Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
2 december 2022 13:03

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen
Emil Bolin, storebror till och förebild för Albin. Här intervjuar han LillyBelle under sommarens Karl Oskar Cup.

Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.

För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.

En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.

Vi gillar ju att tävla, så är det bara.

Men varför?

Varför gillar vi tävlingar?

Är det bara tävlandet i sig vi dras till?

Svaret är nej om du frågar mig.

En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.

Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.

Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.

Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.

Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.

Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.

217 Podd
Jag, Albin och Lussi busar i Jönköping.

Jag talar om den som talar.

Om speakern.

Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.

En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.

Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.

Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?

Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?

Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?

Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.

Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
27 januari 12:00

Ponnypappan: Nyköping borde ha blickat mot Växjö

Ponnypappan: Nyköping borde ha blickat mot Växjö
Snart får storasystrarna Vida och Visma Arena sällskap av Abena Arena, som byggts enligt Växjös Arenastadsmodell. Foto: Privat

Det händer något i mig varje gång jag ser en tom anläggning. Ett stråk av vemod drabbar mig varje gång jag kör förbi en nedlagd fabrik, en ödelagd lagerlokal eller – i värsta fall – ett helt slumrande samhälle som en gång i tiden sysselsatte hundratals arbetare som blomstrande bruksort. Att se spökstäder med en ljus historia men hopplös framtid – det vilar någonting mörkt och definitivt över det. Det känns i hela kroppen.

På andra plats på vemodstoppen kommer havererade projekt som såg bra ut på det berömda papperet men sedan inte visade sig vara kompatibelt med det som avgör det hela, nämligen verkligheten.

Därför är det med stora ögon och suckande hjärta jag läser om mastodontbygget i Nyköping. Artikeln ”Ingen vill driva Nyköpings ridanläggning” har, föga förvånande, blivit veckans mest klickade här på Ridsports sajt. Alla andra verkar ha reagerat på samma sätt som jag och blixtsnabbt tryckt på rubriken för att läsa mer. Vi som gjort det har noterat att Anna Nyberg svarat för ett fint journalistiskt hantverk när hon reder ut den tråkiga historien på ett begripligt sätt. 

Den dystra sanningen: Trots att nästan 80 miljoner kronor plöjts ner i byggandet av en stor, mäktig och hypermodern ridanläggning finns det ingen som vill driva den. 80 miljoner av skattebetalarnas pengar till ridsporten låter mycket. Det är det också, men samtidigt har behovet av nya ridanläggningar i Sverige länge varit skriande. Många kommuner har vaknat upp (jag ska snart ge exempel på en) och insett att ”nu är det ridsportens tur”.

Gott så.

Ändå står Nyköpings anläggning i princip tom, så när som på en miniridskola med fem ponnyer.

Vad har hänt?

Hur är det möjligt?

Svaren finns, både direkt och indirekt, i den välskrivna texten. Som jag ser det har två generalfel begåtts. 

1) Expertisen som försvann.

Det framgår att Nyköpings kommun initialt engagerade ett stort antal aktörer kopplade till ridsporten, som fick säga sitt. Allt från lokala föreningar till rådgivare på Svenska Ridsportförbundet var med. Gott så, men sedan blev det knäpptyst. Valet att inte gå hand i hand med expertisen under hela resan – det är det första generalfelet i denna historia. Ett fel som i sin tur lett till ytterligare fel under byggprocessen och skapat en modern anläggning med irriterande brister som enkelt kunnat undvikas om expertisen varit med på hela resan.

2) Att jämföra äpplen med päron.

I Nyköping finns en gigantisk sportanläggning ute på Rosvalla som jag förmodar att kommunen med all rätt är väldigt stolt över. I detta idrottskomplex samsas utövare av hockey, pingis, tennis, boule och flertalet andra sporter. Här arrangeras mässor och konserter. Här kan du äta på två restauranger. Och så vidare. Vad jag vet är Rosvalla ett på alla sätt lyckat projekt.

Tyvärr verkar det som att samma idékoncept som gjort Rosvalla stort och framgångsrikt funnits i kommunens tankar när ridanläggningen skulle uppföras. Man har jämfört äpplen med päron och kommit fram till slutsatsen att ”Äh, vadå? Båda är frukter, nu äter vi” istället för att betrakta dem som två vitt skilda ting. Du kan nämligen inte jämföra bollsporter med ridsport. Det går inte. De har helt olika DNA, skilda förutsättningar och skilda behov.

Istället för att söka efter en stor stark arrendator verkar kommunen kallt ha räknat med att Rosvallas hockey, pingis, tennis och boule i ridsporten skulle ha sin motsvarighet i storhäst, ponny, western och island. Som jag tolkar det närde kommunen fromma förhoppningar om att olika ridsportföreningar och verksamheter skulle strömma till anläggningen, hyra in sig och dela upp allt sinsemellan. Ett koncept, till och med i teorin upplagt för konflikter. Ett upplägg som över huvud taget inte existerar i ridsportsverige och som totalsågas av förbundets ridskolerådgivare.

Att det handlar om ett fiasko högt upp på pinsamhetsskalan avslöjas inte minst i den avslutande faktarutan. Där framgår att Tidningen Ridsport under s-e-x veckors tid förgäves försökt få den mest drivande politikern att ställa upp på en intervju. 

Jag bor i Växjö och allt annat än en lokalpatriot. Växjö är inget paradis, inte direkt staden du förlägger semestern till och så här års ser du i princip aldrig solen. Men det finns en sak jag som medborgare i Växjö är väldigt stolt över: Arenastaden. 

Arenastaden är vad den heter. Den utgörs av fyra moderna anläggningar: för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Upplägget är som i Nyköping fast tvärtom, både politiskt och i praktiken. Medan bråken verkar ha avlöst varandra under kommunfullmäktiges sammanträden i Nyköping visade Växjö kommunpolitiker motsvarighet prov på en imponerande samarbetsvilja och enighet när beslutet om Arenastaden fattades runt 2010.

Upplägget var unikt, men det var ingen kommunal och hastigt uppkommen snilleblixt som låg bakom. Upplägget skedde på initiativ från föreningarna i nämnda sporter.

Det gick ut på följande:

• Kommunen lånar ut pengar till föreningarna för uppförande av anläggning. 

• Föreningarna bygger, äger och driver anläggningarna och betalar marknadsmässig ränta och amortering till kommunen. 

• Utöver det betalar Växjö kommun ut ett fastställt driftbidrag till varje klubb och år.

Alltså: det kommunen gjort är att låna ut pengar till bygget och sedan betala ut årliga driftbidrag.

Den första av de fyra arenorna invigdes 2011, den fjärde 2012. Facit hittills kan inte beskrivas annat än som succé. 

