Jag har i hela mitt liv hyst en hemlig och stor beundran för en speciell yrkesgrupp, nämligen alla de som jobbar i gatukök. Det spelar ingen roll om du står ensam i kön och väntar på din meny eller om du köar tillsammans med en busslast pensionärer från Vänersborg som vill ha varsin grillad med mos och Pucko. Inne i gatuköket flyter allt på som vanligt. Med stoiskt lugn står oftast en ung tjej eller kille och multitaskar på ett imponerande sätt. Burgarna blir inte brända, pommesen är knaprigt gula och personen i luckan har hittills aldrig glömt att jag önskar byta ut dressing mot bostongurka. Jag har alltid funderat på om jag själv skulle ha en chans att klara det om jag fick byta plats.
Den här söndagen får jag svaret. Tävling på hemmaklubben, barnen tävlar och vi föräldrar tilldelas funktionärsroller. Uppgiften som faller på mig och Malin är serveringen. Vi delar upp oss. Malin sköter försäljningen utomhus medan jag, just det, blir gatukökschef under ett tretimmarspass. Först när jag står där i skarpt läge och ser vad snart är på väg att hända inser jag att jag direkt kastats in i hetluften. Vi börjar vårt pass klockan 12.00, mitt i lunchrusningen, har haft cirka en minut på oss att slå fast vilka rutiner som gäller och allt jag hör är:
”Tre burgare med pommes!”
”Två pommes!”
”Fyra burgare!”
Nu kommer stressen. Jag tänker på ungdomarna i gatuköken jag beskrev ovan. Försöker intala mig att jag kan vara lika kylig och multitaskande som de. Jag kastar ett gäng burgare på gasolgrillen, väntar någon minut, vänder. Kutar in i köket, lägger in en laddning pommes i fritösen och kutar ut till grillen igen.
”Tre burgare till!”
”Och tre pommes!”
Jag har redan tappat räkningen på beställningarna. Vi saknar penna och papper, har inte tid att leta heller. Dessutom börjar det regna ymnigt samtidigt som beställningarna fortsätter att välla in. Folk är hungriga. Min uppgift är att snabbt stilla deras hunger.
Jag öppnar locket till grillen. Vänder. Ser att burgarna inte ändrat vare sig konsistens eller färg. Märkligt. Eller egentligen inte, när det i nästa sekund står klart för mig att gastuben är slut. Någon ny finns inte!
”Hur går det? Är min burgare klar?” undrar en förälder med en smula irritation i rösten.
”Ge mig ett par minuter” ljuger jag.
Paniken nära nu. Jag springer in i köket. Svårt att tänka klart. Kommer ändå fram till den enda farbara lösningen. Stekpanna. Måste finnas här någonstans. Letar. Hittar. Startar spisen. Inser att jag maximalt kan lägga på fyra 90-grammare jämfört med tio tolv som ledigt skulle fått plats på Landmann-grillen.
”Jag beställde en pommes för rätt länge sedan. Är det inte klar?”.
Panik deluxe. Pommesen!
I ett steg är jag framme vid fritösen. Har tur. De är precis klara. De första tre pommestallrikarna kan levereras.
Mitt i stressen och paniken kommer LillyBelle in i köket.
”Jag fixar burgarna” säger hon.
Jag tänker först tala om för henne att hon absolut inte får, men inser att jag saknar valmöjligheter. Vända burgare kan väl vem som helst göra och det köper mig tid. Tid att tänka, tid att planera.
Fyller fritösen med pommes. Värmer några bröd i mikron. Väntar några minuter. LillyBelle vänder burgarna, som snart ser helt okej ut. Jag delar ut de första, på måfå. Har ingen aning om vem som ska ha först.
”Jag beställde min burgare före de två där, som redan fått sina. Nu har jag väntat i en kvart!”.
Uppretad ponnymamma. Rösten skarp, uppfordrande. Behåll lugnet nu, Daniel. L-u-g-n och f-i-n.
Blixtsnabbt serverar jag burgaren, adderar gratis pommes och ber så hemskt mycket om ursäkt. En ursäkt som godtas. Gratis är gott, även om man fått vänta en stund på det. Skönt. Bra taktik.
Det tar en kvart, kanske mer än så. Men på något sätt lyckas jag lägga upp en strategi för den fortsatta lunchrusningen. Jag minns att jag i snabbgenomgången fått tips om att förfritera pommesen och sedan snabbfritera dem under ett par minuter. Ett system jag omedelbart inser är framgångsrikt. På det här sättet arbetar jag mig in i matchen och LillyBelles oväntade gästspel blir precis den räddning jag behöver när nöden är som störst.
Mina kunder går från att se skeptiska och lätt irriterade ut till att vara det alla som säljer någonting drömmer om: nöjda. När jag sedan summerar en avklarad lunchrusning trots en gaslös grill och med ett pommessystem som till en början var rena kaoset infinner sig en känsla av belåtenhet. Därefter ligger jag steget före. Har sex sju burgare klara och inlagda på eftervärme i ugnen. Mjuka fina bröd upplagda på en tallrik. Fritösen redo att slutfixa x antal portioner på kort tid. Inte ens när jag upptäcker att 90-gramsburgarna är slut och att det bara finns stora 150-grammare kvar blir jag orolig. Tvärtom ser jag en möjlighet att erbjuda en service vanliga gatukök aldrig skulle göra. Jag låter nämligen mina kunder välja om de vill ha en vanlig 90-grammare eller önskar uppgradera till en 150-grammare utan extra kostnad.
Kunderna tittar förvånat på mig. Ett fåtal verkar skämmas över erbjudandet och svarar 90 medan de flesta kommer med det givna svaret: ”150, tack!”.
När det hela är över konstaterar jag, trots fadäser, stress och panik, att jag haft mina tre roligaste timmar på länge. Dessutom har jag tidigare på dagen fått se Angelo dubbelnolla i LC och LillyBelle A-ponnydebutera felfritt i LB på tävlingsbanan ett stenkast från köket.
Små framsteg och stor lättnad, på flera plan. Det känns bra. Det är faktiskt precis som jag vill ha det.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt att njuta av hösten och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på