Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
19 februari 2021 16:37

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”
Det smällkalla vinterlandskapet är betagande vackert, men inte att föredra i längden. Foto: Privat

Temperaturen visar plus. Visserligen bara med någon tiondels grad men det känns nästan overkligt. Fler plusgrader är dessutom på ingång. När man är mitt inne i en köldsmocka, precis som när man befinner sig i en värmebölja, finns det inget annat ”nu” i sikte.

Den intensiva värmen eller bitande kylan känns som konstanten i livet. Årets kyliga peak har stundtals varit outhärdlig. Efter en sedvanligt grön jul här nere i söder såg åtminstone inte jag den komma med en sådan intensitet som den gjorde.

Nu sitter jag inte och gnäller i egen sak. Så länge elproduktionen är intakt är köldsmockor en hyfsat enkel match för alla som bor i lägenhet och villa. Det som gnagt i mig under hela denna odyssé genom de många minusgradernas värld är någonting helt annat.

Det dåliga samvetet.

Varje sen kväll, när klicksilvret börjat dala alarmerande snabbt och jag själv krupit ner under ett skönt duntäcke, har känslorna kommit.

Hur känner sig den som står på fyra ben och inte har några 20-nånting grader att värma sig mot?
Hur mår Tindra i sin box, hon som brukar se så frusen ut ibland?
Hur känner sig Tango, fixar Erika natten, står Peggy och skakar – och hur är det med Hilda längst inne i stallet?
När fryser hästar?
Hur mycket fryser de?
Svaren kanske är enkla men de är ändå svåra.

125 Mule
Du säger ingenting, min kära lilla ponny, men hur mycket fryser du egentligen? Foto: Privat

Jag märker att ju mer känslomässigt involverad jag är i mina hästar – vilket jag blivit de senaste åren – desto mer ömmar jag och oroar mig för dem. Det dåliga samvetet är kvittot på det. Det jobbiga kvittot som skaver långt därinne.

Jag är väl medveten om att hästar inte är människor, att hästar är flyktdjur med en helt annan förmåga att tåla kyla än vi, med våra märkligt svaga människokroppar. Jag är också medveten om att vi gör precis allt vi kan för våra hästar för att de ska ha det så bra som möjligt. Enkeltäcken, dubbeltäcken, fleecetäcken, halstäcken – var för sig eller i kombo.

Isolerade stall, påfyllt ljummet vatten och självklart extra foder. Allt enligt de många instruktioner, tips och råd som finns. Jag kan med mitt förnuft räkna ut att stora hästar hanterar kyla bättre än små och att lite extra hull fungerar som en extra isolering. När jag läser på lär jag mig dessutom begrepp som NKT, nedre kritiska temperaturen, och att hästar genom sitt förnämliga inre hormonella system kan sänka denna kritiska temperatur vid behov.

Jag vet också att blåst och regn i många fall är värre för en häst att hantera än sträng kyla.

125 Hopp
Ett hopp i kylan får väl ändå upp värmen? Foto: Privat

För mig räcker det ändå inte för att döva det dåliga samvetet. Hästar kan inte prata, inte säga ”hjälp, jag fryser” och då hamnar vi, åtminstone i min värld, i händerna på kvalificerade gissningar, oavsett hur mycket fakta som ligger på bordet. Gissningar ger också upphov till dåligt samvete. Att gissa sig till hur en fyrfoting, utan skratt-, gråt- och talförmåga visar att den mår bra är att kanske gissa rätt men aldrig riktigt få svaret på om gissningen VAR rätt.

Allt detta låter kanske rätt fånigt. Att förmänskliga hästar är kanske att göra sig fånig. Du som läser detta kan säkert lära mig ytterligare massor när det kommer till hästar och kyla. Samtidigt är det, känner jag, oundvikligt att inte engagera sig känslomässigt när det kommer till djur man har så otroligt nära och tät kontakt med. Att lida med dem, oavsett om de mår bra eller mindre bra.

125 Angelo
Angelo och Tango trivs i snön. Foto: Privat

Nu står i alla fall hästarna ute i sina hagar. Temperaturen har stigit till plus en grad, fler plus är på ingång enligt SMHI och jag tycker mig nästan se ett gäng nöjda leenden skymta fram där borta.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt gärna följa mig på Instagram eller gå med i det supertrevliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
23 februari 08:39

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje
Det är tur att Angelo hanterar nervositet på ett annat sätt än jag i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

281 Rampen
Tränaren Ann Liwing kommer med några avslutande råd innan Angelo och Rosie släpps upp över den klassiska rampen och kastas in i Scandinavium likt gladiatorer. Foto: Daniel Enestubbe

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo klarar hinder efter hinder. Nervositeten att se det från sidan är fysisk. Foto: Kim C Lundin

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Målgången är klar. Hindren står kvar. Foto: Kim C Lundin

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
16 februari 15:01

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det
De mörka molnen över ridsporten är många just nu, och Ridsports bloggare Ponnypappan funderar på hur vi kan gå vidare efter den senaste tidens skandaler. Foto: IStock/Gujiang xie

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
9 februari 12:59

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare
Alexandra Nordenson och Roxanne, 2023 års vinnare av Sverigeponnyn. Foto: Roland Thunholm

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
2 februari 14:55

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?
Bilden är tagen i ett annat sammanhang och hästen på bilden har ingenting med artikeln att göra. Arkivbild: Roland Thunholm

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
26 januari 13:54

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris
Ann Liwing – Årets ledare. Foto: Privat

Bortskämda med framgångar och utmärkelser som vi blivit satt vi ännu en gång med visst hopp i tv-sofforna framför Idrottsgalan. Att ridsporten är nominerad i alla stora sammanhang är någonting vi numera, otroligt nog, tar för givet.

I år: von Eckermann och Ankarcrona i varsin kategori; Årets manlige idrottare och Årets ledare.

Henrik och eller Henrik eller ingen alls?

Så löd frågan.

Jag var ganska säker på att svaret skulle bli noll och intet. Sverige må vara ett lilleputtland på jorden med en relativt begränsad befolkning när det kommer till eliturval men oj, vilken stor nation vi är på idrottshimlen när en jury ska utse vinnare.

Mondo Duplantis tycker jag, trots stenhård konkurrens av bland andra von Eckermann, var en värdig vinnare. Det han gör borde vara omöjligt. Han spränger gräns efter gräns och vinner bokstavligt talat varje tävling han ställer upp i med en överlägsenhet som känns övermänsklig.

När det kommer till kategorin Årets ledare är jag mer tveksam.

Hade Henrik Ankarcrona varit mer förtjänt av priset än skidskyttets Johannes Lukas?

Jag har ärligt talat ingen aning.

Årets ledare är en knepig, ja faktiskt till och med märklig, priskategori. För hur ska en ledares prestation bedömas i förhållande till andra ledares? Ytterst få av oss, nästan ingen alls, har ju minsta insyn i hur dessa ledare utövar sitt ledarskap, vilka knappar de trycker på för att skapa trivsel och framgång eller hur de löser konflikter?

Vi har ingen aning.

Ändå är alla dessa tränare, som de i någon form är, värda all form av uppskattning. Att vara tränare är nämligen beundransvärt svårt eftersom du måste vara bra på det för att överleva. Är du inte en bra tränare inom elitidrotten försvinner du, antingen genom att du får sparken (som i de stora lagidrotterna) eller på grund av att ingen vill ha dig.

Efter att ha dagligen ha skrivit om idrott under nästan 30 år finns det ingen yrkeskategori som imponerar mer på mig än tränarna. De ska alltid kunna säga något begåvat och kunna dra en analys två sekunder efter att en match är slut. De måste samtidigt hålla huvudet kallt och åtminstone inte öppet visa att de blir förbannade på exempelvis dumma frågor.

Inom ridsporten är det lika tufft, trots att en tränare i ridsport sällan eller aldrig tvingas bli konfronterad i media. Istället ska tränaren ha koll på olika ekipage, bestående av en människa och ett djur, och kunna se, granska och analysera alla hundratals, kanske tusentals, olika detaljer som ligger bakom ekipagets prestationer.

Tygellängd, sits, skänkel hit och skänkel dit, distanser, språng och ”titta vart du ska” ska tillsammans med alla andra moment kokas ner till sekundsnabba råd och tips som förväntas leda till omedelbar förbättring hos ryttaren. Detta sker dessutom i svinkalla ridhus och kan pågå i fem-sex timmar beroende på hur många träningsgrupper som finns på schemat. Sedan ska videor studeras i mobilen, feedback ges och uppföljningar göras. För att inte tala om alla frågor som, i alla övriga sammanhang, regnar över den som är tränare.

Jag säger så här: Vi behöver inte utse EN person till Årets ledare. Vi borde alla utse vår egen eller – som i mitt fall – mina barns tränare till Årets ledare. Därför utser jag här och nu Ann Liwing till Årets ledare. Grattis Ann – du är verkligen värd priset för allt du gjort och gör för Angelo och LillyBelle! Det du gör betyder allt för dem och för oss, ska du veta. Mitt råd till alla er som läser den här texten: Gör samma sak som jag. Gå till er tränare och tala om att ni utsett hen till Årets ledare. Det kommer att vara en välförtjänt utmärkelse.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
19 januari 11:18

Ponnypappan om när topplocket går

Ponnypappan om när topplocket går
Ibland går topplocket på mig. När går ditt?

En sak har jag lärt mig efter ett gäng intensiva år på gård. Livet på landet är inget för mesar, gnällspikar eller för folk som inte tål att få lite skit under naglarna. Livet på landet är hårt, slitsamt och består av dagliga rutiner som tar massor av tid i anspråk. För de som accepterar dessa livsvillkor är det som vilken annan sak som helst i livet. Du lär dig, du blir bättre på det och till slut går det på autopilot, direkt från förlängda märgen.

Den återkommande mockningen, den evighetslånga vattenpåfyllningen, bärandet och kånkandet blir vardag ganska snabbt. Till slut reagerar du inte ens på antalet timmar du lägger i stallet varje vecka. Allt bara finns där. Du accepterar det, och det gör dig lugn och stresstålig.

Sedan finns, i likhet med mycket annat, undantagen. De små mentala tuvorna som från ingenstans stjälper ett helt lass uppe i hjärnan. Det hör sannerligen inte till vanligheterna men det händer ändå med viss regelbundenhet i stallmiljö att irritation och ilska erupterar och hela topplocket går.

Upplever du samma sak?

Brinner det av hos dig i stallet ibland också – och i så fall varför?

Här är min lista över stallhändelser som får mitt topplock att gå:

• Det frusna boxlåset
När plusgrader och regn raskt ersätts av torr luft och ett gäng minusgrader står man ibland där som ett fån och vill bara skrika. Hästen ska ut, boxlåset rör sig inte ur fläcken och jag bannar mig själv för att jag inte smörjt det och förebyggt den uppkomna situationen. Jag hämtar istället en hammare. Bara genom extrem självbehärskning lyckas använda den till att försiktigt banka loss sprinten – inte till att slå sönder hela låset, som jag innerst inne vill.
Topplocksfaktor: 1.

• Kisstäcket
Jag känner våra hästar innan och utan nu. Vet hur de för sig när de står på box, hur mycket de dricker och om de är pedanter eller slarvrar när det de förtärt ska leta sig ur genom tarmar och urinrör. Att då se att en normalt sett skötsam häst lyckats täcka varje kvadratcentimeter spån med kiss får mig att sjuda av ilska. Jag fattar aldrig hur det gått till. Det jag fattar är att ALLT måste bort och ersättas av nytt spån.
Topplocksfaktor: 2.

• Den glömda skottkärran
Att råka glömma att ta in skottkärran när det är plusgrader är inte hela världen. Att göra det så här års är däremot en dödssynd som alltid gör mig tokig, trots att jag ibland (oftast) är den skyldige. Bara att ta i de kalla isbelagda handtagen får mig att rysa. Om kärran dessutom glömts kvar utan att ha blivit tömd stannar en tredjedel av mocket kvar och man får hugga bort eländet med grepen. Fasansfullt irriterande.
Topplocksfaktor: 3

• Bajsvattenchocken
Det fina med hästbajs är att det bara luktar i någon minut. Sedan är det i princip luktfritt. En bajshög ser heller inte speciellt äcklig ut och är närmast behändig att mocka bort. Att däremot mötas av mardrömssynen när en hel hög landat i vattenkärlet får det att vända sig i magen på mig. Att tömma ett helt kärl med bajsvatten – DET är äckligt. Dessutom måste kärlet självklart diskas noggrant samtidigt som man oroar sig för att hästen inte fått i sig tillräckligt med vätska.
Topplocksfaktor: 4

• Det stora grepfiaskot
Värstingen på listan dyker alltid upp från ingenstans. Du står och mockar i godan ro, med skottkärran bredvid dig och grepen vant i hand. Du fyller grepen med spån och bajs, lyfter upp den och ska tömma den i kärran – men håller den FÖR LÅGT! Trots att du är en fullt fungerande person kan du plötsligt inte tajma höjdskillnaden mellan grepen och kärran. Grepen krockar med kärran, innehållet kastas åt alla håll och du är i det läget övertygad om att du är den sämsta människan i hela världen på precis allting. Ilskan och självföraktet är totalt.
Topplocksfaktor: 5.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 


Ponnypappan
12 januari 13:30

Ponnypappan: Det femte steget på trappan

Ponnypappan: Det femte steget på trappan
Deras resa har pågått i drygt ett halvår. Nu har LillyBelle och Hasse uppnått sitt hittills största mål: att få rida Medelsvår B.  Foto: Privat

Jag vet inte hur det är med er eller hur det är i skolan nuförtiden, men jag växte upp med Maslows behovstrappa. Ni minns säkert de fem stegen där ”grundläggande behov” är det första och största steget. Sedan följer ”trygghet”, ”gemenskap” och ”uppskattning” för att en människa ska må bra.

Alla dessa fyra känns bra att både uppleva själv och se hos andra.

Sedan finns det femte steget.

Kanske inte lika livsviktigt som de andra fyra om sanningen ska fram, men det är samtidigt det steg som gett mig mest inombordsvärme och glädjetårar genom åren. Både när jag själv uppnått det och när jag sett andra göra det.

Självförverkligande.

Att bli det man vill vara. Att sikta mot ett mål och uppnå målet. Mat på bordet är livsviktigt, en trygg uppväxt är ofta avgörande för hur livet ter sig och gemenskap och uppskattning klingar skönt i själen.

Men att på egen hand genomföra en svår uppgift och känna att vingarna bär – det är obetalbart, både att uppleva och att få bevittna.

Alla människor mår bra av att ha ett mål. De som lyckas uppnå sitt mål, hur litet det än må vara, är en människa som växer genom egna aktioner och handlingar. Genom självförverkligande kommer utveckling och det är underbart att se.

På datorskärmen ser jag den här lördagen en liten flicka på en häst som, av den anledningen, ser större ut än vad den är. Flickan kämpar målmedvetet och tillsammans med sin häst tar hon sig över hinder efter hinder. Till slut är de nära målet. Det allra sista hindret återstår. Språnget tar dem över och förbi. Noll fel i en avdelning B och flickan skriker ut ett av de största glädjevrål jag någonsin hört.

Att flickan heter LillyBelle och råkar vara min dotter gör inte det hela sämre. Jag älskar att se andra nöjda och glada och få saker slår att se sin egen lilla ryttare uppnå en målsättning. Det är en Lätt A och nollan gör att hon är framme vid sitt största mål hittills i livet. Det är nollan som gör att hon och hennes älskade Hazelwood Bramble, som jag kallar Hasse, är kvalificerade för att rida Medelsvår B.

Jag har sett hur oförtrutet hon kämpat, hur hon försökt, misslyckats och haft stolpe-ut. Hur det varit nära men ändå inte riktigt framme vid målet. Jag har sett hennes beslutsamhet, hennes målinriktade sätt att se på tillvaron och känslan av att hon aldrig tvivlat, bara försökt på nytt. Nu kan hon slå ner en av de stora milstolparna i marken och det gör mig sådär svårförklarat översvallande glad. Ett barns självförverkligande har den inverkan på en. Det enda som svider lite är att jag inte är där och får se det live, på plats. Men trots det sprider sig värmen i mitt hjärta på ett nästan barnsligt sätt.

Ridsporten ger dig inga grundläggande behov. Den är absolut ingen garanti för någon form av trygghet och att bli uppskattad inom ridsporten kan du heller inte ta för givet. Däremot tror jag att ridsporten, tack vare hur svår den är att utöva, erbjuder ett självförverkligande som få andra sporter kan matcha. För den som tar ridsport seriöst väntar visserligen en hel del besvikelser men också ett pärlband av självförverkligandets Maslow-kickar som den yttersta belöningen. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 januari 11:39

Ponnypappan: En ansvarsfull slalombana i 3D

Ponnypappan: En ansvarsfull slalombana i 3D
Även hästar ser ut som snöskäggiga längdåkare när det är riktigt kallt. Även hästar ser ut som snöskäggiga längdåkare när det är riktigt kallt.

Jag sitter här och innehar en tvivelaktig titel, som jag inte riktigt vet namnet på.

Ponnygräsänkling?

Meeting-observatör på distans?

Annat förslag?

Efter att – för att damma av ett gammalt Monty Python-citat – övriga familjen på torsdagens morgon ”stigit upp innan de gått och lagt sig” och avverkat 20 mycket försiktiga trafikmil ner till Helsingborg stannar jag kvar i Växjö och håller ställningarna.

Om jag älskat alla dessa engelska jobbtitlar som låter fina men egentligen inte är det skulle jag kunna kalla mig property manager just nu istället för svenskans mer modesta och sanningsenliga ”han som tar hand om gården”.

För tar hand om gården, det gör jag sannerligen. Faktum är att jag just nu, när detta skrivs, är mitt uppe i en av mina största och mest ansvarsfulla uppgifter någonsin som ponnypappa. Det är inte bara jag, sju hästar, tre kaniner och en hund. Det är även jag som agerar sköld mellan djuren och de fasansfulla 17 minusgraderna som termometersiffrorna ilsket signalerar om.

274miamiochtindra
Den största hästen, Miami, och den minsta, Tindra, av de sju jag har fullt ansvar för den här helgen.

Jag vet att invånarna i det rubrikmakande köldhålet Nikkaloukta hanterar betydligt värre grader än så men de har 1) valt att bosätta sig där och är 2) tämligen vana vid att hantera läget. Dessutom misstänker jag att antalet hästar i Nikkaloukta är lätträknade. För att vara här nere i Småland är 17 minus ovanligt kallt och därför blir utmaningen större och tuffare när även hästarna är brickor i spelet. Jag är heller inte ensam om att bekymra mig. Ser i olika Facebookgrupper att flera användare ställer frågor om vad som är viktigt att tänka på för att hästarna ska hålla värmen. Det gör att jag känner mig mindre ensam.

Olika hästar klarar kylan olika bra, så mycket har jag lärt mig. Vissa behöver inte ens täcke medan andra behöver två. Alla behöver dock vatten och när det gäller tillgången till vatten i flytande form är hästarna helt utlämnade till mig som ansvarig property manager. Trots påfyllning av varmt vatten dröjer det inte mer än ett par timmar innan isbildning skymtar i de icke uppvärmda kärlen. Det MÅSTE jag ha koll på, hela tiden. Annars utsätter jag mina hästar för det jag hatar mer än någonting annat: djurplågeri. Detsamma gäller kaninerna inne i den lilla lekstugan på baksidan.

I hagarna handlar det även om att se till att tillgången till hösilage är av en annan kaliber än vid mer behagliga temperaturer. Mer att äta, och fler mål mat. Det är alls ingen ny info för mig men när man står ensamt ansvarig blir allt mycket större och allvarligare. Man måste tänka i 3D, dela in dagen i tydliga arbetsområden och tidpunkter och inte missa någonting. Som jag tidigare skrivit om här i bloggen är jag mer känslig när jag har med hästar att göra än med exempelvis hundar, som på ett mycket tydligare sätt signalerar när de är nöjda och glada och när de inte är det. Jack russeln Doris läser jag som en öppen bok. Viftar hon på svansen vet jag att hon stortrivs. Vill hon kuta in i stallet på jakt efter möss signalerar hon det tydligt. Fryser hon ställer hon sig utanför ytterdörren. Och så vidare.

274is
Frysboxkylan har slagit till i Småland.
274hopase
Många minusgrader innebär många extra höpåsar.

Att hästar redan i sitt normalläge ser mer ledsna ut än hundar gör det hela ännu värre när kylan börjar närma sig 20 grader. De står och funderar i hagen precis som vanligt men utan att tydligt signalera hur de egentligen mår.

Det gör ont i mig att bara kunna göra allt jag kan, men inte mer. Just nu är jag ungefär halvvägs. Ett och ett halvt dygn återstår innan familjen är återförenad under samma tak och den normala tryggheten och uppdelningen av ansvar är återställd. Fram till dess får jag nöja mig med råd, tips och anvisningar per telefon.

Hur mycket müsli är det Tindra ska ha, nu igen?

Ska alla ha B-vitamin?

Är det Diet eller Seniorfoder som gäller för Hilda?

Var hittar jag extratäcket till Miami?

Jag åker slalom mellan portar som består av mockning, höpackning, kraftfoderstater, vattenpåfyllning och equisport-tittande. Underlaget på slalombanan är ansvar, grusat med oro, och just nu känner jag bara att jag längtar efter att ta mig över mållinjen med hedern i behåll.

Nu måste jag sluta.

Påfyllning av varmvatten i kannor väntar och därefter ett extra mål mat till de sju i hagarna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
29 december 2023 09:49

Ponnypappan: Snö, tö och en viktig kraftkälla

Ponnypappan: Snö, tö och en viktig kraftkälla
Underskatta inte hästar som lyssnare. Innanför dörren till varje stall finns en kraftkälla.

Vilket är ditt förhållande till snö? Det beror säkert till viss eller betydande del på var i landet du bor någonstans. Bor du ovanför Dalälven är snö troligen någonting som färgar din vardag i vitt under ett antal månader om året. Bor du, som jag, i den södra delen av Sverige är vintern ofta mer grön och slaskig än svinkall och snövit. Det gör årstiden svårhanterlig eftersom temperaturen väldigt ofta pendlar mellan plus och minus. Med ett gäng hästar runt knuten blir vardagen extra krånglig. Ena dagen faller snö, andra dagen töar det och tredje dagen fryser det på. Ena dagen slår jag hål på isen i vattenkärlen var tredje fjärde timme och fyller på med varmt. Nästa dag är vattnet flytande i kärlen men då har hagar och paddock förvandlats till farliga skridskoisar. Dag tre pryds hagarna av nybildade dammar här och var. Bara att glömma roliga träningspass eller mysiga turer i skogen för barnen. Det här är årstiden då bara ridhusen är säkra nog för träning.

Alltså: mitt förhållande till snö är – ansträngt. Jag skulle tippa på att det ultimata vintervädret för en ponnypappa i Småland är noll grader eller mer och ingen nederbörd.

Samtidigt vet jag att det finns massor av människor i vårt landskap som ständigt längtar efter snö och som vill staka sig fram i spåren eller åka utför. I mitt tidigare liv har även jag åkt massor med skidor i olika former och vet vilken adrenalinkick det ger, vilken känsla det är och hur man upplever att livet leker. Mitt nya liv som snöhatare krockar därför med det gamla, där snö var det jag längtade efter. Jag till och med lider med alla de fantaster som år efter år tvingas se sina skidor stå kvar ute i förrådet.

Mot den bakgrunden var onsdagens uppdrag på Smålandsposten närmast chockartat för mig. Ett skidspår skulle invigas, var det enda förhandsinfon jag hade. Väl framme vid platsen för reportaget växer mina ögon i storlek. Jag står framför ett sprillans nytt skidstadion – i Växjö, på breddgrad 57 – och kan inte förstå att det är sant. Genom gåvor och lån har en nybildad skidklubb investerat tio miljoner kronor i projektet. Förvåningen blir ännu större när jag ser en stor fet skjutvall, redo att tas i bruk. Här ska det inte bara åkas skidor utan även utövas skidskytte. Jag upprepar: Det sker i Växjö, av alla icke vinterstäder. Här ska sex snökanoner se till att det går att skida runt på fyra fem olika slingor från 500 meter upp till fyra kilometer spårad snö. Konstsnön innehåller den typ av speciella kristaller som gör att den lätt fixar en veckas extremt mildväder utan att försvinna.

De Skidstadion 2.jpg
Har ni sett? Ett skidstadion i – Växjö på den 57:e breddgrader.

Denna positiva och konstgjorda snöupplevelse sammanfattar ett år som tar slut på lördag. Vi går in i 2024 och det är dags att göra ännu en årssummering. 2023 har varit ett år med både nationell och global oro. Ett år av krig och elände, dödsskjutningar och terrorattentat. Ett år där oron spridit sig i takt med rusande inflation och räntor och där frågorna varit fler än svaren. Under ett sådant år är det överlägset att leva med hästar i sin närhet. Hästar vet inte vem Putin är, de är omedvetna om konjunktursvängningar, varsel och uppsägningar. Hästarna ger oss sin finaste gåva genom att tjäna människan på det fantastiska sätt de gör. De förtjänar all vår kärlek, omsorg och värme med tanke på all den glädje de ger oss tillbaka. Jag hoppas att de skandalösa avslöjanden som rullats upp under den här hösten och vintern får oss att älska våra hästar ännu mer.

I början var jag försiktig i mitt möte med hästar. I dag är de sedan länge mina samtalspartners. Jag pratar med dem flera gånger varje dag och märker att de är utmärkta lyssnare. Öronen signalerar nivån av intresse och när ögonen riktas mot mina egna är jag rätt säker på att hästarna gillar vad de hör och stöttar mig när jag tjatar om vardagsproblem. Att öppna dörren och gå in i stallet är att stänga ute den hårda världen därute. Ett stall fullt av hästar är en kraftkälla som kommer att behövas mer än någonsin under 2024.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla ett riktigt gott nytt 2024! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 84 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden