Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
18 juni 18:55

Ponnypappan: … och störst av dem är kärleken

Ponnypappan: … och störst av dem är kärleken
Efter tre års envishet, vilja, tro, hopp och inte minst kärlek är LillyBelle och Erika ett tävlingsekipage! Foto: Privat

Nästa år fyller jag 50. Det betyder att jag faktiskt befinner mig i en ålder där jag, trots att jag vill tro att jag fortfarande är ett barn i själen, kan börja skryta med en hel del livserfarenhet. Det händer en del under nästan ett halvt sekel, från barndom genom ungdom och fram till vuxendom. Det facit jag skrapat ihop räcker till att fastslå en del personliga åsikter.

Till exempel …
… att ingen sommar någonsin lär slå ut fotbolls-VM-sommaren 1994.
… att Peter Forsberg är det närmaste en sportidol jag någonsin kommit.
… att Mauritius är en plats jag rekommenderar alla som kan att besöka.
… att jag än i dag omöjligt kan förstå tjusningen med lutfisk och surströmming.

Och så en av de senaste slutsatserna:
… att LillyBelle Enestubbe har den största järnvilja jag någonsin skådat.

Ja, det handlar om LillyBelle i dag. Nio år gammal och mer beslutsam än en hel pluton i krig. Ett förbluffande faktum, eftersom jag inte alls känner igen mig. Som nioåring var jag inte fast besluten om någonting. Jag ville bara ha roligt och göra tusen saker på samma gång. LillyBelle vill givetvis också ha roligt men hon vet samtidigt alltid exakt vad hon vill göra, vart hon vill komma och hur hon ska ta sig dit. Det är veckan som gått ännu ett bevis för.

2018 föll LillyBelle pladask. Hon gick på ridskola, tröskade runt på lektionerna i beordrad snigeltakt på rygg efter rygg och ville bara en sak: att det skulle gå fortare. Sexåringen ville galoppera. Punkt. Det fick hon inte. Punkt slut.

Men plötsligt en dag under ännu en upplevd snigellektion händer det. Hon får stifta bekantskap med en helt ny häst på ridskolan. En häst som börjar galoppera. Personerna som befinner sig i ridhuset hajar till och tycker att det går fruktansvärt fort.

I själva verket såg det ut så här:

LillyBelle fylldes av upprymdhet och kiknade av skratt. Hästens namn var Erika, en lite häst i en stor kropp, troligen en korsning mellan ponny och ardenner. En kärleksrelation inleddes omgående. Allt min dotter pratade om mellan lektionerna var Erika. Hon ritade teckningar, skrev Erikas namn, målade röda hjärtan. Hon drömde och hoppades – för att efter terminsslut förkrossat konstatera att Erika var borta, återbördad dit hon kommit från före utlånet till ridskolan.

LillyBelle hade förlorat den fyrfotavän hon höll mest kär. ”Så kan vi inte ha det” resonerade jag och Malin i tysthet och smidde en plan. Vi tog kontakt med Erikas ägare, frågade om det skulle kunna gå för sig att låna ponnyn över sommaren och fick veta att möjligheten fanns. En sommardag för tre år sedan åkte vi därför i väg i allra största hemlighet, lastade Erika, undertecknade ett lånekontrakt och körde hem.

Den kvällen blev LillyBelles hittills lyckligaste dag i livet. Hennes Erika fanns på plats hemma på vår gård. Kärleken mellan LillyBelle och Erika, bandet som knöts mellan dem, var sedan så starkt att jag och Malin inte hade hjärta att släppa Erika. Det som var tänkt som ett lån blev ett köp och sedan den där lyckligaste dagen i LillyBelles liv har Erika en fast plats, både i LillyBelles hjärta och här på gården.

Det är bara ett problem med Erika. Hon vill inte tävla. Hemma i paddocken går det bra att hoppa på bana, här är hon säker och trygg, men tävling på bortaplan? Nope. Funkar inte alls. Erika har visat sig vara en trygghetsnarkoman. Visst har vi gjort både ett och annat försök men utgången var varit densamma varje gång. Erika stressar, skrittar in i paddocken, travar igång och galopperar över i bästa fall ett hinder, men vänder sedan tvärt och rusar mot in- eller utgången. Så har det sett ut, oavsett försök. Det har rentav sett farligt ut.

Men det finns en som vägrat ge upp. Som vetat vad hon vill och bestämt sig för att det ska gå. Under tre års tid har LillyBelle tränat sig på Erika. Hon är fortfarande liten, men har ändå vuxit en hel del under hennes och Erikas tid tillsammans. Och för några veckor sedan kom hon springande till mig och avslöjade de glädjande nyheterna: ”Pappa, pappa, jag ska tävla i Lammhult! Med Erika!”.

LillyBelle och Erika anmälda till tävling. Den såg jag inte komma. Jag anade oråd, det kändes inte bra och jag tänkte högt men sa det inte: Är det inte lika bra att ge upp?

Samtidigt visste jag att det är för sent att ändra på någonting. LillyBelle skulle aldrig tillåta det och kanske är det lika bra att hon får göra det här slutliga testet.

Det var min första reflektion.

Min andra reflektion var det jag skrev i början. Att jag aldrig sett en nioåring, mer beslutsam eller utrustad med en större järnvilja än LillyBelle.

Så plötsligt står ekipaget där, i mikrofonen ljuder ett dovt ”varsågod och rid!” och jag ställer mig vid utgången med min kamera. Jag är strategiskt placerad, både för att fota och för att, högst troligt, avvärja en Erika-rusning.

Men jag behöver aldrig ingripa. Istället ser jag en liten tjej som tränat och nött, som bråkat och kämpat – allt för att lyckas ta sig älskade ponny i mål. Det blir två starter, det blir två felfria grundomgångar och så fyra fel i varje omhoppning. I den andra starten, där de båda faktiskt har chans på placering men där en olydnad sker på det absolut sista hindret, blir LillyBelle först besviken.

Titta på ritten här:

Det är den extrema tävlingsskallen som drabbas av en lättare härdsmälta. Men bara fem minuter senare har hon fattat vad hon gjort. Efter tre års träning har hon och Erika fått inte ett utan två tävlingsresultat.

LillyBelle har haft en tro på det hon gör, hoppats på ett resultat och framför allt: hon älskar Erika över alla gränser.

Tävlingsbesöket i Lammhult påminner därför lika mycket om de vackra bibelorden från 1 Korinthierbrevet som läses under varje kyrklig vigselceremoni.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
Igår 12:13

En lök med inslag av rysk docka

En lök med inslag av rysk docka
Hur glad blir man inte när ens kärlek övervinner sina rädslor och levererar en dubbelnolla? Foto: Daniel Enestubbe

Golf kan i mångt och mycket liknas vid vad det är. Det finns inga direkta variationer i själva utförandet av spelet. Hur du än gör slutar det med att du klipper till en boll, försöker få den så nära hålkoppen du kan och sedan hoppas på det bästa. Detsamma gäller bollsporter överlag. Sparka, skjuta eller kasta boll. Få bollen i mål fler gånger än motståndaren. Sett ur det perspektivet är bollsporter till sin natur tämligen enkelspåriga.

Om bollsporter enkelt kan liknas vid just en boll – hård och konstant i sin konsistens – får vi plocka fram helt andra metaforer för att beskriva ridsporten. Den är, till skillnad mot bollsporterna, närmast en kombination mellan en rysk docka och en lök.
Ridsporten innehåller flera lager – olika grader av svårigheter – och kan vara stenhård, precis som den ryska dockan. När det kommer till stora viktiga tävlingar är det egot som regerar och segern det enda som står på spel, oavsett vilket lager du tävlar på.

Lightvarianten av den ryska dockan är löken. Även löken går att skala i olika lager men den är mjuk, kostar bara en bråkdel av en rysk docka och har också den egenskapen att den inte sällan tvingar fram tårar i dess närhet. Om dockan symboliserar de högst uppsatta målen – vinna OS, kvala in till SM eller delta i sitt livs första cup – står löken för de mjukare värdena, de lägre målsättningarna. Här är segern ovidkommande, här handlar det om att uppfylla de små målen. Ta sig runt, få ett resultat, notera sin första nolla.

Om det varit lite rysk docka över tävlandet den senaste tiden gick senaste helgen utan tvekan i lökens tecken. Tävling i Lammhult, Angelo och LillyBelle i bilen som vanligt. Den stora skillnaden var att varken Hilda, Peggy eller Tango abonnerade på platserna i transporten. Där stod istället TW och Erika.
TW: bohemen som hoppar lite när hon känner för det, som bara är känd för en Lätt E-nollning som kostade mig ett förlorat vad om en resa till Maldiverna och som allmänt betraktas som en lättjefull sällskapsponny.
Erika: den tävlingsskygga madamen som blir ängslig så fort hon ser en annan paddock än vår egen, som brukar vända mot ingången efter ett eller två hoppade tävlingshinder.

Med en sådan laguppställning är det lätt att räkna ut att varken Angelo eller LillyBelle reser till Lammhult med seger i sikte. Här handlar det om de små målen, om den mjuka lökens tävling, om små förhoppningar snarare än stora förväntningar.
När LillyBelle för någon månad sedan, i samma Lammhult, drömde om en dubbelnolla med Erika blev det nästan en sanndröm. Ett stopp på sista omhoppningshindret gjorde att lökens egenskaper snabbt nådde tårkanalerna hos en otröstlig LillyBelle. Det var ju så nära!

Nu har hon repat mod på nytt, tränat bra med Erika här hemma på gården och den här gången är de anmälda i både Lätt D och Lätt C. Angelo och TW bara i Lätt D. Vi vill nämligen först kontrollera om TW ens känner för ett enda hopp den här dagen. Men det gör hon. Angelo, som är i fin form, rider henne så lugnt och behärskat att jag häpnar. Vips är grunden avklarad, TW:s första nolla i LD, och av bara farten fixar ekipaget även en felfri omhoppning. Nej, de vinner såklart inte men en sjundeplats bland tolv startande med TW är faktiskt, ur ett lökperspektiv, en väldigt stor seger i sig. Angelo är ett enda stort leende.

147 Angelohopp
Det alltid oskrivna kortet TW hänger på när Angelo släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe
147 Angelo Och Tw
Glada miner när Angelo och TW fixat en dubbelnolla i LD. Foto: Daniel Enestubbe

Så kommer LillyBelle och Erika. Svarar för samma bravad. En cool, helt obesvärad Erika, en dubbelnolla och i likhet med förra gången rinner tårarna nerför LillyBelles kinder men till skillnad mot förra gången är de av glädje. De slutar sexa och det gör oss alla stolta.

147 Lillyhopp
LillyBelle och Erika tar sig över sista hindret. En milstolpe är uppnådd. Foto: Daniel Enestubbe

TW:s pigga insats gör att hon efteranmäls till LC. Där är hon och Angelo först ut, men det hela är snabbt över. TW deklarerar redan vid första hindret att det får räcka med en dubbelnolla i LD och efter 15 sekunder och andra olydnaden får ekipaget lämna banan. Angelo, som känner TW:s natur bättre än någon annan, kan inte hålla sig från att gapskratta hela vägen ut. När han ändå är så nöjd och stolt över vad TW presterat, vad spelar då en typisk TW-insats i LC för roll? Ingen alls.

Så kommer LillyBelle och Erika. Bakom sig har de sitt livs första dubbelnolla, i LD. Nu är hindren högre och vi undrar om Erika ska göra en TW och vägra ut sig. Det gör hon inte. Med ännu ett häpnadsväckande lugn tuffar hon på, nollar grunden, inleder omhoppningen bra och på de två sista hindren vågar LillyBelle till och med trycka lite extra på gasen.

Titta så fint det ser ut:

De går i mål som ledare och att se lyckan i LillyBelles ögon är…jag drar till med magisk i brist på bättre ord. De har överträffat alla förväntningar, dubbelnollat i två klasser och Erika har visat sig hålla för tävling.

Löken är färdigskalad, här finns ingenting mer att bevisa.
Men när ytterligare två ekipage gått i mål och LillyBelle fortfarande är i ledning skiftar tävlingen skepnad i LillyBelles huvud.
Borta är löken.
Nu är den ryska dockan tillbaka, med den omöjliga drömmen. Drömmen om en placering, drömmen om en rosett för Erika, en första plakett att skruva fast på hennes boxdörr.

Så tappar de ledningen. Ligger tvåa. Tre ekipage får pris. LillyBelle gråter intensivt, denna gång av ren skräck och tävlingsnerver.
Nästa tävlande. Dubbelnollar. Passerar LillyBelle och Erika. Nu ligger de trea. Innehar den allra sista prisplaceringen. Osäkert läge. LillyBelle närmar sig paniktillstånd.

Två ekipage återstår. Det näst sista går ut – river ett hinder. LillyBelle fortfarande trea. En ryttare återstår. En enda. Jag vågar egentligen inte titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut, ekipaget nollar enkelt i grunden och det ser lugnt och säkert ut även efter det. ”Inte ens chans” tänker jag när jag ser ekipaget passera mållinjen.

Ur högtalarna hör jag en tid som jag uppfattar som snabbare än LillyBelles och Erikas. En titt i Equipe visar dock det otroliga. Jag har hört fel. Tiden är 1,5 sekunder långsammare och det ännu mer otroliga inträffar. LillyBelle och Erika blir placerade i Lätt C! Hon springer iväg till sekretariatet för att hämta sitt pris.
Sedan kommer hon tillbaka. Kolla:

Löken och den ryska dockan har samarbetat på ett så dramatiskt sätt att jag inte trodde det var möjligt. Det här är en tredjeplats jag tror Lilly rankar lika högt som de segrar hon vunnit. Och det första som sker vid hemkomsten är att jag plockar fram skruvdragaren. Drömmarnas plakett, med inslag av både lök och rysk docka, ska sättas på plats.

147 Erikarosett
Erikas första tävlingsrosett. Ett enormt ögonblick för LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe
147 Plakett
Min första uppgift efter hemkomsten: skruva fast Erikas första plakett. Foto: Daniel Enestubbe

Plakettny

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
16 juli 11:35

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå
LillyBelle och Peggy rider ärevarv efter en av klassvinsterna. Foto: Daniel Enestubbe

Inom idrotten finns det få saker jag tycker mer illa om än föräldrar som hetsar sina barn. Föräldrar som själva, genom barnen, försöker korrigera sina egna idrottsliga tillkortakommanden och nu, 20 år senare, gör allt i sin makt för att just deras unge ska bli Den Nya Superstjärnan. De lever inte sällan sina liv genom barnen, med dollarmiljoner i sikte.

Det finns hårresande berättelser inom i stort sett alla sporter där förälderns vilja är helt överordnad barnets intresse för sporten. Tennisspelaren Andre Agassi är ett av de värsta exemplen. Efter en karriär som firad världsetta, OS-vinnare, segrare i åtta Grand Slam-titlar och utöver det 52 andra turneringsvinster chockade amerikanen 2008 tennisvärlden med sin självbiografi The Agassi Story. Boken utkom två år efter att Agassi lagt av med tennisen och innehöll ett utdraget statement:

146-lillybana
En sista titt på banan före finalen. Foto: Daniel Enestubbe

Andre Agassi hatade tennis. Han blev bäst i världen på tennis men han hatade tennis över allt annat.

Hans pappa, den stenhårde Mike, tvingade honom med hjälp av de grymmaste metoder att inte bara låtsas älska tennis utan också att bli bäst på det.

Sedan finns det en föräldratyp som inte är lika extrem som den närmast sjuka variant jag beskrev i fallet ovan men likväl utmärker sig ytterst negativt. Vi talar om den pinsamma föräldern. Det är han (det är tyvärr ofta pappan det handlar om) som står vid sidan under varje träningspass, med tidtagarur i hand, och kontrollerar att ingen annan får spela två sekunder mer än hans egen Superstjärna. Det är han som står vid sidlinjen och gormar svärande på den 14-årige domaren som missat en ”solklar fällning” av Superstjärnan. Eller, som i ridsporten: det är hen (här är det nog minst lika många pappor som mammor som syndar) som med raska steg pallrar sig in till sekretariatet och kräver omhoppning och revidering av resultat eftersom hens barn stördes i samband med hinder åtta.

Jag tycker att cupen är orättvis.

Hur svårt kan det egentligen vara att uppträda som en god idrottsförälder? Det krävs egentligen bara tre saker.

  1. Låt barnen ha roligt. Den dag de inte tycker det är roligt – tja, då kanske de ska hitta någonting de verkligen tycker är roligt att pyssla med.
  2. Låt domarna döma. De utför en enormt svår uppgift, är ofta oerfarna och förtjänar beröm, inte klander, för sin insats.
  3. Låt sekretariatet sköta sitt jobb. De sitter där frivilligt, många helt ideellt, och offrar dyrbar tid för att just ditt barn ska tävla.
146-aponny
LillyBelle och Peggy under Eriksmåla cup. Är A-ponnyekipage på väg att bli ett utdöende släkte på tävlingsbanan? Jag hoppas verkligen inte det. Foto: Daniel Enestubbe
146-lillyglad
Klart man är glad när det går bra. Foto: Daniel Enestubbe

Ändå kommer vi nu till en punkt där jag har en bekännelse att leverera. I lördags förvandlades jag för första gången till en en kategori 2-förälder, en sådan som pinsamt nog söker upp ansvariga för att klaga.

Det är i lilla mysiga Eriksmåla jag får nog, frågar mig fram till tävlingsledaren och med bestämda steg tar sikte på henne. Ett par djupa andetag senare för jag fram mitt ärende.

”Jag tycker att cupen är orättvis” inleder jag neutralt.

”Jaså? Hur menar du då” svarar tävlingsledaren lika neutralt.

Jag utvecklar:

”Ni slår ihop A-ponnyer med B-ponnyer i cupen trots att de tävlar i olika klasser. Hon som vann cupen hade en ointaglig ledning redan före den tredje och sista klassen. Det tycker jag är orättvist”.

”Ja, men kolla på tiden. Hon red snabbare än alla B-ponnyerna” invänder tävlingsledaren.

”Det har du rätt i. Men tänk om hon inte varit snabbast? Tänk om hon vunnit A-klasserna efter att ha haft åtta fel och B-ekipagen samtidigt dubbelnollat i sina klasser. Då hade hon likväl vunnit cupen” kontrar jag filosofiskt.

Det har tävlingsledaren svårare att försvara, men hon betonar att Eriksmåla Cup har en tradition av att uppmuntra A-ponnyekipage att tävla och att beslutet att slå samman kategorierna är oåterkalleligt.

Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

I det här läget passar jag på att betona att jag faktiskt inte talar i egen sak, utan enbart som rättviseförespråkare. Den som helt överlägset vinner hela cupen är nämligen LillyBelle på sin A-ponny Peggy. Hon är nästan alltid ensam A-ryttare och tvingas därmed tävla mot B-ponnyerna. Senast i Börjes Cup då hon slogs ihop med 34 B-ponnyer, men kämpade väl och faktiskt slutade fyra i en av klasserna. Men inte i Eriksmåla. Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

146-lillyarevarvcup
Cupvinnartäcket är på och det fjärde ärevarvet i Eriksmåla är igång. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingsledaren skrattar, högt och förvånat, och vi står en stund och diskuterar vidare. Vi verkar vara ense om att A-ponnyekipagen alltför ofta glöms bort och av många arrangörer ses som ett problem. Finns det segertäcken i A-storlek? Hur ska banbyggaren tänka för att banan ska passa en meterhög häst? Att sådant ses som svårbemästrade hinder bland många arrangörer får jag bekräftat av en källa med stor erfarenhet och, som det heter, god insyn i ridsportsverige på arrangörsnivå.

Själv tror jag att A-ponnyn många gånger är en stor tillgång. Inte bara på pay and jump-nivå, utan även som en perfekt hjälp för unga ryttare som är små till växten, exempelvis LillyBelle, att matchas in i ”riktiga” tävlingar. Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag, så viktig har hon varit för dem.

Och orättvist eller inte – LillyBelle och Peggy var helt outstanding i Eriksmåla. Det gladde mig extra att LillyBelle, efter Angelos storslam i Tingsryd helgen före, var den som fick ta emot inte mindre än fyra segertäcken och rida lika många ärevarv. Som tävlingsledaren också påpekade hade LillyBelle heller ingenting att skämmas för eftersom hennes omhoppningstider mer än väl matchade B-ekipagens.

Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag.

Men rätt ska ändå vara rätt – och rättvisefascisten i mig är fortfarande inte helt nöjd med svaren och förklaringarna.

146-angelo
Även Angelo och Tango gjorde en fin cup. Tre felfria ritter och en tredjeplats i lördagens avslutande klass blev facit. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
9 juli 14:04

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska
Tre segertäcken, tre rosetter, blommor och massor av andra priser. Det gick obegripligt bra för Angelo i Börjes Cup.

Den här texten handlar om obegripligheter, det vill säga saker som jag ännu inte riktigt kan greppa med mitt förstånd.

Den handlar om två obegripligheter; en väldigt negativ offentlig obegriplighet och en motsvarande positiv och högst privat obegriplighet.

Den negativa obegripligheten har sitt ursprung i Skåne, den positiva i Småland.

Jag börjar med de dåliga nyheterna, med obegriplighet nummer ett.

Jag, och säkerligen många med mig, har den senaste tiden – givet de slopade restriktionerna från och med den 1 juli – gått omkring hoppats eller nästan tagit för givet att Falsterbo Horse Show ska komma med beskedet att de släpper nya biljetter till årets efterlängtade comeback efter 2020 års inställda tävlingar. Att 500 dagliga biljetter ska förvandlas till åtminstone det tredubbla. Vi har ju precis sett IFK Göteborg spela inför mer än 8 000 åskådare på Ullevi, Djurgården inför nästan lika många på Tele2 Arena i Stockholm och i fotbolls-EM stod 67 000 och jublade på Wembley i London när England tog sig vidare till final i tisdags. Det fanns, kort sagt, fog för optimism även för hästfolket och för en nation som snart är fullt vaccinerad och som inom kort helt lär sakna covidinlagda på intensivvården.

Så kom beskedet. Ett besked som inte kan tolkas som någonting annat än som en dolkstöt i ryggen, en sista scen i en skräckfilm, en sista maktdemonstration. Länsstyrelsen i Skåne hade då plockat fram tumstock och linjal och använt alla sina befogenheter för att underkänna Falsterbos redan rigorösa förarbete ur smittsynpunkt.

Fler biljetter? Bara att glömma. Nu får de stackars arrangörerna jobba dubbelt för att ens få ta in 500 på ett område stort som tio Wembley i London.

General Jana Wannius uttryckte det väl, med syrlig men ändå skickligt återhållen vrede:

– Folk kommer på fulla tåg från hela Sverige, åker fulla bussar hit och kan gå på mässan här bredvid utan begränsningar. Men så fort de kommer upp på de stora läktarna så är det stenhårt.

De 500 biljettinnehavarna som nu dagligen åker till ett nästan öde Falsterbo kan i alla fall glatt konstatera att det är mer sannolikt att de dör av ett getingstick än av coronaviruset.

Kort sagt: OBEGRIPLIGT!

Så till obegriplighet nummer två, den positiva privata obegripligheten. Det är en mindre obegriplighet, den är också mindre betydelsefyll men likväl är det en obegriplighet. Snart har nämligen en vecka passerat sedan Angelo och LillyBelle deltog i Börjes Cup, ponnyklassikern som i likhet med FHS ställdes in 2020. Förutom obegripligheten att det nog befann sig lika många personer i lilla Tingsryd som det kommer att finnas på plats i stora Falsterbo var det som hände för mycket för att jag ännu ska kunna greppa det fullt ut.

Det börjar obegripligt bra redan under fredagen, cupens första av tre dagar. LillyBelle och Peggy beger sig då, som enda A-ekipage, iväg som första startande i en klass som i övrigt består av 33 B-ponnyer. En säker grund följs av en djärvare omhoppning och en nöjd LillyBelle kramar kärleksfullt om sin pälsbeprydda vapendragare.

145 Angelohopp
Efter en höst, vinter och vår med tårar och hopplöshet har Angelo och Hilda hittat ett samarbete som fungerar.
145 Lillypeggy
Klara för final! LillyBelle är överlycklig och klappar om sin älskade Peggy.
145 Lillyrosett
En fin fjärdeplats som enda A-ponnyekipage mot 33 A-ponnyer och en åttondeplats i A-finalen. Peggy och LillyBelle var nöjda.

Det visar sig räcka långt. Väldigt långt. När samtliga gått i mål innehar de en fjärdeplats, vilket är så fantastiskt att det är obegripligt. Femma i tävlingen kommer dessutom en nervös Angelo på sin Hilda. Att få stryk av lillasyster är något han både får höra av henne och något han absolut inte gillar att höra. Revansch lyser i hans ögon.

Sedan kommer lördagen, den andra cupdagen, och den börjar med en obegripligt besviken LillyBelle som noterar ett oväntat nedslag under grunden och faller in i en svår men turligt nog övergående tröstlöshet. Angelo har startnummer 18. Han är nervös igen, hanterar dock nervositeten väl och sedan går det obegripligt bra. Grunden är säker, omhoppningen berömvärd och de går upp i ledningen. För Angelo och oss andra följer sedan en väntan som visserligen är lång men alls inte förgäves. Angelo vinner sin största seger hittills och känslan? Givetvis obegripligt skön. Beskedet att Angelo och Hilda dessutom lagt beslag på meetingpriset gör det hela ännu mer underbart obegripligt. Segertäcke nummer två är ett obegripligt faktum.

Så kommer dag tre, den obegripligaste av dem alla. A-finalen i Lilla Börjes Cup dit de tio bästa från dag ett och två kvalificerat sig och dit LillyBelle och Peggy till sin stora glädje tagit sig som totalsjuor. För barnen är det första gången i bedömning A:1a med separat omhoppning, vilket ger en extra känsla av stortävling. LillyBelle nollar i grunden och är överlycklig över att hon får delta i omhoppningen. Angelo och Hilda ser ut att tveka på hinder nummer tre men tar sig över och är omhoppningsklara även de.

Det är ett bra startfält, bara två ekipage missar omhoppning och bortsett från att LillyBelle är först ut av praktiska A-ponnyskäl, är startordningen baserad på lördagens resultat. Därmed går Angelo ut sist, eftersom han vunnit dagen före. Nervöst.

LillyBelle ser som enda möjlighet att chansa vilt för att besegra de större och snabbare hästarna. Chansningen går inte hem, de noterar en olydnad och en tid som inte överträffar någon annans. Nedräkningen fortsätter, snabba och fina ritter läggs till varandra och det börjar dra ihop sig. Angelo och vilda Hilda väljer som numera brukligt är att invänta startsignal innan de över huvud taget äntrar paddocken.

Sista paret ut.

Allt ska avgöras.

Startsignalen ljuder.

Sedan blir allt bara obegripligt – och är det faktiskt fortfarande.

Det hela fångas dock på film och följande händer:

Angelo och Hilda vinner.

De gör det med nästan … tre sekunder.

145 Prisutdelning
Om ens egen ponny är för vild för prisutdelningar och ärevarv ställer lillasyster upp och lånar ut sin ponny. Angelo är strålande glad oavsett vilket.
145 Segertäcke
Angelo poserar glatt efter lördagens vinst. Segertäcket skulle följas av ytterligare två.

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!


Ponnypappan
2 juli 17:09

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet
Junior vägrade att gå upp i galopp. Sedan träffade han Angelo och kom på bättre tankar. Foto: Ponnypappan

Minns du ditt första sommarjobb? Klart du gör. Du kanske utförde lättare arbete på ett kontor, hjälpte till inom kommunens parkförvaltning eller slet med att vända torv på en mosse mot ackordsbetalning?

Jag minns mitt första sommarjobb som en milstolpe, som en försmak av det svindlande vuxenlivet där jag, till skillnad mot i skolan, bara behövde arbeta till en viss tid, sedan åka hem utan att tänka på tråkiga matteläxor och prov.

Och så det mest överlägsna av allt: jag fick betalt.

Året var 1986, jag hade fyllt 14, precis gått ut sjuan och var överlycklig över att få vara hjälptränare under tre veckors tennisskola hemma i Älmhult. Lönen var egentligen en struntsumma men det var likväl pengar, skyhögt mer pengar än den tjuga i veckopeng som annars var min enda inkomstkälla.

Eftersom jag varit där vet jag hur mina barn känner sig i dag. Angelo har nyss slutat fyran och LillyBelle trean och de är givetvis för små för att vara påtänkta som sommarjobbare på ett vanligt jobb.

Men hästlivet erbjuder, har jag märkt, helt andra möjligheter än ett icke hästliv och till sin oförställda glädje har både Angelo och LillyBelle erbjudits varsitt sommarjobb som både är outsägligt roligt och dessutom kommer att belöna dem med en slant på kontot.

Aska och Junior.

Så heter sommarjobben.

144 Lilly 2
På nolltid går Aska från sällskapsponny till hopponny. LillyBelle sköter sitt sommarjobb med bravur. Foto: Ponnypappan

Aska – en supersöt nästan kolsvart liten nyfiken shettis på 90 centimeter i mankhöjd.

Junior – en likaledes supersöt och nyfiken shettis, dock betydligt grövre och högre i manken.

Båda behöver ridas in, ingen vuxen eller ens tonåring skulle kunna göra det på grund av kroppslängd och vikt.

Eftersom LillyBelle både är kort och smal passar hon perfekt till Aska medan den längre men smale lättviktaren Angelo föräras uppdraget som inridare åt Junior. Barnen har, ska sägas, även tidigare fått mindre uppdrag när det handlat om att rida in busiga shettisar och klarat det galant, men nu känns det som ett lite skarpare läge.

Båda hästarna kom till oss för drygt en månad sedan, Aska först, Junior en vecka senare. Aska nästan helt utan erfarenhet av att ha en människa på ryggen, Junior även han med starkt begränsad erfarenhet. Arbetsbeskrivningen och uppdraget därför glasklart: gör hästarna redo att arbeta, vänj dem vid att ha ett barn på ryggen, gör dem till ridponnyer.

Att det första man gör på sitt första sommarjobb, är att bli störtförälskad är kanske inte att rekommendera men det är precis vad LillyBelle blir.

Aska visar sig direkt besvara kärleken; hon är nyfiken, pigg på allt, tycker snarare att det är roligt än jobbigt att ha en nioåring på ryggen och verkar vilja upptäcka precis allt den stora världen har att erbjuda. Det taktar direkt. LillyBelles balans och bestämdhet faller Aska i smaken och gör att det lilla ekipaget redan under sitt första besök i en paddock tar flera steg i rätt riktning.

Även Angelo är överförtjust i sin nye vän Junior. Det är en krabat som, får vi veta, helt enkelt inte vill galoppera tillsammans med ryttare, men för Angelo är kämpa ett normaltillstånd, något han dagligen gjort i flera år med sina hästar. Han är van vid att inte få någonting gratis och faktum är att  Angelos envishet besegrar Juniors redan under den första lektionen de beträder paddocken. Galoppen sitter, först motvilligt, sedan acceptabelt och till slut nästan automatiskt.

Det som slår mig är hur seriösa barnen är, hur de verkligen går in för att utföra sitt arbete på bästa sätt. Visserligen är det Malin som styr upp och leder träningen men att beskriva Angelo och LillyBelle som exemplariska samhällsmedborgare är fram till nu något som inte ens funnits i min fantasivärld, men vad vet jag?

144 Angelo 1
Angelo och Junior i en stilstudie. Foto: Ponnypappan

De ger sig inte när de förvånande få bakslagen kommer utan försöker igen, igen och igen tills det sitter. De mixar långa fria turer ute i skogen med kortare pass i paddock och besök på terrängbanor. Förvånansvärt snabbt lär sig Aska och Junior grunderna och de lär sig även att tycka om variationen i arbetsuppgifterna.

Snart har båda kommit så pass långt att det blir aktuellt att placera ut bommar och hinder i paddocken. Även detta tas emot med förvånad förtjusning av samtliga inblandade. Veckorna går, framstegen består och snart finns en banskiss klappad och klar. Hindren placeras ut och en tävling arrangeras där båda ekipagen hoppar på 40-centimetershinder, motsvarande Lätt E för A-ponnyer, och klarar det galant. För att inte riskera eventuell dålig stämning utropar vi båda till segrare.

Efter att en månad passerat kommer så den tråkiga stund då Aska ska återbördas. Det blir ett tårfyllt farväl och en liten bit av LillyBelles hjärta kommer för alltid att tillhöra den lilla charmiga ponnyn med det pigga temperamentet, den härliga nyfikenheten och den stora viljan. Junior gör sina sista dagar på gården och snart väntar ännu ett tungt farväl. Men mötas och skiljas är livets gång, särskilt för hästmänniskan.

Jag kan förvånat konstatera att barnen inte bara fått chansen att debutera som sommarjobbare. Jag kan även stolt fastslå att de gjort ett enastående arbete.

144 Tillsammans
Mina två sommarjobbare under en arbetsdag. Foto: Ponnypappan

Jag blir inte mindre stolt av att, dagarna efter Askas hemfärd, läsa följande på ägarens Facebook:

”Mitt shetlandssto Aska är 7 år, har mestadels av sitt liv stått i en hage med andra hästar och hunnit få ett föl. Hon har inte haft så mycket tillit till människor och varit rädd för närmanden och beröring tills hon kom till mig för två år sedan. Vi har utvecklats båda två tillsammans och vi har kommit lång väg både med tillit och körning som har blivit vår stora passion men när jag fick möjligheten att lämna mitt sto till Malin Enestubbe @teamenestubbe och hennes dotter Lilly för tillridning i början av sommaren så kunde jag inte tacka nej! Aska har fått bo hos dom i 1 månad och vilket arbete de har gjort! Aska som inte har haft så många på sin rygg lät Lilly sitta upp som att hon inte hade gjort något annat i sitt liv! De har verkligen sett utifrån vad Aska kan och har velat göra och vågat utmana henne på ett positivt sätt så det har blivit uteritter, ridning på banan, markarbete, lek och massa mer! De har även lärt Aska att hoppa då hon knappt hoppat något i sitt liv mer än lite löshoppning, och undan går det! Lyckan över att få se sin ponny utvecklas så pass mycket under denna månad och hoppa bana med en sån glädje! Malin har varit en så stor stöttepelare under denna månad Aska har varit hos dom och uppdaterat mig flera gånger i veckan! Jag är så tacksam och glad över att vi fick denna möjligheten och skulle rekommendera denna fina och duktiga familj till alla som behöver hjälp med sina shetlandsponnyer!”

Tack för att ni tog er tid – njut nu av den månad på året som brukar erbjuda mest värme och ledighet och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön.


Ponnypappan
25 juni 11:07

Ponnypappan: ”Bästa veckan sedan…när då?”

Ponnypappan: ”Bästa veckan sedan…när då?”
Det är rätt lätt att se hur det gått för Angelo efter en tävling.

Nattens utlovade skyfall har till största delen lyst med sin frånvaro. Det är tidig midsommarmorgon när jag nu tittar ut och ser en nästan klarblå himmel. Den får mig att hoppas på att meteorologerna för en gångs skull har fel när de stoppat in regn i sina prognoser.

Blir det regn får vi ta det.

Det finns inte mycket annat att välja på och bor du i Sverige vet du att midsommarvädret med närmast kuslig precision alltid i bästa fall blir sisådär.

Men inte ens om det skulle börja åska, falla hagel stora som tennisbollar eller om en tromb plötsligt skulle överraska oss skulle det sänka betyget på veckan som gått speciellt mycket. När det kommer till hästlivet har det, i brist på mer fantasifulla ord, varit en fantastisk tid som passerat sedan förra blogginlägget.

I onsdags avslutades det tredagarsläger barnen räknat ner till sedan sportlovet och det enda tråkiga är att det är över. Att det är ett helt år kvar till nästa gång de skriver sina fånigt långa packlistor och får umgås tätt och sova tillsammans med sina goda vänner. Att vara på läger är ett kapitel som för evigt finns kvar i livets bok.

Dagarna som föregick lägret var om möjligt ännu bättre, åtminstone för oss ponnyföräldrar som till skillnad från lägerdagarna med egna ögon fick se vad våra barn hade för sig. Det började tidigt på fredagen med Växjö Summer Show, tredagarstävlingen på hemmabanan fem minuters bilväg från vår gård.

Där står en mycket nervös Angelo och ska för första gången tävla i Lätt B med Hilda. De har sakta men säkert tagit både ett, två och tre steg i rätt riktning under våren men nu är det skarpt läge. Träning är en sak, tävling en helt annan. Vi vet att Hilda är het, att Angelo får jobba med att bromsa henne och att hon kan bete sig allmänt besvärligt före start.

143 Angelo
Angelo och Hilda debuterade i LB. Det gick bra.
143 Hjärtat
LillyBelle och Hjärtat krigar sig fram i den tropiska hettan i Ljungby.

Farhågorna besannas. Efter att Angelo och Hilda äntrat banan och får startsignal börjar ponnyn bocka intensivt, slå bakut. Angelo har tränat på det men det ser hopplöst ut, som om de redan här ska tvingas avbryta.

Men så löser han det. De närmar sig första hindret, klarar det galant, och sedan bara flyter det på. Det ser plötsligt så enkelt ut och när de går i mål känns det otroligt skönt att allt bokstavligt talat gått bra. Ännu skönare känns det när klassen är över och det står klart att Angelo och Hilda vunnit i LB-debuten. Få kan se så besvikna ut som Angelo när han är missnöjd men frågan är om någon kan se gladare ut än han när det gått bra. En egenskap han tydligt demonstrerar när han mottar rosett och priser. Det värmer i hjärtat att se det.

Fredagen blir lördag, Angelo blir LillyBelle, Växjö blir Ljungby, Hilda blir Heart to heart och Lätt B blir Lätt D. I Ljungby står ny tävling på schemat efter att kompisen Tove gett LillyBelle ett erbjudande att få tävla med ”Hjärtat”. Ett erbjudande, omöjligt att ens fundera på att tacka nej till. Hjärtat har inte tävlats sedan i september, även då med LillyBelle på ryggen, då de vann i Lenhovda. Hjärtat är rostig men rutinerad, het och snabb och det gäller för LillyBelle att hantera henne varsamt.

Det gör hon. Eller rättare sagt: jag tycker att det går alldeles för fort, men busungen verkar veta vad hon gör. Efter en charmant omhoppning dubbelnollar de, går in på första plats och en nervös väntan följer för LillyBelle. En väntan som inte blir förgäves. Även hon står där som en vinnare. En seger för Angelo. En seger för LillyBelle. Det är både rättvist och lämnar fältet fritt från syskonavund. Skönt.

143 Lillyrosett
Saken är klar. Seger i Lätt D. Rosetten sitter snyggt.
143 Läger
Lägeravslutning. Angelo, Lussi, Ture, Molly och Åke poserar glatt.

Så kommer söndagen. Tillbaka till Växjö Summer Show, ny Lätt B, dags för Angelo och Hilda på nytt. Den här gången har Malin pratat ihop sig med Angelos tränare Katarina Torstensson för att undvika att Hilda får ett nytt frispel. De kommer fram till att Angelo och Hilda inte ska rida in på banan förrän det är deras tur. Coachdraget fungerar. När de kommer in har Hilda ingen lust att försöka få Angelo ur sadeln men däremot visar hon en gränslös lust att ta sig över hindren. Även mitt otränade öga kan fastslå att det ser väldigt bra ut. Det håller hela vägen in i mål till en ny dubbelnolla och snart belönas Angelo med ny rosett och nya priser.

Tre dagar.

Tre segrar.

Det här måste vara den bästa veckan sedan…ja, när då?

Och fortfarande skiner solen utanför mitt fönster.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en underbar midsommar var ni än befinner er! Vill ni följa mig på Instagram eller gå med i ponnyföräldragruppen Ponnypappor i Sverige hittar ni länkarna här.

 


Ponnypappan
11 juni 11:27

Dags att män tar avstånd från andra män

Dags att män tar avstånd från andra män
Ponnypappan Daniel Enestubbe. Foto: Malin Enestubbe

Ett modeord jag börjar bli rätt trött på är värdegrund. Alla tycks vilja tävla om att prata om den, slänga sig med den, nästan marknadsföra sig själv med den.
Värdegrund.
Ett ord, förmodligen återupplivat alternativt uppfunnet av någon PR-byrå för 15-20 år sedan.

Värdegrund är ingenting nytt, det är bara en säljande formulering av någonting som i högre eller lägre grad präglar och formar oss som människor, hela tiden, varje dag, livet ut.
Värdegrund är nämligen detsamma som det klassiska men mindre säljande ”sunt förnuft”.
Värdegrund är någonting som är otroligt enkelt, som inte behöver präntas ner i 20 olika punkter på flashiga webbsajter utan ersättas av en enda punkt, bestående av åtta ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

En större kompass i livet behöver du inte för att klassas som en god människa, en bra medborgare, en kompis som finns där för andra.
Problemet med det som tvunget måste kallas värdegrund är att den oftast stannar på ett papper. Värdegrunden är nämligen ingenting värd om den inte följs upp av aktioner och reaktioner i praktiken eller åtgärder när läget blir skarpt.
Om de som stolt proklamerar sin värdegrund på välbalanserade hemsidor tror att fina ord på papper räcker, och sedan väljer att titta bort när värdegrunden sätts på prov. Det finns ett nyord även för det, som jag tycker är mer talande: syltryggar.

Jag talar om den stora elefanten i ridsportrummet här. Om fasansfulla saker. Jag talar om sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Trots att jag själv bara varit involverad i ridsporten under ett par års tid har jag hört rykten om personer med högst tvivelaktig sexualmoral. Jag har tack och lov inte upplevt det i min närhet men även långt före det att mina barn började intressera sig för ridning hörde jag saker som fick ögonbrynen att höjas.

Redan under 90-talet fick jag intrycket att ridsporten sticker ut, att män med inflytande får ta för sig lite som de vill och skamlöst utnyttja unga tjejer. Efter det senast omskrivna misstänkta brottsfallet – ridsportprofilen som nu sitter häktad – vågade den orädda Ulrika Fåhraeus, känd som Ponnymamman, ännu en gång ta bladet från munnen och tala om denna ridsportens elefant i rummet.

I ett omtalat inlägg på sin fantastiska blogg (även publicerat här på Tidningen Ridsport) skriver Fåhraeus:

 

Ulrika Fåhraeus: ”Vi måste göra upp med den här kulturen”

 

”Det är och har varit extremt gränslöst inom ridsporten. Framför allt är det unga och minderåriga som råkar illa ut, och det kan vi aldrig acceptera. Jag kan räkna upp kända namn som år ut och år in satt på tjejer i varenda vrå på Flyinge och Strömsholm. Som utnyttjat sina positioner och som legat med elever och anställda som om det vore det naturligaste i världen. Det är som om man levt en parallellvärld med helt egna spelregler.”

Parallellvärld med helt egna spelregler? Om det ens finns ett uns av sanning i det, vilket jag håller för mer än troligt, undrar jag stillsamt: Varför talas det så sällan om det här?

Ett förbund är inte ensamt ansvarigt. Absolut inte. Sexualbrott är ett enormt samhällsproblem men det man kan undra är varför Svenska Ridsportförbundet inte tillsatt några utredningar för att gå till botten med det här? Tittas det åt annat håll eller handlar det om ren förnekelse? En rädsla att stöta sig med ridsportens mäktiga män? Annan anledning? Extremt känsliga frågor, jag vet, men det är ingen anledning att inte söka svaren på dem.

Att hantera varje form av misstänkt sexuell brottslighet verkar för ett förbund, oavsett vilket, vara likställt med att sticka handen in i ett ormbo: ingen vill göra det. Jag har ett hyfsat aktuellt fall från Svenska Ishockeyförbundet, där den fackligt ansvarige – en högt uppskattad och extremt lojal manlig medarbetare – anmälde ett fall av sexuellt ofredande som ägt rum mot en kvinna på förbundet. Den misstänkte befann sig högt upp i förbundshierarkin och vad tror ni hände?

Ingenting, förutom att den fackligt ansvarige kort därefter fick sparken, officiellt på grund av arbetsbrist under pandemin, och därefter beskylldes av förbundet för att ha agerat illojalt mot sin arbetsgivare.
Hockeyförbundet har sedan dess, trots skoningslös kritik, visslat vidare som om ingenting hänt. Hur var det med värdegrunden? Hur fungerade den när det blev skarpt läge? Jo, värdegrunden visade sig vara rena skämtet.

Det handlar om män. Män med makt och män med osunt förnuft. Men också om män som inte vågar, inte vill, inte törs. Om män som begår sexualbrott. Ja, det handlar faktiskt till 99,99 procent om det manliga släktet här. Ett kön, ett problem och ett problem som är extremt allvarligt, som orsakar livslånga trauman och som måste få en lösning eller i sämsta fall leda till en avsevärd förbättring.

Jag är också man. Jag hoppas att folk i allmänhet tycker att jag drivs av ett någorlunda sunt förnuft men det går inte att bortse från att jag är man. Jag är 186 centimeter lång, väger nästan 90 kilo och kan säkert se farlig ut på avstånd om jag vandrar genom en park en sen höstkväll. Jag tillhör det brottsliga könet när det kommer till sexualbrott och om jag gör det är det min skyldighet att ta starkast möjliga avstånd från personer från samma kön som beter sig som svin och ännu värre. Det här är ett mansproblem, ingenting annat. Det handlar inte om att vara feminist utan om ansvar och avståndstagande. Om sunt förnuft, som jag föredrar att kalla det.

Det är precis som Ulrika Fåhraeus skriver:

”Det beteende som gruppen tillåter och kanske även uppmuntrar, det får fortgå. Det är framför allt MÄNNEN inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.”

Det är män som orsakat problemen och därför är män de enda som kan lösa dem. Och nej, kom inte dragande med snacket om kollektiv skuldbeläggning och skifta fokus från sakfrågan. När i princip 100 procent av brottsutövarna av den här typen är män – ja, då ligger både problemet, åtgärderna och lösningen hos alla män. Hos mig. Hos dig om du heter Kalle, Pelle, Ali eller Jorge eller annat mansnamn. Om alla män indirekt skuldbeläggs men även aktivt tar avstånd från svineri och sexbrott – ja, då är det väl ett billigt pris att betala om det kan lösa ett allvarligt och uppenbart alldeles för utbrett problem?

Jag håller helt med Ponnymamman.

Det är framför allt männen inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där. Om du vill diskutera den här extremt viktiga frågan kan jag tipsa om Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där både män och kvinnor är lika välkomna!

Länkar, Insta och FB

 


Ponnypappan
4 juni 11:54

Ponnypappan om när fången håller en fången

Ponnypappan om när fången håller en fången
Kompisarna har kul ute i det fria. Tindra står i box. Så har vintern och våren sett ut för vår minsting.

Som glad hästsportamatör och ponnypappa lär jag mig nya ord och begrepp hela tiden.

Ridsportens ordlista är, som många säkert håller med mig om, inte helt enkel att begripa. Det finns oftast ingen logik kring varför ord heter som de gör. Jämfört med skott, passning och tackling är ord som träns, gjord och martingal svåra att applicera på och associera med någon tankefigur.

Men det finns ett ord som sedan länge fastnat hos mig, trots att det heller inte ger tankarna fritt spelrum för associationer.

Fång.

Fyra bokstäver.

Djävulens hästsjukdom.

Jag har lärt mig att frukta fång, förstått hur plågsam den är och tagit tusen gånger i trä för att inte tvingas bli ögonvittne till den. Det höll fram till i julas.

Först är det bara tendenser, misstankar om hälta, minskad aktivitet i hagen. Vid nyår är det ingen tvekan. Tindra, barnens allra bästa vän och bådas största läromästare, har tveklöst drabbats av fång. Att se detta, se en liten fyrfoting som jag utan vidare skulle nominera till titeln sötaste ponnyn i världen ha så ont, är obeskrivligt jobbigt.

140 Stöd
Angelos kanin Zlatan kallas in som psykologiskt stöd. Här delar han en lunch med Tindra.

Dessutom är Tindra den av våra hästar, trots att hon är minst, som vi minst av allt trodde skulle vara den som drabbas. Hon äter oerhört långsamt, hon äter väldigt lite och har fritt fått gå på bete varje sommar. Vi har i alla år gett henne tillskott och specialfoder för att hon inte ska tappa i vikt och hon har aldrig någonsin visat minsta tecken på att bli sjuk. Eftersom hon ibland är så smal att vi blir oroliga har vi låtit utreda henne för saker jag just nu måste fråga Malin om vad de heter (PPIP). Tindra har alltid varit den piggaste och alertaste i flocken. Snäll som få och mitt i sin litenhet atletisk och overkligt bra på att hoppa. Hon är en ponny, så snäll och så söt att det är omöjligt att inte älska henne. Hon är ponnyn folk pekar på och med ett varmt leende säger ”Titta” åt när vi är på tävling.

Bara ett par månader före jul inledde hon och LillyBelle SM-veckan på Grevagården men när 2020 går in i 2021 får hon stå i box med ett 20 centimeter tjockt täcke av spån. Det är nästan olidligt att se. Barnen gråter. Malin gråter. Jag gråter som vanligt inte men mår precis lika dåligt som de andra. Ingen av oss kan ens snudda vid tanken att Tindra ska tas bort, om fången blir för svår eller inte försvinner.

Inte gnäller hon heller, trots att nästan all frihet tas ifrån henne. Hon står snällt, tyst och lydigt i boxen eller ligger ner, lika tyst. Aldrig en spark på dörren i besvikelse, aldrig något dåligt uppförande. Tindra är som hon alltid är: en oändligt snäll liten älskad ponny. Min upprepade kvällsritual denna vinter och vår har varit att öppna dörren, gå in och lägga mig bredvid Tindra, klappa och massera henne och tala till henne med lugna fina ord. Det har känts skönt och jag har hoppats att Tindra också uppskattat det.

Fången är ett mörkt orosmoln över oss, den ligger som en våt filt över hela vår tillvaro. Det är oroligt, dagarna går så otroligt långsamt när man vet att många dagar måste tillryggaläggas innan hovbenet rättar till sig och läker. OM det läker. Veckorna går, Tindra börjar se deprimerad ut och vem skulle inte göra det i en påtvingad fängelsetillvaro. Det värsta är att vi inte kan säga till henne att vi gör det här enbart för att hon ska bli frisk, att vi gör det för att det är det enda vi kan göra, att det inte finns några quickfixar i fångens regelbok.

Det går heller inte framåt. Vi kan inte se några som helst framsteg. Veckorna bara går, Tindra står lydigt kvar i sin box och sträcker fram sin mule när vi kommer på besök, vilket vi gör så ofta vi bara kan. Vintern tar slut.

140 Sm
Så här såg det ut bara två månader innan fången slog till. LillyBelle och Tindra är första ekipage ut under SM-veckan på Grevagården.
140 Tindramassage
Klart att man ska fira att fången försvunnit med en äkta lyxmassage.

Ingen förändring.

Våren kommer.

Tindra är mer liggande än stående i boxen. Hon äter sitt hö, men inte mycket mer. Skymtar sina kompisar som betar. Får sällskap av Tango, som vi placerar som sällskap i boxen intill under kvälls- och nattetid.

Angelo är ledsen, Tindra är den häst han alltid kommer att ha närmast hjärtat. Deras relation går så djupt och så långt tillbaka att den bara inte får upphöra. Vetskapen att Angelo vuxit ifrån henne är redan en sorg i hans inre.

Så kommer till slut värmen. Livet känns lättare när det är varmt, hoppet tilltar. Men hur är det med Tindra? Ser det inte lite bättre ut? Står hon inte mer än hon ligger? Jo. Ligger hon ner över huvud taget längre? Njaaa, fast inte alls lika ofta.

Någon vecka till passerar.

Tindra allt piggare, vi tycker hon ser gladare ut. Som om livslusten hittat tillbaka in i den lilla hästkroppen.

Nu har det gått drygt två veckor sedan Tindra – till en glädje och lättnad som faktiskt inte går att beskriva i ord – friskförklarats. Just nu går hon i en specialhage utan gräs. Det är drygt 20 grader i luften. Bara ett gäng stackmoln på himlen. Så gnäggar hon när hon får se mig komma bärande på lunchpåsarna.

140 Tindraenhörning
Tindra har redan kunnat återgå till sitt extraknäck som enhörningsmodell.

Allt är som vanligt igen.

Jag är så oändligt tacksam för det.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
28 maj 16:55

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”
LillyBelle efter sina dubbla segrar i Ringsjön. Foto: Privat

Akronymer är någonting som fascinerar mig oerhört. Det finns något spännande över dem. Vissa känner de flesta av oss till, exempelvis Ikea, Saab, laser, Gais och ufo. När det gäller andra ord är det svårare att veta om de är akronymer eller egna självständiga ord.

Visste du förresten att skojätten Adidas är en akronym för ”Adi” (grundaren Adolf Dasslers smeknamn) och ”das”, de tre första bokstäverna i hans efternamn? Eller att Haribo, det tyska godiset vi smaskar på ibland, bildats av de två första bokstäverna grundaren Hans Riegels för- och efternamn samt de två första i hans hemstad Bonn?

Akronymernas värld innehåller även rena aha-upplevelser, som Pakistan (en förkortning för de fem regionerna Punjab, Afhgania, Kashmir, Sindh och Baluchistan – i:et har smugglats in i akronymen med tiden) och fyndigt lyckade försök att få bort den negativa klangen i ett ord: bitch (babe in total control of herself).

Sedan finns det min egen favorit-akronym.
Fomo.
Fear of missing out.
Eller på ungefärlig svenska: skräcken över att missa någonting viktigt.

Det är fomo den här texten ska handla om, eftersom det är fomo jag känner denna lördag där jag befinner mig hemma i Växjö. Fomo har sedan länge sin naturliga plats i min journalistsjäl – tänk om jag missar en viktig nyhet! – men ingen nyhet i världen kan få fomofaktorn att nå högre upp än det jag nu står inför.

Jobb på hemmaplan.
Hopptävling på bortaplan.
En otroligt jobbig kombo.

139 Angelovinst
Angelo och Hilda vann i sin tävlingsdebut. Foto: Privat

Här sitter jag, med ena ögat på det som senare ska bli känt som Tre Kronors fiaskomatch mot Danmark i hockey-VM och med det andra ögat på den enda medicin som hjälpligt kan lindra den här formen av akut fomo: Equipe-appen.

Barnen och Malin befinner sig i Ringsjön där Angelo och LillyBelle ska starta två klasser var. Eftersom jag nästan alltid är på plats när de tävlar är det nu smärtsamt att vara offside och online på samma gång. Jag har varit i Ringsjön flera gånger, ser allt framför mig: den vajande skånska flaggan, framridningen, framhoppningen, paddocken där ett litet rött domartorn försvårar för ryttarnas genvägar.

Visualiseringen tillsammans med Equipeappen gör att det nästan känns som en virtuell verklighet mitt i fomoångesten. Problemet är att jag inte kan tokstirra i appen hela tiden utan måste ha koll på vad som händer i hockeyn också. Angelo är dessutom sist ut av alla i dagens första klass: lätt D, hans allra första tävling med Hilda.

Det får tiden att gå fruktansvärt långsamt och jag är nära att missa det digitala dramat, men hinner precis i tid upptäcka när nedräkningen inleds för startnummer 16. De flesta har nollat, det är tajt i toppen och sekunderna börjar räkna uppåt. Angelo är igång.

Jag vet inte vad ni säger men själv upplever jag att nervositeten är ännu värre när en tävling följs genom en app. För plötsligt står det klart att Angelo och Hilda nollat i grunden. Omhoppningen är igång, han är sist ut och jag noterar att den ledande tiden är 25,35. Klockan tickar. 20 sekunder…21…22…23…och så stannar den! 23,84. Det måste ju betyda att…Angelo har vunnit. Eller?

Fomofaktorn ökar, eftersom man aldrig kan veta, tekniska fel har ju som bekant inträffat förut. Till slut fastställs placeringen. Angelo har vunnit – och jag är så glad för hans skull. Minuterna senare skickar Malin en bekräftande bild på en strålande lycklig Angelo som stolt håller upp en segerrosett. Vilken härlig start på dagen.

Sedan: tillbaka till hockeyn, som jag nu bevakar i lugn och ro. Det är långt till nästa klass och inte svårt att koncentrera sig. Timmen senare kommer fomon dock tillbaka med full styrka. Lätt C, LillyBelle på sin A-ponny Peggy är först ut i ett fält där de som vanligt numera är ensamt A-ekipage och får tävla mot de större.

Hon är van, hon har ingenting emot det och brukar hävda sig väl. LillyBelle får ett resultat: nollar både i grunden och omhoppningen. Tio B-ekipage följer, där Angelo och Hilda är sist ut. Jag noterar snart att LillyBelles runda varit snabb. När vi närmar oss slutet av klassen är hon fortfarande i ledningen. Jag kollar vidare. Fomon tilltar. Jag vill ju bara vara där och se det hända!

Får istället nöja mig med digital fakta och plötsligt är det bara Angelo och Hilda kvar. LillyBelle leder. Det kommer att bli en ny seger för någon av dem. Tidräkningen börjar för Angelo, det ser först ut som att han nollar i grunden, men det ändras snabbt till en fyra. Antingen ett nedslag eller en olydnad. LillyBelle vinner. Via Malin får jag veta att Angelo, två hinder in i omhoppningen, får veta av domaren att Hilda stått stilla mellan det näst sista och det sista hindret. Det hade jag velat se med egna ögon.

När dagens sista klass ska avgöras, LillyBelle och Peggy i Lätt B, har jag förflyttat mig ner till redaktionen. Följer matchen mellan Örebro och Växjö DFF i Damallsvenskan i fotboll som hinner pågå en bra stund innan det drar ihop sig nere i Ringsjön.

Som A-ekipage är LillyBelle och Peggy förstås först ut även här. Bedömningen är A:0. Ingen omhoppning, snabbast tid i grunden vinner vid noll fel. Jag vet att LillyBelle är listig men vet samtidigt att LB innebär höga höjder för lilla Peggy. Stolt noterar jag att ekipaget går i mål utan fel. Tiden säger mig först ingenting, men snart förstår jag att den är bra. Ingen av de fyra efterföljande är i närheten av den och LillyBelle vinner för första gången en Lätt B.

Tre segrar på fyra starter – och jag fick inte se en enda av dem.

Det här var en fomofestival som heter duga.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
21 maj 12:18

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete
Det hårda arbetet med vattenmattan går in i ett avgörande skede.

Efter att ha burit omkring på känslan av att under en längre tid färdas i 140 kilometer i timmen på motorvägen är det nu outsägligt skönt att känna känslan av att puttra fram i 70 på 70-väg. Det är ungefär så det känns just nu.

Hockeysäsongen är över, tempot har gått ner, tunnelseendet är borta och tiden räcker till för att notera de små vackra viktiga detaljerna. De utslagna blommorna, grönskan som naturen bär upp, det flerstämmiga fågelkvittret. Hästar som passar på att ta en tupplur i solen. Barnen som spelar spontanfotboll på gräsmattan.

Maj – det kan vara den bästa tiden på året. Allt ligger framför, höst och vinter är ännu lika främmande som en värmebölja på Nordpolen och det behövs oftast bara ett lager kläder på kroppen.

Och trots att det inte hänt speciellt mycket under den här veckan har dagarnas detaljerna ändå känts som någon sorts ”många bäckar små” för själen. För vi har väl aldrig tidigare längtat så mycket efter värme och sommar som under detta vaccineringens och hoppets 2021? Vi är snart där nu, tillbaka där vi vill vara, tillbaka i ett samhälle som inte bara ser ut som utan även fungerar precis som tidigare. Med samma fri- och rättigheter som under lång tid berövats oss.

138 Vaccin
Första dosen har skjutits in i min vänstra axel.
138 Tw Fyller År
En ponny som fyller 13. Klart man ska firas med sång, ballonger och sex presenter då.

Därför känns varje liten aktivitet och varje liten vardagshändelse som en seger. En storseger kändes inte minst måndagens upplevelse när den första omgången Pfizervaccin sköts in i min vänstra axel. Det hela sköttes enormt smidigt, snabbt och skickligt.

Jag vet inte om det beror på det, men bara en sådan sak som att LillyBelle ställde till med ett storkalas på TW:s 13-årsdag var en smått komisk aktivitet som andades livskvalitet. Där stod plötsligt vår älskade B-ponny i stallgången bland ballonger, sång och paket i massor och lär ha undrat vad de knasiga människorna hittat på.

Livet efter slutspelet för mig som sportjournalist betyder också mer tid över för att göra nytta och stötta det finaste vi har: det ideella arbete som dagligen utförs av miljontals svenskar inom idrottsrörelsen. Veckan som gick erbjöd möjligheten att uppleva denna inre tillfredsställelse genom att använda kroppen och när ett sådant läge uppstår är jag inte sen att slå till. Banbyggande stod på menyn på Växjöortens Fältrittklubb. Jag kunde snabbt notera att ett antal nya objekt adderats till hinderparken och efter tydliga instruktioner från ansvarig personal satte vi alla igång med att placera ut dem enligt banskissen. Kronan på verket och det vackra exemplet på när människor samarbetar och slår sina kloka huvuden ihop var anläggandet av den purfärska och nyinköpta vattengrav. Bara en sådan sak som att ha vattengrav är relativt sällsynt, förstod jag.

138 Ideellt Arbete
Ideellt arbete inom idrottsrörelsen. Det finaste vi har.
138 Besiktning
Besiktningen godkänns av den samlade expertisen. Vattengraven förklaras redo att tas i bruk.
138 Invigning
LillyBelle och Peggy ser till att inviga den nya hindret

Den kollektiva taktiken var enkel: Fram med spadar, gräva ut, använda ögonmått och på med mattan. Efter det: vattentest. Därefter: okulärbesiktning, där vi fann att mattan lutade en aning åt helt fel håll, vilket fick vattnet att rinna ner i fibersanden. Vår ideella arbetsgrupp nådde sedan den punkt där Snillen Spekulerar möter Fråga Lund. Med gemensamma expertkunskaper landade vi i slutsatsen att ena sidan måste höjas upp och några minuter senare hade vi fått till ett slutresultat som tilltalade alla. Den nya banan, med vattengraven som juvelen i kronan, var klar för omgående invigning, vilket bland andra Angelo och LillyBelle bidrog till.

Att det händer en massa spännande på vår hemmaklubb berättade jag för någon månad sedan, då Växjö kommun beslutat sig för att bevilja klubbens låneansökan på 15 miljoner kronor för etapp 1 i uppförandet av ett hästsportcenter i Växjö. I tisdags var det dags för nästa goda nyhet, då jag som Smålandspostens utsände kunde rapportera om att klubben, precis som de stora elefanterna inom hockey och fotboll, lyckats sälja ut arenanamnet till en sponsor.

138 Arenanamn
Abenas marknadschef Sanna Davidsson och vice vd Camilla Hiljanen tillsammans med Växjöortens Fältrittklubbs ordförande Tobias Jönberg.

Det skulle jag våga kalla för en bedrift, med tanke på att ridsporten, till skillnad från övriga två nämnda sporter, knappast kan locka sponsorer med tv-exponering eller en riklig tillströmning av publik. Det har dock inte hindrat företaget Abena från att gå in med en okänd men, enligt klubbens utsago, ”betydande summa” och köpa arenanamnet under minst tre år framöver. Efter Vida Arena (Växjö Lakers), Visma Arena (Östers IF) och Fortnox Arena (innebandyklubben Växjö Vipers) kommer nu Abena Arena att vara ett stående inslag i Växjöidrotten. Det känns som att inte bara sommaren utan även ridsporten i Växjö är på gång på allvar.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden