Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen

Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.

För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.

En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.

Vi gillar ju att tävla, så är det bara.

Men varför?

Varför gillar vi tävlingar?

Är det bara tävlandet i sig vi dras till?

Svaret är nej om du frågar mig.

En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.

Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.

Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.

Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.

Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.

Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.

Jag talar om den som talar.

Om speakern.

Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.

En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.

Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.

Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?

Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?

Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?

Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.

Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns lagar, regler och paragrafer. Överallt, hela tiden. Hela vårt samhälle är till allra största delen ett resultat av dem och hur de följs. Lagarna fungerar för människor som följer dem. För den som struntar i lagarna spelar det ingen roll hur lagen är skriven. Sådana personer, som ger långfingret åt det som är bestämt, klassas i varierande grad som kriminella. Så enkelt är det.

Både jag, du och alla andra som inte valt den kriminella banan har säkerligen någon gång utan att tänka på det brutit mot både en och annan lag och regel. Genom åren har jag exempelvis betalat ett antal sura pengar i böter efter att jag chansat eller, framför allt, glömt att betala för parkering.

Att kopiera blandband, datorspel eller ens spela av en LP-skriva på kassett lär nog heller inte vara med lagen överensstämmande. I så fall erkänner jag att halva mitt 80-tal bestod av systematisk barn- och ungdomsbrottslighet. Preskriptionstiden lär dock ha passerat för ett tag sedan och i dag känner jag att jag lugnt kan luta mig tillbaka och pusta ut vid tanken på min barndoms synder.

Men det finns också regler och lagar som är så dumma att man, på riktigt, inte vet om man ska skratta, gråta eller explodera av ilska när man förstår dess innebörd. Vet du till exempel att ett gäng stenar som läggs i en hög – tänk att du rensar och fräschar upp en åker – efter ett år klassas som ett röse och då inte får flyttas eftersom biotopskyddet slår till med full kraft?  

Det finns också regler och bestämmelser som antingen inte hängt med utvecklingen eller som tillkommit i någon sorts hafsverkets kompromiss. Även dessa regler är djupt störande och stötande. En sådan har den senaste veckan korsat min väg – eller rättare sagt: Jag har till slut insett att jag inte har något annat val än att rätta mig efter regeln. Regeln heter B96 och certifierar vilken vikt en släpvagn eller transport får ha när den dras efter en viss bil.

Det sjuka med regelverket är nämligen att du med vanligt B-körkort INTE får köra en SUV eller annat drömdragfordon när du ska iväg på tävling med dina hästar. Däremot går det alldeles utmärkt att dra djuren med en gammal vinglig Volvo 740 av årsmodell 1987. För bra och säkra bilar med perfekt väggrepp som gör körningen lugn och stabil för både människor och djur däremot – nej, då finns det sedan 1996 en ny regel och paragraf. Därav namnet B96 – utökad B-kortsbehörighet.

Det händer ganska ofta att vi är på två tävlingsplatser eller har fler än två ponnyer på samma tävling. Det händer också några gånger per år att vi bor i husvagn under meetings. Då behöver lastbilen kompletteras med ett bildraget ekipage. Fram till nu har jag bara fått dra med min gamla till-och-från-jobbet-V70 medan den underbara dragbilen XC90 är detsamma som olovlig körning, vilket innebär omedelbart indraget körkort vid en poliskontroll.

Alla jag pratat med, alltså även folk i motorbranschen, har skakat på huvudet åt detta skämt till regel, men vad gör man?

Det finns bara en sak att göra.

Köra upp.

Det krävs lyckligtvis inga teoristudier och uppskrivning utan bara ett förarprov för att få B96 tryckt på körkortet.

Den här fredagen är det äntligen dags. Allt är förberett. Jag har försett transporten med tio spånbalar, en höbal och några mindre halmpelletsbalar för att uppnå rätt lastvikt. Läst på lite om hur en säkerhetskontroll (som alla måste göra) går till.

För säkerhets skull har regelverket försetts med ett förbud mot att föraren (i det här fallet jag) själv kör fordonet och transporten till uppkörningsplatsen. Jag får därför be min pappa åka sex mil, sätta sig i bilen och sedan köra mig och hästtransporten till den angivna platsen. Jag har då sedan tidigare fotograferat mig hos Vägverket och betalat in uppkörningsavgiften på 800 spänn. 

När jag står öga mot öga med uppkörningsmannen slår det mig. Tänk om jag kuggar? Gör bort mig?  Missar en högerregel? 

Nervositeten kommer från ingenstans och för mig tillbaka till hösten 1990 då jag körde upp för mitt nuvarande körkort. De gick visserligen bra men jag minns samtidigt skräcken att göra fel bredvid det stenansikte till kontrollant som satt bredvid mig då.

Den som sitter bredvid mig nu är tack och lov raka motsatsen. En oerhört sympatisk och pedagogisk man i min egen ålder som kommer med tydliga direktiv och små tips. ”Tänk på att köra som om du inte har hästar i lasten” säger han när jag lägger i treans växel och det är ett bra råd. Med hästar därbak kör i alla fall jag så pass långsamt att hästarna ska ha det bra, vilket ofta upplevs irriterande för vanliga trafikanter.

Nu, med ”död” last, kan jag öka farten lite grann och därmed också flytet för mina medtrafikanter. Nervositeten försvinner lika snabbt som den kommit och jag kör med den sortens sunda självförtroende som kommer av 33 års erfarenhet bakom en ratt. Jag kör i stadstrafik, på motorväg, i villaområden och genomför slutligen provets enda svåra del – att backa runt ett hörn.

Sedan är saken klar.

Provkontrollanten och jag tar i hand, ett nytt körkort kommer på posten och redan dagen efter uppkörningen firar jag genom att köra Angelo till Laholm, med Miami tryggt stående i transporten som nu äntligen rullar stadigt och fint med hjälp av en säker och trygg dragbil.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Konstig rubrik? Ja, det är det kanske. Det beror på att den här bloggpostens rubrik är en direkt fortsättning av föregående veckas text, som bar rubriken ”Att se misstag är att se utveckling”.

Det stämmer ju.

Att se misstag ÄR att se utveckling.

Det är en sanning.

Och ju snabbare sanningen synliggörs, desto roligare är det, och ofta syns utvecklingen snabbare än man kan ana.

Veckan som gått har återigen bevisat att misstag leder till utveckling och glädjande nog har den synts hos både Angelo och LillyBelle.

Som 13-åring är Angelo är helt färsk som ryttare på storhäst. Som ni också kanske läst här i bloggen har han för närvarande förmånen att få rida den stora vänliga jätten Carrenrod Lad, aka Miami, som han generöst fått låna under en tid av Sandra Augustsson.

Nu, efter en och en halv månad, har han skaffat sig lite tävlingserfarenhet med Miami. För tre veckor sedan vann han rentav en 1,00-hoppning i Karlskrona.

Självförtroendet har byggts upp, bit för bit, och han har även hoppat några 1,10-klasser och tagit sig i mål. Angelo har själv fått välja vilken nivå han vill ligga på och jag tycker att han gjort bra val.

Hans målsättning är att så småningom ta sig an 1,20. En gång tidigare, i Ljungby för drygt en månad sedan, provade han på det för första gången. Han kände sig liten bland alla rutinerade vuxna ryttare på framhoppningen, tyckte bommarna låg väldigt högt och det blev en nervös ritt som han valde att avbryta.

Sedan dess har Angelo gått igenom sina ritter, hittat fel och misstag och sakta men säkert förberett sig för ett nytt försök på hinderhöjden 1,20. I lördags var han tillbaka i Ljungby igen, med massor av lärdomar och fortsatt stor respekt för nivån.

Jag, som förbereder mig för att bevaka en hockeymatch här i Växjö, följer det hela från den alltid lika dramatiska Equipe-appen och ser visserligen att en fyra dyker upp under antal fel, men sedan kommer ingenting mer. Angelo och Miami tar sig i mål med bara ett enda pet – i 1,20. Fantastiskt. Återigen: utveckling föregås alltid av små eller stora missar oavsett vad det handlar om i livet.

Samma lördag får LillyBelle frågan av sin bästis Ayleen och hennes familj om hon vill följa med till Norrköping och tävla dagen därpå. Det finns en plats över i transporten och jag gissar att frågan inte ens hinner bli färdigställd innan LillyBelle tackar ja.

Hennes nästa delmål är att nolla i en LA och som ni kanske minns från förra veckans blogg gjorde hon och Woodie två väldigt fina försök som med ett litet misstag i varje ledde till ett stopp i vardera start. Det kändes som en tidsfråga innan första LA-nollan kommer och i Norrköping är det dags för försök nummer tre.

Visst blev det tredje gången gillt.

Så här såg det ut – och skruva gärna upp volymen för att höra hur LillyBelle berömmer sin häst under ritten. Det är hon komiskt bra på.

Den här helgen väntar säkerligen några nya misstag men därmed också en hel del utveckling!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En insikt jag nåtts av som förälder till idrottande barn är vilken förmån det är att stå bredvid. Då tänker jag inte först och främst på det uppenbara – på glädjen det innebär att bara finnas där och njuta av att barnen gör något de älskar.

Jag tänker på den viktiga coachrollen. På att känna att du som vuxen kan dra nytta av alla de erfarenheter du själv samlat på dig och upptäcka vilken kunskapskälla det faktiskt är.

För oavsett om du vet om det eller inte är du är dina barns coach. Du har levt ett liv som inte är så kort som du kanske tror. Ett liv som likt andra liv innehållit massor av svåra uppgifter och nycklar till hur du löst dem.

Har du dessutom idrottat själv som barn eller tonåring eller rentav tävlar fortfarande kan du faktiskt kalla dig coach på riktigt, hur lite du än känner dig som en coach.

För trots att jag aldrig ens varit i närheten av att tävla till häst, knappt ens suttit på en, sitter jag på tillräckligt stora kunskaper för att kunna förstå vad mina barn går igenom ute på ridbanan i skarpt läge. Jag kan coacha dem, eftersom jag vet hur det är att tävla. Jag kan coacha dem på mitt sätt och med mina erfarenheter. Jag kan inte komma med avgörande tekniska tips men jag kan tipsa dem om annat. Hur de ska tänka, hur de ska resonera och hur de ska förbereda sig före en tävling. Vad de ska välja bort, vad de ska fokusera på och, baserat på mina egna misstag och erfarenheter, hur de ska göra för att tackla eller mota bort sina tävlingsnerver. Allt detta ryms inom samlingsnamnet mental träning och mental träning är summan av en massa misstag och erfarenheter som analyserats och övergått i goda råd och tips från coachen. En coach som är du.

