Att leva med hästar innebär ett slit, varje dag från morgon till kväll. Det finns inga valmöjligheter, halvmesyrer ger inte djuren den skötsel de behöver eller den standard de förtjänar. Att leva med hästar gör att stora delar av din fritid utgörs av oömma arbetskläder, tungt fysiskt arbete och en planering som måste finnas på plats. Det ligger i sakens natur, eftersom du istället för en ”död” innebandyklubba har en levande fyrfoting på några hundra kilo som redskap i den aktivitet du utövar. Att då, precis som bönderna, bli avlastad då och då är bland det mest välkomna och värdefulla du kan uppleva som hästägare.
Jag vet inte hur många år sedan det är – jag tippar på 2014 – när vi kände att vi skulle må bra av lite hjälp i stallet under helgerna. Angelo och LillyBelle var då bara några år gamla, hade utvecklat en djup vänskap och förälskelse i sällskapshästarna Tindra och TW men kunde inte rida dem själva. Vi behövde avlastning, Malin kollade runt lite och genom en bekant fick vi tips om Marie, som hade en dotter, Ellie, som var lite äldre än våra barn och som lärt sig rida. Det visade sig att Marie och Ellie mer än gärna kunde tänka sig att ta sig an Tindra och lite stallfix på lördagarna och vi beslöt oss för att ge det ett försök.
Men ni vet hur det är med frivillighet av den här typen. Den är inte alltid självklar och ibland fungerar det inte alls. Det är både förståeligt och frustrerande med både sena återbud och halvhjärtade insatser. Sådant skapar mer osäkerhet än trygghet och leder oftast till snabbt avbrutna samarbeten.
Med Marie och Ellie däremot – där blev det jackpott direkt. Varje lördagmorgon svängde bilen in på på uppfarten och ut klev två entusiastiska tjejer som mockade, borstade, sadlade och sedan begav sig ut på en långrunda med Tindra. Varje lördag, aldrig några återbud och alltid prickfritt utförda arbetsuppgifter frigjorde massor av tid för oss andra på gården. Pålitligheten och tryggheten var total, Marie och Ellie skötte sig helt själva och så rullade det på.
Dessa livets slumpartade möten är så fina. De ger så mycket, de skapar vänskap som består. I takt med att tiden gick och våra barn gick från förskola till ridskola och sedan började riktig skola hade en liten spontan ”ponnyklubb” skapats. Lördagarna var heliga för alla inblandade. Vi hade köpt en tredje häst och istället för att avlastas ingick vi alla i gänget. Vi vuxna passade på att hänga med och promenera när de tre barnen red ut, Ellie stannade allt oftare kvar på lunch med efterföljande lek medan jag och Malin utvecklade en allt djupare vänskap med Marie. Vi märkte att personkemin stämde, att vi befann oss på samma våglängd.
När allt taktar, då befinner man sig även i utveckling. När vi under senare år varit iväg på både kortare och längre resor har vi alltid kunnat räkna med att Marie och Ellie rycker in och tar hand om hö, foder vatten och allt annat. Angelo och LillyBelle blev snabbt så fästa vid Ellie att de börjat fråga hur många dagar det är kvar till hon och Marie kommer nästa gång. Lördagarna blev veckans höjdpunkt och vi märkte att vi inte längre behövde avlastning utan framför allt sällskap och vänskap. De har gjort massor av saker tillsammans, bland annat åkt på tre gemensamma ridläger. De få lördagar vi av olika anledningar tvingats ställa in ponnyklubben har orsakat ramaskri hos våra barn.
Ibland bara stämmer det och det är så oerhört skönt att få uppleva.
Därför blev det rena chockbeskedet för barnen när de fick reda på att Ellie, för någon månad sedan, köpt en alldeles egen häst med boxplats i Alvesta, två mil härifrån. Malin har, med sin fina näsa för hästar, varit behjälplig med tips till Marie i beslutsprocessen och det verkar som att de träffat helt rätt. Ellie älskar sin alldeles egna ponny och redan från start har det klaffat dem emellan.
Men hur skulle det bli nu? Var det slut på den efterlängtade ponnyklubben på lördagar? Att ha egen häst kräver massor av tid och skulle Ellie och Marie, dessa klippor i vårt liv, ens ha tid över till att besöka oss mer?
Svaret visade sig vara självklart. När en vänskap som känns livslång hunnit utvecklas finns det inga hinder för att umgås. Vänskap överbrygger sådant och tid, det är någonting man hittar. Till barnens enorma glädje kan de även framöver se fram emot att en vit bil blinkar vänster och sedan kör in på uppfarten runt klockan tio varje lördag. Ponnyklubben består, liksom vänskapen. Jag vill rikta ett oändligt stort tack till er, Marie och Ellie, för alla dessa fina år och både jag och min familj hoppas på många till!
Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att tala om för dem som betyder något i era liv hur mycket ni uppskattar dem. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där som vanligt även kvinnor är varmt välkomna!
Följ Ridsport på