Klubbarna blomstrar både på bredden och i toppen. Barn- och ungdomsverksamheten växer så det knakar medan föreningarnas effektivt slimmade organisationer kunnat kapa kostnader och bygga upp eget kapital för att även satsa på eliten. Vi har sedan Arenastadens tillkomst firat tre SM-guld i hockey, ett cupguld i innebandy, bjudits på friidrotts-SM och fotbolls-EM för damer. Två gånger har Melodifestivalen varit på besök i Arenastaden och konserter, mässor och andra stora evenemang har hållits. Det är helt upp till klubbarna att vara innovativa och hitta lösningar som kan ge klirr i kassan. Kommunen är en finansiär men annars enbart en utomstående betraktare. Jag har otvetydiga bevis för att hela kommunhuset är bräddfyllt av stolthet över Arenastaden.

Det senaste året har vi sett en femte förening som bygger nytt, enligt Arenastadsmodellen. Ridhus, ridskolestall och tävlingsstall är redan färdigbyggda. Två utomhusbanor och kanske även ytterligare ett ridhus återstår att bygga innan det som fått sponsornamnet Abena Arena kan invigas. Det är Växjöortens Fältrittklubb som fått låna pengar av kommunen och därefter, helt efter eget huvud, planerat och iscensatt bygget.

Ridsportproffs, inte kommunala arbetsgrupper, har planerat projektet från ax till limpa och någonting säger mig att även detta bygge kommer att sluta i succé. En sak är säker. Abena Arena kommer inte att stå tom och inga kommunpolitiker kommer att gömma sig för journalisternas frågor i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns! Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här


Ponnypappan
20 januari 12:13

Ponnypappan: Nils van der Poel räddade Idrottsgalan

Ponnypappan: Nils van der Poel räddade Idrottsgalan
Nils van der Poel tog hem hela fyra priser under kvällen - han avslutade med att snuva Henrik von Eckermann på Jerringpriset. Foto: Roland Thunholm

Redan den 25 november gjorde jag ett försök att blicka in i kristallkulan inför 2023 års idrottsgala.

Med facit i hand var jag ganska rätt ute. Henrik Ankarcrona blev inte utsedd till Årets ledare, Henrik von Eckermann inte till Årets manlige idrottare och vare sig Bragdguld eller Jerringpris gick denna gång till ridsporten trots ett fullkomligt magnifikt världsmästerskap och en lika magnifik världsetta som bara fortsätter att imponera i sadeln, vecka efter vecka.

Utfallet av galan blev istället exakt det jag och många med mig trodde på förhand. Den innehöll, slarvigt uttryckt, ett stort antal statister och birollsinnehavare men bara en enda huvudperson och storslamvinnare: Nils van der Poel, som tog hem precis allt han kunde vinna.

Såväl juryer som svenska folket landade i samma beslut: Vi har aldrig sett någonting liknande, vi kommer aldrig att få se någonting liknande, hatten av för den store vinnaren. Även jag hade lagt min röst på Nils van der Poel om jag fått äran att sitta i en jury. Faktum är att jag, innan jag för ett par år sedan lärde mig hans namn, undrade om det fortfarande ens existerade någon skridskosport i Sverige. 

Det gjorde det, visade det sig.

Och som det gjorde det.

Och vilken oslagbar saga fenomenet Nils van der Poel är, som gjort för ett filmmanus. En ömsom fokuserad, ömsom rastlös Nils som två gånger lägger av med sin idrott, gör värnplikten, hoppar fallskärm, klättrar i berg och hänger med polarna. En Nils som sedan kommer på andra tankar, gör comeback efter flera förlorade år och tar sporten till en helt ny nivå.

Förvånade nederländare – i alla tider världsledande inom skridskosporten – står och gapar när svensken flyger fram på isen i Peking.

Det ska vara omöjligt i en sport som bygger på både explosivitet och uthållighet. Men han gör det, han tar två OS-guld, sätter två världsrekord och kungör sedan, som 25-åring, att han nu knyter av sig skridskorna för gott. Ett manus, nästan för bra för att vara sant. En prestation ingen jury kan förbise.

Nils inte bara vann. Han räddade och livade dessutom upp en idrottsgala där manuset … hmm, inte var förstklassigt, om jag ska uttrycka mig lite snällt. Bland feltajmade skämt, lama tacktal och helt obegripliga inslag hypnotiserades jag nästan när Nils öppnade munnen. Helt utan fusklappar lät han orden väga tungt på vågen, han bjöd på sorg, glädje och insikter i fyra helt olika tal. Bara vid ett enda tillfälle höll han sig INTE till sanningen.

Det var när han sa att han inte vunnit OS-guld utan förbundskaptenen Johan Röjlers hjälp (jo, Nils, det hade du). Men den lilla osanningen tolkade åtminstone jag som ett litet försvar av det enda jurybeslutet jag tyckte var helt fel under galan. Årets ledare borde enligt logik, rim och reson inte gått till Röjler utan antingen hamnat hos vår egen Henrik Ankarcrona eller hos beachvolleytränarna som revolutionerat sin sport med ett helt nytt och överlägset spelsystem.

När Nils var der Poel tog emot Jerringpriset var han dessutom på skämthumör.

– Jag trodde inte jag skulle få det här, jag kan inte rida, sa han.

Perfekt tajming med en liten blinkning till vår sport som jag enbart tyckte var befriande. Ridsporten besegrade som bekant Nils med 2–0 förra året (bragdguld och Jerringpris). Jag hade för övrigt älskat att se Nils van det Poel ta emot priset till häst, vilket han avslöjade var ursprungsplanen. Efter att ha tagit ett gäng ridlektioner insåg han däremot sin begränsning och la ner projektet – vilket nog var klokt med facit i hand.

Inget pris till ridsporten denna gång. Ska vi vara ledsna och deprimerade för det? Inte alls. 2022 var tidernas bästa idrottsår i Sverige eller i varje fall det år där konkurrensen om bragdguld och Jerringpris var den hårdaste någonsin. Att Henrik von Eckermann då är med ända fram till finalen och slutar tvåa efter Den Oslagbare är en bragd i sig. 

Låt mig uttrycka det så här: Vilket annat år som helst hade von Eckermann tagit hem Jerringpriset. Men trots att det handlade om folkets röst och trots att ridsporten, som alla vet, är bättre än någon annan att rösta på ”sin” kandidat var Nils van der Poel precis lika oslagbar som på skridskoovalen. Han gick inte att besegra och är en värdig vinnare på flera sätt. 

