Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
17 juni 08:47

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord
Cupsegern är klar och som körsbäret på toppen blir LillyBelle segerintervjuad av självaste Mr Scandinavium: Stefan Fur.

Jag fotar mycket. Bildspråket intresserar mig. Att utforska ett kamerahus, testa olika objektiv och försöka kombinera fram de bästa bländar- och slutarkombinationerna fascinerar mig oerhört. Jakten på det perfekta ögonblicket är dock en jakt som sällan fäller stora byten. Det är inte nödvändigtvis sant att en bild säger mer än tusen ord, men en bra bild – d-e-n säger betydligt mer än så. En bra bild känns i hela kroppen när du tar den. Du får en omedelbar visshet om att det som fångats i kamerahuset är enastående.

Men trots att det blir många knapptryckningar i veckan, inte minst till den här bloggen, är det sällan jag är nöjd med en bild. Undantagen är få men det bästa med undantag är ju att de ens existerar, eller hur?

Och, kära läsare, bilden som följer tillhör dessa fåtaliga undantag, åtminstone för mig. När jag knäppte den här bilden kändes det i hela kroppen:

194 Lilly Ärevarv

Här har jag äntligen lyckats koncentrera mycket av det som är underbart med ridsport till en enda bild.

Glädjen, den oförställt barnsliga. Min dotters outsägliga lycka. Pokalen som lyfts till skyn. Den graciöse Tango, klädd i ett vindfladdrande segertäcke, som visar hur mycket han älskar ett ärevarv. Tempot. Ljuset. Känslan.

Det är just en sådan bild jag gått och längtat efter att ta. Och nu har jag gjort det. Jag hoppas att ni kan njuta lite tillsammans med mig, även om jag låter egoistisk när jag skriver det.

Bilden är tagen på Gislaved-Anderstorps Ridklubbs charmiga anläggning under förra helgens cup, där LillyBelle och Tango tog storslam: två segrar och två pokaler under lördagen, seger i den tredje cuptävlingen på söndagen och därmed givetvis också totalseger i cupen – vilket betydde två ytterligare pokaler med i bilen hem. Som om inte det var nog blev hon segerintervjuad av självaste Stefan Fur efter cupsegern.

Först Erika. Sedan Peggy. Och nu Tango. Det är faktiskt tredje helgen i rad, med tre olika ponnyer, som LillyBelle vinner en tävling och vi får väl påstå att hon just nu är i sitt unga livs form.

194 Angelo
Även Angelo intervjuas av Stefan Fur. Ett stort ögonblick.
194 Gislaved
Ett besök på Gislaved-Anderstorps Ridklubb rekommenderas varmt.

 

Men lika imponerad som jag är av LillyBelle, lika imponerad är jag över Angelos insats i Gislaved-Anderstorp. Han lånade generöst ut Tango till lillasyster och fick sitta på TW:s rygg och den som gör det vet att man inte direkt kan vänta sig ett prisregn. Åt LillyBelle och Tango fanns ingenting att göra men vilket ekipage var det som smet in på andraplatsen under båda lördagstävlingarna om inte Angelo och TW? Angelo kompenserade för TW:s…hmm, ska vi kalla det beskedliga matchtempo med att vända på en femöring efter ett par av omhoppningshindren och tjäna lite väg och tid. Han gjorde det otroligt bra och var strålande nöjd och glad efteråt.

Nu gick det väldigt bra i tävlingarna på Gislaved-Anderstorp men det är inte därför jag skriver följande. Klubben är, tycker vi i familjen Enestubbe, ett föredöme som arrangör. Bemötandet är alltid glatt och förstklassigt, tävlingarna flyter på bra och i ett kök där det alltid är nära till skratt finns det alltid hemlagade alternativ på menyn. Den här helgen korv stroganoff på lördagen och tacobuffé på söndagen. Till er som inte besökt anläggningen men gillar små mysiga tävlingar i lägre klasser kan jag verkligen rekommendera Gislaved-Anderstorp.

Så till det negativa. Efter drygt tre år av regelbundna besök på tävlingsanläggningar runt om i södra Sverige har jag, som den vidrige språkpolis jag är, noterat vilket som torde vara Ridsportsveriges mest felstavade ord. Jag drar inte alla klubbar över en kam, men om jag säger att jag sett denna typ av skylt på fem klubbar överdriver jag åtminstone inte. Och Gislaved-Anderstorp ingår i gänget av skyldiga.

194 Stavfel

Bildbeviset är svårt att förklara bort. Fallet avslutat. Sekretariat, om jag får be. Med ett a i den tredje stavelsen.

194 Rosie
Nu är hon på plats, Angelos nya C-ponny Rosie.

Den härliga superhelgen kommer vi att leva länge på och själv har jag en hel del arbete med skruvdragare framför mig när plaketter ska fästas i boxdörrar. Men faktum är att tävlingarna i Gislaved-Anderstorp inte är det enda glädjeämnet under veckan som gått. Det kanske inte ens är det största. För vad händer när jag minst anar det? Jo, då får jag beskedet att det är klappat och klart med köpet av en ny ponny. På måndagskvällen anländer den engelska skönheten, Angelos ponny Rosie. Angelo växer så det knakar, vi vet att han i bästa fall kanske har ett år kvar innan han vuxit ur sin Hilda och därför känns en C-ponny både välkommen och som ett måste. Nu börjar ett nytt kapitel, en ny spännande resa som vi alla i familjen kommer att vara en del av.

Men till och med språkpolisen i mig känner fruktan inför att hantera Rosie. Hon heter nämligen inte bara Rosie. Hennes fullständiga namn är Armathwaite Rosie. Det är annat än ett sekretariat det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
12 augusti 12:35

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”
Peder Fredricson med bronsmedaljen vid EM 2021. Foto: FEI/Christophe Taniere

Jag sitter spänt på Östra Stranden utanför Halmstad och följer den inledande och sex timmar långa VM-hoppningen från Herning. Det är en skön mellandag både för mig, som råkar vara schemaledig mitt i en streak av arbetspass, och för resten av familjen, som känner för en hästfri dag innan förberedelserna inför hemmaklassikern Karl Oskar Cup tar vid.

När jag med stort intresse följer den över 100 ekipage stora VM-tävlingen i SVT Play och lyssnar till kommentatorerna slås jag av någonting jag tidigare lyckats undgå. Jag har, inser jag, varit rätt dålig på att följa hoppmästerskap från start till mål. Av tidsskäl är det sällan jag hinner kika under de inledande dagarnas maratonsändningar och därför tvingas jag vara typen som bänkar mig när allt ska avgöras, när finalen går in i sin absoluta upplösning.

Nu när jag äntligen har tid att titta slås jag av någonting som ter sig fullkomligt brutalt.
– Där är hon borta från VM individuellt, säger SVT:s Maria Wallberg efter att hemmahopparen Linnea Ericsson-Carey fått ett ödesdigert stopp på vattengraven som kostar henne bortåt en halvminut.

