade kulissen till höger.

Någonstans i ett avlägset främmande tidsmaskinellt universum finns en liten pojke i mig som älskar campinglivet. Inte för att jag som ung campade särskilt mycket, men ett antal stekheta husvagnsnätter och kämpande vargtimmar tittandes i tälttak i kamp mot lövtunna liggunderlag finns på mitt cv. Jag vet hur det är att campa.
Mitt vuxna jag gillar stora ytor, mjuka stora dubbelsängar och fräscha toaletter. Pojken i mig snackar däremot om campinglivets äventyrliga uppsidor på minimala kvadratmeter och spartanska vatten- och avloppslösningar.

Nu, vid en ålder av 47, inser jag att jag, vare sig jag vill det eller ej, tvingas uppleva miljöer som inte direkt är camping per definition men ändå en klar lightvariant av det.
Att komma till en hästtävling och se allt från den minsta lilla transport till den grymmaste lyxlastbilarna stå uppradade bredvid varandra skapar dessa flashbacks. Vinterns övningar och prövningar, där barnen fått tävlingsdebutera på riktigt, har gjort att även en sån som jag fått lite rutin.

Nu hinner vi knappt parkera transporten förrän barnen kutar iväg till nyfunna kompisar och gnäggande favorithästar. Även vi vuxna börjar känna igen varandra och ja, lite familjekänsla får man allt när ridsportens campingliv slår till. Ridsportens totala avsaknad av en våldsam supporterkultur innebär dessutom minimal risk att råka ut för vildsinta huliganer på läktarna. Ramsor som ”Heja Ebba du är bäst, när du sitter på din häst” fyller i alla fall inte mig med skräck men väl med glädje.

Jag märker att jag trivs, att jag ser på sporten med vidgade ögon och förstår varför den är en livslång passion för så många människor.
Veckans sociala ”campingutflykt” innehåller dock ingen övernattning. Den går till Tingsryd, orten som är känd för tre saker: hockeyklubben i allsvenskan, Börjes med allt vad därtill hör – och hästar. Tingsryd kallar sig självt för Hästriket, hyser en sporadiskt nyttjad travbana och dessutom en mycket välplanerad och trivsam anläggning där Angelo och LillyBelle nu ska tävla.

Vi får en dag där vädret gillar oss, där doften av grillat kött eggar smaklökarna och där det bjuds på både dramatik, spänning och tristare incidenter på ridbanan.
Laghoppningens andra omgång står på schemat, för Angelo även en individuell tävlingsdebut på Tango, den fina B-ponny han provridit vid några tillfällen och stormtrivs tillsammans med. Det blir en perfekt start på tävlingsdagen; Angelo och Tango nollar i sin klass efter en väldigt fin och välplanerad hoppning. Rosett hämtas ut, foto tas.

33tindra
Angelo och Tindra svarade för en ny fin insats i laghoppningen.

Timmen senare är det dags för lagtävlingen. Förra gången, för tre veckor sedan, gick det fantastiskt bra. Angelos lag vann, han var felfri i både grundomgång och omhoppning och som jag berättat här var jag stolt som en tupp och pinsam som få med min originella tränsupphängning. LillyBelles lag missade däremot omhoppning och jag har sedan dess hört henne mumla lite om att hon hoppas att hennes lag ska vara felfritt den här söndagen.

Hon är dessutom först ut på Peggy, gör ingen besviken och laget har en första nolla i kolumnen. Agnes rider sedan fullkomligt magnifikt och ser ut att skaffa en ny nolla till laget, men på något sätt lyckas hennes häst toucha det allra sista hindret med bakhoven.

Två kvar. Båda måste nolla. Jag bryr mig inte det minsta, tycker bara det är kul att titta på men jag ser hur nervös LillyBelle är. Hon vill så gärna få delta i sitt livs första omhoppning och följer nu oroligt hur det går för Hanna och Linn. Det går väldigt bra för Hanna, som utan problem tar sig över samtliga hinder. När Linn ska in är även jag nervös, för LillyBelles skull.

