Efter en tidsperiod som känts som en eon var det i lördags äntligen dags att i åtminstone små doser stilla tävlingslystmätet.
En enkel pay & jump, fint arrangerad av barnens tränare Emma i Ingelstad blev precis vad Angelo, LillyBelle och faktiskt även jag behövde.
Uppställda hinder, en del publik på läktaren, kiosk med kaffe, tilltugg och rosetter i olika färger tillsammans med en näve spänning skapade ett trivsamt arrangemang.
Barnen och kompisen Ellie delade på två av våra hästar. För Ellies del innebar det debut i p & j-sammanhang och hon genomförde det på ett lysande sätt tillsammans med Erika, utan rivningar.
Allt borde vara frid och fröjd och är det också.
Bara en sak skaver.
Projekt TW.
Det är nämligen inte Tindra som är vår andra pay & jump-häst den här lördagen.
Det är TW.
TW är en förkortning för Teeny Weeny. När vi för snart tolv år sedan köpte Tindra som sällskap till vår dåvarande dressyrponny Nelson hade Tindra redan en liten sak i magen. En sen kväll i maj 2008 ploppade TW ut och har sedan dess varit stående inslag i det liv på landet vi lever här några kilometer söder om centrala Växjö.
TW är både en vit häst och ett svart får i samma gestalt. Hennes i särklass bästa egenskap är hungern; jag har aldrig sett en så liten häst med en så stor aptit. TW gör vad som helst för att sluka ett extra grässtrå, hon är så ivrig när man ger henne mat för hand att hon gett både mig och övriga ett stort antal ofrivilliga bett rakt i köttet. När jag, för att ta ett exempel, för en månad sedan begav mig in i hagen med en portion hö gick jag därifrån blödande med en blånagel rikare.
Lika intensivt och lustfyllt som TW agerar när det vankas mat, lika bedrövligt ointresserad och klumpig är hon när hon ställs inför uppgifter på en ridbana. Hon försöker omedelbart kasta av sig sin ryttare och fungerar inte det ställer hon sig som ett fån och glor när hon kommer fram till ett hinder. Hon travar motvilligt, gillar inte att galoppera och tycks bara vara intresserad av att stå och glo och vräka i sig mat.
Ändå är hon världens snällaste B-ponny, låg i rang och aldrig medvetet dum mot någon, vare sig människa eller häst. Men ridponny? Nej, där har vi dömt ut henne fler gånger än jag kan räkna.
Utsikterna att använda TW i tävlingssyfte är så usla att jag för ett par månader sedan gick till Malin med ett löfte.
Jag skrattade och sa:
”Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag… ja, sedan får du själv avsluta meningen”.
Malin tittade på mig, skrattade och sa direkt:
”…bjuda oss på en resa till Maldiverna”.
Jag skrattade på nytt och sa ”visst, jag lovar”.
Så säker var jag på att jag aldrig skulle behöva hålla mitt löfte.
Nu är jag inte lika säker längre.
Det finns nämligen fler personer som bor i vårt hus. I synnerhet LillyBelle, utan tvekan en av de tjurigaste och mest målmedvetna miniryttare och vinnarskallar det här landet har att uppbringa.
Efter mitt löfte och Malins svar har LillyBelle nämligen sjösatt Projekt TW och jag behöver väl knappast förklara närmare vad det går ut på?
Träning, träning och åter träning. Först med en helt hopplös och bockande TW men med en LillyBelle som aldrig ger upp. Därefter med en något mer resignerad TW som accepterar sadel, träns och bett och motvilligt går med på att göra volter och gå längs banans ytterkanter. Sedan en TW som traskar över bom på mark och sensationellt nog visar tecken på att följa order uppifrån sadelsittaren. Och, sedan någon månad tillbaka, har jag oroväckande ofta sett ett litet ekipage som faktiskt hoppat över vissa hinder i varierande höjd med en liten arg tjej på TW:s rygg som vägrat vika ner sig.
Det dödsdömda Projekt TW har visat sig vara allt annat än dödsdömt. Faktum är att det varit ett så pass lyckat projekt att jag börjat fundera en del på hur man tar sig till Maldiverna och vad det, hemska tanke, skulle kosta mig. Malin är heller inte sen att påminna mig om det oavslutade meningen: ” Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag…”.
Denna lördagen blir Projekt TW:s första riktiga test.
Allt är nytt för TW: Hon lastas för första gången, får för första gången uppleva andra miljöer än sin hemmiljö, första framhoppningen, första besöket i ett ridhus – och för första gången någonsin är hon inblandad i någonting som liknar en tävling.
Jag följer utvecklingen med stort intresse.
Hindren är 20 centimeter höga när Emma plötsligt säger ”LillyBelle, varsågod och rid!”.
Förstummad står jag sedan och betraktar det som sker. En till synes helt obesvärad TW travar och galopperar sig genom banan som vore det en barnlek. Hon är inte ens nära att riva, lämna banan eller försöka kasta av LillyBelle.
Felfritt.
Kvarten senare: 30 centimeter. Ser lika bra ut. Lugnt och fint, bra rytm och LillyBelle med full koll. Det blir visserligen en rivning men det ser mer ut som ett slarvfel än någonting allvarligare.
Visst, det var bara en pay & jump.
Men jag känner LillyBelle så jobbigt väl att jag också vet att hon snart kommer att ta sikte på en lokal tävling.
Projekt TW kan stå mig dyrt.
Maldiverna känns plötsligt oroväckande nära.
Tack för att ni tog er tid – önskar er alla en trevlig midsommar och som vanligt får ni gärna följa mig som ponnypappandaniel på Insta om ni vill!
Följ Ridsport på