Att leva som ponnypappa innebär att vara inne i boxen och samtidigt försöka tänka utanför boxen. Eller för att använda en äkta hockeyterm. Du spelar i konstant boxplay.
Att spela i boxplay innebär att spela i numerärt underläge. Det är ett läge som innebär att du enbart måste inrikta dig på försvar. Du befinner dig normalt sett under konstant press. Att döda en utvisning brukar vi hockeyjournalister kalla det.
Hur spelar man då boxplay som ponnypappa?
Svar: Du jobbar hårt, städar av uppgifterna, slarvar precis lagom mycket för att det ska se bra ut på avstånd och kan förhoppningsvis smita iväg för en kopp kaffe eller planlöst mobilsurfande innan det är dags igen.
Sedan har en ny arbetsuppgift identifierats och den hamnar inte sällan i knät på en ponnypappa. Den här veckan har det handlat om en ny ingång. På en viss plats i hagen, mellan två stolpar, vill min fru Malin ha en öppning där ponnyerna enkelt kan slussas in och ut. En trygg arbetsuppgift, som jag direkt sätter igång med medan Malin och åttaåringen Angelo sätter sig i bilen och far iväg för att handla.
Kvar på gården, förutom jag själv, är Lillybelle, 6.
Angelo hanterar jag enkelt och Malin har jag en enorm respekt för – särskilt när det kommer till allt som berör hästar.
Men Lillybelle.
Henne är jag livrädd för.
Till skillnad från hennes storebror ser Lillybelle rakt igenom mig. Hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Jag vet inte vad som rör sig i hennes hjärna men jag vet att allt i hennes tillvaro går upp på att få rida så mycket som möjligt. Temperamentet bara måste komma från hennes mamma. Och nu har hon siktet inställt på mig.
Därav känslan av att spela boxplay när jag, fixandes med den nya ingången till hagen, ser henne styra sina små steg oroväckande rakt emot mig.
– Pappa…, inleder hon, misstänksamt lent.
– Ja…, svarar jag och försöker mildra upplevelsen av ren skräck i mitt tonfall.
– Kan inte jag få ta ut Erika på ridbanan?
Rösten fortfarande len. Erika är hennes favoritponny. En B-ponny, en klassificering som i mina ögon borde betyda Bauta-ponny med tanke på hur fjäderlätt min dotter är.
– Nej, det får du inte. Du vet att du inte får rida när inte mamma är med, svarar jag med återfunnen myndighet i rösten.
Då har stubinen redan brunnit ner.
– Men jag v-i-l-l! skriker hon och jag känner hur jag åker på en mental hockeytackling.
Det här är boxplay. Jag är illa ute. Vet att det är absolut olämpligt att gå henne till mötes. Det blir heller inte Lillybelle utan jag som kommer att straffas i efterhand om vi beger oss ut på ridbanan nu.
Sedan kommer räddningen, åtminstone tror jag det.
– Men du säger ju att jag inte fattar någonting om hästar, säger jag.
Touché.
Jag ser hur hon tar in repliken, låter den sjunka in. En lång stund passerar utan att hon säger någonting. Sedan tittar hon ner i marken, sänker rösten och säger:
– Pappa…
– Ja.
– Du kan faktiskt l-i-t-e saker om hästar.
Efter denna lika oväntade som listiga komplimang är jag precis på väg att kapitulera. Kampen känns ojämn.
Då ringer telefonen. Det är från jobbet. Jag maler medvetet på om allt och ingenting och efter några minuter ser jag nöjt hur Lillybelle lommar iväg bort mot stallet. Hon går in. Jag pratar vidare. Väntar ut henne. Äntligen har hon kommit på andra tankar. Jag lägger på. Har klarat av spelet i boxplay genom att ha tur som en tokig.
Kort därefter återvänder Malin och Angelo och snart är båda barnen mitt uppe i en ridlektion medan jag stolt förklarar den nya öppningen invigd.
Jag väntar till kvällen med att plocka hem veckans pluspoäng.
– Vet ni vad som händer nästa helg? frågar jag mina barn.
De skakar på huvudet.
– Hästtävlingarna på Elmia. Och vet ni vem som har bokat hotell till oss alla?
– Du! ropar de.
– Japp.
– Du är världens bästa pappa! skriker de.
Jag får till och med ett par bamsekramar innan de kastar sig ner och skriver varsin drömsk inköpslista inför hästhelgen som väntar. Sådärja. Lätt som en plätt.
Nu laddar vi för Elmia, hela bunten. Hoppas att vi ses där!
Följ Ridsport på