Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
22 mars 2019 13:45

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”
Foto: Lotta Vess/Istock

Kära ridsport! Vi har levt tillsammans ett tag nu. Känt på varandra. Jag gillar dig, är nyfiken på dig och trivs oftast mycket bra i ditt sällskap. Hoppas att du gillar mig tillbaka, trots mina många fel och brister. Men jag måste få säga ifrån nu. Det är dags för mig att jag tar mod till mig och höjer rösten mot dig. Det är hög tid för det.

Min fråga är denna: Varför beter du dig så onödigt konstigt?
Du kanske inte ens tänker på det själv, men jag känner mig faktiskt utanför. Jag känner mig exkluderad. Jag vill att du ändrar på dig, både för ditt och mitt eget bästa. Kan du det?

Ta det här med tävlingar. Jag har följt dig i många år, på slutet som förälder till tävlande barn men i övrigt som sportjournalist under snart ett kvarts sekel. Varför krånglar du till det? Varför gör du allt så enormt komplicerat? Din indelning i storlekar varierar mellan kategori A och kategori D, där A betyder liten och D stor. Så långt inga problem. Jag är med.

Sedan kommer klassindelningen. Lätt eller medelsvår – ja, jag är med. Sedan blir det ologiskt: Lätt A är en svårare lätt ridning medan Lätt D är en lättare lätt ridning. Där är skalan plötsligt omvänd jämfört med kategoriindelningen. Nu betyder plötsligt A att saker är stora och svåra medan D inte längre betyder att klassen är större och svårare än A, som man kan misstänka, utan tvärtom lättare.
Men okej.
Två bollar kan jag också jonglera med. Det är onödigt, men funkar.

Men sedan kommer bedömningarna. Jag citerar ett litet stycke från ditt tjocka tävlingsreglemente: Grundhoppning rids i bedömning A:Clear Round, A, A:0, A:1a, A:1b, A:2, A:Da Capo, A:Plus eller A:Stilla med det antal hinder som anges i moment 312, 313 och 324.

Alltså, vad är det här?Det förstör lugnet och enkelheten på samma sätt som hackspetten gör för Kalle Anka på julafton.
Och då snackar vi ändå bara grundhoppning.
Sorry, jag kan kanske hålla en boll till i luften under maximalt ett par sekunder men sedan är jag fullkomligt borta i den helt ogenomträngliga terrängen. Även om jag skulle plugga in dessa bedömningsmoment skulle de aldrig få fäste. Siffror, skiljetecken och bokstäver är nämligen inte samma sak som att lära sig en glosa. En språkglosa går att associera till någonting men hur ska jag tänka för att i längden kunna skilja på A:1a, A:1b och A:2? Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att min hjärna inte riktigt är funtad på det viset.

Det här är ren byråkrati i sin mest plågsamma form, så långt ifrån att vara kundnära det över huvud taget går att komma. Jag är väl medveten om att du har ditt ursprung i det militära. Jag är säker på att reglementet en gång i tiden nedtecknades av nitiska paragrafryttare till officerare, med syfte att skapa ett kodspråk bara de själva fullt ut kan begripa. Men nu är det 2019, en tid då till och med Skatteverket ruckat på sin byråkratisvenska och faktiskt får oss att begripa om du ska få tillbaka eller lägga till på skatten.

Mot den bakgrunden undrar jag, kära ridsport: Varför accepterar du att fortfarande år 2019 vara militärens gisslan? Vi har väl knappt något försvar längre och det försvar som finns skulle säkerligen inte invända om du ägnade dig åt det alla framgångsrika branscher lever på i dag: att förenkla för kunder, utövare och konsumenter. Nej du, kära ridsport, vad du behöver är en extreme makeover, en fullständig revidering och förenkling av tävlingsreglementet.

Om jag har ett förslag? Klart jag har. Jag har flera.
Varför tror du till exempel att det är så lätt att sälja och köpa kläder?
Svar: Enkelheten.
Small, medium, large, extra large. Ta ett plagg, in i provrummet, köp.
Det borde vara samma sak med hästkategorierna; liten, mellan, stor, extra stor ponny. Det skulle se finare ut också.

Och hur skulle det se ut, tror du, om Åres 89 olika pister hade hetat A:1a, A:Da Capo och A:Plus? Få familjer hade ens vågat testa backarna av osäkerhet inför vad som väntar. Vad har de alpina anläggningarna varit bra på i 40-50 års tid? Jo, att förenkla. Grön pist: barnvänlig, blå pist: för hela familjen, röd pist: medelsvår och svart: utmanande, riskabel.

Febc2008-eeba-4200-9fa8-69b97de52eb3
På väg mot en röd backe eller en A:Da Capo..? Foto: Skistar

Färger är nämligen – till skillnad från siffror, bokstäver och kolon – extremt lätta att förstå och associera till oavsett om du är sex eller 96 år gammal. Jag lovar, inte bara jag skulle bli glad om även du skrotade det nuvarande systemet och införde gröna, blåa, röda och svarta klasser. Jag har träffat flera tävlingsledare genom åren som medgett att inte ens de vet hur alla klasser ska ridas.

Bedömningarna? Där hoppas jag också att du vill förenkla. Kanske uppkalla bedömningarna efter kända ryttare, kända hästar eller kända platser? Det skulle inte bara göra allting så mycket enklare. Det skulle även vara en ren PR-succé för dig.
Jag skulle både uppskatta och förstå avsevärt mycket mer om jag i en nära framtid åkte på en tävling med mina barn, tittade i startlistan och läste följande:
Blå klass, ponny medium, 1,00, bedömning Baryard.
Grön klass, ponny small, 0,80, bedömning All-in.

När vi ändå håller på: vem är egentligen p-l-a-c-e-r-a-d i en tävling? Är den som kommer på 19:e plats placerad eller saknar han eller hon en placering? Och har alla vunnit när sex ekipage står som etta i resultatlistan, trots att tiderna skiljer sig åt markant? Ska jag skriva i tidningen att alla vann? Att Lisa blev placerad men Kalle kom på tolfte plats? Det där borde du också fundera på, tycker jag.
Med hopp om förenklad hoppning!

PS. Att försöka ”rida lätt” är det utan jämförelse tuffaste jag gjort i hela mitt snart 47-åriga liv, under Fars dags-ridningen 2017. Kan du kanske byta ut det mot ”rida svårt”?

Tack för att ni tog er tid! Är jag helt ute och cyklar när jag tycker att reglementet är för krångligt eller borde det förenklas? Diskutera gärna med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
17 januari 14:05

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”
Angelo fick prova på att rida på Britney.

Det är mycket nu, och ändå händer ingenting. Det vill säga: vårt hästliv 2020 har ännu inte hunnit fram till något huvudnummer att kroka upp tillvaron på. Inga stora tävlingar i sikte, inga träningsläger eller längre resor med hästtransporten. Då infinner sig, har jag märkt, en väldigt intressant tidsperiod. Man sänker garden en aning, låter stressnivån falla och ersätter laserfokuset med någonting som liknar vidvinkelseende. Minutiösa förberedelser och rädslan över att glömma något viktigt ersätts av en lust att utforska vad som egentligen händer och sker runt omkring en. I denna till synes normala avslappnade vardag kan den som råkar befinna sig i hästars närhet bjudas på små ögonblick och historier som bara ligger där och väntar på att upptäckas.

En mus som spejar efter mat i stallet.

Ett barn som skriver ner sina drömmar i Ponnyboken.

68ponnyboken
I den här boken skrivs dödsviktiga saker varje dag.
68falsterbo
Böcker man inte trodde fanns, del 1: Mord i Falsterbo.

En fru som hittat och köpt en bok med hästtema jag inte trodde fanns: Mord i Falsterbo.

Upptäckten att en av hästarna dricker exakt på droppen tio liter vatten varje natt, varken mer eller mindre.

Eller när ett litet ponnysto som länge varit kär i en aningen större ponnyvalack ser möjligheten och bestämmer sig för att rymma över till den stora kärlekens hage.

68rymning
Tango och Penny summerar ett lyckat rymningsförsök.

Jodå, plötsligt stod lilla Penny – Tindras avkomma, som barnen nu rider in – stolt tillsammans med Tango i helt fel hage. Hon följde honom vart han än gick och de båda såg ut att ha väldigt mysigt tillsammans. Så mysigt att Penny tyckte att det var en väldigt dålig idé att bli infångad. Men med lite pelletsskrammel som oemotståndlig muta lyckades vi till slut finta Penny, föra henne tillbaka till rätt hage, konstatera att en isolator gått av och sedan sätta P för upprepade lyckade rymningsförsök.

Så här har veckan flutit på, paketerat i någon sorts lightversion av allt. De små historierna har funnits framför en fond av gråa, regniga och milda vardagar och det är sådana stories – de som som känns oviktiga när de sker – vi nog kommer att minnas med ett leende på läpparna när vi ser tillbaka på denna märkliga vinter 2020.

Lördagens utflykt till familjen Jönberg var i all enkelhet en annan story på samma tema. Malin hade i uppdrag att fotografera Jönbergs till ett av sina kommande jobb, Angelo och LillyBelle följde glatt för att träffa Alicia och Casper och fick till sin enorma stolthet och glädje prova på varsin ridtur på superponnyerna Amelia och Britney. Sedan avslutade vi med en efterlängtad korvgrillning där alla var nöjda och glada.

68lillyamelia
LillyBelle beundrade och fick en ridtur med Amelia.

Utanför vårt hus har det varje kväll pågått intensiva fantasitävlingar till käpphäst och det slår mig hur skönt det känns när ens barn konsekvent väljer bort mobil och padda för att leka utomhus. I en tid då larmrapporterna om stillasittande duggar nästan lika tätt som regndropparna fyller det mig med glädje att veta att det nästan krävs hot om indragna träningspass för att mina barn frivilligt ska komma in till middagen.

För tränar det gör de, med glödande passion och vetgirighet. En terrängtur i skogen med mig, ett pass med markarbete med Malin eller, som i veckan, en tur till ridhuset i Vartorp för att träna på bana.

Kärleken till träning är en talang mina barn begåvats med, till skillnad mot sin far. Den saken är klar. Jag var för bekväm när jag var yngre, ville helst dra ner på träningen och öka antalet tävlingar.

Här är det lite tvärtom.

Kanske är det därför jag känner en allt större längtan efter att få koppla på transporten och åka iväg på en efterlängtad rosettjakt.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att se det vackra i vardagen och besök mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
10 januari 15:18

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993
Det blir ingen röstningskupp, att ha blivit nominerade till Årets föräldrar är en bragd i sig. Foto: Privat

Det är bara att inse. Vintern är kämpig, alldeles oavsett om den är av den skoningslöst kalla sort som får en i grunden positiv människa att bli en lidande och kroniskt frusen individ, eller om den är som årets: så grå, så mörk, så regnig, så mild och så befriad från hopp att man på allvar tvivlar på att det någonsin kommer att våras igen.

67hjärtat (1)
LillyBelles källa till vinterglädje. Foto: Privat

Att ridsporten inte direkt gillar vintern blir också mer och mer tydligt för min del. Visst är det officiellt en året runt-sport vi talar om, men det vimlar inte direkt av tävlingar mellan december och februari om sanningen ska fram.

Det händer inte så mycket mer än det dagliga, med mockning, matning, träning, in- och utsläpp och jag märker hur svältfödda på action både Angelo och LillyBelle är. Under helgen satt de närmast klistrade framför livestreamen från Trettonspelen i Helsingborg där de förväntansfullt följde klubbkompisarna Alicia och Casper Jönberg och alla andra som begick årspremiär.

