Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
16 oktober 11:05

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”
Inspirerande bild i den danska Facebookgruppen Ponyfar till vänster. Till höger Thomas Pelle Vengs bok som kom ut i november 2019

Det kom ett brev…

Så brukade man säga och skriva förr i tiden då snigelposten var det enda sättet att kommunicera skriftligt med varandra.

Att det ens kommer ett handskrivet brev och landar i en icke-digital brevlåda 2020 är nästan att betrakta som en nyhet att tipsa media om.

Och nej, jag har inte fått något brev.

Jag har fått någonting annat.

Jag har fått en meddelandeförfrågan.

Ni vet, en sådan där som ibland dyker upp i Messengerflödet i ett fält utanför de meddelanden man får av sina vänner.

I tisdags låg det en sådan förfrågan i min inkorg. Avsändare: Thomas Pelle Veng. En kombo som bara till två tredjedelar låter svensk och när jag började läsa förstod jag snabbt att avsändaren är stationerad på andra sidan Öresund.

Thomas Pelle Veng är dansk. Inget speciellt med det, eftersom det finns nästan sex miljoner människor som är det.

Det speciella med Thomas Pelle Veng är att han är Danmarks utan jämförelse mest kände ponnypappa. Thomas har, precis som jag, en blogg som han uppdaterar då och då på den danska sajten ridehesten.com.

Bloggen är, skriver han i presentationen, ”en hyllning och hjälp till de tusentals ponyfäder, som varje dag ser till att deras familjer fungerar, trots att de sedan den dag de kom för sig att säga ”en ponny, det låter ju som en riktigt god idé, min skatt”, blivit förvisade till fjärdeplatsen i familjehierarkin (dotter, ponny, mor… och ponnypappa).”

I bloggen publiceras också intervjuer med ryttare från hela världen, där Thomas Pelle Vdng antingen ställer nyfikna frågor om deras roll som ponnypappor eller om hur de upplever sina egna pappor i rollen. Diskussionerna är intressanta och roliga.

När exempelvis Cathrine Dufour får frågan om sin syn på vad en ponnypappa är svarar hon att det finns tre sorters ponnypappor:

1) De som inte vet någonting om ridning och nöjer sig med en toast och cola under en tävling.

2) De som sätter sig in i sporten för att finnas där för sina barn.

3) De som går all-in, tror att de vunnit sju OS-guld och att de vet mer om ridning än sitt ridande barn.

Thomas Pelle Veng varvar rollen som HR-partner på Danmarks största bilförsäljare med att finnas som resurs i stallet till en nu 16-årig dotter. Där gör han det vi ponnypappor brukar förknippas med: mockar, fixar, bär, betalar, gör bort sig. De långa väntetider som ibland uppstår i väntan på att dottern ska rida klart har Thomas använt till att skriva ner alla sina betraktelser. Tack vare det utkom han i november 2019 med boken ”En guide till livet som Ponyfar”.

Jag har bara hunnit läsa presentationen men den är slående. Där beskrivs ponnypappor som ”grå eminenser i de danska ridhusen” och som en ”blandning mellan ett skämt och en klippa”. Med boken, förklarar Thomas Pelle Veng, vill han ”ta upp kampen mot de danska stallen, som oftast är tapetserade med östrogen och befolkade av kvinnor som ridit i hela sitt liv”.

Inspirerad av Thomas får jag en idé. Jag vill ta ponnyfaderskapet vidare, dra det ett varv till. Någon bok är inte aktuell, åtminstone inte för stunden. Jag söker på Facebook, letar efter en grupp som vänder sig till ponnypappor. Får en enda träff. Det är inte ens en grupp, eftersom de bara består av en enda medlem. När jag sedan, i går torsdag, förmiddagschattar med Thomas skriver jag att det helt saknas diskussionsforum för ponnypappor i Sverige.

Thomas Facebook
Så här ser Thomas Pelle Vangs Facebooksida ut.

Även detta har såklart Thomas tänkt på och han skickar omedelbart en länk till sin egen danska diskussionsgrupp som heter Ponyfar. Den har, hör och häpna, 2 800 medlemmar som delar med sig av högt och lågt, skrattar gott tillsammans och tipsar varandra i rollen som ponnypappor.

Det är nu jag behöver er hjälp, älskade läsare. Ända sedan jag började blogga här på Tidningen Ridsport för drygt två år sedan har jag noterat en sak. Nästan varje gång mina texter publicerats på Tidningen Ridsports Facebooksida har ponnymammor taggat sina ponnypappor i inläggen, som en liten hint. Ofta följt av kommentarer som ”Det här är ju du, XX” eller ”Det här är vad som väntar dig, YY”.

Nu behöver jag er hjälp.

Jag har nämligen, starkt inspirerad av Thomas Pelle Veng, startat en alldeles färsk grupp på Facebook. Gruppen heter ”Ponnypappor i Sverige” och jag skulle bli så glad om ni tipsade, taggade eller på andra sätt bjöd in ponnypappor till den här gruppen. Jag är övertygad om att den har potential att bli någonting riktigt bra och ser fram emot att lära känna nya ponnypappor.

Tack för att ni tog er tid – och be gärna ”din” ponnypappa att klicka på den här länken och gå med i Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
23 oktober 17:59

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan
LillyBelle oroar sig. Hennes älskade Peggy mår inte alls bra. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många kilo peppar vi förbrukat eller hur många hundra gånger vi tagit i trä, men jag vet en sak. Vi har varit närmast otroligt förskonade från skador och sjukdomar hos våra ponnyer under tiden våra barn hängett sig åt ridsporten.
Men trots att jag fortfarande är oerfaren som ponnypappa har jag levt tillsammans med en hästmänniska i snart 20 år. Under en sådan lång tidsperiod rinner mycket vatten under broarna och man tvingas uppleva både glädje och sorg.

Mitt största hästtrauma är någonting som fortfarande kan plåga mig när jag tänker tillbaka på det. Det var sommaren 2007, en varm och vacker augustidag då Malins trotjänare, den mäktige valacken Azur, plötsligt började vingla runt i hagen som i dimma. Han var gammal, han hade inte många år kvar alldeles oavsett men han hade fram till denna dag ändå varit pigg och glad i sin hage. Han trivdes och bestämde helt över sin egen tillvaro och det kändes fint.

Men denna vackra augustidag tvingades vi tillkalla veterinär. Veterinären kommer ut, Azur undersöks, hjärnblödning konstateras. Veterinären säger att hästen måste tas bort, redan där på plats. Malin klarar inte av att närvara så det blir jag – vid den tiden både rädd för hästar och totalnovis på ridsport – som får stå där och hålla i Azur. Jag ska inte gå in i detalj på förloppet men jag anar att de flesta av er som läser den här texten har någon form av erfarenhet och kan relatera. Jag vet inte om jag fick en chock, men ingen i min position kan i det läget vara medveten om hur otäck och definitiv en avlivning är. Jag mådde dåligt under lång tid framöver. Malin, som tillbringade 17 år tillsammans med Azur, kan då och då fortfarande fälla en tår över sin gamla kärlek.

108azur
Malin och hennes trotjänare Azur, år 2006.