Linn verkar däremot inte besväras av nervositet. Hon rider hur stabilt som helst och glädjetjutet från LillyBelles mun när Linn klarar sista hindret ekar över hela området.
LillyBelles första omhoppning är ett faktum och hon får dessutom sällskap av Angelos lag, som också kvalificerat sig och där Angelo, nu på Tindra, fixat en av nollorna.

33peggy
Så här strålande glad blir man när man ridit sin första omhoppning i livet och nollat.

Att Tingsryds och Lammhults lag sedan är överlägset snabbast i omhoppningen spelar ingen roll för vare sig Angelo och LillyBelle. De har fått känna på hur härlig lagkänslan är, de har kämpat och gjort allt de kan och vänder hemåt med fem fina insatser utan rivningar.

Men allt är inte guld och gröna skogar med ridsport. Vad många utanför sporten inte tänker på är hur farlig den också är, hur lätt det kan gå fel och hur många skador som varje dag uppstår till häst.
Vi står alla och lider med stackars Hanna, som ingår i Angelos lag, när hennes häst plötsligt tvärstannar framför det första hindret. Hanna överraskas, faller handlöst med ryggen före rakt ner på en hård bom. Det visar sig senare att hon drabbats av en fraktur i överarmen och tvingas vila från all ridning under sommaren.
Krya på dig, bästa Hanna! Vi saknar dig i laget.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel


Ponnypappan
10 maj 13:30

Vårt märkliga förhållande till tårtor

Vårt märkliga förhållande till tårtor
Angelo i full färd med att färdigställa sin avramlingstårta.

Tennis är min sport. Eller rättare sagt: tennis var min barndoms och ungdoms stora favoritidrott. Jag har tränat tusentals timmar, nött forehand och backhand, finslipat på min inåtskruvade serve och övat upp känslan i att lägga stoppbollar. Men framför allt är det en sak som sticker ut när jag plockar fram minnena från 1980-talets Älmhult ur hjärnans garderober: tävlingarna. Slitsamma tresetare på grus, gemytliga möten inomhus och prestigefajter där man hellre offrade ett lillfinger än att förlora.

Jag älskade att tävla i tennis. Älskade det. Njöt av det. Såg fram emot det. Men det fanns ett enda ställe dit jag i-n-t-e ville åka, ett ställe där kärleken till tävlandet överskuggades av rädslan att förlora: Växjö, staden där jag bor i dag. Jag fasade för att tävla i Växjö av en anledning. Det var vad som hände efter det att du råkat förlora. Då var du tvungen att döma nästkommande match. Alltså: helt ofrivilligt sätta dig i en domarstol, förväntas kunna se om bollen är en centimeter utanför eller innanför linjerna och sedan sitta där som en idiot och ta emot arga kommentarer från spelarna när du gjort fel bedömning.

Jag kan inte låta bli att dra denna kanske närmast drastiska parallell till mitt tidigare tennisspelande när jag tänker på vad som hänt i det enestubbska hemmet senaste veckan. Förra torsdagen hände det nämligen. Lömske Mollgan får frispel, bockar elakt och för första gången under ett pass med sin träningsgrupp ramlar Angelo av sin häst. Ingenting konstigt med det. Det ingår i ridning att råka ut för ofrivillig avsittning, som det så fint heter, och man lär sig av det. Men det slutar som bekant inte där. För när man ramlar av ska man…bjuda alla de andra – som i-n-t-e ramlade av – på tårta.
Ooooookej.
Jag ramlar – sen får du en tårta av mig.
Det låter väl rättvist?
Inte?
Alltså, vad är det med oss svenskar och vårt förhållande till tårta egentligen?
Var gick det snett?

Redan de gamla hovnarrarna hade ibland till uppgift att medelst tårtning förnedra kungligheter och andra mäktiga män. Tårtning är ett sedan länge existerande begrepp i Sverige och världen och vi har sett exempel på när politiker som Jimmie Åkesson och Bosse Ringholm blivit mulade av aktivister med tårtor som vapen.

