Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.
Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.
Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.
Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.
I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.
Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.
Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.
Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?
Jo, det skulle jag vilja påstå.
Så vad bråkar folk om?
Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.
Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.
Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:
”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”
Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.
Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.
Jag låter siffran ligga kvar här.
Du kan själv göra matematiken.
För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?
Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?
Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.
Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.
Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.
Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.
Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på