Den här texten handlar om obegripligheter, det vill säga saker som jag ännu inte riktigt kan greppa med mitt förstånd.
Den handlar om två obegripligheter; en väldigt negativ offentlig obegriplighet och en motsvarande positiv och högst privat obegriplighet.
Den negativa obegripligheten har sitt ursprung i Skåne, den positiva i Småland.
Jag börjar med de dåliga nyheterna, med obegriplighet nummer ett.
Jag, och säkerligen många med mig, har den senaste tiden – givet de slopade restriktionerna från och med den 1 juli – gått omkring hoppats eller nästan tagit för givet att Falsterbo Horse Show ska komma med beskedet att de släpper nya biljetter till årets efterlängtade comeback efter 2020 års inställda tävlingar. Att 500 dagliga biljetter ska förvandlas till åtminstone det tredubbla. Vi har ju precis sett IFK Göteborg spela inför mer än 8 000 åskådare på Ullevi, Djurgården inför nästan lika många på Tele2 Arena i Stockholm och i fotbolls-EM stod 67 000 och jublade på Wembley i London när England tog sig vidare till final i tisdags. Det fanns, kort sagt, fog för optimism även för hästfolket och för en nation som snart är fullt vaccinerad och som inom kort helt lär sakna covidinlagda på intensivvården.
Så kom beskedet. Ett besked som inte kan tolkas som någonting annat än som en dolkstöt i ryggen, en sista scen i en skräckfilm, en sista maktdemonstration. Länsstyrelsen i Skåne hade då plockat fram tumstock och linjal och använt alla sina befogenheter för att underkänna Falsterbos redan rigorösa förarbete ur smittsynpunkt.
Fler biljetter? Bara att glömma. Nu får de stackars arrangörerna jobba dubbelt för att ens få ta in 500 på ett område stort som tio Wembley i London.
General Jana Wannius uttryckte det väl, med syrlig men ändå skickligt återhållen vrede:
– Folk kommer på fulla tåg från hela Sverige, åker fulla bussar hit och kan gå på mässan här bredvid utan begränsningar. Men så fort de kommer upp på de stora läktarna så är det stenhårt.
De 500 biljettinnehavarna som nu dagligen åker till ett nästan öde Falsterbo kan i alla fall glatt konstatera att det är mer sannolikt att de dör av ett getingstick än av coronaviruset.
Kort sagt: OBEGRIPLIGT!
Så till obegriplighet nummer två, den positiva privata obegripligheten. Det är en mindre obegriplighet, den är också mindre betydelsefyll men likväl är det en obegriplighet. Snart har nämligen en vecka passerat sedan Angelo och LillyBelle deltog i Börjes Cup, ponnyklassikern som i likhet med FHS ställdes in 2020. Förutom obegripligheten att det nog befann sig lika många personer i lilla Tingsryd som det kommer att finnas på plats i stora Falsterbo var det som hände för mycket för att jag ännu ska kunna greppa det fullt ut.
Det börjar obegripligt bra redan under fredagen, cupens första av tre dagar. LillyBelle och Peggy beger sig då, som enda A-ekipage, iväg som första startande i en klass som i övrigt består av 33 B-ponnyer. En säker grund följs av en djärvare omhoppning och en nöjd LillyBelle kramar kärleksfullt om sin pälsbeprydda vapendragare.
Det visar sig räcka långt. Väldigt långt. När samtliga gått i mål innehar de en fjärdeplats, vilket är så fantastiskt att det är obegripligt. Femma i tävlingen kommer dessutom en nervös Angelo på sin Hilda. Att få stryk av lillasyster är något han både får höra av henne och något han absolut inte gillar att höra. Revansch lyser i hans ögon.
Sedan kommer lördagen, den andra cupdagen, och den börjar med en obegripligt besviken LillyBelle som noterar ett oväntat nedslag under grunden och faller in i en svår men turligt nog övergående tröstlöshet. Angelo har startnummer 18. Han är nervös igen, hanterar dock nervositeten väl och sedan går det obegripligt bra. Grunden är säker, omhoppningen berömvärd och de går upp i ledningen. För Angelo och oss andra följer sedan en väntan som visserligen är lång men alls inte förgäves. Angelo vinner sin största seger hittills och känslan? Givetvis obegripligt skön. Beskedet att Angelo och Hilda dessutom lagt beslag på meetingpriset gör det hela ännu mer underbart obegripligt. Segertäcke nummer två är ett obegripligt faktum.
Så kommer dag tre, den obegripligaste av dem alla. A-finalen i Lilla Börjes Cup dit de tio bästa från dag ett och två kvalificerat sig och dit LillyBelle och Peggy till sin stora glädje tagit sig som totalsjuor. För barnen är det första gången i bedömning A:1a med separat omhoppning, vilket ger en extra känsla av stortävling. LillyBelle nollar i grunden och är överlycklig över att hon får delta i omhoppningen. Angelo och Hilda ser ut att tveka på hinder nummer tre men tar sig över och är omhoppningsklara även de.
Det är ett bra startfält, bara två ekipage missar omhoppning och bortsett från att LillyBelle är först ut av praktiska A-ponnyskäl, är startordningen baserad på lördagens resultat. Därmed går Angelo ut sist, eftersom han vunnit dagen före. Nervöst.
LillyBelle ser som enda möjlighet att chansa vilt för att besegra de större och snabbare hästarna. Chansningen går inte hem, de noterar en olydnad och en tid som inte överträffar någon annans. Nedräkningen fortsätter, snabba och fina ritter läggs till varandra och det börjar dra ihop sig. Angelo och vilda Hilda väljer som numera brukligt är att invänta startsignal innan de över huvud taget äntrar paddocken.
Sista paret ut.
Allt ska avgöras.
Startsignalen ljuder.
Sedan blir allt bara obegripligt – och är det faktiskt fortfarande.
Det hela fångas dock på film och följande händer:
Angelo och Hilda vinner.
De gör det med nästan … tre sekunder.
Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.
Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!
Följ Ridsport på