Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.
För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.
En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.
Vi gillar ju att tävla, så är det bara.
Men varför?
Varför gillar vi tävlingar?
Är det bara tävlandet i sig vi dras till?
Svaret är nej om du frågar mig.
En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.
Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.
Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.
Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.
Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.
Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.
Jag talar om den som talar.
Om speakern.
Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.
En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.
Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.
Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?
Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?
Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?
Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.
Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på