I tisdags var jag på en presskonferens med anledning av en bandyhall som ska byggas i det lilla samhället Åby utanför Växjö. Jag råkade komma med på den största bilden som publicerades i Smålandsposten i samband med artikeln. Där delar vi i presskåren faktiskt ett märkligt arv med ridsporten. I enlighet med gammal praxis ska nämligen en journalist som råkar bli en ofrivillig linslus i sin egen publikation omedelbart bjuda alla sina kollegor på tårta. Jag tar det igen: först fångas du på bild i en intervjusituation. Du ser i stort sett alltid mer eller mindre galen ut på bilden. Du skäms som en hund. Sedan ska du gå till närmaste konditori, köpa en tårta och säga ”varsågod, mina damer och herrar” till flinande kollegor på redaktionen.

Jag struntade självklart blankt i att följa de gamla oskrivna reglerna. Ingen tårta här inte. Min son har däremot en helt annan inställning till tårtor, vilket gläder mig. Angelo verkar inte se någonting negativt med att bjuda på tårta. För honom är det inte känslan av att sätta sig i en domarstol efter en förlorad match. För honom är allting bara skoj. Och när det hålls på den nivån kan även jag förstå det och göra tummen upp. En googling ger nämligen vid handen att Skolinspektionen funnit avramlingstårtor kränkande och förbjudit fenomenet på åtminstone ett ridgymnasium.

Med Angelo är det turligt nog tvärtom. Hela veckan fram till gårdagens träningspass var ett enda långt planerande för att hitta den perfekta tårtan. Malin, Angelo och LillyBelle har dividerat, köpt ingredienser, letat upp noga utvald dekor och sedan tillsammans gjort klart mästerverket. Så här såg det ut i sin fulla prakt:

32tårtaSuccé var ordet. Tårtan blev uppskattad av såväl den avkastade eleven som av övriga unga ryttare i gruppen. Men det skedde efter träningspasset.
Under träningspasset när Angelo satt på samme urflippade Mollgan såg det ut så här:

Det börjar bli en dyr ovana, det här med tårtor. Fast när det sker med glädje och glimtar i ögonen tycker till och med jag att det är en tradition, värd att bevara.

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!


Ponnypappan
3 maj 15:22

Från det nya normala till det gamla

Från det nya normala till det gamla
LillyBelle. 99 procent människa, en procent häst?

I måndags morse följde jag barnen till skolbussen som jag brukar. Vi var sent ute. Angelo, som alltid energisk och morgonpigg, skaffade sig ett rejält försprång medan jag och LillyBelle lugnt gick ett femtiotal meter bakom.
Då ser vi plötsligt den gröna lilla skolbussen närma sig från höger.
– Lilly, bussen kommer! Skynda dig! utbrister jag.

Hon tittar upp, liksom vaknar ur en dagdröm och inser att hon måste skynda sig maximalt. Hon har cirka hundra meter fram till stället där bussen stannar och hon börjar springa. Fast hon springer inte. Jag ser att hon…galopperar.

Hon gör faktiskt det. Istället för att taktfast ta ett hoppsteg framåt med ena benet och sedan följa efter med det andra, som alla springande människor gör, samlar hon ihop fötterna i upprepade galoppsprång. Att LillyBelle är en hästnörd är inte svårt att räkna ut för den som umgås med henne i mer än fem minuter. Hon är i princip alltid klädd i ridkläder, hon ritar hästar, leker med leksakshästar och när hon inte gör det sitter hon oftast på en hästrygg eller pysslar med en fyrfoting inne i stallet.

Men här tar hon hästnörderiet ett varv till. Utan att hon ens är medveten om det väljer hon hästens snabbaste gångart istället för människans motsvarighet. Jag gissar att det beror på alla dessa oändliga käpphästrace som hon genomför inne i vardagsrummet. Jag tänker på skräckfilmen Flugan från 80-talet, på när Jeff Goldblum uppfinner teleportören men missar att en fluga befinner sig i kapseln samtidigt som Goldblum själv när själva teleporteringen sker och resultatet blir en läskig hybrid mellan människa och fluga.