En annan tillfredsställande och utvecklande sak med att stå bredvid är att man lär sig att se in i framtiden. Nej, det är inte det minsta förenat med magi utan bara med logik och normalt intellekt.

Det du gör ofta blir du nämligen till slut bra på – även om du, som jag, är en ponnypappa som aldrig ridit.

Nu har LillyBelle och Angelo tävlat så pass länge, ridit så pass många ritter med så pass många olika ponnyer att jag ser mönster, kurvor, trender och annat som ger en bild om vart utvecklingen är på väg. Med reservation för att ekipaget har en dålig dag stämmer känslan jag har på förhand väldigt ofta med hur det ser ut under tävlingen.

Resultat är någonting annat. Det är konkret, svart på vitt, det säger någonting. Det är mätbart på precis samma sätt som resultatet på ett matteprov.

Men bakom resultatet finns någonting som är mycket viktigare.

Prestationen.

Och bakom prestationen finns någonting ännu viktigare.

Förberedelserna.

Förberedelse – prestation – resultat. Det är en helig treenighet, grundbultar i nästan allt viktigt vi gör i våra liv. Ta bort en av dem och någonting saknas. Du får inget resultat om du inte presterar något och utan förberedelse (träning) presterar du inte lika bra som du annars gjort. En bra förberedelse och en bra prestation är dock ingen garanti för ett omedelbart bra resultat – men det viktiga är att det ger en hint om att någonting bra är på gång. Allt hänger ihop.

Mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en väldigt intressant tävlingshelg. Först inomhuspremiär (faktiskt) i Osby på lördagen. Sedan tävlingar på Karlskrona-Lyckås mysiga anläggning under en stekhet söndag då vi alla, människor som djur, bälgade i oss vatten.

I Osby var jag nyfiken på om mina föraningar stämde. Både Angelo och LillyBelle hade förberett sig föredömligt med bra och lagom mycket träning. Att LillyBelle och Woodie skulle få till en bra prestation var jag också övertygad om – och så blev det. I LB slutade de trea i ett väldigt bra startfält.

Därefter var det dags för deras LA-debut.

Det blev som jag trodde, en mycket bra prestation. En prestation som innebar ett stopp, fyra fel och näst sist bland åtta ekipage. Bra prestation, dåligt resultat – men ett resultat som inte är någonting att bry sig om eftersom prestationen var bra.

Efter det red Angelo och Rosie sin första MsvB på flera månader. Även här visste jag att Angelo var ordentligt förberedd men jag visste också att han låtit tidigare besvikelser sätta sig i huvudet och fått dåligt självförtroende. Trots att jag vet att han och Rosie har kapacitet att nå ett bra resultat även på så pass höga höjder och svåra banor var känslan att det mentala skulle påverka prestationen.

Så blev det också. Redan på andra hindret tog det stopp – och när prestationen är så svårt påverkad av det mentala, ja, då är det svårt att hjälpa, stötta och uppmuntra. Jag valde att låta Angelo vara för sig själv.

Efter en god natts sömn och en sen ankomst till Karlskrona var det sedan dags för varsin ny start för barnen.

För LillyBelle var det en ny LA, en klass hon för övrigt aldrig tidigare nollat. För Angelo och Rosie handlade det om LB med den alltid lika spännande bedömningen A:1a. Där vet jag att Angelo är trygg, avslappnad, full med självförtroende och kan lita till 100 procent på sin häst. Min erfarenhet av att se dem tävla i LB sa mig att det kommer att gå bra.

Det gjorde det också.

Efter avklarad felfri grund gick de ut näst sist i omhoppningen där Angelo, full av tillit, tog sig friheten att ta ett par rejält snäva svängar med Rosie. Det slutade med seger och ärevarv och säkert även en mental boost som kan hjälpa att ta sig förbi den psykologiskt tuffa Msv-barriären.

Till sist kom LillyBelle och Woodie i sitt livs andra LA. Precis som under lördagen var jag helt övertygad om att jag skulle få se en bra prestation – och det fick jag. En Woodie som är mer än bekväm med höjden, en LillyBelle som lär känna honom bättre och bättre för varje vecka som går. Även här kom ett litet misstag som gav ett stopp och av tre deltagande ekipage slutade LillyBelle och Woodie trea och sist.

Näst sist och sist om man tittar i helgens resultatlistor.

Det är inte viktigt, eftersom de fina prestationerna inte alltid syns i Equipe.

Det jag såg var ett ekipage som kommer att fortsätta att rada upp fina prestationer och går mot en ljus och rolig framtid – med fina resultat. Att se misstag är att se utveckling, och det fick jag se den här helgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är ännu en gång dags att sätta saker i perspektiv. Det triumftåg som just nu är svensk ridsport tuffar fram i en sådan fart att det är svårt att ta in, svårt att ens vara i närheten av att greppa det storslagna vi får vara med om i realtid.

Vrider vi tillbaka klockan några år och ser tillbaka är det nästan ofattbart vad vi fått uppleva.

Vi har sett två svenskar bli historiska världsettor. Först Peder Fredricson, sedan den nuvarande ettan Henrik von Eckermann. Bara en sån sak är för svensk del fullkomligt unikt. På mästerskapen har vi sett Eckermann vinna VM-guld 2022 och Fredricson vinna EM 2017 och ta hem dubbla OS-silver (2016, 2020).

Men det är någonting annat med mästerskapen som sticker ut.

Känslan av att det mer än någonsin handlat om konsten att få den svårframkallade trollformeln ”laget före jaget” att fungera i praktiken. Förmågan att få utövare att tänka ”vi” mer än att tänka ”jag” trots att vi talar om en extremt individuell och egocentrerad sport.

2017: Lag-silver i EM.

2018: Lag-silver i VM.

2021: Lag-guld i OS.

2022: Lag-guld i VM.

2023: Lag-guld i EM.

Fem medaljer på sex mästerskap, tre av dem av ädlaste valör. Vi kan också kasta in segern i Nations Cup i Aachen 2019 för att göra listan ännu längre. Tanken svindlar, tacksamheten över att få leva och uppleva allt detta är stor. Känslan av att se idrottshistoria skrivas på det här sättet är faktiskt svårt att sätta ord på.

Denna orgie i blågul mästerskapsframgång har en gemensam nämnare.

Henrik Ankarcrona.

Den lågmälde lagbyggaren. Guldmakaren från Södra Sandby. Den sympatiske förbundskaptenen. Alla lagframgångar som beskrivits ovan har skett efter att Ankarcrona tog över kaptensjobbet 2016.

Det Ankarcrona gjort saknar motstycke, både när vi zoomar in och ut. Han är givetvis den utan jämförelse mest framgångsrike svenske förbundskaptenen för hopplandslaget. Men det slutar inte där. Inte i någon annan sport har vi i Sverige haft en förbundskapten som kunnat skryta med de meriter Ankarcrona har. Inget svensk lag, oavsett sport, har ens varit i närheten att vinna de tre största mästerskapen i rad (OS, VM, EM). Inte ens nära.

Men vadå? Henrik hoppar ju inte, han är bara förbundskapten. Han gör ju inte jobbet ute på banan– han tar bara ut laget. Ska han hyllas så mycket?

Så kan invändningarna låta kring en förbundskaptens jobb.

Mitt svar: Jag tycker att Henrik Ankarcrona hyllats alldeles för lite. Egentligen förtjänar han att stå staty på Strömsholm eller åtminstone adlas efter det han gjort. Att vara förbundskapten är det svåraste jobbet du kan ha inom idrotten. Du har allas ögon på dig. Du ska ta ut en landslagstrupp där alla vill tävla så mycket som möjligt men någon ofta måste vara reserv. Som förbundskapten i en bollsport kan du köra ditt race, peka med hela handen och köra dina egna träningsövningar när ni samlas.

En förbundskapten i en extremt individuell sport måste ta hänsyn om han eller hon tänker bli långlivad. Ta skidlandslaget och det alpina landslaget som två jämförbara exempel. Alltid bråk, alltid problem. Varje år är det några åkare som vägrar träna med landslaget och enbart kör på egen hand, med sin egen tränare och sitt eget upplägg. Det skapar konflikter, eftersom andra åkare blir förbannade på dem som tjurigt måste gå sin egen väg. I centrum står förbundskaptenen som måste medla åt båda håll och samtidigt blir hårt pressad av media. Det är därför så många förbundskaptener byts ut, därför så många blir pressade och mår dåligt och därför många tvingas avgå, ofta i förtid.

I ridsporten, fullt jämförbar med skidor och alpint, har Henrik Ankarcrona lyckats med den otroliga bedriften att enbart skapa positiva rubriker under sex långa år. Han har inte förnekat att det förekommit konflikter, han har erkänt att han inte gillar konflikter men har också klargjort att när det väl kommer till konflikter tar han itu med dem omedelbart. Genom att störa så lite som möjligt har han visat ryttarna den största hänsyn och vunnit deras förtroende. Det är en av de svåraste konsterna och ingen har hanterat den med sådan bravur och sådan framgång som Henrik Ankarcrona. Lägg till hans ödmjuka framtoning och tilltalande personlighet i media och han har alla rätt.

Det är egentligen bara en sak som jag ställer mig frågande till efter denna orgie i guld och andra medaljer, nämligen detta:

Vad händer efter OS 2024 när Ankarcronas kontrakt går ut? Det är inte ens ett år kvar till OS i Paris är avgjort – och vad händer sedan? Vi har en förbundskapten som gjort allt rätt under sex år men jag har i alla fall inte kunnat läsa eller höra någonstans att det pågår diskussioner om framtiden.

Det senaste jag läste om Henrik Ankarcrona och framtiden var i en TT-intervju för drygt ett år sedan. Då sa han, å ena sidan:

”Det finns ingen övre gräns hur länge man kan vara förbundskapten, men den bollen ligger förstås hos ridsportförbundet. Jag trivs jättebra och brinner verkligen för resan till ett mästerskap.”

Å andra sidan sa han även, om sitt tuffa jobb:

”Det är inte alltid lätt, men jag har en fantastisk fru och vi försöker backa upp varandra. Utan Ingrid och familjen hade det inte fungerat, inte utan deras stöd. Det tror jag alla förstår, att det måste finnas, men det är aldrig enkelt.”

Det är hög tid att ta tag i den här frågan. De exempellösa framgångarna under Ankarcronas tid vid rodret har gjort svensk ridsport enormt attraktiv. Sponsorer vill samarbeta med vinnare, tv-bolag vill sända tävlingar och alla nya och gamla förebilder och idoler gör att allt fler vill börja rida. Framgång föder framgång med effekten att en hel sport stärks ekonomiskt, vilket ger utrymme för viktiga satsningar över hela linjen. Vi som älskar ridsport befinner oss både bildligt och bokstavligt i ett guldläge just nu.

Andrea Barth är sportchef på Svenska Ridsportförbundet. Det är hon som är Ankarcronas chef och den person, under förbundsstyrelsen, som är högst ansvarig för tillsättning av förbundskapten. När lyfter hon luren, ringer årets viktigaste samtal och inleder konkreta diskussioner om en avtalsförlängning med den unikt framgångsrike lagbyggaren från Södra Sandby?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns när jag hösten 2018 var på clinic i det gamla gistna och råkalla ridhuset på Växjöortens Fältrittklubb. Trots kylan var det fullt till sista plats och vi som var församlade lyssnade andäktigt till det som sas.

Den som gästade Växjö var Jens Fredricson. Jag kände till honom som föredettingen, han som en gång för länge sedan var uppe och nosade på världstoppen men därefter la karriären på hyllan för att göra annat. Till exempel hålla clinic i Växjö.

När detta skrivs är Jens Fredricson den ende ryttaren i Europa som efter två dagars tävlande i Milano står på 0 fel. I eftermiddag kan Jens Fredricson och Sverige bli europamästare i lag och på söndag vet Jens att om han nollar igen – ja, då är han bäst i den här delen av världen även individuellt.

Jag hoppas såklart på dubbla guld igen, bortskämd som man blivit av de senaste årens närmast löjliga blågula framgångar.

Men det är inte det viktigaste för mig.

Det viktigaste för mig är att Jens Fredricson finns.

Inte för att han är Jens Fredricson utan för att han är one of a kind. Fullkomligt unik. Hela Jens Fredricsons liv innehåller så mycket intressant att ni som befunnit er i ridsporten i hela ert liv kanske inte ser det på samma sätt som jag.

Jag skrattade förresten högt på den där clinicen när Jens fick frågan om han någonsin kommer att ha en chans mot lillebror Peder igen.

– Får jag bara en tillräckligt bra häst ska jag slå honom, sa Jens.

Vi var 300 personer som skrattade och fram till förra våren trodde jag att Jens skämtade när han sa det där om att slå Peder. Det gjorde han inte. Jens Fredricson var inte den föredetting jag trodde.

Så fungerar det nämligen i den del av sportvärlden jag kommer ifrån. Där handlar det om korta karriärer, där den röda lampan börjar lysa redan runt 30-årsstrecket. Då handlar det om att undvika skador för att förlänga karriären till i bästa fall 35-36. Det är ofta med vemod jag sett dessa idrottares sista år innan de tvingas ta farväl av det de älskar mest. Och att lägga ner sitt tävlande och sedan tro att man kan återuppta den och bli någonting annat än en avlägsen skugga av sitt forna jag är bara att glömma. Det funkar inte.

När jag ser vad Jens Fredricson åstadkommit inser jag än en gång att ridsporten inte är som andra sporter, och den här gången menar jag det på ett odelat positivt sätt. Som en av ytterst få sporter erbjuder ridsporten ett snudd på livslångt utövande, även på hög nivå. I ridsporten är det inte den tävlande människans karriär som är kort utan det tävlande djurets. För mig öppnar detta tvärtomtänk helt oanade möjligheter, både när det gäller att se, höra, tänka och känna.

Se på Jens Fredricson, 56. Jag gillar den nästan episka berättelsen om när Jens, enligt egen utsago, som 30-åring kom fram till att han inte kunde rida, trots att han nått internationella framgångar. Hur han sedan tar hjälp av då rullstolsburne legendaren, major Anders Lindgren, som efter att ha sett Jens rida säger:

– Jens, du rider så dåligt att jag inte vet vad jag ska börja.

Han lärde sig något där. Det blev en ögonöppnare för honom som han ofta och gärna berättar om. Och nu fortsätter han med att lära ut, att förmedla kunskap och att så frön. Han är öppen, han bjussar på tips och knep, inspirerar, ifrågasätter gamla sanningar. Studera vad som händer när en mikrofon placeras framför Jens Fredricsons mun. Hur han gillar det, hur han ser det som en möjlighet att säga någonting vettigt som alla kan förstå och ta till sig istället för det vanliga intränade och intetsägande snömoset. Hans avslappnade och filterlösa sätt i intervjuer borde bilda skola bland landets mediecoacher.

Hos Jens Fredricson finns något vi alla kan ta efter. Han som kom tillbaka. Han som ingen trodde skulle bli bäst i familjen igen. Han som vill förmedla kunskap till andra. Han som lämnade den stora arenan för att bli stallmästare på Flyinge och Strömsholm – och nu har chans att bli Europas bäste ryttare. Oavsett hur det går ser vi historia skrivas framför våra ögon.

Hela Jens Fredricsons liv är faktiskt som gjort för att bli film. Och skulle han få till en fullträff på söndag – tänk vilken film-slutscen DET skulle bli – undrar jag om inte även ett gäng kända regissörer tänker samma tanke.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Plötsligt bara står han där, mitt i hagen. Jag är inte alls beredd på synen som möter mig. På den här gården har jag vant mig vid att först hantera små A-ponnyer, marginellt större än de största hundraserna. Det har fortsatt med nästa steg, B-ponnynivån, där det handlar om rejält mycket mer häst men fortfarande tämligen lätthanterliga djur. När C-ponnyn Rosie dök upp i början av förra sommaren började det kännas lite mer. Hon är inte på något sätt stor eller skrämmande, men i jämförelse med övriga i flocken kändes hon som en rejäl, ganska stor häst. Så har det sett ut fram till för drygt en vecka sedan.

Då står han där. Carrenrod Lad, aka Miami, och stirrar på mig. Jag vet inte exakt hur högt han mäter i mankhöjd men en sak står klar. Det är en rejäl så kallad storhäst som står framför mig. Hans mörka gestalt inger respekt och jag kan bara tänka mig vilken kraft som finns i de där enorma benen om de skulle få för sig att utöva karate eller annan valfri kampsport där benstyrka är ett plus.

Men precis lika respektingivande och farlig som Miami först ser ut, precis lika snäll och timid är han. Han är som vidundret Stora Vänliga Jätten från den animerade filmen med samma namn. Skrämmande vid första anblick. Tillgiven som en älskad hund därefter. Miami vill komma nära men är inte bufflig eller irriterande. Han älskar att bli kliad, följer mig nyfiket vart jag än går inne i hagen och är bland det mest sociala jag upplevt.

Det är tack vare fantastiska Sandra Augustsson han står i vår hage. Angelo har länge drömt om att få prova att rida storhäst och tack vare Sandras vänlighet får han under en period låna Miami. För två veckor sedan gjordes ett första test då Angelo fick provtävla Miami i Tingsryd, parallellt med Karl Oskar Cup i Växjö. Han åkte dit, bekantade sig med hästen och red sedan sitt unga livs första runda med storhäst. Lugnt, fint och med ett litet nedslag tog de sig runt banan och målgången var ett stolt ögonblick för Angelo.

Men nu står den Store Vänlige Jätten här hemma. Angelo har fått låna Miami och lånet gäller inte bara träning. Angelo tillåts även tävla honom och när fredagen kommer står de redo under tävlingarna i Ljungby. Hinderhöjden är 1,10 och jag följer det hela genom Equipe-appen eftersom jag även jobbar dagpass här hemma i Växjö. Återigen gör Angelo det riktigt bra och den här gången faller inga hinder. Hans nolla räcker till en tolfteplats bland 46 startande och betyder att han och Miami blir placerade och får rosett, som sista ekipage. En ny milstolpe!

På lördagen börjar jag jobba först under eftermiddagen och kan därför följa med till Ljungby, med ett litet nervöst pirr i magen. Det är trots allt en liten 13-årig pojke på en visserligen vänlig men samtidigt väldigt stor jätte. En kombination jag har stor respekt för.

Nu väntar åter 1,10-hoppning, en klass där även Smålandsmästerskapet för children ingår. Även denna klass har 46 starter varav tre är barn som rider storhäst. Angelos kompis Molly Nilsson-Green är först ut. Hon rider superfint och noterar en snabb omhoppningstid. Den här gången vågar även Angelo trycka lite på gasen och jag noterar med viss förvåning hur bra han hanterar allting. Angelo kommer i mål med en bom i grunden och en väldigt fin tid. När den tredje deltagaren, Kelsie Rönneke, ridit står det klart att Molly blir etta, Kelsie tvåa och Angelo trea. Trots att de bara är tre i klassen delar Smålands Ridsportförbund generöst ut både guld-, silver- och bronspriser. Normalt sett tycker jag att det är fel att den som kommer sist får pris men den här gången har det varit så jämnt (det skiljer bara 17 hundradelar mellan de tre i omhoppningstid) att jag faktiskt tycker att alla förtjänar att hyllas.

Tack till Stora Vänliga Jätten och framför allt Sandra Augustsson för att vi fick en liten inblick i den stora storhästvärlden! Den var mycket intressant.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Året är 2017. På Värendsvallens grå betongläktare sitter jag och Malin. Mellan oss sitter Angelo, 7, och LillyBelle, 5. Karl Oskar Cup pågår och eftersom barnen börjat intressera sig för hästar och så smått börjat gå i ridskola tycker vi att det är en bra idé att göra en utflykt till den anrika fotbollsarenan som klätts om till unik plats för ponnytävlingar.

Jag ser hur ekipagen svischar förbi, hur otroligt modiga och duktiga de unga ryttarna är. Jag kan heller inte undgå att notera hur fascinerat och storögt Angelo och LillyBelle följer skådespelet.

– Här ska jag flyga fram med min häst, säger plötsligt LillyBelle drömskt.

Där och då är jag helt säker på en sak.

Det kommer aldrig att hända. Det här är för avancerat. Jag säger det givetvis inte men i den stunden är jag övertygad om att mina barn aldrig någonsin kommer att rida Karl Oskar Cup. Det finns inte en chans. Den här sporten är alldeles för svår.

Men det är inte mycket jag vet sommaren 2017, ska det visa sig.

Framför allt vet jag där och då knappt någonting om hästar. Jag vet visserligen en massa om tävlingar men jag kan inte ana att mina barn ska tävla. Inte på hästar. Inte i en mastodonttävling som Karl Oskar Cup. Kanske lunka runt försiktigt på en ridskola eller hemma på gården, men inte här. Absolut inte här. På den här gräsmattan är det ju i princip proffs som rider.

Jag tänker ofta på besöket på Värendsvallen. Bara sex år har passerat sedan vi satt där på den gråa betongläktaren och inandades en dröm som kändes ouppnåelig. Det känns som en annan tid, ett annat liv och en annan galax i dag. Samtidigt har det bara gått sex år. Det är inte så himla mycket. När jag nu, i augusti 2023, summerar årets Karl Oskar Cup är det med stor förundran och ren häpnad jag konstaterar hur otroligt fel ute jag var i min känsla 2017.

Jag har precis sett tävlingarnas näst sista klass, en Lätt B+ för kategori C. Där har Angelo svischat fram i en hastighet som – förstår jag nu – varit minst lika hög som de fartvidunder jag med skräckblandad förtjusning bevittnade 2017. Sex år senare vinner 13-årige Angelo finalen av Karl Oskar Cup med Rosie efter en alltid lika spännande A:1a-rysare. När jag ser honom rida ärevarv med en blombukett i handen ryser kroppen till.

Då har jag ännu inte ens nämnt den som faktiskt var Karl Oskar Cups allra största vinnare.

LillyBelle, hon som drömde, hon som ville, hon som önskade.

För henne blir 2023 års Karl Oskar Cup en ”once in a lifetime-weekend”.

Hon ställer upp i alla tre cuperna, inalles nio starter. Hon blir placerad i åtta av dem, vinner fem, tar hem både den minsta cupen, Lilla Anna (med Tindra), och den mellersta, Kristina (där hon med A-ponnyn Peggy besegrar alla B-ekipagen) och slutar tvåa i den stora cupen, Karl Oskar, med sin nye vapendragare Woodie. Inte nog med det. Parallellt med ponnytävlingarna arrangeras käpphästtävlingar inne i ridhuset. LillyBelle, som med nöd och näppe hinner komma till start på grund av sitt tuffa schema ute på den riktiga ridbanan, får till en fullträff även med käpphästen. Hon är snabbast bland de 61 deltagarna och i pris får hon ett elegant rosa käpphästhinder. Det här är helgen när allt bara stämmer.

Direkt efter finalsegern i Kristina Cup med Peggy blir LillyBelle även intervjuad av min kollega och vän Alexander Jepsen på Smålandsposten som av tävlingsledningen snappat upp att LillyBelle ”rider som en biltjuv”. Dagen efter ska vi, visar det sig, få besök av Sveriges Radio Kronoberg som gör en lång intervju med LillyBelle.

Förundrad inser jag hur lite jag vet i dag och hur lite jag visste för sex år sedan. Ett nytt ordspråk formas i min hjärna:

Steget mellan ouppnåelig dröm och överträffad verklighet kan vara kortare än du tror.  

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När man redan tyckte att det var alldeles för deppigt, fuktigt och kyligt för att vara i början av augusti – ja, då kom Hans. Ingen kan som Hans, och andra oväder, skölja bort den lilla lust och det lilla hopp som trots allt finns kvar där längst in i själen under ett sensommarlågtryck.

Särskilt inte hos den som håller på med utomhusaktiviteter.

Särskilt inte hos den vars utomhusaktiviteter dessutom utgörs av ridsport och tillfälliga snickeriprojekt.

Oväder som Hans försöker sälja in ett frestande flyktbeteende. Ger oss känslan av att det aldrig är för sent att ge upp. Känslan av att det är fullt tillåtet att vägra vistas ute och istället spela kort eller Yatzy, se på film eller serier eller inta horisontalläge med en ljudbok i öronen.

Men inget av detta har vi gjort.

Vi har kämpat tappert mot Hans, stått emot hans lockelser, gjort vårt bästa för att ignorera honom. Vi firade exempelvis Hans ankomst med att jobba i hällregn under sex långa timmar. Vi sågade, vi mätte, vi skruvade, vi spikade. Vi gjorde blyertsmarkeringar i virke som genast regnade bort, provade igen och igen och igen tills det gick att kapa på rätt ställe. På så sätt har vårt uteboxbygge sakta men säkert gått i rätt riktning även denna mörka vädervecka.

Inte heller våra djur tycker om Hans. Jack russeln Doris gillar vatten lika mycket som katter gör och har smugit runt i eller kring stallet de gånger hon vistats utomhus. Lilla Tindra har när hon befunnit sig i sin hage mest stått och sökt ögonkontakt med oss, som för att säga ”Kan jag få komma in nu?”. Vi har självklart gått Tindra till mötes alltmedan Hans kastat sin oupphörliga nederbörd över oss. Även de andra hästarna har visat stor uppskattning när vi erbjudit dem daghärbärge med ett extra mål mat under de värsta timmarna då Hans härjat. Till och med kaninerna har legat håglösa och uttråkade inne i sina små hus och bara i undantagsfall sökt sig ut för en nypa frisk men regnig luft.

I lördags var dagen före Hans utlovade besök och det känns just nu som att den kommer att bli den sista regnfria före oktober. Den dagen hade vi åtminstone turen att pricka in en träning med Ann Liwing inför denna veckas hemmaplansklassiker Karl Oskar Cup, där för övrigt Hans härjningar också ställt till det för arrangörerna.

Det blev en bra träning, precis som vanligt. Lärorikt och nyttigt för både barnen, Malin och mig själv. Förutom sin erfarenhet, skicklighet och öga för korrigering är Ann Liwing bra på många saker.

Framför allt tre:

• Hon är bra på att snabbt få ner ryttare som befinner sig uppe i det blå på jorden igen.

• Hon är bra på att omedelbart bygga upp och lyfta samma ryttare mot nya höjder igen.

• Hon är bra på att förklara på ett sätt som även sådana som jag förstår och lär mig.

Förutom träningen för Ann Liwing har alla aktiviteter utom en skett i regn, rusk och blåst. När Hans var på sitt sämsta humör lastade LillyBelle sin Woodie i lastbilen. Sedan körde jag ner dem till hemmaklubben fem minuter bort där kompisen Doris (människan, inte hunden) väntade tillsammans med sin B-ponny Susie. Ridhuset var ledigt, tjejerna fick rida en timme utan att bli blöta och – ja, sedan har det egentligen inte hänt så mycket mer.

På hästfronten intet nytt, liksom.

Och trots att vi trotsat honom är alltihop Hans fel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag tar vid där den förra bloggen slutade och dröjer mig kvar en kort stund vid Växjö Summer Show. Hemmatävling. Det är något speciellt med ordet. En tävling vars klubb och arrangör du själv är en del av. Av den anledningen lyssnar man lite extra och är lite mer uppmärksam. Vad tycker gästande ryttare om tävlingen? Ser de ut att trivas? Flyter arrangemanget på som det ska eller hålls inte tiderna? Finns det förslag till förbättringar?

Alla farhågor kom på skam. Sommarshowen flöt på, vädret ställde upp och alla såg ut att trivas, från publik till personal och till ryttare från Lätt D till 1,45. För vår del matchades våra hästar sparsamt. Först under söndagen gick LillyBelle och Angelo in i tävlingen. LillyBelle red först lilla Tindra (LD och LC), sedan Erika (LC) och slutligen Woodie (LB). Väldigt bra ritter och prestationer rakt igenom även om rosetterna uteblev. Angelo och Rosie gick ut i tävlingarnas allra sista klass, en Lätt B.

Trots att det brukar finnas ett hemmasyndrom – där ryttare gärna spänner sig lite extra och har ett par fjärilar i magen – är Angelo och Rosie som ett strävsamt gammalt par. De förstår varandra, Rosie är hjälpsam och taggad och Angelo fokuserad. Det slutar med en snygg seger som sätter punkt för Växjö Summer Show 2023.

Efter att själv ha jobbat på redaktionen nio dagar på raken efter min semestercomeback njuter jag nu av ett par dagars ledighet. Att en tävlingsfri helg står på schemat känns bra. Efter en så pass lång streak med jobb är det skönt att göra någonting utan att lämna hemmet. Jag firade direkt ledigheten med att sladda ridbanan.

Jag älskar att sladda banor. Älskar att se slutresultatet. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag spelat tennis i 20 år. Precis som det är någonting visst och särskilt inbjudande med en nysopad grusbana med blänkande vita linjer är det på samma sätt både lugnande och inspirerande att se en paddock som är helt ren, helt fri från hovavtryck, till synes oförstörd.

Det är det bästa med att bo på landet. Det finns alltid pågående och planerade projekt att sätta tänderna i. Sommarlovet är projektens tid, årstiden då det är läge att bygga, förnya och fräscha upp. I år har jag i vanlig ordning målat om och fräschat till stallet, en kär tradition som jag skulle sakna om den försvann. Jag har även dövat mitt dåliga samvete genom att äntligen gjuta en lutande ramp framför stallet. Fjolårets ännu pågående trädgårdsprojekt – den grusade platån – pryds nu av en vacker stenvall som även fått en sten att lätta från mitt hjärta. I skrivande stund är jag igång med nästa projekt; något som förhoppningsvis slutar med antingen en ligghall eller två uteboxar (vi har inte bestämt oss än). Men känslan av att som glad amatör bygga någonting, vad som helst, är översvallande.

Att i lugn och ro fundera ut var plintar lämpligen ska grävas ner, hur många kvadrat bygget landar i, hur stor åtgången av reglar och panel blir och vilken typ av skruv och spik som bör användas – allt detta adderar någonting som höjer livskvaliteten. Att koppla på transporten och åka till bygghandeln är lika spännande som att kika på vilket överblivet material hemma på brädgården som kan återbrukas. Jag känner att jag hittat en bra mix mellan begagnat och inhandlat och kommit en bit på vägen. I dag påbörjade jag bärläkten och när den är på plats är det dags att lägga taket. Livet på landet rullar på som det alltid gjort – och trots att det är slitigt och svettigt och knappast något för en ond tennisrygg är det svårt att inte tycka att livet på landet är livet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.