Ibland går det väldigt snabbt. Ibland är man inte riktigt beredd på att det man tror ska ske inte sker. Låt er inte luras. Det jag skriver om i dag är bara banalt, knappt ens värt att nämna men jag gör det ändå.
Jag vet inte hur ni är eller hur ni fungerar, men jag är den planerande typen. Jag drar inte upp riktlinjer på papper men jag gör hela tiden mentala anteckningar som noteras i en levande kalender inne i skallen. Det är mitt sätt att ta få saker gjorda, att skapa flow och mening i det jag gör. Det handlar om två världar som lyses upp av samma sol. I den ena världen ryms det jag måste göra: arbeta, tjäna pengar, betala räkningar och göra rätt för mig i största allmänhet.
I den andra världen ryms allt det som kallas ”fritid” och ”övrigt”. I denna fritids- och övrigtvärld finns egentligen bara en sak: hästar. Det blir så. Har du varit ponnypappa tillräckligt länge inser du att din övrigt-tid inte räcker till mycket annat än till dina barns intressen. Träning, förberedelse, tävling. Upprepa. Cirkulera.
Jag älskar denna kombo av två världar.
Älskar mitt jobb, älskar min fritid.
Men vad händer när båda världarna plötsligt tar paus samtidigt? Jag menar, här har jag sedan i augusti gått och räknat med en evighetslång journalistisk sportvår, proppad med säsongens höjdpunkt: slutspelen för våra stora elitlag i hockey, innebandy och handboll. Samtidigt har utomhussäsongen smugit igång i ridsportens tävlingskalender där jag känner ett enormt sug över att få komma ut på utomhusanläggningarna igen. Allt är planerat i min mentala kalender, allt är förberett men ingenting händer. Lagen jag skriver om har antingen stolpe-ut eller tappat formen helt och faller som bowlingkäglor. Alla är borta. Det finns helt enkelt inga matcher kvar att skriva om. Ett sportvakuum uppstår.
Samma sak sker i den andra världen. LillyBelle blir sjuk, vi får ställa in en tävling vi alla sett fram emot och och inte heller kommande vecka finns någon tävling i sikte. Det blir dubbelt vakuum. Jag är så van vid att mina två världar snurrar runt samma sol att jag inte har någon omedelbar Plan B.
Vakuumet ger mig idétorka. Snudd på skrivkramp. Dessutom lyser nyheterna med sin frånvaro och jag upplever känslan av att inte ha något att göra på ett jobb där jag normalt ligger långt framme i min planering. Detta ofrivilliga lugn skapar stress. Samma sak här hemma på gården. Det är alldeles för lugnt.
Det som till slut bryter lugnet är ett djur. Ett litet djur som plötsligt dyker upp i periferin. En mus? Det rör sig snabbt som en mus, men det är större. Ett smidigt djur. Det gömmer sig i ett hålrum under stallväggen innan det springer vidare. Jag är inte säker på exakt vad det är för djur. Hinner aldrig ta en tillräckligt närgående titt. Tio minuter senare hör jag ett skrik. Det är Malin som skriker i panik. Hon mockar burarna och huset där våra kaniner bor. Jag springer snabbt fram till den stora buren. Nu ser jag djuret igen. Jag ser också vad det är. En liten mård. En kaninmördare. Mården håller på att försöka ta sig in till kaninerna och först när jag svingar vilt med det första jag får tag i – en kvast – flyr den blixtsnabbt iväg in i skogen.
LillyBelle är livrädd, gråter okontrollerat. Vi har haft besök av en mård tidigare. Den gången kostade det Angelos kanin Stampe livet och det får aldrig ske igen. Plötsligt vaknar jag upp ur vakuumets dvala. Här finns det saker att göra. Redan vid en snabbinspektion av kaninbur och hus noterar jag att kaninernas hem inte längre är säkert. Vi flyttar dem in i barnens lekstuga, jag spikar fast ett extra foder runt dörren för att mårdsäkra alltsammans. Inga fler kaniner ska dö här, allra minst på grund av att jag inte underhållit burarna där Zlatan bor i den ena och Våfflan och Tulpanöra, den kaninunge LilleBelle valt att behålla efter den sexfaldiga tillökningen, i den andra. Jag sätter genast igång, plockar fram häftpistol, virke, skruvar och kraftiga stålnät. Energin flödar, tankeverksamheten är igång på hundra och jag sliter i ren glädje. Jag nöjer mig inte förrän varenda kvardatmillimeter är säkrad med brutal kraft. Jag låter övriga tre i familjen kritiskt slutbesiktiga och ingen har några invändningar.
Kaninerna kan flytta tillbaka. Hade jag inte varit en så pass laglydig medborgare hade jag inhandlat ett par mårdfällor, men det får bli till hösten eftersom de inte får jagas nu.
Mårdens skrämmande intåg på gården krossar mitt vakuum fullständigt. Bryter handlingsförlamningen. Det blir början på ett race där jag, fulltankad med energi, skrubbar altanen med algtvätt som löser upp smutsen som fastnat under några hårda vintrar. Träningsvärken är enormt men njutbar. Jag fortsätter med att rensa poolen på alla löv och allt annat elände som samlats på botten. Jag rengör varje vägg från algangrepp. Skruvar ihop kopplingarna, startar pumpen och får igång maskineriet. Något jag normalt brukar göra någon vecka in i maj. Kopplar in pooldammsugaren och ägnar ett par timmar åt att suga bort missfärgande partiklar på botten.
Jag kontrollerar sedan att gräsklipparen barnen döpt till Sally fungerar. Jodå, lampan lyser grönt och när jag trycker på startknappen går hon iväg precis som hon ska.
Kedjereaktionen övergår till min andra värld: jobbet. Av bara farten sprudlar ideér och tankar på vad som jag ska göra på jobbet och tillsammans med en kollega har jag nu en artikelserie i sex delar färdigskriven som har premiär på lördag.
Och som av en händelse ska barnen tävla på söndag.
Vakuumet är borta.
Mina två världar är tillbaka.
Att hindra en mård från att bli mördare blev den tändande gnistan.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på