Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
21 juni 10:37

”Projekt TW kan stå mig dyrt”

”Projekt TW kan stå mig dyrt”
Förvånad ser jag hur TW lyder LillyBelle på hinder efter hinder. Foto: Privat

Efter en tidsperiod som känts som en eon var det i lördags äntligen dags att i åtminstone små doser stilla tävlingslystmätet.

En enkel pay & jump, fint arrangerad av barnens tränare Emma i Ingelstad blev precis vad Angelo, LillyBelle och faktiskt även jag behövde.

Uppställda hinder, en del publik på läktaren, kiosk med kaffe, tilltugg och rosetter i olika färger tillsammans med en näve spänning skapade ett trivsamt arrangemang.

Barnen och kompisen Ellie delade på två av våra hästar. För Ellies del innebar det debut i p & j-sammanhang och hon genomförde det på ett lysande sätt tillsammans med Erika, utan rivningar.

Allt borde vara frid och fröjd och är det också.

Bara en sak skaver.

Projekt TW.

Det är nämligen inte Tindra som är vår andra pay & jump-häst den här lördagen.

Det är TW.

TW är en förkortning för Teeny Weeny. När vi för snart tolv år sedan köpte Tindra som sällskap till vår dåvarande dressyrponny Nelson hade Tindra redan en liten sak i magen. En sen kväll i maj 2008 ploppade TW ut och har sedan dess varit stående inslag i det liv på landet vi lever här några kilometer söder om centrala Växjö.

TW är både en vit häst och ett svart får i samma gestalt. Hennes i särklass bästa egenskap är hungern; jag har aldrig sett en så liten häst med en så stor aptit. TW gör vad som helst för att sluka ett extra grässtrå, hon är så ivrig när man ger henne mat för hand att hon gett både mig och övriga ett stort antal ofrivilliga bett rakt i köttet. När jag, för att ta ett exempel, för en månad sedan begav mig in i hagen med en portion hö gick jag därifrån blödande med en blånagel rikare.

Lika intensivt och lustfyllt som TW agerar när det vankas mat, lika bedrövligt ointresserad och klumpig är hon när hon ställs inför uppgifter på en ridbana. Hon försöker omedelbart kasta av sig sin ryttare och fungerar inte det ställer hon sig som ett fån och glor när hon kommer fram till ett hinder. Hon travar motvilligt, gillar inte att galoppera och tycks bara vara intresserad av att stå och glo och vräka i sig mat.

Ändå är hon världens snällaste B-ponny, låg i rang och aldrig medvetet dum mot någon, vare sig människa eller häst. Men ridponny? Nej, där har vi dömt ut henne fler gånger än jag kan räkna.

Utsikterna att använda TW i tävlingssyfte är så usla att jag för ett par månader sedan gick till Malin med ett löfte.

Jag skrattade och sa:

”Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag… ja, sedan får du själv avsluta meningen”.

Malin tittade på mig, skrattade och sa direkt:

”…bjuda oss på en resa till Maldiverna”.

Jag skrattade på nytt och sa ”visst, jag lovar”.

Så säker var jag på att jag aldrig skulle behöva hålla mitt löfte.

Nu är jag inte lika säker längre.

Det finns nämligen fler personer som bor i vårt hus. I synnerhet LillyBelle, utan tvekan en av de tjurigaste och mest målmedvetna miniryttare och vinnarskallar det här landet har att uppbringa.

Efter mitt löfte och Malins svar har LillyBelle nämligen sjösatt Projekt TW och jag behöver väl knappast förklara närmare vad det går ut på?

Träning, träning och åter träning. Först med en helt hopplös och bockande TW men med en LillyBelle som aldrig ger upp. Därefter med en något mer resignerad TW som accepterar sadel, träns och bett och motvilligt går med på att göra volter och gå längs banans ytterkanter. Sedan en TW som traskar över bom på mark och sensationellt nog visar tecken på att följa order uppifrån sadelsittaren. Och, sedan någon månad tillbaka, har jag oroväckande ofta sett ett litet ekipage som faktiskt hoppat över vissa hinder i varierande höjd med en liten arg tjej på TW:s rygg som vägrat vika ner sig.

Det dödsdömda Projekt TW har visat sig vara allt annat än dödsdömt. Faktum är att det varit ett så pass lyckat projekt att jag börjat fundera en del på hur man tar sig till Maldiverna och vad det, hemska tanke, skulle kosta mig. Malin är heller inte sen att påminna mig om det oavslutade meningen: ” Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag…”.

Denna lördagen blir Projekt TW:s första riktiga test.

Allt är nytt för TW: Hon lastas för första gången, får för första gången uppleva andra miljöer än sin hemmiljö, första framhoppningen, första besöket i ett ridhus – och för första gången någonsin är hon inblandad i någonting som liknar en tävling.

Jag följer utvecklingen med stort intresse.

Hindren är 20 centimeter höga när Emma plötsligt säger ”LillyBelle, varsågod och rid!”.

Förstummad står jag sedan och betraktar det som sker. En till synes helt obesvärad TW travar och galopperar sig genom banan som vore det en barnlek. Hon är inte ens nära att riva, lämna banan eller försöka kasta av LillyBelle.

Felfritt.

Kvarten senare: 30 centimeter. Ser lika bra ut. Lugnt och fint, bra rytm och LillyBelle med full koll. Det blir visserligen en rivning men det ser mer ut som ett slarvfel än någonting allvarligare.

190620 38lillytw2
Ingen som helst tvekan vare sig från LillyBelle eller TW under den historiska pay & jumpen i Ingelstad. Foto: Privat

Visst, det var bara en pay & jump.

Men jag känner LillyBelle så jobbigt väl att jag också vet att hon snart kommer att ta sikte på en lokal tävling.

Projekt TW kan stå mig dyrt.

Maldiverna känns plötsligt oroväckande nära.

190620 38twrosett
LillyBelle och TW är ett steg närmare en start i en lokal tävling. Jag är ett steg närmare att tvingas kolla priser för en resa till Maldiverna. Foto: Privat

Tack för att ni tog er tid – önskar er alla en trevlig midsommar och som vanligt får ni gärna följa mig som ponnypappandaniel på Insta om ni vill!

190620 38angelo
Även Angelo och Erika gjorde mycket bra ifrån sig. Foto: Privat
190620 38ellie
Barnens bästis Ellie debuterade i pay & jump-sammanhang på bästa tänkbara sätt på Erika. Foto: Privat

 


Ponnypappan
Igår 12:24

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna
Braås – mindre än Falsterbo men mysigt, trevligt och spännande.

Just nu är sommaren inne i sitt mest magiska skede. Skedet där man glömt bort att man har ett jobb man snart ska gå till, där tråkiga rutiner inte längre existerar och där i princip allt som står på agendan har en positiv laddning.

Min lättfrusna fru håller inte med men jag tycker att sommaren 2019 slår ut sommaren 2018. Den går att hantera, lagren av Resorb är inte slutsålda i matbutikerna och bordsfläktar och portabel luftkonditionering inte längre lika sällsynta som lodjur hos elektronikkedjorna. Vädret är klassiskt juli; varmt men sällan för varmt, lagom svalt ibland, med välgörande små skvättar av regn som ändå inte riskerar att överbelasta resesajternas servrar.

Allt är normalt och när allt är normalt fungerar vi människor som bäst eftersom normalt är vår mentala defaultinställning.

När jag kastar en blick in i hagen ser jag också bara tecken på att allt är perfekt.

Vår nya häst, Angelos B-ponny Tango, har stortrivts från dag ett. På fem minuter blev han blixtförälskad i LillyBelles Erika och har sedan dess inte frivilligt vikit en tum från hennes sida.

 

Flockledaren Tindra håller sig lugn och fin och det bästa av allt: Teeny Weeny, ”TW”, har lagt på sig ett antal kilon efter idogt betande. Hästen som barnen, med min plånboks hjälp, hoppas ska ta dem på en lyxig utlandssemester (se tidigare blogginlägg) vid felfri ritt i lokal tävling bedömer jag i dagsläget ha ungefär samma utsikter som en mjukglass chans i en masugn.

Perfekt är ordet.

Något som däremot skaver lite är ett riktigt dåligt vuxensamvete och det gäller för både mig och Malin. Vi har under de senaste månaderna anmärkt en del på Angelos ridning på tävlingsbanan. Under sina senaste lokala tävlingar såväl som pay and jumps har han nämligen haft en benägenhet att välja fågelvägen när han i högtalarna hört orden ”Angelo, varsågod och rid!”. Alltså närmaste ridväg fram till första hindret, med följden att tempot blivit alldeles för lågt och att han därför antingen tappat rytmen eller fått Tindra att vägra ut sig direkt.

– Du har jättelång tid på dig att börja rida, har vi förklarat och i vår enfald trott att Angelo förstått vad vi menar.

När proceduren upprepades ännu en gång för ett par veckor påtalade vi det för honom. Då visade det sig att Angelo alls inte förstått reglerna. Han har hela tiden trott att tidtagningen STARTAR i det ögonblick hans namn ropas upp och när detta går upp för mig känner jag en rodnad av skam i kroppen. Varför har vi inte förklarat det på ett enklare sätt? Det är alltför lätt för en vuxen att ta någonting som är svårt för en nioåring för givet. Gult kort till oss vuxna, men samtidigt skönt att få svar på ett problem som vore ett ickeproblem om vi bara varit lite tydligare.

Det är tvära kast i ridsportens värld.

Förra veckans flashiga och internationella Falsterbo Horse Show med nio miljoner kronor i prispotten bytte vi igår mot lilla Braås Ponny- och Ridklubb mitt ute i ingenstans i de småländska skogarna.

Vi bytte mäktigt mot mysigt, storslaget mot enkelt, prispengar mot ära och Grand Prix mot P&J.

Men ändå: samma sport, samma sköna känsla, samma regler och samma nervositet.

Nu skulle Angelo och Tango i sitt första egentliga framträdande tillsammans som ”äkta” ekipage få visa vad de kunde. LillyBelle fick till sin stora glädje åter låna Peggy av Tove och båda barnen anmäldes till 40- och 50-hoppning.

42angelo
Angelo och Tango i sin debut som äkta ekipage.
42lilly
Envisa LillyBelle och envisa Peggy – en bra kombo.

Hade Angelo kommit över tidsskräcken eller skulle vi vuxna även drabbas av varsitt rött kort och bli mentalt uteslutna från allt vad hästsport heter för evig tid?

Det var frågan.

Svaret: vi får, tills vidare, stå kvar på gult.

Angelo har visserligen en ganska kort startsträcka i första hoppningen men förklarar efteråt att det var medvetet, att han kände sig så säker på att snabbt få upp lagom tempo att han valde en kortare sträcka. De rider felfritt, med ett extra pluspoäng till Angelo. När Tango plötsligt, mellan sexan och sjuan, vill dra åt ett annat hinder, parerar Angelo snyggt, gör en snabb volt och kommer perfekt på sjuan.

Peggy är tuff, svår att få igång och kräver kilovis med envishet i sadeln för att lyda. LillyBelle är lika tuff som Peggy, uppfyller med råge kraven på envishet och ger sig inte förrän de båda tagit sig över alla hinder.

Två väldigt bra ritter följs efter hinderhöjningen av två ännu bättre. Angelo och Tango känns harmoniska tillsammans och LillyBelle och Peggy gör varken sig själva eller någon annan besviken.

Kolla!


Angelo och Tango.
LillyBelle och Peggy.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fortsatt perfekt juli och hoppas att vi ses på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
12 juli 08:56

Härligt härligt men farligt farligt

Härligt härligt men farligt farligt
Ponnypannan har varit på sin första Falsterbo Horse Show.

Det finns situationer och fenomen där du både kan vara i en liten grupp lika väl som mitt i en stor folkmassa och ändå uppleva äkta glädje.

Ta badstranden som ett exempel.

Den kan vara charmigt när allt bara sjuder av härligt semesterliv, där vi människor är som myrorna i och kring en myrstack. Vi trängs, men vi gör det för att vi vill trängas, för att det finns något livfullt och givande i det.

Men det kan vara precis lika skönt, ja rentav betydligt skönare, att stå ensam på den där stranden, förutsatt att vädret är någorlunda okej. Det gör vi denna måndag på Lommas norra sandstrand i ett Skåne vi älskar och som älskar oss tillbaka. Förutom några ivriga kitesurfare är vi – min familj, mormor Agneta, vår vän Lena och hennes döttrar Elvira och Kajsa – i stort sett ensamma på den blåsiga stranden. Barnen badar, vi föräldrar pratar, ingenting stör. Livet är kort sagt härligt. Så härligt att jag kostar på mig att leka expert.

Men andra fenomen kräver mer än så för att fungera. Folkfester vore varken folkliga eller festliga om det inte var för den stora massan. Där är det vi alla, tillsammans, som skapar stämningen och känslan av liv och glädje. För trots att vi får kämpa om varje kvadratcentimeter mot andra festdeltagare denna onsdag tankar vi näring av varandra, av den höga puls vårt lilla sällskap utgör när vi är en liten den av kanske 7 000 människor på samma område. Här kräver fenomenet trängsel och fullsatta läktare för att känslan av storhet ska infinna sig.

Det är mitt första Falsterbo Horse Show och jag är helt såld.

190711 41falsterbo2
Det tog mindre än fem minuter för mig att bli helt såld på Falsterbo Horse Show.

Men innan jag fortsätter mina hyllningar av denna juvel i svensk ridsports krona tänker jag uppehålla mig vid det som ändå skaver i mig. Smolken i den enormt stora glädjebägaren. Det som gör att jag lämnar Falsterbo med en inre storm att rida ut. När vi bänkar oss på den knökfulla Falsterbobanan, lyckliga att över huvud taget fått plats, står hunting på schemat. Jag har aldrig sett hunting, vet inte ens vad det är förrän jag ser Pontus Hugosson och All of me rida ut som första ekipage. Det är en sorts mix av hoppning och fälttävlan och vad kan egentligen gå fel? Ganska mycket, visar det sig snabbt.

Först råkar en dansk ryttare ut för en oturlig kollision med sin egen häst. Han kastas av, ligger otäckt orörlig på gräsmattan och sättet han faller på säger mig att han var avsvimmad redan innan han nådde marken.

Sedan faller ett annat ekipage ute i terrängen, vilket ser ännu mer otäckt ut. Speakern lugnar oss efter en stund med att både häst och ryttare mår bra – och tävlingen går vidare. Sista startande har nummer 13 och numrets rykte om oturlighet ska dessvärre visa sig ha full täckning. En ny incident inträffar i terrängdelen och innan arrangörerna hinner stänga av storbildsskärmen hinner vi alla förstå att det inte slutat speciellt bra. Ambulansfärd i ilfart till Malmö följer och jag undrar vad det är jag just sett. Tre potentiellt mycket allvarliga incidenter på 13 starter varav en hamnar i sjukvårdens händer.

Vad är det här? Är det värt det? Hade tävlingarna fortsatt efter ekipage 13 om startfältet varit större? Inte omöjligt.

I den här tidningen läser jag timmen efter tävlingen att Pontus Hugosson är sylvasst kritisk till säkerhetstänket kring huntingtävlingen. Han känner inte alls igen sig från vanlig fälttävlan. Jag gör en stor tumme upp över hans utspel.

Jag har bevakat alla möjliga sporter i över 25 år och ingen som känner mig skulle beskriva mig som någon förbudsivrare. Tvärtom, om jag själv får svara. Men hunting – i den här formen? Lägg ner. Gör det direkt, innan något ännu värre inträffar. Gör om, gör rätt. Gör en annan form av bana eller lägg ner helt. Vad som än händer härnäst: prata om det, väck debatt, sopa ingenting under mattan. Jag må vara tämligen okunnig om ridsport men en sak vet jag när det gäller andra sporter: de tar säkerheten på enormt stort allvar. Den här enskilda tävlingen var ett enda stort arrangörsfiasko vad säkerheten beträffar.

I övrigt, kära Falsterbo: ingen skugga, bara beröm över er enastående genomtänkta hästfestvecka. Det tog mig mindre än fem minuter att förstå varför 60 000 åskådare vallfärdar hit varje år. Allt ligger inom armlängds avstånd, sidoaktiviteterna för barn slår ut allt jag tidigare sett och ni vet säkert detta men jag säger det ändå: ni har idrottssveriges utan tvekan bästa matutbud (och ni ska ha klart för er att jag vet vad jag talar om).

190711 41barn
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.

Apropå sidoaktiviteter hade jag – bara en sån sak – förmånen att visa upp mina helt dolda jockeytalanger.

 

Det jag gillar allra bäst i en högteknologisk tid som denna, då stillasittandet och plattsurfandet hotar vår vällevnad och fysiska status, är två underbara ord en show som den i Falsterbo ympar in i våra barn: kreativiteten och inspirationen.

Första kvällen i vårt lantligt trivsamma B&B i Lomma försvinner plötsligt barnen. Under en timmes tid hör vi inte ett knyst. Sedan knackar de på, kallar ut oss och bjuder på dressyrshow med sina käpphästar, inspirerade av vad de sett tidigare på dagen.

 

View this post on Instagram

Kvällsunderhållning👏👏

A post shared by Angelo & LillyBelle Enestubbe (@teamenestubbe) on

Dag två försvinner barnen återigen. Den här gången är käpphästarna desamma men dressyren utbytt mot hoppning.

Så: ett stort fett tack vill jag rikta till dig Falsterbo Horse Show – och jag lovar dig att vi alla kommer tillbaka redan nästa år. Men pudla och gör om huntingen, okej?

190711 41andrebrandt
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.
190711 41skåne
Skåne – ändå ärligt på något sätt.
190711 41skåneglädje
Hela vårt underbara gäng saluterar den skånska trivseln och gästfriheten.

Tack för att ni tog er tid – och ni är som vanligt välkomna att se vad jag har för mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
5 juli 13:39

Det krävs två för att dansa med Tango

Det krävs två för att dansa med Tango
Efter en lång tids väntan har Angelo äntligen fått sin nya B-ponny.

Ibland stämmer det inte, vad man är gör, hur mycket man än anstränger sig och hur tålmodigt man än försöker.

Så var det i höstas.

Fyra hästar blev tre och snart kunde jakten på Den Nye Läromästaren inledas. Åtta månaders väntan och längtan är nu över.

Efter att ha provridit från Höör till Hudiksvall, färdats på räls och längs oländiga bilvägar i snöfall och hällregn och efter att barnen suttit på ett så stort antal B-ponnyer att jag omöjligt kan hålla räkningen är det äntligen över.

Och som så många gånger förr har det visat sig – ungefär som när man letar efter sina glasögon med glasögonen på – att lösningen på letandet finns betydligt närmare än man tror.

Nu står han i stallet.

Prinsen.

Tango.

Ja, han heter faktiskt Brynnebo Prince Tango om vi ska vara nogräknade. Toves Tango. Barnens nyfunna väns Tango.

Tove, som tröstade en storgråtande LillyBelle efter hennes tävlingsdebut i ett svinkallt Värnamo i vintras.

Toves Tango har nu blivit vår Tango.

Det känns fint och rätt och riktigt att det blev så.

Sedan vi fick reda på att Tango först eventuellt och sedan mer säkert skulle komma att bli till salu har han hela tiden varit en het kandidat. Angelo har haft förmånen att rida honom flertalet gånger även långt innan dess och har till och med tävlat med Tango vid ett tillfälle och fixat rosett efter en nollning.

Så här såg det ut när han fick prova Tango i våras.

Och så här fixade de rosetten tillsammans i Tingsryd:

Angelo älskar Tango.

När det nu på sluttampen stod mellan Tango och en annan ponny som provridits sa Angelo först att han gillade båda lika mycket. Men han lät inte helt övertygande när han sa det och till slut blev det ett enkelt val.

Angelo har grubblat och funderat länge, undrat hur det blir, när hästköpet ska ske, lusläst varje annons på olika sajter och pumpat oss med frågor.

Därför blir reaktionen därefter, när vi slutligen berättar att Tango är hans. Angelo börjar storgråta.

Han gråter och gråter, samma okontrollerade gråt som om han fallit ner för en hög höjd och skadat sig illa.

Så mycket betyder Tango för honom att han inte kan kontrollera känslostormen han kastats rakt in i. Det är rörande att se. Även mitt hjärta gråter av glädje när jag ser vad allt detta betyder för Angelo.

Så: nu står han här, prinsen, tillsammans med tre fyrfotatjejer som han försöker imponera på.

Angelo & Tango.

En ny liten era inleds för detta nykomponerade ekipage och jag är spänd på att se hur det går. LillyBelle kommer naturligtvis också både att rida och tävla Tango men med en Angelo som snart växer ur Tindra och en LillyBelle som fortfarande befinner sig i perfekt A-ponnylängd blir den naturliga startuppställningen Angelo/Tango och LillyBelle/Tindra.

En ny häst i stallet efter en evighetsväntan.

Min semester kunde inte ha börjat bättre.

Bonusmaterial: barnen gjorde i veckan stor succé i hagen när de överraskade hästarna med varsin isglass.

Så här såg det ut:

Och här kommer, givetvis, det superhemliga receptet:

Angelo och LillyBelles hästisar

Till två hästar:
2 tomma kakburkar i hårdplast
2 snören av grövre modell, 50-60 cm långa
2 äpplen
2 päron
2 morötter

Gör så här:
1. Fyll kakburkarna med vatten.
2. Lägg snöret på botten av burkarna, men se till att ändarna sticker ut.
3. Skär äpplen, päron och morötter i mindre bitar. Lägg bitarna i vattnet men se till att snöret hela tiden är under vatten och inte ligger på ytan.
4. In med burkarna i frysen.
5. Vänta jättejättelänge.
6. Ta ut kakburkarna.
7. Lyft ut hästisarna ur burkarna med hjälp av snörena
8. Kuta ut i hagen!
9. Servera!

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna häng med mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
28 juni 11:36

Vad katten gör när råttorna är borta

Vad katten gör när råttorna är borta
Kosta Bodas spa. Foto: Privat

Genom ordspråket har vi lärt oss att när katten är borta dansar råttorna på bordet. Det vill säga: när den som bestämmer inte längre är närvarande öppnas en helt ny och obegränsad värld för de små, som utan risk kan göra precis vad de vill.

Men vad gör egentligen katten när råttorna är borta?

Inget ordspråk finns som avslöjar svaret på den frågan.

Men om jag och Malin kan räknas till katterna och våra barn till råttorna i den här berättelsens allegori kan jag säga så här:

Katterna tar det lugnt. Katterna sover länge. Katterna passar på att arbeta effektivt. Och sist men inte minst: katterna passar på att roa sig och njuta av livet.

Sommarlovet är här och för Angelo och LillyBelle har det föregåtts av en enorm längtan. En längtan efter sommarlovet generellt men även en längtan efter någonting de räknat dagarna till under lång tid. Till lägren. Till de älskade ridlägren som drabbat dem med en närmast hypnotiserade passion.

Om du älskar någonting tillräckligt mycket – spela fotboll, handboll, gå i scouterna, klättra på bergsväggar eller vad som helst – och sedan får åka iväg på ett trivsel- och träningsläger med andra som delar ditt intresse, ja, då är du lyckligt lottad. Ett läger skapar minnen för livet, barndomens läger minns man som vuxen. Jag tänker ofta på de tennisläger jag fick åka på i min barndom. Om de äventyrliga dagarna i Gislaved tillsammans med 20 andra tennisknattar. Eller när vi under en underbar vecka i Vetlanda 1986 svingade racketar på dagarna och njöt av fotbolls-VM i Mexiko på sena kvällar och nätter; allt ackompanjerat av ständiga skratt, upptåg och skämt.

Där, i lägrens stråk av magi, har mina barn befunnit sig de senaste veckorna. Först på hemmaplan på Theleborgs Ryttarsällskap under fyra dagar, där de avstod den frivilliga övernattningen. Sedan, den här veckan, ute på landet i Uråsa där Jenny Johnsson varje år håller ett omåttligt populärt ridläger där barnen tränar och trivs tillsammans och efter mörkrets inbrott sover i stallet tillsammans med ledare. Det är mysigt, det är förväntansfullt, det händer ständigt någonting nytt. Vi har haft telefonkontakt varje dag då LillyBelle och Angelo upphetsad pratat i munnen på varandra på ett sätt som för tankarna till Piff & Puff på julafton. Vi förstår att det händer roliga saker hela tiden.

I övrigt har vi fått leta på sociala medier för att ta reda på vad våra barn hållit på med de senaste dagarna.

Och jag tycker att det vi funnit talar för sig själv.

För hur mycket läger luktar det inte om det här?

Eller en av många lärorika lektioner med massor av tips, som här:

Att vara på läger när vädret är helt perfekt och där kvicksilvret varje dag attackerar 30-gradersstrecket innebär dock att man blir svettig och supervarm. I det läget finns det få saker som passar bättre än att åka häst och vagn med badplatsen i Ingelstad som slutdestination. Den här filmen säger väl allt om stämningen ombord?

En mycket lyckad utflykt som synes:

Inte mycket att klaga på där.

Barnen har skapat minnen för livet och längtar redan efter 2020 års läger.

Men, för att specificera ursprungsfrågan en smula: vad har katterna egentligen haft för sig?

Tja, vi har kombinerat hårt arbete med stort nöje.

Jag har exempelvis genomfört den årliga ommålningen i stallet.

Viss skillnad ändå, eller vad säger ni?

39målning
Före och efter. Foto: Privat

Malin har däremot kämpat på i stark motvind. Plötsligt, när hon skulle dra loss en tuss hö från en bal, låste sig hennes pekfinger och efter två dagar med besök på akuten har det konstaterats att hon drabbats av en senskada som kan bli ganska utdragen. Men Malin kämpar på, ger sig inte i första taget trots att skadan drabbat hennes avtryckarfinger på kameran mitt i bröllopsfotografernas högsäsong.

39finger
Aj, aj, aj! Foto: Privat

Framför allt har jag och Malin passat på att njuta av ett liv i lite lägre tempo men med en desto större känsla av lyx. Kosta Boda Art Hotel har nämligen varit vår tillflykt under två dagar medan barnen samlat sina minnen för livet.

39glasbaren
Sitter man i en glasbar måste man ta ett glas. Eller hur? Foto: Privat
39kostaboda
Kosta Boda Art Hotel. Foto: Privat

Sammanfattningsvis har både katter och råttor haft en bra vecka som uppvärmning inför de tävlingar som nu följer.

Tack för att ni tog er tid även denna vecka – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
14 juni 11:39

Ponnypappan om en termin med Cristin

Ponnypappan om en termin med Cristin
Sista galoppen under sista träningspasset. Nu väntar ett välbehövligt sommarlov för de ridande barnen i en grupp som kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Foto: Privat

Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.

Juni.

Fina, gröna, hoppfulla juni.

Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.

Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.

Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.

I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.

TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.

Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.

37angelocristin
Angelo rider förbi. Cristin håller koll på övriga under terminens sista lektion. Foto: Privat
37lillytato
LillyBelle tränar på att göra saker långsamt och korrekt sittande på Tato. Foto: Privat
37angelorotella
Angelo och Rotella försöker hitta känslan tillsammans. Foto: Privat

Och så, förstås: det sociala.

– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.

LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.

I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.

Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.

Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.

När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:

– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.

Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.

Det får mig att må bra.

Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
7 juni 10:07

Den märkliga känslan av att inte tävla

Den märkliga känslan av att inte tävla
Tillsammans igen, på varsin älskad häst, efter en helg utan fyrfotingar. Lycka. Foto: Daniel Enestubbe

Det är lördag. Barnen är med sin mormor på Tivoli i Köpenhamn; ett årligt arrangemang som Diabetesförbundet i Kronoberg står bakom. Jag får telefonrapporter om att Angelo och LillyBelle röjer runt och åker den klassiska gamla bergbanan kanske uppemot 30 gånger.

Malin befinner sig i en skog någonstans i Eksjös periferi, mitt ute i ingenstans i mörka Småland. Där står hon, ligger raklång eller sitter på huk för att försöka få dagens brudpar att se så naturliga ut som möjligt. Hon knäpper uppemot 2000 bilder med sin Nikonkamera under ett normalt bröllop och i vanliga fall går jag, som jag brukar säga, caddie åt Malin; byter objektiv, håller upp reflektorskärmar och bär de tunga kameraväskorna. Men den här gången kan jag inte vara med.

Själv befinner jag mig söder om Stockholm – i Brännkyrka kyrka, en klenod från 1100-talet i gråsten och tegel och med brunputsad fasad. Här döps min brorson Dante och jag har fått den stora äran att bli en av två faddrar, eller gudfar som det mer dramatiska namnet lyder. Trots alarmerande uppgifter om att Dante är en uppkastnings- och avföringsmaskin utan dess like beter han sig exemplariskt när jag står och håller honom framför dopfunten under ceremonin. Allt går bra.

Här, i södra Stockholm, står jag sedan och slås av två saker.

Det första som slår mig är att vår familj aldrig tidigare varit mer geografiskt utspridd är under den här dagen. Jag i Sveriges huvudstad, barnen i Danmarks och Malin på språng någonstans på Småländska Höglandet. Detta skapar viss oro inom mig. Tänk om de överenergiska och ständigt springande barnen villar bort sig mellan smørrebröd, pølser och alla attraktioner i folkvimlet på Tivoli? Tänk om Malin drabbas av tekniska problem? Tappar kameran rakt på en stor småländsk sten? Får punktering på väg till vigseln? Jag vill kunna hjälpa men inser att jag är hjälplös, helt utan kontroll och helt utlämnad åt hoppet.

Det andra som slår mig är en märkligare känsla. Att känna oro inför nära och kära är trots allt väldigt mänskligt och normalt. Det som slår mig nu är något jag skulle kunna kalla hästabstinens eller kanske tävlingsabstinens. För första gången på jag vet inte när upplever jag en lördag helt utan inslag av fyrfotingar. Ingen transport som kopplas på dragkulan, inga västar, inga sadlar i kammaren, inga träns, inga aktuella starter i Equipe för Angelo och LillyBelle. En insikt som gör mig rastlös.

Jag har, först aningen ovilligt, sedan mer och mer entusiastiskt, låtit mig dras in i den besynnerliga värld där människor till häst tävlar mot och med varandra, träffas och trivs. Ja, det är definitivt ett stråk av abstinens som drar in över min själ.

Glädjen, känslan och tryggheten när allt sedan återgår till det normala blir därför överväldigande. Att ta en paus från någonting man verkligen gillar är ibland nödvändigt för att inse hur lyckligt lottad man är, att glädje inte är någonting som kan tas för givet och hur fantastiskt livet är när man hittar ett gemensamt intresse.

Det dröjer nämligen inte många timmar förrän rutinerna är tillbaka. Barnen bosätter sig mer eller mindre i stallet, gör i ordning sina hästar och rider ut. Det finns dessutom lite justeringar och småproblem att ta itu med.

Tindra är ett av problemen. Efter att hon tröttnat på att hoppa och två tävlingar i rad ha rivit ut sig är det nu en nervös Angelo som sätter sig i sadeln. Vi har låtit Tindra vila från allt vad hoppning heter i över en vecka. Nu är det dags, och eftersom Malin står på ridbanan och coachar är det jag som snor hennes Nikon och gör mitt bästa för att fånga vad som sker på bild.

36angelo
Angelo och Tindra flyger igen efter att den sistnämnda vägrat ut sig under två tävlingar i rad. Ett gott tecken. Foto: Daniel Enestubbe

Jag ser direkt att det kommer att gå galant. Tindra är pigg, ser verkligen ut att gilla läget och snart lyfter hennes små hovar från marken medan Angelo är följsam i sadeln. Snart är vi uppe på de höjder Tindra brukar tävla på och hon lyder vid varje givet tillfälle. Lycka.

Även LillyBelle har en utmaning framför sig på sin älskade Erika. Efter att den ardennerlika B-ponnyn gjort så bra ifrån sig på Toves rygg under Citygrosshoppet har vi mer och mer börjat umgås med tankar på att anmäla LillyBelle och Erika till en kommande lokal tävling. Om man inte provar får man ju aldrig några svar, eller hur?

36lillyerika
LillyBelle på Erika. Vi funderar på att anmäla det här ekipaget till en kommande lokal tävling. Vad säger ni? Foto: Daniel Enestubbe

Nu är det visserligen bara träning men det går hur bra som helst. Ingen tvekan, en tydlig och bestämd LillyBelle och en medgörlig Erika klarar uppgifterna galant och jag ser lyckan och nöjdheten i LillyBelles ansikte.

36lilly1
LillyBelle är en kämpe och kämpar brukar det ofta gå bra för. Foto: Daniel Enestubbe

Abstinensen är över, Tindra hoppar igen och ett nytt tävlingsekipage kan med lite flyt inom några veckor se dagens ljus.

Och så lite skön sommarhetta på det, och en skolavslutning runt hörnet.

Lyckan kommer, lyckan går, de som rider lyckan får.

Amen.

Tack för att ni tog er tid – och välkommen till Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
31 maj 14:01

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke
Den osannolika trion Benny, Sonja och LillyBelle vandrar iväg efter att grisen fallit för LillyBelles oemotståndliga locktoner. Foto: Daniel Enestubbe

Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.

Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.

Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.

Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.

Då trillar polletten ner.

Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.

35sonja
Plötsligt står den här godingen i hagen, till Tindras uttryckliga ogillande. Men rymmaren Sonja njuter till fullo av friheten. Foto: Daniel Enestubbe

Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.

Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.

Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.

Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.

Livet på landet.

Jag säger bara det.

Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.

Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.

Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.

35vägran
Redan på första hindret tar det slut för Angelo och Tindra i lagfinalen. Men det ska sluta lyckligt ändå.

Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.

Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.

35lilly
LillyBelle och Peggy svarar för sin fjärde nolla och har gått felfria genom hela serien. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.

När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.

– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.

Hon nickar.

Angelo fattar fortfarande ingenting.

– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.

Även hon nickar.

På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.

– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.

Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.

35glädje
Va? Har vi vunnit!? Angelo kan knappt tro att det är sant.
35prisutdelning
En minst sagt stolt och glad Angelo tar emot sitt pris.
35täcke
Tindra med sitt segertäcke. Där har hon lite att växa i, som de vuxna alltid sa när man var barn. Foto: Daniel Enestubbe

Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.

Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.

Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.

Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.

Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.

Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!


Ponnypappan
24 maj 15:42

En brun dark horse och lite läropengar

En brun dark horse och lite läropengar
Tove Modig fick det svåra uppdraget att tävlingsdebutera vår Erika. Något hon klarade med bravur.

Allt bara rullar på nu. Rutinerna har satt sig och skapat en sorts virtuellt rullband som du tvingas kliva på vare sig du vill eller ej. Hemmaträning, lastning, hämtning, träning på annan plats än i hemmet, utlastning, hemmaträning och lite vila och omsorg efter det. Och så, den återkommande detaljen när rullbandet börjar närma sig slutet av veckan: tävling, eller i alla fall någon form av tävlingsmoment.

Så har veckorna sett ut ett bra tag nu och för mig är det, liksom för övriga familjen, mycket att ta in. Det här är vårt första år på tävlingsbanorna, ett år där varje tävling är bokstavligt talat unik. Från att nästan uteslutande ha använt vår transport till att hämta hö använder vi den nu om inte dagligen så näst intill.

Som sagt, det rullar på ganska bra.
Någonting som kan tolkas som trygghet börjar breda ut sig när erfarenhet läggs till erfarenhet. Vi vuxna studerar och lär oss logistiken bakom denna gigantiska industri som kallas ridsport. Barnen skaffar sig helt andra lärdomar och under veckan som gått var det Angelos tur att lära sig en rejäl läxa. Faktiskt något jag haft på känn ett tag och som jag tror är viktigt för honom.

När helgen stundar står Citygrosshoppet på programmet här på hemmaplan i Växjö. Angelo som helgen före har avverkat tre felfria rundor i Tingsryd går nu rakt in i en fälla de flesta idrottsutövare, stora som små, fastnar i emellanåt. När känslan av att det går för lätt smyger sig på är det nästan alltid på bekostnad av koncentrationen. Idrott är nämligen nästan alltid svårt och kräver koncentration och fokus för att slutresultatet ska bli bra.
Så tänker inte Angelo den här helgen. När han går banan flamsar han mest, tittar bara med ett halvt öga på hinder och ridvägar och när han och Malin gått banan klart säger Angelo:
– Vilken lätt bana!

Till och med jag ser att banan är utmanande, något många ryttare ska få erfara denna söndag. Angelo blir en av de första. När han och Tindra ska dra igång och signalen går tar Angelo en genväg som helt överraskar Tindra. Ansatsen till det första hindret blir bara några meter och hon hoppar, helt oförberedd, och river. Detta gör henne nervös och Angelo tappar fokus. Redan på andra hindret är det över. Tindra känner inte för att hoppa, tackar för sig och försvinner från scenen. Angelo är först otröstlig men redan efter ett tag medger han att det inte var hästens fel utan hans eget, att ridning handlar om att koncentrera sig och rida i nuet.

34angelo
Angelo – inte lika glad som förra veckan.

Om det är läropengar och nedåtpekande mungipor för Angelo är det raka motsatsen som gäller för LillyBelle. Dagen före har hon för första gången fått se sitt namn överst i en resultatlista efter att hon på samma Tindra klarat samtliga hinder. Hon får rosett, strålar av lycka och kramar om Tindra.

34tindra
LillyBelle fick, tillsammans med Tindra, för första gången se sitt namn högst upp i en resultatlista.

Senare visar det sig att LillyBelle bär på skuldkänslor. Hon älskar Tindra, men barnen har ändå sina egna favorithästar. Trots att båda rider henne är det Tindra som är Angelos hjärtevän. LillyBelles stora kärlek heter Erika, tydligt bevisat av den teckning hon ritar senare på dagen.

34teckning

Erika är en stor häst i en liten kropp, en häst som egentligen bara skulle vara hos oss på prov men som vi inte hade hjärta att lämna tillbaka utan istället köpte. Det första LillyBelle gör varje dag när hon kommer hem från skolan är att släppa allt hon har och springa in till Erika i hagen. Hon rider Erika nästan varje veckodag och här hemma, på vår lilla ridbana, funkar det fint. Men Erika är grov, ardennerlik och gör lite som hon vill.

Men den här söndagen händer det. Erika gör tävlingsdebut i Citygrosshoppet och det är barnens kompis Tove som rycker in och sitter i sadeln. En obekväm och nervös Erika, som helst vill gå sida vid sida med Tindra – hur ska det gå? Ekipaget är dessutom anmält till två klasser. I första starten undviker Tove skickligt en smärre katastrof när Erika plötsligt väljer att galoppera bort mot in- och utsläppet. Hon får Erika på andra tankar och när målgången sker kan vi konstatera att Erika klarat sig undan med fyra fel.

Sedan verkar hon ha förstått lite mer av det här med tävling. Vår bruna Erika blir en dark horse, outsidern som slår till med följande:

Det går sakta men det går säkert. Felfritt i grundomgång, felfritt i omhoppning. En femteplats bland sju startande. Det är fantastiskt, tycker vi, som ni tydligt kan höra på filmen.

Tack för att ni tog er tid! Ni hittar mig som vanligt på Insta som ponnypappandaniel om ni vill följa mig och det hästliv jag lever där


Ponnypappan
17 maj 13:18

Campingliv med omhoppning och dramatik

Campingliv med omhoppning och dramatik
Angelo och Tango klickar direkt och nollar i sin gemensamma tävlingsdebut. Notera den trivsamma och campinginspirerade kulissen till höger.

Någonstans i ett avlägset främmande tidsmaskinellt universum finns en liten pojke i mig som älskar campinglivet. Inte för att jag som ung campade särskilt mycket, men ett antal stekheta husvagnsnätter och kämpande vargtimmar tittandes i tälttak i kamp mot lövtunna liggunderlag finns på mitt cv. Jag vet hur det är att campa.
Mitt vuxna jag gillar stora ytor, mjuka stora dubbelsängar och fräscha toaletter. Pojken i mig snackar däremot om campinglivets äventyrliga uppsidor på minimala kvadratmeter och spartanska vatten- och avloppslösningar.

Nu, vid en ålder av 47, inser jag att jag, vare sig jag vill det eller ej, tvingas uppleva miljöer som inte direkt är camping per definition men ändå en klar lightvariant av det.
Att komma till en hästtävling och se allt från den minsta lilla transport till den grymmaste lyxlastbilarna stå uppradade bredvid varandra skapar dessa flashbacks. Vinterns övningar och prövningar, där barnen fått tävlingsdebutera på riktigt, har gjort att även en sån som jag fått lite rutin.

Nu hinner vi knappt parkera transporten förrän barnen kutar iväg till nyfunna kompisar och gnäggande favorithästar. Även vi vuxna börjar känna igen varandra och ja, lite familjekänsla får man allt när ridsportens campingliv slår till. Ridsportens totala avsaknad av en våldsam supporterkultur innebär dessutom minimal risk att råka ut för vildsinta huliganer på läktarna. Ramsor som ”Heja Ebba du är bäst, när du sitter på din häst” fyller i alla fall inte mig med skräck men väl med glädje.

Jag märker att jag trivs, att jag ser på sporten med vidgade ögon och förstår varför den är en livslång passion för så många människor.
Veckans sociala ”campingutflykt” innehåller dock ingen övernattning. Den går till Tingsryd, orten som är känd för tre saker: hockeyklubben i allsvenskan, Börjes med allt vad därtill hör – och hästar. Tingsryd kallar sig självt för Hästriket, hyser en sporadiskt nyttjad travbana och dessutom en mycket välplanerad och trivsam anläggning där Angelo och LillyBelle nu ska tävla.

Vi får en dag där vädret gillar oss, där doften av grillat kött eggar smaklökarna och där det bjuds på både dramatik, spänning och tristare incidenter på ridbanan.
Laghoppningens andra omgång står på schemat, för Angelo även en individuell tävlingsdebut på Tango, den fina B-ponny han provridit vid några tillfällen och stormtrivs tillsammans med. Det blir en perfekt start på tävlingsdagen; Angelo och Tango nollar i sin klass efter en väldigt fin och välplanerad hoppning. Rosett hämtas ut, foto tas.

33tindra
Angelo och Tindra svarade för en ny fin insats i laghoppningen.

Timmen senare är det dags för lagtävlingen. Förra gången, för tre veckor sedan, gick det fantastiskt bra. Angelos lag vann, han var felfri i både grundomgång och omhoppning och som jag berättat här var jag stolt som en tupp och pinsam som få med min originella tränsupphängning. LillyBelles lag missade däremot omhoppning och jag har sedan dess hört henne mumla lite om att hon hoppas att hennes lag ska vara felfritt den här söndagen.

Hon är dessutom först ut på Peggy, gör ingen besviken och laget har en första nolla i kolumnen. Agnes rider sedan fullkomligt magnifikt och ser ut att skaffa en ny nolla till laget, men på något sätt lyckas hennes häst toucha det allra sista hindret med bakhoven.

Två kvar. Båda måste nolla. Jag bryr mig inte det minsta, tycker bara det är kul att titta på men jag ser hur nervös LillyBelle är. Hon vill så gärna få delta i sitt livs första omhoppning och följer nu oroligt hur det går för Hanna och Linn. Det går väldigt bra för Hanna, som utan problem tar sig över samtliga hinder. När Linn ska in är även jag nervös, för LillyBelles skull.

Linn verkar däremot inte besväras av nervositet. Hon rider hur stabilt som helst och glädjetjutet från LillyBelles mun när Linn klarar sista hindret ekar över hela området.
LillyBelles första omhoppning är ett faktum och hon får dessutom sällskap av Angelos lag, som också kvalificerat sig och där Angelo, nu på Tindra, fixat en av nollorna.

33peggy
Så här strålande glad blir man när man ridit sin första omhoppning i livet och nollat.

Att Tingsryds och Lammhults lag sedan är överlägset snabbast i omhoppningen spelar ingen roll för vare sig Angelo och LillyBelle. De har fått känna på hur härlig lagkänslan är, de har kämpat och gjort allt de kan och vänder hemåt med fem fina insatser utan rivningar.

Men allt är inte guld och gröna skogar med ridsport. Vad många utanför sporten inte tänker på är hur farlig den också är, hur lätt det kan gå fel och hur många skador som varje dag uppstår till häst.
Vi står alla och lider med stackars Hanna, som ingår i Angelos lag, när hennes häst plötsligt tvärstannar framför det första hindret. Hanna överraskas, faller handlöst med ryggen före rakt ner på en hård bom. Det visar sig senare att hon drabbats av en fraktur i överarmen och tvingas vila från all ridning under sommaren.
Krya på dig, bästa Hanna! Vi saknar dig i laget.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-