En årstid befriad från glamour och action behöver sina små ljusstrimmor av hopp. Vi nöjer oss med det lilla: ett par timmars sol här och där, en god middag eller en stärkande promenad  i skogen. Angelo är glad och stolt som en tupp efter att senaste numret av Min Häst nått ut till försäljningsställena.

I tidningen finns – på det känsliga temat ”Att växa ur sin häst” – ett hela fyra sidor långt och känslosamt reportage om honom och Tindra som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Citatet ”Tindra har alltid funnits i mitt liv. Hon har lärt mig ALLT jag kan” tycker jag är talande, liksom det jobbiga ”Nu när ridningen äntligen börjat gå bra måste jag sluta rida. Det känns så orättvist!”.

LillyBelle har hittat veckans källa till vinterglädje under ett besök hos Tove. För första gången och till oförställd glädje och stolthet fick hon rida Toves superhäst Heart to heart. En liten men samtidigt enormt stor händelse.

67minhäst (1)
Hjärtevärmande läsning om Angelo och Tindra i Min Häst. Foto: Privat

Det är inte bara barnen som sett ljuset. För mig och Malin kom ett lika glatt som chockartat besked under veckan som nyss passerat.
– Vi är nominerade! nästan skrek Malin och visade mig en webblänk.
Nominerade? tänkte jag. Till vad?
Sedan klickade jag på länken och visste inte vilket ben jag skulle stå på, vad jag skulle säga eller om jag skulle säga någonting alls.

Den 25 januari hålls en ryttargala i regi av Växjös olika ridklubbar. Vid galan delas det varje år ut ett antal priser som röstats fram.

Och här kommer det: jag och Malin är nominerade.
Kategorin?
Årets föräldrar.

Jag var tvungen att rådfråga merparten av mina hjärnceller en god stund för att kunna samla ihop till en enda klar tanke i huvudet.
Årets föräldrar?
Och jag skulle vara en av de nominerade?
Hahaha!
Om jag vinner?
Klart att jag gör, oavsett vad som sker på galan om två veckor.
Jag har nämligen redan vunnit.

67pokal (1)
Bevis på min enda formtopp som tennisspelare. Foto: Privat

Låt mig förklara, ge er lite perspektiv. För det första: när jag avslöjade nyheten för mina arbetskamrater på sportredaktionen fick jag ett unisont gapskratt till svar. Jag blev tvungen att visa länken för dem innan de till slut fattade att jag inte stod och drev med dem på tjänstetid. Men de ser i och för sig bara journalisten som är inne i en hockeybubbla stora delar av varje arbetsdag. Jag kan faktiskt mocka också. Jag älskar mina barn över allt annat. Och vem vet, snart kanske jag kan hänga upp ett träns.

Men årets förälder?
För mig hade det inneburit en stor seger om jag blev NOMINERAD som en av två kandidater till årets förälder i VÅR familj. Att sluta tvåa efter Malin där skulle jag betrakta som en hedrande andraplats, som en sorts licens som intygar att jag innehar förälder som status, något coolt att skriva på cv:t och visitkortet.

Att då bli nominerad som en av två (tack Malin för att du finns och ändå kan ge lite tyngd åt nomineringen) föräldrar inom ridsporten är redan det något av det största jag varit med om sedan jag vann Skummeslövsspelen i tennis 1993, för övrigt under min enda formtopp under 15 år som spelare.

Nej, jag tänker inte försöka flörta, iscensätta något slags kupp och försöka få er att rösta på mig. En nominering är mer än gott nog. Jag är som sagt redan en vinnare – och visst kommer våren även 2020.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill vänta in våren tillsammans med mig är ni hjärtligt välkomna att besöka ponnypappandaniel på Instagram!


Ponnypappan
3 januari 11:45

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Inför varje nyårsafton debatteras sedan några år ett återkommande problem. Det diskuteras, det stöts och blöts, frågor ställs, indignerade svar följer, fundersamma instämmanden tar vid. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett problem som faktiskt togs på allvar, men det är det inte. Det är bara ett spel, en metod för att fylla ut sändningstiden och spaltutrymmena i våra medier under några mellandagar där ingenting händer i övrigt, förutom rapporter om fylla och slagsmål. Ingen orkar nämligen bry sig på riktigt och försöka göra någonting åt det.
Inte heller jag tog särskilt stor notis om det innan jag blev djurägare men nu blir jag mer och mer upprörd för varje nyårsafton som kommer och går.

66katta
Katarina Torstenssons träningar har på kort tid blivit väldigt populära. Tre Kattaträningar var Angelo och LillyBelles favoritjulklapp. Foto: Daniel Enestubbe

Ja, jag talar såklart om nyårsfyrverkerierna, fenomenet där vi under en dag tillåter en ljudkuliss av oupphörligt krigstillstånd. Kan vi ens förstå hur många tusentals djur mår under årets sista dag? Eller alla de människor som som flytt från krigshärjade länder och blir brutalt påminda om vilket helvete de en gång kommit ifrån?

66angelotango
Angelo och Tango var tillsammans igen och fick många värdefulla tips. Foto: Daniel Enestubbe

I vårt stall är det bara Erika som är någorlunda oberörd. Resten är ett kaos vi måste hantera. Tango hoppar runt, runt och sätter in tunga oroväckande tacklingar mot boxdörren, som är nära att ge vika för hans tyngd och kraft. Tindra har lätt panik, Peggy vill fly, försöker ta sig ut ur sin box och i stallgången står Malin och jag tillsammans med lilla Penny, som också upplever ett starkt obehag. Utanför vill det aldrig sluta smälla. Ända sedan 20-tiden har det hållit på, först som avlägsen åska men ju närmare tolvslaget vi kommit desto mer har ljudet antagit formen av en fullskalig raketattack från luften.

