Temperaturen visar plus. Visserligen bara med någon tiondels grad men det känns nästan overkligt. Fler plusgrader är dessutom på ingång. När man är mitt inne i en köldsmocka, precis som när man befinner sig i en värmebölja, finns det inget annat ”nu” i sikte.
Den intensiva värmen eller bitande kylan känns som konstanten i livet. Årets kyliga peak har stundtals varit outhärdlig. Efter en sedvanligt grön jul här nere i söder såg åtminstone inte jag den komma med en sådan intensitet som den gjorde.
Nu sitter jag inte och gnäller i egen sak. Så länge elproduktionen är intakt är köldsmockor en hyfsat enkel match för alla som bor i lägenhet och villa. Det som gnagt i mig under hela denna odyssé genom de många minusgradernas värld är någonting helt annat.
Det dåliga samvetet.
Varje sen kväll, när klicksilvret börjat dala alarmerande snabbt och jag själv krupit ner under ett skönt duntäcke, har känslorna kommit.
Hur känner sig den som står på fyra ben och inte har några 20-nånting grader att värma sig mot?
Hur mår Tindra i sin box, hon som brukar se så frusen ut ibland?
Hur känner sig Tango, fixar Erika natten, står Peggy och skakar – och hur är det med Hilda längst inne i stallet?
När fryser hästar?
Hur mycket fryser de?
Svaren kanske är enkla men de är ändå svåra.
Jag märker att ju mer känslomässigt involverad jag är i mina hästar – vilket jag blivit de senaste åren – desto mer ömmar jag och oroar mig för dem. Det dåliga samvetet är kvittot på det. Det jobbiga kvittot som skaver långt därinne.
Jag är väl medveten om att hästar inte är människor, att hästar är flyktdjur med en helt annan förmåga att tåla kyla än vi, med våra märkligt svaga människokroppar. Jag är också medveten om att vi gör precis allt vi kan för våra hästar för att de ska ha det så bra som möjligt. Enkeltäcken, dubbeltäcken, fleecetäcken, halstäcken – var för sig eller i kombo.
Isolerade stall, påfyllt ljummet vatten och självklart extra foder. Allt enligt de många instruktioner, tips och råd som finns. Jag kan med mitt förnuft räkna ut att stora hästar hanterar kyla bättre än små och att lite extra hull fungerar som en extra isolering. När jag läser på lär jag mig dessutom begrepp som NKT, nedre kritiska temperaturen, och att hästar genom sitt förnämliga inre hormonella system kan sänka denna kritiska temperatur vid behov.
Jag vet också att blåst och regn i många fall är värre för en häst att hantera än sträng kyla.
För mig räcker det ändå inte för att döva det dåliga samvetet. Hästar kan inte prata, inte säga ”hjälp, jag fryser” och då hamnar vi, åtminstone i min värld, i händerna på kvalificerade gissningar, oavsett hur mycket fakta som ligger på bordet. Gissningar ger också upphov till dåligt samvete. Att gissa sig till hur en fyrfoting, utan skratt-, gråt- och talförmåga visar att den mår bra är att kanske gissa rätt men aldrig riktigt få svaret på om gissningen VAR rätt.
Allt detta låter kanske rätt fånigt. Att förmänskliga hästar är kanske att göra sig fånig. Du som läser detta kan säkert lära mig ytterligare massor när det kommer till hästar och kyla. Samtidigt är det, känner jag, oundvikligt att inte engagera sig känslomässigt när det kommer till djur man har så otroligt nära och tät kontakt med. Att lida med dem, oavsett om de mår bra eller mindre bra.
Nu står i alla fall hästarna ute i sina hagar. Temperaturen har stigit till plus en grad, fler plus är på ingång enligt SMHI och jag tycker mig nästan se ett gäng nöjda leenden skymta fram där borta.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt gärna följa mig på Instagram eller gå med i det supertrevliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!
Följ Ridsport på