Efter alla peppar, peppar och ta i trä är det därför med en isande kyla vi plötsligt, från ingenstans, noterar att Peggy står och skakar i stallgången. LillyBelle har precis tagit in henne för att förbereda en tur i skogen men Peggy står stilla. Vägrar röra sig i någon riktning. Så gör hon aldrig. Någonting är fel och ett av de första och värsta orden jag lärde mig dyker upp i skallen.
Fång. Tänk om det är fång lilla Peggy drabbats av? Hemska tanke. Med mycket möda lyckas vi få in Peggy i hennes box. Hon lägger sig ner direkt på den tjocka bädden av spån. Andas tungt. Vi ser att hon gör allt hon kan för att inte belasta höger framhov. Den är het men inte svullen och någonting därinne är fel. LillyBelle är förtvivlad. Vi känner oss alla illa till mods. Det här är, peppar, peppar, ta i trä, ingenting vi är vana vid men det ser inte bra ut.

Är det bara höger framhov? Eller flera hovar? Alla hovar? Peggy fortsätter att andas tungt. Malin ringer efter en veterinär och efter ett par timmar siktas den välbekanta röda bilen mellan tall och björk. Alla bra svar uteblir utom ett: det är högst troligt inte fång Peggy drabbats av. I övrigt verkar det svårt att säga varför hon har så ont. Smärtstillande skrivs ut, hoven rengörs med desinfektionsmedel men i övrigt görs ingenting.
Peggy är nyverkad och vi ringer vår hovslagare, som erbjuder sig att omgående komma ut och undersöka ponnyn. Vi behöver svar, vi vill veta och åtminstone jag – med mina hemska minnen från 2007 – vill utesluta att det värsta alternativet kan komma på tal.

Hovslagaren kommer äntligen med ett besked. Han upptäcker en stor böld på höger framhov. Skadan lokaliserad. Lättnad. Bölden töms på vätska och bandageras därefter med löfte från hovslagaren att återkomma dagen efter.
Samma dag upptäcker vi att Tindras ena öga är helt igenmurat. Hon kan inte se på det och här är det betydligt enklare att på helt egen hand ställa en diagnos. Det är ett av de tydligaste fallen av ögoninflammation jag sett. Veterinären får komma tillbaka och behandla Tindra och samtidigt ta en titt på Peggy. Hon ser ut att ha lika ont fortfarande och ligger ner i sin box större delen av tiden med samma tunga smärtfyllda andetag.

108hovböld
Peggys hovböld är riktigt elak. Foto: Daniel Enestubbe

Bölden ger inte med sig. Så kommer hovslagaren ut ännu en gång och tömmer bölden på lika mycket vätska som dagen före. Inte konstigt att Peggy fortfarande har lika ont. Den här bölden är inte att leka med. Även när vi går in på dag tre och fyra märks bara små förändringar till det bättre. Peggy verkar mest intresserad av att befinna sig i liggande position, vilket säger en hel del om läget.
Det blir en jobbig och väldigt lång väntan, men när det väl släpper då släpper det fort. Peggy ser alltmer ut som sitt vanliga jag och när LillyBelle sedan gör ett första test och går med henne ner till den lilla sjön som ligger några hundra meter från vårt hus och tillbaka ser det ut så här.

Vi pustar ut, fortsätter att ta i trä men vi ser tillbaka på en vecka med stark oro och extremt jobbiga flashbacks – inte minst för mig.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i min nystartade Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” där givetvis även ponnymammor är välkomna!


Ponnypappan
9 oktober 11:37

Ponnypappan om laget, jaget och viet

Ponnypappan om laget, jaget och viet
Tvåa i sista omgången och trea totalt. Då blir man så här glad. Från vänster: Angelo, Annie, LillyBelle, Louise, Doris och Sandra.

Att tävla i sin ensamhet, inför allas blickar, kräver lite extra av dig. Inte minst när det gäller de individuella sporter där du inte ställs mot en annan tävlande på banan. I ridsport är ditt enda sällskap den häst du sitter och litar på och jag kan tänka mig att det skapar både press och nervositet i massor.

Viljan att göra bra ifrån sig och rädslan att göra fel kan vara ett dåligt äktenskap, men ett äktenskap du måste härda ut i som ensam ryttare. Spelar du fotboll, handboll eller hockey syns inte dina misstag på samma sätt, du kan nästan gömma dig och undvika vissa situationer om du känner dig osäker. Det fungerar inte i ridsporten.

Att därför då och då få känna lagsportens samhörighet, pepp och gemensamma mål måste, tänker jag, vara någonting alldeles extra, en bonus mitt i förvisso glädjefylld men ändå ensam press. Det är därför med en extra stor glädje både jag och alla andra involverade upplevt de få stunder där laghoppning stått på schemat. Det pratas mer, skrattas mer, stämningen är alltid på topp. Anledningen tror jag är att JAGET, som annars är så dominant inom ridsporten, helt är underordnat LAGET. Trots att du är ensam därute ingår du i ett större sammanhang. Du har tre fler lagkompisar, i sällskap av minst en förälder, som hejar fram dig, berömmer, uppmuntrar och stöttar. Tillsammans är ni ett gäng som under ett par timmar drar åt samma håll. Och det finaste av allt: det är den gemensamma prestationen som avgör, inte den individuella.

106 Angelohopp
Angelo och Tindra för första gången i Lätt C, något de klarar galant.
106 Angelotindra
Allt ljus på Angelo och Tindra.

Den här helgen handlade på ett underbart sätt om laget före jaget. Det var dags för den tredje och avslutande lagtävlingen i division 2. Platsen var Markaryd och i Växjöortens lag ingick LillyBelle tillsammans med Doris Ruuda, Louise Ingvald och Annie Fritzson. Angelo, som varit med under de två första omgångarna, stod utanför laget enligt det rotationssystem som använts. Men Angelo var långt ifrån sysslolös. Förutom att heja på tjejerna och stötta sitt lag tävlade han och Tindra i två förklasser med mycket bra resultat. Bland annat en fantastisk och felfri nollnolla i lätt C, första gången de tävlade på den höjden.

LillyBelle och Peggy, som för övrigt vann Lätt C, är sedan först ut i lagtävlingen som dess enda A-ekipage. Lätt C-plus står på menyn och Peggy är precis lika säker och Lilly precis lika bestämd i sadeln som vanligt. Det är ingen tvekan, ekipaget nollar och ger Växjöortens Fältrittklubb en perfekt start. Sedan är det Doris tur. Det ser lika stabilt ut och snart är hon i mål utan fel. Vi jublar högt på läktaren och tittar nyfiket i mobilens Equipe-app. Eftersom turordningen sker efter ponnystorlek blir det en massa omkastningar i resultatlistan och när Louise gått i mål med ett nedslag börjar vi inse att det här kan gå riktigt bra. Sist ut är Annie som rider riktigt bra på sin D-ponny men ändå råkar ha oturen att notera åtta fel.

Spänningen stiger. Fem lag deltar. Vi har stannat på totalt fyra fel och vet att suveräna Tingsryds Rid- och Körklubb redan är klara segrare. Men det finns två prisplatser att kämpa om och jag inbillar mig vilken lycka det vore för laget om ryttarna fick med sig varsin rosett och plakett hem.

LillyBelle och Doris, lagets två yngsta medlemmar, spekulerar vilt och oroligt utanför ridhuset, sittande på sina ponnyer.