66lillyerika
LillyBelle kämpar på med sin älskade Erika. Foto: Daniel Enestubbe

Med gemensamma krafter lyckas vi till slut lugna ner hästarna så pass mycket att vi kan blåsa faran över för den här gången. Men om ett år kommer det att bli samma sak igen; samma spelade intresse från media, samma skendebatt, samma utfall, samma panik för djuren. Men fram till dess lovar jag er att vi ska tillvarata alla dagar som finns för att ge våra hästar högsta tänkbara livskvalitet och mesta möjliga kärlek.

Vi har förresten redan börjat. Och hästarna verkar vara okej med den dealen, de har redan visat att det ställer upp till hundra procent och gör sin del för att göra våra barn nöjda. Med en titt tillbaka på julaftonens klappar kan jag nämligen konstatera att det fanns en gåva till Angelo och LillyBelle som smällde minst lika högt (hmm, kanske lite olämpligt uttryck här, men det får passera…) som ridstövlar, schabrak, täcken och presentkort. Varsitt A4-ark med texten ”Tre dagars Kattaträning” fick båda barnen att hoppa av glädje.

66genomgång
Pauser på ett par minuter med små men värdefulla tips är givande. Foto: Daniel Enestubbe

”Kattaträning” är ett lokalt begrepp här i trakterna kring Växjö. Ett begrepp som på kort tid fått stor spridning och enorm popularitet. ”Katta” är Katarina Torstensson, före detta ryttare på elitnivå som tvingats lägga av med tävlandet för egen del men som sedan ett par år är en oerhört skicklig och uppskattad tränare för tävlingsryttare i alla åldrar. Hennes träningsgrupper är så gott som alltid fullbokade och även när enstaka avhopp på grund av sjukdom sker på kort varsel i någon av grupperna fylls luckan oftast på nolltid.

Alla vill träna för Katta. Under hösten har Angelo och LillyBelle fått träna för henne en dag varannan vecka. Nu har vi sett till att de ska få hela tre träningar på kort tid med Katta och hennes allseende ögon. Angelo väljer Tango som sin träningspartner, LillyBelle rider på Erika. Tango gör comeback efter en lättare skada och är taggad till tänderna när han äntligen fått lämna sjukhagen. Erika, som gillar sällskap, promenerar lydigt in i Kattas ridhus, tätt följd av Tango.

66kattaangelo
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Det blir tre minst sagt givande dagar. Det är grymt bra flyt, träningen är så pedagogiskt upplagd att varje liten skritt känns givande. Katta pratar mycket, kommer med snabba enkla instruktioner och korrigeringar men höjer aldrig rösten. Lågintensiv feedback. Jag kan tänka mig att det är både spännande, lärorikt och behagligt på samma gång att ha Katta i ridhusets mitt och hennes tips i öronsnäckan. Det syns också tydligt hur mycket barnen kämpar för att göra sitt bästa. De tar in varje liten stavelse som kommer ur Kattas mun eftersom de vet det som till och med jag upptäckt: det är de små justeringarna som ofta gör den stora skillnaden. En kortad tygel eller att titta upp en tiondels sekund tidigare kan avgöra om en kombination klaras eller det slutar i en plockepinnrivning.

Om 2020 blir ett år där Angelo på Tango och LillyBelle på Erika kommer att tävla med leenden och nöjda gnägg på sina läppar vet jag inte.
Men jag vet att de kommer att försöka.
Och att inleda året med tre dagars Kattaträning känns som en riktigt bra start.

Tack för att ni tog er tid – god fortsättning på 2020 och inled gärna det nya decenniet med att besöka mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
27 december 2019 11:12

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar
I slutet av september vann LillyBelle sin första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Jag älskar rutiner.
Rutiner ger en klar bild av läget, en möjlighet att kontrollera det som sker och att vara förberedd på det som väntar.
Rutiner är lika viktiga för min själ som syre är för min kropp.
Men sedan, mitt i rutinernas sköna dags- och veckoplanering, tornar den upp sig som ett olycksbådande oväder.
Julen.
Alla rutiners ärkerival, bromspedalen för allt vardagsflyt, tiden då all verksamhet – oavsett om den är kommunal, privat eller föreningsorienterad – loggar ut och mynnar ut i ett evighetslångt ingenting.

65tindra
Människa och häst, ett samspel som bygger på ansvar och omtanke. Foto: Daniel Enestubbe

Julen har givetvis sina rutiner, men det är rutiner som antingen framkallar stress (allt som måste hinnas med) eller är så tråkiga att klockorna stannar (städa, feja, putsa, hämta ut, trängas i köer, leta p-platser).
Som tur är för min egen del lyckades jag, efter den lika negativt rutinmässiga julbordsrelaterade viktuppgången, vara schemalagd under annandagen. Det finns nämligen vissa saker som inte tar julledigt – framför allt våra stora publikidrotter. Glad i hågen närmast sprang jag därför iväg från hemmet och tog sikte på Vida Arena där jag med stort nöje bevakade Växjö Lakers match mot Djurgården.
De positiva rutinerna var tillbaka: analysera matchen, hitta de bästa vinklarna att skriva om, finna en bra ingång till krönikan, förbereda relevanta frågor att ställa.

65angelotango
Angelo och Tango lärde känna varandra under 2019. Foto: Daniel Enestubbe

Men vem är jag att sitta här och klaga?
När jag ser tillbaka på 2019 är det nästan bara en enda stor tacksamhet jag känner. En enorm tacksamhet över att ha fått vara med på en underbar resa tillsammans med min familj.
Det handlar om hästar, såklart.
Om djuren som förgyller vår tillvaro med sina egna unika personligheter.
Om känslan att både se andra och sig själv utvecklas i hästarnas närvaro. Att ha hästar är, har jag nu upptäckt, att gå en pedagogiskt perfekt upplagd kurs i omtanke och ansvar.

65felfritt
LillyBelle är överlycklig efter att ha genomfört sin första felfria tävling. Det skedde i Lammhult i mars. Foto: Daniel Enestubbe

När 2018 blev 2019 visste jag praktiskt taget ingenting om vad livet som ponnypappa innebar. Fram till dess hade jag levt ett passivt hästliv, stått vid sidlinjen och tittat på, mockat några boxar, hämtat hö men inte mycket mer.
Nu bankade mina barn ivrigt på dörren. De ville släppas in och omfamna en värld av framridningar, grundomgångar och omhoppningar. Vi kunde inte hålla dem tillbaka längre och det var med en nästan komisk nervositet vi i början av februari mitt i morgonkyla och snöfall kopplade transporten och tog sikte på Värnamo.
I baksätet en LillyBelle som aldrig tävlat.
I transporten en Tindra som aldrig tävlat.

65glädje
Årets stora mål var Karl Oskar Cup. Det syns tydligt i LillyBelles ansikte hur lyckad tävlingen blev. Fot0: Daniel Enestubbe

Vi gjorde alla fel: dök upp för sent, stressade, bråkade, hann med fem minuters framridning med en vägrande Tindra och en två gånger avkastad LillyBelle, som dock heroiskt ställde sig på startlinjen först ut av alla. På vägen hem: en förstörd LillyBelle som grät under varje tillryggalagd kilometer i bilen trots att hon galant klarat grundomgången och först på näst sista hindret tvingats att utgå.

65lagtävling
Angelo och hans lag vann division 3-hoppningen, till hans stora glädje och förvåning. Foto: Daniel Enestubbe

Där började det, i småländsk kyla och en hel provkarta med fel.
När jag nu stegar in i vårt lilla stall räknar jag till 15 plaketter som jag själv, efter barnens uttryckliga order om exakt placering, omsorgsfullt skruvat fast i boxdörrarna. Hur många rosetter barnen samlat ihop har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Efter alla fel, fadäser och rena missförstånd konstaterar jag belåtet att misstagen först måste komma för att man ska ha något att lära av. Det finns en anledning till att ett papper alltid är blankt innan man börjar rita på det, och att det krävs ett antal kast i papperskorgen innan det som skapas på papperet börjar se begripligt ut.
Och är det något hästarna bekräftat och understrukit för mig under året som gått är det just hur viktigt det är med rutiner. De vet vad som väntar, hur mycket mat de ska få, exakt när de ska få den, när de ska gå in, när de ska tas ut. Vet hur lång tid det tar att tränsas, sadlas ock kratsas och hur de ska uppföra sig på en ridbana (med vissa undantag).

65plaketter
Plaketterna börjar ta plats ordentligt på boxdörrarna i stallet. Foto: Daniel Enestubbe

Hästarnas rutiner blir våra rutiner, mina rutiner, och jag känner hur jag mitt i julens rutinlösa tillstånd kan finna en fristad inne i stallet. Där finns det alltid något att göra, där finns det alltid rutiner som måste utföras på exakt samma sätt varje dag. En ljudbok i öronen, en grep i handen och sedan fyra mockade boxar och fyra vattenpåfyllda kärl får mig att hitta tillbaka igen, känna hur de kreativa tankarna åter tar sin boning inne i min hjärna.

65sur
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det är bara att lära sig av motgångarna. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är tacksam över att ha fått uppleva ett hundår fyllt av hästar.
Jag vill också rikta ett stort tack till alla er härliga läsare därute. Varje glatt tillrop värmer, ska ni veta, och ni är guld värda allihop.

65träns
Till sist, en favorit i repris. Min kreativa och epokgörande metod för att få tränset att hänga stadigt och balanserat. Jag räknar kallt med att fler följer efter under 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er alla ett härligt gott nytt år och tycker som vanligt att det är väldigt roligt att ses även på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
20 december 2019 14:39

Ponnypappan: …och så kom Penny

Ponnypappan: …och så kom Penny
Kärt återseende. Angelo har inte svårt att dra på smilbanden när han får vara tillsammans med Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Jag pratade i veckan med en före detta lantbrukare som har koll på exakta regnmängder. Han hade rykande färska siffror som visade att 2019 med all sannolikhet kommer att överstiga 1 000 millimeter i nederbörd i den del av landet där vi bor. Rekord i så fall.
Jag försöker att se det positiva.
Med ganska täta mellanrum larmas det om det extremt låga grundvattnet och en sådant tillskott, dessutom i en jord utan tjäle, borde göra gott inför 2020.
Men det slutar där, det positiva.

Regn är bra, regn är ett måste men ett regn som aldrig tycks upphöra och som, när det väl gör det, snabbt återvänder med oförminskad styrka kan få vem som helst uppgiven.
Det är aldrig torrt.
Det är den värsta känslan för mig.
Ett torrt underlag får mig att fungera men geggiga hagar, våta kläder och det monotona ljudet av vindrutetorkare får mig att längta till sommaren på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Vi befinner oss dessutom i en tid där både hästar och ryttare verkar ta en evighetspaus från all action. Eftersom Equipeappen är så gott som kliniskt befriad från innehåll finns det heller inga tävlingar eller datum att kroka upp hästlivet på. Barnens träning, både privat och på ridskola, har dessutom loggat ut för jullov.

64föl
Första bilden på Penny, klockan 8.47 den 18 april 2015. Foto: Daniel Enestubbe

Men så händer det.
Men så kommer hon.
Lilla Penny.
Välkommen som en hundvalp, söt som socker, lika liten som sin mor.
När jag tidigt på morgonen den 18 april 2015 skulle utfodra hästarna fanns Tindra inte där. Jag misstänkte vad som hänt och smög mig längre in den del av hagen som övergår i ett tätare skogsparti. Där, bakom en björk, stod Tindra. Bredvid henne ett brunt litet föl, bara timmar gammalt, med ben smala som trumpinnar. Penny hade kommit till världen.
Vid tre års ålder hittade vi ett nytt hem åt Penny, som flyttade till en fantastisk familj i Blekinge. Hon har sedan dess varit ögonstenen för en liten ridsugen pojke som heter Vidar. Penny är van att ha en liten ryttare på ryggen tillsammans med en ledare. Men hon har aldrig haft träns på sig eller utfört något avancerat i en paddock. Det är här Angelo och LillyBelle nu kommer in i bilden.

64välkommen
Klart att man ska välkomnas som nygammal i gänget. Foto: Daniel Enestubbe

Plakatstora färgglada teckningar med texten ”Välkommen Penny” pryder stallväggarna när Penny gör comeback. Penny är en vän ponny med temperament, i det avseendet mycket lik sin mor. Hon har starka åsikter, rör sig lätt och smidigt och är en glupsk och nyfiken liten enmetare. Nu ska hon lära sig att gå på tygel, trava vackert, leta sig upp i galopp och för första gången prova på att ta sig över bommar och hinder. Hur ska det gå?

Barnen är synbart stolta. De kan, vid nio och åtta års ålder, redan se tillbaka på små punktuppdrag som inridare. Det här är första gången som de ska få rida in en liten ponny under en längre tid. När Malin lägger ut en glad bild på Penny och barnen på Facebook tillsammans med en glad text inser vi aningen förvånat att behovet är stort därute. Det tar inte lång tid förrän först en, sedan två och sedan ännu fler hör av sig och vill ha sina småttingar inridna.

64skogstur
Att följa med ut i skogen har snabbt blivit en av Pennys favoriter. Foto: Daniel Enestubbe

Penny är i alla fall den första och barnen tar uppgiften på nästan överdrivet allvar. LillyBelle är den mest envisa unge jag känner till och är det någon som ska lyckas rida in en liten A-ponny är det hon.
Mycket riktigt. Det klickar direkt. Penny visar sig vara ett under av tålamod och foglighet. Att bli tränsad är nytt och inte helt enkelt för henne, men när det väl är gjort är hon helt obesvärad av både sadel och ryttare. Redan under det första stillsamma arbetspasset på ridbanan svarar hon bra på LillyBelles hjälper.
Så här duktig är hon redan under det andra passet:

I hagen trivs Penny tillsammans med de andra. Hon står ofta sida vid sida med Peggy. Hon är äventyrligare än övriga hästar och ger sig ofta iväg bortåt skogshagens utkanter. Att följa med ut på skogsturer med Angelo eller LillyBelle på ryggen är redan en av höjdpunkterna för henne. Ibland står Penny intill Tindra och tittar nyfiket med huvudet bara några decimeter från sin mamma. Känner de igen varandra? Vet Tindra att Penny är hennes? Många intressanta frågor väcks när man studerar hästar lite närmare.
Två månader är det tänkt att Penny ska stanna hos oss och få utbildning. Därefter ska hon tillbaka till Blekinge och sedan får vi se vad som händer. Kanske finns det inom en inte alltför avlägsen framtid ett nytt A-ponnyekipage i startlistorna.

64träning
Det här med träns var lite jobbigt i början, men när det väl kommit på plats var det inga problem för Penny. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktigt god jul, och vill ni fira den med mig på Instagram är det ponnypappandaniel som är kontot.

 


Ponnypappan
13 december 2019 11:02

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”
Jag saknar kunskaper i hur jag tekniskt ska kunna hjälpa mina barn på träning. Men barnen, speciellt Angelo, lyssnar gärna på mina försök att sprida lugn under träningspassen. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har här, med önskvärd tydlighet, förklarat för framför allt blivande ponnypappor att livet inte alltid kommer att vara så enkelt som man kanske hoppas på. Att det blir ett liv med ständiga skavsår i plånboken, värk i kroppen efter dagligt slit och återkommande hagelskurar av kritik eftersom din brist på kunskap kvalificerar dig för en sistaplats i näringskedjan.

Jag har valt att inte linda in ponnypappalivet i fint omslagspapper, inte försökt skapa några illusioner, bara försökt dra av plåstret med ett enda snabbt ryck.

Belöningen, har jag förklarat, är att du får glada, passionerade och målinriktade barn som vare sig de vill eller inte tvingas att ta ansvar för de stora djur som utgör deras passion.  Detta, menar jag, formar dem med stor sannolikhet till bra ansvarstagande individer som i förlängningen blir närande, inte tärande, för samhället. Du får i rollen som ponnypappa vara en del i någonting som är både positivt och utvecklande för alla.

Jag inser dock att jag fokuserat för lite på vilka möjligheter vi har som ponnypappor, vilka uppsidor som finns, trots ett relativt kasst utgångsläge. Det är nämligen fullt tillåtet att vara lite streetsmart även om du av din närmaste omgivning ständigt betraktas som den mindre vetande klantskallen som hänger sadeln bak och fram. Det tar en stund att upptäcka det, dra nytta av det, skaffa sig fördelar av det men jag har nu varit med så pass länge att jag nästan kunnat ana ljudet av polletter som trillar ner långt inne i min hjärna.

Det handlar om list.

För att en ponnypappa ska boosta sitt ego och inte bara känna sig likvärdig utan rentav överlägsen krävs att han är listig som ett helt rävgryt. Det absolut enklaste sättet att uppleva en egotripp av den här typen är att befinna dig i en omgivning där människor du möter inte har en aning om vem du är. De som inte vet att du inte vet har ingen aning om vad du vet.

Detta faktum drog jag fördel av så sent som i tisdags. Jag befann mig på Citygross, hastigt ivägskickad för att köpa broddar mitt under en hovslagning, och gick runt på hästavdelningen. Hur mycket jag än letade fick jag inte span på en enda liten brodd. När jag till slut haffade en i personalen och frågade om de säljer broddar fick jag svaret att de säljs i servicedisken.

Servicedisken, tänkte jag, och en listig plan föddes i mitt huvud. Personalen i en servicedisk vet massor om spel, tips och tobaksvaror men, resonerade jag, bör rimligtvis inte veta ett skvatt om hästar, förutom möjligen Harry Boy.

