Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
13 maj 2022 17:11

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert
Tävlingar för yrkesverksamma börjar igen som planerat den 12 april. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Istock/Daniele Russo

Under 1970-talet fanns det ett problem bland pamparna i den alpina sportvärlden. Problemet hette Ingemar Stenmark från Tärnaby, Sverige. Problemet Stenmark var ett problem eftersom han var svensk och inte betedde sig som pamparna tänkt. På den tiden fanns det nämligen bara tre grenar att välja på för utförsåkarna: slalom, som byggde på teknik och smidighet, storslalom som gick lite fortare och så fartgrenen störtlopp, pamparnas absoluta favorit och motsvarigheten till motorsportens Formel 1.

Ingemar Stenmark dissade störtlopp. Valde att bara köra slalom och storslalom. Att välja bort störtlopp var inte det som störde pamparna allra mest. Det som störde ärkepampen Serge Lang allra mest var att Ingemar Stenmark var så överlägsen i sina två grenar att han vann hela den alpina världscupen ändå, trots att han inte kunde tillgodoräkna sig en enda poäng i störtlopp. Serge Lang tyckte inte att en man som vägrade åka störtlopp var en riktig man. En riktig man, tänkte Serge, åker inte bara störtlopp. En riktig man är antingen österrikare eller schweizare (de två stora alpina länderna) och han åker självklart störtlopp.

Ingemar Stenmarks karriär i den alpina världscupen pågick mellan 1973 och 1987 men de tio sista åren handlade, förutom om att Ingemar som vanligt vann flest tävlingar av alla, bara om en kamp mellan honom och Serge Lang. Efter att Ingemar vunnit världscupen 1976, 1977 och 1978 stannade det där, trots att Ingemar fortsatte att vinna och vinna i sina grenar. Med ständigt nya regler  som gynnade störtloppsåkarna och begränsningar som drabbade åkare som Ingemar såg Lang till att göra det omöjligt för Ingemar att vinna fler titlar i den totala världscupen. Ni känner säkert till grenar som super-G och kombinationstävlingar. Dessa existerar än i dag, men de uppfanns bara för att sabotera för Ingemar Stenmark. Serge Lang behärskade som ingen annan konsten att förstöra någonting vackert, för sitt eget höga nöjes skull. Behöver jag ens tillägga att hela Sverige avskydde honom?

Den alpina sporten är inte ensam om att gå från bra till sämre och från rättvis till mindre rättvis. Inom längdskidåkningen har vi sett exakt samma fenomen, med ständigt nya discipliner, klasser och ändringar. Den tidigare så självklara intervallstarten, där åkarna startar med en halv minuts mellanrum, är sedan länge nästan helt ersatt av en vasaloppsstart. Alla åkare ger sig iväg samtidigt och därefter bildas en klunga på 30 åkare som utgör en sällskapsresa i spåret fram tills det återstår två kilometer att köra. Sedan vinner den som är bäst på att spurta. Skidsportens ändringar har fått mig att gå från maniskt intresserad till att inte bry mig alls.

Friidrotten är en annan sport med klåfingriga pampar som genomför ändringar som går stick i stäv med vad både atleterna själva och publiken vill ha och, skulle jag säga, är på väg in i en förtroendekris.

Fotbollen å sin sida envisas med att tillåta pinsamma filmningar och maskningar till den grad att sporten, den största av alla, snart tenderar att bli olidlig att titta på. Fotbollen har ett omvänt problem. Här ser man mellan fingrarna på när spelarna utnyttjat kryphål i reglerna för att skaffa sig fördelat och vägrar konsekvent att ändra reglerna för att få bort fusket.

Varje sport är ett levande dokument som måste vårdas och ses över kontinuerligt. Ibland behöver reglerna ändras men oftast inte. Min filosofi är att vi som tittar på sport är ganska konservativa av oss. Vi vill följa den sport vi en gång förälskade oss i, precis som den är. Att laga det som inte är trasigt är att ge sig ut på minerad mark.

Givet denna sajts specialområde anar ni nog vart jag är på väg. Hur ser ridsportens framtid ut? Eller kanske betydligt viktigare: Hur ser pamparna i FEI på ridsporten? Jag vet inte hur de tänker men jag noterar vilka beslut de fattar. Jag ser, inte utan visst välbehag, vilken skitstorm den senaste regeländringen, om tidsfel, utlöst på sociala medier. Ridsportfolket är rasande och det har jag full förståelse för. Ingen behöver vara i närheten av Albert Einsteins logiska tänkande för att konstatera att regeländringen öppnar för ett extra tryck på gasen.

För att citera Frida Berggren här i Tidningen Ridsport. Berggren, som bedriver verksamhet i Belgien, säger:

”Jag tycker det är helt vansinnigt. Vi kämpar för djurens bästa och vi ska vara så måna om våra djur. Detta blir knappast snällt för hästarna och inte heller bra reklam om man kommer ut från banan med 40 fel”.

Det är just de två orden ”djurens bästa” som är viktiga här. För tro inte att en sport där ett stort djur är i centrum går fri från kritisk granskning 2022. Det finns redan aktivister och organisationer som tycker att ridsport är djurplågeri och driver opinion för att förbjuda sporten. Att ge dem en enda droppe vatten på sin kvarn är illa nog.

Nu vann visserligen Sverige OS-guld i somras men många toppryttare, bland andra Henrik von Eckermann, var starkt kritiska mot regeländringen att minska ett lag från fyra till tre ryttare, där inget resultat längre får räknas bort. Det handlade inte om sportens välbefinnande eller om att det skulle vara ett bättre tävlingsformat utan enbart om makt och pengar från pamparna i Internationella Olympiska Kommitténs sida. IOK:s syfte var att till varje pris släppa in perifera ridsportnationer med klart sämre ryttare i OS-gemenskapen. Jag tycker inte att det är okej att skapa gräddfiler in i någon sport. Särskilt inte in i en sport där hästvälfärd borde vara den första, största och viktigaste parametern.

Är det något jag alltid gillat är det ridsport som tv-sport, exakt som den alltid varit. Jag tror heller inte att jag är ensam om det. Det jag däremot alltid, i alla sporter, vurmat för är regelverket för breddverksamheten. För de yngsta. De vi hoppas ska tycka sporten är hysteriskt rolig och välja att fortsätta utöva den. Regeländringar på den nivån – som enbart syftar till att göra sporten roligare – är närmast ett måste för att säkra framtida rekrytering mitt i den enorma konkurrens om vår tid som råder i dag. Ska du som liten knatte åka på tävling ska du också ges de bästa förutsättningarna att få en givande dag.

Därför kan jag bara hålla med kloka tränaren och banbyggaren Lotta Wahlborg när hon, också det här i Tidningen Ridsport, räcker upp handen och pekar på ändringar som enkelt skulle kunna införas i tävlingsreglementet. Lotta Wahlborg anser att bredden glöms bort och exempelvis att det i lägre klasser borde vara tillåtet med två stopp.

”Min absoluta uppfattning är att det borde vara tre stopp i alla avdelning B och i alla fall upp till LC på ponny. Då kan du gå in med en tittig häst och få en extra chans” säger Lotta Wahlborg.

Om det säger jag amen.

Var inte som Serge Lang och förstör det som är vackert. Var som Lotta Wahlborg och var öppen för förändring när den är motiverad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
Idag 11:55

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen

Ponnypappan: Det unika i ridsporten slår till igen
12 000 i ett utsålt Scandinavium. Det blir inte bättre än så här.

Att uppleva nästan en hel vecka i, kring och på avstånd från Scandinavium har varit som att befinna sig inne i en torktumlare som går på hög hastighet. Med vilken skräck och fysisk nervositet jag upplevde Angelos semifinal i Sverigeponnyn redogjorde jag för ganska utförligt i förra bloggen.

Därefter gick det mesta in i en ny skönare fas.

Fredagens uppladdning inför lördagens final var behaglig och när det hela var över hade Angelo slutat på en femteplats – i hela Sverigeponnyn. Jag är otroligt stolt över honom och jag både hoppas och tror att han själv är enormt nöjd och stolt över det han klarat av.

Ni som följt mig här genom åren vet att jag kommer från en helt annan idrottsmiljö än ridsportens. Ni vet i så fall också hur mycket ridsporten fascinerar mig eftersom den så gott som alltid sticker ut. Den liknar egentligen ingen annan sport utan spelar i en egen liga, med egna regler och helt andra uppförandekoder än övriga sporter. Så är det bara, och det har jag också redogjort för i den här bloggen fler gånger än vad jag kan räkna.

Här kommer ännu en take i ämnet ”Därför liknar ridsporten ingenting annat”. Under den gångna omtumlande veckan i Göteborg har jag nämligen slagits av ännu en insikt som sätter ljuset på ridsporten allena, ännu ett bevis på vilken speciell och unik sport vi alla är en del av.

Det är under Sverigeponnyns finaldag det händer. Det är när jag för andra gången på tre dagar, i en position snett bakom Angelo och Rosie, går upp för den klassiska rampen in till det allra heligaste. Under en sekund känns det som att jag träffas av blixten. Jag blir Tjuren Ferdinand som sticker ut huvudet, chockmöts av folkets jubel och omedelbart drar tillbaka huvudet i ren skräck.

Det. Är. Fullsatt.

12 000 personer sitter på varsin stol inne i Scandinavium. Om det fanns någonting lugnande med torsdagens semifinal var det de glest befolkade läktarna.

Nu?

Fullt till sista plats.

Scenen är så dramatisk att jag nästan tappar det.

12 000 är väl helt okej när Frölunda spelar SHL-hockey här eller när HvE, Peder och de andra ska göra upp i världscupens Europafinal, men det här är Sverigeponnyn. Det är barn som tävlar. Barn. Inför full salong.

Och det är inte bara barn. Det är hästar också. Hästar som barn sitter på. Och det är inte bara hinder som ska klaras av. Det är stilbedömning också. Inför stränga domarögon och tolvtusen andra ögonpar.

Kom igen! Det är dags att vakna upp, öppna ögonen och inse följande:

Inte i någon annan sport i Sverige utsätts barn för någonting som ens liknar det här. Det är inte ens nära.

Kom inte dragande med Gothia Cup i fotboll eller Kalle Anka Cup i tennis. Ingen av dessa stora barntävlingar kan jämföras med pressen, stressen och nervositeten hos barn till häst som synas av tolvtusen.

Vad jag tycker om det?

Innan jag lämnar mitt svar ska jag vidga perspektiven för att påvisa exakt hur unikt det här exemplet är. Vi lever nämligen i en tid där flera andra stora sporter arbetar aktivt för att ta bort tävlingsmomentet. Det skippas resultat, det publiceras inga tabeller och det genomförs därför heller inte någon prisutdelning efter matcher. Att idrotta för att vinna anses vara fel drivkraft trots att tävlingsmomentet är idrottens själva kärna och väsen – ja, den är till och med själva huvudkriteritet för att en idrott ens ska få kallas för en idrott och en anledning till att exempelvis Friskis & Svettis alltid nekats medlemskap i Riksidrottsförbundet.

Jag har som journalist själv varit ute på och skrivit om flera pojk- och flickmatcher i olika sportcuper där någon verklighetsfrämmande syn på idrott för att ”skydda barnen” gjort att mål och resultat inte räknas.

Senast för en månad sedan var jag på en bandycup med matcher utan resultat. Det roliga var när jag frågade en tjej hur det gått för henne och fick svaret:

– Bra. Först vann vi med 3–2, sen förlorade vi med 1–4 och sen vann vi två till.

Det de vuxna förbjuder – med sin ängsliga värdegrund som välmenande bas – struntar barnen fullkomligt i.

Det kan ju vara bra att veta, tänker jag. Att barnen öppet räknar mål och räknar ut hur de ligger till i cupen medan de vuxna tror att barnen bara tycker det är roligt med lite frisk luft och motion.

Ha nu bilden av bandycupen utan mål och resultat framför er.

Tänk sedan att Sverigeponnyn rids utan domare och utan några andra regler än att varje ekipage ska försöka ta sig runt banan och sedan lämna den – utan att få reda på antal fel eller inverkanspoäng.

1. Kan ni se det framför er?

2. Känns det som ett fräscht grepp?

3. Tror ni att den typen av tävlingsfri ponnyridning skulle locka 12000?

Nej på 1, nej på 2 och tok-nej på 3.

Publiksiffran skulle vara närmare 12 personer än 12000.

Så: Vad tycker jag om att barn tävlar inför ett fullsatt Scandinavium?

Svaret kommer här: Jag tycker att ridsport är bäst – ännu en gång. Det räcker så.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
23 februari 08:39

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje

Ponnypappan: Utandningens lättnad och vulkanisk glädje
Det är tur att Angelo hanterar nervositet på ett annat sätt än jag i Sverigeponnyn. Foto: Kim C Lundin

Att ha haft förmånen att under mer än fem års tid skriva nästan vad jag vill på den här plattformen har lett till många nya bekantskaper inom ridsporten. Det händer ganska ofta att personer jag aldrig tidigare sett eller känner igen men inte kan placera hejar på mig på tävlingar. Jag har blivit uppringd och tackat ja till att delta i Karlavagnen tack vare en blogg jag skrev om svårigheten att gråta. Jag har pratat i P4 Kronoberg om elakhet i ridvuxenvärlden. Jag kommer heller aldrig att glömma det massiva stöd som blev följden av en av mina första bloggtexter, den om när Angelo blev retad för att han rider och snälla människor hjälpte honom att få vara med på träning för Malin Baryard.

Den här torsdagen har jag för första gången en kollega som punktmarkerar mig. Det är Rebecka från Göteborgs-Posten som – om jag förstått det rätt – vill bevaka en tävling delvis ur en förälders vinkel. Hon kunde inte valt ett värre tillfälle, tänker jag när vi står i det 031-typiskt sneda regnet på Valhallas asfalt och hon frågar:

– Hur är det med nervositeten?

Exakt hur orden föll när jag svarade minns jag inte, men jag minns på ett ungefär. ”Jag har varit nervös tidigare men aldrig ens i närheten av detta. Jag känner en fysisk nervositet som börjar i bröstet, letar sig ner i magen och det känns som att den vill slita ut mig ur min egen kropp”.

Klockan är halv tio på förmiddagen och nervositeten har redan tömt mig på all energi. Det är en halvtimme kvar till Sverigeponnyns semifinal. Drygt fyra månaders träning och nötning ska ställas på sig spets och avgöras under mindre än en minut och det är det som är så hemskt. Som ni kanske minns hyllade jag Sverigeponnyn här för bara ett par veckor sedan som en tävling där faktiskt alla är vinnare. Att nu veta att drömmarna för 36 ridande barn kan slås i spillror av ett enda litet nervositets-pet får det att värka ännu mer i mig.

Alla vill till final, bara tio går dit och hela 26 barn åker besvikna hemåt. Jag umgås rentav med tanken på att föreslå en regeländring till kommande upplagor att, likt en sällskapsrond i golf, införa en så kallad pilsnerboll.

Det vill säga: Om du totalmissar ditt första utslag tillåts du, utan pliktslag, att slå om bollen. Översatt till Sverigeponnyn: Om du råkar riva ETT hinder, eller i alla fall det FÖRSTA hindret, i en semifinal räknas det som noll fel och domarnas poängbedömning för din inverkan gäller.

Men det är min alternativa verklighet.

281 Rampen
Tränaren Ann Liwing kommer med några avslutande råd innan Angelo och Rosie släpps upp över den klassiska rampen och kastas in i Scandinavium likt gladiatorer. Foto: Daniel Enestubbe

I den riktiga verkligheten knäpper jag av en bild på Angelo i Sveriges mest klassiska entréramp, den i mäktiga Scandinavium. Arenan har fått mången elitidrottares nerver att dallra. Här har klassiska matcher avgjorts i allehanda sporter på VM- och EM-nivå. Här har det skrivits historia så många gånger att det inte går att räkna. Och just här, på denna drygt 50-åriga mytomspunna plats, släpper jag iväg min son som en gladiator till lejonen. Det är så det känns. Det är vad den fysiska känslan i magen gör med mig.

Jag står som en staty uppe på den lilla speciella VIP-läktare som endast är avsedd för aktuell ryttares team. Ser Angelo därinne med det plågsamma startnumret 2, nästan först av alla. För mig är det ren skräck att sedan se vad som händer. Han river väl första? Nej, han klarar. Men han river väl andra? Nej, han klarar. Är han inte nervös alls eller varför river han inte ens tredje?

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Angelo klarar hinder efter hinder. Nervositeten att se det från sidan är fysisk. Foto: Kim C Lundin

Låter det rationellt? Nej, fysisk nervositet är sällan det. Att se Angelo och LillyBelle tävla på Elmia är en västanfläkt jämfört med detta. På Elmia får alla dubbla chanser och första dagen är bara uppvärmning. I Göteborg kan allt vara över på fem sekunder i Sveriges största och äldsta konservburk.

Plötsligt ser jag mina armar sträckas upp mot skyn och jag hör skumma höga läten komma ut från min mun. Efter 55 sekunder som känts som 55 minuter är det över. Angelo är i mål, alla hinder står kvar och publiken applåderar varmt.

Det är över. Nu kan Angelo inte bli besviken, tänker jag. Nu kommer han att få poäng, som alla andra som tar sig i mål. Plötsligt är han och den underbara Rosie ute ur Scandinavium och åter nere i dess katakomber. Vi går tillbaka till ännu en hockeyrink som bytt is mot grus och fiber och ställer oss i sidoarenan. Där pågår framridning och framhoppning för fullt och jag slås av tanken att mitt faktiskt är över. Alla de andra har sina nervositetsdemoner kvar att möta.

Angelo Enestubbe  Armathwaite Rosi
Målgången är klar. Hindren står kvar. Foto: Kim C Lundin

Så kommer poängen. Eller är det verkligen poängen som kommer? 51,2. Femtien komma två? Så mycket vet jag om inverkansridning att allt över 50 är väldigt bra. Med mitt förnuft förstår jag redan där att Angelo med stor sannolikhet är klar för final, men det är ett faktum som inte går att processa.

Inte ens när allt är över kan jag ta in det. Det går liksom inte att ladda batteriet i själ och hjärta. Än en gång är det bara mitt förnuft och mitt intellekt som registrerar de faktiska händelserna som utspelat sig.

Angelo, 13 år, har ridit semifinal i Sverigeponnyn och tagit hem en delad förstaplats tillsammans med duktiga Mirelle Karlsson.

Att dra till med att jag borde nypa mig i armen känns heller inte rättvist mot Angelo. Jag vet att han hade över 50 poäng även i kvalet och att det går bra för honom är egentligen helt i linje med vad han presterat tidigare och hur han tränat.

Nu ska han rida final på lördag.

Det verkar på honom som att han redan nollställt tankarna efter semifinalen.

Värre är det med mig.

Häxbrygden av utandningens lättnad och vulkanisk glädje får samsas med den kvardröjande klangen av nervositeten och den bottenlösa stoltheten över min son ett tag till. Och jag undrar verkligen hur jag kommer att porträtteras i Göteborgs-Posten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
16 februari 15:01

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det

Ponnypappan: Så här kan vi inte ha det
De mörka molnen över ridsporten är många just nu, och Ridsports bloggare Ponnypappan funderar på hur vi kan gå vidare efter den senaste tidens skandaler. Foto: IStock/Gujiang xie

Andreas Helgstrand. Cesar Parra. Aftonbladets avslöjande. Med mera, med flera.

Det är händelser som gör att vi lever i stormens tid. Det blåser inte bara på toppen. Det blåser lite överallt och alla känner vi vinden från skandaler och vanvård piska oss rakt i ansiktet.

Stormens tid är en omtumlande tid för hela ridsporten och efter den wallraffande dokumentären från Danmark är det ingen vågad gissning att dressyrsporten som vi känt den fram till nu radikalt kommer att förändras i grunden. Udden är riktad mot ridsporten nu och medias ögon är vidöppna i jakten på fler missförhållanden. Den nu aktuella och ständigt växande Parraskandalen kan följas av fler fasansfulla upptäckter när visselblåsare vågar träda fram och äntligen tycks få gehör.

Allt detta har skakat om oss. Den som för ett år sedan inte kände till eller umgicks med ordet ”hästvälfärd” gör det i dag. Hästvälfärd är ordet vi pratar om, det är överst på agendan och det är förstås bra. Men det som också ger mig en olustig magkänsla är hur vi som på ett eller annat sätt aktivt deltar i ridsporten har knockats mentalt av alla svarta nyheter.

Den tyckare, krönikör, bloggare eller poddare inom ridsporten finns inte som inte uttryckt sin vrede och ilska över den dubbelt mörka årstid vi genomlider för tillfället. Den här bloggen har skrivit om det, liksom mina bloggkollegor här på Ridsport. Krönikörer har belyst hästvälfärden i ljuset av Helgstrand-affären och andra ridsportprofiler har kommit med kloka inspel. Alla som kunnat har luftat sin kritiska åsikt.

Det jag finner i hela ridsportkollektivet – om jag nu slarvigt buntar ihop oss alla – är även ord som bekymrar mig.

Uppgivenhet. Skuld. Skam. Rädsla. Ånger. Ångest.

Jag läste någon som beskrev att hon till och med kände skamkänslor när hon gick runt i ridkläder på stan. Skamkänslor över att tillhöra ridsportkollektivet. Känslan av att tänka ”Vad tänker folk om mig?”.

Jag känner igen det. Trots att jag inte rider har jag känt samma känslor som nämns ovan. Jag är nog inte den ende som kontemplerat kring vad det egentligen är vi hästmänniskor håller på med. Det är ju vi som, utan att vi ens reflekterat över det, utsätter hästar för olika grader av obehag och får dem att acceptera det.

Hur kul hade jag själv tyckt det varit att ha en metallstång i munnen, kopplad till en tygel och ovanpå mig en individ som drog och slet i stången genom min mun? Efter att ha läst runt noterar jag att även den typen av frågeställningar drabbat erfarna ryttare. Hästen, från början vild, gör sedan årtusenden allt för att tjäna människan och den insikten är tuff, svår och drabbande när man tänker på den efter det som hänt.

Men det är farligt att tappa sugen. Och skulle vi samla ihop dem alla skulle vi nog kunna fylla en hel soptipp med tappade sugar.

Så här kan vi inte ha det.

Det är aldrig för sent att ge upp men ingenting blir bättre av att vi ger upp. Det kanske först måste bli värre för att kunna bli bättre och nu är det dags att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Hoppas att fler syndare åker fast och straffas.

Hoppas på att regler ändras, på att sporten blir renare och på att den chockvåg av skuld och dåligt samvete många av oss känner kanaliseras tillbaka i form av ännu mer omtanke och kärlek till hästen.

Jag har, bara under de korta men även snabba år jag varit en passiv/aktiv del av svensk ridsport, sett så mycket gott i ridsportens namn att jag känner djup tacksamhet. Jag har sett hur hästar får kärlek och omsorger i överflöd och att det verkligen är mer regel än undantag att det förhåller sig så. Och oavsett hur deppigt och skuldtyngt det kanske känns på många håll är jag helt säker på att vi alla redan börjat tänka ÄNNU MER på hur vi gör det bästa tänkbara för att våra hästar ska må bra.

Mörkret får alltid ge sig mot ljuset och nu är det dags att tända lampan. Vi bör både fortsatt kritiskt granska det mörka men samtidigt också ledas av ljuset från de oändligt många goda exemplen som är lätta att glömma bort i en tid av storm.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
9 februari 12:59

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare

Ponnypappan: Tävlingen där alla är vinnare
Alexandra Nordenson och Roxanne, 2023 års vinnare av Sverigeponnyn. Foto: Roland Thunholm

Det finns många saker som är intressanta och som sticker ut med ridsporten. Det känns som att jag skrivit om det otaliga gånger i den här bloggen genom åren.

Ridsport är den farligaste sporten alla kategorier, sett till risken för allvarliga skador och till och med när det gäller risken att dö.

Ridsport är den i särklass dyraste sporten att hålla på med för den ryttare som tar sitt ridande vidare upp till tävlingsnivå.

Ridsport är rimligen också den sport som innehåller flest moment och tar mest tid i anspråk för den som ska genomföra ett träningspass.

Men inte nog med det.

Ridsport måste även vara den största sporten för förlorare. Då menar jag inte förlorare likt epitetet ”loser” som elaka människor kan klistra på vem som helst. Jag menar förlorare i rent sportslig mening. Om du och din häst håller på och tävlar lär ni er blixtrande snabbt hur det är att förlora tävlingar, oavsett om du heter Pelle, Lisa, Kalle, Tova eller Henrik von Eckermann.

Oavsett nivå finns det i ridsport ingen Mondo Duplantis, som vinner precis allt han ställer upp i.

Det finns heller ingen Novak Djokovic, som fortfarande, efter snart 20 år i toppen, är världens bäste tennisspelare och vinner de stora titlarna.

Till och med nämnde Henrik von Eckermann, världens bäste ryttare och mest långvarige världsetta, har långt fler placeringar som är tvåa eller sämre jämfört med hur många gånger han slutat etta.

Det är, helt enkelt, väldigt tufft att vara ryttare – av flera ovan nämnda tunga skäl.

Att göra om ridsporten till en billig sport är nog omöjligt, men när det gäller hur farlig den är kan vi öka säkerhetstänket ytterligare.

Och vet ni – jag har hittat en tävling där jag vågar påstå att långt fler än den som kommer etta är vinnare. Ja, jag kan gå så långt som till att våga påstå att i princip alla är vinnare i den här tävlingen.

Jag tänker på Sverigeponnyn.

Ända sedan jag, för ungefär fem år sedan, lärde mig vad Sverigeponnyn är har jag gillat allt jag sett och hört om Sverigeponnyn.

Den vänder sig till C-ponnyekipage, alla som testat på Lätt B får delta i kvalet och för de allra lyckligaste väntar en hel veckas träning, umgänge och tävling i samband med semifinal och final i Scandinavium.

Jag vill som sagt påstå att alla är vinnare, såväl ryttare som hästar.

Varför?

Jo, för det första handlar det om inverkan. Om att sitta bra, rida bra, välja bra vägar. Allt detta främjar god ridning och god ridning är mer skonsamt för din häst och gör att du utvecklas som ryttare.

För det andra tror jag så här: I samma stund som en ung ryttare anmäler sig till ett kval till Sverigeponnyn tänker denne ryttare på h-u-r den ska rida, inte på hur s-n-a-b-b-t den ska rida. Redan tiden som passerar mellan anmälan till ett kval och själva kvalet är en seger för ryttaren, just därför att ryttaren måste tänka ”hur” istället för ”hur snabbt”.

För det tredje: Den som misslyckas i ett kval är vinnare ändå, åtminstone alla som lyckas passera mållinjen. Deras ritter har då granskats och bedömts av rutinerade och specialutbildade inverkansdomare. Med sig får ryttaren ett protokoll där domaren, i sympatisk punktform, anger vad som behöver förbättras och tränas på framöver. Att få sådan konstruktiv kritik är också att vara en vinnare för framtiden. Min egen son Angelo är ett bra exempel. När han red sitt första kval hösten 2022 och inte lyckades ta sig vidare till Göteborg fick han svart på vitt vad han behöver träna på för att bli en bättre ryttare – och har sedan dess verkligen gjort det. Han är en mycket bättre ryttare i dag därför att han har ett helt annat ”hur-tänk”.

För det fjärde: Enligt all rimlig logik borde ett genomtänkt koncept som Sverigeponnyn även få alla inblandade hästar att känna sig som vinnare. Jag tror nämligen att många polletter trillar ner hos ryttare som ägnar sig åt inverkan och bakom varje pollett borde det finnas en glad häst som känner sig som en firad vinnare.

Det är mindre än två veckor kvar nu, sedan är det dags för Sverigeponnyn 2024.

Under en magisk kväll i Karlshamn i höstas lyckades Angelo och Rosie kvala sig vidare till Göteborg. Ända sedan den dagen har Angelo gått omkring med ett ännu skarpare ”hur-tänk” och gjort allt han kan för att rida väl.

Han kommer säkerligen inte att vinna Sverigeponnyn, men det spelar faktiskt ingen roll. Angelo och alla de hundratals som kvalat är vinnare ändå. Det gör Sverigeponnyn till den perfekta tävlingen i vår dyraste och farligaste sport för förlorare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
2 februari 14:55

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?

Ponnypappan: Gör jag fel som inte tittar?
Bilden är tagen i ett annat sammanhang och hästen på bilden har ingenting med artikeln att göra. Arkivbild: Roland Thunholm

I måndags var jag på presskonferens i Vida Arena, hockeytemplet i Växjö. Där, ensam på ett podium, satt Liam Reddox. Han är numera 38 år och har hockeykarriären bakom sig men under åtta säsonger utvecklade han en kärlekshistoria mellan honom själv och hockeyn i Växjö. Hans osjälviskhet gjorde honom enormt populär och uppskattad under åren i Sverige. Liam Reddox gav alltid allt i alla lägen, han satte laget före jaget och fick, som lagkapten, bland annat lyfta pokalen till skyn när Växjö Lakers vann SM-guld 2018.

Anledningen till att Liam Reddox flugits in till Växjö från Kanada den här gången, fem år efter att han lämnade Lakers, var att hans nummer 85 ska hissas till Vida Arenas tak och pensioneras. Numret är numera heligt och ingen spelare kommer att få spela med det i en Växjötröja, vare sig nu eller i framtiden.

Efter presskonferensen småpratade jag ensam med Liam Reddox och undrade vad han haft för sig efter att han helt slutat som aktiv hockeyspelare. Liam berättade att han direkt utbildade sig till polis och efter det tjänstgjort som ”police officer”.
– Men jag sa upp mig för ett halvår sedan, sa Liam.
– Nu jobbar jag med hockey igen. Jag har startat eget företag och tränar unga spelare.

Okej, tänkte jag. Du har utbildat dig till och arbetat som polis. Varför slutade du? var den första tanken som dök upp.

Tanken letade sig ner till min mun och Liams svar på frågan blev:
Jag har sett för många saker jag önskade att jag aldrig sett. Jag kan aldrig få dem osedda.

I can never have them unseen.

Så sa han ordagrant.

Jag frågade förstås inte vad han ville ha osett. Jag vill nämligen inte veta. Liam utvecklade förstås heller inte vad han varit med om i Torontos polisdistrikt. För mig räcker det att höra hans ord för att veta och må illa. Mitt i glädjen och stoltheten över att bli hyllad drog något mörkt över Liam när han berättade om sin korta tid i kåren. Om jag påstår att en liten del inom honom gått sönder tror jag inte att jag överdriver.

Nu läser jag om colombianen Cesar Parra, den senaste i raden av djurplågare till ryttare som nått en välförtjänt rubrikstatus. Nu ska han utredas av både USA:s ridsportförbund och FEI och jag noterar också att hans sätt att träna sina hästar anses vara ”förfärande och avskyvärt”. Att Parra dessutom, läser jag, initialt lagt upp filmerna i sina egna kanaler gör att jag inte ens vill veta vad han gjort när inte kameran varit på. Om han tycker att det andra kallar avskyvärt är okej bör man undra om det finns några gränser för honom.

Ridsportens allvarliga problem, i synnerhet inom dressyren, började inte med Helgstrandskandalen, precis som sexuella övergrepp inte startade med Jeffrey Weinstein. Men båda händelserna blev droppar som inte bara fick bägare att rinna över utan även fördämningar att brista.

Weinsteins hemligheter ledde till Metoo-revolutionen.

Helgstrands hemligheter kommer – om jag tolkar kloka hästmänniskor rätt – att leda till en revolution och reformation av dressyrsporten som vi känt dem fram till nu.

Tyvärr tror jag inte att Cesar Parra är den siste djurplågaren som avslöjas på bar gärning och när jag läser ridsportsajter numera känner jag mig lite som en patrullerande Liam Reddox. Precis som i texten om Parra på den här sajten och andra texter där rubrikerna är av typen ”XX utreds för YY” eller ”XX piskade sin häst” är jag vaksam när jag läser. Jag försöker ha koll på vad mina ögon gör och när jag ser texten ”Varning för starka bilder!” nöjer jag mig med att bara läsa, inte titta.

Jag vill inte se eftersom jag vet att jag i så fall kommer att vilja ha det osett.

När det kommer till att titta på människor som plågar djur känner jag som den kanadensiske före detta polisen.

I can never have them unseen.

Gör jag rätt eller fel när jag väljer att inte titta?

Det undrar jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
26 januari 13:54

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris

Ponnypappan: Alla borde dela ut ett ledarpris
Ann Liwing – Årets ledare. Foto: Privat

Bortskämda med framgångar och utmärkelser som vi blivit satt vi ännu en gång med visst hopp i tv-sofforna framför Idrottsgalan. Att ridsporten är nominerad i alla stora sammanhang är någonting vi numera, otroligt nog, tar för givet.

I år: von Eckermann och Ankarcrona i varsin kategori; Årets manlige idrottare och Årets ledare.

Henrik och eller Henrik eller ingen alls?

Så löd frågan.

Jag var ganska säker på att svaret skulle bli noll och intet. Sverige må vara ett lilleputtland på jorden med en relativt begränsad befolkning när det kommer till eliturval men oj, vilken stor nation vi är på idrottshimlen när en jury ska utse vinnare.

Mondo Duplantis tycker jag, trots stenhård konkurrens av bland andra von Eckermann, var en värdig vinnare. Det han gör borde vara omöjligt. Han spränger gräns efter gräns och vinner bokstavligt talat varje tävling han ställer upp i med en överlägsenhet som känns övermänsklig.

När det kommer till kategorin Årets ledare är jag mer tveksam.

Hade Henrik Ankarcrona varit mer förtjänt av priset än skidskyttets Johannes Lukas?

Jag har ärligt talat ingen aning.

Årets ledare är en knepig, ja faktiskt till och med märklig, priskategori. För hur ska en ledares prestation bedömas i förhållande till andra ledares? Ytterst få av oss, nästan ingen alls, har ju minsta insyn i hur dessa ledare utövar sitt ledarskap, vilka knappar de trycker på för att skapa trivsel och framgång eller hur de löser konflikter?

Vi har ingen aning.

Ändå är alla dessa tränare, som de i någon form är, värda all form av uppskattning. Att vara tränare är nämligen beundransvärt svårt eftersom du måste vara bra på det för att överleva. Är du inte en bra tränare inom elitidrotten försvinner du, antingen genom att du får sparken (som i de stora lagidrotterna) eller på grund av att ingen vill ha dig.

Efter att ha dagligen ha skrivit om idrott under nästan 30 år finns det ingen yrkeskategori som imponerar mer på mig än tränarna. De ska alltid kunna säga något begåvat och kunna dra en analys två sekunder efter att en match är slut. De måste samtidigt hålla huvudet kallt och åtminstone inte öppet visa att de blir förbannade på exempelvis dumma frågor.

Inom ridsporten är det lika tufft, trots att en tränare i ridsport sällan eller aldrig tvingas bli konfronterad i media. Istället ska tränaren ha koll på olika ekipage, bestående av en människa och ett djur, och kunna se, granska och analysera alla hundratals, kanske tusentals, olika detaljer som ligger bakom ekipagets prestationer.

Tygellängd, sits, skänkel hit och skänkel dit, distanser, språng och ”titta vart du ska” ska tillsammans med alla andra moment kokas ner till sekundsnabba råd och tips som förväntas leda till omedelbar förbättring hos ryttaren. Detta sker dessutom i svinkalla ridhus och kan pågå i fem-sex timmar beroende på hur många träningsgrupper som finns på schemat. Sedan ska videor studeras i mobilen, feedback ges och uppföljningar göras. För att inte tala om alla frågor som, i alla övriga sammanhang, regnar över den som är tränare.

Jag säger så här: Vi behöver inte utse EN person till Årets ledare. Vi borde alla utse vår egen eller – som i mitt fall – mina barns tränare till Årets ledare. Därför utser jag här och nu Ann Liwing till Årets ledare. Grattis Ann – du är verkligen värd priset för allt du gjort och gör för Angelo och LillyBelle! Det du gör betyder allt för dem och för oss, ska du veta. Mitt råd till alla er som läser den här texten: Gör samma sak som jag. Gå till er tränare och tala om att ni utsett hen till Årets ledare. Det kommer att vara en välförtjänt utmärkelse.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
19 januari 11:18

Ponnypappan om när topplocket går

Ponnypappan om när topplocket går
Ibland går topplocket på mig. När går ditt?

En sak har jag lärt mig efter ett gäng intensiva år på gård. Livet på landet är inget för mesar, gnällspikar eller för folk som inte tål att få lite skit under naglarna. Livet på landet är hårt, slitsamt och består av dagliga rutiner som tar massor av tid i anspråk. För de som accepterar dessa livsvillkor är det som vilken annan sak som helst i livet. Du lär dig, du blir bättre på det och till slut går det på autopilot, direkt från förlängda märgen.

Den återkommande mockningen, den evighetslånga vattenpåfyllningen, bärandet och kånkandet blir vardag ganska snabbt. Till slut reagerar du inte ens på antalet timmar du lägger i stallet varje vecka. Allt bara finns där. Du accepterar det, och det gör dig lugn och stresstålig.

Sedan finns, i likhet med mycket annat, undantagen. De små mentala tuvorna som från ingenstans stjälper ett helt lass uppe i hjärnan. Det hör sannerligen inte till vanligheterna men det händer ändå med viss regelbundenhet i stallmiljö att irritation och ilska erupterar och hela topplocket går.

Upplever du samma sak?

Brinner det av hos dig i stallet ibland också – och i så fall varför?

Här är min lista över stallhändelser som får mitt topplock att gå:

• Det frusna boxlåset
När plusgrader och regn raskt ersätts av torr luft och ett gäng minusgrader står man ibland där som ett fån och vill bara skrika. Hästen ska ut, boxlåset rör sig inte ur fläcken och jag bannar mig själv för att jag inte smörjt det och förebyggt den uppkomna situationen. Jag hämtar istället en hammare. Bara genom extrem självbehärskning lyckas använda den till att försiktigt banka loss sprinten – inte till att slå sönder hela låset, som jag innerst inne vill.
Topplocksfaktor: 1.

• Kisstäcket
Jag känner våra hästar innan och utan nu. Vet hur de för sig när de står på box, hur mycket de dricker och om de är pedanter eller slarvrar när det de förtärt ska leta sig ur genom tarmar och urinrör. Att då se att en normalt sett skötsam häst lyckats täcka varje kvadratcentimeter spån med kiss får mig att sjuda av ilska. Jag fattar aldrig hur det gått till. Det jag fattar är att ALLT måste bort och ersättas av nytt spån.
Topplocksfaktor: 2.

• Den glömda skottkärran
Att råka glömma att ta in skottkärran när det är plusgrader är inte hela världen. Att göra det så här års är däremot en dödssynd som alltid gör mig tokig, trots att jag ibland (oftast) är den skyldige. Bara att ta i de kalla isbelagda handtagen får mig att rysa. Om kärran dessutom glömts kvar utan att ha blivit tömd stannar en tredjedel av mocket kvar och man får hugga bort eländet med grepen. Fasansfullt irriterande.
Topplocksfaktor: 3

• Bajsvattenchocken
Det fina med hästbajs är att det bara luktar i någon minut. Sedan är det i princip luktfritt. En bajshög ser heller inte speciellt äcklig ut och är närmast behändig att mocka bort. Att däremot mötas av mardrömssynen när en hel hög landat i vattenkärlet får det att vända sig i magen på mig. Att tömma ett helt kärl med bajsvatten – DET är äckligt. Dessutom måste kärlet självklart diskas noggrant samtidigt som man oroar sig för att hästen inte fått i sig tillräckligt med vätska.
Topplocksfaktor: 4

• Det stora grepfiaskot
Värstingen på listan dyker alltid upp från ingenstans. Du står och mockar i godan ro, med skottkärran bredvid dig och grepen vant i hand. Du fyller grepen med spån och bajs, lyfter upp den och ska tömma den i kärran – men håller den FÖR LÅGT! Trots att du är en fullt fungerande person kan du plötsligt inte tajma höjdskillnaden mellan grepen och kärran. Grepen krockar med kärran, innehållet kastas åt alla håll och du är i det läget övertygad om att du är den sämsta människan i hela världen på precis allting. Ilskan och självföraktet är totalt.
Topplocksfaktor: 5.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 


Ponnypappan
12 januari 13:30

Ponnypappan: Det femte steget på trappan

Ponnypappan: Det femte steget på trappan
Deras resa har pågått i drygt ett halvår. Nu har LillyBelle och Hasse uppnått sitt hittills största mål: att få rida Medelsvår B.  Foto: Privat

Jag vet inte hur det är med er eller hur det är i skolan nuförtiden, men jag växte upp med Maslows behovstrappa. Ni minns säkert de fem stegen där ”grundläggande behov” är det första och största steget. Sedan följer ”trygghet”, ”gemenskap” och ”uppskattning” för att en människa ska må bra.

Alla dessa fyra känns bra att både uppleva själv och se hos andra.

Sedan finns det femte steget.

Kanske inte lika livsviktigt som de andra fyra om sanningen ska fram, men det är samtidigt det steg som gett mig mest inombordsvärme och glädjetårar genom åren. Både när jag själv uppnått det och när jag sett andra göra det.

Självförverkligande.

Att bli det man vill vara. Att sikta mot ett mål och uppnå målet. Mat på bordet är livsviktigt, en trygg uppväxt är ofta avgörande för hur livet ter sig och gemenskap och uppskattning klingar skönt i själen.

Men att på egen hand genomföra en svår uppgift och känna att vingarna bär – det är obetalbart, både att uppleva och att få bevittna.

Alla människor mår bra av att ha ett mål. De som lyckas uppnå sitt mål, hur litet det än må vara, är en människa som växer genom egna aktioner och handlingar. Genom självförverkligande kommer utveckling och det är underbart att se.

På datorskärmen ser jag den här lördagen en liten flicka på en häst som, av den anledningen, ser större ut än vad den är. Flickan kämpar målmedvetet och tillsammans med sin häst tar hon sig över hinder efter hinder. Till slut är de nära målet. Det allra sista hindret återstår. Språnget tar dem över och förbi. Noll fel i en avdelning B och flickan skriker ut ett av de största glädjevrål jag någonsin hört.

Att flickan heter LillyBelle och råkar vara min dotter gör inte det hela sämre. Jag älskar att se andra nöjda och glada och få saker slår att se sin egen lilla ryttare uppnå en målsättning. Det är en Lätt A och nollan gör att hon är framme vid sitt största mål hittills i livet. Det är nollan som gör att hon och hennes älskade Hazelwood Bramble, som jag kallar Hasse, är kvalificerade för att rida Medelsvår B.

Jag har sett hur oförtrutet hon kämpat, hur hon försökt, misslyckats och haft stolpe-ut. Hur det varit nära men ändå inte riktigt framme vid målet. Jag har sett hennes beslutsamhet, hennes målinriktade sätt att se på tillvaron och känslan av att hon aldrig tvivlat, bara försökt på nytt. Nu kan hon slå ner en av de stora milstolparna i marken och det gör mig sådär svårförklarat översvallande glad. Ett barns självförverkligande har den inverkan på en. Det enda som svider lite är att jag inte är där och får se det live, på plats. Men trots det sprider sig värmen i mitt hjärta på ett nästan barnsligt sätt.

Ridsporten ger dig inga grundläggande behov. Den är absolut ingen garanti för någon form av trygghet och att bli uppskattad inom ridsporten kan du heller inte ta för givet. Däremot tror jag att ridsporten, tack vare hur svår den är att utöva, erbjuder ett självförverkligande som få andra sporter kan matcha. För den som tar ridsport seriöst väntar visserligen en hel del besvikelser men också ett pärlband av självförverkligandets Maslow-kickar som den yttersta belöningen. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 januari 11:39

Ponnypappan: En ansvarsfull slalombana i 3D

Ponnypappan: En ansvarsfull slalombana i 3D
Även hästar ser ut som snöskäggiga längdåkare när det är riktigt kallt. Även hästar ser ut som snöskäggiga längdåkare när det är riktigt kallt.

Jag sitter här och innehar en tvivelaktig titel, som jag inte riktigt vet namnet på.

Ponnygräsänkling?

Meeting-observatör på distans?

Annat förslag?

Efter att – för att damma av ett gammalt Monty Python-citat – övriga familjen på torsdagens morgon ”stigit upp innan de gått och lagt sig” och avverkat 20 mycket försiktiga trafikmil ner till Helsingborg stannar jag kvar i Växjö och håller ställningarna.

Om jag älskat alla dessa engelska jobbtitlar som låter fina men egentligen inte är det skulle jag kunna kalla mig property manager just nu istället för svenskans mer modesta och sanningsenliga ”han som tar hand om gården”.

För tar hand om gården, det gör jag sannerligen. Faktum är att jag just nu, när detta skrivs, är mitt uppe i en av mina största och mest ansvarsfulla uppgifter någonsin som ponnypappa. Det är inte bara jag, sju hästar, tre kaniner och en hund. Det är även jag som agerar sköld mellan djuren och de fasansfulla 17 minusgraderna som termometersiffrorna ilsket signalerar om.

274miamiochtindra
Den största hästen, Miami, och den minsta, Tindra, av de sju jag har fullt ansvar för den här helgen.

Jag vet att invånarna i det rubrikmakande köldhålet Nikkaloukta hanterar betydligt värre grader än så men de har 1) valt att bosätta sig där och är 2) tämligen vana vid att hantera läget. Dessutom misstänker jag att antalet hästar i Nikkaloukta är lätträknade. För att vara här nere i Småland är 17 minus ovanligt kallt och därför blir utmaningen större och tuffare när även hästarna är brickor i spelet. Jag är heller inte ensam om att bekymra mig. Ser i olika Facebookgrupper att flera användare ställer frågor om vad som är viktigt att tänka på för att hästarna ska hålla värmen. Det gör att jag känner mig mindre ensam.

Olika hästar klarar kylan olika bra, så mycket har jag lärt mig. Vissa behöver inte ens täcke medan andra behöver två. Alla behöver dock vatten och när det gäller tillgången till vatten i flytande form är hästarna helt utlämnade till mig som ansvarig property manager. Trots påfyllning av varmt vatten dröjer det inte mer än ett par timmar innan isbildning skymtar i de icke uppvärmda kärlen. Det MÅSTE jag ha koll på, hela tiden. Annars utsätter jag mina hästar för det jag hatar mer än någonting annat: djurplågeri. Detsamma gäller kaninerna inne i den lilla lekstugan på baksidan.

I hagarna handlar det även om att se till att tillgången till hösilage är av en annan kaliber än vid mer behagliga temperaturer. Mer att äta, och fler mål mat. Det är alls ingen ny info för mig men när man står ensamt ansvarig blir allt mycket större och allvarligare. Man måste tänka i 3D, dela in dagen i tydliga arbetsområden och tidpunkter och inte missa någonting. Som jag tidigare skrivit om här i bloggen är jag mer känslig när jag har med hästar att göra än med exempelvis hundar, som på ett mycket tydligare sätt signalerar när de är nöjda och glada och när de inte är det. Jack russeln Doris läser jag som en öppen bok. Viftar hon på svansen vet jag att hon stortrivs. Vill hon kuta in i stallet på jakt efter möss signalerar hon det tydligt. Fryser hon ställer hon sig utanför ytterdörren. Och så vidare.

274is
Frysboxkylan har slagit till i Småland.
274hopase
Många minusgrader innebär många extra höpåsar.

Att hästar redan i sitt normalläge ser mer ledsna ut än hundar gör det hela ännu värre när kylan börjar närma sig 20 grader. De står och funderar i hagen precis som vanligt men utan att tydligt signalera hur de egentligen mår.

Det gör ont i mig att bara kunna göra allt jag kan, men inte mer. Just nu är jag ungefär halvvägs. Ett och ett halvt dygn återstår innan familjen är återförenad under samma tak och den normala tryggheten och uppdelningen av ansvar är återställd. Fram till dess får jag nöja mig med råd, tips och anvisningar per telefon.

Hur mycket müsli är det Tindra ska ha, nu igen?

Ska alla ha B-vitamin?

Är det Diet eller Seniorfoder som gäller för Hilda?

Var hittar jag extratäcket till Miami?

Jag åker slalom mellan portar som består av mockning, höpackning, kraftfoderstater, vattenpåfyllning och equisport-tittande. Underlaget på slalombanan är ansvar, grusat med oro, och just nu känner jag bara att jag längtar efter att ta mig över mållinjen med hedern i behåll.

Nu måste jag sluta.

Påfyllning av varmvatten i kannor väntar och därefter ett extra mål mat till de sju i hagarna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 84 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden