Det finns ett problem med tiden. Den går alldeles för fort. Det känns inte som i går men det känns knappast som att fyra och ett halvt år passerat mellan mitt första blogginlägg här på sajten och det jag skriver nu. Då var Angelo och LillyBelle åtta och snart sju år gamla. Till sommaren blir Angelo tonåring och LillyBelle går ut femman. Då knatade de runt på vår älskade A-ponny Tindra på pay and jumps med en hinderhöjd på 20-30 centimeter. Nu drömmer Angelo om SM medan LillyBelle gärna skulle vilja kvala in till Elmia en andra gång.
Ett återkommande citat från olika personer under dessa fyra och ett halvt åt har bränt sig fast i mitt minne:
– Njut av den första ponnytiden. Den är den allra bästa.
Jag förstod innebörden redan första gången någon sa det till mig. Jag förstår innebörden ännu mer i dag. Leken övergår, vare sig vi vill de eller inte, snabbare än vi kan ana till ett stegrande allvar. Det är oundvikligt, ett läge att gilla men samtidigt ett läge man inte måste älska. Ju längre tid som passerar, ju äldre barnen blir och ju mer seriöst de ser på sitt idrottande, desto viktigare är det att ha roligt mitt i allvaret. Få saker gör mig gladare än när jag ser Angelo och LillyBelle busa runt på varsin ponny här hemma. Att på hundra meters avstånd höra deras gapskratt fyller mig med en mjuk och varm glädje i hjärtat. Ja, det börjar bli allvar men det absolut viktigaste är att glädjen alltid finns där och övertrumfar pressen i alla lägen.
Det gäller att vara vaksam. Se till att det roliga verkligen finns där varje dag. Barn kan tröttna, även barn kan bli deprimerade och många barn väljer tyvärr av någon eller rentav båda dessa anledningar att sluta med sitt idrottande.
Samtidigt kan du inte bara lalla runt och lattja. Allvaret är en av de delar som gör idrott attraktivt och därför gäller det att hälla både glädje och allvar i bägaren och mixa runt det till en välsmakande barndrink. Vi gör det genom att varva tävlingar av mer allvarsam karaktär – exempelvis Angelos försök att klara Medelsvår B – med den typ av tävlingar barnen red under sina första år. LillyBelle är till exempel fortfarande så liten i kroppen att hon till sin stora glädje fortfarande kan rida på A-ponnyer. Därför tävlar hon med enorm glädje fortfarande sin älskade Peggy. Angelo kan å sin sida ibland njuta av att tävla sin B-ponny Hilda på lite lägre nivåer för att bara slappna av och ha kul.
Helgen som gick var en helg där vi enbart fokuserade på att ha roligt och på att lägga bort allvaret. Nu var det LillyBelles tur att få tävla och i lastbilen ner mot Skåne stod två B-ponnyer: den notoriska TW och en comebackande Tango, som inte tävlat sedan midsommar men som nu är redo för låga klasser igen.
Hässleholm bjuder alltid på den sortens glädjefyllda och prestigelösa tävlingar som mina barn älskar. Här är det som att dra klockan tillbaka fyra år. Låga klasser, många deltagare och lagom utmanande banor. Det är på en nivå där det visst förekommer besvikna ryttare som gråter en skvätt, men där samtidigt det tråkiga är glömt fem minuter senare. Här kvalas det inte till något, här står den enkla tävlingen i fokus och ett misslyckande är inte hela världen.
Visst blir LillyBelle lite besviken när Tango plötsligt tycker att ett polkagrisfärgat hinder är så läskigt att han tar till ett stopp redan i Lätt E. Men missen är glömd redan långt innan de laddar om till Lätt D, som de sedan vinner. Viss besvikelse råder också när TW får ett stopp i sin Lätt D, men hon har å andra sidan tidigare spurtat starkt och kommit tvåa i Lätt E.
Livet innehåller så himla mycket allvar – och ibland måste det bara få vara roligt.
Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!
Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på