Jag fotar mycket. Bildspråket intresserar mig. Att utforska ett kamerahus, testa olika objektiv och försöka kombinera fram de bästa bländar- och slutarkombinationerna fascinerar mig oerhört. Jakten på det perfekta ögonblicket är dock en jakt som sällan fäller stora byten. Det är inte nödvändigtvis sant att en bild säger mer än tusen ord, men en bra bild – d-e-n säger betydligt mer än så. En bra bild känns i hela kroppen när du tar den. Du får en omedelbar visshet om att det som fångats i kamerahuset är enastående.
Men trots att det blir många knapptryckningar i veckan, inte minst till den här bloggen, är det sällan jag är nöjd med en bild. Undantagen är få men det bästa med undantag är ju att de ens existerar, eller hur?
Och, kära läsare, bilden som följer tillhör dessa fåtaliga undantag, åtminstone för mig. När jag knäppte den här bilden kändes det i hela kroppen:
Här har jag äntligen lyckats koncentrera mycket av det som är underbart med ridsport till en enda bild.
Glädjen, den oförställt barnsliga. Min dotters outsägliga lycka. Pokalen som lyfts till skyn. Den graciöse Tango, klädd i ett vindfladdrande segertäcke, som visar hur mycket han älskar ett ärevarv. Tempot. Ljuset. Känslan.
Det är just en sådan bild jag gått och längtat efter att ta. Och nu har jag gjort det. Jag hoppas att ni kan njuta lite tillsammans med mig, även om jag låter egoistisk när jag skriver det.
Bilden är tagen på Gislaved-Anderstorps Ridklubbs charmiga anläggning under förra helgens cup, där LillyBelle och Tango tog storslam: två segrar och två pokaler under lördagen, seger i den tredje cuptävlingen på söndagen och därmed givetvis också totalseger i cupen – vilket betydde två ytterligare pokaler med i bilen hem. Som om inte det var nog blev hon segerintervjuad av självaste Stefan Fur efter cupsegern.
Först Erika. Sedan Peggy. Och nu Tango. Det är faktiskt tredje helgen i rad, med tre olika ponnyer, som LillyBelle vinner en tävling och vi får väl påstå att hon just nu är i sitt unga livs form.
Men lika imponerad som jag är av LillyBelle, lika imponerad är jag över Angelos insats i Gislaved-Anderstorp. Han lånade generöst ut Tango till lillasyster och fick sitta på TW:s rygg och den som gör det vet att man inte direkt kan vänta sig ett prisregn. Åt LillyBelle och Tango fanns ingenting att göra men vilket ekipage var det som smet in på andraplatsen under båda lördagstävlingarna om inte Angelo och TW? Angelo kompenserade för TW:s…hmm, ska vi kalla det beskedliga matchtempo med att vända på en femöring efter ett par av omhoppningshindren och tjäna lite väg och tid. Han gjorde det otroligt bra och var strålande nöjd och glad efteråt.
Nu gick det väldigt bra i tävlingarna på Gislaved-Anderstorp men det är inte därför jag skriver följande. Klubben är, tycker vi i familjen Enestubbe, ett föredöme som arrangör. Bemötandet är alltid glatt och förstklassigt, tävlingarna flyter på bra och i ett kök där det alltid är nära till skratt finns det alltid hemlagade alternativ på menyn. Den här helgen korv stroganoff på lördagen och tacobuffé på söndagen. Till er som inte besökt anläggningen men gillar små mysiga tävlingar i lägre klasser kan jag verkligen rekommendera Gislaved-Anderstorp.
Så till det negativa. Efter drygt tre år av regelbundna besök på tävlingsanläggningar runt om i södra Sverige har jag, som den vidrige språkpolis jag är, noterat vilket som torde vara Ridsportsveriges mest felstavade ord. Jag drar inte alla klubbar över en kam, men om jag säger att jag sett denna typ av skylt på fem klubbar överdriver jag åtminstone inte. Och Gislaved-Anderstorp ingår i gänget av skyldiga.
Bildbeviset är svårt att förklara bort. Fallet avslutat. Sekretariat, om jag får be. Med ett a i den tredje stavelsen.
Den härliga superhelgen kommer vi att leva länge på och själv har jag en hel del arbete med skruvdragare framför mig när plaketter ska fästas i boxdörrar. Men faktum är att tävlingarna i Gislaved-Anderstorp inte är det enda glädjeämnet under veckan som gått. Det kanske inte ens är det största. För vad händer när jag minst anar det? Jo, då får jag beskedet att det är klappat och klart med köpet av en ny ponny. På måndagskvällen anländer den engelska skönheten, Angelos ponny Rosie. Angelo växer så det knakar, vi vet att han i bästa fall kanske har ett år kvar innan han vuxit ur sin Hilda och därför känns en C-ponny både välkommen och som ett måste. Nu börjar ett nytt kapitel, en ny spännande resa som vi alla i familjen kommer att vara en del av.
Men till och med språkpolisen i mig känner fruktan inför att hantera Rosie. Hon heter nämligen inte bara Rosie. Hennes fullständiga namn är Armathwaite Rosie. Det är annat än ett sekretariat det.
Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på