Drömmen är neutral, varken skön eller oskön och jag minns inga detaljer. Verkligheten är desto mer definitiv och skoningslös. Alarmet förstör drömmen som en slägga krossar ett dricksglas.
De digitala siffrorna visar 04.50 och när jag sträcker ut min vänstra arm ur den varma sköna puppan som skyddas av mitt varma täcke känner jag mig som jag tror att en boxare gör efter ett knockoutslag. Närmast i blindo försöker jag orientera mig, trycka av det tjutande alarmet och komma på fötter.
Var är jag?
Vilken dag är det?
Vad står på?
Sedan, under ett ögonblicks klarsyn, faller alla bitar på plats. Jag kommer på mig själv med att känna en inre glädje, trots den obarmhärtigt tidiga reveljen. Det är ju tävlingsdag. Vi ska åka iväg till Skåne, hela familjen, och redan före klockan fem en söndagmorgon får det mig att känna glädje.
Det är i sig en känsla som gör mig stolt. Om du inte känner en genuin kärlek till den här sporten tror jag heller inte att du klockan 04.50 en söndag kan känna glädje över det som väntar och över de 24 000 steg som mobilens hälsoapp ska senare ska visa att jag avverkat.
Men jag gillar läget. Gillar till och med LillyBelles ömsom ljudlöst buttra ömsom ljudligt rasande morgonhumör. Med åren har jag lärt mig att det är så hon är under tävlingsdagar; så koncentrerad, fokuserad och uppspelt att restprodukterna pyser ut genom en ventil av irritation. På en skör tråd av trötthet och känslor balanserar vi vidare tillsammans. Vi tar, för ovanlighetens skull, ut hästarna direkt och ger dem frukosthö i hagarna för att vi ska hinna mocka, fylla på vatten och lägga in foder till kvällen redan här. Att slippa allt detta när vi utpumpade återvänder hem är guld värt.
När lastbilen rullar iväg i beckmörkret efter en intensiv timme äter vi frukost ombord. Jag slås än en gång av den märkliga och mäktiga glädjen jag känner; glädjen över att köra 16 mil söderut och knappt se en enda medtrafikant under hela resan trots att lejonparten av sträckan är förlagd till E4:an.
När vi når destinationen Åstorp visar temperaturen tre plusgrader och det regnar lätt. Det var minus nio dagen före och parkeringen består, som på de flesta andra ställen, enbart av grus. Grus som nu blivit till gyttja och lervälling. Till och med det läget gillar jag. Det är en konst att gilla läget. Alla fixar inte det, jag själv hade inte fixat det för några år sedan men nu gör jag det. Jag gillar verkligen läget.
Vad säger det om mig?
Att jag blivit galen?
Att jag blivit bra på något?
Trots lervällningen, vätan, tröttheten och alla de 24 000 stegen längtar jag aldrig hem, ser inte fram emot att dagen ska ta slut. Tvärtom tycker jag att schemat är perfekt, med fyra klasser efter varandra och där vi har en start i varje klass. Har man väl tagit sig till tävlingsplatsen gör man bäst i att njuta av tävlingarna, känna spänningen inför varje hinder som ska besegras och kolla in sluttiderna.
Nu får jag se LillyBelle och Peggy vinna sina två klasser. Nu får jag se en Angelo som trots ett stopp i första och ett pet i andra klassen med Hilda är otroligt nöjd med sin dag. Att se den mognaden och utvecklingen – att han äntligen börjar lära sig skilja mellan resultat och prestation – gör min glädje ännu större.
Sannerligen – ridsport förändrar livet.
Att älska klockor som ringer klockan 04.50 är bara ett i raden av bevis för det.
Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta.
Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på