Just nu känns det som att LillyBelle är 99 procent människa och en procent häst. Är det farligt? Kan hon utveckla mule, hovar och svans också?
Beteendet upprepas nämligen i ett offentligt sammanhang. När jag den 1 maj ska bevaka det traditionsenliga Växjöloppet för Smålandpostens räkning dyker Malin upp med barnen i släptåg. De ska springa Tidningslöpet, sponsrat av just oss på Smp, tävlingen för de allra yngsta som innefattar några hundra meters löpning förbi hinder av tidningsbuntar.

Barnen har varit med förr. Angelo susar iväg, tar täten direkt efter starten och vad som är hans enda mål är mycket lätt att räkna ut. Han tänker passera mållinjen först av alla i sitt heat och bli den första som får hämta ut det obligatoriska diplomet.
LillyBelle? Ja, ni kan ju gissa vad hon gör. Hon struntar fullkomligt i tävlingsmomentet, hon galopperar fram och är särskilt noga med att vara så hästlik som möjligt när hon tar sig över hindren av tidningsbuntar.

På upploppet överdriver hon, testar nya gångarter som för mina tankar till en dressyrtävling och tar sig med ett enormt stort leende i mål, överlägset sist av alla. Sedan ställer de sig och köar för nästa heat och historien upprepar sig. Angelo springer som en människa och LillyBelle transformeras mer och mer till en häst.

Detta att min dotter håller på att förvandlas till ett mellanting mellan människa och häst är annars en av få hästreferenser som sticker ut under den här veckan. För en färsk ponnypappa som jag, som egentligen bara varit med under knappt en säsong med träning och tävling, har det gått snabbt för mig. Snabbt att inse, acceptera och uppskatta att hästar är det nya normala i vår familj. Det är hästarna som är mittpunkten, som styr allt, som bokar upp våra kalendrar.

31fiske
Fiskepremiär i vår lilla göl. Båda fick napp.

Mot den bakgrunden måste jag säga att den här veckan har varit väldigt skön.
Inga tävlingar.
Knappt några träningar.
Inget överdrivet körande.
Hästar som kan stå ute dygnet runt i rena försommarvärme.

Mest bara vara hemma, ta det lugnt, begå fiskepremiär (både Angelo och LillyBelle fick napp), plantera växter och blommor, frossa i hämtmat ena dagen, gå ut och äta tillsammans andra dagen, grilla hemma den tredje, leka dunkgömme, lyssna på när Angelo försöker spela gitarr och sjunga, gå ut i skogen och spana efter fåglar, mata grannens minigrisar, åka på cykeltur, ta ut utemöblerna.
Att leva en vecka med det gamla normala före det nya normala är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.

Men redan i eftermiddag är det träning igen och nästa helg står åter tävlingar på programmet och jag känner att jag redan längtar dit.
En mix av det gamla och det nya normala är nog det optimala ändå.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt gillar jag när vi ses på Instagram där jag finns som ponnypappandaniel.

31gitarr
Angelo spelar hellre än bra gitarr. Men entusiasmen är det inget fel på.

Ponnypappan
26 april 11:07

Stolt, glad och pinsam

Stolt, glad och pinsam
Ponnypappan är oerhört stolt över sina barns insatser på hästryggen, men har också insett att han befinner sig i en position där han ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa. Foto: Daniel Enestubbe

Min utgångspunkt när jag skriver i den här bloggen är att förmedla min egen bild av ridsporten.

Amatörbetraktelser, vardagsfunderingar och lite glimtar som livet på landet där jag samsas med såväl två- som fyrfotingar.

Med ytterst fåtaliga undantag vill jag till varje pris undvika att framställa mig som en förälder, vars stolthet över sina barn blir pinsam och outhärdlig. Däremot har jag redan från första bloggpostens första bokstav insett att jag befinner mig i en position där jag ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa, beroende på min okunskap.

Det här inlägget blir en mix av båda.

Jag är nämligen så där fånigt stolt över mina barn, stolt som bara en pinsam förälder kan bli, men ni känsliga läsare kan väl ta en kaffe eller nåt, välja en annan text på sajten och så ses vi förhoppningsvis här nästa vecka istället.

Ni andra som orkar ta er vidare får nu ta del av hur stolt jag är.

Jag ska gå rakt på sak.

Angelo och LillyBelle fick för några veckor sedan en förfrågan om att ingå i varsitt lag i division 3-hoppningen i vårt län. Båda skrek först högt av glädje men visade sedan prov på viss osäkerhet och nervositet. Det här med att rida i ett lag förstod de inte riktigt vad det gick ut på, men glädjen över att än en gång få sitta till häst på en tävlingsbana besegrade snabbt tvivlen.

Vi har sedan dess tränat med en Tindra som visat prov på en oroväckande ovilja att ta sig över hinder. Inför laghoppningen fick hon vila sig i form, klara av ett genrep med betyget godkänd men inte mer och sedan var det dags.

LillyBelle, som åter fått låna Peggy, i Växjöortens lag 1 och Angelo och Tindra i lag 2. Eftersom de var de enda som satt på A-ponnyer fick de naturligt nog starta först. Och att vara först ut är om inte det värsta så i alla fall långt ifrån det bästa. Bara en sån sak som att det står fullt med folk runt banan och tittar på skulle ha gett mig spaghettiben om jag var först ut.

190426_ponnypappan_forst
LillyBelle och Peggy är först ut av alla. Det måste vara så nervöst, tänker jag. Foto: Daniel Enestubbe

”LillyBelle, varsågod och rid” säger plötsligt speakern och allt är igång. Min dotter sätter fart på det vita mumintrollet Peggy.

Det går förvånansvärt bra. Det går bättre än så. Det går otroligt bra. Snart hörs applåder och ekipaget är felfritt. ”Så skönt för Lilly” tänker jag. Visst, alla vet att man får räkna bort det sämsta resultatet i ett lag men hur kul hade det varit att lämna med 16 fel?

190426_ponnypappan_lilly
Dock visar LillyBelle inget tecken på nervositet utan rider felfritt. Foto: Daniel Enestubbe

Dags för Angelo och Tindra. Nervositeten ökar. Ska hon börja vägra igen eller är faran över? Redan på första hindret får jag svaret. Tindra lättar över det, fortsätter med ytterligare sju härliga hopp och även Angelo är felfri.

190426_ponnypappan_angelo
Tindra har hittat hoppsuget igen och seglar över alla hinder i grundomgången. Foto: Daniel Enestubbe

Redan detta är mer än nog. Jag är så glad och stolt över mina barn och ser hur nöjda de är med sina lagdebuter. Vi följer sedan med stor glädje och spänning hur det går för alla de andra.

Efter en stund står det klart att LillyBelles lag 1 inte går vidare till omhoppning. Braås och Tingsryd är hittills felfria och om det var jobbigt att vara den förste är det ingenting mot vad som nu väntar Felicia Lundborg och hennes Eascaigh Prince i Angelos lag. Hon är sist ut, i det sista laget, och allt ställs på sin spets. Felfri – då går laget vidare till omhoppning som tredje och sista lag bland åtta. Ett eller fler nedslag och det är över. Felicia håller nerverna i styr, tar sig snyggt över sista hindret och hennes insats gör att Angelo plötsligt står inför sin första omhoppning i livet.

190426_ponnypappan_gladjen
Ögonblicksbild direkt efter den felfria omhoppningen. Angelos glädje är total. Foto: Daniel Enestubbe

Nervositeten är borta. Omhoppning är bara en bonus. En stor anledning till det och att hela dagen flutit fram så krångelfritt är lagledaren Pernilla Berglund. Med sitt självklara lugn smittar hon av sig på alla oss andra. Inför Angelos omhoppning kommer Pernilla bara med ett tips: ha så roligt du kan.

Det har han. Angelo, först ut, svarar för en lugn, trygg och säker insats och nollar för andra gången denna genomsoliga påskafton. Ryttarna från Tingsryd och Braås har svårare att få till det medan Angelos lagkamrater fortsätter att vara stabila. Plötsligt inser jag att Växjöortens tre nollor är ointagliga. Det kommer att bli seger.

Prisutdelning sker, Angelo får genomföra sitt första ärevarv och lyckan och glädjen är total. LillyBelle delar glädjen med sin storebror. Hon är lika nöjd hon.

190426_ponnypappan_arevarv
Angelo får rida sitt livs första ärevarv. Foto: Daniel Enestubbe

När det sedan är dags för hemfärd slår Pinsamma Ponnypappan till med besked. Malin dirigerar in Tindra i transporten, ger mig sedan tränset och ber mig hänga in det i sadelkammaren. Jag funderar. Just upphängning av träns får jag kritik för hela tiden. Det är aldrig bra, alltid någon rem som hänger fel. Jag tänker efter och väljer sedan en lösning som jag tycker är lika enkel som genial.

Sedan åker jag iväg och jobbar.

Först dagen efter talar Malin om för mig vad jag gjort.

Hon har fotograferat det upphängda tränset och säger:

”Tycker du det här är okej? Jag och barnen skrattade oavbrutet i går kväll och sedan blev de nästan arga på dig för att du är så dålig. Upphängningen är så dålig att jag faktiskt tycker att du ska lägga ut bilden på Insta”.

Jag gjorde som hon sa.

190426_ponnypappan_insta

 

Ett urval bland de 32 hittillsvarande kommentarerna:

OMG!

Ajabaja! Man lär sig av sina egna misstag
Kritik? Jag det var ju myyyyyyyycket konstigt
Kan verkligen förstå kritiken
Det ser verkligen eländigt ut
Det blev ju upphängt
Herregudddddddd

Tack för att ni tog er tid – och läs gärna resten av kommentarerna på Insta där jag som vanligt finns som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
19 april 11:31

Ridsporten från sin allra bästa sida

Ridsporten från sin allra bästa sida
Få saker slår segerkänslan. Felix och LillyBelle i glädjerus efter segern i rykttävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det finns en månad, tycker jag, som sticker ut, som är lite bättre än alla de andra elva. September. Allt börjar om, energin är återfunnen och projekt inleds samtidigt som luften är varm och solen generös i ett lövat landskap draperat i prismats alla färger.

God tvåa på denna min månadernas topplista är april.

Det är mellan dessa månader min värld snurrar. I april pågår slutstriderna mot den – för varje år som går – allt tuffare vintern, men kampen är ojämn. Man vet att kylan snart tvingas kapitulera och krypa in under sin sten och med kapitulationen breder sig en känsla av fred så sakteliga ut sig.

April är månaden då hoppet tänds, september är månaden då chansen till något nytt ges och mellan dem har vi en sommar som alltjämt är ett sådant mirakel att dess främsta syfte är att skapa minnen och längtan.

Det är under hoppets april jag fortfarande går omkring och mockar varje dag, besöker höleverantören en sista eller näst sista gång men också tänker på att beteshagarna och ett utomhusliv snart står redo för våra tre knasiga ponnyer.

190419_ponnypappan_felix
Angelo och LillyBelle har tilldelats Felix i rykttävlingen och sätter igång direkt efter startsignal. Foto: Daniel Enestubbe

April innebär påsk och påsklov, har jag nu lärt mig, betyder ett ofantligt utbud för små nyfikna ryttare. Vår klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, är en synnerligen aktiv klubb när det kommer till att skapa vardagliga arrangemang för de unga ryttare som löst medlemskap. Inte blir det sämre av att mina barn vill glufsa i sig i stort sett allt som erbjuds på paletten av aktiviteter. Det här är ridsport när den visar sig från sin allra bästa sida, när fritidsgårdslivets glädje kombineras med kunskapstörst och lockande tävlingsmoment.

Vi är mitt uppe i påsklovet när detta skrivs och redan har Angelo och LillyBelle hunnit genomgå en utbildning som gör dem kvalificerade att delta i interna tävlingar med klubbens egna hästar.

190419_ponnypappan_lilly1
LillyBelle är lagets klippa. När Angelo nervöst springer omkring och oroas över tiden behåller LillyBelle iskylan. Foto: Daniel Enestubbe

Under en späckad onsdag tillbringar jag sex timmar på klubben av ren nyfikenhet. Det börjar med en rykttävling i regi av klubbens förnämliga och ständigt påhittiga ungdomssektion. En prestigefylld tävling som barnen planerat minutiöst för. En tävling som består av två moment: dels själva ryktningen i sig, dels ett dekorativt moment där hästarna ska prydas med diverse attiraljer för att se så spektakulära ut som möjligt.

Det är en underdrift att påstå att Angelo och LillyBelle tar utmaningen på allvar. Tävlingen pågår en timme och redan efter en kvart börjar Angelo oroligt fråga hur långt det är kvar. LillyBelle är hans raka motsats; cool, fyndig, flink med händerna. Skickligt flätar hon svansen på Felix, ponnyn som barnen tilldelats, och förser resultatet med både blommor och fjädrar. När Angelo ängsligt borstar hästen klurar LillyBelle på nästa moment och går vidare till manen där hår blir till flätor, flätor blir till knoppar och även knopparna får fjädrar. Glitterpasta plockas fram, hjärtmallar placeras omsorgsfullt på hästens bakre delar och innehållet trycks ut och formas.

190419_ponnypappan_dekor1
I rykttävlingar är alla medel tillåtna. Även de bra medlen. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är strategen, Angelo är överallt och ingenstans och fortsätter med sina nervösa frågor om hur mycket tid som återstår. Förutom ett kritiskt moment, när Felix ruskar av sig cirka 70 procent av sin nyvunna fjäderdräkt, går det dock som en dans, tack vare LillyBelles förmåga att behålla lugnet.

190419_ponnypappan_lilly2
Det här är som koncentration, tappad på flaska. Foto: Daniel Enestubbe

Slutsignalen ljuder. En olidlig spänning som nästan går att ta på vidtar. Sedan träder domarna Olivia och Alice fram med varsitt påskägg i handen. Slutligen förkunnas vilka som vunnit.
– Rykttävlingen går till…Felix!

190419_ponnypappan_domare
Domarteamet Olivia och Alice konfererar. Vilka ska få de åtråvärda äggen? Foto: Daniel Enestubbe

Jublet vet inga gränser när Angelo och LillyBelle stormar fram och tar emot förstapriset. Först nu verkar de kunna smälta den uteblivna segern i den motsvarande Luciatävlingen i vintras. Att de missar segern i dekorationsgrenen tar de inte ens någon notis om.

190419_ponnypappan_svans
Felix svans är designad och klar. Foto: Daniel Enestubbe

Som ni kan se har jag kameran med mig och bilderna talar för sig själva.

Nästa gren är voltige, ett lika stillsamt som välkommet inslag i de annars ganska livliga aktiviteterna. Gymnastiska färdigheter, balans och koordination tränas upp under skickliga chefstränaren Cristins ledning.

När klockan slagit kväll är det dags för huvudnumret: löshoppning.

För mig är det första gången jag ser det och som vanligt har ridsporten hittat på ett begrepp som är fullkomligt missvisande. Löshoppning? Det låter som ett stilla vattendrag i Blekinge, inte som den fruktade vildfors till actionhändelse den i själva verket är. Pang, boom, swish! Det är omöjligt att inte känna fascination och beundran över vilka krafter hästar kan släppa loss när de frigörs från ryttarens tyngd, från bett och träns och bara får showa som fullblodsartister. För säkerhets skull briljerar Lexus med ett extranummer och flyger över staketet som satts upp vid ridhusets mitt.

Barnen, innanför de uppsatta banden på innerplan, och vi föräldrar på läktarna tjoar spontant över denna för oss helt oväntade händelse.

Lexus njuter, vi andra imponeras och den som tycker att ridsport är töntigt bör söka sig till första bästa löshoppning eller söka hjälp på annat håll.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er en riktigt härlig påsk och som vanligt får ni gärna följa mig på Insta som ponnypappandaniel

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-