Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
2 april 18:02

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm
TW, världens vänaste och enklaste lilla ponny. Foto: Privat

Jag befinner mig långt inne i en dröm när jag plötsligt, med brutal kraft, kastas tillbaka till verklig vakenhet, en levande mardröm. I gränslandet mellan dröm och verklighet hinner jag uppfatta springande steg i trappan, en sovrumsdörr som slits upp och en upprörd pojke som skriker i full förtvivlan och skräck:
– TW LIGGER NER I HAGEN OCH RÖR SIG INTE! HON DÖR! HON DÖR!

Det tar mindre än en sekund, sedan är jag klarvaken. Det tar någon sekund ytterligare innan jag tar in de hemska orden Angelo just vrålat. Jag förstår att det är illa, drar undan gardinen från sovrumsfönstret och tittar ner mot hagen. Där ligger hon, Teeny Weeny, allas vår TW. Jag hoppas att Angelo har fel, men det har han inte. TW ligger ner, flankerad av Malin och LillyBelle. Synen är vidrig. Hästen rör sig inte, jag ser oron och maktlösheten i Malins och LillyBelles kroppsspråk.

Vad har hänt? Vad händer nu? Och vad ska hända? Med kusliga flashbacks i skallen klär jag mig blixtsnabbt och rusar ut. Flashbacks från den hittills enda gång i svunnen tid då jag tvingats att aktivt närvara vid en avlivning, bland det värsta jag varit med om under hela mitt liv.

Jag springer ut i hagen. Där ligger hon, den vänaste och enklaste av alla ponnyer vi haft. Hon som aldrig ställer till några problem, som alltid finner sig i allt, som är nöjd bara hon får en hötuss att njuta av. Nu ligger hon helt stilla. Munnen halvöppen, övre tandraden blottad på ett sätt som avslöjar att läget är illa.

Vi har under alla år varit förskonade från allvarliga skador och sjukdomar hos våra hästar. Avlivningen jag fick närvara vid var precis så uppslitande som jag minns den, men den gången handlade det om en åldrad häst, vars tid var inne. Här ligger en orörlig B-ponny i sina bästa och friskaste år framför mig. Det är någonting annat.

Hur illa är det? Vad har hänt med TW? Är detta det sista vi ser av henne? Hur ska barnen ta det om det är riktigt illa? Hur ska vi trösta? Frågorna är som plaggen i min hjärnas torktumlare och ovissheten som frätande syra. Hopp och hopplöshet krigar på samma väldiga slagfält. Till slut ser vi en röd bil med texten Distriktsveterinärerna köra in på vår uppfart. Kommer domen nu? Troligen.

131 Twligger
En häst i plågor. En hemsk syn, som framkallar vanmakt och hopplöshet. Foto: Privat

Jag vet inte hur vi lyckas, men till slut får vi TW på benen och lyckas få henne att stappla in i en välbäddad box, där hon omedelbart lägger sig och intar samma position som i hagen. Bara andningen hörs, i övrigt en orörlig och uttryckslös häst, full av smärta.

Veterinären lyssnar, tar blodprov. Lyssnar igen. Hur illa är det? Hur lyder domen? Förstoppning? Tarmvred? Kolik? Veterinären lutar åt det senare. Med stor sannolikhet är det kolik. Magen gör ont. Men hur svår är koliken? Det är första gången någon av våra hästar drabbas av kolik och första gången är alltid den värsta när det handlar om tråkiga saker.

TW får smärtstillande. Hon får lugnande. Veterinären lyssnar med stetoskop. Konstaterar att aktiviteten i tarmsystemet är låg, vilket inte är bra. Sedan förs en sondslang genom ena näsborren och ner i TW:s buk. Blodet forsar ut från nosen och trots att veterinären säger att det är oundvikligt är det vidrigt att se, speciellt för barnen. En påse med lika delar vatten och paraffinolja sprutas in i TW:s mage genom sondslangen. Mer kan inte göras för stunden.

Veterinären ger oss sina kontaktuppgifter, ber oss återkomma senare och fram till är det tre saker som gäller:
1) Inget foder.
2) Regelbundna promenader.
3) Ständig uppsikt.

Att plocka bort fodret är det enkla. Ständig uppsikt heller inga konstigheter. Att en gång i halvtimmen få en plågad häst på fötter och ta med den ut på en promenad är däremot både den viktigaste och svåraste utmaningen. Det blir min uppgift. Varje halvtimme, dra i grimskaftet och samtidigt försöka trycka upp en motvillig häst på fötter. Det är kämpigt, men det går, och när det smärtstillande börjat verka blir TW lite piggare.

Allt stannar upp när livet står på spel. Du förs in i en annan verklighet, ett parallellt universum där bara en enda sak existerar. Att göra allt du kan för att hjälpa. Oron är förtärande, tårar fälls, frågor ställs. Hur ska det gå?

Jag fortsätter mina promenader. Ser det inte lite bättre ut? Jo, lite, väl? Eller? Minuter blir till timmar, TW varvar en utslagen liggande position med att motvilligt resa sig upp när jag använder alla mina kilon till att få upp henne. Gå, gå och gå. Det är det enda jag gör, det enda jag måste.

Timmarna går. TW vill inte dricka men när vi blandar i lite mash i en skål med vatten skvalpar hon i sig vätskan. Däremot tittar vi förgäves efter bajshögar i boxen. Vet att en svår kolik i värsta fall kan innebära döden eller i näst värsta fall operation, en buköppning. Vi kommer inte att tveka om det krävs transport till Helsingborg, den saken är klar.

131 Sittande
TW kämpar sig upp i halvliggande ställning. Jag håller henne sällskap i boxen. Foto: Privat

Det börjar närma sig kväll. TW fortfarande i liggande position när hon inte vandrar runt i området med mig. Det ser sämre ut igen. Malin ringer veterinären. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Sent omsider får Malin tag på henne. Det dröjer innan hon kan komma ut. Komplikationer har tillstött under ett annat jouruppdrag.

Det är sent nu. Malin är helt slut. Barnen rödgråtet oroliga. Jag ber dem gå och lägga sig. Jag vakar över TW under resten av kvällen till veterinären kommer. Jag sitter ner i hennes box. Klappar. Försöker säga lugnande ord. TW ligger tyvärr lika orörlig som när jag först, i yrvaket tillstånd, fick se henne ute i hagen.

Tiden går. Ovissheten är en pina. TW lider svårt. Jag kan ingenting annat göra än att sitta inne hos henne i boxen. När klockan närmar sig 23-tiden händer plötsligt något. TW tar sig upp i halvliggande position. Tittar mig rakt in i ögonen. Sedan reser hon sig. Befinner sig i stående och står kvar. Detta måste vara goda nyheter, tänker jag. Bara fem minuter senare hör jag äntligen en bil som kör in på vår uppfart. Veterinären.

– Hon reste sig upp för fem minuter sedan. Annars har hon legat helt orörlig, berättar jag.
Veterinären lyssnar. Sedan pekar hon och säger:
– Titta.

131 Kram
Faran är över. Glädjen och kärleken Angelo och LillyBelle känner för sin TW går knappt att beskriva. Foto: Privat

En stor mörk hög ligger i spånet nedanför TW:s bakdel. Aldrig tidigare har jag blivit eller kommer någonsin bli gladare över att få se en massa bajs. Veterinären går in i boxen. Konstaterar att bajshögen är full av paraffinolja. Systemet är återställt. Det är antagligen därför TW har rest sig upp, tänker jag.

Veterinären undersöker TW. Konstaterar att allt ser bra ut. Systemet är igång igen. Proppen har lösts upp. Koliken är borta. De 24 000 stegen jag och TW avverkat under dagen har gett resultat. Och det gör mig så outsägligt lycklig.
– Jag ser en häst utan smärta, säger veterinären.

Jag tackar henne.
Sedan åker hon.
TW är utom fara.
Ingenting i världen är viktigare där och då.

Tack för att ni tog er tid – glad påsk på er alla och som vanligt blir jag glad om ni vill följa mig på Instagram eller gå med i den underbara Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där alla ponnyföräldrar är hjärtligt välkomna!


Ponnypappan
Idag 11:35

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet
LillyBelle och Erika gjorde det. Nollade i LB. Det gör mig så stolt.

Det är lätt att glömma bort vilket privilegium det är att få delta i en tävling. Här, i vår del av den fria världen, tar vi den för en självklar rättighet alla dagar i veckan. Men spanar vi ut över andra mindre lyckligt lottade delar av vår glob är tävling en lyx, en ouppnåelig dröm, någonting många aldrig kommer att ha råd med eller ens råd att tänka på. Även ur ett globalt covidperspektiv kan vi skandinaver obehindrat njuta av detta privilegium till skillnad mot många andra länder, där lockdown, munskydd och distansundervisning fortfarande är vardag.

Det är därför en oerhörd ynnest att som ponnypappa förbereda för tävling, lasta hästar och sedan åka ut i friheten och se mina barn göra det de älskar mest i sina unga liv. Jag känner en extra tacksamhet över att den svenska modellen fungerar, att funktionärer och domare ser till att allt, som genom ett trollslag, bara fortsätter att fungera på den ena tävlingsplatsen efter den andra. När jag sitter här och skriver och ser tillbaka på den senaste tävlingen är det också en annan sak jag känner.

Stolthet.

Jag är stolt över mina barn, över Angelo och LillyBelle, och jag behöver väl inte skämmas för att skriva det? Jag är inte stolt över att de vunnit någonting. De vann inte en enda klass under Carlqvist Cup i Tingsryd, som de deltog i under söndagen men de vann min ogenerade stolthet. Jag är stolt över hur de fajtas och kämpar i det dagliga med sina ponnyer. Hur de, oavsett om det regnar småspik eller är skinande sol, knappt hinner peta i sig ett mellanmål efter hemkomsten från skolan innan de springer (ja, de springer) ut i stallet för att fixa, borsta, tränsa och sadla. Hur de sedan nöter allt mindre detaljer i sin träning, lär sig metodiken pö om pö, repeterar och tar emot instruktioner.

160 Angelohilda
Den här killen rider så fint och förståndigt just nu att jag känner mig stolt.

Inför Carlqvist Cup hade både Angelo och LillyBelle nött detaljer närmast minutiöst för att under tävlingen uppnå vissa mål, utifrån sina egna förutsättningar och förhoppningar. Anledningen till att jag skriver om min ogenerade stolthet är hur exemplariskt båda skötte sig utifrån de planer de lagt upp inför tävlingen.

Angelo tävlar med Hilda och börjar närma sig sina sista förberedelser inför Jönköping Horse Show. Efter en tid då det känts lite knackigt har han börjat bygga upp ett självförtroende på nytt. Han har tränat på att behålla fokus (hans mindre bra gren), på att vara stabil, tydlig och balanserad i sadeln. Han har bestämt sig för att strunta i tid och placeringar och i stället hitta en rytm i ridandet och i den första klassen (LC) rider han på ett sätt som är mer självklart än vad jag sett tidigare. Han kommer fel på första omhoppningshindret och får en olydnad, men det spelar ingen som helst roll. Jag fylls av stolthet när vi ses utanför ridhuset och jag se att han är nöjd med sin insats.

Det ser ut på samma fina sätt när han tävlar i LB. Han har hittat sin rytm, han är fokuserad och bestämd och det jag ser är hur all målmedveten träning och nötning övergår i sin belöning. Han håller sin plan, dubbelnollar och rider precis på det sätt han och Malin bestämt för förhand. Ingen jakt på sekunder och hundradelar, bara ta ett hinder i taget i samma tempo och rytm. Att sedan få med sin en plakett hem, som tredjeplatsen räcker till, är bara ytterligare en skön bonus.

LillyBelle har å sin sida under tre års tid hållit på med ett projekt som jag nu döper till ”Ridskolehästen som inte ville tävla”. Hon har vägrat slå bort tanken på att kunna åka på tävling med sin Erika, den lilla hästen i den stora kroppen genom korsningen ardenner/ponny. Som ni kunnat läsa i denna blogg vill trygghetsnarkomanen Erika sällan lämna sin hage eller sin box hemma på vår lilla gård – och speciellt inte för tävling. Men LillyBelles envishet och obeskrivliga kärlek har fört dem båda ut på tävlingsarenorna. Erika har sakta men säkert gått från att vara en skygg, hemlängtade B-ponny som helst drar mot utgången efter ett par hinder till att bli en alltmer pålitlig fux.

160 Lillyhopp
LillyBelle ger sig inte. Hon bara ska få ut sin älskade Erika på tävlingsbanan och efter en lång och envis övertalningskampanj går ardenner/ponny-korsningen med på det.
160 Kompisar
Lite galet kompishäng måste vara bland det bästa som finns med tävling.

På Carlqvist Cup har LillyBelle bestämt sig för att ta sig an två utmaningar. Den första en LC med A0/A0 – en nivå hon och Erika klarat av tidigare, utomhus. Nu är det för första gången inomhustävling och jag ser hur LillyBelle fokuserar, något hon är bra på. Framhoppningen går bra. Inga orosmoln. Väl inne på banan kämpar ekipaget på. Erika har inga planer på att avbryta utan hoppar lydigt varje hinder och snart är de inne på omhoppningsrundan. Sedan är det klart. Noll plus noll fel och LillyBelle är lika stolt som jag är.

Sedan kommer eldprovet. LB. En nivå de tidigare inte tävlat på eller ens drömt om. Det är nu vi ska få se om nötningen på kombinationer och vattenmattor hos tränaren Katarina Torstensson gett resultat. Men här börjar Erika bli besvärlig redan under framhoppningen. Hon mullergnäggar, ett tecken på stress, slår med huvudet, studsar fram och en mycket svår att hantera för en liten mygga som LillyBelle. Det är ett svårt läge och hon får kämpa med alla sina krafter och använda all sin envishet mot den urstarka hjärtevännens vilja.

Avdelning B står på menyn, men känslan när de ger sig iväg är att det lika gärna kunde ha varit en världscupfinal. Så spännande är det från där jag står. Så ger de sig iväg. Något som också gör mig stolt är att höra hur ljudligt LillyBelle berömmer Erika efter nästan varje hinder.

Något ni tydligt kan höra här:

De klarar sin första LB! Angelo rider precis enligt plan. Och då får man väl ändå vara gränslöst stolt över sina barn?

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er den underbaraste av helger! Följ mig gärna på Instagram, lyssna gärna på mig i podden Fria Tyglar, som finns där poddar finns, eller gå med i Facebookgruppen för oss ponnyföräldrar, kallad Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
15 oktober 20:51

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd
Jag och Louise Wemlerth poserar under fotografen Josefine Stenersen Nilssons porträttfotografering  till Smålandspostens nya podd Fria Tyglar som hade premiär i onsdags. Hoppas att ni vill lyssna på oss! Foto: Josefine Stenersen Nilsson/Smålandsposten

Jag står som vanligt på läktaren med kameran i hand och kämpar med inställningarna. Ridhus som inte håller internationell klass, det vill säga drygt 99 procent av alla ridhus i Sverige, är en mardröm att fota i. Det är alltid för dåligt ljus för att även ett kamerahus i världsklass ska kunna må riktigt prima. Till slut, efter att ha dragit upp ISO-inställningarna nära max och fått acceptera en viss kornighet i bilderna, känner jag mig ändå nöjd.

Det jag ska fotografera är faktiskt viktigare än att bilderna blir knivskarpa. Det jag ska fotografera är visserligen ”bara” LillyBelle när hon tävlar på sin Tindra. De utgör ett kategori a-ekipage som i tävlingssammanhang ofta får mixas ihop med alla b-ekipagen eftersom de i nio fall av tio alltid är ensamma på sin nivå. Någon gång ibland finns det ytterligare en A-ponny anmäld och är det tre känns det som att klassen plötsligt är stor.

Den här lördagen, när jag precis fått till acceptabla inställningar i kameran, ska jag inte bara se när LillyBelle och Tindra tar sig igenom banan. Efter henne följer Lycke Svensson från Snapphanarna, Ella Uggla, Ronneby, Esther Lindberg, Sölvesborg och därefter kommer Wille, LillyBelles klubbkompis William Nybeck från Växjö som jag skrivit om flera gånger i den här bloggen. Inte nog med det. Efter Wille följer Elisia Sörensson från Kristianopel, Ella Fridolfsson från Yxnarum och Noelle Hugosson, också hon från Yxnarum.

159 Lillyhopp
Det här är ingen normal tävling för LillyBelle och Tindra utan en tävling där de utgör ett av totalt ÅTTA a-ekipage. Enastående. Foto: Privat
159 Lillyärevarv
Klart att man är glad när man får rida ärevarv med Tindra, världens förmodligen sötaste ponny. Foto: Privat

Å-t-t-a a-ponnyer i en och samma klass! När hände det senast? Har det någonsin hänt? Är det rentav ett svensk rekord jag står och bevittnar? Är det en trend? Har vi en A-ponnyrevolution framför oss? Själv har jag noterat vilket drag och riv det är efter att köpa shettisar och kanske är det en direkt följd av det ökande intresset för svensk ridsport vi ser frukterna av här. Otroligt skoj är det i alla fall.

Sportsligt går det väldigt bra för LillyBelle och Tindra. Tävlingen löper över två dagar, fyra starter och två klasser och när det hela är över har hon svårt att hålla reda på alla priser, efter tre klassegrar, en andraplats, en cupvinst och en cupandraplats.

Angelo och Tango är ännu värre bland B-ekipagen med seger i båda cuperna, tre klassegrar och en andraplats. På Facebook var det någon som skämtsamt skrev och undrade om hästarna orkade bära alla priser efter att vi lagt ut den här bilden:

159 Priser
Orkar verkligen hästarna bära så många rosetter? undrade någon på Facebook. Jag försökte med att vi gjort inbrott i sekretariatet och snott alla priser vi kom åt, men blev inte trodd. Foto: Privat

Att en A-ponnyrevolution kan vara i antågande är den första av två glada nyheter jag vill förmedla i veckans bloggpost. Den andra handlar om någonting jag gått omkring och funderat på i snart ett år men inte riktigt kommit till skott. Jag har väntat in rätt tid, rätt plats och rätt upplägg för att dra igång en ridsportpodd. Förvånande nog, har jag noterat, finns det inte speciellt många poddar om ridsport. Jo, visst finns de, men de är ofta väldigt nischade och nördiga och kräver stora förkunskaper.

Här i Kronoberg, länet med 200 000 invånare fördelade över åtta kommuner, har ridsportpoddarna fram till nu varit så lätträknade att man inte ens behövt använda ena handen för att hålla koll: noll. Ingen ridsportpodd överhuvudtaget. Nu är den siffran 1 och det blev den under onsdagskvällen när Smålandspostens publicerade det första avsnittet av vår nya satsning på ridsport. Namnet på podden: Fria Tyglar. Ett namn jag hoppas ska överensstämma med innehållet i avsnitten (tack Malin för idén till dopnamnet!).

Min tanke med Fria Tyglar är att göra en podd där amatören, som är jag, kompletteras med en expert, som vet allt som är värt att veta om ridsport. På så vis kan jag ställa de dumma frågorna, komma med invändningar när jag inte hänger med och låta experten förklara för mig och de lyssnare som inte är fullblodsexperter.

Efter lång betänketid har jag hittat min expert, som till min enorma glädje kvittrade ”Vad kul, klart vi kör!” direkt när jag frågade om hon ville ta plats bredvid mig i poddstudion på Smålandsposten.

159 Angeloärevarv
Angelo och Tango ute på ett av sina fem (!) ärevarv under helgen i Olofström, där det blev tre klassegrar och två cupsegrar. Foto: Privat

Jag är övertygad om att väldigt många av er vet vem Louise Wemlerth är, även många av er som inte bor i Kronoberg. Lussi, som alla kallar henne, är både kunnig, rolig och skarp. Hon har levt ett hästliv ända sedan hon kunde säga ”ponny”. Hon syns överallt, tävlar själv på hög nivå, har två döttrar som tävlar ännu mer och en man som tidigare tävlat på hög nivå. Lussi är experten, tränaren, ryttaren och ponnymamman som står för det kloka och initierade medan yours truly kommer att spekulera, tycka och invända från ungefär samma perspektiv som i den här bloggen.

Med Fria Tyglar hoppas vi kunna dra iväg i full verbal galopp och sprida ridsportens evangelium till fler. Läget är perfekt, ridsporten har flow just nu och oavsett om vi bara har en enda lyssnare eller 1000 har vi ändå dragit ett litet höstrå till stacken.

Här, kära läsare, har ni länken till det allra första avsnittet av Fria Tyglar.

Lyssna gärna, kom med feedback, ris, ros och förslag på ämnen ni vill att vi tar upp! Förutom att klicka på länken ovan kan du även söka, hitta och prenumerera på Fria Tyglar via Spotify eller Podcaster.

Hoppas vi hörs i dina lurar!

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt i sociala kanaler där du gärna får följa mig på Instagram, gå med i den förträffliga föräldragruppen på Facebook med namnet Ponnypappor i Sverige eller som nämnts ovan: lyssna på Fria Tyglar i din mobil! Jag önskar dig en underbar helg!


Ponnypappan
8 oktober 15:08

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista
Peder Fredricson och Christian K vid VM i Tryon 2018. Foto: Roland Thunholm

Äntligen! Han gjorde det. Gjorde det få trodde var möjligt, det nästan ingen kan klara av. Bara en kan vara bäst och det finns en hel ridsportvärld som slåss om det. Peder Fredricson är världens bäste hoppryttare. Det firar jag genom att lista tio saker som gör ridsport till den bästa sporten. Spoileralert: här blir det ingen förstaplats för Peder.

Här har ni min högst subjektiva lista som gör ridsporten till den bästa av sporter.

10. Medaljer och internationella framgångar

Stoltheten över en mästerskapsmedalj ger först en euforisk lycka, sedan en ro och en långvarig inre stolthet för sporten. Senast i raden av framgångar vi nästan inbillar oss att vi själva är en del av är givetvis Peders färska position som världsetta. Men att jag håller nio punkter viktigare än medaljer och framgångar säger en del om vilken superkraft ridsporten är.

9. Variationen

Rida i skog och mark, på asfalt, fiber, gräs eller grus. Dressyr, fälttävlan, distansritt eller hoppning. Individuellt, i lag eller i båda formerna? Inomhus såväl som utomhus. Studsa på en knubbig A-moppe, tölta fram på en islänning eller gå all in med All in. Pay and jump. Avdelning B eller OS-final. Det finns ett helt smörgåsbord av möjligheter för den som väljer ridsport.

8. Mötet med djur

Nej, det ligger ingen boll eller puck och väntar dig på träningen. Heller ingen diskus, kula eller stav. Framför dig står ett enormt djur som väger från omkring 150 kilo och upp till det femdubbla. Den utmaningen kräver full koncentration men leder också till full fascination, ödmjukhet och ansvar. Samspelet som ofta följer av mötet med hästar är ren magi och äkta kärlek.

7. Ridskolorna

Sveriges idrottsmodell är unik på flera sätt. Vårt ridskolesystem är ett av de finaste unikumen vi har. Tänk att den kanske dyraste sport som finns att utöva i Sverige ändå är tillgänglig för alla, nästan oavsett plånbok. Vem du än är och var du än kommer från kan du, mot en helt okej terminsavgift, ge ditt barn möjligheten att lära sig ridsport från grunden, känna samhörigheten, tanka energi genom stallhänget och känna glädjen över att kunna hantera ett gigantiskt djur.

6. Träningarna

Här snackar vi verkligen smörgåsbord. Jag vill först rikta ett enormt tack till alla dessa tränare som kväll efter kväll hittar energin och kraften när det gäller planering, genomförande och feedback. Det är ingen tillfällighet att träningspass blir fullbokade direkt. Ryttare älskar träning, verkar se varje träningspass som en höjdpunkt och aldrig klagas det någonstans. Regn och rusk – spelar ingen roll. Ymnigt snöfall – då tar vi det lugnt och kör väldigt försiktigt, men att ställa in träningen är inte aktuellt. Träningarna är heliga och det är lätt att förstå varför.

5. Det ideella arbetet

Ridsporten står och faller med alla volontärer, som utan betalning ställer upp i vått och torrt. Tänk bara på alla funktionärer ni ser under alla dessa tävlingar som arrangeras varje vecka i detta ridsporttokiga land. Räkna dem. De är många. De gör det för att de brinner, för att de vill, för att de känner för just din klubb och därmed också för dig. Utan vår ideella idrottsmodell faller idrottssverige ihop och med tanke på hur mycket ideellt arbete som krävs för att rodda ridsport är ridsporten sverigebäst även på den punkten.

4. Motionen

Undrar du varför så få inom ridsporten köper gymkort? Nej, inte jag heller. Som ponnypappa ser jag motionen och styrketräningen som en av de mest givande delarna i det projekt ridsporten är. Gå runt med en en häst till vänster och en till höger om mig i 20-minutersintervaller under helgens tävling medan barnen går banan. Det gör att jag stolt och nöjd kan studera antalet noterade steg i Hälsa-appen i mobilen efteråt. Att packa och bära 15 säckar hö om dagen, mocka x antal boxar som morgongympa och kånka ut i hagarna med två 30-litersdunkar upprepade gånger varje dag gör inte bara att kroppen mår bättre. Logiken säger också det gör livet lite längre. Motion och hälsa – den mest positiva sidoeffekten med ridsport.

3. Lagarbetet

Att ridsport inte är någon enmansföreställning lär du dig redan under lektion nummer ett på ridskolan. Här krävs ett föräldraengagemang utöver det vanliga och det för med sig det fina att föräldrar och barn tvingas samarbeta på ett sätt som inte krävs inom de flesta andra idrotter. Här skapas ett lag, ett team, där alla är delaktiga, alla har uppgifter som på olika sätt är lika viktiga. Att ingå i ett ridsportteam antar snabbt känslan av ett familjeföretag och har du ett familjeföretag känner du en stärkande stolthet inför det. Den känslan, den samhörigheten som kommer av att arbeta tillsammans och skapa förståelse för varandra – den är guld värd och alstrar livskvalitet.

2. Tävlingsmomentet

När vi gått igenom ridskolan, lärt oss samspela med hästarna, åkt på träningar, serverat korv och burgare som funktionärer, kämpat oss till gratis motion och hälsa och skapat känslan av familjeföretag – då är det också dags att njuta av frukterna av allt slit. Allt detta manifesteras under tävling. En ridtävling antar alltid formen av en fest. Lastbilar och transporter fylkas på väldiga grönområden och signalerar att ett rockfestivalsliknande event är på gång. Alla träffas och trivs, alla laddar och hoppas, alla är förväntansfulla och spända. Ridtävlingar är en livets fest, belöningen för det hårda arbetet, kvittot på det du tränat på. Det är skratt, tårar och rosetter. Det är ärevarv, olydnader och sekunddramatik. Tävling är en karneval: den sprakar intensivt, den lämnar ett tomrum efter sig men också en omedelbar längtan till nästa fest.

1. Det unika

Tänka sig att det finns en sport med så många olika typer av inriktningar att den har någonting för alla. Vill du tävla – gör det. Vill du inte – njut då lika mycket av allt annat hästlivet erbjuder. Och jag och alla andra föräldrar som inte sitter till häst kan välja och vraka bland arbetsuppgifter som gör att vi känner oss både delaktiga och viktiga. För den som tävlar finns det unika upplägget att vare sig din ålder eller ditt kön spelar någon som helst roll. Här tävlar tjejer mot killar och män mot kvinnor, på exakt lika villkor, vilket gör ridsport till en drömsport. Här kan du vara sju år eller 80 plus och ändå finnas med i en resultatlista. Här kan du gå ner en klass för att hitta ett borttappat självförtroende eller gå upp en klass för att utmana dig själv. Här kan du rida ponnyer, unghästar eller elithästar. Du väljer helt själv, det finns någonting för alla. Det unika med ridsporten gör ridsporten till den största av sporter.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
1 oktober 11:40

Fråga inte vad media kan göra för ridsporten…

Fråga inte vad media kan göra för ridsporten…
Bjud in journalisterna och förenkla begreppen – det är två av ponnypappans tips till förbundet.

”Ridsporten har ett guldläge om det bara kan förvaltas”.
Jag citerar ur senaste numret av denna sajts papperstidning. Jag citerar faktiskt mig själv, uppringd och intervjuad av Tidningen Ridsports reporter Anna Nyberg i frågan om hur ridsporten kan förvalta sina sportsliga framgångar.
Alla som inte befunnit sig under en sten långt iväg från civilisationen under 2021 har noterat att ridsporten just nu har rejäl medvind. Efter OS-guldet är ingenting sig riktigt likt. Ridsport tas på allvar, nämns som en het kandidat till bragdguldet och inom public service kommer lovord och skrytord om fantastiska tittar- och lyssnarsiffror. Därav det tydliga känslan av medial medvind för ridsporten.

Men hur är det med icke statliga medier? De medier som själva måste dra in sina pengar för att gå runt. Hur gör och hur tänker drakarna Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan?
Har de verkligen satsat på ridsport?
Tänker de göra det nu?
Betydligt mer osäkert.
Lokalpressen – kan vi vänta oss ett stort genomslag för ridsporten även där?
Ännu mer osäkert.
Ridsporten HAR ett guldläge för att slå igenom fullt ut i media.
Men det MÅSTE förvaltas.
Den återstående frågan är bara en till antalet.
Hur?
Den frågan är den svåraste av alla att besvara, men om ridsporten LYCKAS besvara den på rätt sätt – ja, då kan ridsporten också gå in i en medial guldålder i alla segment: tv-tittare, radiolyssnare, stormedieläsare och lokaltidningsläsare.

Det är långt dit, men framgång föder framgång och kastar du en sten i en damm bildas ringar på vattnet.
Så hur ska ridsportens guldklimp kastas i vattnet och bilda maximalt med ringar?
Som jag ser det finns det två åtgärder som är viktigare än alla andra:
• Skifta perspektiv.
• Var ödmjuk gentemot media inför hur krånglig ridsporten är.

Ja, jag tror att ridsporten måste gå ut ur sig själv och se sig själv utifrån. Byta perspektiv och tänka på alla de som står utanför ridsporten men som kanske, eller rentav troligt efter OS-succén, blivit lite nyfikna.
Hur säljer ridsporten ridsport till de inte redan frälsta?
Jag har själv ingen aning och har fått kämpa i ett halvt yrkesliv för att förstå ridsporten. Ridsporten måste vara ödmjuk inför hur fruktansvärt svår den är att förstå. Visst, vem som helst kan se en vanlig tävling och lätt förstå grunderna i tävlingsmomentet: olydnad eller riv ger fyra fel, överskriden maxtid bestraffas med ytterligare fel.
Så långt enkelt.

Men be en sportjournalist utan expertkunskaper i ridsport att tyda resultatet i en tredagarstävling och det är kört innan det ens börjat. Jag har tjatat om det här tidigare. Ingen kan begära att en oinvigd skribent ska kunna botanisera i trädgården av Lätt A till D, kategori A till D, Avdelning A och B, A:1a, Clear round, A:0/A:0 två faser och bed A. Detta militäriska chiffer borde ha förbjudits för decennier sedan eftersom det BARA vänder sig till en kunnig och invigd publik.
Jag har ingen lösning men jag har två förslag som garanterat skulle ta ridsporten i rätt riktning i media. Båda förslagen skickar jag med adress Svenska Ridsportförbundet.

1) Sammanställ en lathund för ridsportbevakning. Förklara på ett så enkelt sätt ni kan hur ridsport bör bevakas. Infoga en parlör över svåra begrepp, förklara vad A:0 och andra skumma förkortningar betyder och betona vad som är viktigt och vad som helt ska undvikas av en journalist som sammanställer en tävling. Låt lathunden vara så pedagogiskt skriven att den tyder chiffret. Lägg den som nedladdningsbar fil på er sajt, mejla ut den och ge er inte förrän varje sportchef i varje mediehus bekräftat att den kommit fram. Gör uppföljningar, be om feedback och odla en relation till medier i hela landet.

2) Behåll nuvarande tävlingsupplägg men skrota alla gamla förkortningar och förteckningar. Ska vi verkligen ha kolon och snedstreck för att upplysa om vilken tävlingsform det handlar om (A:0/A:0)? Jag tycker inte det och då tillhör jag ändå det fåtal journalister som numera kan tyda chiffret. Vill ni få med mina kolleger på tåget är det nog dags att sätta er ner och tänka på en total reformation av er terminologi. Observera att den här frågan BARA är viktig om ni vill ha ett större utrymme i media. Vill ni inte det? Fine, kör då på som vanligt men vänta er inte att andra än redan frälsta eller ett fåtal invigda i media kan bevaka er fantastiska tävlingsverksamhet på ett professionellt sätt.

Del 2 i det här väldigt långa blogginlägget handlar om synen på media, vilket inte sällan är en syn på fienden. Jag vet inte hur många klagovisor jag läst och hört om att vi i media ”bara skriver om hockey och fotboll” och ”inte skriver någonting om [sätt in valfri annan sport, exempelvis ridsport]”. Det är inte sant, även om det ligger rätt nära sanningen.
Det är klart att alla icke statliga medier totalt domineras av hockey och fotboll och svaret på varför det är så är givet. Hockey och fotboll säljer. De säljer enormt. I särklass mest. Genererar nya prenumeranter varje dag, varje timme, eftersom de är den största sporten (fotboll) och hysteriskt populärt bland svenska folket (hockey).

Det vore helt enkelt medialt självmord om de medier som lever av nya digitala prenumeranter INTE satsade mest på det som säljer bäst. Dessa medier – där jag själv ingår – kan inte, likt SVT och Sveriges Radio, luta sig tillbaka och vänta in sin årliga säck med skattepengar. Pengarna måste dras in av mediehusen själva och därför domineras flödet av just fotboll och hockey.
Bakom dem slåss 70 andra sporter under Riksidrottsförbundets paraply om utrymme och uppmärksamhet. Problemet alla dessa sporter har i media har ni säkert listat ut: de säljer sämre – vissa ännu sämre än andra och de flesta inte alls. Dess anhängare är inte ens till en tiondel lika beredda att betala för journalistik som fotbollens och hockeyns supportrar är.
Jag vet detta, eftersom jag ingår i branschen. Vi mäter och analyserar allt; hur många läsningar texterna har, hur lång engagemangstid de har, hur många interaktioner de ger på sociala medier och viktigast av allt: om de genererar nya prenumeranter.

Med allt detta sagt återvänder jag början av detta inlägg. Med mitt eget citat som också är min fasta övertygelse: Ridsporten har ett guldläge – om det bara kan förvaltas. Den har blivit en stormakt sportsligt, den har en halv miljon utövare i Sverige och fler och fler sätter sig glatt och förväntansfullt framför teven om en medalj står på spel.
Om ridsporten också kan sprida sin kunskap till de som ska bevaka ridsporten kommer media att våga satsa på ridsport. Och om de som älskar ridsport är beredda att betala för att läsa om ridsport – ja, då kommer media att både våga och vilja ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. Det handlar om att följa kurvor, starta trender och hänga på trenden och rätt förvaltat kan ridsportens medvind bli nästa stora sport i media.
Men för att travestera John F Kennedy: Ridsporten behöver inte fråga sig vad media kan göra för ridsporten, utan vad ridsporten kan göra för media.
Med rätt åtgärder och rätt verktyg kan ridsporten vara på väg in i en guldålder – på flera sätt. Det är min fasta övertygelse.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
24 september 17:53

Förberedelser inför tävling: en studie

Förberedelser inför tävling: en studie
Hönätet packat, alla grejerna är med, hästen lastad. Äntligen klart för avfärd.

Den här veckan har jag roat mig med att jämföra familjer med unga utövare i olika sporter när det kommer till tävling. Eller rättare sagt: hur förberedelserna ser ut innan tävlingsdramat tar vid och bryter ut i full kraft. En av sporterna beskriver jag helt baserat på egna erfarenheter. Här följer resultatet av min studie:

Fotboll

”Gomorron! Har du packat skorna?”

”Yes, ligger i väskan”.

”Bra, då kör vi”

Ishockey

”Hej gubben! Match i dag. Har du koll på klubban, skridskorna, tröjan, tejpen, vattenflaskan, benskydd, axelskydd, armbågsskydd och alla andra skydd?”

”Dom finns redan i hallen. Materialaren sköter det där”

”Okej, då kör vi”

Handboll

”Hej, har du koll på skorna?”

”Visst”.

”Bra. Då drar vi nu”

Innebandy

”Vi måste åka nu. Hämtar du dojorna och skyddsglasögonen?”

”Packade redan i går”

”Bra, då åker vi”.

Tennis

”Klar med frukosten? Hämta racketväskan och glöm inte packa ner skorna och vattenflaskan”

”Fixat”

”Bra, dags att åka”

Schack

”Nu åker vi. Hej då!”

Ridsport

”Vakna! Klockan är tjugo i sex”

”Ja, vi måste skynda på. Lilly är ju första startande!”

”Går du ut och ger hästarna mat?”

”Ja, ska bara borsta tänderna”

”Vi hinner inte äta. Vi får ta med oss något och äta i bilen. Jag fixar mackor och O’boy”

”Men mamma, jag är hungrig!”

156 Svans
En ljus och helt fläckfri svans är ett måste.
156 Sadel
Sadel, träns och martingal är på plats. En av många punkter att bocka av.

”Vi hinner inte. Daniel, kan du köra fram transporten?”

”Ja, jag ger hästarna mat först. Sen kör jag fram den”

”Har någon packat hönäten?”

”Hann inte. Blev för sent i går. Fixar när jag kört fram transporten!”

”Lilly, går du ut och börjar göra i ordning Peggy?”

”Ja”

”Nu är transporten framkörd”

”Bra. Vatten måste fyllas på i hagarna innan vi åker”.

”Fixar det.”

”Lägg ner mobilen nu, Angelo. Kan du borsta Hilda istället?”

”Okej”

”Och kratsar du Peggy, Lilly?”

”Mmm”

”Nu har jag fyllt på vatten i hagarna”

”Bra, blanda mash också”

”Mamma, Angelo retas”

”Gör jag inte alls. Det är Lilly som retas”

”Slutar nu, båda två. Gör i ordning era hästar. Annars kommer vi för sent”

”Mashen klar. Ställer den i bilen”

”Jag är hungrig”

”Du får äta i bilen sen”

”Har ni packat hjälmarna och västarna, förresten”

”Ja.”

”Ja”

”Bra. Angelo – har du gjort Hilda fin?”

”Mmm”

”Har du tagit svansen?”

”Nej”

”Gör det då”

”Mmm”

”Pappa, kolla den här flätan”

”Vad fin”

”Den är inbakad”

”Det är svårt, va?”

”Ja, men jag har lärt mig själv”

”Bra, Lilly. Vad är det där du håller på med nu?”

”Hovolja”

”Olja som man smetar på hovarna, helt enkelt?”

”Mmm”

”Få se nu: träns är med, sadel är med. Lilly, var är dina ridstövlar? Putsade du dem igår?”

”Nej”

156 Hovolja
Hovolja är olja som smetas på hovar. Tydligen mycket viktigt i uppladdningen inför tävling.
156 Fläta
Ingen häst åker iväg på tävling utan en fläta. Ej förhandlingsbart.

”Daniel, kan du hämta Lillys stövlar och putsa dem snabbt?”

”Javisst”

”Angelo, borstar du Hilda och ser till att hon har rätt bett?”

”Mmm”

”Det ska bli dåligt väder i dag. Är alla regnkläder packade?”

”Jag hittar inte min regnjacka. Var är den?”

”Jag såg den i går, Lilly”

”Var?”

”Inne nånstans”

”Var inne?”

”Vet inte”.

”Angelo, glöm inte att ta med dig extra skor om det blir regn”

”Lillys stövlar är putsade”

”Bra, kolla om allt är packat. Skrittäcken, sporrar, spön”

”Okej, skrittäcke, är det ett sånt där litet täcke?”

”Ja, precis”

”Ja, det är packat. Sadlar, träns och martingal hänger där de ska”

”Jag har hittat regnjackan. Men var är min väst?!”

”Den hade du ju packat, Lilly. Det sa du”

”Nej! Var är min väst!?”

”Du måste ju hålla koll på den själv”

”Sluta! Var är västen?”

”Leta upp den själv. Det är din väst”.

”O-KEJ då!”

”Då ska vi se. Dricka, druvsocker, insulinpenna. Just det. Angelo, har du gjort klart din nummerlapp?”

”Mmm.”

”Angelo, lägg ner mobilen nu. Hade du fixat nummerlappen?”

”Nej, var är den?”

”Då får leta upp den. Skynda dig”

”Nu har jag HITTAT västen”.

”Bra, Lilly. Lägg in den i bilen. Ska vi lasta hästarna då? Nej, vänta, vi behöver vatten. Daniel, fyller du en dunk?”.

”Javisst”.

”Angelo, har du rätt sadelgjord med dig nu? Du vet vad som hände senast”

”Mmm”

”Säkert?”

”Ja, jag är säker”.

”Bra, då ska allt vara med. Lilly, fick du med dig spöet?”

”Nej, det är inte med. Var är det?”

”Du får leta. Skynda dig nu. Vi måste komma iväg!”

”Här är spöet. Jag hittade det direkt!”

”Bra, då lastar vi. Men det finns ju inget hö i näten. Daniel!”

”Oj, glömde det. Jag fixade ju vattnet, sen mashen, sen putsade jag stövlarna, sen hämtade jag skrittäcket och sen…”

”Jaja, bara packa näten nu!”

”Visst”

”Sådär. Äntligen kan vi lasta. Hilda först! Sådärja. Fäll ner bommen, Daniel”

”Visst”

”Så tar vi Peggy. Är du beredd därinne, Lilly”

”Ja!”

”Båda hästarna inne. Fäller du ner kapellet, Daniel?”

”Japp”.

156 Ben
Smuts och annat otyg avlägsnas medelst stor skicklighet.

”Ser allt okej ut nu?”

”Det gör det”

”Bra, sätt er i bilen. Vi åker nu.”

”Okej”.

”Okej”

”Då ska vi se. Startar du bilen, Daniel. Nu MÅSTE vi åka!”

”Ja, nu kör vi”

”Här barnen, här är mackor och O’boy”

”Mmm”

”Stanna bilen!”

”Vadådå?”

”Jag glömde hästpassen”

Den ovetenskapliga studiens slutsats: en sport sticker ut.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

 


Ponnypappan
17 september 19:10

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara
Foto: Privat

Ibland går det bra. Ibland mindre bra. Ibland får man nöja sig med det lilla. Andra dagar känns som ren bonus. Det är så det är inom ridsportens tävlingsverksamhet. Här finns inga seriespel med 52 omgångar där det går att dra ifrån och bevaka en ledning.

Varje tävling blir ett nytt blad, allting nollställs, banorna är unika, svårighetsgraden varierar liksom hästens humör och hur ryttaren tar sig an uppdraget. Det går aldrig att på förhand säga att ”det här vinner han eller hon lätt” eftersom det kan räcka med en sekunds ryttarslarv eller tittighet från hästen och loppet är kört.

Går du in och tror att det är klart, väljer att inte ge 100 procent – ja, då kan du kanske vinna en tennismatch om motståndaren normalt sett är ett par klasser mindre bra än du. Men i ridsport – där är du rökt som en makrill på middagsbordet om du inte går in med full koncentration. Att du aldrig är bättre än din senaste tävlingsinsats gör ridsporten till en fräsch färskvara som är oerhört spännande på alla nivåer.

Mot den bakgrunden är det intressant att se hur mina barn hanterar sina tävlingsmoment. Angelo och LillyBelle har det gemensamt att de älskar att vinna och starkt ogillar att inte få till det, vilket de delar med många andra. Men där slutar likheterna. Medan LillyBelle tycks utrustad med en avundsvärd förmåga att gå in i sin egen värld när det är skarpt läge och inte ens verkar veta vad nervositet är för något är läget det rakt motsatta för Angelo. Han är lika tittig och nyfiken som den mest tittige och nyfikne häst, han får jobba hårt med att hitta rätt fokus och för honom är minsta lilla störningsmoment detsamma som rött lysande varningsblinkers.

Angelo tävlar för närvarande tre hästar; Hilda, som är en formel 1-bil, TW som är TW och så Tango, som är en ponnykopia av Angelo själv: tittig, nyfiken och lättstressad. Jag tror inte att det finns en ponny som Angelo har roligare med än Tango. På träning är det nästan alltid stora leenden och höga skratt, samtidigt som Angelo inte är helt nöjd med antalet plaketter som sitter fastskruvade på Tangos boxdörr.

Men oj, vad de har tränat grunder de senaste månaderna. Nött detaljer, om och om igen. Tränat och åter tränat för att hitta den perfekta symbiosen.

När Malin och barnen styr kosan mot Torsås denna söndag får jag vackert stanna hemma. Här finns fem andra hästar som ska tas om hand. Någon måste göra det och det är jag. Equipe-appen funkar som vanligt perfekt som substitut och efter nära döden-upplevelsen Equipe bjöd på när Angelo och Hilda kvalade till Elmia känns det som att ingenting längre kan göra mig nervös.

Jag vill så gärna att Angelo och Tango ska lyckas. Skulle så gärna skruva fast en ny plakett i boxdörrens brädor. Har sett hur fint det sett ut här hemma på ridbanan den senaste tiden. Unnar dem en framgång av hela mitt hjärta.

De är anmälda i två klasser; först en LD och därefter en LC. Det är åtta startande i LD:n och jag ser att Angelo och Tango är sist ut. Tävlingen börjar, första ekipaget nollar, kort omhoppning med sluttid på under 20 sekunder. Ekipagen som följer har heller inga fel och när det bara är Angelo kvar på startlinjen har alla dubbelnollat och ledartiden är 17,60.

Jag står själv mellan hyllorna med konserver och soppor på Citygross och följer vad som händer i Torsås. Ignorerar för en stund inköpslistan, sätter mig på huk och tittar i appen. Det dröjer ett tag innan Angelos namn försvinner från startplatsen. Sedan ser jag: 1 Angelo Enestubbe, Brynnebo Prince Tango, 16,60.

Yes! De gjorde det! Träningen ger resultat.

Seger direkt, alla mål för dagen är redan uppfyllda men nu finns plötsligt nya sköna chanser som mest måste kännas som ren bonus för Angelo. Blir segern till en kick eller blir effekten den motsatta, med minskat fokus och en prestation som inte är lika bra?

Svaret kommer i LC och det blir ett svar som heter duga. Elva startande denna gång och Angelo går ut som nia. När resultatet kommer upp går han upp i klar ledning och först nu börjar jag fatta att jag nästan inte fattar någonting. Det här ekipaget har kämpat ihop i flera år, stött på så otroligt många problem utan att egentligen få någon lön för mödan de tillsammans lagt ner. Det här känns på något sätt som en retroaktiv utdelning. De vinner nämligen LC efter en ny blixtrande snabb omhoppning.

Kolla här:

Två segrar på två starter. Det slår mig att det kanske aldrig kommer att ske igen för Angelo och Tango. Eller är det kanske just vad det gör? Efter två ärevarv med Tango är dagen dock inte slut. I lastbilen finns även Hilda och ytterligare två klasser – LC+ och LB – väntar.
I LC+ syns det, enligt de rapporter jag får, tydliga tecken på okoncentration från Angelos sida. Han är plötsligt våghalsig, rider inte de vägar han och Malin talat om på förhand och får ett nedslag.

Återigen: ridsport är färskvara, du är inte bättre än ditt senaste resultat men du kan använda det resultatet som en lärdom. Det gör Angelo på ett berömvärt sätt. När Lätt B:n startar har har åter hittat fokus och han och Hilda genomför en väldigt fin hoppning. Det slutar så enastående bra att Angelo tar sin tredje seger på fyra starter den här dagen.

Och det första jag gör när han glädjestrålande kommer hem och visar upp sina priser är att plocka fram skruvdragaren. Formen kommer och går, men plaketterna består.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
10 september 08:45

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider
Theodore, Åke, Ture, Wille, Angelo och Casper. Sex härliga killar som rider.

Minns ni Wille?

Jag skrev om honom för nästan exakt två år sedan här på bloggen. Då var Wille en blyg sexåring med egen shettis, väldigt liten riderfarenhet men med ett superstort intresse för ridsport. Genom Instagram hade Wille och hans mamma Amanda med stort intresse följt Angelo och gjort Wille än mer nyfiken.

Wille och Amanda kom ut och hälsade på oss, Wille hade förberett frågor till Angelo, de borstade tillsammans Tindra, som Wille sedan fick rida på. I en sport som i yngre år är så totaldominerad av tjejer, behövde Wille en ridande kille att ty sig till och det började med Angelo.

I lördags var jag på plats när vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb avslutade 2021 års tävlingssäsong med att arrangera tävlingar som innehöll både smått och gott, både småhäst och storhäst, både lagtävling och ponny-DM.

En tävlingsdag upplever jag alltid som en spännande och rolig upplevelse, men just den här lördagen gladde jag mig alldeles extra över två speciella händelser, varav den ena nästan kändes unik.

För det första var det tävlingen när Wille första gången nollade i Lätt C. Från det där besöket hemma hos oss för två år sedan har det hänt massor i Willes hästliv. Sexåringen har blivit åtta, shettisen har fått sällskap av en B-ponny och på just den här B-ponnyn, en sexårig valack med det svårstavade namnet Slievecorragh Dinky, rider han säkert, snyggt och fint och nollar alltså för första gången i Lätt C, avdelning B. Wille har utvecklats enormt och gått från nybörjare till att bli en riktig liten ryttare, som glädjande nog ofta dyker upp i startlistorna när det vankas tävlingar här i närområdet. Det gör mig varm inombords att se honom ta nya steg hela tiden.

154 Wille
Wille.
154 Casper Jönberg
Casper.
154 Åke Edh
Åke.
154 Ture Erlandsson
Ture.
154 Theodore Gunnarsson
Theodore.
154 Angelo
Angelo.
154 Wille3 2
Wille på besök hemma hos Angelo sensommaren 2019. Nu har Wille nollat sin första Lätt C.

Den andra, och i det närmaste unika, händelsen som får mig att känna en varm och skön känsla i bröstet sker strax före Willes fina ritt. Där, i Lätt C:s avdelning A, finns sex anmälda ekipage som ska tävla mot varandra. Det är knappast unikt. Det unika ligger i att fyra av dem faktiskt har killar som ryttare. Förutom Angelo är det Casper och Åke, varav Casper ställer upp med två olika ponnyer. Killarna är i majoritet – och jag kan inte på rak arm säga att jag sett det någon gång, i någon tävling, någonstans. Killarna hade dessutom kunnat vara ännu fler. I gänget finns även Theodore, som tävlade dressyr i Lammhult denna lördag, och Ture, som nyligen bytt från B- till C-ponny. Och räkna med att även Wille snart finns med i avdelning A-gänget.

Jag älskar det här. Tycker att det är enormt viktigt med fler killar på ponnynivå. Det är precis som i hockeyn, där läget är det omvända: i de klubbar som utvecklat en fungerande verksamhet för tjejer – där fortsätter tjejerna i hög grad med sin idrott. Något yrvaket och några år för sent har hockeyn äntligen insett detta och satsar i dag rätt hårt för att få tjejerna att stanna kvar i sporten.

Skillnaden är att det nog är lättare för en kille som rider att välkomnas in i en gemenskap som domineras av tjejer än vad det är för en hockeyspelande tjej att komma in den mansdominerade hockey som inte ens är nära att tvätta bort sin fåniga machostämpel. Det är inte tjejer som rider utan snarare killar som i-n-t-e rider som är hotet mot killar s-o-m rider. Killar som inte fattar, som retas, mobbar och fryser ut. De är inte många, men de finns.

Just därför tror jag att en gemenskap i en ridsport där det också finns killar som delar andra killars intresse för sporten är ovärderlig. Jag är nyfiken på om förbundet har en plan för att utjämna könsbalansen. Finns det tankar på ett Killar som rider-projekt? Jag är övertygad om att sådana satsningar skulle kunna ge mångfaldig frukt.

Spanar vi ut över Sverige och tar en titt på startlistorna i en genomsnittlig ponnytävling ser det tyvärr nästan spöklikt ut för den som letar efter pojknamn.

Här i Kronoberg är vi lyckligt lottade, närmast unika, och det gör mig väldigt glad.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
3 september 17:30

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.

Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.

Fjönsson
Fredrik Jönsson är SVT:s expertkommentator vid EM i hoppning. Foto: Annelie Frank

Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.

Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.

Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.

Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.

153 Angelo Tw
Angelo har aldrig roligare än när han sitter på TW:s rygg. Tillsammans tog de nya steg i rätt riktning i mysiga superlokala Braås. Foto: Daniel Enestubbe

Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.

153 Lillybelle Peggy 3
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.

153 Lillybelle Seger 2
Efter ett hundradelsdrama vinner LillyBelle och Peggy LD i Braås. Här poserar de stolt under prisutdelningen. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.


Ponnypappan
27 augusti 18:40

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter
Saken är klar. Angelo och Hilda slutar tvåa och är klara för Jönköping Horse Show i oktober. Foto: Privat

Det finns ett flertal anledningar till att jag tycker att ridsport är den bästa sport vi har. En av dem är att det inte spelar någon roll vilken månad på året du är född. Kan det vara ett problem, kanske du tänker?

Jo, det kan det. Statistiken visar att inom våra stora lagidrotter spelar födelsedatumet en närmast tragiskt stor roll för om du ska lyckas eller inte. SCB-siffror visar att bara hälften så många hockeyspelare i hockeyns högstaliga, SHL, i dag är födda under årets tre sista månader jämfört med antalet som är födda januari-mars. Det är dessvärre stor risk för att den som inte kommer med i sitt distrikts TV-pucklag som 15-åring helt enkelt väljer att sluta med hockey.

I ridsport spelar det, till skillnad mot lagsporter, ingen som helst roll om du är född på vid tolvslaget på nyårsafton eller två minuter senare. Här bedöms du efter vad du kan, du delas inte in i en kalenderstrikt åldersklass eller riskerar att selekteras bort, bara på grund av att du som sent född på året ligger nästan ett år efter i utvecklingen jämfört med januarifödda.

Det spelar varken någon roll när du är född eller om du är kille eller tjej när du beger dig ut på ridningens tävlingsbanor. Detta är också enastående; att precis alla tävlar på exakt samma villkor. Och det bästa av allt: du FÅR faktiskt tävla i ridsport hur ung du än är om det är det du vill göra.

Hockeyn slopar serietabeller och fotbollen plockar bort målräkningen för lag upp till en viss ålder. Samtidigt kan en ung tjej eller kille som rider och känner sig sugen på att tävla utan minsta problem välja en lämplig nivå, anmäla sig och ställa sig på startlinjen. Att andra idrotter ängsligt infört förbud mot resultaträkning beror tyvärr enbart på att det finns föräldrar som vansinnigt enögt hetsar sina barn, men det tragiska är att åtgärderna drabbar barnen.

Skulle ni ens kunna föreställa er att Svenska Ridsportförbundet fattade beslut om att inga resultat i exempelvis Lätt E och Lätt D ska räknas från och med nu? Sedan kommunicera ut att ”visst, du kan anmäla dig till tävlingen och hoppa över alla banans hinder men oavsett om du nollar eller har åtta fel existerar inte ditt resultat”?

Barn som väljer att idrotta vill tävla, tro ingenting annat. Det är vad idrott ytterst går ut på, toppen av pyramiden, ett kvitto på slitet du lagt ner och ett protokoll över vad du behöver träna på. Tävlingsmomentet är för väldigt många en välsmakande morot, ett sätt att få barn motiverade att fortsätta med sin sport långt upp i åldrarna. Och är det någonting mina barn gillar är det att tävla, alldeles oavsett vad det gäller.

Jag kan heller inte se det negativa i att successivt och bokstavligt talat höja ribban när man känner sig bekväm och trygg på en viss nivå. Ta nästa steg. Testa vingarna. Att då och då träna sig i att hantera ett riktigt skarpt läge.

Där, i det skarpa läget, i dramaturgins centrum, befinner sig Angelo denna lördag. Platsen är Norrahammar-Taberg och för första gången står någonting verkligt stort på spel, nämligen en plats i Agria Pony Trophy under Jönköping Horse Show i slutet av oktober.

Vi har i flera år varit på JHS som åskådare och ärligt talat har tanken aldrig slagit mig att Angelo eller LillyBelle ens i en avlägsen framtid skulle finnas med i de digra startfälten. Men nu är han anmäld till kvalet och förutsättningarna signalerar en och samma sak: skarpt läge.
Här hade hockeyn och fotbollen pekat finger och sagt att ”skarpa lägen håller vi inte på med i Angelos ålder. Elvaåringar ska bara ha kul”.

152 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda i aktion i kvalet till Agria Pony Cup. Foto: Daniel Ståhl

Men vad tror ni att Angelo har? Tråkigt? Tvärtom har han, ända sedan han överlycklig anmälde sig till kvalet, gått och drömt om den här chansen. Skulle vi då säga att ”nej, det är inte bra för dig att tävla på den nivån?”.

Jag har respekt för den som tycker annorlunda men mitt svar på den frågan är nej.

Själv befinner jag mig i sämsta tänkbara position. Jag är nämligen inte på plats utan placerad hemma i soffan i Växjö där LillyBelle skärmdubblerat sin telefon mot teven. Där sitter vi nu, jag,  LillyBelle och svärmor, och stirrar på en uppförstorad bild av Equipes liverapportering. Att inte kunna se vad som händer är hemskt. Nervositeten svider i hela min kropp.

Det är 27 startande i klassen.
De tre bästa går vidare till JHS.
Ett enda kvalförsök per ryttare tillåts.
Läget kan inte bli skarpare än så.
Regin håller rysarklass.

Bakom sig har Angelo en helg där inte mycket klaffat för honom och Hilda i Karl Oskar-cupen. Sedan dess har han tränat på ett par detaljer men är nog rätt osäker på formen. Han har fått startnummer 22 och jag tänker att han måste vara oerhört nervös. Själv är jag så nervös att jag knappt kan hålla ordning på armar och ben. Det är olidligt att vara på plats men ännu mer olidligt att inte vara det.

Så drar tävlingen igång. Ett efter ett går ekipagen i mål. Jag tycker att det är superresultat som redovisas hela tiden. En massa dubbelnollor och tider som känns löjligt snabba. Efter vad som känns som två timmar har turen kommit till nummer 22.

Den ledande tiden är 20,13.

För att gå upp på den tredje och sista kvalplatsen krävs en tid, snabbare än 21,47.

Så börjar tiden rulla på teven. Antal fel: 0. Tiden rullar vidare. Fortfarande är antal fel noll. Så går grunden mot sitt slut. Fortfarande inga nedslag. Och så drar omhoppningstiden igång. Jag skakar i kroppen. Vågar inte titta men gör det ändå.
17 sekunder.
18…….19…….20……komma 67!

152 Angeloglad
Angelo med sin finalbiljett. Foto: Privat
152 Tevejubel
Är man inte på plats får man jubla som en överförfriskad fotbollssupporter framför teven. OBS! Bilden är absolut inte arrangerad. Foto: Privat

Jag reser mig hastigt upp och vrålar som en överförfriskad åskådare på Tele 2 Arena när Hammarby avgör på övertid. LillyBelle jublar men inte på samma pinsamma sätt som jag. Svärmor tittar konstigt på mig men även hon uttrycker diskret jubel.

Angelo och Hilda ligger tvåa, just nu på Elmiaplats. Helt otroligt.

Dock: fem ekipage kvar. Samtliga är grymma ryttare med grymma hästar, upplyser den pålästa LillyBelle psykologiskt inför slutspurten. Nästkommande ryttare är felfri, sluttiden … snabb men inte tillräckligt för att hota andraplatsen. Samma sak med nästa. Tre kvar. Två måste vara snabbare än Angelo för att han ska hamna utanför topp tre. Ännu en snabb ritt väntar, men tiden räcker inte.

När det är två kvar börjar jag hoppas på det. Hoppas på att Angelos dröm om Jönköping ska gå i uppfyllelse och – som i en märklig dröm – är saken klar efter nästa redovisade målgång.
Han. Gjorde. Det.

Jag utnyttjar fördelen med att inte vara på plats och unnar mig ännu ett fotbollssupportervrål med barnsligt knutna nävar framför teven. Jag känner en lycka sprida sig i kroppen, därför att jag vet att den lycka Angelo känner i den här stunden är ännu större.

Han har hanterat det skarpa läget, slutat tvåa och ska få åka till Elmia i höst. Jag kommer inte att tro det ens när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden