Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
15 februari 13:05

När den goda fen kommer på besök

När den goda fen kommer på besök
Tove Modig och Brynnebo Prince, LillyBelle och Peggy och Angelo och Tindra njuter av livet.

Efter förra veckans tävlingsdebut för LillyBelle i Värnamo följde en söndag där det i rättvisans namn var dags även för Angelo att göra sitt första lokala framträdande på ridscenerna. Pigg och energisk som han är föregås debuten av ett gäng nätter med minimal sömn. Ett trist arv från mig, ska sägas. Jag har aldrig under mitt hittillsvarande 46-åriga liv haft en enda natt med god och härlig drömlös sömn de gånger jag vetat att Något Stort ska ske den dag då morgonen gryr.

Men minimal sömn är inget som stör min son. Angelo studsar upp till den tidiga frukosten, är på sitt allra bästa humör och börjar omedelbart ladda för det som väntar.

Vi har tänkt till några varv den här gången, visa av viss erfarenhet från tävlingarna i Värnamo. Vi har förberett oss minutiöst, stigit upp i extremt god tid och allt som återstår efter frukosten är egentligen att lasta Tindra. Därefter kör vi lugnt och fridfullt på snöfria vägar och redan efter drygt en halvtimme är vi framme i Lammhult. Vi tränsar, lastar ur och sadlar. Sedan vandrar vi alla förväntansfullt upp mot anläggningen.

Snart anländer Casper Jönberg, Angelos kompis som också dagen till ära ska rida sin första tävling. De skrattar, busar och pratar en stund innan det är dags för framridning. Så här långt syns det tydligt på LillyBelle att hon både är lite trumpen och avundsjuk. Att gå runt till fots på en hopptävling när det bästa man vet är att sitta på en hästrygg är förstås tungt att hantera. Det svider i henne.

Men det här är ingen vanlig dag, visar det sig.
Det här är en dag då LillyBelle – fullkomligt oväntat och som en skänk från ovan – får besök av den goda fen.
Den goda fen har dessutom ett namn: Tove Modig.

Tove var LillyBelles enda motståndare i förra veckans tävling. En debut LillyBelle lämnade i tårar och där en glad Tove elegant red sin Peggy både snabbt och felfritt. Nu kommer Tove fram och hälsar. LillyBelles ögon blir stora. Tove berättar att hon ska tävla även i Lammhult och med två hästar den här gången.
Sedan kommer frågan som förändrar allt för LillyBelle:
– Skulle du vilja hjälpa mig att rida fram Peggy?

20lillyopeggy
LillyBelle tror inte att det är sant. Hon har precis fått reda på att just hon ska få ansvara för framridningen av lilla godingen Peggy. Det är äkta kärlek vid första ögonkastet.

LillyBelle nästan hoppar till, tror först att hon hört fel. Sedan skiner hon upp, visar en tandrad med massor av gluggar och ropar:
–Jaaaa!!
Hon är så till sig av glädje att jag blir rörd. I LillyBelles ögon är Peggy ingen A-ponny utan någon sorts All In eller Indiana. Hon har knappt pratat om annat än Peggy under veckan som gått. Om hur fin hon är, hur grymt duktig hon är och hur högt hon kan hoppa.

Och nu får hon, tack vare fina snälla Tove, ansvara för framridningen av Peggy. Något LillyBelle tar på största allvar. Hon kämpar en stund med galoppen, hittar den och sedan utnyttjar hon all tid som finns. Jag ljuger inte om jag säger att LillyBelle är ett enda stort leende från den sekund Tove ställer frågan och fram till dess att vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Men det är Angelo som är familjen Enestubbes enda tävlande för dagen. Han har valt att ställa upp i två klasser; en lätt E och en lätt D. Som ponnypappa skakar jag av nervositet när det slutligen är dags för debuten, men jag lyckas ändå hålla telefonen någorlunda stadigt för att filma hela ritten.

Angelo är väldigt förberedd. Tidigare, när han hoppat pay and jumps, har han haft svårt att fokusera hela vägen. Vid ett tillfälle red han så anmärkningsvärt långt ut till vänster att vi fick skrika på honom för att han, i sista sekunden, skulle upptäcka det nionde och sista hindret.
När vi efteråt frågade honom vad som hände svarade han att han börjat tänka på hur man fångar en lax. Angelo är inte bara hästnörd. Han älskar fiske också.

Några laxar finns inte i skallen hos honom nu. Den här gången är hans fokus totalt. Malin har gått banan otaliga gånger med Angelo och han har memorerat varje hinder. Han styr sin lilla Tindra på bästa sätt och när han klarar sista hindret känns det som om någonting exploderar inom mig. Han är felfri, överlycklig och får sin första rosett! Och LillyBelle är i det här läget så överväldigat förälskad i Peggy att hon inte ens funderar på att bli avundsjuk.

Därför är det en smal sak för Angelo att acceptera ett nedslag i lätt D. Han är världens lyckligaste pojke och har en nyförälskad lillasyster som bara har Peggy i tankarna.

LillyBelle upphör dock inte att förvåna. När vi på kvällen leker Tjugo Frågor inbillar jag mig att jag är klurig när jag väljer en viss person. LillyBelle behöver dock bara ställa tre ja- eller nej-frågor till mig innan hon levererar det korrekta svaret: Tove Modig.
En god fe är inte alls dumt att ha ibland. Jag rekommenderar faktiskt er alla att snarast skaffa en.

Tack för att ni tog er tid – jag heter ponnypappandaniel på Insta och fortsätter gärna att hänga med er där!

20felfri
Angelo och Tindra på väg mot en felfri runda i sin tävlingsdebut.

Ponnypappan
22 mars 13:45

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”
Foto: Lotta Vess/Istock

Kära ridsport! Vi har levt tillsammans ett tag nu. Känt på varandra. Jag gillar dig, är nyfiken på dig och trivs oftast mycket bra i ditt sällskap. Hoppas att du gillar mig tillbaka, trots mina många fel och brister. Men jag måste få säga ifrån nu. Det är dags för mig att jag tar mod till mig och höjer rösten mot dig. Det är hög tid för det.

Min fråga är denna: Varför beter du dig så onödigt konstigt?
Du kanske inte ens tänker på det själv, men jag känner mig faktiskt utanför. Jag känner mig exkluderad. Jag vill att du ändrar på dig, både för ditt och mitt eget bästa. Kan du det?

Ta det här med tävlingar. Jag har följt dig i många år, på slutet som förälder till tävlande barn men i övrigt som sportjournalist under snart ett kvarts sekel. Varför krånglar du till det? Varför gör du allt så enormt komplicerat? Din indelning i storlekar varierar mellan kategori A och kategori D, där A betyder liten och D stor. Så långt inga problem. Jag är med.

Sedan kommer klassindelningen. Lätt eller medelsvår – ja, jag är med. Sedan blir det ologiskt: Lätt A är en svårare lätt ridning medan Lätt D är en lättare lätt ridning. Där är skalan plötsligt omvänd jämfört med kategoriindelningen. Nu betyder plötsligt A att saker är stora och svåra medan D inte längre betyder att klassen är större och svårare än A, som man kan misstänka, utan tvärtom lättare.
Men okej.
Två bollar kan jag också jonglera med. Det är onödigt, men funkar.

Men sedan kommer bedömningarna. Jag citerar ett litet stycke från ditt tjocka tävlingsreglemente: Grundhoppning rids i bedömning A:Clear Round, A, A:0, A:1a, A:1b, A:2, A:Da Capo, A:Plus eller A:Stilla med det antal hinder som anges i moment 312, 313 och 324.

Alltså, vad är det här?Det förstör lugnet och enkelheten på samma sätt som hackspetten gör för Kalle Anka på julafton.
Och då snackar vi ändå bara grundhoppning.
Sorry, jag kan kanske hålla en boll till i luften under maximalt ett par sekunder men sedan är jag fullkomligt borta i den helt ogenomträngliga terrängen. Även om jag skulle plugga in dessa bedömningsmoment skulle de aldrig få fäste. Siffror, skiljetecken och bokstäver är nämligen inte samma sak som att lära sig en glosa. En språkglosa går att associera till någonting men hur ska jag tänka för att i längden kunna skilja på A:1a, A:1b och A:2? Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att min hjärna inte riktigt är funtad på det viset.

Det här är ren byråkrati i sin mest plågsamma form, så långt ifrån att vara kundnära det över huvud taget går att komma. Jag är väl medveten om att du har ditt ursprung i det militära. Jag är säker på att reglementet en gång i tiden nedtecknades av nitiska paragrafryttare till officerare, med syfte att skapa ett kodspråk bara de själva fullt ut kan begripa. Men nu är det 2019, en tid då till och med Skatteverket ruckat på sin byråkratisvenska och faktiskt får oss att begripa om du ska få tillbaka eller lägga till på skatten.

Mot den bakgrunden undrar jag, kära ridsport: Varför accepterar du att fortfarande år 2019 vara militärens gisslan? Vi har väl knappt något försvar längre och det försvar som finns skulle säkerligen inte invända om du ägnade dig åt det alla framgångsrika branscher lever på i dag: att förenkla för kunder, utövare och konsumenter. Nej du, kära ridsport, vad du behöver är en extreme makeover, en fullständig revidering och förenkling av tävlingsreglementet.

Om jag har ett förslag? Klart jag har. Jag har flera.
Varför tror du till exempel att det är så lätt att sälja och köpa kläder?
Svar: Enkelheten.
Small, medium, large, extra large. Ta ett plagg, in i provrummet, köp.
Det borde vara samma sak med hästkategorierna; liten, mellan, stor, extra stor ponny. Det skulle se finare ut också.

Och hur skulle det se ut, tror du, om Åres 89 olika pister hade hetat A:1a, A:Da Capo och A:Plus? Få familjer hade ens vågat testa backarna av osäkerhet inför vad som väntar. Vad har de alpina anläggningarna varit bra på i 40-50 års tid? Jo, att förenkla. Grön pist: barnvänlig, blå pist: för hela familjen, röd pist: medelsvår och svart: utmanande, riskabel.

Febc2008-eeba-4200-9fa8-69b97de52eb3
På väg mot en röd backe eller en A:Da Capo..? Foto: Skistar

Färger är nämligen – till skillnad från siffror, bokstäver och kolon – extremt lätta att förstå och associera till oavsett om du är sex eller 96 år gammal. Jag lovar, inte bara jag skulle bli glad om även du skrotade det nuvarande systemet och införde gröna, blåa, röda och svarta klasser. Jag har träffat flera tävlingsledare genom åren som medgett att inte ens de vet hur alla klasser ska ridas.

Bedömningarna? Där hoppas jag också att du vill förenkla. Kanske uppkalla bedömningarna efter kända ryttare, kända hästar eller kända platser? Det skulle inte bara göra allting så mycket enklare. Det skulle även vara en ren PR-succé för dig.
Jag skulle både uppskatta och förstå avsevärt mycket mer om jag i en nära framtid åkte på en tävling med mina barn, tittade i startlistan och läste följande:
Blå klass, ponny medium, 1,00, bedömning Baryard.
Grön klass, ponny small, 0,80, bedömning All-in.

När vi ändå håller på: vem är egentligen p-l-a-c-e-r-a-d i en tävling? Är den som kommer på 19:e plats placerad eller saknar han eller hon en placering? Och har alla vunnit när sex ekipage står som etta i resultatlistan, trots att tiderna skiljer sig åt markant? Ska jag skriva i tidningen att alla vann? Att Lisa blev placerad men Kalle kom på tolfte plats? Det där borde du också fundera på, tycker jag.
Med hopp om förenklad hoppning!

PS. Att försöka ”rida lätt” är det utan jämförelse tuffaste jag gjort i hela mitt snart 47-åriga liv, under Fars dags-ridningen 2017. Kan du kanske byta ut det mot ”rida svårt”?

Tack för att ni tog er tid! Är jag helt ute och cyklar när jag tycker att reglementet är för krångligt eller borde det förenklas? Diskutera gärna med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
14 mars 16:50

”Varför hör hon inte?”

”Varför hör hon inte?”
LillyBelle kramar om sin älskade Tindra efter en dramatisk insats. Foto: Privat

Det ska bli revanschens dag för LillyBelle är det tänkt.

Dagen då hon ska tävla igen, dagen då vi föräldrar som vanligt inte bryr oss om vare sig prestation eller resultat men samtidigt så innerligt önskar att LillyBelle ska lämna tävlingsbanan med ett leende.

Jag minns med fasa hennes tävlingsdebut i Värnamo en månad tidigare, som jag skrivit om på den här bloggen. Hur hon bokstavligt talat reste sig från en urusel och tidspressad framridning, nollade i grundomgången men sedan rev och fick avbryta under den direkt följande omhoppningen.

Hur tårarna aldrig slutade rinna, hur otröstlig hon var och hur synd vi alla tyckte om henne.

Sedan dess har Angelo hunnit tävlingsdebutera och stolt fått med sig sin första lokala rosett medan LillyBelle fortfarande drömmer om sin.

24framhoppning
LillyBelle och Tindra kom bättre förberedda till den här tävlingen.
24liten
Vi letar hyperaktivt efter en B-ponny. Innan vi hittat rätt får barnen nöja sig med att rida på tävlingarnas i särklass minsta häst. Foto: Privat

Nu är hon i Lammhult, samma plats där Angelo och Tindra elegant tog sig över samtliga hinder i 0,40-hoppningen, och förbereder sig. LillyBelle och Tindra har en fin och följsam framhoppning bakom sig men det är nu det gäller. Hindren är 50 centimeter höga, lite högre än när Angelo red.

Jag är familjens fotograf för dagen och jag känner hur tung kameran med det stora teleobjektivet känns i mina händer samtidigt som jag darrar av nervositet.

24coachning
Malin coachar LillyBelle och går igenom det viktigaste inför dagens start. Foto: Privat

Snälla, låt det gå bra. Det är min enda tanke när ekipaget slutligen rider in och snart ska genomföra tävlingarnas allra första start.

LillyBelle rider in, inväntar klartecken. Hon rider runt runt i samma volt och i högtalarna hör jag hennes namn ropas ut i högtalarna, dock oroväckande otydligt. LillyBelle reagerar inte. Fortsätter bara att rida i samma volt, varv efter varv.

Vad händer?

Varför hör hon inte?

Jag känner mig svettig och nervositeten ökar.

Tiden går. Det händer fortfarande ingenting. LillyBelle är i sin bubbla, ridandes på Tindra i en cirkel och tävlingarna har börjat. Jag hör Malin skrika:
– Lilly! Lilly!

Malin gestikulerar och försöker skapa ögonkontakt med LillyBelle, som fortfarande inte uppfattat startsignalen. Ska det roliga sluta innan det ens börjat? Men precis när jag är på väg att förlora hoppet tycks det äntligen gå upp för min lilla dotter att det är dags för action och hon stressar iväg mot det första hindret.

Med en smärta som känns i hela kroppen hör jag Tindra slå i en bom. Jag blundar, tittar upp och ser till min oförställda glädje att det inte orsakat ett nedslag. Bommen ligger kvar, ungefär som när en höjdhoppare klarat en höjd med extremt mycket darr på ribban. Jag klarar inte av att fotografera längre. Jag ger upp och följer det fortsatta dramat intensivt.
Snälla, inga tårar i dag! Inga tårar i dag!

Nu är Tindra med i matchen på allvar. Galoppen ser fin ut, de två följande hindren klaras av utan minsta problem och LillyBelle kämpar på, säker i sadeln. Femman, sexan, sjuan klaras av och nu återstår det väl bara ett enda hinder, eller har jag räknat fel?

Sekunder som känns som minuter plågar sig förbi och som i slowmotion ser jag hur Tindra lyfter hovarna, tar sig upp genom luften och över det sista hindret.
Hon klarar. Är det över? Ja, det verkar så.
– Och vi inleder tävlingarna med en nolla för LillyBelle Enestubbe och Tindra, bekräftar speakern.

Lycka. Eufori.
LillyBelle är felfri. Hon klarade det!

24glad
Betydligt gladare miner den här gången än när LillyBelle tävlade för en månad sedan. Foto: Privat
24mobiler
Febril aktivitet råder i Lammhult. Foto: Privat

Hon klockas till och med för en bättre tid än den andra deltagaren i kategori A, som också rider felfritt. Nu vågar jag ta upp kameran igen. Jag rusar ut, plåtar det vinnande ekipaget som får gratulationer. Om LillyBelle var förkrossad i Värnamo och inte på något sätt gjorde någon hemlighet av det tar hon nu segern med ro. Inga överdrivna glädjegester eller vrål. I stället lutar hon sig framåt, lägger sig ner över Tindra och kramar henne så hårt det bara går.

Det räcker så.
Det säger allt.
Med tanke på den bottenlösa besvikelse vi fick se en månad tidigare känns det nästan som att vi föräldrar känner en om möjligt större lycka över den fina insatsen än vad LillyBelle gör.
Vi firar enkelt, med rosett, toast och Festis inne i kafeterian innan vi gör oss själva och Tindra redo för hemfärd.

Trots att startsignalen inte uppfattats, trots den nervösa och stressade inledningen och det skräckfyllda första hindret redde LillyBelle ut det. Sju år gammal har hon fått uppleva grundbultarna inom idrotten. Ibland förlorar man och det svider en stund. Ibland vinner man och rosetten finns kvar.
 
Tack för att ni tog er tid – jag finns kvar på Instagram som ponnypappandaniel för er som följer eller vill följa mig där!


Ponnypappan
8 mars 12:02

Konsten att välja rätt

Konsten att välja rätt
En koncentrerad Angelo under en av sina många provridningar.

Det första jag ser när jag tittar ut genom fönstret är ett vågrätt regn, orkestrerat av en plågsam vind som piskar in från havet. Jag har precis vaknat upp på ett hotellrum i Halmstad tillsammans med övriga familjen. Jag skulle egentligen inte vara här, men nyfikenheten blev för stor och jag lyckades bli klar snabbare än jag trodde med mina hockeytexter på Smålandsposten kvällen före. Sedan satte jag av västerut så fort jag kunde.

Nu vaknar jag upp på ett hotell i Halmstad som ska visa sig ha fler likheter med Fawlty Towers än vad en normal människa behöver utsättas för. Hotellet är under ombyggnad, visar det sig, och när vi tagit hissen ner till entréplanet möts vi av ljudet från en fontän. Tror vi. Det är dock ingen fontän vi hör utan ett ilsket takdropp.

Byggnaden läcker som ett såll, golvet är fyllt av vatten trots att enorma kärl placerats ut för att samla upp läckaget. Vi halkar oss fram i vätan och fram till receptionen. Där får vi veta att frukostsalen är provisorisk och ligger en bit bort.
I frukostsalen råder kyla eftersom det bara skiljer en spånskiva mellan långväggen och det ursinniga västkustvädret Kvällen före har Malin kallat på personal för att få igång ventilationen och för att ens få ut våningssängarna i vårt familjerum. Upp dök en vaktmästare som fixade med ventilationen och med kraft pressade ut sängarna ur väggen.

Fawlty Towers-vibbarna blir därför inte mindre när vi nu, i frukostmatsalen, ser vem som är dagens kock. Det är vaktmästaren. Det enda som fattas är att han presenterar sig som Manuel på bruten spansk-engelska.

Men det är varken det skräckinjagande vädret eller det läckande hotellet som fått mig att sent en lördagskväll bila 13 mil västerut. Malin och barnen är nämligen ute på provridningsturné och den här söndagen vill även jag vara med.

23hästnet
Det finns så många hästar därute. Det svåra är att hitta rätt.

LillyBelle och Angelo har nu kommit så pass långt att det är dags att hitta den nya Läromästaren, B-ponnyn som ska hjälpa dem att ta ytterligare ett, två och tre steg i sin utveckling. För hundrade gången slår det mig hur annorlunda ridsporten är. Hur lätt är det inte att byta upp sig till ett nytt golfset, inhandla en ny innebandyklubba eller prova ut ett par nya skidor?
Sådant är jag bra på eftersom jag är både otålig och beslutsam.

Det visar sig inte otippat att dessa egenskaper inte är direkt klockrena när det kommer till att välja en ny ponny.
Hittills har jag bara sett filmer från när barnen provrider och med min obefintliga expertis har jag tyckt att alla hästar ser bra ut.
”Fin. Köp!” har varit mitt standardsvar när jag textat tillbaka och jag märker på

Malin att det kanske inte är exakt de orden hon vill höra gång efter annan.
Malin är min motsats här. Eftertänksam, grubblande och utrustad med svår beslutsångest. Kassa egenskaper när det kommer till att köpa innebandyklubbor men fullkomligt ovärderliga som hästspekulant. Om jag och barnen fått bestämma hade vi köpt första bästa häst, eftersom jag är som jag är och barnen förälskar sig i hästar lika snabbt som de äter upp en glass.

Angelo rider en stark kandidat. Vad tror ni? Kan det vara en läromästare?

Vi har nu provridit hästar i Borås, Kalmar, Jönköping och på Öland. Gårdagen i och kring Halmstad bjöd på två nya provridna hästar, varav en – en stark kandidat – reds för andra gången. Alla hästar utom en har känts mer eller mindre bra, även enligt Malin, men tydligen saknas det där lilla extra. Nu väntar nästa anhalt på turnén. Vi skriver in en adress i skånska Höör i navigationsappen, trotsar det sneda regnet och beger oss söderöver. Drygt en timme senare stiftar vi bekantskap med en irländsk herre, född 2005. Är det Läromästaren vi har framför oss?

För mig är allting nytt. Här ska man, under någon halvtimme, förväntas se i nutid vad som kan och kommer att kunna hända i framtiden. Hur känslig hästen är, hur lyhörd, vilket temperament den har, om den är lätt att få i galopp och hur den reagerar på störande moment.

Angelo är först ut. Han skrittar några varv, travar en stund och får ponnyn att fatta galopp. Det ser följsamt ut, tycker jag, men i det här sällskapet är jag analfabeten som ska analysera Shakespeares verk och mina åsikter väger fjäderlätt.
Efter att ha hoppat över ett antal hinder säger plötsligt Angelo att han inte vill rida mer.
– Jag vill inte ha honom, säger han och jag förstår inte vad han menar.

Något är det och även när LillyBelle tagit plats i sadeln dröjer det inte länge förrän hon, den största lilla hästnörd jag känner till, vill kliva av.
Det är någonting som inte stämmer.
Fråga inte mig, jag vet inte.
Själv frågar jag Malin vad det är, men inte heller hon kan peka på någonting specifikt.
– Känslan finns inte där, säger hon krasst.

Så är det. Det finns situationer i livet när allt ser bra ut men någonting svårdefinierat saknas. Det vi upplever är ett sådan situation.
Att välja rätt är en konst och trots att vi gått tillbaka till ruta ett känns det som att vi valt rätt som valt bort.
Läromästaren finns därute och jag vet att den snart står i vårt stall.

Tack för att ni tog er tid – vi fortsätter vårt letande och mig kan ni följa på Instagram som ponnypappandaniel


Ponnypappan
1 mars 14:29

”Har någon numret till FRIS?”

”Har någon numret till FRIS?”
Jag missade mycket när jag var borta. Till exempel den här sköna ridturen.

Vi känner alla till den ideella föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället.
Men är det någon som vet om FRIS existerar? Föräldrars rätt i samhället.
Och i så fall: har någon av er snubblat över ett telefonnummer till organisationen?
Jag tar i så fall tacksamt emot.

Jag börjar nämligen känna att ett samtal till FRIS snart är på sin plats. Visserligen har jag under snart en vecka befunnit mig i ett sällsynt uselt skick. Att flyga hem från Florida har jag gjort några gånger och det är jobbigt bara det, med sex timmars jetlag att bearbeta. När mitt tåg i lördags strax före klockan 18.00 äntligen stannade vid Växjö station var det som att kliva ut i en flerdimensionell värld. Nu handlade det inte om sex timmar utan om nio timmars kanadensisk jetlag som genast skulle bearbetas. Och dessa tre extra timmar skojar man inte bort, jag lovar.

Sinnesintryck flyter ihop, bildar kluster som i sin tur framkallar märkliga syner. Jag ser nio hästar stå och glo på mig i hagen istället för tre. Två gästhus har byggts medan jag varit borta och jag är tydligen far till sex småbarn som hoppar runt i galopp och smackar med sina munnar. Här skulle det akuta krisnumret till FRIS passa alldeles utmärkt.

Jag lyckas somna, underligt vore det annars, och söndagen kommer. Med mig i jetlagbagaget har jag cirka 18 kilo dåligt samvete som tryckts ner i resväskan. Reportageresan till Vancouver har nämligen kolliderat med barnens sportlov och jag har fått nöja mig med filmklipp och bilder i mobilen som visar hur de provridit hästar i Halmstad såväl som på Öland. Sett dem skratta och skritta och hoppa och hoppas. Facetajmat och hört deras intensiva berättelser om allt mellan hästhimmel och hästjord med tilltagande styng i hjärtat av att inte vara där och aktivt delta.

22provridning
En av två provridningar under sportlovet.

Så: söndagen ska bli dagen då jag börjar betala tillbaka, lätta mitt dåliga samvetes blytyngder med några hekto. Söndagen blir dagen då jag tar med barnen ner till ridklubben där de ska utsmycka sina utvalda förvaringsskåp. Före avresan noterar jag att de nio hästarna i hagen nu bara är sex och att ett av gästhusen jämnats med marken. I backspegeln ser jag dubbla uppsättningar av LillyBelle och Angelo.

Framme på klubben tar vi trappan upp till loftet och en sagovärld öppnar sig. Skåp i allehanda former och storlekar uppenbarar sig, vi går längs gångar med kistor och lådor, försedda med nummer. Jag inser att det är på riktigt. Jag ser rätt. Det här loftet är verkligen ett ställe för att skapa minnen. Det är bara det att jag plötsligt känner mig övertygad om att mina barn – som nu bara är de ursprungliga två till antalet – ska gå rakt igenom ett klädskåp och ut i Narnia, med fauner, lejon och vita häxor.
FRIS, var är ni när jag behöver er som mest?

Men barnen står kvar. Pyntar sina skåp. Hänger upp Mulleplanscher och rensar bort kvarglömda minnen från tidigare ägare som nu blivit vuxna. De är på ett strålande humör, jag hjälper dem att skruva fast krokar i lagom höjd för att de ska kunna hänga upp sina jackor och västar. Samtidigt slår trötthetens knytnäve mig rakt i solar plexus, jag går liksom ut ur mig själv och blir en betraktare snarare än en aktör. Ser att barnen klarar sig bra själva. Men jag då, föräldern? Jag borde genast ringa ett samtal till FRIS.

Dagarna går och sakta men säkert vinner jag mark i kriget mot de olika tidszonerna. Barnen börjar skolan igen, någonting som börjar likna rutiner sätter sig och bara tre hästar går omkring i hagen och solar sig i den brådmogna våren som visar sitt vackra ansikte. Jag känner att jag har ett fotfäste igen, jag vinglar men befinner mig på fast mark. Kanada börjar känner alltmer avlägset och Växjö tar över. När jag till slut börjar känna mig hyfsat nollställd är det tisdag. Nio timmars jetlag avklarat på mindre än tre dygn. Jag är nöjd. Jag är tillbaka.
Det där jag skrev om FRIS? Äh, glöm det.

22plånbok
Är det dags att ringa ett krissamtal när ens dotter byter ut sitt namn på plånboken mot en ponnys?

Rutiner läggs till rutiner och mellan dessa och trygghet finns ett skönt likhetstecken. Samtidigt märker jag hur annorlunda det är att vara hemma efter ha befunnit mig inne i en hockeybubbla nästan en vecka utomlands. Den hästvärld jag lever i hemma h-a-r blivit större, mer extrem, mer intensiv. LillyBelle byter ut sitt eget namn på sin plånbok mot en ponnys. Angelo uppnår en sådan glädje under en skogstur med Tindra att han börjar gapskratta. Kolla här:

Inte ens på morgnarna, när barnen brukar vara buttra och lättretliga, befinner vi oss i vårt tidigare normaltillstånd. LillyBelle, den morgontröttaste av alla morgontrötta surpuppor, turbokäkar upp frukosten och blixtborstar tänderna innan jag och Malin hunnit dricka upp vårt kaffe. Sedan springer hon, i galopp (LillyBelle går sällan utan galopperar nästan alltid), ut i stallet där hon vet att hon har nästan en halvtimme på sig att gå från box till box och hästmysa innan skolbussen anländer.

När frukosten slutligen är undanplockad och barnens matlådor nedpackade bland övrigt innehåll i skolväskorna går jag ut för att följa barnen till bussen. Jag ser att LillyBelle redan släppt ut hästarna i hagen och när jag spanar ut över ridbanan ser jag att hon fått sällskap av Angelo. De har lagt en 70 centimeter hög bom på oxern och turas om att ta sats, galoppera fram och hoppa över hindret.

Det kanske är dags ändå att ringa det där samtalet till FRIS och fråga om det här är ett normalt beteende. Om någon nu hade numret, vill säga.


Ponnypappan
22 februari 13:09

När katten är borta…

När katten är borta…
Foto: Malin Enestubbe

Ibland går det för långt, även för en ponnypappa. Ibland får det bara vara nog.
Det är en sak att som oinvigd i ridsportens miljontals mysterier och kodspråk inse sin roll i näringskedjan, ta gliringar och se glad ut. Men det finns gränser, även för mig. En sådan gräns passerades i veckan.

Jag hade som brukligt är varit ute i stallet och släppt in hästarna för kvällen.
Malin och barnen hade redan måttat foder, vägt hö och halm och omsorgsfullt placerat det ätbara på strategiska platser i boxarna. Som ni kanske minns har jag en förmåga att dosera fel och en uppenbar förmåga att förväxla Lucern med Groov. Jag brukar också föredra att göra kvalificerade gissningar och räkna i skivor snarare än att väga hömängden innan jag placerar det i boxen. En metod som mött hård kritik.

21barnen
Mina tuffaste kritiker LillyBelle och Angelo slår till igen.

Kvällens uppgift gällde att byta täcken på Erika och Tindra. Det vimlar av täcken i stallet och jag har svårt att se skillnad på vilka som ska användas ute och vilka som ska tjäna som pyjamas. Jag letade upp Tindras vinröda täcke som jag blivit instruerad och justerade spännen och fästen tills det hela såg ut att sitta bekvämt.
Följande morgon uppstod palaver i stallet när det uppdagades att jag tydligen valt fel vinrött täcke. Tindra skulle visst ha ett annat.

Angelo, som tydligen är petnoga när det kommer till täcken, blir mycket upprörd och Malin berättar i efterhand för mig hur han kommenterar min insats.
– Den mannen kan inte göra någonting rätt!
Hallå!
”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Den MANNEN.
Vem tror Angelo att han är?
Och hur lillgammal går det ens att bli vid åtta års ålder?
Jag skakar på huvudet och när jag frågar Angelo om han verkligen sagt det Malin påstår att han sagt flinar han bara och nickar.

Inte heller Lillybelle har något som helst till övers för det illdåd jag tydligen utsatt Tindra för och tittar på mig med kritisk blick. Jag minns värre saker hon sagt om mig. Under en hotellweekend i Göteborg för två år sedan, när Pokemon peakade, krävde hon att jag skulle ta med henne ut i Trädgårdsföreningen för att spela Pokemon. Där fanns det tydligen massor av pokemons att samla. Men klockan var sen, det var bara någon timme till läggdags och jag sa tvärnej.
Lillybelle blev vansinnig, skällde ut mig efter noter och när hon sedan trodde att jag var utom hörhåll satte hon sig i Malins knä och sa, allvarligt:
– Mamma. Kan vi sälja pappa?
Säljas?
Hallå!

Och nu är jag huvudperson i meningen ”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Hallå igen! Jag har varit hemma alldeles för länge, tänker jag. Det finns bara en sak kvar att göra: Fly landet. Det gör jag också.

När dessa rader skrivs sitter jag i en lägenhet i Vancouver i Kanada. Hit har Smålandsposten skickat mig och en kollega, Alexander, för att under fem dagar punktmarkera NHL-stjärnan Elias Pettersson.

Här är jag inte ponnypappan Daniel. Här är jag hockeyexperten Daniel, som vare sig är känd för att misslyckas med särskilt mycket eller är till salu för pengar.
Jag andas hockey i hockeyns eget hemland samtidigt som jag – med nio timmars tidsskillnad – håller kontakten med Malin hemma i Sverige så gott det går.

21elias
När mina hästkunskaper ifrågasattes alltför mycket valde jag att fly till Kanada och hänga med Elias Pettersson istället.

Vi Facetajmar varje dag och plötsligt är det glada miner från barnen när de får syn på mitt ansikte. Lillgamla eller ej, nosiga eller ej – det är en plågsam saknad att se sina barn men inte kunna krama, busa och gosa med dem.
Jag känner genast en hemlängtan mitt i det drömuppdrag jag är ute på.

Fast precis som råttorna dansar på bordet när katten är borta smids det likväl ondskefulla planer hemma i Sverige när ponnypappan inte är hemma och kan göra sin röst hörd. För precis när allting verkar lugnt och stilla, precis när allt känns bra och jag inser hur skönt det är att längta och till och med börjar känna en saknad efter att greppa grepar, mocka boxar och bolla med balar slår blixten ner från klar himmel.

21grisar3
Och vad händer när man tror att allt är lugnt och fridfullt?

 

Det kanske är läge att söka permanent uppehållstillstånd i Kanada, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står alltid öppet för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
8 februari 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
1 februari 15:39

En ”beckåntwäck” för tvåtusen

En ”beckåntwäck” för tvåtusen
LillyBelle med sin nya hjälm.

Den blivande inköpschefen LillyBelle Enestubbe behöver hjälp.
– Pappa, kan du räkna hur många pengar jag har?
Det är ingen fråga.
Det är en direkt order jag aldrig skulle våga drömma om att inte omedelbart lyda.
Jag går med raska steg in i hennes rum. Hon tar fram den spargris som för tillfället utgörs av ett rosa pappershus och tömmer innehållet.
På golvet ligger sedan tre presentkort från i julas, där finns sedlar och mynt i en imponerande samling.

Jag ser hur intresset stiger hos LillyBelle när jag, dramatiskt sakta, räknar ett presentkort i taget, sedan sedel för sedel och mynt för mynt samtidigt som jag adderar den stigande summan.
Vi landar på 1 170 kronor.

Det är mycket för en sjuåring. Själv var jag säkert 15 år innan jag förfogade över en så stor summa pengar. LillyBelle är en ekorre. Hon vet hur man samlar och sparar.

– Vad ska du göra av pengarna? undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt, precis som hon hela tiden gått runt och väntat på frågan:
– Beckåntwäck.
– Va sa du?
– Beckåntwäck, pappa.
– Vad är det?
– Men pappa! En hjälm såklart, säger hon som om det vore den naturligaste saken i världen.

Jag låter det sjunka in. En hjälm av obegripligt märke till ett pris av nästan 1 200 kronor.
– Kostar den så mycket verkligen? frågar jag.
– Nej, pappa. Den kostar mer. Den kostar ettusen kronor och sjuhundra.
Jag tror henne inte men finner mig i situationen.
– Men då saknas det femhundra, inflikar jag.
– Jag VET, säger LillyBelle besviket och lämnar rummet.

Själv sätter jag mig vid datorn och går in på Google. Slår in ”ridhjälm pris”. Studerar resultatet.
Classic Ridhjälm, 499 kronor. Covalliero, 399. Horze InCase, 399.
Skönt, tänker jag. Några sjuttonhundra lär det inte handla om i alla fall.
När Malin kommer hem berättar jag om vad som hänt. Om att jag på order av LillyBelle räknat hennes hopsparade pengar. Jag nämner den imponerande summan.
– Sen sa hon att hon skulle köpa en hjälm med ett jättekonstigt namn, säger jag.
– Ja, svarar Malin lugnt. Hon ska ha en back-on-track-hjälm.

Polletten trillar ner, sakta men säkert.
Beckåntwäck.
Back-on-track.
Det finns ett hjälmformat som heter back-on-track.

Ny googlesökning: ”ridhjälm back-on-track”. Studerar sökresultatet igen och givetvis har den lilla skitungen rätt. En back-on-track-hjälm ligger mycket riktigt på 1 700 spänn plus minus någon hundring beroende på leverantör och försäljningsställe. Det slår mig samtidigt att de första träffarna som kommer upp brukar visa de billigaste produkterna. Malin bekräftar att 1 700 kronor absolut inte är någon övre gräns för en back-on-track-hjälm och att den hjälm LillyBelle önskar sig dessutom kostar 2 000 kronor. Det finns tydligen hjälmar som kostar det dubbla och det tredubbla, får jag veta.

18test
Endast det bästa är gott nog när huvudet ska skyddas.

Jag grubblar igen. Tänker efter. Å ena sidan är tvåtusen för en störtkruka löjligt mycket pengar. Å andra sidan: är det någonting som ska få kosta, som ska vara av högsta kvalitet och säkerhet när man rider, är det en hjälm.

Jag lär mig hela tiden. Tänker på skämtet ”I used to have money, now I have a horse” och lär mig lite till.

Ett par dagar passerar. Snöslasket lägrar sig som en smutsig filt utanför vårt hus. Medan jag dukar av och ställer in disk efter vår familjemiddag intar barnen position i tv-rummet för att se Greta Gris. Det börjar snart bli läggdags när Malin överraskar barnen.
– Vad säger ni? Ska vi åka till Hööks? Dom har fått in lite nya grejer.
Barnen skriker. En minut senare är det tyst och tomt. Jag står ensam kvar och trycker igång diskmaskinen. När jag knappa timmen senare dammsugit och tvättat golven hör jag Volvon rulla in framför huset. Små klampande men snabba steg hörs från snöblasket. Dörren öppnas. LillyBelle vrålar:
– PAPPA! PAPPA! Kolla!

Ögonen tindrar. Glädjen är total. I famnen har hon en stor kartong. Jag hinner upptäcka en blå etikett med texten Bäst i test på ena sidan.
– Gissa vad jag har köpt! nästan skriker LillyBelle.

Nu är jag påläst och svarar direkt:
– Det vet jag. En back-on-track!
Hon tittar förvånat på mig, ler sedan med hela ansiktet och nickar upprepade gånger.

Sedan viker hon försiktigt upp kartongfliken, lyfter ut det emballerade innehållet. Inuti en snygg svart påse ligger den. Superhjälmen.
– Den var för stor först. Men sen kunde man ändra längst bak, förklarar LillyBelle pedagogiskt.
Jag har lärt mig ett nytt begrepp. LillyBelle har till mer än hälften finansierat en ny och säkrare hjälm. Ännu en bra och lärorik vecka har passerat.

Tack för att ni tog er tid – och ni är vanlig ordning hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

18erikaolilly
Erika och LillyBelle – nu säkrare än någonsin.
18sparhus
Spargrisen, eller rättare sagt sparhuset, är nu tomt.

Ponnypappan
25 januari 15:56

De äldsta tricken i boken

De äldsta tricken i boken
Uppdraget är slutfört.

Jag hann inte göra mycket mer än att skicka in min förra bloggpost till redaktionen förrän ett lömskt väsen smög fram bakom min rygg, tog stryptag på mig och sedan vägrade att släppa taget.
Förkylning.
Den sjätte på lika många månader.
Japp, nytt personligt rekord för min del.

Ju äldre man blir desto mer inser man att förkylning är ett normaltillstånd. Att vara lite sjuk är det nya friska och är man ponnypappa är virus inte skäl nog för att kvittera ut frikort mot mockning och allmän hästtillsyn. Men det här viruset har varit elakare än de tidigare. Symptomen har liksom kommit i fel ordning. Först kom hostan, sedan halsont och därefter rinnsnuva och ett huvud, dimmigare än London i sina värsta stunder.

Det är då du måste tvinga dig att vara smart, att tänka listigt och lägga upp en plan B för att vardagslivets hjul åtminstone hjälpligt ska snurra runt några varv till. Mitt i den värsta förkylningsfasen noterar jag nämligen att det börjar bli ont om hö i det lilla loftet ovanför ligghallen. Jag räknar till tre småbalar, gör ett överslag i huvudet och räknar ut att jag helst i förrgår skulle ha behövt hämta mer.

Jag ringer till min höleverantör Pär, en pålitlig bonde som bor fyra mil söderut. Han är som alltid flexibel och lovar att jag kan kan komma omgående. Det råkar vara lördag och därmed ingen skoldag för Angelo och Lillybelle. Malin är däremot upptagen med fotojobb och kan inte assistera mig.

Barnen älskar att följa med till Pär. Särskilt Angelo, som sedan flera år tydligt deklarerat att han tänker bli bonde när han blir stor. Med stor nyfikenhet har han pepprat Pär med tusentals frågor om allt från hur många gånger om året man ska skörda till vilket vinterfoder korna gillar bäst.

Att få med mig Angelo och Lillybelle på resan är enkelt. De jublar redan när vi sätter oss i den släpförsedda bilen. Väl framme får barnen till sin stora förtjusning stifta bekantskap med en blott två dagar gammal kalv, vars mor oväntat och tragiskt dött i samband med förlossningen. Inte ens i mitt förkylningsberusade tillstånd kan jag låta bli att titta på kalven; så söt, så liten och så social.

17kalv
LillyBelle och den två dagar unga kalven.

Medan barnen sedan springer runt och leker med busiga tollaren Cilla staplar jag, med stor möda och kronisk hosta, höbalarna så effektivt det går för att få plats med så många som möjligt. Det brukar funka ganska smidigt men den här gången tycks Pär ha smugglat in blytyngder i varenda bal.

Under ett ideligt hostande och snörvlande lyckas jag ändå, med Pärs hjälp, få in samtliga 55 balar i släpet. Vi åker tillbaka till Växjö och jag trotsar dimman inuti mitt huvud och försöker tänka smart. Det är nu det svåra börjar. Balarna ska upp på loftet och jag behöver hjälp.

Det är dags att spela fulspel. Dags att plocka fram de äldsta knepen i boken. Det är dags att muta barnen. Jag vet att både Angelo och LillyBelle har full koll på innehållet i sina spargrisar. Vet att de redan tittat ut nya hästgrejer som de vill inhandla när de får råd.

Jag erbjuder dem att få dela på en hundring om de hjälper till. De funderar. Är ännu inte helt övertygade. Jag sockrar budet och slänger in ett rör Pringles sourcream & onion. De accepterar.

17pringles
I krig, kärlek och vid obarmhärtiga förkylningar är allt tillåtet. Exempelvis mutor.

Som blivande bonde går Angelo utan vidare med på att inta platsen uppe på loftet. Hans uppgift blir att ta emot balarna jag langar upp och rulla in dem längs loftets golv. Problemet är LillyBelle. Jag vet att jag i det här läget klarar mig utan hennes hjälp men hon är både för liten och dessutom totalt ointresserad av att inta position uppe på loftet. Hon flummar hellre runt i sin egen lilla värld men är samtidigt mycket mån om att allt ska vara rättvist här i världen. Hon klargör att även hon måste ha en arbetsuppgift, för ”annars blir det orättvist”.

Då kläcker jag den briljanta idén.
– Vill du vara höchef, Lilly? undrar jag.
Hon skiner upp.
– Ja! Vad är höchef?

Jag förklarar att höchef är den kanske viktigaste uppgiften av alla. Någon måste ju bestämma i vilken ordning balarna ska skickas upp på loftet. Och vem kan klara en sådan uppgift bättre än LillyBelle?

Hon tackar ja till att bli höchef. Arbetsordningen är därmed följande: jag står nere i ligghallen dit jag under stora plågor burit in 55 höbalar. Angelo positionerar sig uppe på loftet, beredd på att ta emot. Bredvid mig står LillyBelle och bestämmer vilken bal jag ska sätta grepen i och kasta upp till Angelo. Hon tar sin uppgift på största allvar.
– Nej, inte den balen pappa. Det är den du ska ta. Den där borta!

LillyBelle chefar. Jag lyder. Angelo utgör tredjelänken. Tillsammans är vi en dynamisk trio med varsin superviktig uppgift. Jag sparar både tid och viktig energi. Angelo är stolt över sin bragdartade bondeinsats och LillyBelle glänser som chef. Dessutom smakar chipsen bra och barnens drömmar om att återigen besöka hästsportbutiken växer.

Tack för att ni tog er tid! Och som vanligt får ni gärna hänga med mig på Instagram som ponnypappandaniel


Ponnypappan
18 januari 15:34

Små grytor har också öron

Små grytor har också öron
Om Tindra med sina 99 centimeter är liten, vad ska man då kalla godingen Ikaros som dök upp på mätstationen?

Det är söndag och ännu ett spontant träningspass avverkas på vår lilla ridbana. LillyBelle rider sin Erika och kämpar med galoppen, där Erika har en tendens att bocka sekunderna efter att hon fattat galopp.

Men det är inte LillyBelle som fångar min uppmärksamhet utan Angelo. Med en koncentration som måste vara maximal skrittar han sin Tindra. Det ovanliga är att han håller sig innanför spåret. Angelo, som ofta brukar följa spåret utan en plan, rider nu innanför spåret och försöker hitta egna vägar. Han frågar också Malin hur man ”ställer en häst”.
Jag går fram till honom.
– Varför rider du så långt in? undrar jag.
Angelo tittar upp och svarar snabbt:
– Jens sa det. Att man ska rakställa hästen och ställa den i hörnorna.

Svaret gör mig lika förvånad som glad.
”Jens sa det”.

16jensa
Jens Fredricson – tydlig, enkel och lagom rolig.

Dagen före har ridklubben i den del av Växjö där vi bor arrangerat en mycket uppskattad heldag med Jens Fredricson som gäst. En dag som avslutats med en två timmar lång clinic där läktarna fyllts till sista plats.
Hela vår familj besökte anläggningen. Malin och barnen från tidig förmiddag medan jag själv dök upp lagom till clinicen. Där passade jag på att ta lite bilder och skriva en artikel i Smålandsposten om Fredricsons besök i Växjö.

En clinic i all ära, tänkte jag. Kan verkligen en lång levande ridsportföreläsning intressera små barn? Är inte en clinic lika kul som att gå på högmässa om man är sju eller åtta år gammal? Jag inser nu till min glädje att jag haft fel. Små grytor har också öron och det visar sig att Angelo likt en svamp sugit i sig Jens Fredricsons visdomsord. Framför allt verkar uppmaningen om att inte fuska i ridspåret ha gett omedelbar effekt.

Som vuxen skulle jag vilja recensera Jens Fredricson genom att utdela ett mycket högt betyg. Jens är tydlig, enkel och rolig på det där lagoma sättet som aldrig övergår i käckhet eller göteborgska ordvitsar. Jag är långt ifrån någon hästexpert men efter 23 år som sportjournalist och ett tidigare liv som tennisspelare har jag skaffat mig en del kunskaper om vad som förenar all idrott. Framför allt insikten om att utveckling kommer av att göra det enkla, att inte krångla till det och att bygga upp en kärlek till att träna, nöta och upprepa. Ta vilken världsstjärna som helst i vilken sport som helst och ni kommer att upptäcka en detalj när ni ser dem tävla.
De får det svåra att se enkelt ut.
Det svåra är att göra det enkla i exakt rätt läge, och just denna förmåga skapar utveckling.

Ovanstående är kontentan, själva essensen, i de budskap Jens Fredricsons skickar ut under sin clinic. Allt han säger är lika enkelt som svårt.
• Fokusera på rätt saker.
• Fråga om du inte vet, lägg korten på bordet.
• Det är din skyldighet gentemot hästen att sträva efter förbättring.
• Var konsekvent.
• Tänk inte på vad ni inte ska göra utan på vad ni ska göra.
• Hästen förstår inte ordet ”inte”.

Dessa teser är grundstenar för en sund och bra utveckling. Det är sådana självklarheter att till och med jag förstår dem. Den som inte når stjärnorna kanske når trätopparna om dessa uppmaningar följs.
Att Jens Fredricson sedan inte kan hålla sig från att dela ut en hästspark mot lillebror Peder höjer stämningen ytterligare i det småkyliga ridhuset:
– Peder är äckligt bra men han är egoistisk, behöver bara tänka på sig själv. Får jag en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom.

Utöver clinicen har ett par viktiga pusselbitar fallit på plats under veckan. För att målet om att tävla lokalt ska infrias måste vi få svart på vitt på hur höga Tindra och Erika är. I måndags var det äntligen dags för mätning på veterinärkliniken vid Tingsryds travbana. Nyfiket stövlade våra fyrbenta damer in i mätrummet och när de kom ut stod det klart att Tindra mäter 99 centimeter i mankhöjd och Erika 126. Reggat och klart.

16mätning
Tindra får äntligen svart på vitt om sin mankhöjd. 99 centimeter.

Nästa steg: tävlingslicens.
Det fixade vi redan dagen efter genom några snabba klick i tävlingsdatabasen.
Barnen, som för närvarande nöjer sig med påhittade inomhustävlingar med leksakshästar, är nu spända av förväntan inför var deras riktiga tävlingsdebut kommer att ske. Jag återkommer i ämnet.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel

16race
Vem vinner det här? Jag tippar på ekipaget i mitten.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 116 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-