Henrik von Eckermann besegrade å sin sida både Armand Duplantis, som satte tre nya världsrekord under 2022, och Marcus Eriksson som vann Indy 500, en av världens största och mest prestigefyllda idrottstävlingar.

Det är oerhört starka papper, ett stort erkännande och ett minibragdguld i sig.

När jag läser kommentarerna på ridsportens sociala medier, framför allt här på Tidningen Ridsport, inser jag att många faktiskt förstår och uppskattar det Nils van der Poel gjort och ger honom sina gratulationer trots att de hoppats på en annan kandidat. Visst finns det även kommentarer som andas både ilska, humorlöshet och lättkränkthet men jag väljer att se glaset som halvfullt snarare än halvtomt.

Jag säger också ett stort tack till van der Poel, von Eckermann och alla andra som gett oss alla dessa fina framgångar att njuta av under 2022. Om sportåret 2023 bara når upp till midjan på 2022 har vi massor av av nya glädjestunder att njuta av under de kommande elva månaderna.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett rykande färskt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här


Ponnypappan
13 januari 14:21

Ponnypappan om en fräsch treåring och två cupsegrar

Ponnypappan om en fräsch treåring och två cupsegrar
Angelo och Hilda – segrare i Trettonspelens mellancup.

Krösatåget har slingrat sig fram förbi orter som Moheda, Lammhult och Tenhult när det slutligen glider in på en station jag 24 timmar tidigare inte visste fanns. Eller finns det någon av er läsare som inte bor i ett område som har riktnummer 036 som känner till att man kan ta tåget till Huskvarna?

Det är där jag kliver av och ärligt talat består stationen enbart av en perrong. Här finns ingenting i övrigt som kvalar in till att kallas för ett stationshus men det spelar ingen som helst roll. Tack vare Statens Järnvägar har jag på smidigast möjliga sätt tagit mig till Huskvarna utan att använda bil. Det är det som är poängen denna historiska dag. Jag är nämligen på hemligt uppdrag. Jag har stämt möte med Anders från Västerås som är kurir i det superhemliga uppdraget. Efter bara sex minuters väntan dyker han upp, rattandes föremålet för det historiskt hemliga uppdraget.

En hästlastbil.

B-kortare.

Snygg, fräsch, tre år gammal.

Äntligen, känner jag när jag till slut, efter genomgång och okulärbesiktning, kan vrida om startnyckeln och bränna iväg 15 mil söderut.

Angelo och LillBelle vet ingenting och anar ingenting. Det här den utan tvekan största överraskningen jag och Malin gett dem.

Jag ska inte säga att barnen har tjatat. Det har de inte. Men de har längtat, drömt och från sina små hjärtans innersta önskat att vi ska skaffa en hästlastbil. Detsamma gäller mig och Malin och nu har vi äntligen hittat en lösning.

När jag glider in hemma på gården har jag tajmat färden perfekt. I samma stund slutar barnen skolan och vi vet att skolbussen dyker om om tiotalet minuter. Planen sätts i verket. Jag kör iväg med bilen några hundra meter, ser till att den är väl dold och inväntar sms-klartecken från Malin i form av ett ”Ok”. När okejet kommer börjar jag rulla och när jag befinner mig i utkanten av Malins och barnens synfält kastar jag en blick åt deras håll. Efter ett par sekunder ser jag hur Angelo och LillyBelle tar ett synkroniserat skutt upp i luften. Därefter kastar de sig över Malin, vilket får mig att tänka på när någon ung hockeyspelare avgjort en match i TV-pucken och alla kamraterna kastar sig i en hög över hjälten.

När jag kör fram till de tre familjemedlemmarna ser jag en leende Malin och två barn som ser närmast chockade ut. När jag kommer ut och frågar ”Vad säger ni om det här?” drabbas båda av en mental tillbakagång till tidig förskoleålder.

Både Angelo och LillyBelle är så bokstavligt tagna av vad de nyss fått se att de börjar prata bebisspråk. Jag kan knappt ens tyda vad de säger. Dada-språket fortsätter en god stund samtidigt som ingen av dem kan få bort de överlyckliga flinet från ansiktet. Lyckan är verkligen total.

Nu kan vi äntligen åka iväg med Rosie, som vägrar transport, utan att hyra en lastbil. Nu kan vi i lugn och ro packa in rubbet i lastbilen och få med oss allt och lite till, istället för att tvingas trycka in väskor, spannar, hö och specialfoder i dragbilens bagageutrymme. Vi kan utan problem lyfta in sadelskåpet under kommande meetings. Benutrymmet i bilens baksäte är dessutom generöst och som i alla B-kortare finns ett bekvämt sovloft.

Det är en stor dag för oss alla med ett härligt fyrhjuligt nytillskott som verkligen kommer att fylla sin funktion med råge.

223 Angelo
Angelo och Hilda – segrare i Trettonspelens mellancup.

223 Lillybelle
LillyBelle och Rosie – segrare i Trettonspelens lilla cup.

Lastbilen är veckans absoluta topphändelse, men jag vill även ta vid där förra veckans blogg slutade. Då hade LillyBelle och Angelo inlett Trettonspelen i Helsingborg på ett strålande sätt; LillyBelle och Rosie med en seger i sin klass och Angelo och Hilda med en andraplats i sin.

Då var det fredag.

På lördagen är det dags för finalhoppning i cuperna – och det blir två nya riktiga höjdare för mig framför Equisport-teven. Där ser jag först LillyBelle och Rosie gå ut sist av alla efter fredagens seger.

De har allt i egna händer. De har en snabb tid att slå. De ger sig iväg, och omhoppningsspecialisten LillyBelle hittar ett ny snäv sväng som för henne till en klar seger. Hon vinner båda klasserna och därmed även Lilla Cupen, vilket betyder blommor, gehäng, rosetter och presentkort.

Sedan är det Angelos tur med Hilda i Mellancupen. Även han rider säkert och snabbt och når en tredjeplats. I totalen hamnar han på samma poäng som tvåan men i kraft av ett bättre finalresultat står även Angelo som segrare i cupen. Det är två glada cupvinnare som kommer hem med sina hästar. Nu är de ännu gladare efter den stora överraskningen som säkerligen även kommer att göra deras hästar på ett ännu bättre humör.

Tack för att ni tog er tid – lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. I det senaste avsnittet gästas vi av veterinären Jennie Sandman. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
6 januari 17:13

Ponnypappan om att gå in i en ny fas

Ponnypappan om att gå in i en ny fas
Så här tittar jag på mina barns ärevarv 2023. Hilda – tävlingssugen som alltid.

