Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
17 april 2020 14:48

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.

Ni trogna läsare som följt den här bloggen ett tag har kunnat ta del av livet här ute på vår lilla gård utanför Växjö. Inte sällan med mig själv i någon sorts ofrivillig huvudroll, framför allt beroende på de svårigheter en oinvigd ponnypappa ofta ställs inför. Jag har gjort bort mig, blottat tabbar och tavlor offentligt men min förhoppning är att ni ändå fått intrycket att jag gör så gott jag kan för att läsa mig ridsportens språk.

Men trots att jag varit med ett tag som ponnypappa har jag kommit fram till en sak. Jag saknar fortfarande starka sidor, men har en riktigt svag punkt. Och nu är tiden inne för denna svaga punkt att blottas: dressyr.

Sedan drygt ett år har Angelo och LillyBelle ridit som dårar, tränat på minst två hästar var om dagen men det har enbart handlat om att ta sig över bommar och hinder. Hoppning är ett tämligen logiskt sätt att utöva sin ridsport. Ett nedslag betyder fyra fel, två eller tre stopp innebär uteslutning och den som inte klarar banan på ett maximalt antal sekunder bestraffas med tidsfel. Det är enkelt. Vem som helst kan faktiskt förstå det och uppskatta tävlingsformen hoppning.

Men när jag för några veckor sedan i förbifarten blev informerad om att LillyBelle och Tindra tagits ut till, och numera ingår i, ett dressyrlag insåg jag att tiden var kommen. Tiden då jag kastas tillbaka till startrutan, tiden då jag som analfabet återigen ska tvingas lära mig ett nytt språk genom dressyrens snåriga ordbok.

Ärligt talat, dressyr ger mig kalla kårar och det finns flera skäl till det. Det främsta skälet ligger långt tillbaka i tiden, när jag under 90-talets början som nybliven och oerfaren journalist hade helgjouren på min tidning. Telefonen ringer. Jag svarar och hör en äldre man med en minst sagt barsk stämma i andra änden.

– Våra tävlingar börjar klockan 12. När kommer du? närmast skäller mannen.

– Va? Vilka tävlingar?

– Dressyrtävlingarna! Det har du väl koll på?

– Nej, jag har annat planerat i dag. Någon dressyr tänkte jag inte bevaka.

Efter denna milt fientliga inledning övergår samtalet i ren galenskap. Den äldre mannen tappar fullständigt fattningen. Orden han uttalar i mitt öra är så elaka, så grova och fula att jag inte ens i dag vill återge dem. Jag blir fullkomligt överrumplad av den kokande vreden och när den äldre mannen går så långt som till hot är obehaget så djupt att jag dumt nog ger upp. Istället för att lägga på luren hör jag mig själv lova den äldre mannen att dyka upp på hans tävling.

81lillybelle
LillyBelle och Tindra på pay and ride. Själv fattar jag nästan ingenting.
81angelo
Även Angelo och Tango provade på dressyr.
81protokoll
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.
81utklädnad
LillyBelle och Tindra fick pris för bästa utklädnad under påskens pay and ride.

Det blir ingen bra start för mig och dressyren. När jag halvtimmen senare kommer fram till tävlingsplatsen känner jag mig som kaninen i en omgång paintball. När börjar skottlossningen mot mig? När ställer sig tävlingsledningen i en cirkel runt mig och pekar finger?

Det visar sig dessbättre att den äldre mannen lugnat ner sig något, men om jag påstår att jag välkomnas med öppna armar ljuger jag. Den äldre mannen är fortfarande barsk, han ber själv om att få bli intervjuad och håller sedan en lång monolog om dressyrens förträfflighet medan jag antecknar febrilt i mitt block.

– Dressyren är grunden till all ridning, betonar han och det är det enda jag lagt på minnet, eftersom det är sant.

När jag sedan följer tävlingsekipagen förstår mitt otränade öga ingenting. Jag ser kanske tio elva dressyrprogram och tycker att alla beter sig precis likadant. Bredvid mig sitter en medelålders kvinna. Jag noterar inte hennes närvaro förrän hon slår näven i en av sittradens träplankor och brister ut i ett ljudligt utrop:

– Helvete också!

Är jag föremål för ännu en persons vrede? Det hinner jag tänka innan det står klart för mig att kvinnans svordom gäller en miss hennes dotter just gjort på dressyrarenan. Själv tyckte jag att dottern red precis lika bra – eller dåligt – som alla andra, men tydligen hade hon svarat för en tabbe, omöjlig att upptäcka för en sådan som jag.

Sedan dess har dressyr varit som corona för mig: jag har skickligt hållit mig på avstånd för att inte bli smittad och har lyckats bra med det. Fram till nu, vill säga. Nu kommer det över mig igen, som ett oväder från de brittiska öarna.

Under påsken deltog både LillyBelle och Tindra och Angelo och Tango i en mycket trevligt arrangerad pay and ride. Problemet är att jag kände mig som en elev som utan förkunskaper plötsligt sitter på skolbänken för att lära mig grekisk grammatik. När jag för första gången ser LillyBelle och Tindra framföra ett dressyrprogram är det, precis som den där första gången, helt omöjligt för mig att uppfatta om det är uselt eller enastående. Det är bedömningar jag inte förstår, tempoväxlingar jag inte kan reda ut och domarprotokoll med märkliga noteringar i marginalen. Först när LillyBelle får beröm av domaren för vissa moment förstår jag att hon åtminstone delvis klarat sig bra. Till och med jag kan däremot se att Angelo slarvar lite när det är hans tur, men även han och Tango får beröm när det hela är över.

Det som är en bra början för barnen är en skräckfylld flashback för mig.

Så: nu kör vi från ruta ett igen.

Tack för att ni tog er tid – jag kan inte lova att jag lägger ut några dressyrbilder på Instagram men ni får gärna följa mig där på ponnypappandaniel.


Ponnypappan
22 januari 12:41

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”
Ibland blir man bara på gott humör.

Jag vrider om nyckeln i tändningslåset, backar ut och bilen börjar rulla framåt. Regnet står som spön i backen, det blåser göteborgsk snedvind och det ligger halvdecimeterhöga snöslaskdrivor på uppfarten. Jag är på väg till jobbet och precis när jag passerar stallet kommer LillyBelle ut med grimma och grimskaft i ena handen. Hon viftar med sin lediga hand och signalerar att jag ska stanna. Jag vevar ner rutan och hon säger:

– Pappa, kan du skjutsa mig till Erikas hage?

Jag slås ännu en gång av hur snabbtänkt hon är, vilken humor hon har. Det är cirka tio meter fram till Erikas hage, jag ler med hela ansiktet och spelar med.

– Självklart! Hoppa in bara.

LillyBelle går över på passagerarsidan, öppnar och sätter sig. Jag noterar hennes entusiasm och kan inte låta bli att ställa en fråga jag då och då går runt och bär på. Jag tänker på det extremt oinspirerande vädret, vad det kan göra för sinnesstämningen och frågar:

– Händer det aldrig någonsin att du tycker det är tråkigt att rida? Jag menar, när det regnar och snöar och blåser och så?

– Nej, aldrig.

– Varför?

– För att Erika är bäst i världen. Hej då, pappa! svarar LillyBelle och försvinner snabbt bort till sin älskade B-ponny.

Jag älskar inställningen. Vadå väder? Jag är väl ryttare och inte meteorolog, liksom. Önskar att jag haft samma attityd när jag cyklade till tennisträningarna och surade i duggregn på min tid.

121 Angelohopp
Det är så här vi vill ha det. Och snart är det dags att tävla igen.

Jag blir varm när jag ser med vilken äkta glädje och ömhet LillyBelle kramar om Erika och inser samtidigt att jag faktiskt mår ganska bra. Det känns som att jag passerat någon sorts abstrakt vändpunkt under denna dubbelt mörka årstid vi just nu genomlever.

Jag var både kritisk och gnällig när jag skrev mitt förra blogginlägg, där jag oroade mig för barn- och ungdomsidrotten och vilka konsekvenser det kan få när klåfingriga makthavare har otur när de tänker och exempelvis kan tro på att om man bara smälter isar håller med smittspridningen nere.

Men alla makthavare har inte otur när de tänker. Knappt hade blogginlägget postats förrän min egen kommun, Växjö, meddelade nyheten att den kommer att spola upp inte mindre än FJORTON isytor för barn och ungdomar att motionera på. Vilken enastående nyhet. Det kändes precis som att Växjö sneglat på haveriet i Stockholm och sagt: ”Vi ska göra precis tvärtom. Att de unga får röra på sig är något vi värderar enormt högt”.

Jag blev omedelbart på ett bättre humör och sedan har det fortsatt på ungefär samma sätt. Fler små positiva saker i vardagen har lagts ihop till ett bättre flyt, skarpare tankar och skratt i massor. Hopplöshet har fått ge vika för mer positiva signaler och när även vår idrottsminister Amanda Lind i går tydligt och klart tagit till sin av den massiva kritiken och klargjorde att såväl utomhus- som inomhusträning för våra yngsta snarast bör återstarta spred sig värmen ytterligare i min kropp.

Sakta men säkert är vi på väg att återgå till någonting som allt mer påminner om det normala. Vi har hållit ut, vi har verkligen gjort det, och nu är det snart tid att damma av Equipe igen, som legat och dammat bland de oanvända apparna sedan tidigt i höstas. Från och med måndag är det, hör och häpna, grönt ljus för ridsporten att tävla igen.

Om vi tänker låta Angelo och LillyBelle göra det?

Givetvis.

121 Barnen
En bild som ger hopp om ljusare, varmare och friare tider.

Tävlingsreglementet är fastgemat i pandemilagen med alla dess förordningar och om ridsport redan tidigare räknades till smittsäkra aktiviteter är det ingenting mot hur det kommer att se ut nu, när lagens långa arm kan bötesförelägga dem som bryter mot minsta lilla paragraf. Japp, vi kommer att tävla, kanske inte direkt men så snart vi hittar en tävling som ligger geografiskt lämplig tvekar vi inte en sekund. Vi kommer att göra staten stolt genom att hålla oss för oss själva och vi kommer att gynna tävlingsarrangören med startavgifter och smittsäkert inhandlande av förplägnad.

Dagarna blir ljusare och längre nu, hoppet lever och, precis som Laleh sjunger, det kommer bli bra.

Tack för att ni tog er tid – tappa inte hoppet, håll humöret uppe och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (yes, kvinnor är precis lika välkomna).

 


Ponnypappan
15 januari 17:54

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”
Var glad att du har en häst att rida på – speciellt i tider som dessa. Foto: Privat

Vaccineringen i Sverige går med en snigels hastighet. Pandemilagen, en låda full av diktaturverktyg, gick igenom utan anmärkning i vår 349 personer stora folkvalda församling och utan synliga protester.

I Stockholm låter de styrande illvilligt isen på Zinkensdamm, en av få kvarvarande oaser för friluftsälskande barn och ungdomar, smälta för att ingen olovligen ska komma på otyget att åka skridskor där. Trots att exakt ingenting pekar på att någon som helst smittspridning sker under den typen av aktiviteter har Stockholm, trots omfattande kritik, försett all utomhusaktivitet bakom ett osynligt taggtrådsstängsel. Andra regioner har fegt följt efter.

I Växjö, där jag bor, finns det en enda isyta utomhus som är öppen. Gissa tre gånger om den är välbesökt. Region Kronoberg har tack och lov inte följt Stockholms exempel utan samarbetar med Öjaby IS, som driver anläggningen, för att göra den till en smittsäker och attraktiv plats för motions- och leksugna barn och ungdomar. Inte utan motstånd, naturligtvis. Det finns krafter som verkar för en nedstängning även av denna utomhusisbana.

Att hantera en pandemi under så pass lång tid som varit kräver finess. Det kräver åtminstone ett uns av psykologi och uppmuntran. Det borde kräva att varje beslut om inskränkningar i medborgerliga rättigheter ska förklaras och motiveras. Vad vi fått är bara piskor: vi är för dåliga på allt, vi måste skärpa oss, måste bli bättre på precis allt.

120 Häst
Tack vare dessa djur träffas ridsporten av den lilla strimma ljus som når genom mörkret just nu. Foto: Privat

Oavsett om uppmaningarna kommer från politiker eller myndighetspersoner är det gemensamma för dem att deras ord saknar morötter. Den som bara får smaka piska och aldrig blir bjuden på morötter blir först besviken, sedan arg och slutligen troligen upprorisk och olydig. Att medvetet smälta en is är en piska, så grym att den omöjligt kan få positiva effekter för den som håller i den.

Lika självklart och viktigt som det är att minimera sociala kontakter, tvätta och sprita händer och jobba hemifrån, lika självklart är det att vi hittar smittsäkra alternativ till att umgås och genom motion bidra till en stärkt fysisk och psykisk folkhälsa. Vi är 10,3 miljoner människor (förmodligen långt fler) som bor i det här landet och den viktigaste framtidsfrågan för oss alla är att vi rör på oss och undviker stillasittande för att i förlängningen ha kroppar och knoppar som håller för ett långt liv.

För oss i vuxen ålder är det enkelt. Vi kan ta en daglig promenad på en halvtimme och undvika att trycka i oss alltför mycket onyttigheter. Det räcker långt, det finns det forskning som visar. Betydligt värre är att få ett stillasittande barn eller en uttråkad snapchattande tonåring att ta spontana promenader. Jag skulle till och med våga påstå att det är omöjligt.

Därför är angreppet på barn- och ungdomsidrotten så kontraproduktivt. Att komma ombytt till en utomhusaktivitet, genomföra ett pass och sedan omedelbart sätta sig i en bil för hemfärd – nej, det finns inga tecken som tyder på att det bidrar till ökad smittspridning. För att citera Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk från veckan som gått: ”Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället. Nu måste galenskapen ta slut och idrottsanläggningarna öppna.”

Processed With Moldiv
Att motionera har nog aldrig varit viktigare. Jag är glad för att mina barn kan tillgodogöra sig daglig aktivitet, men jag är bekymrad över hur barn- och ungdomsidrotten behandlas av de som bestämmer. Foto: Privat

Men trots att unga ryttare som älskar att tävla förmodligen klättrar på alla upptänkliga väggar just nu utgör ridsporten ett undantag. Snålskjutsens turliga undantag. Ridsporten är försänkt i en sorts aktiv dvala och skiljer sig från alla andra idrotter tack vare det enkla faktum att djur är inblandade. Djur, vars liv inte ens restriktioner biter på. Djur som måste skötas, matas och hållas igång varje dag. Och där i princip all annan barn- och ungdomsidrott är förbjuden att utöva tillåts åtminstone ridskolorna att hålla öppet och träningar att genomföras. Hit har inte den smälta isens diktatur nått – ännu, ska tilläggas.

Vi som tillhör ridsporten ska vara glada. Väldigt glada. Vi tillhör det fåtal som haft turen på vår sida. Trots att jag egentligen borde sucka och stöna över att ha sex boxar att mocka varje morgon ser jag det numera som en ynnest, en viktig aktivitet, ett sätt att hålla igång.

Jag har heller aldrig tidigare fyllts av en sådan glädje som när jag nu, varje dag, ser Angelo och LillyBelle komma hem från skolan, kasta i sig ett mellanmål och sedan – direkt! – springa ut i hagen och sätta på grimma på varsin ponny. Det som tidigare känts som en självklarhet ser jag nu i ett nytt ljus: pyssla, borsta, tränsa, rida ut.

Mina barn, och alla andra barn och ungdomar som rider, kan fortsätta med sitt hjärtas största intresse och varje dag få den livsviktiga motion som barn som spelar innebandy, hockey och handboll förvägras. Det lilla ljus som strilar in genom barn- och ungdomsidrottens kompakta mörker träffar ridsporten. Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Tack för att ni tog er tid – mig följer ni smittsäkert såväl inomhus som utomhus på Instagram! Ni är, oavsett ålder och kön, även hjärtligt välkomna att gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige.


Ponnypappan
8 januari 11:49

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter
Äntligen! Slutförandet av uteboxarna är igång, mitt under juldvalan.

Snön faller utanför mitt fönster. Den faller lätt, utan intensitet, och draperar det hittills gråtrista landskapet i ett vykortsvitt lager. Snötäcket är tillräckligt tunt för att jag som vuxen ska finna det acceptabelt, rentav tilltalande. Det kräver inga timmar av skottande, det fraktas inte in i mängder i huset genom skor och kläder, det är bara fint och upplyftande. Samtidigt är snötäcket tillräckligt tunt för att göra barnen glada och kreativa. Precis i detta nu ser jag förresten både Angelo och LillyBelle målmedvetet rulla klot efter klot ute på gräsmattan. Jag gissar att slutmålet blir en mindre snöborg.

Denna lilla men tydliga skiftning i tillvaron är dubbel. Vi skriver den 8 januari och äntligen är rutinerna tillbaka efter ännu en jul. Det enda felet med julen är dess utdragenhet, dess slalomåkning runt klämdagar, heliga aftnar och röda rena helgdagar. Det blir en tidsperiod av icke-aktivitet, icke-händelser och en väntan på att icke-tillvaron äntligen ska ta slut. Och är du inte en amerikansk idiot med fäbless för att bryta dig in i Vita Huset eller råkar ha oturen att, som brittisk medborgare, för tredje gången sedan i våras bli pandemisk fånge i ditt eget hem händer det inte inte speciellt mycket nytt just nu, vare sig i Sverige eller världen. Juldvala är normen.

Som jag skrivit flera gånger tidigare på denna bloggplattform är det därför en välsignelse att få leva ett liv med hästar. Det förpliktigar. Det är tvingande. Det tillåter aldrig pauser, åsidosatta rutiner eller lättja. För den som gillar rutiner, som mår bra av upprepade mönster under dagen, är hästlivet med alla dess krav alltid ett nödvändigt gott, aldrig ett nödvändigt ont. Eftersom jag, på toppen av all rutinlöshet, dessutom tvingats plocka ut ett berg (eller i alla fall en kulle) av kompledighet från mitt jobb har hästarna blivit en oas i händelsernas öken.

Medan Malin och barnen sett till att motionera hästarna har jag valt att fly. Fly – rakt in i uthuset, ner i verktygslådan. Plockat fram borrmaskin, cirkelsåg och vattenpass. Inventerat lagret av skruvar och beslag. Antecknat vad som saknats. Mätt, dubbelkollat och skrivit inköpslistor. Begett mig iväg på ljuvliga resor till byggmarknaden i jakten på raka och perfekta reglar, råplan och lämpliga längder ytterpanel. Åkt till specialställen och köpt in de betongspikar jag vet att proffsen använder.

119 Bygghandel
Älskade hästtransport – du är en av mina bästa vänner.
119 Verkstad
En blivande utebox blir en perfekt snickarverkstad.

På nyårsprogrammet: bygga väggar och två tudelade dörrar till det som ska utgöra två nya uteboxar. Sedan vi utökade den fyrfota skaran till sex ponnyer känns det nämligen inte bra att inte kunna erbjuda alla en skön plats för nattvila. Vi har visserligen ligghall, men en box är alltid en box och en box är en hästlig rättighet.

Detta motiverar mig ytterligare. Inte nog med att jag kan bota rutinlöshet med nya rutiner. Jag gör det för en väldigt god sak.

Det bästa med att kunna luta sig tillbaka mot en lista av nästan oöverträffat många misslyckanden som snickare är att felen man gjort, de gör man aldrig om igen. Det tog några år för min tumme att växa ut från en central position i handen men när den väl gjorde det har den inte visat några planer på att återvända till sitt ursprungsläge. Jag vågar till och med skriva att jag numera ”med van hand” mäter och sågar, kollar lod och vågor. Jag tillåter ingenting fundamentalt att gå fel och skulle det ändå ske, är det bara att göra om och göra rätt.

Känslan att få plocka fram slagborren och höra det dånande ljudet när metallen letar sig sju centimeter ner i betongen är som att lyssna till den ljuvaste musik. Sedan sitter regeln där, omöjlig att rubba, redo att stå pall för tusen hästsparkar och sedan börjar en vägg ta form. Därefter: mäta avstånd mellan vägg och mittregel och planera för den första av totalt fyra dörrsektioner. Den första ramen passar perfekt. Nio panelbrädor senare är den klar, jag förser den med hakgångjärn och gillar slutresultatet. Dörren hänger precis som den ska. I min upprymdhet glömmer jag sedan att kolla lodet på nästa dörrsektion som blir någon centimeter för sned. Då är det bara att skruva loss, tänka rätt och göra rätt och snart sitter även denna sektion där den ska sitta.

119 Färdigt
Lite återvunnet virke, mycket nyinköpt. Lite småfix återstår att göra men annars är det klart för inflytt i två nya ponnylägenheter.

När detta skrivs har ytterligare en vägg och två dörrsektioner färdigställts och invigningen är bara någon dag bort nu. Rutinerna har räddat mig ut ut juldvalan ännu en gång och gjort 2021 till ett hittills mycket meningsfullt år.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill göra det till rutin att följa mig kan ni göra det på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit som vanligt även kvinnor är lika välkomna!

 


Ponnypappan
2 januari 15:29

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”
Låt 2021 bli året då alla drömmar infrias. Foto: Istock

Klockan är 23.59 den 31 december 2020 och vi skruvar upp volymen i den gamla radioklenoden på högsta reglaget. Fönstret som vetter ut mot gården har vi försett med ett täcke som vi omsorgsfullt tejpat fast på utsidan. Detta för att hålla obehagliga ljussken borta. Åtgärderna lindrar, men inte helt. Inne i sin box drabbas Peggy som vanligt av panik när ljudet från knallarna från exploderande raketer ändå letar sig in genom stallväggen och överröstar musiken.

Vi klappar Peggy. Hon är extremt skotträdd och upplever en mardröm varje nyårstolvslag. Ända sedan den dag jag blev med häst har jag gått från att älska till att avsky smällare och fyrverkeripjäser. Först när man blir vittne till lidandet det tämligen meningslösa skjutandet åstadkommer förstår man vilket obehag och den panik det orsakar vissa känsliga individer och djur.

Tio minuter senare är det tack och lov över, Peggy har lugnat sig och vi kan gå in i huset på nytt. Vi bor ändå på landet, så pass långt ut att bara avlägsna eftersläntrares pyroteknik kan uppfattas med örat efter ett tag. Peggys ångest ger med sig och snart kan hon gå in i 2021 vid samma goda mod som hon annars alltid befinner sig i.

Men hur är det med oss? Hur mår egentligen människan efter 2020? Hur ska vi ta oss an 2021 efter det som varit, under den mardröm vi levt i sedan i våras? Detta är en lika viktig som oroande fråga, ja, rentav farlig och ödesmättad.

Vi behöver alla börja må bra igen, för jag slår vad om att väldigt få av oss kunnat slå bort känslan i magtrakten – ibland diffus, ibland mycket påtaglig – som funnits där ända sedan coronan slog till. Närmare än så orkar jag inte summera detta skitår som varit. Viruset har överskuggat precis allt, tagit livet av somliga, gjort massor arbetslösa, skickat andra in i depression och fått alla kris- och stödlinjer nedringda på ett tidigare aldrig skådat sätt.

Mycket behöver hända under 2021 för att vi ska få uppleva ett ”riktigt” år igen. Det är hög tid att precisera vad som helst måste hända. Här en sex saker som gärna får eller helst måste hända 2021.

1. SLÄPP PANIKEN, OMFAMNA HOPPET
Masspanik är något av det farligaste som finns och det har Sverige och Världen varit drabbade av sedan i våras. En snabb titt på gator och torg ger bilder som för tankarna till apokalypsfilmer; munskydd, vakter, feberkontrollmaskiner, varningsskyltar, oroliga blickar.

Det finns ännu så länge inget hopp förmedlat genom dessa bilder, men hoppet är inte bara det sista som överger oss. Hoppet finns här och nu. Vi har klarat oss så här långt, vaccineringen är i full gång och kommer att accelerera vidare fram till vår och försommar. Släpp paniken, den kan aldrig hjälpa dig med NÅGONTING. Omfamna hoppet och tro på framtiden.

2. PANDEMILAGEN BÖR ÄNDRAS – OCH ANVÄNDAS MED FÖRNUFT OM DEN GÅR IGENOM
Om bara drygt en vecka kan Sveriges riksdag ha klubbat igenom en lag som i praktiken ger regeringen möjlighet att införa diktatur. Jag anser att lagförslaget är en skam för våra mänskliga grundlagsskyddade fri- och rättigheter, men trots att flera tunga instanser (JO, Lagrådet) har totalsågat det kan riksdagen ge grönt ljus för diktatur i Sverige. I klartext ger lagt förslag regeringen möjligheten att i princip stänga ner vilken verksamhet som helst, när som helst och hur som helst.

Ja, jag fattar varför lagförslaget lagts fram, men det är ett livsfarligt förslag eftersom det i praktiken blir helt ensidigt, alltså diktatoriskt. Varför? Jo, eftersom nedstängningen av verksamheter inte följer något motkrav på regeringen. Går förslaget igenom som det ser ut nu kan Volvos produktion stängas ner omgående lika väl som verksamheten på din ridklubb – UTAN att regeringen behöver betala ut en spänn i ersättning för de ekonomiska förlusterna.

Trots att var och en kan räkna ut vilka ödesdigra konsekvenser det skulle innebära hörs förvånande få vilda protester. Därför kan vi bara hoppas att lagen revideras och att den, när den väl går igenom, används med det största förnuft som går att uppbringa. Visst, stäng gärna om det är absolut nödvändigt – men då ska ersättningen vara krona för krona.

3. RÄDDA UNGDOMSIDROTTEN
Genom ett virrvarr av beslut från stat, regioner och kommuner har våra allra yngsta sedan två veckor stått utan tillåtelse att utöva sina aktiviteter. Även utomhusaktiviteter är bannlysta, trots minimal smittorisk, trots omfattande kritik och påpekanden om hur viktigt det är att just ungdomar utövar aktivitet. Samidigt liras det för fullt i nya folksporten padel, det gymmas och det springs runt på diverse lekland.

När allt det här är över, och det hoppas jag det är snart, måste det sättas in skarpa åtgärder för att rädda ungdoms- och breddidrotten. Kampanjer för att få ungdomar att idrotta bör genomföras och det statliga stödfokuset bör riktas mer från elitidrotten till breddidrotten, som blivit styvmoderligt behandlad alltför länge.

Nio månader av restriktioner, tävlings- och träningsförbud kanske inte är en speciellt lång tid för oss vuxna. Men för den som är 13 år är upplevd tid någonting helt annat. Där kan nio månaders oro upplevas som flera år och är en tidsrymd, tillräcklig för den mest uthållige tonåring att tappa sugen och satsa på smittsäkra dataspel istället. 2021 är året då vi alla har en skyldighet att upphöja och rädda ungdomsidrotten.

4. KONSUMERA
Tänk på vår turistnäring. Tänk på flygbolagen. De mysiga fiken. Tänk på allt du velat lösa entré till eller glatt velat betala för men inte fått eller känt dig tvungen att avstå ifrån. 2021 är året då du, när och om du har möjlighet, bör betala tillbaka.

Gå och se ditt favoritlag så fort faran blåses över, besök muséer, nöjesparker och teatrar när de åter slår upp portarna. Markera med din närvaro hur viktigt du tycker det är att vi kan unna oss nöje och att nöjesbranschen, som lider helvetets alla kval, kan få leva vidare. Och glöm absolut inte att redan nu fortsätta beställa hämtmat och, när smittläget medger det, slå på stort med gänget på stamkrogen. Din, min och alla andras insats kommer att vara helt avgörande.

5. MINIMERA MÖRKRET – SE LJUSET
Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Jag ska erkänna att jag är väldigt trött på Triadlåten i sig, men dessa två meningar sammanfattar på ett lite underbart sätt vår samtid just nu. Det håller redan på att ljusna, bokstavligt talat. Och snart kan vi få se ett inre ljus igen.

6. OS-GULD TILL PEDER FREDRICSON
Om allt ovanstående slår in sitter jag gärna framför teven och skriker när Peder får ställa sig överst på pallen i Tokyo.

Tack för att ni tog er tid – och ett stort till alla kommentarer, reaktioner, frågor och glada hejarop som jag fått under 2020. Nu tar vi som sagt sikte på ett helt annat 2021 och även detta år kan du följa mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där självklart även mammor är välkomna!


Ponnypappan
25 december 2020 12:51

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”
Så här ser det nya ekipaget ut på gården. Får jag presentera Angelo och Hilda.

Årstid spelar aldrig någon roll i livet på landet. Det rullar bara på, du kan aldrig ta paus, dagarna ser likadana ut oavsett väder eller vilket datum som står i almanackan. När hästhagar med tjäle ter sig som en avlägsen dröm och verklighetens hagar mer liknar en tävlingsplats för gyttjebrottning är det bara att se glad ut, anstränga sig lite hårdare och inse att lite fysisk extraträning inte dödar, bara härdar. Även när det sneda regnet letar sig in överallt kan jag trösta mig med tanken att ”så här har väl göteborgarna det året runt?”.

Men även ett liv på en hästgård går i vågor. Just nu upplever vi faktiskt, mitt i snett regn och äkta gyttjebrottningsatmosfär, en ganska spännande tid. Vi har exempelvis blivit med häst igen. Om sanningen ska fram har hon varit hos oss ett tag, men eftersom Angelo gått omkring med armen i mitella och hållit hyperaktiviteten i schack med hjälp av TW har jag valt att inte outa nyförvärvet förrän nu.

Hon heter Hilda, eller egentligen Munsboro Hyland, och är ett rutinerat sto som tidigare tävlat i de riktigt höga klasserna. Angelo går från en utmaning, Tango, till en annan, Hilda. Eller rättare sagt: en utmaning kompletteras av en annan, vilket gör att Angelo har två tävlingshästar i sitt eget lilla team. Nu har han dessutom förklarats skadefri. Frakturen i axeln har läkt som den ska och nu ägnar Angelo sin lediga jullovstid åt att fortsätta utvecklas med Tango och samtidigt lära känna Hilda. Med mitellan försvann också en del av rastlösheten och tjurigheten och den hackspett jag talade om för bara två veckor sedan är ersatt av en mer behagligt aktiv pojke, något som gynnar oss alla. Med andra ord kan vi inte klaga på nuvarande status: skadefria hästar, skadefria människor och ett pågående jullov.

LillyBelle har också fullt upp. Även hon har sitt eget lilla team i form av Tindra och Peggy och det känns bra att både hon och Angelo har två hästar var att träna och tävla med och samtidigt varsin ponny i ”reserv”: den notoriska TW och den hemkära Erika.

117 Lillymarble
LillyBelle har lyst av stolthet när hon fått vara inridare. Här med Marble…
117lillycoco
…och här med Coco.

En fjäder i LillyBelles hatt är att ryttare nu hör av sig till henne och frågar om hon kan tänka sig att hjälpa till med inridningen av deras ponnyer. Bara den senaste veckan har Tanja, Lovis och Felicia hört av sig. Det är tjejer LillyBelle ser upp till och har som förebilder inom ridsport och det är egentligen en dum fråga att ställa till LillyBelle om hon kan tänka sig att hjälpa till. Hon vill ingenting hellre och hon talar med stolthet i rösten om hur det varit att rida på Marble, Cocos och Barney. Att uthärda en tid då tävlingsförbud råder är knappast något problem här hemma, om jag säger så.

Själv har jag dragit mitt strå till stacken för att skapa lite julstämning. Mitt hedersuppdrag inför varje jul är nämligen att göra vår julbock Sigge redo att glänsa och lysa upp under några mörka veckor. Han har hängt med i snart 15 år och den här gången är det med viss oro jag okulärbesiktigar honom. Sigge ser rätt risig ut. Vänster bakben har ruttnat, hornen behöver förstärkas med skruvar och benen måste balanseras för att han inte ska se ut som en fallen soldat.

117siggeföre
Läget är allvarligt men stabilt. Sigge måste omedelbart läggas in.
117siggelurvig
Ett lurvigt väsen? Fram med saxen.
117siggeklar
Sigge i sitt esse.

Jag kan dock både skriva julbockskirurg och julbocksdesigner på visitkortet och lägger omedelbart in Sigge under kniven. Läget är allvarligt men stabilt och efter några skruvar här och ett nysågat ben där är han redo för ännu en jul. Jag går sedan min traditionella vända i skogen, samlar ihop tillräckligt med granris och sätter igång att klä Sigge. Efter en halvtimme har jag en yvigt julväsen framför mig. I lurvigaste laget, noterar jag, och plockar vant fram saxen. Nämnde jag att det även står julbocksfrisör på mitt kort?

Efter ytterligare en kvart av ihärdigt friserande och några glesa partier som förstärkts av mer granris och ett par nya bitar najtråd är det klart. Det får duga. Sigge är redo – och såvitt jag vet står han och vakar utanför vårt hus fortfarande.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en synnerligen god fortsättning på julhelgen och är det så att ni skulle vilja följa mig på sociala medier gör ni det med fördel på Instagram eller går med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där såklart även kvinnor är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
18 december 2020 19:05

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”
Vi behöver vidga perspektivet lite. Foto: Istock (bilden har inget samband med inlägget i övrigt)

Debatten är vild nu. Som vanligt uppdelad i två läger. För och emot. Sedan den nya coronasmockan delades ut mot idrotten när det gäller rätten att tävla har polariseringen blivit allt mer tydlig. I klartext innebär de nya reglerna att tävlingsverksamheten, med proffsidrott och andra enstaka undantag, ställs in fram till efter midsommar 2021.

Ett år vi aldrig kommer att glömma följs alltså – mitt i en dubbelt mörk tid – av beskedet att det återstår lång tid innan vi ens kan skymta något som helst ljus i tunneln.

Om det är tufft att få ett sådant besked för en ideell idrottsrörelse som redan går på knäna? Ja, gissa tre gånger.

Då är det klart att det blir reaktioner, klart att det publiceras skriv under-listor och klart att det på sina håll blir vilda protester. Särskilt inom ridsporten, där smittorisken bevisligen är nära noll enligt internationella studier, noterar jag att besvikelsen på sina håll är enorm.

Debattvågorna blir därefter och debatt är någonting som i grunden värnar vår demokrati och är väldigt sunt. Det jag däremot haft svårt för under hela den här pandemin är en viss typ av inlägg från personer som är så kategoriska i sina resonemang att jag blir upprörd när jag läser dem.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det?

Jag kan sammanfatta dem i några citat som visserligen är påhittade men där andemeningen från tusentals kommentarer från sociala medier bevarats:
”Om folk bara kunde fatta att vi befinner oss mitt i en pandemi”.
”All idrott borde sättas på paus”.
”Sluta gnälla”.
”Folk är dåliga på att följa restriktioner och råd”.

Allt ovan får mig att bli lätt upprörd och jag ber att få gå i svaromål. Att vi pausar tävlingar just nu tror jag att vi alla kan köpa. Att vi alla längtar till att, så fort det bara är möjligt, åter se ett idrottssverige som blomstrar post-corona är drömmen vi alla delar. Men att, som i nästan varje tråd, fara ut och himla med ögonen framför sitt tangentbord och ironiskt upplysa andra om att det pågår en pandemi – där övergår mitt intresse i irritation.

Jag känner över huvud taget ingen person som inte enbart haft coronan i tankarna sedan nio månader tillbaka. Det är det enda vi pratar om, det enda vi tänker på. Det tog mig och övriga Sverige fem minuter att lära oss att gå i en halvcirkel förbi mötande människor och så ser det ut överallt.

I princip alla håller avstånd, spritar och tvättar händer, nyser i armvecket, undviker folksamlingar och onödiga resor, håller sig inne så mycket som möjligt. Vi följer varenda restriktion, lyssnar till varje råd och agerar därefter. Ja, undantag finns såklart bland 10 300 000 levande människor i en demokrati där fri vilja råder, men de är sannerligen inte många.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det? För om all idrott läggs ner, då finns det ingen idrott kvar längre. Betänk vilka konsekvenser DET skulle innebära för folkhälsa, vård, psykvård och barn- och ungdomspsykiatri (med tanke på att miljontals barn i Sverige hittar stora delar av sin drivkraft och sociala näring genom idrottens unika rotsystem).

Och glöm ridsporten för ett tag och tänk på fotboll, boxning, basket och andra idrotter som är stora i Sveriges mest utsatta områden och håller ungdomar borta från kriminalitet. Om idrotten, Sveriges överlägset bästa integrationsprojekt, skulle krascha rakt ner i avgrunden får det följder ni inte ens vill höra talas om.

De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna.

Coronan handlar om liv och död men den handlar också om ekonomiska och sociala hjul som måste snurra för att vi ens ska ha en framtid att leva i. Att läsa FN-rapporten från augusti som säger att pandemin bara under 2020 skickar 138 miljoner människor i fattigdom – det är siffror, omöjliga att ta in.

Och angående ”lägg ner gnället” kanske det finns en och annan inom ridsporten som gnäller i egen sak, som bara MÅSTE tävla för att inte tappa formen inför SM och andra framtidsdrömmar.

Men vidgar vi perspektivet och tänker på idrottens stora problem – att så många i 16-17-18-årsåldern slutar med idrotten även i vanliga fall – så förstår åtminstone jag varför även idrottsvetare, idrottspsykologer och ledare på hög nivå är oroliga. Även här kan vi med fördel tänka på andra sporter än just ridsporten för att få en annan, allvarligare, ingång.

Jag skulle sammanfatta läget så här:
• Ja, alla vet att vi befinner oss i en pandemi.
• Att lägga ner all idrott skulle vara förödande för hela Sveriges framtid.
• ”Gnäll” är varken detsamma som befogad oro eller uppdämd frustration utan fullt normalt efter snart ett år av konstanta restriktioner och ett mediaflöde som nästan enbart fokuserat på panik och katastrof och helt glömt bort att förmedla hopp.
• De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna. Att 97 procent av Sveriges befolkning ännu inte blivit smittad och att 99,93 procent av befolkningen hittills klarat sig med livet i behåll tyder på att vi gjort en del rätt ändå.

Till den som ändå vill ge sig på idrotten – den sektor i Sverige som kanske drabbats hårdast under pandemin – och påstå att den är ansvarslös och knappt förtjänar att existera förrän varenda människa är vaccinerad skulle jag vilja citera den man, vars namn gett upphov till nästa veckas stora högtid.

”Den som är fri från synd ska kasta den första stenen”.

Alltså: jag tycker att det är fritt fram att kasta sten på idrotten för vem som helst, under förutsättning att hen…
…fått se sina inkomster gå från 100 till noll och sedan kompenserats av staten med en summa som motsvarar knappt 40 procent av inkomsten.
…tvingats tigga ihop resten av pengarna för att över huvud taget kunna leva vidare.
…aldrig fysiskt handlat i någon livsmedelsaffär under coronan, men däremot krävt att Ica, Coop, Willys och de andra jättarna ”tar sitt ansvar för att begränsa smittspridningen”, stänger sina butiker och enbart idkar näthandel och leverans vid dörren fram till den 30 juni.
…låtit håret växa fritt i nio månader, alternativt friserat sig själv smittsäkert medelst egen sax.
…inte besökt ett köpcentrum sedan i mars.
…inhandlat samtliga julklappar på nätet.

Uppfylls kraven? Varsågoda att kasta. Om inte, ligg lite lägre och se att idrotten desperat kämpar för sitt liv, precis som många alla andra under en förfärlig tid.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att hålla avstånd, tvätta händer och respektera restriktioner och råd.

Mig följer ni helt smittsäkertInstagram eller hänger med mig i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit kvinnor är lika välkomna trots gruppnamnet!


Ponnypappan
11 december 2020 16:28

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”
Angelo med sin nya superbästis, stressterapeuten TW. Foto: Privat

Vad är det man säger? Att det krävs hundra avramlingar för att bli en riktig ryttare. Något i den stilen lyder ridsportens interna ordspråk. Mina barn har stadigt klättrat på den stegen. De håller sig oftast kvar i sadeln men då och då sitter vi där, dagen efter ett ridpass, och äter tårta och minns tillbaka på vad som gick snett.

Att ramla av en häst ingår i spelet på samma sätt som en tackling i fotboll eller hockey. Det är någonting som alltid kommer att finnas där. Men när det gäller Angelo har jag känt att han gärna fått tajma sitt senaste fall bättre. Det visade sig nämligen att han inte bara fallit av utan även drabbats av en fraktur i ett område runt axel/nyckelben. Det är snart tre veckor sedan nu och Angelo har fått gå runt med vänsterarmen i mitella samt belagts med träningsförbud.

Nu finns det säkert barn som utan vidare fixar en tillfällig men ny tillvaro utan problem, men Angelo påminner inte speciellt mycket om andra barn. Ridningen, och i synnerhet tiden tillsammans med häst, är bra för hans ADHD. Det kyler ner hans överaktivitet, får honom lugn och koncentrerad och tvingar honom att fokusera på en (nåja) och samma sak.

Vad vi fått med en Angelo med armen i mitella? Hackspetten i Kalle Anka på julafton. Rastlös, överaktiv, klättrande på väggarna. Vi skulle faktiskt kunna likna oss övriga i familjen vid kolibrierna, vars skönsång ständigt störs av hackspettens ”Hey!…Hey!….Hey!…..HEY! HEY HEY!”. Se det framför er. Han är överallt. Lätt att plåta honom är det inte heller, det vet inte minst Kalle Anka.

Kruxet: efter hästar, kaniner och hund har vi den senaste tiden begåvats med en nybliven hackspett.
Frågan: vad gör man åt det?
Svaret: kallar in en expert på svåra fall.

115rosett
TW är värd en rosett, alldeles oavsett. Gymkhana är hon för övrigt grym på. Foto: Privat
115vtecken
Så här glad blir en hackspett av en vecka tillsammans med en riktigt pålitlig ponny. Foto: Privat

Efter två veckor inser vi nämligen att läget är akut. Angelos rastlöshet har passerat det anständigas gräns och som kolibrier vill vi leva ett mer fridfullt liv. Hitta tillbaka till skönsången, liksom. Inte ha hackspetten som avbryter och ropar HEY! när vi filar på stämmorna.

Vid ett återbesök på sjukhuset konstateras att allt ser bra ut i Angelos axel, att läkningen går som planerat och då öppnas en möjlighet. Angelos träningsförbud upphävs. Han tillåts att utföra enklare sysslor, ja, till och med sitta upp i försiktig skritt och även trav tillsammans med ledare.

Det är då vi kallar in expertisen.

Säga vad man vill om TW – ni har redan läst rätt mycket om henne här i bloggen – men snällare och pålitligare häst finns inte. TW är inte snabb, vilket barnen besviket konstaterat på tävling. Hon tröttnar ibland och går mot utgången när det är skarpt läge på bana, vilket barnen heller inte håller som en egenskap i världsklass.

Men när TW får göra saker i sitt eget tempo, då finns det ingen häst vi litar mer på. Hon blir aldrig rädd för något, hon drar aldrig iväg (såvida inte en hötuss dyker upp framför ögonen på henne) och att hon inte är världens snabbaste ponny är bara en fördel. TW föddes här på gården för snart 13 år sedan, vi har sett vad hon går för under alla år och tvekar inte en sekund. Det blir TW som får ta sig an det svårlösliga fallet med hackspetten.

Och det som hänt härute senaste veckan är rena rama miraklet. Vi ser ett samspel från boxen via stallgången och ut i paddocken mellan Angelo och TW som är rörande. Angelo borstar och fixar, tar ut TW i paddocken, leder henne runt, runt, sätter sig försiktigt upp och skrittar oändligt sakta varv efter varv. Det funkar direkt. Det sitter. Behandlingen får genast effekt.

Det är ren rehabilitering. Angelo kan hålla igång, hans rastlöshet övergår i en mix av lugn och lycka och en stressterapeut som TW uppskattar givetvis att han väljer den låga växeln. Vi ser ett band av kärlek knytas mellan pojke och ponny.

115träning
Angelo får utföra marktjänst medan LillyBelle hopptränar. Foto: Privat
115paddock
En överlycklig Angelo i paddocken där han till sin stora glädje får skritta sig igenom en bana med 20-centimetershinder. Foto: Privat

Efter några dagars TW-behandling låter vi Angelo även leda ut Tango i paddocken. Han får givetvis inte sitta i sadeln men han får ägna sig åt frihetsdressyr och åt att löshoppa Tango, vilket ger honom ytterligare en meningsfull uppgift. Men Tango spelar andrafiolen, det är ingen tvekan om att TW är den givna nummer ett för Angelo just nu.

Det går så bra att vi kan växla upp det hela med en gymkhanatävling mot LillyBelle och Peggy. Och är det någonting annat TW är extremt bra på är det gymkhana. Vi såg det redan när Angelo var iväg på en Killar som rider-träff i våras, hur totalt oberörd TW var, hur hon stannade exakt där hon skulle stanna och där inte tempot var det viktigaste. Då: Succé Nu: Samma sak.

TW och Angelo krossar LillyBelle och Peggy. Tolv gymkhanamatcher avgörs och slutställningen blir 12–0 till ni-vet-vilka.

När vi ser hur pålitlig TW är, hur mycket Angelo njuter och hur mycket samspelet stärker hans impulskontroll beslutar vi att ta det vidare till nästa steg. Vi bygger en hoppbana, lägger ut ett antal extremt låga krysshinder och låter ekipaget rida igenom.

”Wow” kvittrar Angelo högt av glädje – efter att ha skrittat runt en bana med hinder på maximalt 20 centimeter …

TW:s långsamhet har vunnit i längden, tagit bort hackspetten, återställt pojken och kanske till och med banat väg för lite ostörd fågelsång framöver.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om eventuella hackspettar, följ gärna mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där givetvis även kvinnor är hjärtligt välkomna!


Ponnypappan
4 december 2020 12:03

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”
Tre små vänner. Underbar glädje. En bild som säger allt om hur man vill att livet ska vara.

Att leva med hästar innebär ett slit, varje dag från morgon till kväll. Det finns inga valmöjligheter, halvmesyrer ger inte djuren den skötsel de behöver eller den standard de förtjänar. Att leva med hästar gör att stora delar av din fritid utgörs av oömma arbetskläder, tungt fysiskt arbete och en planering som måste finnas på plats. Det ligger i sakens natur, eftersom du istället för en ”död” innebandyklubba har en levande fyrfoting på några hundra kilo som redskap i den aktivitet du utövar. Att då, precis som bönderna, bli avlastad då och då är bland det mest välkomna och värdefulla du kan uppleva som hästägare.

Jag vet inte hur många år sedan det är – jag tippar på 2014 – när vi kände att vi skulle må bra av lite hjälp i stallet under helgerna. Angelo och LillyBelle var då bara några år gamla, hade utvecklat en djup vänskap och förälskelse i sällskapshästarna Tindra och TW men kunde inte rida dem själva. Vi behövde avlastning, Malin kollade runt lite och genom en bekant fick vi tips om Marie, som hade en dotter, Ellie, som var lite äldre än våra barn och som lärt sig rida. Det visade sig att Marie och Ellie mer än gärna kunde tänka sig att ta sig an Tindra och lite stallfix på lördagarna och vi beslöt oss för att ge det ett försök.

Men ni vet hur det är med frivillighet av den här typen. Den är inte alltid självklar och ibland fungerar det inte alls. Det är både förståeligt och frustrerande med både sena återbud och halvhjärtade insatser. Sådant skapar mer osäkerhet än trygghet och leder oftast till snabbt avbrutna samarbeten.

Med Marie och Ellie däremot – där blev det jackpott direkt. Varje lördagmorgon svängde bilen in på på uppfarten och ut klev två entusiastiska tjejer som mockade, borstade, sadlade och sedan begav sig ut på en långrunda med Tindra. Varje lördag, aldrig några återbud och alltid prickfritt utförda arbetsuppgifter frigjorde massor av tid för oss andra på gården. Pålitligheten och tryggheten var total, Marie och Ellie skötte sig helt själva och så rullade det på.

114kompisar
Ellie, Angelo och LillyBelle i somras, strax före avresan till det efterlängtade ridlägret.
114ridaut
Att rida ut tillsammans med sin bästis. Få saker slår det.
114fotomodeller
Marie (vänster) och LillyBelle agerar fotomodeller under ett av Malins uppdrag, tillsammans med Tilde, en annan god vän i vårt liv.

Dessa livets slumpartade möten är så fina. De ger så mycket, de skapar vänskap som består. I takt med att tiden gick och våra barn gick från förskola till ridskola och sedan började riktig skola hade en liten spontan ”ponnyklubb” skapats. Lördagarna var heliga för alla inblandade. Vi hade köpt en tredje häst och istället för att avlastas ingick vi alla i gänget. Vi vuxna passade på att hänga med och promenera när de tre barnen red ut, Ellie stannade allt oftare kvar på lunch med efterföljande lek medan jag och Malin utvecklade en allt djupare vänskap med Marie. Vi märkte att personkemin stämde, att vi befann oss på samma våglängd.

När allt taktar, då befinner man sig även i utveckling. När vi under senare år varit iväg på både kortare och längre resor har vi alltid kunnat räkna med att Marie och Ellie rycker in och tar hand om hö, foder vatten och allt annat. Angelo och LillyBelle blev snabbt så fästa vid Ellie att de börjat fråga hur många dagar det är kvar till hon och Marie kommer nästa gång. Lördagarna blev veckans höjdpunkt och vi märkte att vi inte längre behövde avlastning utan framför allt sällskap och vänskap. De har gjort massor av saker tillsammans, bland annat åkt på tre gemensamma ridläger. De få lördagar vi av olika anledningar tvingats ställa in ponnyklubben har orsakat ramaskri hos våra barn.

Ibland bara stämmer det och det är så oerhört skönt att få uppleva.

Därför blev det rena chockbeskedet för barnen när de fick reda på att Ellie, för någon månad sedan, köpt en alldeles egen häst med boxplats i Alvesta, två mil härifrån. Malin har, med sin fina näsa för hästar, varit behjälplig med tips till Marie i beslutsprocessen och det verkar som att de träffat helt rätt. Ellie älskar sin alldeles egna ponny och redan från start har det klaffat dem emellan.

Men hur skulle det bli nu? Var det slut på den efterlängtade ponnyklubben på lördagar? Att ha egen häst kräver massor av tid och skulle Ellie och Marie, dessa klippor i vårt liv, ens ha tid över till att besöka oss mer?

Svaret visade sig vara självklart. När en vänskap som känns livslång hunnit utvecklas finns det inga hinder för att umgås. Vänskap överbrygger sådant och tid, det är någonting man hittar. Till barnens enorma glädje kan de även framöver se fram emot att en vit bil blinkar vänster och sedan kör in på uppfarten runt klockan tio varje lördag. Ponnyklubben består, liksom vänskapen. Jag vill rikta ett oändligt stort tack till er, Marie och Ellie, för alla dessa fina år och både jag och min familj hoppas på många till!

Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att tala om för dem som betyder något i era liv hur mycket ni uppskattar dem. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där som vanligt även kvinnor är varmt välkomna!


Ponnypappan
27 november 2020 10:08

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”
Ridsports bloggare Ponnypappan tycker till om konflikterna i Svenska Ridsportförbundet.

Alla vi som vill uppdatera sig om ridsport har, efter SM-veckan, kunnat se att det blåst upp till bråk inom Svenska Ridsportförbundet. Debattörer har vässat pennorna, ledare har tvingats bort, krismöten hållits och i synnerhet inom hoppsektionen har det skett ommöbleringar. Det svingas både högt och lågt, det kan utläsas en hel del mellan raderna och det krävs bara en medioker slutledningsförmåga för att konstatera att läget är spänt. Bakom förbundets fasad kan man anta att det döljer sig maktkamper, oenighet och besvikelse från olika håll.

Men är det så farligt egentligen? Är det hela världen med lite bråk då och då?

Tvärtom, skulle jag säga.

Bortsett från det eventuella lidande vissa personer tvingas utstå efter att de hamnat mitt i kritikens epicentrum är bråk inom förbund egentligen bara att betrakta som ett friskhetstecken, på att taket inte är alltför lågt och på att förändring ibland är oundvikligt.

Nu saknar jag helt och hållet insyn i ridsportförbundet, vet inte ett skvatt om vem som kan tyckas ha gjort eller sagt mer fel eller rätt än någon annan. Men en sak vet jag, efter att ha skrivit om sport under mer än ett kvartssekel: förbund som har högt i tak och där det finns en rejäl syresättning på toppen är oftast förbund i en idrott som är väldigt framgångsrik. Förbund där alla sitter och håller varandra i handen och demokratiskt valda ledamöter sitter på indirekt livstid är förbund du aldrig hör talas om eftersom sporterna de företräder inte utvecklas.

Mitt huvudämne som journalist är ishockey. Jag kan inte dra mig till minnes en enda säsong där inte förbundsledningen varit starkt ifrågasatt, där distriktsförbund och ligor gått i polemik med förbundet och där stridsyxan aldrig tycks kunna grävas ner. Inom hockeyn finns det inte ett enda ämne som är tillräckligt litet för att inte vålla debatt och starka åsikter. Åsikter som förstärks genom krönikörers ofta alltför hårdvinklade och kategoriska alster och sedan en orgie av åsikter på sociala medier.

Trots ständiga bråk är svensk hockey starkare än någonsin. Inget land i världen producerar fler spelare till NHL, det ultimata kvittot på utveckling, och trots de hårda orden och de återkommande bråken tvekar sponsorerna inte en sekund inför att pumpa in ytterligare miljoner i hockeyn. Tv-avtalet för den mest utskällda och kritiserade ligan, högstaligan SHL, är idrottsvärldens allra mest lukrativa, sett till storleken på landet Sverige. Kontroverserna syresätter intresset och olika viljor är bra viljor eftersom det mer eller mindre garanterar utveckling.

Däremot var det längesedan jag hörde någonting om svensk brottning. Förutom en TT-notis då och då känns brottningen i Sverige nästan på utdöende. Annat var det när den lika skicklige som orädde och provokative advokaten och förbundsordföranden Pelle Svensson la sin näsa i blöt precis överallt och retade gallfeber på hela sporten. Det skrevs om brottning överallt och – som du säkert listat ut – brottningen skördade enorma framgångar i takt med att förbundet ställdes inför nya oväntade utmaningar. Nävar knöts i fickorna, nu skulle alla visa vad de gick för och resultaten kom som en logisk följd av att alla inblandade tvingades vara på tårna och göra sitt yttersta för sportens bästa.

Ridsport?

Läser vi mycket om svensk ridsport i dag?

Ja, mer än någonsin, eftersom det går bättre än någonsin. Vissa talar till och med om det svenska ridsportundret med Peder Fredricson, Malin Baryard, Rolf-Göran Bengtsson och alla andra som satt och sätter Sverige på den absoluta världskartan.

Sedan är det bara att googla en stund för att kunna slå fast att ridsportförbundet varit tämligen kontroversiellt genom åren. Att det finns en koppling mellan stridande viljor och framgång tror jag är rätt givet. En sport som vill någonstans och som har medvind lockar kompetenser från alla håll. Att de kompetenserna inte alltid drar jämnt bör man kanske ibland bortse ifrån och ur de små konfliktbomber som ibland briserar följer ofta en sund utveckling.

Så: att det stormar i ditt förbund är mer ett hälsotecken än på att framgångskurvan är på väg åt fel håll.

Tack för att ni tog er tid – kämpa på genom mörka november och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit givetvis även kvinnor är välkomna!

 

 

 

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-