HerningHopparenanPhoto: Roland ThunholmCode: 718 35
Drömmar krossas och införlivas i huvudarenan på VM i Herning. Foto: Roland Thunholm

Borta? Från hela individuella VM? På grund av en enda grov miss i den första tävlingen?

Redan där känns det brutalt. Danskan har tränat och tränat. Säkert lagt ett helt år av förberedelser för att komma optimalt förberedd till ett världsmästerskap på hemmaplan. Och så är hon borta innan det roliga ens har börjat.

Men det brutala stannar inte där. Långt ifrån. Incidenten vid vattengraven grusar inte bara Ericsson-Careys individuella förhoppningar. Den gör även att det danska laget, som inlett med två raka nollor, sjunker som ett blysänke i Öresund ner till plats 16 sedan Andreas Schou heller inte haft sin bästa dag på banan.

Kokar vi ner den dubbla brutaliteten får vi följande slutprodukt: Under 70, 80 eller 90 sekunder under VM:s första dag mot, över och förbi hinder på 155 centimeter sätter du tonen för resten av mästerskapet, både individuellt och – om du inte, som Malin Baryard Johnsson, räddas av lagkamraterna – även i lag.

Det här är grymt.
Det här är fasansfullt.
Det här är nästan omänskligt tuffa förutsättningar.

Malin_indiana_sistahindret
Sista hindret, nummer 14, föll för Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Min första tanke är att det är fel, att reglerna borde ändras. Varför inte ett individuellt kval och ett lagkval istället för att slå ihop dem? Jag förstår givetvis att hästarna inte kan gå hur många rundor som helst, men ändå. Här finns inga andraservar som i tennis, inga gruppspelsmatcher som i hockey, inga försöksheat som i friidrott eller återkval som i brottning.

I ridsport finns absolut ingenting, förutom den granithårda verkligheten. Du får EN chans, för att eventuellt få en chans till och därefter möjligen en till.

Min andra tanke är en annan.
Min andra tanke är att det är precis så här det ska vara.

Den tanken, känner jag, grundar sig i ett mycket enkelt faktum: Hoppning är inte längdskidor.

Under senaste skid-VM delades det ut guldmedaljer i sex olika discipliner till i princip samma skidåkare: i sprint, skiathlon, sprintstafett, vanlig stafett och i två distanslopp. Fyra herrar och fyra damer samt två herr- och två damlag blev världsmästare – trots att de egentligen bara åkt skidor.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag själv känner att ett VM-guld och titeln världsmästare devalveras rätt rejält om du har chans att ta hem upp till sex guld på ett enda mästerskap, dessutom i sport som bara kan utövas i ett fåtal länder.
Så är det inte i Herning. Här är du borta med vinden redan dag ett om du ställer till det för dig. I Herning kommer det bara att koras en enda individuell världsmästare – en synnerligen värdig sådan – och en enda nation som kan kalla sig världsmästare i lag.

Inga sprintklasser över fyra hinder, inga stafetter eller tävlingar med två olika hästar, inga mass- eller jaktstarter.

Bara en mästare.

Enkelt och vackert, hårt men rättvist.

Och oavsett vad de guldmedaljer som hängs kring mästarnas halsar i själva verket är gjorda av är de i mina ögon 24-karatiga. I ridsport vinner du inga chokladmedaljer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
5 augusti 11:31

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback
Comeback! Efter nästan tio månader är Tindra tillbaka på tävlingsbanan. Foto: Daniel Enestubbe

”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra? Tror du att du är något? Nej, nej. Här ska inga träd få växa till himlen. Det ska jag se till. Upp på hästen igen så får du se”

Sagt av Jante?

Någon missunnsam person?

Nej, svaret är att ingen sagt det där. Citatet är givetvis fejk, jag har precis formulerat det själv men även fejkcitat kan vara bra citat.

Vår idrott styrs nämligen av naturlagar. Beroende på vilken typ av idrott du väljer som ung upplever du dessa naturlagar i varierande grad. Det finns idrotter som gör sitt bästa för att tvätta bort naturlagarna i sin klåfingriga iver att allt bara ska vara på lek och aldrig på allvar.

Ridsporten är ett brutalt undantag från de bomullsförsedda sporter som helt sonika plockat bort målräkning och serietabeller för att ”skydda” sina yngsta. Ridsport är en kittlande skön och infernaliskt spännande färskvara, där du aldrig är bättre än ditt senaste hopp.

Det går upp och det går ner och skillnaden mellan upp och ner skulle jag säga är tydligare och mer utlämnande än i få andra sporter. Det är just därför som ett fall känns extra platt. Speciellt en motgång som föregåtts av en skön känsla och rentav en smula självförtroende. Det är då den där fejkade rösten hörs, med sitt jobbiga budskap: ”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra?”.

Den oerhört lyckade helgen i Aneby som jag skrev njutningsfullt om förra veckan förbyttes – helt väntat enligt nämnda naturlagar – i sin raka motsats när det var dags för tävlingar på hemmaplan. Växjö Summer Show II stod på programmet. Fyra dagar, 900 starter och fullt ös i ett fortsatt fantastiskt väder.

201 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda river hinder nummer sex. Foto: Daniel Enestubbe

Men redan under den första tävlingsdagen känner jag mig nästan säker på vad som ska hända. Angelo, som blivit bättre och bättre på att nöja sig med det lilla och acceptera en bra runda oavsett resultat, pratar plötsligt om att vinna. LillyBelle å sin sida insisterar på att inte bara rida Lätt B utan även för första gången Lätt A med Peggy. Jag är emot det men väljer att inte ens dela med mig av min åsikt.

Vill hon hoppa Lätt A med en A-ponny kommer hon att lära sig att det inte är en bra idé, tänker jag. Och om Angelo tänker jag att den som pratar om seger mer ofta än sällan står där som förlorare. Jag är nämligen – som ni säkert känner till vid det här laget – av åsikten att tävlandet är fostrande och livsviktigt lärorikt.

Utfall 1: Angelo rider Lätt C och Lätt B med Hilda. Han rider fint i båda klasserna men noterar ett pet i den första och två i den andra. Besvikelsen är enorm. Han, som skulle vinna, vann inte.

Utfall 2: I Lätt B får Peggy ett tidigt stopp och efter grunden glömmer LillyBelle bort att det är omhoppning (A/A:0) och ekipaget utesluts. I Lätt A säger Peggy tack och hej redan vid det första hindret. Det är, precis som väntat, för högt för henne. Ekipaget lommar ur ur arenan för första och troligen sista gången i Lätt A-sammanhang.

Ni märker.

Att inte vinna, att rentav kunna se sig själv som en förlorare, är otroligt lärorikt. Och med bara några dagars distans till tävlingarna kan lärdomar och insikter börja kicka in:

  • Det går upp och ner i sport, speciellt i ridsport.
  • Sikta på en bra prestation istället för att förvänta dig ett visst resultat.
  • Inse din och ponnyns begränsning.
201 Lilly Och Peggy
LillyBelle och Peggy checkade ut tidigt från Växjö Summer Show II. Foto: Daniel Enestubbe

Men trots grusade förhoppningar och en del missar bjuds vi under dessa tävlingsdagar på en syn som fyller oss alla med kärlek och glädje.