”Blir vi tvåa, pappa?”

Jag vet inte hur många gånger LillyBelle ställer frågan. Den går inte att besvara förrän Lammhult ridit klart. Vi får vänta på avgörandet till dess att tävlingarnas allra sista ryttare beger sig ut. Förutsättningarna är givna.

106 Hinder
LillyBelle och Peggy, ett pålitligt ekipage.
106 Klapp
Tack för en felfri ritt!
106 Doris Och Lilly
”Om dom får fyra fel så…”. Doris och LillyBelle spekulerar vilt inför avgörandet.

Får sista ekipaget fyra eller fler fel slutar vi tvåa.

Nollning och vi är utanför prisplats.

Ni märker att jag skriver ”vi”. Trots att jag inte tillhör laget eller ens vågar sitta på en häst ser jag på laget som ett ”vi” – där min roll kan liknas vid en supporter till ett favoritlag i Premier League.

Det är inte jaget eller ens laget som gäller nu. Det är ”viet”.

Ska vi bli tvåa eller trea?

Så händer det. Sista ekipaget. Jag står bredvid vår peppande lagledare Sandra Ruuda och ser det med egna ögon. En olydnad. Saken är klar. Jag springer ut. Ser LillyBelle. Gör tummen upp.

Vilt jubel, improviserat ärevarv på paddocken intill ridhuset. Sträckta armar i luften, skratt och glada miner.

106 Tjejbus
Så här glad kan man bli när det står klart att man knipit en andraplats.

Växjöorten som befunnit sig en bit från prisplats under omgång 1 och 2 får nu avsluta med gula rosetter (de blåa var tydligen slut), plaketter och lite andra priser. I slutställningen avancerar vi till en tredjeplats, bara en halv poäng från att ta oss vidare till regionfinalen i Vetlanda.

Det är starkt. Och alla har bidragit till framgången. Då känns det extra skönt att ta ett lagfoto med jublande glada ryttare.

Tack för att ni tog er tid – och tack för att ni följer mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

 


Ponnypappan
2 oktober 17:12

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”
Peder vinkar till publiken efter att han och Catch Me Not S visat vad de går för. Foto: Roland Thunholm

Oktober nu. Det börjar långsamt bli svalare. Kyligare. Det mörknar tidigare. Solen tar sig rejäla tupplurar under morgontimmarna innan den behagar gå upp. Precis som alla fruktar i Game of Thrones fruktar jag och många andra när vi nu ser vad som väntar: Winter is coming.

Vintrarna är tuffa, tunga, kalla och jobbiga redan som de är. Vintern kommer ofta så tätt inpå sommarens värme att vi har semestern i färskt minne och undrar vad som hänt, hur fort det kunde gå från kortbyxor till underställ.

Vintern kommer även i år och för en betydande del av idrotten kommer det att bli den mest brutala och skoningslösa årstid vi någonsin sett. Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever. Hur det värsta tänkbara scenariot ser ut vill jag inte ens tänka på.

Restriktionerna som gått ut på att i princip alla branscher givits en möjlighet att klara sig undan coronan har haft ett förödande undantag: elitidrotten. Den har i princip belagts med näringsförbud sedan i våras.

Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever.

Fotbollen har drabbats skoningslöst, har redan tappat miljarder i intäkter och nu står hockeyn på tur. Friidrotten blöder, har inte kunnat arrangera ett enda lopp under hela utomhussäsongen. Om regeringens utlovade extra stödmiljard kan med säkerhet sägas en enda sak: den kommer inte att räcka, utan mer fungera som ett plåster på ett dödligt sår.

Arenaidrotten – där fotbollen och hockeyn är störst – fungerar enligt en och samma modell: det är herrlaget som får folk i mångtusental att till varje match köpa biljetter, souvenirer och mat och dryck. Herrlaget är det ekonomiska loket som drar runt alla de andra vagnarna: damlagen, pojklagen, flicklagen, motionslagen och får hela verksamheten att gå runt.

Strypt tillförsel av entréintäkter slår mot hela verksamheten, ända ner till de yngsta knattelagen. Och vad värre är: många klubbar löper en betydande risk att helt upphöra att existera. Just nu lever jag med detta dagligen i mitt jobb. Jag pratar med förtvivlade klubbledare, ångestdrabbade sportchefer och styrelseledamöter som inte ser någon väg ut ur mörkret. Det är en hemsk upplevelse.

Men medan arenaidrotten, likt Max von Sydow i Det sjunde inseglet, utkämpar sitt schackparti mot Döden finns det lyckligtvis idrotter som coronan inte biter på, som både kan njuta av en nutid i balans och se fram emot en ljus och fin vår efter den kalla vintern.

Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter.

Ridsporten är, som jag ser det, det bästa exemplet på en idrott som bara blivit starkare ju längre pandemin pågått. Medan övrig sportmedia har arenaidrottens dödskamp överst på agendan är det tidstypiskt att jag, när jag skummar igenom Tidningen Ridsport på webben, knappt hittar en enda text där viruset omnämns. Det är nyheter om Breeders, om avkommor, tips om bästa framridning, webbinarium med Jens Fredricson, rapporter från internationella tävlingar. Det är precis som vanligt.

Ridsporten är nämligen resistent mot den typ av restriktioner som drabbat fotboll, hockey, speedway och friidrott. Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter. Att gå och titta på ridtävlingar är gratis till 99,99 procent och därmed kan ridsporten lugnt fortsätta sina verksamheter, nästan som om ingenting hänt.

Det kortare tävlingsuppehållet mellan mars och juni såg hotfullt ut, men det som hänt därefter – extrainsatta tävlingar, smarta tävlingsupplägg med indelade 50-zoner och ett enormt uppdämt intresse från ryttarna att äntligen få tävla – har gjort att mycket hämtats in. Inte nog med det.

Coronatiderna har även fått en annan positiv effekt för ridsporten i form av ett ökat intresse. Ridsportens naturliga fysiska distansering är helt klart någonting som tilltalar nya utövare som söker smittsäkra aktiviteter. Klubbar jag pratat med vittnar om fler nybörjare, fler och större träningsgrupper och det är ett belagt faktum och helt säkert kopplat till corona att fler och fler köper häst 2020. Står vi rentav inför en ridsport-boom? Det är fullt möjligt.

Ridsportens allra översta skikt kommer förstås att brottas med en hel del problem, men känslan är ändå att det finns resurser att lösa dem, exempelvis i form av de många penningstarka aktörer på sponsormarknaden som har betydligt mer att förlora än att vinna på att ridsporteliten går under.

Där andra idrotter svettas kring frågan om det ens finns någon framtid kan ridsporten redan nu planera för sin.

Det är ett styrkebesked mitt i en tid då stora delar av idrotten går på knäna.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
25 september 12:39

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann
Hjärtat har definitivt vunnit LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är en speciell tjej. Pratsam i trygga sällskap, tystlåten i andra sammanhang till skillnad mot Angelo som pladdrar på oavsett och som kan gå in och äga vilket rum som helst när som helst. Men medan Angelos tankar fladdrar fritt och hans fokus påminner om en konvex spegel på Lustiga Huset vet LillyBelle alltid vad hon vill. Hon har ett laserfokus som jag inte sett hos många andra i mitt liv.
LillyBelle vet vad hon vill. Vill hon ha ett nytt träns tar hon reda på exakt hur mycket det kostar, sedan sparar hon alla veckopengar och andra gåvor tills hon har tillräckligt. Sedan, samma dag, kräver hon att få åka till affären och köpa tränset.
Jag vet också vad hon haft siktet inställt på under lång tid.
Att få rida Hjärtat.

Hjärtat är Toves häst, som egentligen heter Heart to heart. En häst som i mitt föräldratycke är alldeles för explosiv för att mitt eget hjärta ska må bra, men en häst LillyBelle tittat på i stum beundran i över ett år.
LillyBelle älskar Hjärtat, eller Hearty som hon också kallar det 18-åriga B-ponnystoet. Om det finns någon dröm som står över alla andra drömmar i LillyBelles liv för tillfället är det att få tävla på Hjärtats rygg.
Tidigare i somras fick hon för första och hittills enda gången uppleva ynnesten att, med Toves tillåtelse, genomföra ett träningspass med Hjärtat. Och för ett par veckor kommer LillyBelle fram till mig med ögon som solstrålar och säger med ivrig röst:
”Pappa, vet du?! Jag ska tävla Hearty!!!”.

Lilly1
LillyBelle och Hjärtat förbereder sig. Foto: Daniel Enestubbe

Tävla – med Hjärtat? LillyBelle? Jag förstår hennes glädje och när Tove givit sin tillåtelse är det inte mycket att snacka om. Det är bara att låta dottern få uppfylla en önskan hon burit på under lång tid. Till saken hör dock att LillyBelle tidigare bara tävlat på en B-ponny vid ett tillfälle. Då, förra sommaren, handlade det om Tango och lätt E och D.
Nu är det lätt C som gäller och plötsligt känns LillyBelles vanliga samarbete med Peggy oändligt tryggt mot vad som nu väntar. Hindren högre, hästen, snabbare och mer explosiv. Hur ska det här gå?

Lilly2
Lite ponnypepp är aldrig fel. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingen sker på Lenhovdas alldeles lagom stora anläggning. Eftersom Tove också ska rida Hjärtat i lätt B behöver vi inte ens tänka på att koppla på någon transport. Allt vi behöver göra är att packa in grejerna i Volvon och i god tid styra kosan mot Lenhovda. Så fort LillyBelle fått på sig väst och hjälm går hon in i sin bubbla, något Angelo sällan gör. Hon säger knappt ett ord eftersom hennes enda fokus är på det som snart väntar.

Lilly4
Klart man ser upp till sin idol. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle går sedan bort till Tove och Hjärtat. Sätter sig i sadeln. Lyssnar på Toves tips. Framridning utomhus. Framridning inomhus. Bangång tillsammans med Tove. De pekar, diskuterar olika ridvägar. Sedan står ekipaget och väntar utanför ingången. Klassen har tolv startande och LillyBelle och Hjärtat ska in som trea.
Min enda önskan är att LillyBelle ska ta sig i mål men jag vet att hon har helt andra planer. Hon tänker inte rida på säkerhet om jag känner henne rätt. Det är detta jag fortfarande har svårt att kontrollera när jag ser på hopptävlingar. Rädslan att något ska gå fel, att någon ska trilla av och skada sig illa.

Lilly5
Lovande ridvägar spanas in. Foto: Daniel Enestubbe

Men jag kan ingenting göra. Står bara med kameran i hand och följer dramat genom linsen. LillyBelle kör igång och redan efter ett par hinder drabbas jag av nervositet. Håll dig bara kvar i sadeln, tänker jag. Jag tycker att det går fort redan i grunden. När sedan omhoppningen kommer kan jag inte hålla i kameran längre. Jag vågar egentligen inte titta men gör det ändå.

Lilly6
Dags för start. Foto: Daniel Enestubbe
Lilly7
Andra hindret. Inga problem. Foto: Daniel Enestubbe

Och så här går det:

De tar sig i mål. Går upp i ledning. LillyBelle följer spänt det övriga startfältet och kan snart konstatera att hennes raceromhoppning förblir oöverträffad. Hon får både rosett, plakett och en liten förgylld pokal, som hon omedelbart blir stolt över.
Inte nog med det. När sedan Tove tar över och vinner Lätt B har Hjärtat tagit hem två segrar med två olika ryttare på ryggen.
Min dotter har sett till att ännu en önskan gått i uppfyllelse.
Hon vet vad hon vill och det det är något jag vetat i många år.

Lilly3
En underbar resultatlista.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig och familjen på Instakontot ponnypappandaniel!

Lilly8
Det lilla under hjälmen-flinet syns tydligt. Foto: Daniel Enestubbe

Ponnypappan
18 september 12:50

Fler sporter borde ha inverkan

Fler sporter borde ha inverkan
Angelo ler med hela ansiktet efter inverkansbetyget. Foto: Daniel Enestubbe

Inverkan är ett relativt nytt begrepp för mig. Först sommaren 2019, när jag på allvar började skala av ridsportens lager och sätta mig in i olika discipliner, bevittnade jag min första inverkanstävling.

Jag minns att jag gillade vad jag såg; en mix av det instantdramatiska (hinderfel, olydnader, uteslutningar) och ridsportens variant av långkok i form av en minutlång väntan på inverkanspoängen. För mig kändes det logiskt och klart att antal fel alltid är överordnat inverkanspoängen men jag tyckte också att det var lika logiskt att den som hanterat sin häst på bästa sätt står som segrare vid noll eller lika antal fel.

Som utomstående betraktare har det sedan varit hälsosamt intressant att googla bakåt i tiden och inse vilken debatt inverkan vållat sedan den infördes för tiotalet år sedan. Här har funnits allt från rasande föräldrar och ponnyryttare som skällt som hundar på det nya fenomenet till visionärer som benhårt hävdat att det är rätta vägen att gå. Jag sällar mig till det senare laget.

Jag har nämligen svårt att se någonting negativt med inverkan. Och den som tänker några steg längre inser att det funnits en agenda hos Maria Gretzer och de andra som stått i frontlinjen. För det självklara syftet på lång sikt måste väl ändå vara att vi ska få fram fler duktiga ryttare som nöter grunder än att få fram fler som jagar hundradelar för att få plaketter och rosetter? Dessutom framstår det ganska glasklart att det borde vara otroligt bra för varje ung ryttare att då och då få ett kvitto, svart på vitt, om vad som är bra och vad ryttaren behöver träna på?

103 Angeloklar
Efter en felfri runda väntar Angelo på inverkansresultatet. Foto: Daniel Enestubbe

Tänker vi ännu längre kan vi också formulera följande tes: ju större fokus på h-u-r svenska ryttare rider, desto ljusare ser framtiden ut för både bredd och elit i svensk ridsport. För ju tidigare en ryttare kan hantera en häst ”by the book”, desto större är chanserna till en framtida karriär som ryttare. Eller?

Jag tänker också på att ridsporten är banbrytande här. I ingen annan idrott, backhoppning undantaget, förekommer en mix av prestation och bedömd kontroll och estetik. Det är antingen eller. Antingen flest mål (bollsporter) eller högst poäng (simhopp, konstsim, gymnastik, konståkning).

Tänk om hockeyn plötsligt skulle komma på idén att genomföra individuella grenar där skridskoteknik, klubbteknik och hand-öga-koordination bedömdes separat av professionella domare samtidigt som prestationen, till exempel att försöka sätta straffar, kombinerades till en slutsiffra? Jag tror att det skulle utveckla sporten. Det behövs kanske tio år till för att göra en större utvärdering, men känslan är att ridsporten hittat en guldgruva.

103 Lillytw
Lilly tillsammans med klurige TW på tävlingar i Ringsjöorten. Foto: Daniel Enestubbe

Anledningen till att jag skriver om det här ämnet är att det är aktuellt – för mig. I helgen fick nämligen Angelo och LillyBelle för första gången delta i en inverkanstävling. Den hölls nere på Ringsjöorten i Skåne och klasserna som gällde var LE och LD.

Här får Angelo åter sätta sig på sin älskade Tindras rygg, vilket känns både bra och tryggt. LillyBelle ska rida en viss TW och för er som följt den här bloggen är det inte direkt en ponny vi omedelbart förknippar med inverkan.

Efter viss försening (inverkansdomaren hann inte i tid till första start) drar tävlingarna igång. Som enda A-ekipage i den 15 starter stora AB-klassen är Angelo först ut. Jag hinner tänka att han nog måste ha mycket att tänka på, men Angelo ser koncentrerad ut och sätter igång. Jag ser direkt att Tindra bara älskar det här, fixar alla hinder följt av en nervös väntan. Mitt öga är inte tillräckligt tränat för att ana vad som ska komma, men till slut kommer beskedet:

”Inverkanspoängen för Angelo Enestubbe och Tindra är 25,5”.

25,5. Superbra! Angelo är nöjd, ler med hela ansiktet.

103 Angelotindra
Angelo och Tindra. Foto: Daniel Enestubbe

Som startnummer 13 kommer LillyBelle och TW. Min initiala känsla att precis allt kan hända övergår snabbt i ett lugn. Ekipaget ser harmoniskt ut, nollar och får poängen 21,5. Hästen jag dömde ut bevisar än en gång hur fel jag har. Det hela slutar med en härlig andraplats för Angelo och Tindra medan jag är minst lika stolt över LillyBelles och TW:s sjundeplats.

Sedan laddar vi snabbt om batterierna och gör oss redo för LD, med tolv starter. Även här är Angelo och Tindra först ut och den här gången har mitt öga blivit något bättre tränat. Det ser lika bra ut nu, om inte bättre, och Tindra flyger över samtliga hinder.

Sedan kommer poängen: 26,5. Tre nior och en 8,5:a. Om Angelo var glad innan går det knappt att beskriva hans tillstånd nu. Han lyser av stolthet.

103 Protokoll

Och när de elva återstående ekipagen gått i mål och fått sina poäng står det klart att Angelo och Tindra vunnit klassen.

Protokollformuleringen ”supersött och fint ponnyekipage” gör inte heller ont att ta del av.

Att TW var mer intresserad av att gå tillbaka till transporten än att fortsätta leverera under sitt LD-framträdande är smällar man kan ta en sådan dag.

Tack för att ni tog er tid – och följ gärna mitt hästliv på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
11 september 13:43

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har i hela mitt liv hyst en hemlig och stor beundran för en speciell yrkesgrupp, nämligen alla de som jobbar i gatukök. Det spelar ingen roll om du står ensam i kön och väntar på din meny eller om du köar tillsammans med en busslast pensionärer från Vänersborg som vill ha varsin grillad med mos och Pucko. Inne i gatuköket flyter allt på som vanligt. Med stoiskt lugn står oftast en ung tjej eller kille och multitaskar på ett imponerande sätt. Burgarna blir inte brända, pommesen är knaprigt gula och personen i luckan har hittills aldrig glömt att jag önskar byta ut dressing mot bostongurka. Jag har alltid funderat på om jag själv skulle ha en chans att klara det om jag fick byta plats.

102 Fritös
Äntligen fick jag stå på andra sidan. Foto: Daniel Enestubbe

Den här söndagen får jag svaret. Tävling på hemmaklubben, barnen tävlar och vi föräldrar tilldelas funktionärsroller. Uppgiften som faller på mig och Malin är serveringen. Vi delar upp oss. Malin sköter försäljningen utomhus medan jag, just det, blir gatukökschef under ett tretimmarspass. Först när jag står där i skarpt läge och ser vad snart är på väg att hända inser jag att jag direkt kastats in i hetluften. Vi börjar vårt pass klockan 12.00, mitt i lunchrusningen, har haft cirka en minut på oss att slå fast vilka rutiner som gäller och allt jag hör är:
”Tre burgare med pommes!”
”Två pommes!”
”Fyra burgare!”

102 Kökschef
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kommer stressen. Jag tänker på ungdomarna i gatuköken jag beskrev ovan. Försöker intala mig att jag kan vara lika kylig och multitaskande som de. Jag kastar ett gäng burgare på gasolgrillen, väntar någon minut, vänder. Kutar in i köket, lägger in en laddning pommes i fritösen och kutar ut till grillen igen.
”Tre burgare till!”
”Och tre pommes!”
Jag har redan tappat räkningen på beställningarna. Vi saknar penna och papper, har inte tid att leta heller. Dessutom börjar det regna ymnigt samtidigt som beställningarna fortsätter att välla in. Folk är hungriga. Min uppgift är att snabbt stilla deras hunger.
Jag öppnar locket till grillen. Vänder. Ser att burgarna inte ändrat vare sig konsistens eller färg. Märkligt. Eller egentligen inte, när det i nästa sekund står klart för mig att gastuben är slut. Någon ny finns inte!

”Hur går det? Är min burgare klar?” undrar en förälder med en smula irritation i rösten.
”Ge mig ett par minuter” ljuger jag.
Paniken nära nu. Jag springer in i köket. Svårt att tänka klart. Kommer ändå fram till den enda farbara lösningen. Stekpanna. Måste finnas här någonstans. Letar. Hittar. Startar spisen. Inser att jag maximalt kan lägga på fyra 90-grammare jämfört med tio tolv som ledigt skulle fått plats på Landmann-grillen.
”Jag beställde en pommes för rätt länge sedan. Är det inte klar?”.
Panik deluxe. Pommesen!
I ett steg är jag framme vid fritösen. Har tur. De är precis klara. De första tre pommestallrikarna kan levereras.

102 Lillysteker
LillyBelle dyker upp som en räddande ängel och fixar burgarna mitt i lunchrusningen. Foto: Daniel Enestubbe

Mitt i stressen och paniken kommer LillyBelle in i köket.
”Jag fixar burgarna” säger hon.
Jag tänker först tala om för henne att hon absolut inte får, men inser att jag saknar valmöjligheter. Vända burgare kan väl vem som helst göra och det köper mig tid. Tid att tänka, tid att planera.
Fyller fritösen med pommes. Värmer några bröd i mikron. Väntar några minuter. LillyBelle vänder burgarna, som snart ser helt okej ut. Jag delar ut de första, på måfå. Har ingen aning om vem som ska ha först.
”Jag beställde min burgare före de två där, som redan fått sina. Nu har jag väntat i en kvart!”.
Uppretad ponnymamma. Rösten skarp, uppfordrande. Behåll lugnet nu, Daniel. L-u-g-n och f-i-n.

Blixtsnabbt serverar jag burgaren, adderar gratis pommes och ber så hemskt mycket om ursäkt. En ursäkt som godtas. Gratis är gott, även om man fått vänta en stund på det. Skönt. Bra taktik.
Det tar en kvart, kanske mer än så. Men på något sätt lyckas jag lägga upp en strategi för den fortsatta lunchrusningen. Jag minns att jag i snabbgenomgången fått tips om att förfritera pommesen och sedan snabbfritera dem under ett par minuter. Ett system jag omedelbart inser är framgångsrikt. På det här sättet arbetar jag mig in i matchen och LillyBelles oväntade gästspel blir precis den räddning jag behöver när nöden är som störst.

Mina kunder går från att se skeptiska och lätt irriterade ut till att vara det alla som säljer någonting drömmer om: nöjda. När jag sedan summerar en avklarad lunchrusning trots en gaslös grill och med ett pommessystem som till en början var rena kaoset infinner sig en känsla av belåtenhet. Därefter ligger jag steget före. Har sex sju burgare klara och inlagda på eftervärme i ugnen. Mjuka fina bröd upplagda på en tallrik. Fritösen redo att slutfixa x antal portioner på kort tid. Inte ens när jag upptäcker att 90-gramsburgarna är slut och att det bara finns stora 150-grammare kvar blir jag orolig. Tvärtom ser jag en möjlighet att erbjuda en service vanliga gatukök aldrig skulle göra. Jag låter nämligen mina kunder välja om de vill ha en vanlig 90-grammare eller önskar uppgradera till en 150-grammare utan extra kostnad.

102 Angelo
Angelo och Tango klarar i LC. Foto: Daniel Enestubbe

Kunderna tittar förvånat på mig. Ett fåtal verkar skämmas över erbjudandet och svarar 90 medan de flesta kommer med det givna svaret: ”150, tack!”.
När det hela är över konstaterar jag, trots fadäser, stress och panik, att jag haft mina tre roligaste timmar på länge. Dessutom har jag tidigare på dagen fått se Angelo dubbelnolla i LC och LillyBelle A-ponnydebutera felfritt i LB på tävlingsbanan ett stenkast från köket.
Små framsteg och stor lättnad, på flera plan. Det känns bra. Det är faktiskt precis som jag vill ha det.

102 Lilly
LillyBelle och Peggy debuterar felfritt i LB. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att njuta av hösten och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 


Ponnypappan
4 september 18:53

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”
Förslagen i övergödningsutredningen är ett hot mot ridskolorna som vi känner dem idag. Foto: iStock

Boovallen är en idrottsplats i Nacka. Den byggdes på 1940-talet och har sedan dess varit ett centrum för aktiva idrottsutövande barn och ungdomar. Anläggningen har sedan dess följt med i utvecklingen fram till i dag och i takt med att vår befolkning stadigt ökat och samhällena vuxit tränar nu ungdomar fotboll på Boovallens konstgräsplaner med intilliggande bostäder som närmaste grannar.

Sura grannar.

Tvära grannar som trots att de valt att bo i tättbebyggt område vill ha samma tystnad och ro som om de befann sig i retreatcentret i Rättvik.

Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Grannar, så sura och tvära att de ansett att ljudnivån från Boovallen är så störande att de klagat, anmält och dessutom fått rätt i mark- och miljödomstolen. Enligt domen likställs fotbollsspelande barn med industribuller, vilket får den katastrofala följden att samtliga drygt 6 000 centralt belägna idrottsplatser i Sverige riskerar att dels bygga bullerplank för miljardbelopp och dessutom tvingas ha strikta öppettider och gå miste om massor av viktiga träningstimmar.

Ärendet har av Nacka kommun överklagats till högsta instans, till mark- och miljööverdomstolen vid Svea Hovrätt som under hösten kommer med en prejudicerande dom i ärendet. Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Händelserna i Nacka är ett exempel på hur idrotten utsätts för allvarliga hot.

Ett annat exempel stavas SOU 2020:10.

Där har vi tre bokstäver, sex siffror och ett kolon som i sig själva ser ut som ett harmlöst chiffer men som i praktiken kan bli ödesdigert för alla oss som gillar ljudet av trampande hovar. SOU 2020:10 är nämligen id-numret på den statliga utredning som kan sticka en kniv rakt in i den svenska hästnäringen.

Jag har skummat igenom hela det nästan 324 sidor långa betänkandet som blev klart i vintras. Utredningen heter ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning” och är en i stora stycken gedigen papperslunta som, precis som namnet antyder, syftar till att minska övergödningen i vår natur med hjälp av lokala åtgärder.

Att bekämpa övergödning är viktigt. Miljö är viktigt. Viktigare än att grannar som valt att köpa hus intill en idrottsplats tvingas stå ut med ljudet från entusiastiska barn som sparkar boll. Men är kriget mot övergödning så viktigt att ändamålen, hur rigida de än ser ut, alltid helgar medlen?

Det är där Sveriges 105 300 hästanläggningar kommer in i bilden. Hästnäringen pekas ut som en särskild miljöbov i sammanhanget och gång på gång i utredningen betonas att åtgärder behövs. Hur ska hästgödsel förvaras och spridas? Kan ett landsomfattande register över samtliga 355 000 hästar upprättas för att miljöinspektörerna redan från skrivbordet ska ges möjlighet till översyn?

Det låter så där lagom byråkratiskt och oskyldigt att gemene man kan skriva under på det mesta.

Det är när vi skrollar ner till sidan 311 i utredningen där frånvaron av konsekvensanalys och närvaron av ren aktivism mot och rent förakt för hästnäringen står skriven svart på vitt. Där utredarna mellan raderna stör sig på att inte bara personer som bor på landet rider på häst.
Det är här, mot slutet av utredningen, de konkreta och farliga åtgärderna skymtar fram.

Jag citerar:
”Mark bör inte användas som hästhage i mer än 10 år eftersom ackumulationen av näringsämnen då blir för stor.”

”För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2–3 hästar per hektar.”

Tio år? Två till tre hästar per hektar? Låt dessa två förslag marinera en stund.

Här har Ridsportsverige fått sitt eget Boovallen. Skulle ovanstående bli verklighet kan vi från en dag till en annan ta farväl av vår världsunika form att bedriva ridskolor, som bygger på att alla – oavsett status eller inkomst – kan ges möjlighet att få lära sig en sport som i övrigt är oerhört dyr att utöva.

Med en begränsning om två till tre hästar per hektar skulle det bli helt svårt, nästan omöjligt, för ridklubbarna att få ekonomi i sin verksamhet. Och efter tio år, när en hästhage är utdömd: hur ska nya ytor hittas?

Vår stolta historia av att få fram trav- och galopphästar och hela trav- och galoppsporten i övrigt – ska den bara kastas överbord?

Miljön är viktig och övergödningen helt klart ett problem men att i princip offra en av våra största och, lovar jag, mest ansvarstagande och kärleksfulla sporter för att minska andelen fosfor med några mikroprocent – hur tänkte man här?

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt.

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt. Tonläget har den senaste tiden skärps från hästnäringens företrädare, åtskilliga debattörer har totalsågat förslagen och Facebookgrupper har samlat tiotusentals i protest mot betänkandet.

Jag hoppas att det slutar precis som i den komiska scenen i Lorry från Patent- och registreringsverket. Scenen där uppfinnaren, spelad av Peter Dalle, kommer med en idé han tycker är briljant men efter ett antal tuffa motfrågor glatt utbrister ”Tänkte inte på det” och idén hamnar i papperskorgen.

Det är i papperskorgen SOU 2020:10 bör kastas. Om inte kastas ridsporten in i ett krig den redan har förlorat.

Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagramkontot ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
28 augusti 14:10

100 saker som kan hända en ponnypappa

100 saker som kan hända en ponnypappa
Det har hänt mycket under Ponnypappa Daniels 100 blogginlägg

Tiden går fort när man har roligt. Jag vet inte riktigt hur det gått till, men det här är den 100:e fredagen i rad jag postar en bloggtext på denna härliga sajt.

Ett jubileum är alltid ett jubileum och det firar jag, baserat på verkliga händelser, med att lista 100 saker som kan hända en ponnypappa.

1. Du tänker att hästar är gulliga och lätthanterliga djur.

2. Du går in i ett stall.

3. Du ser för första gången en häst bli rädd.

4. Du blir rädd.

5. Du tänker att hästar inte alltid är gulliga och lätthanterliga.

6. Du tänker på att dina barn kommer att sitta på stora tunga hästar som kan bli rädda.

7. Du blir ännu räddare.

8. Du ser ditt barn falla av en häst som blivit rädd.

9. Du tappar det fullständigt, rädslan rinner av dig och du och rusar fram till ditt barn.

10. Du blir förvånad när ditt barn borstar av sig gruset och insisterar på att omedelbart hoppa upp i sadeln igen.

11. Du inser att ditt barn är mycket tuffare än vad du själv är.

12. Du känner att detta faktum skrämmer dig.

13. Du får i uppgift att mocka en box.

14. Du tar bort allt hästbajs du ser och tänker att det här var ju lätt som en plätt.

15. Din mockning inspekteras och underkänns på alla punkter, förutom att det ytliga hästbajset är borta.

16. Du inser att mockning betyder att du måste vända upp och ner på vartenda sågspån i jakt på dolt bajs och kiss som måste tas bort.

17. Du tycker inte längre att mockning är lätt som en plätt.

18. Dina barn vill ha nya ridhjälmar.

19. Du tror att en bra hjälm kostar typ 500 kronor.

20. Du inser snart att en okej hjälm kostar 2000 kronor.

21. Av dina barn lär du dig namn på hjälmmodeller som enligt både barnen och din fru är ett ”absolut måste” och att dessa kostar mellan 5000 och 8000 kronor.

22. Du skickas iväg för att hämta ut kvadratformade paket.

23. Du upptäcker att paketen innehåller den typ av hjälmar som är ett ”absolut måste”.

24. Du gillar läget trots att du inte gillar läget.

25. Du drar slutsatsen att det är en god idé att se till att ha pengar på dina konton.

26. Du anar att dessa pengar kommer att behöva användas till dina barns ridning.

27. Du lär dig att en pålitlig häst kostar mer än en mindre pålitlig häst.

28. Du lär dig att det kostar lika mycket att ha en pålitlig häst som att ha en lite mindre pålitlig häst.

29. Du förstår att en pålitlig häst ger dina barn större glädje än en mindre pålitlig häst.

30. Du förstår att en pålitlig häst innebär klart minskad skaderisk för ditt barn än en mindre pålitlig häst.

31. Du får besök av veterinären.

32. Du tycker att veterinären är trevlig.

33. Du får en faktura av veterinären.

34. Du tycker inte längre att veterinären är lika trevlig.

35. Efter att tag upptäcker du att dina nävar är valkiga.

36. För att undvika fler valkar försöker du träna på att ge intrycket av att du sliter som ett djur medan du i själva verket maskar en smula.

37. Du njuter medan du maskar. Det är den enda andhämtning du får.

38. Du klagar inte eftersom du vet att ingen någonsin kommer att lyssna på dina klagomål.

39. Du lyssnar noga när andra klagar och löser deras problem omedelbart.

40. Du noterar att ingen tackar dig för att du löser deras problem omedelbart.

41. Du förstår att anledningen till det är att du står lägst i rang.

42. Rangordningen är en naturlag. Du kan inte upphäva den. Du är och förblir lägst rankad.

43. Omröstningar och familjeråd är därför ingenting du bör hoppas på. Du kommer att bli konsekvent nedröstad och ignorerad.

44. Detta eftersom din röst är värd ungefär 0,2 röster.

45. Dina barn börjar tävla.

46. Du följer med på alla tävlingar.

47. Dina arbetsuppgifter under tävling är till en början oklara men du märker att du hela tiden har en uppgift att utföra.

48. Efter några tävlingar börjar du lära dig rutinerna.

49. Du förstår att din specialitet under tävling är att gå varv efter varv på framhoppningsbanan med ponnyerna medan din fru och dina barn går banan.

50. Du inser att du inte är ensam utan tvärtom är i gott sällskap bland andra ponnypappor som går varv efter varv på framhoppningsbanan.

51. Du känner dig för första gången inte helt utanför.

52. Du uppskattar närvaron av andra ponnypappor.

53. Ponnymammor börjar kalla dig för Bob.

54. Du förstår inte vad Bob betyder.

55. Ponnymammorna förklarar för dig att Bob är en förkortning för Bära Och Betala.

56. Du inser att Bob är ett ganska passande namn ändå.

57. Du försöker lära dig ridsportens termer. I början fattar du absolut ingenting.

58. Sedan lär du dig vad ett träns är och blir geniförklarad bland dina icke-hästkompisar på jobbet.

59. Du lär dig fler nyord.

60. Du blir kallad hästexpert på jobbet och känner en oförklarlig stolthet.

61. Du tror att du kan någonting om hästar och drabbas av hybris.

62. Din hybris gör dig korkat modig.

63. Ditt nyfunna mod gör att du dristar dig till en vadslagning.

64. Den där ponnyn kan aldrig hoppa felfritt på en tävling, tänker du.

65. Du erbjuder familjen att önska sig vad som helst om ponnyn nollar.

66. Plötsligt står en resa till Maldiverna på spel.

67. Ponnyn nollar.

68. Du börjar undra vad det är för ett märkligt liv du lever.

69. Du har allt mindre tid att titta på sport på tv.

70. Du har allt mer tid till att fylla hösäckar.

71. Du förväntas kunna backa med hästtransport, innehållande två levande djur, trots att du bara kört minisläp tidigare.

72. Du lyckas till en början inte backa speciellt bra med hästtransport.

73. Du tränar på att backa, utan hästar.

74. Du backar rakt in i garageväggen.

75. Du tänker att det var i alla fall tur att hästarna inte var med.

76. Du får tips om att inte backa in i garageväggar.

77. Du tackar för tipset och backar inte in i garageväggar igen.

78. Du hejar på ditt favoritlag.

79. Du ser ditt favoritlag.

80. Du väljer bort ditt favoritlag.

81. Du glömmer bort ditt favoritlag.

82. Du glömmer bort allt utom det som har med hästar att göra.

83. När du småpratar med ridfolk, undrar du vad de gör när de inte är engagerade i ridningen.

84. Efter ett tag inser du svaret: Nästan ingenting.

85. Du inser att frågan du ställt är dum.

86. Du ställer dig själv frågan vad du gör när du inte engagerar dig i ridsporten.

87. Du kommer inte på någonting av vikt.

88. Du ser en startlista.

89. I startlistan står det Kat B avd A 0.50-0.80 (lätt D) bed A.

90. Du tror att du fått en matematisk formel att lösa.

91. Du lär dig att A är den minsta storleken på en ponny och D är den största.

92. Du lär dig att A är den svåraste nivån inom varje ridklass och D den lättare.

93. Du tycker att det är ologiskt.

94. Du lär dig att nästa svårighetsgrad heter Medelsvår.

95. Du frågar om det också finns en klass som heter Svår.

96. Du får svaret att det inte finns en klass som heter Svår.

97. Ingen kan svara på varför det inte finns en klass som heter Svår, trots att det finns en som heter Lätt och en som heter Medelsvår.

98. Du tycker att detta är märkligt, men lyfter på hatten och går vidare.

99. Du somnar efter ännu en dag i vår herres märkliga hästhage.

100. Du vaknar upp, inser att din bästa tid i livet är nu, att den här tiden aldrig kommer tillbaka och att det gäller att njuta av den varje sekund så länge den varar.

Tack för att ni tog er tid – gör gärna mitt jubileum fulländat genom att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
21 augusti 11:46

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”
Hindret klaras av med viss elegans.

I flera års tid har jag sett på när mina barn hoppat käpphäst. Sett hur de med liv och lust hittat på namn på olika ekipage. Sett men också hört att de anordnat fantasitävlingar där de turats om att vara ryttare, kommentator och tränare. De gör precis det jag själv gjorde hemma i pojkrummet i Älmhult där jag stod och slog med en minitennisracket och en skumgummiboll mot dörren. Jag hittade på egna tennisspelare, skapade mina egna stortävlingar och skrev, baserat på min egen lilla värld, ner en egen världsrankning i mitt skrivhäfte. Ibland var en amerikan bäst i världen, ibland en fransman men oftast en svensk.

Men ibland, märker jag när jag spanar ut i hagarna och gräsmattan, är det på blodigt allvar. Angelo vs LillyBelle, nedslag, tidtagning, den bästa ryttaren för tillfället vinner. Då kryper vinnarskallarna fram, då höjs rösterna, då hörs besvikelsen hos den som kommit tvåa.

Det lockar mig. Jag vill också vara med, vill också vinna. För några veckor sedan frågade jag därför Angelo och LillyBelle om inte jag också kan få en käpphäst. En helt egen som bara jag får rida på. Förvånat svarade de ja. De tyckte att det var en utmärkt idé att även pappa får en häst i stallet.

– Jag har bara ett krav och det är att jag själv får välja namn på hästen, sa jag.

Inte heller detta hade de några invändningar mot.

Min plan var nämligen att ge min käpphäst det fulaste namn jag över huvud taget kunde komma på. Hästnamn är ett kapitel för sig, där bara fantasin sätter gränserna. Och bland Pricken, Raket, Love, Knutte, Filur, Snapchat och andra smågulliga käppisnamn var min plan att slå till med ett namn, för fult för att inte kommas ihåg för evigt. Jag hade tänkt igenom det hela ett tag och när Angelo och LillyBelle äntligen tagit fram en alldeles egen häst till mig droppade jag det fulaste namnet jag kunde komma på.

Kenta.

Det är absolut inget fel på Kenta som smeknamn på en människa. En av våra största hockeyspelare genom tiderna heter exempelvis Kenta Nilsson. Men som namn på en käpphäst? Kenta – obetalbart fult. Så fult att barnen antingen skrattar rakt ut eller åtminstone blir på gott humör när Kentas namn nämns.

Som den vinnarskalle jag innerst inne är vill jag sedan direkt mäta mina och Kentas krafter med barnens. Jag ber dem bygga en bana och göra allt klart för start. Entusiastiskt plockar de fram hindren men gör sedan ett historiskt misstag: de sätter bommarna högt. De må vara smidigare och snabbare än jag på låg höjd, men när ribban ligger på mellan 80 och 90 centimeter kan ni ju räkna ut vad som händer. Jag och Kenta lunkar fram, tar oss sakta men säkert över alla hinder och går i mål som nollade med en tid som inte kan användas till skryt. LillyBelle och Angelo är chanslösa. Båda river och Kenta vinner i sin debut.

Därefter har den hämndlystna vinnarskallen LillyBelle tjatat oavbrutet om att få sin revansch. Jag har kommit med både sanna och mer tveksamma undanflykter men i måndags kväll fick hon sin vilja igenom. Läxan var gjord, bommarna placerade betydligt lägre än tidigare och Kenta skulle krossas.

99lillyjagochkenta
Jag och Kenta. Fokuset är totalt.
99lillyhoppar
LillyBelle och Pricken seglar över.
99jagochlilly
Jag och LillyBelle. Bittra fiender under tävling. Goda vänner efteråt.
99lillyochangelo
LillyBelle och Angelo på fälttävlansbanan för käpphästar.

Det blir en far mot dotter-duell med Angelo som domare och tidtagare. Jag och Kenta är först ut och jag kör min vanliga taktik. Fokuserar på att ta varje hinder i tur och ordning och struntar helt i tiden. Vet att jag är chanslös mot LillyBelle, som är den snabbaste åttaåring jag sett. Lugnt och sansat tar jag och Kenta oss i mål och LillyBelle ställer sig på startlinjen. Hon drar iväg och redan på andra hindret river hon.

Jag har vunnit – eller? Tydligen inte.

– Jag ska köra om! skriker LillyBelle och ställer sig på startlinjen igen.

Varken jag eller Angelo vågar protestera. Det fungerar inte när LillyBelle är på tävlingshumör. Hon startar igen och på trean faller hon. Det är nämligen fuktigt i gräset.

Har jag vunnit nu då?

Nej.

– Det räknas inte. Det går om, fräser LillyBelle, som nu börjar närma sig kokpunkten.

Tredje försöket slutar med en plockepinnrivning och en rejäl smäll på benet. Nu känns LillyBelle mer som en boxare som envisas med att resa sig trots att hon blivit nedslagen än som en sportslig förlorare.

Ytterligare två försök följer och på det sjätte klarar hon slutligen banan med noll fel och på en tid som är mer än tre sekunder snabbare än min och Kentas.

– Vann jag? undrar jag.

– Nej, skriker LillyBelle och springer in i huset.

Jag låter tävlingsmänniskan och vinnarskallen vara. Det är fel läge för diskussion. Men efter en god natts sömn och under än ännu godare frukost ställer jag frågan:

– Lilly, vem var det egentligen som vann i går?

Hon tittar upp, lite skamset och säger:

– Jag blev utesluten. Du och Kenta vann.

Revanschen får vänta, för på tronen sitter Kenta.

Tack för att ni tog er tid – och om ni mot all förmodan kan droppa ett fulare namn på en käpphäst än Kenta får ni gärna skriva det i kommentarfältet på min Insta, där jag som vanligt heter ponnypappandaniel.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden