Just nu har jag det sannolikt ungefär som du som läser det här.
Eller rättare sagt: det är högst sannolikt att du som läser det här befinner dig någonstans i samma sociala och medicinska trappa som jag gör nu. För min del är det den andra symptomfria dagen sedan lille omikron knackade på, sa hej, smittade ner oss alla fyra och drog vidare – kanske till dig och din familj.
Sådana är förutsättningarna.
Just nu är det min andra dag utan symptom.
Jag har drabbats precis så milt av omikron som enhälliga studier gjort gällande och har med lätthet kunnat arbeta hemifrån, men det är inte kul när man har mitt jobb. Jag vill ju ut i verkligheten, samla intryck, skriva reportage, gå på matcher och intervjua jublande och besvikna spelare och tränare. Från och med i morgon kan jag göra det igen och det känns bra.
Det som däremot inte känns bra är att Gothenburg Horse Show ställs in för andra året. Vi hade behövt GHS som en PR-megafon för att befästa det rekordstora intresset för vår sport som just nu råder i Sverige. Tyvärr var tajmingen sämsta tänkbara och det som fällde eventet. Om GHS hållits bara en månad senare tror jag att den kunnat arrangeras precis som vanligt.
Jag förutsätter nämligen att restriktioner för publik försvinner den 9 februari, eftersom de inte plattar till kurvan utan bara kostar skattekronor som ska betalas – till bland andra GHS. Men nu är det som det är, vi får bita i det sura äpplet och vänta ett år till på nästa hästfest på västkusten.
I en tid när var och varannan människa sitter i karantän, slaskvädret ackompanjeras av vindbyar med stormstyrka och till och med säkerhetsläget är spänt på grund av Rysslands aggressiva krigsretorik är det svårt att hitta de riktiga glädjeämnena.
Men har man bott på landet tillräckligt länge och har man haft djur tillräckligt länge har man också förmånen att kunna se det stora i det lilla. Inte sällan bjuds du på någonting nytt som är ett obetydligt steg för mänskligheten men ett steg som i din egen lilla värld gör skillnad och adderar någonting positivt.
Det är en sådan liten händelse som gör att jag kan avsluta den här bloggen i dur. För snart två veckor sedan ska LillyBelle gå ut och ta hand om sin kanin Våfflan. Hennes tidigare kanin Gräddbullen slutade tyvärr att andas i höstas och LillyBelles sorg lindrades sedan rejält när lilla Våfflan dök upp, sprallig, tam och helt ignorant inför vår jack russell Doris skällande. Kaninhuset är uppdelat i en bodel under tak och en rastgårdsliknande del, försedd med hönsnät. Våfflan har flyttat in i den del av huset som tidigare beboddes av Gräddbullen medan Angelos kanin Zlatan bor i den andra.
Nu ska alltså LillyBelle gå ut och göra det fint i Våfflans del av huset. Hon märker direkt att det är någonting som inte stämmer. Det prasslar i halmen som omgärdar Våfflan. Är det någonting farligt? Vi minns alla den hemska attacken för snart tre år sedan då en mård lyckades ta sig in och bita ihjäl Angelos dåvarande kanin Stampe.
Att det prasslar i halmen betyder att det finns fler djur än ett inne hos Våfflan. En mus? Mullvad? Bara det inte är en mård! LillyBelle undersöker nervöst, petar försiktigt med händerna. Då ser hon det. Ser vad som döljer sig i halmen. En kaninunge. Sedan en till. En till. En till. Och ytterligare en. Och … en till. I halmen ligger sex små minikaniner, små som möss.
Vi har fått sexfaldig tillökning!
Samtidigt ställer vi oss frågan: Hur har det här gått till?
Googlingen blir dock inte långvarig förrän vi kan lägga det två bitar stora pusslet. Zlatan och Våfflan bor visserligen åtskilda, men tydligen fungerar ett hönsnät som avgränsning mellan uteburarna inte speciellt bra som preventivmedel. Kaniner fixar det där ganska enkelt, tydligen.
Ja, vi är överraskade. Överrumplade. Men barnen är överlyckliga och då är vi föräldrar också glada. Eftersom upptäckten av de små sexlingarna sker precis dagarna innan omikron knackar på dörren har barnen, vars symptom är mycket milda, sedan inga problem med att optimera kvalitetstiden under sin hemkarantän.
Efter några dagar börjar de undersöka kaninungarna närmare. Studerar färgnyanser, vilken av ungarna som är smalast, knubbigast och vilken de tycker är sötast. De ömmar för de små liven och snart hör jag dopnamnen droppas: Socker, Zlatan Junior, Chloe, Ploey, Big Mac och Tulpanöra.
Nyhetsflasharna från kaninhuset avlöser varandra:
– Nu är dom uppe och går!
– En kanin har öppnat ena ögat!
– Den tjocke är superlik Zlatan!
Nu sitter jag här och undrar vem jag är. Make, pappa, journalist, månskensbonde, hästskötare och fotoassistent – det kan jag bocka av sedan tidigare. Nu kan jag lägga till någon sorts vice verksamhetschef för en mindre djurpark som extra titel. Det är livet på landet, det.
Tack för att ni tog er tid – vill ni dela erfarenheter med andra ponnyföräldrar rekommenderar jag som vanligt varmt FB-gruppen Ponnypappor i Sverige, vill ni lyssna på mig blir jag glad om ni prenumererar på podden Fria Tyglar på Spotify och mitt Instakonto hittar ni här!
Följ Ridsport på