Under 1970-talet fanns det ett problem bland pamparna i den alpina sportvärlden. Problemet hette Ingemar Stenmark från Tärnaby, Sverige. Problemet Stenmark var ett problem eftersom han var svensk och inte betedde sig som pamparna tänkt. På den tiden fanns det nämligen bara tre grenar att välja på för utförsåkarna: slalom, som byggde på teknik och smidighet, storslalom som gick lite fortare och så fartgrenen störtlopp, pamparnas absoluta favorit och motsvarigheten till motorsportens Formel 1.
Ingemar Stenmark dissade störtlopp. Valde att bara köra slalom och storslalom. Att välja bort störtlopp var inte det som störde pamparna allra mest. Det som störde ärkepampen Serge Lang allra mest var att Ingemar Stenmark var så överlägsen i sina två grenar att han vann hela den alpina världscupen ändå, trots att han inte kunde tillgodoräkna sig en enda poäng i störtlopp. Serge Lang tyckte inte att en man som vägrade åka störtlopp var en riktig man. En riktig man, tänkte Serge, åker inte bara störtlopp. En riktig man är antingen österrikare eller schweizare (de två stora alpina länderna) och han åker självklart störtlopp.
Ingemar Stenmarks karriär i den alpina världscupen pågick mellan 1973 och 1987 men de tio sista åren handlade, förutom om att Ingemar som vanligt vann flest tävlingar av alla, bara om en kamp mellan honom och Serge Lang. Efter att Ingemar vunnit världscupen 1976, 1977 och 1978 stannade det där, trots att Ingemar fortsatte att vinna och vinna i sina grenar. Med ständigt nya regler som gynnade störtloppsåkarna och begränsningar som drabbade åkare som Ingemar såg Lang till att göra det omöjligt för Ingemar att vinna fler titlar i den totala världscupen. Ni känner säkert till grenar som super-G och kombinationstävlingar. Dessa existerar än i dag, men de uppfanns bara för att sabotera för Ingemar Stenmark. Serge Lang behärskade som ingen annan konsten att förstöra någonting vackert, för sitt eget höga nöjes skull. Behöver jag ens tillägga att hela Sverige avskydde honom?
Den alpina sporten är inte ensam om att gå från bra till sämre och från rättvis till mindre rättvis. Inom längdskidåkningen har vi sett exakt samma fenomen, med ständigt nya discipliner, klasser och ändringar. Den tidigare så självklara intervallstarten, där åkarna startar med en halv minuts mellanrum, är sedan länge nästan helt ersatt av en vasaloppsstart. Alla åkare ger sig iväg samtidigt och därefter bildas en klunga på 30 åkare som utgör en sällskapsresa i spåret fram tills det återstår två kilometer att köra. Sedan vinner den som är bäst på att spurta. Skidsportens ändringar har fått mig att gå från maniskt intresserad till att inte bry mig alls.
Friidrotten är en annan sport med klåfingriga pampar som genomför ändringar som går stick i stäv med vad både atleterna själva och publiken vill ha och, skulle jag säga, är på väg in i en förtroendekris.
Fotbollen å sin sida envisas med att tillåta pinsamma filmningar och maskningar till den grad att sporten, den största av alla, snart tenderar att bli olidlig att titta på. Fotbollen har ett omvänt problem. Här ser man mellan fingrarna på när spelarna utnyttjat kryphål i reglerna för att skaffa sig fördelat och vägrar konsekvent att ändra reglerna för att få bort fusket.
Varje sport är ett levande dokument som måste vårdas och ses över kontinuerligt. Ibland behöver reglerna ändras men oftast inte. Min filosofi är att vi som tittar på sport är ganska konservativa av oss. Vi vill följa den sport vi en gång förälskade oss i, precis som den är. Att laga det som inte är trasigt är att ge sig ut på minerad mark.
Givet denna sajts specialområde anar ni nog vart jag är på väg. Hur ser ridsportens framtid ut? Eller kanske betydligt viktigare: Hur ser pamparna i FEI på ridsporten? Jag vet inte hur de tänker men jag noterar vilka beslut de fattar. Jag ser, inte utan visst välbehag, vilken skitstorm den senaste regeländringen, om tidsfel, utlöst på sociala medier. Ridsportfolket är rasande och det har jag full förståelse för. Ingen behöver vara i närheten av Albert Einsteins logiska tänkande för att konstatera att regeländringen öppnar för ett extra tryck på gasen.
För att citera Frida Berggren här i Tidningen Ridsport. Berggren, som bedriver verksamhet i Belgien, säger:
”Jag tycker det är helt vansinnigt. Vi kämpar för djurens bästa och vi ska vara så måna om våra djur. Detta blir knappast snällt för hästarna och inte heller bra reklam om man kommer ut från banan med 40 fel”.
Det är just de två orden ”djurens bästa” som är viktiga här. För tro inte att en sport där ett stort djur är i centrum går fri från kritisk granskning 2022. Det finns redan aktivister och organisationer som tycker att ridsport är djurplågeri och driver opinion för att förbjuda sporten. Att ge dem en enda droppe vatten på sin kvarn är illa nog.
Nu vann visserligen Sverige OS-guld i somras men många toppryttare, bland andra Henrik von Eckermann, var starkt kritiska mot regeländringen att minska ett lag från fyra till tre ryttare, där inget resultat längre får räknas bort. Det handlade inte om sportens välbefinnande eller om att det skulle vara ett bättre tävlingsformat utan enbart om makt och pengar från pamparna i Internationella Olympiska Kommitténs sida. IOK:s syfte var att till varje pris släppa in perifera ridsportnationer med klart sämre ryttare i OS-gemenskapen. Jag tycker inte att det är okej att skapa gräddfiler in i någon sport. Särskilt inte in i en sport där hästvälfärd borde vara den första, största och viktigaste parametern.
Är det något jag alltid gillat är det ridsport som tv-sport, exakt som den alltid varit. Jag tror heller inte att jag är ensam om det. Det jag däremot alltid, i alla sporter, vurmat för är regelverket för breddverksamheten. För de yngsta. De vi hoppas ska tycka sporten är hysteriskt rolig och välja att fortsätta utöva den. Regeländringar på den nivån – som enbart syftar till att göra sporten roligare – är närmast ett måste för att säkra framtida rekrytering mitt i den enorma konkurrens om vår tid som råder i dag. Ska du som liten knatte åka på tävling ska du också ges de bästa förutsättningarna att få en givande dag.
Därför kan jag bara hålla med kloka tränaren och banbyggaren Lotta Wahlborg när hon, också det här i Tidningen Ridsport, räcker upp handen och pekar på ändringar som enkelt skulle kunna införas i tävlingsreglementet. Lotta Wahlborg anser att bredden glöms bort och exempelvis att det i lägre klasser borde vara tillåtet med två stopp.
”Min absoluta uppfattning är att det borde vara tre stopp i alla avdelning B och i alla fall upp till LC på ponny. Då kan du gå in med en tittig häst och få en extra chans” säger Lotta Wahlborg.
Om det säger jag amen.
Var inte som Serge Lang och förstör det som är vackert. Var som Lotta Wahlborg och var öppen för förändring när den är motiverad.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.










































Följ Ridsport på