De två äldre gentlemännen i omklädningsrummet förbereder sig för någon sorts träningspass. Jag tippar på att de ska in och köra ett program på gymmet, att de tillhör samma träningsgrupp för seniorer. Deras ålder uppskattar jag till någonstans mellan 75 och 80. Männen kallpratar som människor i omklädningsrum gör, åtminstone människor i omklädningsrum som känner varandra flyktigt. Det gör de här männen. Och eftersom det ännu inte finns en uppfinning som med ett enkelt knapptryck kan stänga öron känner jag mig ungefär som en passiv rökare; trots att jag inte vill tjuvlyssna är det precis det jag gör.
Det ofrivilliga tjuvlyssnandet gör att jag inte kan undgå att få en fördom bekräftad. Gentlemännen håller sig nämligen, med kirurgisk precision, till bara ett enda samtalsämne. Krämpor, garnerat med sjukdomar.
– Har du opererat dina höfter? undrar den ene.
– Nähädu. Dom håller än, svarar den andre och demonsterar med en nöjd klapp på båda sidor om kroppen.
Sedan går samtalet in på frusna skuldror, magproblem och på diverse operationer som gjorts både i närtid och längre tillbaka. Det slås fast att en behandling som gör riktigt ont är en bra behandling. När jag hör det nickar jag instämmande inom mig. Den enda kortisoninjektion jag hittills fått, i axeln för några år sedan, fungerade på det sätt männen beskriver. Sprutan gav en helt obeskrivlig smärta som höll i sig resten av dagen. När jag vaknade nästa morgon var trolleriet ett faktum och jag kunde för första gången på åratal dra iväg en tennisserve med full kraft utan att få det minsta ont.
Jag lyssnar vidare med blandade känslor. Det är ömsom olidligt och ömsom intressant att lyssna till folk som pratar om sin hälsa. Jag gissar att just det ämnet av fullt naturliga skäl blir mer och mer självklart med åren. Är det jag om 25 år? Jag hinner tänka tanken innan en kvinnoröst avbryter både min tankeverksamhet och männens sjukdomsranter med orden:
– Lennart – är du därinne?
Med en flin ett par timmar senare säger LillyBelle pikande till mig:
– För att vara en gammal gubbe kastar du mig väldigt bra.
Jag och min dotter har då precis haft en stund för oss själva i den stora utomhuspoolen på den luxuösa spaanläggning vi besöker. Hon är fortfarande så fjäderlätt att jag kan kasta henne ganska högt och ganska långt i vattnet och jag inser till min glädje att hon fortfarande är lika förtjust i att jag gör det. Och för att vara en gammal gubbe kastar jag tydligen väldigt bra. En sån kommentar kan boosta vilket självförtroende som helst, eller hur?
Att jag kastar bra för att vara så otroligt gammal är inte den enda gubb-piken jag fått höra från LillyBelle den här dagen. Heller inte den sista. Långt ifrån. Redan i vardagen har vi den typen av jargong och barnen, särskilt LillyBelle, har en känsla och en fallenhet för ironi och dräpande kommentarer som slår ut min egen.
Det här är nämligen ingen vanlig vardag, varken för Malin eller barnen. Och det är absolut inte en vanlig dag för mig. Denna torsdag den 28 april 2022 fyller jag 50 år. Ett halvt sekel. Det är verkligen en å-l-d-e-r, till skillnad från 40, 30 och 20. Det är å ena sidan svårt att ta sin, och å andra sidan känner jag att jag faktiskt redan levt ett långt liv. 50 år. Jag är helt okej med det. Ingen ångest över huvud taget över att fyran ersätts av en femma.
Firandet ligger också i linje med vad jag önskat. Det är lugnt, stilla och fyllt av livskvalitet. En lyxfrukost, några timmars kroppslig och själslig spa-njutning (rekommenderar starkt fiskpedikyr) och så en lunch på samma sköna tema.
Det är vad jag vill ha.
Det är vad jag får.
Summan av det gör mig glad.
Visserligen har jag och Malin, som är ett par månader yngre än jag, planerat för gemensamma 50-årsprojekt längre fram, men mer än så här hinner vi ärligt talat inte med på en torsdag. Jag har fyllt år, jag har blivit firad och sedan gör vi det vi måste göra: åker hem. Sju ponnyer sköter sig nämligen inte på egen hand och lär inte ha något som helst överseende med att en människa firar att han blivit född.
Väl hemma byter jag en något finare vardagsklädsel och svarta putsade läderskor mot t-shirt, stallbrallor och sneakers. Jag mockar fyra boxar och två hagar, fyller på vatten på åtta ställen, bankar ner pålar i marken, drar tråd och säsongsinviger sedan en hage vars grönytor Tango glatt testar.
Mot slutet av eftermiddagen slår jag mig ner vid min arbetsplats ute i Malins fotostudio och viker upp datorn. Det är där jag sitter nu, på dagen 50 år gammal, och skriver dessa rader. En lagom del firande, lite kämpatag och lite skrivande som körsbäret på toppen. För mig är det livet – precis som det ska vara.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på