På startlinjen i Lätt D, bedömning A står ingen mindre än Tindra, vår underbara lilla 99 centimeter höga A-ponny som gjort att mina barn älskar ridsport över allt annat. Tindra har de senaste åren kämpat mot fång i omgångar och under vinterhalvåren har hon stått mycket i box.

Våra vägar har dock korsats av den makalöse Mikael Westberg, som efter tre SM-guld i hovslageri och 17 år som chefhovslagare vid Strömsholm gjort det till sin mission att bokstavligt talat åka från Malmö till Kiruna för att hjälpa fånghästar.

Jag skulle tro att det inte ens går att räkna hur många hästar han förlängt livet på genom sina kunskaper. Under sina resor genom Sverige har Micke med jämna mellanrum stannat till hos oss, röntgat, undersökt och behandlat Tindra. Vi har ställt de obehagliga frågorna.

Bör hon avlivas?
Finns det hopp?

Om det finns hopp – kommer hon att kunna få ett värdigt liv?
Micke har hela tiden sagt vad han tror. Sagt att det finns hopp, att sannolikheten är ganska god att hon kan bli bra men att det kommer bakslag då och då. Det har hela tiden blivit precis som han sagt.

För ett par månader sedan konstaterade Micke, efter en tråkig vår för Tindra, att det ser bra ut. Det ser ut ungefär precis som det ska göra när det ser helt normalt ut.

Då kommer nya obehagliga frågor, blandat med visst hopp:

Kan hon trava?
Galoppera?
Rentav tävla?
Eller ska hon bara stå i sin hage?

Mickes svar har alltid varit detsamma när det gäller den här typen av frågor: ”Låt henne själv bestämma”.

Jag vet nämligen få ponnyer som älskar att tävla så mycket som lilla Tindra gör. Hon gillar att stå i centrum, hon har en underbar hoppstil och är en vindsnabb publikfavorit under ärevarven.

Därför lät vi Tindra själv bestämma. Först genom att springa bredvid henne hemma på gräsmattan, vilket hon formligen älskade. Sedan har hon stegvis travat med ryttare, hoppat på låga hinder hemma på gräset, lösgalopperat i paddock och därefter tränat i paddock med ryttare.

Att döma av Tindras kroppsspråk kan jag bara säga så här: Om hon haft en tumme hade den pekat rakt uppåt när vi frågat om hon är sugen på att tävla.

Sagt och gjort.

Nästan tio månader efter senaste starten står de där igen, LillyBelle och Tindra. Och det ser så enkelt och kul ut. Vi ser hur Tindra njuter, hur fint hon klarar alla hinder och hur högt över hon är. Det blir den skönaste målgången sedan…jag vet inte när.

201 Lilly Tindra 2
Felfritt! Glädjen är stor. Foto: Daniel Enestubbe
201 Lilly Och Tindra
Rosett och posering framför kameran. Precis som Tindra vill ha det. Foto: Daniel Enestubbe

Tindra är tillbaka, hon mår bra och hon visar hur mycket hon fortfarande älskar att tävla. Och tack vare att LillyBelle fortfarande bara är marginellt större än en myra kan Tindra få känna på det roligaste hon vet ett tag till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
29 juli 10:26

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats
TW:s rosettsamling.

”Jag blir nästan lite avundsjuk när jag ser alla lastbilar och husvagnar” säger Malin.

Det är onsdag, dagen före stortävlingen Växjö Summer Show II ett stenkast från vår hem. Drygt 900 starter väntas under fyra högintensiva tävlingsdagar. Jag förstår Malin. Just eftersom vi bor nästan mitt på tävlingsplatsen vore det både dumt och oekonomiskt att stalla upp våra hästar där.

Men jag förstår vad Malin menar och känner samma känsla som hon.

Det vi kan se tillbaka på från veckan som passerat är ren magi. Som jag skrev i förra texten laddade vi för vårt första riktiga meeting som familj. Och vilket meeting det blev. När du skaffat sig rejält med livserfarenhet, vilket jag nog tvingas erkänna att jag har, då har du också lärt dig en viktig sak. Nämligen att förväntningar och förhoppningar ganska sällan infrias. Vädret kan svika, utflyktsmålet kan visa sig vara trist och tråkigt och för den händelse tävlingar står på spel kan det sluta med fler tårar än nöjda skratt och leenden.

Det gör det inte i Aneby. Redan när vi rullar in på tävlingsområdet med husvagn och transport sent på torsdagskvällen gillar vi omedelbart det vi ser. Anebyortens Ridklubb är mysig, välskött och ligger vackert belägen nere i en gryta precis invid en sjö. Vi hittar vår elplats, installerar oss och känner direkt en trivsel som sprider sig. Barnen som ska tävla tidigt nästa morgon kan redan där inspektera banan. Med oss har vi Angelos nya C-ponny Rosie medan LillyBelle gjort ett annorlunda val av tävlingshäst. Hon har med sig den mytomspunna Teeny Weeny, alias TW. Den charmigt trötta och ointresserade Mullehästen som kostat mig bland annat en framtida tripp till Maldiverna. Det är hon, den minimala B-ponnyn, tävlingarnas minsta häst, som LillyBelle ska rida. Hur ska det gå? Den tanken slår mig alltid när TW ska hänga med på tävling.

200 Aneby
Tack mysiga Aneby för en underbar helg. Vi ses 2023!
200 Angelo Hopp
Angelo och Rosie – ett fint par.
200 Angelo Tvåa
Angelo är besviken efter att ha missat en dubbelseger på sista hindret. Men besvikelser ingår i spelet.

Så gryr dagen till vår första cupetapp i vårt första riktiga meeting. Först ut är LillyBelle och TW som deltar i Rådjurscupen, den minsta av de tre cuperna med LE, LD och LD+ på schemat. 16 ekipage är anmälda och LillyBelle går ut som fyra. Redan på framhoppningen tycker jag att TW ser mer intresserad än trött ut och det visar sig stämma. Snabb är hon inte, det vet jag. Om det handlat om ett 100-meterslopp skulle hon komma flera sekunder efter den näst sista i loppet. Men en sak har TW lärt sig: att ta extremt snäva svängar. Det gör hon, och efter en bländande omhoppning går hon upp i ledningen – och vinner sedan med en och en halv sekund. Vilken smakstart på meetinget!

Därpå följer en LD som inte ingår i cupen och nu fortsätter det att flyta på. En ny lugn och stabil grund följt av en ny snäv omhoppning och LillyBelle och TW står där igen med en ny rosett efter en ny förstaplats! Nytt ärevarv, nytt jubel. Sedan pysslas TW om och hennes box dekoreras med de två rosetterna. Vilken rövarstart!

För Angelo är det Hjortcupen som gäller och där är det LC, LC+ och LB som gäller. I LC har de chans på tredjeplatsen men ett försmädligt pet på sista omhoppningshindret gör att de hamnar sjua, precis utanför placering. Men Angelo och Rosie får en ny chans direkt, i LB. Angelo rider superfint, Rosie är följsam och här blir det målfoto om topplaceringarna. Angelo har lite stolpe-ut, slutar trea med bara 17 hundradelar upp till förstaplatsen. Men han är supernöjd och kan sätta upp en rosett på Rosies boxdörr.

Dag två inleds med en LD för LillyBelle och TW där de på nytt nollar i grunden. Omhoppningen bjuder inte på lika många snäva svängar utan domineras av distanser. Det är inte TW:s bästa gren, som sagt, men det blir ändå en finfin tredjeplats och ledning i cupen inför söndagens final. Rosett nummer tre hängs upp på boxen och TW, som blivit lite av en publikfavorit, får kärlek av allt fler på området.

För Angelo och Rosie fortsätter det att flyta på. I LC rider de både felfritt och snabbt och när vi summerar det hela står de där som segrare. Angelo är ett enda stort leende när han rider ut på ärevarvet.

200 Angelo Vinst
Husvagnen installerad på tävlingsområdet sent på torsdagskvällen.

Så kommer cupens finaldag. I poängsammandraget noterar vi att både LillyBelle och Angelo är i ledning och har chansen på ett segertäcke. Som vanligt är de minsta först ut, vilket betyder Rådjurscupen med LillyBelle och TW i den infernaliskt spännande bedömningen A:1A. Ekipaget är ett av sju som genomför en felfri grund. När sedan de sex föregående ridit, flera av dem på mycket snabba tider, står de där som sista paret ut: LillyBelle Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny. Tiden att slå är 23,63.

Kan de fixa det?

De ger sig iväg. Chansar på de mest snäva svängarna, som de tränat på här hemma i paddocken. TW är på fint tävlingshumör, ser nästan intresserad ut och då vet man att vad som helst kan hända. En avslutande supersväng och sedan når de målet. Tiden visar 22,40 och saken är klar. De vinner inte bara den avslutande klassen utan hela cupen.

TW vinner – ett meeting…

Jag vill ta mig för pannan och nypa mig i armen samtidigt, men avstår. Jag ser ju med egna ögon att det verkligen hänt. Fyra starter ger alltså tre segerrosetter, en tredjeprisrosett och en cupsegerrosett. Obegripligt men fantastiskt.

Timmen senare står Angelo och Rosie inför exakt samma uppgift. De har klarat grunden, är sist ut i omhoppningen och har en tid att slå som är 50,49. Angelo satsar för fullt. Han går ut hårt men ändå med kontroll. Rosie ser superfin ut och det går snabbt därute.

200 Kompisar
Åke, Casper och Angelo hade roligt tillsammans under meetinget i Aneby.
200 Lilly Tackar
Lilly under en av fem prisutdelningar.
200 Lillyärevarv
Det är något speciellt med ärevarv.
200 Rosies Rosetter
Rosett-Rosies boxdörr.
200 Tw Publikfavorit
TW var tävlingarnas minsta deltagande ponny men fick snabbt nya supportrar.
200 Tw Skärm
Tänka sig att jag skulle få se den här texten på en digitalskärm.

Så har han bara ett hinder kvar. Ett enda. Hindret är högt. Förrädiskt LB-maxat. Angelo satsar allt han har, men satsningen går inte hem. Han river – och fyra fel är fyra för mycket trots att tiden i mål klockas till snabba 39,27. Istället för seger i klassen blir det en fjärdeplats.

Istället för cupseger blir det en andraplats.

Angelo är såklart besviken. Vem hade inte varit det när en dubbel seger är så nära?

Men besvikelser ingår i spelet, ofta är de till och med nyttiga att gå igenom och bearbeta för att utvecklas både som människa och tävlingsryttare.

Vi åker hem till Växjö med nio rosetter efter ett meeting som motsvarade både mina förhoppningar och förväntningar. Meeting är livet när livet är som bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
22 juli 10:24

Dags för miijting

Dags för miijting
Här kan vi bocka av några av de 82 punkterna på packlistan. Foto: Privat

Malin ber mig skriva ut tre exemplar av en packlista inför tävling hon hittat på en ridsportsajt. Jag klickar på bifogad sms-länk, tittar och blir sedan stående en lång stund. Jag är inte säker på om jag motar bort en impuls att klia mig i huvudet eller om jag faktiskt, upprepade gånger, för fingrarna genom hårbotten. Jag blir i alla fall fundersam när jag ögnar igenom listan.

Den är indelad i fyra avsnitt; ett för hästen, ett för ryttaren, ett för foderrelaterade saker och ett avsnitt som annonseras med den klassiska rubriken ”Övrigt”.

Jag läser med stigande förvåning och ja – nu kliar jag mig definitivt i huvudet. Listan gör mig nämligen förvånad på mer än ett sätt. Bara avsnittet om hästen innehåller 31 punkter. 31! Ryttarlistan innehåller 17, den foderrelaterade 11 och övrigtavsnittet 23. Inalles landar vi på 82 saker som måste med inför en tävling.

Den naturliga reaktionen är given: Vad håller vi på med?

Packa 82 saker, bara för att åka på EN tävling. Sedan upprepa mönstret vecka efter vecka. Det låter ingenting annat än som fullt utvecklad galenskap.

På det följer tre naturliga invändningar:
• Visst, men en sådan lista måste väl vara rejält överdriven?
• Går det ens att packa så många grejer och lyckas komma ihåg att få med allt?
• Hälften av punkterna på listan kan väl ändå strykas?

Återigen förvånad konstaterar jag att det bara är på fråga två jag kan svara ett ärligt ja.

Nej, listan är inte överdriven. På punkt efter punkt känner jag igen just de saker som följer med oss när vi är på tävling. Och ja, det är fullt möjligt att både packa och komma ihåg alla dessa punkter. Visst finns några enstaka saker som kan strykas men nej, inte ens i närheten av att uppgå till halva listan. Dessutom tillkommer ett antal andra punkter.

Är det först när jag ser allt svart på vitt jag inser vilka extrema förberedelser varje tävling kräver?

Jag tror det.

Jag menar: det kunde ju ha varit mindre extremt. Det kunde ha varit normalt. Till exempel att packa en innebandyklubba, ett par skor, en handduk och sedan pang bom – redo för match och cup. Men man vänjer sig vid allt. Rutiner skapar en inre autopilot som gör att alla vet vad de ska göra utan att de ens tänker på det. Därför tänker vi inte på hur mycket vi egentligen måste tänka på inför en enda tävling.

199 Lilly Tw
LillyBelle och TW efter sin hittills enda seger tillsammans, i Bräkne-Hoby i juni. Kan den knasiga ponnyn skrälla i Aneby? Foto: Privat
199 Angelo Rosie
Angelo och Rosie firar segern i Eriksmåla Cup för två helger sedan. Nu ska de på sitt första ”riktiga” meeting. Foto: Privat

Det finns en anledning till att Malin ber mig skriva ut 82-listan. Vi ska på meeting. För mig är det ett begrepp jag känt till ganska länge som journalist men greppat fullt ut först som invigd i ridsporten. ”NN vann meetingpriset” fick jag ofta veta, rent upplysningsvis, när jag bevakade tävlingar för ett antal år sedan. Jag trodde först att meetingpriset var den största klassen i tävlingen men nu vet jag bättre. Det märkliga var och är fortfarande att just meetingpris bara i undantagsfall redovisas offentligt bland övriga resultat. Ett meetingpris bara är, det lever lite grann sitt eget liv och är samtidigt ett pris man förväntas veta vem eller vilka som vunnit.

Nu vet jag i alla fall vad ett ”miijting” är. Från början trodde jag att det handlade om ett speciellt möte, direkt översatt från det inlånade engelska ordet. Nu vet jag att meeting har en ridsportsynonym i ordet ”flerdagarstävling” och att du, när du åker på meeting, oftast stannar och övernattar på tävlingsområdet. I takt med stigande barnaålder har Angelos och LillyBelles intresse för att delta i meeting uppskattningsvis ökat med först hundratalet, sedan tusentalet procent.

Försiktigt har vi tagit oss in i meeting-eran och den här helgen tillbringar vi i Aneby där Skogens Konung står på menyn. Där deltar LillyBelle och TW i Rådjurscupen, den minsta, medan Angelo och Rosie ska vara med i mellansteget Hjortcupen. Tre nätter i husvagn väntar och den utskrivna packlistan är framtagen just för att vi inte ska riskera att behöva köra 26 mil tur och retur till Växjö för att hämta ett hästpass eller annan kvarglömd måste-utrustning.

När detta skrivs är mycket redan gjort men lika mycket återstår. Häst- och kaninvakter ska instrueras, foder till hemmavarande djur ska packas, meeting-måltider ska förberedas och mycket annat. Vi är på väg mot vårt första riktiga meeting och trots 82 punkter på listan och en logistik som kräver det allra största tålamod ser jag fram emot det väldigt mycket.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lyssna också på Ridsportpodden sommarspecial med Ponnypappan

199 Husvagn
Husvagnen är redo för meeting. Foto: Privat


Ponnypappan
15 juli 14:52

Ponnypappan: Är FHS Sveriges bästa event – alla kategorier?

Ponnypappan: Är FHS Sveriges bästa event – alla kategorier?
Mässområdet bubblar igen. För inte så länge sedan var det en orimlig tanke. Foto: Ponnypappan Daniel

Jag vet inte vad som händer, men det är samma sak varje gång. Oavsett om vi besöker en festival, går på konsert eller som nu, befinner oss på Falsterbo Horse Show, genomgår mina familjemedlemmar en närmast kuslig förändring. De står inte att känna igen. De drabbas plötsligt av en kombinerad intellektuell och visuell härdsmälta. För hur ska jag annars tolka det obestridliga faktum att de inte längre kan se skillnad mellan mig och en förvaringsbox?

198 Falsterbo 5
En av höjdpunkterna för LillyBelle var att få passa corgin Ellie en kort stund medan matte Stephanie Holmén var iväg på ett ärende. Foto: Ponnypappan Daniel

”Ta min väska, Daniel”.

”Håll min jacka, pappa”.

”Bär den här kassen”.

”Du får ha min telefon”.

”Ta hand om nycklarna”.

Det tar mindre än en halvtimme. Sedan är fickorna fulla och händerna upptagna med att hålla i saker. Till och med oväntade små ting som glasspapper och urdruckna saft-tetrapack läggs på mig, som om jag utöver mitt ideella arbete som förvaringsbox även tjänar som någon sorts återvinningscentral. Detta trots att Malin och barnen, åtminstone vanligtvis, både har varsin hjärna, två händer och diverse fickor att använda sig av.

Där står jag, den levande förvaringsboxen från Växjö, och har inget annat val än att gilla läget. Och varför skulle jag inte göra det? Det är nämligen svårt, för att inte säga omöjligt, att inte gilla läget under Falsterbo Horse Show.

198 Falsterbo 3
Efter tre mörka publikår med tomma läktare: hur underbar är inte bilder som denna? Foto: Ponnypappan Daniel

Tiden går fort och långsamt på samma gång. Skrämmande jag när man inser att det är hela tre år sedan den senaste ”riktiga” FHS tilläts bli arrangerad. Skrämmande långsamt om jag betänker alla tankar på just den här veckan och all längtan kring den som syresatt både mina och många andras sinnen under de tre förlorade år som passerat. Särskilt 2021 var ett tungt slag mot FHS, när en uppenbart illvillig länsstyrelse i Skåne var ute och mätte läktarsektionerna med linjal, pekade med hela restriktionshanden och satte ett publiktak på 500 – dock under förutsättning att de strikta direktiven upprätthålls från första till sista dag. Detta samtidigt som det spelades fotboll i Stockholm inför nästan 10 000 på läktarna.

Det är svårt att ens föreställa sig en sådan verklighet nu när jag ena timmen strosar runt bland utställarna på det bubblande mässområdet och andra timmen delar magin med alla andra på den fullsatta internationella hopparenan. Stjärnorna är där – och alla som kan tänka sig att köpa en entrébiljett är välkomna att delta på festen. När vädret dessutom klappar i takt med hela hästfesten och inte ens klåfingriga förbudsivrare på länsstyrelsen har makt att lägga sordin på stämningen – ja, då finns det ingenting som kan stoppa Falsterbo Horse Show.

Det är Falsterbo igen. Det är på riktigt igen. Vi är som kalvar på grönbete och jag tror att den känslan delas av många besökare. Jag känner mig till och med säker på att även den som aldrig tidigare befunnit sig på ett ridsportevent skulle vilja uppleva detta igen och igen. Jag har, som ni kanske noterat i dessa rader genom åren, en fäbless för att sätta ridsporten i relation till andra sporter. Jag har radat upp de många fördelar – exempelvis jämlikheten, jämställdheten och slopandet av åldersindelade klasser – jag anser att ridsporten har gentemot våra andra stora sporter.

198 Falsterbo 2
Som publik vet du alltid vad du får när ridsporten bjuder till fest. Foto: Ponnypappan Daniel

Ett event av Falsterbo Horse Shows kaliber visar ännu en fördel, nämligen att du som åskådare får valuta för pengarna. Publik-ekonomiskt är det givetvis redan en stor fördel att cirka 99,99 procent av alla ridtävlingar i Sverige genomförs utan att arrangören tar en enda krona i inträde. För den intresserade är det bara att komma, titta och njuta av dramatiken på tävlingar i hela Sverige, vecka ut och vecka in.

Falsterbo, Scandinavium, Friends och Elmia tillhör de fåtal tävlingar i Sverige där biljett måste köpas, men även här levererar ridsporten för fullt. Kostar det – ja, då ska du få allt och lite till för pengarna också. Här vet du inte bara vad du förväntar dig utan även att du kommer att få det du förväntar dig. Det gör du inte om du betalat biljett för att se en fotbollsmatch på Tele2 Arena eller en konsert på Globen. Fotbollsmatchen kan bli den tristaste du sett, den kan sluta 0–0 eller vara avgjord efter en kvart. Konserten kan bli en enda stor besvikelse. Artisten kan gå på halvfart, kan bli  sjuk eller rentav ställa in. Det vet du aldrig. Vad du däremot vet är att ett ridsportprogram i Falsterbo spänner från nationell ponny till internationell 1,50-GP. Du vet att hoppning och dressyr bor sida vid sida och att det är fullt drag från morgon till kväll. Du vet att det bjuds på hunting, körning, riddarspel och alla möjliga alternativa programpunkter.

Det k-a-n inte gå fel. Här är ingenting avgjort förrän sista ekipaget ridit klart. Här kan inte en tävling vara avgjord efter en kvart. Här är du garanterad dramatik ända in på mållinjen – i klass efter klass och dag efter dag.

198 Falsterbo 4
Falsterbo Horse Show – ett av Sveriges bästa event, alla kategorier. Foto: Ponnypappan Daniel

Jag är upprymd och lycklig. Inser att jag befinner mig på Sveriges kanske bästa event, alla kategorier. Jag känner glädje men även en lättnad. Tre års väntan är en lång väntan. Det märks ännu tydligare när man är på plats.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
8 juli 11:53

Ponnypappan om horsecation, kapten Ankarcrona och ovant sommarprat

Ponnypappan om horsecation, kapten Ankarcrona och ovant sommarprat
Börjes Cup – horsecation när det är som allra bäst och trevligast.

Min ovanligt hett efterlängtade semester är inne på sitt andra veckovarv av fyra. Hittills inser jag att det borde finnas ett alternativt ord till semester för oss som håller på med du-vet-vad. Jag menar: det finns ju redan ordvrängningar i form av svemester, som betyder att man semestrar inom Sverige. Det finns hemester, för dem som väljer att tillbringa ledigheten i närheten av där man bor. Till och med hemester har en synonym i staycation.

Men vad kallas det när ridsporten går in i någonting som måste klassas som verklig högsäsong och det samtidigt står semester på schemat?

Hästmester? Låter obegripligt.

Horsecation? Låter bättre.

I så fall är vi är mitt uppe i en horsecation – antingen iväg på en tävling eller någonstans i förberedelserna mellan två tävlingar.

Denna dag har vi precis hämtat Angelo från sommarens andra och sista ridläger. Det första var hos min poddpartner Lussi Wemlerth, det nyss avslutade hos Niklas Arvidsson i Harplinge där alla lägerdeltagarna ingår i Killar som rider i syd.

197 Angelo
Angelo och Hilda under Börjes Cup. De vann lördagens klass och slutade fyra i finalen.
197 Lillybelle
LillyBelle med ett segerleende, faktiskt för sjätte helgen i rad.
197 Segerintervju
LillyBelle segerintervjuas av min poddpartner Lussi Wemlerth efter segern i Lilla Börjes Cup med Peggy.
197 Ärevarv
LillyBelle och Peggy ger sig ut på ärevarv.

Det var förresten Lussi och jag som körde Angelo och hans kompis Casper till lägret i måndags. Det skedde dagen efter avslutningen av klassikern Börjes Cup i Tingsryd – i år om möjligt ännu bättre och ännu trivsammare än vanligt.

Låter det förresten konstigt att Lussi fanns med i, och till och med körde, lastbilen som skulle ta Angelo till lägret?

Det är inte det minsta konstigt. Lussi är nämligen också på horsecation. Tillsammans lyckades vi sy ihop ett upplägg som var för bra för att inte genomföras. Efter att vi lämnat Harplinge och sett till att pojkarna och deras ponnyer blev ordentligt installerade sätter vi oss i bilen och tar sikte på E6:an söderut, med Södra Sandby som destination. Efter ett matstopp längs vägen lotsas vi, helt utan felaktiga besked från navigationsappen, till rätt adress.

På uppfarten står vår högt ärade blågule kapten och hälsar oss välkomna med ett varmt leende. Han är mannen som nått större framgång än alla andra tidigare förbundskaptener. Henrik Ankarcrona visar oss in i det ljusa fräscha huset i Södra Sandby. Vi vet att han har mycket att göra, vi vill varken störa eller förlora tid och slår oss snabbt ner vid ett bord i ett svalt rum. Jag trixar i någon minut med den medhavda inspelningsutrustningen, vi gör ett ljudtest som låter bra och sedan trycker jag på den röda knappen. Det blir ett timslångt och mycket intressant samtal med en man jag upplever precis så lugn och sansad som han beskrivits i olika intervjuer. Journalisten i mig vill gärna få honom att åtminstone utlova ett VM-guld i Herning om en månad, men Henrik Ankarcrona vet hur man hanterar media. Vänligt och vant svarar han på våra frågor, utan att gå i fällan och bjuda på sensationer.

197 Ankarcrona
Vi fick i måndags äran att träffa och intervjua förbundskapten Henrik Ankarcrona.

Jag analyserar alltid de jag intervjuar. Studerar hur de beter sig, tolkar deras svar, försöker dra slutsatser. Det dröjer inte lång tid innan jag gör ett par mentala journalanteckningar. Saker som jag tror ligger bakom det väldigt gnisselfria samarbetet mellan förbundskapten och hans landslag. Henrik Ankarcrona är intressant men inte kontroversiell. Han är kunnig men inte det minsta kaxig. Han är trevlig – jag skulle nästan säga snäll om det inte lät töntigt – men jag tror samtidigt inte att han är konflikträdd. Han är, gissar jag, precis som en bra förbundskapten ska vara. Lyhörd och empatisk men också respekterad och van vid att fatta även de obekväma beslut en kapten alltid måste fatta i samband med laguttagningar. När poddinspelningen är slut tackar vi hjärtligt för att vi fick komma, dottern Caroline hoppar in och tar ett foto av mig, Lussi och pappa Henrik till podden och sedan bär det av hemåt.

Vår horsecation går vidare. Just nu pågår lågintensiva förberedelser inför Angelos och LillyBelles nästa tävling. På lördag och söndag är det cup i Eriksmåla som gäller, också det en av barnens favoriter i repris. För min egen del är jag, på just denna sajt, den som har förmånen att få prata i Ridsports sommarpodd.

Bokstäverna är min drivkraft. Tangentbordet mitt piano. Om jag har någon vid min sida kan jag tänka mig att även prata, diskutera och intervjua, som i det fina poddformatet. Jag ställer utan att tveka upp som hockeyexpert i radio eller tv när någon frågar. Problemet, inser jag nu, är att jag tycker det är roligare att säga ja än nej när någon frågar. Mitt ”Javisst, vad kul!” som svar på frågan om jag ville bli en av Ridsports sommarpratare är ett exempel på det.

Jag.

En mikrofon.

Ingenting annat.

Ingen gäst, inget tangentbord, ingen programledare ­– ing-en-ting.

Och så ska jag sitta där, helt själv, prata rakt ut i tomma intet och inte bara säga någonting utan någonting som folk ska vilja lyssna på.

Det är…ovant, för att uttrycka det milt.

Jag kommer nog aldrig att våga lyssna på mig, men det vore kul om du gjorde det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.


Ponnypappan
1 juli 11:59

Vinnarens guide till den perfekta (nåja) segerintervjun

Vinnarens guide till den perfekta (nåja) segerintervjun
Henrik von Eckermann kom tvåa i 1,55-Grand Prix (arkivbild).

Härom veckan såg ni kanske här på bloggen att min dotter LillyBelle vann en cup i Gislaved. Strax före ärevarvet fick hon även en stor mikrofon upptryckt någon decimeter från sin mun och blev intervjuad av självaste Stefan Fur. Hon klarade det bra, svarade tydligt men fåordigt och jag såg på henne att hon både tyckte att det var superstort och superläskigt.

Jag har tänkt lite grann på det sedan dess, på den väldigt speciella situationen att bli intervjuad öppet, inför en publik, efter att man gjort någonting bra. En segerintervju, helt enkelt. Det är inte direkt någonting man gör varje dag i livet. Vissa gör det aldrig medan det är mer normalt för stora stjärnor i stora sporter som vinner mycket. Och ärligt talat: Vad ska man egentligen säga? Vad hade du sagt om du vunnit och blivit intervjuad direkt efter målgång? Förutom att det känns bra och härligt – vad ska man säga?

Försök googla på ”Hur hanterar du segerintervjun?” och se hur många träffar du får. Svar: noll. Det finns tusentals länktips till hur du på bästa sätt ödmjukt skryter om dig själv under en anställningsintervju men inte ett enda tips om hur du fixar segerintervjun, ett läge där du faktiskt med all rätt borde kunna få skryta lite.

Konstigt?

Kanske.

Inom golfen finns det exempelvis ett lysande exempel på att yrket segerintervju-coach hade kunnat få åtminstone en uppdragsgivare. Vår största golfare alla kategorier, Annika Sörenstam, var nämligen så blyg under början av sin karriär att det hände att hon medvetet missade några extra puttar för att i-n-t-e vinna och därmed riskera att hålla segertal efteråt. För en annan av svensk golfs största, Sophie Gustafson, var det hennes stamning som gjorde segerintervjuerna till en plåga.

Så vad göra när det inte finns en enda googling som leder någonvart för den som vill läsa på om segerintervjuer? Jag menar: sommaren är här, det hålls meetings i var och varannan ridsportbuske och på många ställen kliver hoppdomaren ner på tävlingsbanan med micken i högerhanden för att ta sikte på cupvinnaren.

Om det inte finns något skrivet i ämnet får jag helt enkelt ta ansvar för att göra någonting åt det.

Frågan är: vilket segerintervjutyp är du?

Med min rätt breda erfarenhet av att bevaka sport har jag både gjort intervjuer med olika typer av vinnare i olika sporter och – såklart – lyssnat till segerintervjuer både live, i radio och på tv. Här kommer världens kanske första segerintervju-guide.

1) TV-puckintervjun (standard i SVT efter vunnen hockeyfinal)
”Fy fan va gött, jävlar alltså, ojojojojoj! Helvete vad gööööööttttt! Wooooooooo! Fan va gött!”.

2) Boxarintervjun
Spela på ditt självförtroende och överdriv: ”Jag är den störste. Jag är den bäste. Den störste och bäste genom alla tider! Nu har jag visat för alla att ingen kan besegra mig och vem som är den rättmätige mästaren”.

3) Den djupa intervjun
Chocka med att citera en enda mening ur Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Alla som gjort det i intervjusammanhang har geniförklarats: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”.

4) Den ödmjuka intervjun
”Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om XX, som kämpat så länge och som var så nära. Nu blev det jag som vann, men egentligen tycker jag att XX är värd en del av segern”.

5) von Eckermann-intervjun
”Jag måste tacka min häst. Han är på en helt annan nivå, en egen nivå”
(Äkta citat i Dagens Nyheter, 20 november 2021)

6) Den uttänkta intervjun
”Först och främst vill jag tacka mina sponsorer X, Y och Z för att ni stöttar mig genom den här satsningen. Jag tackar X för hjälpen med ditt, Y för hjälpen med datt och Z för hjälpen med ditt och datt”

7) Zlatanintervjun
”Jag är ett lejon och lejon jämför inte sig själva med människor”

8) Reseintervjun
”Vi har jobbat hårt och länge för det här. Det har verkligen varit en resa. Det känns väldigt roligt att den här resan slutar som den gör och att vi nu kan påbörja nästa resa tillsammans”

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

 

 

 

 

 


Ponnypappan
24 juni 11:57

Ponnypappan om den bästa tiden på året

Ponnypappan om den bästa tiden på året
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.

Jag har lyckats stjäla till mig en stund framför datorn för att skriva ner dessa rader. För det är, som man brukar säga, mycket nu. Semestern är så pass nära i sikte som på måndag och det finns ett par rejäla reportage- och krönikeinsatser kvar att göra innan jag med gott samvete kan säga glad sommar till mina mer sensemestrande kollegor.

Att det är ”mycket nu” är också nästan alltid detsamma som ”det är mycket roligt som händer just nu”.

Mycket är det.

Och roligt är det.

Har man bara en viss fallenhet för planering och en förmåga att prioritera någorlunda rätt går det att njuta även de dagar då kalendern är fulltecknad.

Att ens barn åker på ridläger har till exempel redan hunnit bli en kär tradition att njuta dubbelt av. Det är alltid det första som händer veckan efter skolavslutning och det är underbart att se hur Angelo och LillyBelle längtar, förbereder sig och – i LillyBelles fall – skriver fyra sidor långa packningslistor flera dagar innan lägerstart. Det går sedan nästan att ta på de närmast spralliga förväntningarna när vi tidigt på morgonen kör ut barnen och deras utvalda ponnyer till lägret. Alla som varit på idrottsläger vet hur speciell den är; känslan av att inte vara hemma, av att sova tillsammans med andra lägerdeltagare och samtidigt ha ett schema som nästan enbart består av roliga och spännande programpunkter.

Detta år sker lägret i Ingelstad, på lantbruksgymnasiet två mil från Växjö där min poddpartner Louise Wemlerth är verksamhetschef under terminerna och lägerchef på sommarlovet. ”Lussis läger” har blivit en klassiker och succén håller i sig även i år.

195 Angelo Glad
Angelo och Rosie.
195 Angelo Rosie 2
Det blir intressant att se vart Angelos och Rosies resa bär.
195 Projekt
Plintar nergrävda, äppelträd planterat, markduk och specialsingel på plats. Att göra något dekorativt av den här grusplatån är ett av våra sommarprojekt på gården.

Min och Malins lägertradition sker som vanligt på hemmaplan. Här får vi några dagar för oss själva för att i lugn och ro planera semestern. För ju längre du bor på en gård, desto större blir den och desto fler djurmedlemmar får den. Åtminstone är det min erfarenhet. Med tiden inser du att gården inte sköter sig själv, att det rentav krävs ett rejält roddande för att ens lämna den under en enda dag. Därav behovet av planering.

Vi använder även det behagliga lägerlugnet till att genomföra olika projekt för att underhålla och utveckla gården. I år står både förvaring och dekoration på schemat. Vi behöver mer plats för foder och vi önskar mer blomsterprakt på gården. Den årliga boxtvätten och ommålningen inne i stallet ska givetvis också genomföras, men den får vänta några veckor.

Ungefär när jag och Malin spikat sommarens projekt och så smått börjat påbörja det första av dem – en dekorativ hörnplatå – är det dags.

Lägeravslutning på schemat.

195 Avslutning
Dags för den avslutande hoppuppvisningen under årets läger.
195 Lilly Tango
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.
195 Lägerpublik
Föräldrar, syskon, släkt och vänner på plats när barnen har avslutning.

Vi åker tillbaka till Ingelstad där Lussi är i högform och där alla lägerdeltagare med stor koncentration visar upp sina färdigheter. Vi föräldrar och andra intresserade applåderar spontant och generöst och känner oss stolta över det vi ser. För Angelo har lägret blivit ett bra tillfälle att bekanta sig med nya C-ponnyn Rosie och det syns tydligt att de trivs med varandra. Snart sker deras första tävling och jag är spänd på att se vart deras resa tar vägen.

Fast just nu är jag bara tacksam över nuet, tacksam över att bara vara.

Vi får fira midsommarafton i ett land som fortfarande är fritt och fortfarande är ett av världens allra bästa att bo i. I dag skiner över hela Sverige, i dag bjuds vi på den högsommarvärme vi under så många andra mindre varma månader går och längtar efter. I dag firar vi återigen vår inofficiella nationaldag och jag önskar er alla en njutningsfull midsommar i vårt vackra varma land!

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 


Ponnypappan
10 juni 11:07

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag
Förra helgen var det med Erika. Nu vinner LillyBelle med Peggy. Och solen bara skiner.

Ibland händer det att jag genomför en inre dialog med mig själv. Så sent som i lördags gjorde jag det och så här gick snacket:

Jag: Kommer det någonsin att bli varmt i Sverige igen?

Mig: Tveksamt. När hade vi en riktigt varm dag senast? Augusti?

Jag: Precis. Och nu är vi inne i juni.

Mig: Hopplöst. Snart är det vinter året om.

Jag brukar hålla med mig och tro att vi vet vad vi talar om, men varken jag eller mig fick rätt. Det dröjer mindre än ett dygn, sedan står vi båda – jag och mig – och gapar över den enastående scenförändringen.

Plötsligt har vädret plockat fram 25 grader ur rockärmen som kastas rakt i ansiktet på oss, som ett ”håll käft”-svar på våra dystra spekulationer. Vi står tacksamt och tar emot, njuter av varje sekund, lätt skamsna över vår negativa dialog dagen före.

Och vad bättre är: denna meteorologiska förlösning sammanfaller med en hopptävling. Vad ännu bättre är: hopptävlingen sker på hemmaplan, fem minuters transportväg från vår gård.

Det är en hopptävling i ordets rätta bemärkelse. Den strålande solen och de 25 plötsliga graderna som kommit från ingenstans inger verkligen h-o-p-p. Hopp om en blomstertid som nu kommer. Fram till denna dag har jag – gnälligt, under maj och juni – antingen gått omkring och frusit eller känt resterna av vårvinter i själen. Tävlingarna vi varit på har mer haft känslan av inomhusarrangemang i november än den alltid lika oslagbara känslan av att träffas och trivas i solen och avnjuta en spännande tävling.

Nu får vi allt på en gång.

Och för att ytterligare anspela på hoppet, på någonting riktigt roligt att se fram emot, finns det en speciell syn som skänker ytterligare spänning.

Titta på den här bilden som jag tog under tävlingarna:

Abenaarena

Ser ni vad som tornar upp sig bakom ridbanan. Ser ni konturerna av någonting som ska bli riktigt stort och riktigt fint? Det är Abena Arena, Växjös nya stora hästsportcenter, ni ser som fond i horisonten. Varje dag händer det någonting på det imponerande bygget. Det blivande ridhuset förses just nu med väggar, det blivande ridskolestallet reser sig som en stolt granne bredvid ridhuset och bakom dem är redan boxarna på plats i tävlingsstallet, som har plats för 40 hästar. Till detta kommer två nya ridbanor, som tillsammans får formen av ett L.

Vi är nyfikna och förväntansfulla. Försöker visualisera den färdiga anläggningen, försöker se framför oss hur både inomhus- och utomhustävlingar kommer att se ut här inom en snar framtid.

Kommer vi att få se ett SM här? Kanske.

Kommer det stjärnor på besök? Inte omöjligt.

Jag som följt Växjöortens Fältrittklubbs sex-sjuåriga kamp mot en byråkrati till väderkvarn tror knappt att det är sant. Byråkratin brukar gå segrande ur stora strider med ideella föreningar men inte denna gång. Bakläxor har gjorts, underlag har plockats fram och på punkt efter punkt där kommunen haft synpunkter har klubben återkommit med förbättringar. Och i slutet av den byråkratiska tunneln nådde klubben till slut fram till både bygglov, markköp och lånefinansiering.

En sak vet jag och det är att vi och många andra har en otroligt spännande höst att se fram emot.

Vädret är strålande, jag befinner mig på en hopptävling och konturer av framtiden gör denna dag fulländad. Och när det känns som att det inte kan bli bättre visar det sig att det kan det visst. Typiskt nog är det här även en söndag när Peggy är på sitt bästa och snabbaste humör och LillyBelle på sitt mest luriga.

Redan när jag ser banan tänker jag att den är som ritad och gjord för min dotter. I omhoppningsmomentet finns en väg ingen vågar ta, som inget B-ekipage någonsin skulle fundera på. Men jag vet att LillyBelle och hennes A-moppe Peggy inte bara funderar. De tänker chansa vilt och se om det håller.

Det gör det.

En vanvettigt snäv sväng avgör A+B-kategoriklassen där segermarginalen blir drygt två sekunder. För andra helgen i rad får LillyBelle ta täten i ett ärevarv.

193 Lillyglad
Har man en ponny som går med på makalösa omhoppningssvängar är det klart att man är tacksam.

Nu är verkligen sommaren här på riktigt, oavsett hur skeptiska jag och mig än må vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden