Det är fredag. Just nu visar klockan 07.55. Det avlägsna ljudet av en traktor är det enda som når mina öron. I övrigt är det tyst, lugnt och rofyllt. Jag sitter i klubbrummet som tillhör Anebyortens Ridklubb. Utanför mitt fönster ser jag en omsorgsfullt preparerad tävlingsbana och funktionärer som kanske småpratar om vilka rutiner som gäller. Om en timme drar Skogens konung igång, ännu ett av de meetings LillyBelle och Angelo länge sett fram emot.
Själv är jag mest glad över att sitta här, finnas på plats, vara fysiskt närvarande. En tillbakablick på gårdagen gör att lyckokänslan förstärks. Den som väljer att bli ponnyförälder får å ena sidan förmånen att få uppleva mycket positivt, mycket glädje. Å andra står det, på baksidan av samma mynt, att du även kommer att ställas inför utmaningar av varierande grad. Mellan glädjestunderna och den skinande solen på en blå himmel kan det snabbt dyka upp hotfulla moln av problem som måste lösas. Som ponnyförälder tvingas du vara beredd på att vad som helst kan hända – och du måste lära dig att hantera stressmomenten som uppstår. Helst med lite bibehållen is i magen.
Gårdagen var ett tydligt exempel på det. När vi, färdigpackade och redo för efterlängtad avfärd, äntligen rullar iväg infinner sig ett lugn som snabbt ska visa sig vara bedrägligt. Malin och barnen åker i lastbilen tillsammans med Rosie och Woodie medan jag rattar bilen med den hyrda husvagnen närmast efter dem. Avståndet mellan Växjö och Aneby är knappt 15 mil och till en början känns det lika tryggt och skönt som det brukar. Trafiken är visserligen tät i juli men vi har ingen brådska utan kör i lugn hastighet.
Sedan, efter tre körda mil, noterar jag en sak i bilens display som får nackhåren att resa sig. BATTERISPÄNNING LÅG. Skräckbokstäver. Till saken hör att jag bara dagarna före avresan gjort mig av med vad jag trott varit ett krånglande batteri i behov av utbyte. Ett sprillans nytt batteri finns därför på plats och inkopplat lagom till resan mot Aneby. Jag inser nu att jag haft fel. Helt fel. Det är inte batteriet det är fel på utan någonting annat. Min amatörgissning är att generatorn antingen är dålig eller helt har slutat fungera. Jag befinner mig på den hårt trafikerade riksväg 23, batterispänningen är låg och jag har mer än tio mil kvar. Det kommer aldrig att gå.
Efter att ha ringt Malin och snabbt förklarat läget bestämmer vi att jag ska köra in till kanten vid första tillfälle. Jag får lösa problemet, de andra får köra till Aneby. Men hur ska jag lösa problemet? Jag har hittat en stor parkeringsplats där jag ställer husvagnsekipaget. Jag försöker ha is i magen, tänka igenom situationen och hämta kraft genom telefonen. Jag surfar runt en stund på olika bilforum för att få goda råd, hur dyra de än må vara. Ringer en vän som kan allt om bilar. Sedan utarbetar jag en plan.
Jag börjar med att koppla bort husvagnen från bilen. Sedan vrider jag av strömslukande aktiviteter som AC och ljudanläggning och justerar belysningen till ett godkänt minimum. Planen är sedan att vända, köra de tre milen hemåt och byta bil. Det är ett vågspel. Tänk om strömmen tar slut när jag befinner mig på fel sträcka av en 2+1-väg? Jag har visserligen en fulladdad startbooster i bagagelucken för den händelse att ett stopp skulle ske, men ändå? Eftersom en hyrbil knappast kan beställas i det här läget bestämmer jag mig för att ta chansen.
Jag vänder bilen, kör tillbaka. Bestämmer mig för att köra lugnt, 10-15 kilometer under hastighetsbegränsningarna, och hoppas att taktiken håller. Hoppet tänds nästan direkt när texten BATTERISPÄNNING LÅG plötsligt försvinner. Åtgärderna har gett effekt, faran är långt ifrån över men sakta men säkert rör jag mig i rätt riktning – och det är definitivt ett gott tecken. Med blicken riktad mot vägen och med ständiga snabbkollar på displayen når jag utkanterna av Växjö. Mindre än en mil kvar nu, sedan är jag hemma. Då kommer den fasansfulla texten tillbaka igen. Hur länge håller ett batteri som inte laddas upp under körning? undrar jag.
När jag kör av riksväg 23 mot Bergunda andas jag ut. Fem kilometer kvar, vägen är bred och lågtrafikerad. Även om något går fel nu kan det inte gå jättefel.
Mycket riktigt. Batteriet räcker i exakt tre kilometer till. Sedan släcks alla indikatorer och jag styr rullande in bilen till vägrenen, kutar ut, öppnar bagageluckan och halar fram boostern. Jag kopplar boostern till plus- och minuspoolerna och återupplivar batteriet. Manövern har tagit mindre än en halv minut och jag kan sedan enkelt rulla de sista kilometerna hem och byta bil. Tre mil senare finner jag husvagnen där jag lämnade den, kopplar på den och kör lugnt och fint de återstående milen norrut i Småland.
Först när jag får syn på Anebyortens fina och mysiga anläggning pustar jag ut. Batteriet i den här bilen är det inget fel på. Nu känns det snarare som att hela jag är ett batteri, vars spänning blir stadigt lägre och lägre. Ett par timmar senare kan jag lugnt och fridfullt gå runt på anläggningen. Jag tar ett vykort av när LillyBelle och kompisen Ayleen låter sina ponnyer känna på vattnet nere vid hästbadplatsen. Jag spanar ut över den inbjudande banan där hindren redan är utplacerade.
Jag har klarat ännu ett uppdrag, jag har behållit isen i magen och efter en natts skön sömn känner jag mig fullt uppladdad inför tre härliga tävlingsdagar som avslutning på min semester.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på