Min ovanligt hett efterlängtade semester är inne på sitt andra veckovarv av fyra. Hittills inser jag att det borde finnas ett alternativt ord till semester för oss som håller på med du-vet-vad. Jag menar: det finns ju redan ordvrängningar i form av svemester, som betyder att man semestrar inom Sverige. Det finns hemester, för dem som väljer att tillbringa ledigheten i närheten av där man bor. Till och med hemester har en synonym i staycation.
Men vad kallas det när ridsporten går in i någonting som måste klassas som verklig högsäsong och det samtidigt står semester på schemat?
Hästmester? Låter obegripligt.
Horsecation? Låter bättre.
I så fall är vi är mitt uppe i en horsecation – antingen iväg på en tävling eller någonstans i förberedelserna mellan två tävlingar.
Denna dag har vi precis hämtat Angelo från sommarens andra och sista ridläger. Det första var hos min poddpartner Lussi Wemlerth, det nyss avslutade hos Niklas Arvidsson i Harplinge där alla lägerdeltagarna ingår i Killar som rider i syd.
Det var förresten Lussi och jag som körde Angelo och hans kompis Casper till lägret i måndags. Det skedde dagen efter avslutningen av klassikern Börjes Cup i Tingsryd – i år om möjligt ännu bättre och ännu trivsammare än vanligt.
Låter det förresten konstigt att Lussi fanns med i, och till och med körde, lastbilen som skulle ta Angelo till lägret?
Det är inte det minsta konstigt. Lussi är nämligen också på horsecation. Tillsammans lyckades vi sy ihop ett upplägg som var för bra för att inte genomföras. Efter att vi lämnat Harplinge och sett till att pojkarna och deras ponnyer blev ordentligt installerade sätter vi oss i bilen och tar sikte på E6:an söderut, med Södra Sandby som destination. Efter ett matstopp längs vägen lotsas vi, helt utan felaktiga besked från navigationsappen, till rätt adress.
På uppfarten står vår högt ärade blågule kapten och hälsar oss välkomna med ett varmt leende. Han är mannen som nått större framgång än alla andra tidigare förbundskaptener. Henrik Ankarcrona visar oss in i det ljusa fräscha huset i Södra Sandby. Vi vet att han har mycket att göra, vi vill varken störa eller förlora tid och slår oss snabbt ner vid ett bord i ett svalt rum. Jag trixar i någon minut med den medhavda inspelningsutrustningen, vi gör ett ljudtest som låter bra och sedan trycker jag på den röda knappen. Det blir ett timslångt och mycket intressant samtal med en man jag upplever precis så lugn och sansad som han beskrivits i olika intervjuer. Journalisten i mig vill gärna få honom att åtminstone utlova ett VM-guld i Herning om en månad, men Henrik Ankarcrona vet hur man hanterar media. Vänligt och vant svarar han på våra frågor, utan att gå i fällan och bjuda på sensationer.
Jag analyserar alltid de jag intervjuar. Studerar hur de beter sig, tolkar deras svar, försöker dra slutsatser. Det dröjer inte lång tid innan jag gör ett par mentala journalanteckningar. Saker som jag tror ligger bakom det väldigt gnisselfria samarbetet mellan förbundskapten och hans landslag. Henrik Ankarcrona är intressant men inte kontroversiell. Han är kunnig men inte det minsta kaxig. Han är trevlig – jag skulle nästan säga snäll om det inte lät töntigt – men jag tror samtidigt inte att han är konflikträdd. Han är, gissar jag, precis som en bra förbundskapten ska vara. Lyhörd och empatisk men också respekterad och van vid att fatta även de obekväma beslut en kapten alltid måste fatta i samband med laguttagningar. När poddinspelningen är slut tackar vi hjärtligt för att vi fick komma, dottern Caroline hoppar in och tar ett foto av mig, Lussi och pappa Henrik till podden och sedan bär det av hemåt.
Vår horsecation går vidare. Just nu pågår lågintensiva förberedelser inför Angelos och LillyBelles nästa tävling. På lördag och söndag är det cup i Eriksmåla som gäller, också det en av barnens favoriter i repris. För min egen del är jag, på just denna sajt, den som har förmånen att få prata i Ridsports sommarpodd.
Bokstäverna är min drivkraft. Tangentbordet mitt piano. Om jag har någon vid min sida kan jag tänka mig att även prata, diskutera och intervjua, som i det fina poddformatet. Jag ställer utan att tveka upp som hockeyexpert i radio eller tv när någon frågar. Problemet, inser jag nu, är att jag tycker det är roligare att säga ja än nej när någon frågar. Mitt ”Javisst, vad kul!” som svar på frågan om jag ville bli en av Ridsports sommarpratare är ett exempel på det.
Jag.
En mikrofon.
Ingenting annat.
Ingen gäst, inget tangentbord, ingen programledare – ing-en-ting.
Och så ska jag sitta där, helt själv, prata rakt ut i tomma intet och inte bara säga någonting utan någonting som folk ska vilja lyssna på.
Det är…ovant, för att uttrycka det milt.
Jag kommer nog aldrig att våga lyssna på mig, men det vore kul om du gjorde det.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på