63broddar
Att leka expert på broddar – ett sätt för en ponnypappa att boosta egot. Foto: Daniel Enestubbe

Min analys bekräftas när jag möter mannen i disken, lämpligt nog också ett halvt huvud kortare än mina 186 centimeter. Psykologiskt övertag direkt.
– Broddar! säger jag uppfordrande.
– Eh? Broddar? ekar mannen svagt.
Jag sträcker på mig ytterligare några centimeter.
– Ja, broddar. Till hästar. Jag behöver broddar till både A- och B-ponny, fortsätter jag med en professors säkerhet.
– Jaså, jaha. Just det, det har vi nog här, säger mannen osäkert och drar ut en låda.

Jag känner plötsligt en känsla av auktoritet fara genom kroppen. Jag är igång, har bara börjat. Fortsätter med:
– Vad har ni för gängstorlekar?
Mannen tittar oförstående upp.
– Eh, det där vet nog du. Du får själv titta, säger han och för över lådans innehåll till mig.
Jag har fått syn på en påse, vars innehåll intresserar mig, men jag fortsätter att spela mitt spel och låtsas leta en stund innan jag tar upp påsen.
– Då ska vi se. Hmm. Tre åttondels gänga? Blir bra. Hmm. Åtta millimeter? Får duga. Jag tar den här påsen.

Mannen tror att jag är en expert. Vad han inte vet är att jag, bara halvtimmen tidigare, frågat vår hovslagare vilken exakt typ av broddar han behöver. Vad han inte vet är att min expertis är en bluff, att gängstorlekar och millimetermått skrivits ner som en anteckning i mobilen och pluggats in likt en engelsk glosa på parkeringen utanför stormarknaden.

Så: tänk på att nästan ingen vet hur lite du vet och att om du bara kan lära dig ett fåtal mått eller termer framstår du som rena experten. Utnyttja det! Upplev känslan, njut av ögonblicket, le i smyg.

Jag vet, det här är ett billigt och lite fult sätt att fixa en egoboost. Men det finns bättre och faktiskt rakt igenom ärliga sätt att bli en ponnypappa med koll och kunskap. Ett sätt är att inventera dig själv, inse vad du faktiskt är bra på och därefter utreda om någon av dina färdigheter kan bli en mer konstruktiv tillgång i hästlivet.

Jag har hittat några utsökta användningsområden där jag kunnat dra nytta av kunskaper och talanger som egentligen inte har någonting med hästar att göra. Det viktigaste är min långa erfarenhet av att vara lärare och coach. Visserligen tennislärare och tenniscoach och dessutom var det länge sedan jag var aktiv, men den som går till kärnan i all pedagogik finner stora kontaktytor och beröringspunkter även mellan vitt skilda idrotter.

63hinder
Att uppskatta hinderhöjder är en talang jag besitter. Men det är inte till speciellt stor hjälp för övriga i familjen. Foto: Daniel Enestubbe

Tekniskt kan jag omöjligen instruera mina barn under ett träningspass till häst, men jag har alltid varit bra på att skapa lugn när det behövts, trycka på rätt knappar för att motivera mina elever att tro på sig själva. Ibland kan en lugn röst vara det som behövs för att faktiskt göra skillnad under ett pass. Det har jag testat, särskilt på Angelo.
– Ta några djupa andetag. Titta rakt framför dig. Se vart du ska. Titta på mitten av hindret. Slappna av. Försök känna att du är avslappnad. Andas. Tänk bara på att andas.

Sådana enkla saker säger jag. Angelo är bra på att lyssna och han är enkel att läsa. Många gånger består hans problem i bristande fokus och där kan jag faktiskt vara till hjälp.

Mitt ögonmått är också något jag kan briljera med. Jag behöver inga mätstickor för att slå fast höjd på hinder. Mina uppskattningar ligger oftast inom felmarginalen och jag behöver aldrig något långt måttband för att räkna ut avståndet när jag slår ner staketstolpar. Jag vet hur jag gör för att ta ett steg som är exakt en meter långt. Även detta imponerar på de tre övriga, märker jag, även om det inte är till speciellt stor hjälp för någon av dem.

Ett halvt liv som sportjournalist sätter också sina spår i ponnypappalivet. Få har under extrem tidspress sammanställt fler resultatlistor i fler sporter än vad jag gjort, vågar jag påstå, och det gör mig till en äkta expert i ämnet. Malins intresse för resultatlistor lämnar milt uttryckt en del övrigt att önska och barnen har ännu svårt att tolka alla siffror och cuppoäng som dyker upp i Equipe-appen. För mig är det oftast rena barnleken med tanke på vad jag har i bagaget.

När det är tävling är det jag som är kungen, jag som snabbast kan analysera infon och räkna ut hur barnen ligger till. Det är jag som får alla frågor kring resultat och tolkningar av cupupplägg.

Oavsett om det handlar om fejkad kunskap eller ren expertis – för en ponnypappa är känslan av att någon enstaka gång vara den i gänget som vet mest ganska skön.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!


Ponnypappan
6 december 2019 12:17

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”
Nervositeten har släppt hos Erika, tack vare att bästa kompisen Tindra ständigt finns i hennes närhet.

Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.

Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.

Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.

Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.

62hemma
Erika på hemmaplan. Då trivs hon som bäst.

Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.

Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.

Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.

62porträtt
LillyBelle med sin största kärlek i hästlivet. Foto: Malin Enestubbe

Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.

En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.

Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?

På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.

Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.

Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.

62segertäcke
En avslappnad Erika, klädd i segertäcke, pustar ut efter en ansträngande men givande dag.

Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.

När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.

LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.

Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!

Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.

 


Ponnypappan
29 november 2019 09:30

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft
Hästar har en helande kraft. För Angelos del innebär det avslappning och fokus. Foto: Malin Enestubbe

Det är siffrorna 0,0 jag minns.

0,0.
Inget värde alls.

Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.

Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.

Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.

61lillynyfodd
Den nyfödda LillyBelle kämpade – och överlevde! Foto: Daniel Enestubbe

Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.

61lilly8ar
Åtta år gammal, och LillyBelle jublar över sina nya hästgrejor. Foto: Daniel Enestubbe

Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.

Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.

Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har  suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.

Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.

Och så här går det:

Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.

61angelotango1
Angelo och Tango klarade examensprovet med bravur! Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!


Ponnypappan
22 november 2019 12:40

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”
Det syns rätt tydligt här hur nöjd man kan vara under en prisutdelning. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många födelsedagar du som läser detta hunnit fira i ditt liv. Själv har jag firat 47, vilket gör mig så otroligt gammal att jag minns Hasse Alfredson, ett av 1900-talets största komiska genier i Sverige.

Bland de många revyer, filmer och annat Alfredson och parhästen Tage Danielsson skapade under sina kreativa år tillsammans är det framför allt en barnbok, skriven av Alfredson, som etsat sig fast lite extra: Varför är det så ont om Q?

I boken, där handlingen går ut på att ta tillbaka stulna bokstäver, förekommer en speciell karaktär som heter Q-hunden. Den här mycket speciella hundrasen är aldrig mätt och går nästan alltid omkring vrålhungrig eftersom dess favoritkost består av bokstaven Q. Hur många brev och boksidor hunden än slickar i sig kvarstår problemet. Bokstaven Q är lika sällsynt i svenska språket som gåslever är på restaurangernas lunchmenyer.

60angelohopp
Angelo och Tindra svarade för en grymt bra Lätt D. Foto: Daniel Enestubbe

Om jag nu parafraserar Hasse Alfredson och samtidigt förflyttar mig fram till nutidens ridsport i Sverige kan jag konstatera att jag själv är husse till två hungriga hundar, Angelo och LillyBelle. Men de är inte intresserade av bokstaven Q utan av en annan bokstav. Boktiteln i den moderna ridversionen av Alfredsons barnbok blir därför: Varför finns det så ont om E?

Jag talar så klart om Lätt E-tävlingar, med omhoppning; enkla, opretentiösa klasser som vänder sig till nybörjare och unga ryttare som behöver skaffa sig tävlingserfarenhet och dra igång sina små karriärer i lugn takt. Lätt E-tävlingar är sällsynta, du måste leta länge för att hitta dem men när du väl gör det gäller det att kalasa och äta dig mätt. Lätt D funkar absolut, men ett E står för EXTRA, en bonus, körsbäret på toppen.

60pålle
Det här är Pålle. Gissar jag. En trevlig cup har han i alla fall lyckats ordna.

Det är också vad vi gör. Vi letar, länge. Men till slut finns den där – Pålles Cup, i regi av Hässleholms Ridklubb. Det här blir lördagen då det äntligen är dags för tävlingscomeback efter ett antal veckor av daglig träning i olika former. Pålles Cup erbjuder inte bara en Lätt E-klass med omhoppning. Klassen ingår dessutom i en minicup där cuppoäng från Lätt D- och E-klasserna adderas till en slutställning. Två dagar, tre klasser. Kan inte bli bättre. Jo, med tanke på att barnens ridlärare Cristin, som bor ett par mil utanför Hässleholm, låter Malin och barnen övernatta hemma hos henne gör att det hela faktiskt blir ännu bättre.

Själv har jag min tredje raka helgtjänst på Smålandsposten och får det lite besvärligare med logistiken, eftersom även Växjö Lakers–Färjestad i SHL-hockeyn står på min meny. Att missa mina barns tävlingar är dock inte förhandlingsbart, 13 mil enkel resa går ganska fort och ska visa sig vara väl värt besväret.

60lillyhopp
LillyBelle och Peggy under en av två klassvinster. Foto: Daniel Enestubbe

Pålles Cup drar igång med Lätt E. Det är LillyBelle och Peggy vs Angelo och Tindra, syskonduellen som slutar med ett omhoppningsdrama där Angelo först får information om att han vunnit, vilket visar sig felaktigt. LillyBelle och Peggy är snabbare och får rida ärevarvet, till Angelos stora och förståeliga besvikelse.

60angelopris
Plaketter är attraktivt för Angelo. Därför blev de två dagarna i Hässleholm extra kul. Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer ytterligare en stor eloge till arrangören. Hässleholms Ridklubb har verkligen ansträngt sig för att få till ett härligt prisbord. Förutom sedvanlig rosett och plakett delas goodiebags ut med massor av saker och framför allt: ett segertäcke som inte liknar en presenning utan verkligen har passform för en A-ponny.

Angelo ska snart bli på betydligt bättre humör. I Lätt D plockar han och Tindra fram det bästa jag sett dem göra och tar hem segern, medan LillyBelle och Peggy noteras för ett nedslag. Även denna gång sitter täcket perfekt och det lyser om Angelo när han drar iväg på ärevarvet. Två klasser, två barn, en seger var. Med denna sifferkombination i huvudet sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Växjö.

Hockeyn väntar, Lakers vinner efter förlängning, jag skriver krönika, gör tv-intervju och skriver några matchtexter. Sedan hem, trött efter en dag som började redan klockan 05.00 och sedan dess har rullat på utan pauser.

Söndagen följer samma mönster. Tidig uppstigning, fodra kvarvarande två hästar hemma på gården och sedan åter bilfärd till Hässleholm, där jag åter sammanstrålar med övriga familjen. Cupen avslutas med en tredje och avgörande klass, där LillyBelle och Peggy får en enkel resa fram till ett nytt ärevarv.

60priserny
Jaaaaaaaaaaaaa! Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har en tendens att spänna sig när han börjar fundera på poäng och cupsegrar och detta tar sig uttryck i att han helt enkelt glömmer bort hinder nummer sex. De hopsamlade cuppoängen räcker till en fjärdeplats för LillyBelle och en femte för Angelo i konkurrens med de cupdeltagande B-ekipagen.

Det är med stor glädje jag sammanfattar en härlig tävlingscomeback för mina två numera proppmätta E-hundar.

Tack för att ni tog er tid – jag står som vanligt redo att interagera med er på Instagram som ponnypappandaniel.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-