2023. Tjugotjugotre. Nytt år. Alltid lite barnsligt speciellt i början att vänja sig vid den nya siffran i årtalet. Löften ges, vissa hålls, andra bryts. Drömmar målas upp och går antingen i uppfyllelse eller i kras.

Själv är jag inte mycket för att försöka förutspå den närmaste framtiden men trots att vi bara hunnit några dagar in på det nya året har jag redan en känsla av att något nytt är på gång. Känslan av att jag som ponnypappa är jag på väg in i en ny fas. En tråkigare fas men samtidigt en ofrånkomlig fas. Fram till nu har jag nämligen, med fåtaliga undantag, kunnat stå vid mina barns sida när de är iväg på tävling. Vi har gjort allt tillsammans och kunnat åka iväg på tävling som komplett familj.

Jag tror att jag år 2023 kommer ikläda mig en helt annan roll. I tävlingssammanhang kommer jag att  vara mer ponnypappa på distans än tidigare. I takt med att barnen kommer upp i högre klasser, framför allt Angelo som drömmer om SM, följer det faktum att det kommer att rullas alltfler mil för att ens ta sig till tävlingarna. Med det följer fler meetings och därmed fler övernattningar. Det är en helt annan sak med endagstävlingar på hemmaplan eller i närliggande kommuner. Vid sådana kan jag vara med nästan varje gång.

222 Foder
Medan övriga familjen bor på hotell i Skåne försöker jag dosera rätt mängd müsli, mineraler och lusern i Småland.

222 Helsingborg
Jag älskar Helsingborgs ridhus. Tyvärr får jag nöja mig med att se det på bild numera.

222 Hilda

Men en sak är klar. En gård sköter sig inte själv bara för att ett meeting pågår och jag har noterat att det inte är speciellt ovanligt att bara en förälder är med under flerdagarstävlingar. Den nya verkligheten innebär att jag i stor utsträckning kommer att vara stationerad i hemmet i Växjö och, förutom vår underbara jack russel Doris som följer mig vart jag än går, ha Equipe och Equisport som bästa polare.

Så är läget i detta nu, på trettondagen ett par timmar efter lunch när jag knattrar ner dessa rader. Malin och barnen är på 13-spelen i Helsingborg, för övrigt en anläggning jag blev svårt förälskad i när vi var där förra året. Men då omfattades spelen av restriktioner och avgjordes som endagstävling, varför jag kunde hänga på och njuta av tävlingarna. I år är jag både administratör, stalldräng, gårdskarl och ansvarig för åtta djurs liv och hälsa: fyra hästar, tre kaniner och så lilla Doris. Som administratör har jag sett till att hästarna kan åka säkert ner till Skåne (tack snälla Lussi för hjälpen!) och bokat in Malin och barnen på hotell. Stalldrängen i mig har mockar, utfodrar och fyller på vatten, gårdskarlen fixar trasiga staket, gör anläggningen mer rymningssäker och städar upp i hagarna. Till detta kommer en balansakt mellan allt ovan och mitt eget arbete. I går bevakade jag SHL-hockey mellan Färjestad och Växjö Lakers via teven hemma i soffan. I första pausen mockade jag, i andra pausen släckte jag i stallet och serverade kaninerna ett skrovmål med morot, vitkål och äpple och när matchen var slut var det dags att intervjua tränare och spelare och skriva några texter.

Till min glädje ringer det i bland – och innehållet i samtalen är sannerligen av skiftande innebörd.

– Nu är vi framme. Allt har gått bra.

– Äntligen är vi på hotellet. Det är många ryttare som bor här.

– Pappa, kan du söka efter Lillys telefon i din telefon? Hon har lagt bort den någonstans på hotellet när vi spelade spel. En tjuv kanske har snott den.

– Pappa, telefonen är hittad!

– Pappa, kan du stänga av Equisport nu? Jag ska titta på en klass.

Ibland, som i dag, blandas glädjen över att barnen ringer med det tomma känslan av att inte vara där och dela deras glädje.

222 Lilly Rosie
LillyBelle tävlar Rosie i 13-spelen i år. Och det gör hon bra.

222 Priser
Att få den här typen av bilder skickade till sig gör mig både full av glädje och saknad över att inte vara på plats.

222 Telefon
Tur att man inte är bortglömd när det är meeting, i alla fall.

222 Rotunda
Rotundan i Helsingborg. Kan man annat än älska den?

– Pappa, jag vann! säger LillyBelle upphetsat strax efter dagens prisutdelning i en tävling jag följt slaviskt på en skärmdubblerad tv.

– Nio av tio, recenserar Angelo timmen senare hur nöjd han är med sin andraplats.

Själv tittar jag ut från fönstret och in i den mindre snöstorm jag snart ska ge mig ut i för att blöta lusern och sedan dosera rätt mängd müsli, B-vitamin och mineraler i fyra krubbor. Sedan ska julgranen kastas ut, huset dammsugas och gångjärnet i en kökslucka bytas ut innan det är dags att släppa in hästarna och förbereda gnagarnas kvällsvard. Morgonens ekvation att lösa blir hur jag löser insläppet på kvällen eftersom jag själv kommer att befinna mig i Vida Arena och en ny hockeymatch. Men innan dess tänker jag bänka mig framför teven med en iskall cola och något trevligt tilltugg och följa mina barns finaler i 13-spelen.

Ponnypappa på distans. Det är en ny fas jag tvingats gå in i. Jag gillar den inte riktigt men man vänjer sig, som med allt annat.

Tack för att ni tog er tid – lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Ett nytt intressant avsnitt finns ute nu där vi gästas av veterinären Jennie Sandman. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
30 december 2022 11:28

”Var försiktig med vad du tror att andra önskar sig”

”Var försiktig med vad du tror att andra önskar sig”
Plankor inhandlade och mallsågade. Dags att måla. Foto: Daniel Enestubbe

Det är skönt när julen tittar in med alla sina traditioner men det också skönt när allt blir lugnt och återgår till det normala. Det går knappt att få in en enda vettig tanke i skallen under de hysteriska dagarna före och under julen.

Men julen skapar minnen, spänning och skratt och den här julen kommer jag troligen att minnas för en ganska lång tid framöver på grund av eller kanske tack vare en speciell episod.

Mitt under analysen av barnens önskelistor kom Malin nämligen med ett förslag drygt en vecka före julafton.

– LillyBelle önskar sig ett vågplank. Skulle inte du kunna göra ett sånt?

Vågplank? Jag? Göra?

Jamenvisst. Idén var för bra för att inte testas i praktiken. Även jag känner till att barnen önskat att utöka hinderparken med ett vågplank. Jag minns till exempel att jag i höstas berörde det ordet i samband med en tävling jag och LillyBelle var på, i Vetlanda. Den gången och flera andra gånger har vi kunnat konstatera att Peggy inte verkar vara speciellt förtjust i den typen av hinder. Alltså behövs ett sådant att träna på – och har jag förmånen att tillverka ett, som en hemlig julklapp till LillyBelle. Vilken vinstlott!

Jag åker till närmaste bygghandel, köper två stabila plankor och tar sikte på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Jag har redan på förhand aviserat min ankomst och när jag letar fram ett av klubbens vågplank ur vinterförvaringen förklarar jag direkt att jag inte är ute efter att stjäla någonting. Det färdiga vågplanket får nämligen tjäna som mall för det jag själv ska bygga. Jag lägger plankan och vågplanket kant mot kant och målar helt sonika av mallen med en tuschpenna. Därefter tar jag sikte på min svärmors lägenhet och skrider till verket. Att bygga vågplanket hemma är uteslutet, eftersom jag då med 100-procentig säkerhet kommer att bli avslöjad av julklappstagaren själv, och det är ju inte speciellt kul.

Hos svärmor tar jag fram två medhavda sågbockar och en sticksåg. Jag placerar den första plankan på bockarna och sågar enligt tuschmallen. Det funkar fint. Jag upprepar proceduren med planka nummer två och vågplanket är färdigsågat. Min snälla svärmor låter mig sedan palla upp planken inomhus där målning ska ske. Jag har hittat en mörkröd färg som jag tror passar. Det tar sin lilla tid eftersom plankorna ska strykas två gånger och jag dessutom har arbetstider att passa, men efter några pass under en 48-timmarscykel är jag nöjd. Jag slår in det tre meter långa paketet med tre svarta sopsäckar och tejpar ihop det i ändarna och får paketet att se ut ungefär som en gigantisk smällkaramell.

221 Målning
Första strykningen avklarad i hemlighet hemma hos svärmor. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är klar. Därefter smugglar jag diskret hem paketet och placerar det inne i Malins fotostudio, dit barnen vet att det är förbjudet att gå dagarna före julafton. Jag skriver ett rim och klistrar på en etikett. Saken är klar. När julafton kommer är det bara att vänta till tomten delat ut de första klapparna och vi andra turats om att dela ut, ta emot och öppna resten. När alla klapparna är utdelade tar jag fram min lapp med rimmet, förklarar för LillyBelle att en klapp återstår och läser innantill:

Två tunga grejer ligger bakom plast

Med dem kan du redan ge dig i kast

Jag kämpat med pensel, färg och såg

För jag vet att du önskat äga en våg

– Ett VÅGPLANK! skriker LillyBelle innan jag ens hunnit läsa de avslutande rimverserna:

Vad tror du Peggy säger när hon ser vad du fått?

Blir hon helt galen när hon väl har förstått?

LillyBelle river sönder plasten med en teknik vars effektivitet förbryllar mig. Fram skymtar mina tillverkade och målade vågplank och jag blir både varm och lättad inombords när jag ser att klappen är uppskattad.

När kylan lagt sig några dagar senare har paddocken tinat så pass mycket att jag kan sladda den och göra den ridbar. Vågplanken är det första som letas fram när banan byggs och därefter är det fullt ös.

Bra går det också. TW hoppar utan tvekan över planket. Angelo och Rosie likaså. Peggy, som brukar vara skeptisk, flyger över det. Succé!

221 Lilly
LillyBelle och Peggy flyger över våpgplanket.

Det är bara ett problem för mig. I mina barns ögon har jag nu förvandlats till en fullt kapabel hinderbyggare.

– Jag vill ha ett vågplank till. Det ska vara i regnbågens alla färger, säger LillyBelle.

– Jag vill ha ett vanligt plank. Ett blått, beställer Angelo.

– Vi behöver hinderstöd också. Fyra stycken, fortsätter LillyBelle.

– Och en grind vill vi också ha, avrundar Angelo.

Var försiktig med vad du önskar dig – din önskan kan ju gå i uppfyllelse, lyder ett ordspråk.

Var försiktig med vad du tror att andra önskar sig – det kan ge dig en massa extrajobb, säger jag.

Nu är jag överhopad med snickeri och målning fram till påsk.

Men det gör jag så gärna.

221 Angelo
Även Angelo och Rosie testar julklappen med framgång. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid och ett gott nytt år önskar jag er! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
23 december 2022 16:20

Ponnypappan: Hellre fulkort än julkort

Ponnypappan: Hellre fulkort än julkort

Det är onsdag. Jag sitter bekvämt på köksstolen och vardagsfilosoferar samtidigt som jag avnjuter en väl tillagad pastalunch. Jag känner att jag mår bra, riktigt bra, men kan inte riktigt sätta fingret på källan till glädjen.

Mina tankar avbryts av någonting som rör sig i ögonvrån. När jag tittar ut genom fönstret får jag svaret:

220 Peggy

Peggy är…Peggy. Redan när LillyBelle till sin stora glädje fick låna henne av Tove sa Veronica, Toves mamma:

– Bara så ni vet. Peggy har minst två rävuppfödningar bakom varje öra.

Det visade sig vara sant. Peggy är den listigaste och coolaste på gården. Hon påminner om den tecknade Mulle som hela tiden hittar på kreativa saker för att få sin vilja igenom. När Peggy ser läget utnyttjar hon det och rymmer iväg en stund. Hon försöker heller inte med några tjuvtrix när hon blir påkommen. Försöker inte springa iväg. Står bara still och tycks säga ”Ojdå, såg du mig nu? Det var synd”.

Bilden på Peggy är en bild av livet på landet. Det är liksom väldigt sällan du sitter inne i stan och upptäcker en betande häst i din trädgård.

Jag blir glad av att se Peggy, men det är någonting annat i bilden som är upphovet till min inneboende glädje.

Det är gräset. Eller snarare åsynen av gräset och därmed vetskapen om att den arktiska kylan förlorat vinterns första fältslag mot den armé av plusgrader som plötsligt dykt upp som en Sagan om ringen-hjälte.

I dag är det fredag och till skillnad från på bilden har nu a-l-l snö försvunnit. En grön jul är i antågande och visst unnar jag alla barn snö och is till de julklappar som innehåller skidor, snowracers och skridskor men själv kan jag ingenting annat göra än att njuta. I min egen lilla egoistiska vuxenvärld älskar jag gröna jular. Man skulle också kunna säga att jag älskar fulkort mer än julkort.

Vadå? Undrar du?

Låt mig demonstrera den tydliga skillnaden mellan julkort och fulkort.

Hur plågsamt det än kan vara att bo på landet med sju hästar i minus 15 måste jag ge kylan och snön en sak: den gör även den mörkaste smålandsskog till ett konstverk. Dagarna före Peggys rymning slogs jag över att i princip allt i ett vinterlandskap kan bli ett vykort. Trots att kylan skoningslöst bet sig fast kunde jag inte motstå frestelsen att plocka fram mobilkameran och knäppa några rutor.

Så här såg det exempelvis ut på vägen 500 meter från där vi bor:

220 Julkort 1

Ett gnistrande härligt vykort, inte sant? Och med hjälp av ett par minuters lek i ett redigeringsprogram kan det se ut så här:

220 Julkort 2

Skulle kunna funka som ett julkort på Facebook eller för den som gillar att skicka masshälsningar till sina vänner via mejl, eller hur? Jag tänker dock bara publicera det här och ingen annanstans. Jag är som sagt mer förtjust i den gröna sidan av julen. För att ytterligare frossa i lyckan över att frusna vattenledningar åter är i funktion, att värmevantarna tillfälligt lagts undan och att jag slipper slå sönder is i vattenkärlen begav jag mig för en timme sedan till fotoplatsen för julkortet.

Jag knäppte bild från hur det ser ut just i dag och här är resultatet.

220 Fulkort

Kan det bli vackrare?

Ja.

Bryr jag mig?

Nej.

Kylans frånvaro och snöns försvinnande har dessutom öppnat nya möjligheter. Barnen har tack vare  plusgraderna kunnat fira jullov med att åka vagn på härliga grusvägar bakom samma underbara Peggy.

En upptinad transport är en lättmanövrerad transport. Det gjorde också att jag på ett smidigt ögonblick kunde lasta Hilda och TW och se till att barnen fick ett efterlängtat träningspass i kroppen.

Barnen har också enkelt och utan risk för frysskador kunnat skaffa fram grankvistar både till stallpynt och inte minst till dagens avslutande projekt då vi tre ska klä julbocken Sigge i ny grön skrud.

Grönt är skönt.

Och fulkort är bättre än julkort.

220 Boxpynt
Så här fint ser det ut på boxdörrarna.

220 Fixa Vagn
LillyBelle och Angelo i intensivt samarbete.

220 Lilly Och Peggy
LillyBelle och Peggy kommer in efter en tur som blivit möjlig tack vare de välsignade plusgraderna.

220 Träning
LillyBelle och Angelo inviger jullovet med ett lugnt träningspass.

220 Sigge
Sigge står på tur att bli fin.

Tack för att ni tog er tid – och till er alla vill jag önska en riktigt underbar jul! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
16 december 2022 12:22

Ponnypappan: Vi anstränger oss hårdare

Ponnypappan: Vi anstränger oss hårdare
Debut.

We try harder.
Känns taglinen igen?
Om du befunnit dig nära en flygplats eller en större tågstation under det senaste halvseklet har du kanske noterat den.
We try harder är hyrbilsbirman Avis motto, utsett till 1900-talets bästa slogan.

Det intressanta med den simpla frasen från 1962 är att den är briljant i sin enkelhet, eftersom den bygger på en i reklamvärlden sällsynt självinsikt.
Avis visste nämligen, trots att man tillhörde en av de största biluthyrningsfirmorna i USA, att man aldrig skulle kunna bli nummer ett. Högst upp tronade nämligen den ohotade giganten Hertz.

Genom att erkänna sig besegrad och inse att förstaplatsen är och förblir en dröm gav begreppet We try harder bränsle och motivation för att förbli en god tvåa, den allra bästa tvåan.
Hertz är större än vi, kanske väljer du att hyra en bil hos dem men du ska veta att vi kommer att anstränga oss ännu hårdare än Hertz för att göra dig till en nöjd kund.

Ungefär så resonerade Avis – och kampanjen blev historisk framgångsrik. Avis gick från konkurshot till blomstrande verksamhet och tillhör de största än i dag. We try harder höll som slogan i över 50 år och först 2015 slutade Avis att använda den.

Visst är det lite Avis över ridsporten?
Vi befinner oss fortfarande i skuggan av de största sporterna, får inte de största rubrikerna och har ingen supporterkultur som i de populära lagidrotterna. Världens bästa ryttare må ha hyggliga intäkter men beloppen de drar in kommer aldrig att kunna mäta sig med miljardkontrakten som fotbollen, basketen och basebollen kan erbjuda.

Vi kan aldrig bli nummer ett.
Men en sak är säker, oavsett om vi heter Henrik von Eckermann eller Angelo Enestubbe.
Vi anstränger oss hårdare.
Alla inom ridsporten är så vana vid att inte få någonting serverat att vi, även utan att tänka på det, anstränger oss hårdare än vad de flesta andra gör.

Ta de två baselementen i idrotten som exempel. De två faktorer som spelar störst roll när man väljer idrott: träning och tävling. Oavsett om du gillar gymnastik, volleyboll eller innebandy vet du en sak: det är otroligt enkelt att tillgodogöra dig träning. Du packar bara ner dina pinaler i en bag, går, cyklar eller blir skjutsad till träningslokalen och sedan kör du på under en tränarledd timme.

Cirkulera.
Upprepa.
Samma sak med tävling. Packa grejerna, infinn dig på rätt plats i rätt tid och matchen eller tävlingen drar igång.

För oss i Avisfolket är det lite annorlunda, som ni vet. Vi måste anstränga oss hårdare. Jag behöver inte dra alla punkter men alla inom vår sport vet att det är ett mindre företag bara att iscensätta ett träningspass. För att inte tala om vilket projekt varje liten tävling i sig faktiskt utgör. Oavsett vilken roll du har i en ridsportfamilj tar det inte lång tid att inse att det du håller på med inte liknar någonting annat.

Men vi gör det, för att vi älskar det. Och älskar du någonting är du beredd att anstränga dig hårdare för att stanna kvar i det. Veckan som gått har varit ett lysande exempel, trots att eller kanske på grund av att jag själv inte var det minsta delaktig. När du står vid sidlinjen är det nämligen lättare att se och upptäcka de hårda ansträngningarna. Jag jobbade nämligen både på onsdagen och söndagen när övriga familjen genomförde två projekt.

På onsdagen en träning tre mil från hemmet i snöyra, ishalka och minusgrader.
På söndagen en tävling 20 mil söderut.
Båda dagarna i en hyrd lastbil (hade älskat att skriva att den var från Avis men jag måste hålla mig till sanningen).

219angelorosie
Angelo och Rosie har debuterat i Medelsvår B. Det såg tufft ut ett tag, men slutade bra.

Jag behöver inte vara med för att inse hur de sliter, bara för att få till en träning och åka på en tävling. Jag vet redan. Och det är faktiskt inte vilket träningspass eller vilken tävling som helst. Det är Angelos debut i Medelsvår B och att åka iväg på en sådan utan ett träningspass i kroppen känns både bortkastat och orättvist.

Träningspasset genomförs, viktiga råd och tips ges till Angelo att ta med sig till den stora och kanske lite nervösa tävlingsdagen i Skåne. Efter en lördag med i vanlig ordning hårt ansträngande förberedelser väntar tidig revelj, sedvanliga procedurer och hårt arbete innan lastbilen äntligen rullar iväg mot Åstorp.

219lillyrosie
LillyBelle var en viktig del i teamet som ansträngde sig hårt under helgen.

Efter tio timmar är teamet tillbaka i Växjö. Tio timmar, varav Angelo tävlat i exakt 109 sekunder och 65 hundradelar, motsvarande 0,3 procent av den totala tiden.LillyBelle var en viktig del i teamet som ansträngde sig hårt under helgen.

Noll komma tre procent.
99,7 procent av nedlagd tid består alltså av icketävlande.
Är det galenskap vi håller på med?

Nej då. Det har dessutom gått bra. Alla är nöjda, inte minst Angelo. Bakom sig har han och Rosie en fint genomförd Lätt A där de fått en topplacering om det inte varit för ett pet på sista hindret. I debuten i Medelsvår B passerar de mållinjen med åtta fel och får ett resultat redan i sin första tävling på den högre nivån.

219debut
Angelo och Rosie debuterar i Medelsvår B.

Det gäller att anstränga sig hårdare.
Det är så vi i ridsporten jobbar.

En tanke som slår mig är att det kanske är något för förbundets kommunikationsavdelning att slå mynt av.
Det funkade ju rätt bra för Avis.

Tack för att ni tog er tid! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
9 december 2022 14:06

Ponnypappan: Vår lagliga rätt att bära handeldvapen

Ponnypappan: Vår lagliga rätt att bära handeldvapen
Vintern – vacker men inte utan problem. Foto: Privat

Ett snötäckt vinterlandskap möter mig när jag kastar en blick utanför fönstret. Det vitmålade trädbeståndet kompletteras av det taktfasta ljudet av hovslagarens hammarslag. Snösulorna ska på och det skönt att bocka av den punkten.

Hovslagarens närvaro är det enda som sticker ut. Aktiviteterna på gården är visserligen många men den tävlings-lågintensiva december handlar egentligen bara om rutiner. 

Vakna, fodra, ta ut. 

Mocka, tömma, packa. 

Ge lunch, rida hästar, släppa in hästar. 

Tända, släcka, stänga.

Och så förstås en sak till. Kylan. Vår värsta motståndare. Kvicksilvret visar just nu minus tio grader och det förändrar hela mig som människa. Jag minns en gång när jag för några år sedan pratade med en ridskolechef. Det var under en sällsynt regnig och kletig senhöst, där man fick plaska sig fram i hagens gyttja för att dela ut lunchen till hästarna.

– Det här måste vara det värsta tänkbara vädret, sa jag, mest som ett tanklöst konstaterande.

Det höll ridskolechefen inte med om.
– Jag tar ju tio gånger hellre detta än när jag måste slå hål på isen fyra gånger om dagen, invände hon.

Det blev en ögonöppnare för mig.

Hon hade ju rätt.

218 Is
Den dagliga utmaningen. Foto: Privat

Trots att regn och rusk frestar på tålamodet vet man ändå en sak: när jag är klar, då är jag klar. Med kylan är det annorlunda. Den biter sig fast som en uppretad pitbull och släpper inte taget förrän du gett upp och flytt in i värmen. Den letar efter våra svagaste punkter och när den lyckas sätta in stöten är vi chanslösa. Och precis som ridskolechefen påpekade: en massa minusgrader innebär en massa plågsamt merarbete.

När detta skrivs har jag precis varit ute med yxan och slagit hål på isen i tre av fyra vattenbaljor (den fjärde är tack och lov en värmebalja) och räknar med att upprepa samma procedur varannan till var tredje timme på obestämd tid. Jag har testat tips om att placera petflaskor i vattnet för att undvika isbildning men utan att kunna lura den lömska kylan. Om ni har något magiskt lifehack för att lösa problemet en gång för alla – snälla, hör av er!

Man kan annars tro att en breddgrad som min, Växjös, egentligen borde innebära milda hanterbara vintrar. Det gör det inte. Tvärtemot vad man kan tro ligger Växjö i klimatzon 4, vilket jämförelsevis är samma zon som Sundsvall. Bara tio mil söder om Växjö ligger klimatzon 1, där det sällan ens är minusgrader och där det ofta är sju åtta grader varmare än här. Meteorologiskt sett beror det, antar jag, på att vi befinner oss vid foten av Småländska höglandet och det är inte någon tillfällighet att det går att utmärkt att driva vintersportanläggningar i de här trakterna.

För nästan exakt ett år sedan på dagen inföll en episod i livet som fick mig att fatta ett beslut. Det var dagen Jens Fredricson höll clinic en sen kväll i ridhuset i Lammhult, tre mil utanför Växjö. Ridhus tycks ha förmågan att förstärka temperaturen oavsett årstid. Går du in i ett ridhus sommartid känns det som att du går in i en bastu. Går du in vintertid går du från kall utomhusluft till en ännu kallare inomhusmiljö.

218 Handeld
Beväpna dig om du behöver. Det är helt lagligt. Foto: Privat

När Jens inledde sin clinic stod vi där, säkert 200 personer, och skakade samtidigt som vi försökte lyssna på allt det intressanta som sades. Det var minus 19 grader den kvällen och jag minns att jag klarade första kvarten hyfsat väl innan den där arga pitbullkylan fullkomligt tog över.

När jag tinat upp framåt småtimmarna hade jag två ord ringande i skallen.

Aldrig mer.

Aldrig mer att jag ska frysa på det sättet.

Jag tvingas visserligen gå loss på isen med yxa några gånger om dagen, men jag gör det bättre rustad än någonsin. Närmast fötterna har jag specialinköpta extra tjocka superstrumpor och ytterligare en vanlig strumpa under. Tillsammans med en bra vinterkänga ger det ett gott skydd mot pitbullangrepp underifrån. 

På händerna sitter en av mina bästa investeringar: ett par nyinköpta och noggrant utvalda eluppvärmda handskar. De är tunna, smidiga och används som innerhandske. Tillsammans med en normal vintervante i en större storlek har jag äntligen hittat min perfect match. Nu går jag runt och njuter av den kittlande sköna känslan av äkta värme i händerna.

Pitbullkylan har ingen chans och om du besväras lika mycket av vintern som jag gjorde under clinicen i Lammhult har jag bara ett råd att ge dig.

Tveka inte – utan utnyttja din lagliga rätt att bära det enda handeldvapen du kan få licensfritt i Sverige.

Tack för att ni tog er tid! Lyssna gärna på min och Louise Wemlerths ridsportpodd Fria Tyglar som du enkelt hittar via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här


Ponnypappan
25 november 2022 12:13

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?
Ska hästsekten mäkta med att ge Jerringpriset till Henrik von Eckermann? Ponnypappan hoppas. Foto: Roland Thunholm

När det gäller sport har jag alltid tyckt att nomineringstider är underbara tider. Året går mot sitt slut, en massa framgångar summeras, värderas och jämförs med varandra. Alltsammans mynnar ut i det vi skulle kunna kalla utmärkelsernas final.

Nomineringen.

Att bli nominerad betyder att chansen finns. Att du gjort någonting väldigt bra men att det även finns andra som gjort väldigt bra saker. Nu är det de andra idrottarna, inte de du normalt tävlar mot, som är dina värsta fiender och konkurrenter om att vinna juryers och folkets gunst. Och som vi vet älskar vi att störa oss på juryer och på folkets röst.

Jag gör det i alla fall. Stör mig. Letar fel. Ser det som ett skönt avbrott i vardagen att få gnälla lite inombords.

Eftersom vi inom ridsporten på bara några år gått från att tillhöra en i pris-sammanhang närmast obetydlig idrott till att känna ständigt behagliga droppar av guldregn är det dags att granska juryernas jobb ännu mer kritiskt. Vi tillhör en maktfaktor nu, vi är regerande Bragdguldsmästare, regerande Jerringvinnare och regerande mästare i typ allt som heter Årets Nånting.

Vi har vunnit mycket men den som vunnit mycket vill bara en sak.

Vinna mer.

Så: Hur har nomineringsjuryerna skött sitt jobb i år?

Hur långt räcker tidernas mest överlägsna lagguld och tidernas mäktigaste individuella guld från sommarens danska VM-fest?

Jag vill gärna bli lite arg när jag ser nomineringarna och det blir jag direkt, när jag upptäcker att tidernas mest överlägsna lagguld i hoppning inte ens finns med bland en av fyra nominerade till Årets lag på Idrottsgalan.

Skandal, givetvis.

När jag ser Lag Edin i curling och skidskyttedamerna kan jag omöjligt förstå hur vårt blågula hopplandslag inte finns med. Visst handlar det om fina prestationer men med ridsportglasögonen på påpekar jag att skidskytte och curling är extremt lågt konkurrensutsatta idrotter globalt. Att pingisherrarna och handbollsherrarna är nominerade är däremot en självklarhet och även om jag själv suttit i juryn hade jag gett priset till handbollen, som verkligen förtjänat den och som jag också tror kommer att vinna Årets lag.

Visst är det en liten skandal att vi inte ens är med, men det får vi ta.

Nu ska jag inte lipa över juryns spillda mjölk. Det ä-r visserligen anmärkningsvärt att hopplandslaget inte kan vinna någon enda utmärkelse, men det finns å andra sidan två exempel på där juryn gjort sitt jobb.

1) Henrik von Eckermann är en av fyra kandidater till Årets manlige idrottare, skam vore det väl annars.

2) Henrik Ankarcrona är nominerad till Årets ledare, skam vore även det annars.

Deras chanser?

Tja, i våra ögon är det två givna segrar, eller hur? Men faktum är att vi har ett vinter-OS-år bakom oss, där det ska mycket till för att inte ge priset till vinterolympier. När det kommer till årets manlige idrottare är konkurrensen mördande.

Sett ur våra ridsportögon är såklart von Eckermann årets manlige idrottare men det förvånar mig om det blir han som får priset. 2021 tog vi hem allt vi kunde vinna, men i år tror jag att det blir en annan sport som tar hem ”allt”. Eller rättare sagt: det blir en man som tar hem ”allt”. Jag kan inte tänka mig att någon jury förbiser Nils van der Poel 2022 och det sätter oss guldsugna ridsportälskare i en knivig sits.

Mitt tips är att van der Poel tar hem både Bragdguldet, Årets manlige idrottare och Årets prestation.

Risken är att inte heller Ankarcrona tar hem priset som årets ledare för andra året i rad, trots att han kanske levererat ÄNNU mer 2022 än 2021. Baserat på hur märkligt juryer ibland tänker har han dessutom knepig och svårbedömd konkurrens.

Han har konkurrens av Johannes Lukas – okänd för mig men representerar skidskytte, alla juryers gullegrissport.

Han har konkurrens av Johan Röjler – som haft en fullständigt obetydlig roll som kapten för ett enmanslandslag (Nils van der Poel) men konstigare saker har hänt än att en jury låtit någon perifer person sola sig i glansen av vad någon annan gjort.

Framför allt har Ankarcrona stenhård konkurrens av Rasmus Jonsson och Anders Kristiansson – de har helt i skymundan börjat revolutionera beachvolleyn och ligger bakom det spelsystem som gav oss ett sensationellt EM-guld.

Jag hoppas på Ankarcrona eller beachvolleykillarna. Jag fruktar att skidskyttet tar hem det och jag gapar av förvåning om skridskosporten får det.

Det ser paradoxalt nog väldigt tufft ut för ridsporten trots det bästa året någonsin, med två världsettor och två VM-guld under ett och samma 2021.

Så: räkna inte med Bragdguldet, det tar Nils van der Poel. Räkna inte med några utmärkelser på Idrottsgalan, men festa loss rejält om Henrik och/eller Henrik ändå belönas.

Och förresten finns det ju en chans kvar, den enligt många finaste utmärkelsen av alla. I veckan sken jag nämligen upp av glädje när jag såg att Henrik von Eckermann nominerats till Jerringpriset.

Vår överlägset bästa gren.

Övriga Idrottssverige bävar ännu en gång för vad vi i den fruktande hästsekten kan ställa till med. En sak är klar: det blir otroligt svårt att stoppa Nils van der Poel från att ta hem en ny promenadseger. Vi kommer verkligen att få kämpa, planera, förbereda och organisera oss om det här ska gå.

För visst vill vi chocka Sverige igen?

Visst vill vi se krönikörer slita sitt hår i samma sekund som Henrik von Eckermann står uppe på scenen och tackar nära och kära?

Visst vill vi rida på världsettans och världsmästarens framgångsvåg ytterligare en gång?

Om du håller med har jag bara en sak att säga dig.

Börja sekt-ladda redan nu.

Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat varmt, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden