Ni trogna läsare som följt den här bloggen ett tag har kunnat ta del av livet här ute på vår lilla gård utanför Växjö. Inte sällan med mig själv i någon sorts ofrivillig huvudroll, framför allt beroende på de svårigheter en oinvigd ponnypappa ofta ställs inför. Jag har gjort bort mig, blottat tabbar och tavlor offentligt men min förhoppning är att ni ändå fått intrycket att jag gör så gott jag kan för att läsa mig ridsportens språk.
Men trots att jag varit med ett tag som ponnypappa har jag kommit fram till en sak. Jag saknar fortfarande starka sidor, men har en riktigt svag punkt. Och nu är tiden inne för denna svaga punkt att blottas: dressyr.
Sedan drygt ett år har Angelo och LillyBelle ridit som dårar, tränat på minst två hästar var om dagen men det har enbart handlat om att ta sig över bommar och hinder. Hoppning är ett tämligen logiskt sätt att utöva sin ridsport. Ett nedslag betyder fyra fel, två eller tre stopp innebär uteslutning och den som inte klarar banan på ett maximalt antal sekunder bestraffas med tidsfel. Det är enkelt. Vem som helst kan faktiskt förstå det och uppskatta tävlingsformen hoppning.
Men när jag för några veckor sedan i förbifarten blev informerad om att LillyBelle och Tindra tagits ut till, och numera ingår i, ett dressyrlag insåg jag att tiden var kommen. Tiden då jag kastas tillbaka till startrutan, tiden då jag som analfabet återigen ska tvingas lära mig ett nytt språk genom dressyrens snåriga ordbok.
Ärligt talat, dressyr ger mig kalla kårar och det finns flera skäl till det. Det främsta skälet ligger långt tillbaka i tiden, när jag under 90-talets början som nybliven och oerfaren journalist hade helgjouren på min tidning. Telefonen ringer. Jag svarar och hör en äldre man med en minst sagt barsk stämma i andra änden.
– Våra tävlingar börjar klockan 12. När kommer du? närmast skäller mannen.
– Va? Vilka tävlingar?
– Dressyrtävlingarna! Det har du väl koll på?
– Nej, jag har annat planerat i dag. Någon dressyr tänkte jag inte bevaka.
Efter denna milt fientliga inledning övergår samtalet i ren galenskap. Den äldre mannen tappar fullständigt fattningen. Orden han uttalar i mitt öra är så elaka, så grova och fula att jag inte ens i dag vill återge dem. Jag blir fullkomligt överrumplad av den kokande vreden och när den äldre mannen går så långt som till hot är obehaget så djupt att jag dumt nog ger upp. Istället för att lägga på luren hör jag mig själv lova den äldre mannen att dyka upp på hans tävling.
Det blir ingen bra start för mig och dressyren. När jag halvtimmen senare kommer fram till tävlingsplatsen känner jag mig som kaninen i en omgång paintball. När börjar skottlossningen mot mig? När ställer sig tävlingsledningen i en cirkel runt mig och pekar finger?
Det visar sig dessbättre att den äldre mannen lugnat ner sig något, men om jag påstår att jag välkomnas med öppna armar ljuger jag. Den äldre mannen är fortfarande barsk, han ber själv om att få bli intervjuad och håller sedan en lång monolog om dressyrens förträfflighet medan jag antecknar febrilt i mitt block.
– Dressyren är grunden till all ridning, betonar han och det är det enda jag lagt på minnet, eftersom det är sant.
När jag sedan följer tävlingsekipagen förstår mitt otränade öga ingenting. Jag ser kanske tio elva dressyrprogram och tycker att alla beter sig precis likadant. Bredvid mig sitter en medelålders kvinna. Jag noterar inte hennes närvaro förrän hon slår näven i en av sittradens träplankor och brister ut i ett ljudligt utrop:
– Helvete också!
Är jag föremål för ännu en persons vrede? Det hinner jag tänka innan det står klart för mig att kvinnans svordom gäller en miss hennes dotter just gjort på dressyrarenan. Själv tyckte jag att dottern red precis lika bra – eller dåligt – som alla andra, men tydligen hade hon svarat för en tabbe, omöjlig att upptäcka för en sådan som jag.
Sedan dess har dressyr varit som corona för mig: jag har skickligt hållit mig på avstånd för att inte bli smittad och har lyckats bra med det. Fram till nu, vill säga. Nu kommer det över mig igen, som ett oväder från de brittiska öarna.
Under påsken deltog både LillyBelle och Tindra och Angelo och Tango i en mycket trevligt arrangerad pay and ride. Problemet är att jag kände mig som en elev som utan förkunskaper plötsligt sitter på skolbänken för att lära mig grekisk grammatik. När jag för första gången ser LillyBelle och Tindra framföra ett dressyrprogram är det, precis som den där första gången, helt omöjligt för mig att uppfatta om det är uselt eller enastående. Det är bedömningar jag inte förstår, tempoväxlingar jag inte kan reda ut och domarprotokoll med märkliga noteringar i marginalen. Först när LillyBelle får beröm av domaren för vissa moment förstår jag att hon åtminstone delvis klarat sig bra. Till och med jag kan däremot se att Angelo slarvar lite när det är hans tur, men även han och Tango får beröm när det hela är över.
Det som är en bra början för barnen är en skräckfylld flashback för mig.
Så: nu kör vi från ruta ett igen.
Tack för att ni tog er tid – jag kan inte lova att jag lägger ut några dressyrbilder på Instagram men ni får gärna följa mig där på ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på